Politisk-ekonomisk-historisk forskning om 1800-talets USA

På 1970-80- och 90-talen var det, säger historikern Richard R John i en artikel från 2004, en rad historiker som menade att politisk historia tappat mark i forskning om 1800-talets USA. Idag verkar det inte längre vara så: om jag ska välja ett ord för att beskriva litteraturläget, säger John, så är det "robust". Detta trots en inflytelserik läsning enligt vilken staten var svag i USA på 1800-talet, och det egentligen bara var två statliga institutioner som spelade roll i samhället: politiska partier, och domstolar.

"Even courts and parties were typically assumed to have reflected changes originating in the wider society, rather than the other way around. 3 Courts were treated as agents of commercial development, parties as reflections of changing social trends. To highlight the centrality of the political party to nineteenth-century politics, proponents of the courts-and-parties school dubbed the decades between the 1830s and the 1880s the “party period” in American political history, a periodization that Richard L. McCormick popularized in his influential Party Period and Public Policy (1986), and that Joel H. Silbey relied on in his American Political Nation (1991)."

Nu är "party period"-forskningen under attack, säger John, och det paradigmet verkar vara på gång att ersättas av ett nytt, spretigt politisk ekonomi-perspektiv på 1800-talet:

"Such works range from the detailed investigation by Sven Beckert and Robert Johnston of the New York bourgeoisie and the Portland, Oregon, middle class to the synthetic exploration by Richard Franklin Bensel and Elizabeth Sanders of the Gilded Age Republican party and the Progressive Era farm- ers’ movement. The relationship of the state and market has long been a focus for scholarship in legal history, and it draws much of its inspiration from the well-known books and articles of Willard Hurst and Harry Scheiber. Among the recent scholarship in this tradition are books on state government by Ballard C. Campbell and Colleen A. Dunlavy; on regulation by William J. Novak, Barbara Young Welke, and Victoria Saker Woeste; and two essays (and a forthcoming book) on fiscal policy by Robin L. Einhorn. Closely related is the burgeoning literature on the political preconditions of economic innovation. This topic has been explored for transportation, communications, and banking by Steven W. Usselman, Richard R. John and Richard Sylla; for manufacturing by Mark R. Wilson, Charles W. Calhoun, and Thomas J. Misa; and for mining by Sean Patrick Adams. Also worth highlighting is the continuing stream of scholarship on the cultural dimensions of economic development, a central concern for Peter S. Onuf, James L. Huston, Heather Cox Richardson, Rebecca Edwards, Nancy Cohen, and James Livingston."

Författarna i detta nya spretiga paradigm kommer från en mängd håll: politisk historia, ekonomisk historia, sociologi och statsvetenskap, t o m kulturhistoria. De är ett spretigt gäng men de har några analyser gemensamt.

"The first is the extent to which American industrialism is best understood as a political and cultural project as well as an economic and technological phenomenon. Few recent students of nineteenth-century political economy endorse Charles Sellers’s now notorious claim that the market revolution was the quasi-conspiratorial project of a tiny cabal; indeed, several challenge him directly. “The pleasing rhetoric of Jackson’s moralizing fables notwithstanding,” declared John Lauritz Larson in a recent monograph on nineteenth-century public works, “Americans demanded the market revolution long before they understood it.” Yet the current generation is far less reluctant to identity winners and losers than McCormick was in his Party Period. Bensel is perhaps the most explicit in linking the industrialization of the north and east with the immiseration of the south and west. The “extreme disparity” in regional economic development within the United States—Bensel postulated, in a passage he italicizes to underscore its centrality to his argument—“gave rise to government policies and through them, po- litical party coalitions that made intersectional redistribution the most important factor in American politics.” Not everyone will find Bensel’s sectional determinism persuasive. Yet he is by no means alone in discerning systemic biases in the legislative process. Einhorn dis- covered similar patterns in eighteenth-century fiscal policy; Sanders in Progressive Era economic legislation."

Ekonomisk ojämlikhet, och socioekonomiska klyftor som mobiliesras i politiken, spelar en viktig roll, men de stora utvecklingarna drivs inte bara av ekonomi -- inte heller ett i sig ekonomiskt skeende som den nationella marknadens utveckling.

"none presuppose the inevitable triumph of market liberalism. For Bensel, the conjunction of politi- cal democracy and economic development is a problem to be ex- plained; for Cohen, it is an illusion to be exposed; for Richardson and Beckert, it is a promise betrayed. Calhoun is more hopeful, see- ing the roots of the Great Society in Republican industrial policy. Yet all find the tension between capitalism and democracy worth pondering and not easily resolved." (s. 121)

En andra sak de har gemensamt är att de ser inbördeskriget som en viktig politisk skiljelinje i USA:s historia. Denna typ av analys lanserades redan i 1900-talets början av Charles Beard som talade om åren efter 1865 som en "Second American Revolution", men denna analys var utdömd på 1950-60-talen och John menar också att det förutsattes i Alfred Chandlers inflytelserika studie från 1977 av USA:s näringslivshistoria att kriget inte gjorde någon skillnad. Också hos McCormick och Silvey, förespråkare för party period-paradigmet, var inbördeskriget oviktigt.

 
En tredje gemensam analys är att de förkastar den äldre analysen enligt vilken staten var begränsad och svag. "In the nineteenth century, Bensel observed, in articulating the new consensus, the central state was responsible for a pair of “truly stupendous achievements,” namely, the suppression of southern separatism and the creation of a national market free of local constraints." Ira Katznelson (2002) hävdar liknande i en ny syntes att den tidiga USA-staten var “flexible, effective, and efficient.” Det är här intressant att se hur parallell debatten är till den i Sverige, där historiker på 1960-70-talen såg den svenska 1800-talsstaten som en nattväktarstat. Elvander (Harald Hjärne och konservatismen, 1961) menade att statens maktsfär var "starkt begränsad" eftersom "gammelliberala noninterventionsprinciper" härskade; Bo Jonsson (1969) karaktäriserade i sin avhandling om Malmfälten näringspolitiken fram till tullstriden som präglad av den liberala noninterventionsprincipen; Olle Gellerman (Staten och jordbruket, 1958) hävdade att manchesterliberalismen var så dominant inom jordbrukspolitiken så att bönderna inte ens själva vågade ställa några större krav. Hjalmar Sellberg (Staten och arbetarskyddet 1850-1919, 1950) såg också kapitalismen som fri här, och Benny Carlsson ("Svenska regleringar under 200 år: en svepande översikt", 1986) karaktäriserade perioden 1840-65 som nattväktarstatens epok, medan Dahlgren och Stadin (1990) kallade den svenska staten kring år 1870 som "en ganska typisk nattväktarstat". Torbjörn Nilsson kritiserade dessa tolkningar i Elitens svängrum (1994, särskilt kap. 7); se också Svenbjörn Kilanders arbeten.

Referens

Richard R. John (2004) "Farewell to the “Party Period”: Political Economy in Nineteenth-Century America", Journal of Policy History vol. 16 no. 2.

Historiska orsaksförklaringar (eller: Historikers förklaringar)

Fernand Braudel (1902-1985), en av 1900-talets stora historiker men som att döma av diskussionen i 

American Historical Review 2015 verkar fungera som något av en bogeyman 

eller symbol för den gamla onda tiden bland historiker idag (tyvärr!)

 

 

Tidskriften American Historical Review har ett väldigt härligt format som är "Conversation": redaktören samlar en rad historiker som mejlväxlar över ett tema. Därefter samlas konversationen, lätt redigerad och med fotnoter, och ges ut i tidskriften. År 2015 -- efter teman som transnationell historia, miljöhistoria, historia om kunskaopscirkulation, och emotionshistoria -- var temat “Explaining Historical Change; or, The Lost History of Causes”. Redaktören konstaterar att orsaksförklaringar ofta uppfattas som centralt för historisk forskning, att "History is not just “one damn thing after another”; it is the meaningful connection between those damn things." Men:

"Of course, explaining change over time has never described the entire scope of what historians do. In the eighteenth century, Edward Gibbons’s Decline and Fall of the Roman Empire (1781–1789) assumed this goal with monumental thoroughness. But another canonical work of history from the same period, Voltaire’s The Age of Louis XIV (1751), while it did provide a chronological account of the reign, aimed, more memorably (in Voltaire’s own words), “to set before posterity not only the portrait of one man’s actions but that of the spirit of mankind in general, in the most enlightened of ages.” If not precisely in the manner of Voltaire, much very good history today is produced precisely as a kind of “portrait” of a past time and place, with little concern for the pace and trajectory of time’s arrow." (s. 1369-1370)

Konversationen i AHR utgår från "an assumption of a “problem”—that many of today’s historians have eschewed the rigorous explanation of historical change, once a hallmark of historical analysis in recent times" -- inte för att säga att andra approacher till historia brister i legitimitet, men... Konversationen initierades av redaktören Robert Schneider, som tillfrågade Emmanuel Akyeampong, historiker om moderna Afrika vid Harvard; Caroline Arni från universitetet i Basel som forskar om vetenskapshistoria och genushistoria; Pamela Kyle Crossley, forskare i kinesisk historia vid Dartmouth; Mark Hewison, modern-Europa-historiker vid UCL; och William Sewell, statsvetare och historiker vid University of Chicago.

Redaktören, Schneider, börjar sin intervention så här, med en väldigt intressant iakttagelse:

"In recent years, it has been observed by many who are interested in the nature of historical scholarship that a range of questions that once were central to our profession have lost their prominence. One way to characterize these questions is to recall that not long ago it was common for historians to think about “cause” as an element of historical analysis. Thus, books, articles, and well-known debates on the causes of the French Revolution or World War I, or on the decline of feudalism or the rise of capitalism, or on the factors contributing to the Protestant Reformation or the “New” Imperialism—all implied a confidence that focused analysis could yield answers that would explain large-scale historical transformations. It has been a long time since mainstream historians have thought in terms of “causes” or causality—perhaps for good reasons—but along with this there has been a move away from a more general attempt to analyze change, and to specify those factors and conditions responsible for significant transformations and developments. There are a whole host of explanations for this historiographical shift: the decline of Marxism and the discrediting of modernization theory or developmental models; the rise of cultural history and the so-called linguistic turn; the waning of treatments of the longue durée; a suspicion of master narratives, especially as originating in Western visions of history; a turn toward “thick” description and microhistory as fruitful modes of historical scholarship; and the emergence of transnational and global history, whose scope and scale seem to render a certain kind of analysis quite difficult. And there are surely others reasons as well." (s. 1371)

Att bara lista olika faktorer räcker inte, och Schneider ställer två frågor till deltagarna: (1) håller du med om att ambitionerna att förklara har gått ned bland historiker? (1b) I så fall, ser du det som ett problem? Och (2) I så fall, varför? -- "I would like each of you to indulge in something on the order of a mini historiographical survey with this question in mind, and from the perspective of your own position and field." (s. 1371)

Mark Hewitson är först ut bland deltagarna och håller med om att i böcker i historisk teori har frågan om kausalitet fått stå tillbaka. Hewitson publicerade 2004 boken History and Causality och han är alltså väl inläst när han säger att:

"The combination of criticism of the very notion of causality on the part of some poststructuralist scholars and indifference on the part of many others has arguably left practicing historians with relatively little guidance in their quest for and their ordering, linkage, and delimitation of individuals’ reasons, motives, assumptions and interests, communicative and other forms of interaction, discursive frameworks and aporias, institutional constraints and empowerments, and wider economic and environmental conditions. Even historians who discuss causes openly or seek to provide causal explanations of events often do so with little reference to a theoretical literature." (s. 1372)

Han nämner Simon Schama som ett exempel på "self-proclaimed narrative historians", som kritiserat resonemang om orsak och effekt och istället förespråkat en återgång till 1800-talets narrativa historia. Jo Guldi och David Armitage med deras History Manifesto (2014) tar han upp som talat för "big questions", men han menar att också Guldi och Armitage vacklar mellan  “mak[ing] sense of causal questions” och “tell[ing] persuasive stories over time.” Han verkar inte heller helt övertygad om att historiker har de förmågor som Guldi och Armitage hävdar och som krävs för den "big history" som de förespråkar.

Caroline Arni börjar sitt första inlägg på mesta möjliga historiker-sätt: "I would indeed like to begin by critically interrogating the premises of the question, that is, the diagnosis that “large-scale historical transformations” and the quest for “causality” have “lost prominence” in the discipline." (s. 1374) Och: "If I try to come into the discussion at this point, it is in an attempt to get a more nuanced historiographical picture and to question the disciplinary bookkeeping that goes with it: I am not convinced that said “turns” have lost sight of change and explanation tout court." När EP Thompson, säger hon, introducerade "kulturalistisk" socialhistoria med The Making of the English Working Class så hade han ingen avsikt att överge förklaringsambitioner -- tvärtom så ville han förklara klassens utveckling över tid. Och:

"When Joan Scott in “Women in The Making of the English Working Class,” setting an example for what was taking shape as the linguistic turn, criticized Thompson for not going far enough when he replaced determined class consciousness with determined experience, she was abandoning neither the emergence of “class” as a topic of historical inquiry nor the attempt to explain what went on in societies of the nineteenth century. Rather, she explained not only the continuing problem of women in socialism, which was to haunt the New Left a hundred years later, but also why this problem could not have been historiographically apparent. She did so by excavating a mechanism of exclusion that would be repeated whenever universalist definitions (of the rights-holding subject, of the worker, etc.) were conceived in gendered terms or whenever the abstract was conceived by concretization—as in the paradoxical constitution of modern republicanism.19 To be sure, while Thompson remained dedicated to reconstructing a continuous historical process driven by a social logic, Scott delved into historical moments that produced discursive logics, which then were repeated in different settings. This approach owes much to Michel Foucault’s project of history as genealogy. While such history-writing went against any teleological drift, it can hardly be accused of neglecting large-scale transformation (just think of Foucault’s history of sexuality or his work on governmentality). Hence, I would like to argue that the rejection of models and determination should not be equated with abandoning change as an explanandum, and that a turn to social or linguistic logics is not the same as abandoning explanation." (s. 1375)

Hon menar alltså att: "It is not change, but a specific way of conceiving change, namely as a continuous movement through time. And it is not explanation, but a specific way of explaining, namely by abstraction."

Pamela Kyle Crossley börjar med att konstatera att Kina-historiker inte har någon egen teori, utan plägar att använda samma (västerländska) teoretiker som övriga historiker. Hon har en intressant utläggning om Braudel:

"On the question of the longue durée, Braudel’s early concept was that longue durée studies would reveal causations that had previously not been appreciated, whether it was the role of Kondratiev waves in Europe’s modern political history or the interplay of patterns of trade with demographic trends. Right away one sees an implied reference to Bergson, who had suggested that the durée was the moment of free-play consciousness, in which causality had no particular meaning. The longue durée is the durée that is long enough to recapture a sense of sequence and causation—long enough to transcend the individual and mark the experience of communities, regions, continents. This was accompanied by a hope that the rapid aggregation of both data and computational techniques in the later twentieth century would reveal patterns that were not only long but also massive; indeed, the axiom that more data necessarily led to more accurate discernment of relationships (including causal) was everywhere in twentieth-century thinking. Yet for Braudel, “social reality” remained the scale of everything. The cumulative effect of material forces on social interactions was and would remain for him the engine of change, and the measure of “reality.” In that sense, Braudel seems to me to be the consummate modernist." (s. 1377)

Idag tror intellektuella, säger Crossley, mindre på en verklighet utanför observatören. Men viktiga europeiska forskare i kinesisk historia har ofta fostrats i Pirennska eller Braudelska miljöer: "They fostered a search for the longue durée and were grandfathers to later searches—led by scholars such as Pierre-Etienne Will and R. Bin Wong, editors of the seminal Nourish the People—for wide-ranging archival research that could transform the unstructured particular into the structured general, including big-data demographic studies led by James Lee." Efter Edward Said har dock den europeiska blicken på Kina problematiserats.

Bill Sewell (han introduceras så) börjar sitt svar på ett intressant sätt.

"I do think that this first question has signaled a significant problem in contemporary historical scholarship. However, the problem as I see it is not that historians have lost interest in “explaining historical change.” It is true that the terms “cause” and “causation” have fallen out of style over the past three decades, largely, I think, because of the “billiard ball” model of causality that these terms tend to evoke. During the vogue for quantitative social history in the late 1960s and 1970s, some historians adopted the positivist language that dominated sociology, political science, and economics in those years, a language in which “causation” was a kind of sacred touchstone. Over the course of the 1980s and 1990s, when many historians turned from social to cultural history and from positivistic to interpretive modes of thought, uttering the words “cause” or “causation” tended to mark one as hopelessly backward. But “explanation,” unlike “causation,” has not become a tabooed term, largely because of its rather vaguer implications. (When, in ordinary conversation, we ask, “How do you explain that?” we might get a billiard-ball causal account, but we would be at least as likely to get a narrative or an explication.) When historians gave up “cause,” they did not necessarily give up explanation, or even explanation of large-scale historical transformations. In my own field of French history, explaining the French Revolution continued to be the holy grail—but the explanations changed from class struggle or economic fluctuations to changes in political culture. The key question became not what social forces constrained or empowered actors, but how actors understood what they were doing—and how their construal of affairs guided their actions.
What certainly has shifted is the form of explanations favored by leading historical scholars. Here the crucial development, as I see it, is the cultural or linguistic turn—a complex movement with many different theoretical strands (e.g., structuralist, hermeneutic, anthropological, Foucauldian, and Derridean). Derridean post-structuralism or deconstruction, which was the most epistemologically radical form of the linguistic turn, has inveighed against the very concept of cause, which according to it erroneously claims to arrest the free play of the signifier. Poststructuralists’ aggressive denunciations of what they regard as naïve notions of cause or explanation in historical texts, let alone grand narratives, have had an intimidating effect on the general run of historians, whose grasp of philosophical and theoretical issues of any kind tends to be weak, and who understandably wish to avoid being denounced. Foucault, whom many categorize as a poststructuralist, seems to me an utterly different case. Far from abandoning “grand narratives,” Foucault proposes grand narratives of his own, such as the historical shift of epistemes or the rise of the disciplines or the rise of biopower—but grand narratives established by searching out patterns of thought that have structured the conduct of historical actors in different eras. Historians, by wrapping themselves in the cloak of Foucauldianism, often embrace what are in fact sweeping causal narratives while claiming (falsely, in my opinion) a post-structuralist epistemological high ground." (s. 1381)

Han har också en för mig hjälpsam uppdelning mellan olika kulturalismer inom historieforskningen. "The hermeneutic or anthropological forms of the cultural turn lack the supposed epistemological radicalism of poststructuralism, but they share the poststructuralists’ focus on the sphere of signs as the key to understanding social life." I denna tradition använder man sig av teoretiker som Geertz, Goffman, Sahlins, Elias, Ricoeur och Bourdieu, och Sewell menar att "This tradition, I would say, has become dominant in the historical profession." (Ett påstående som rimmar sant för oss som jobbar i Lund!) Inom forskning om fransk historia ser han följande forskare som framstående exempel på denna inriktning: Natalie Zemon Davis, Roger Chartier, Fran¸cois Furet, Bonnie Smith, Keith Baker, William Reddy, Mona Ozouf, Lynn Hunt, Robert Darnton, och, ibland, Emmanuel Le Roy Ladurie. Också det mesta av Sewells egen forskning sorterar han in i denna tradition. Och det är väldigt kul när han diskuterar denna skolas aversion mot historiska förklaringar som kan låta gammeldags:

"Historians who work in this style (or cluster of styles) generally embrace historical explanation as a goal, either explicitly or implicitly. But the emphasis on the sphere of signs, however conceptualized, makes most of them leery of invoking the sorts of causal arguments that were common during the high point of social history in the late 1960s or the 1970s—all the more so because they prefer to steer clear of denunciation by post-structuralists or would-be poststructuralists. References to, for example, social structures, class, market dynamics, demographic patterns, exploitation, or business cycles all have an odor of mechanical causation that nearly all cultural historians eschew." (s. 1382)

Som ekonomisk-historiker känner jag igen en av rötterna till min egen frustration med historiker här... Sewell säger att:

"There has, in short, been a “loss” as a consequence of the cultural turn, but a loss that most historians would probably regard as a gain—a gain in subtlety and sophistication that has preserved them from the crude errors of economic and social determinism."

Och då vill jag gentemot den tänkta historikern (inte mot Sewell per se) förstås invända att grundandet av förklaringar i ekonomiska och sociala förhållanden inte är samma sak som determinism! Utan det är väl just den förväxlingen av ekonomiska och sociala förklaringar med determinism som frustrerar mig. Det är förstås inte en förväxling som Sewell själv gör, och trots att han är kulturhistoriker så gör han också en appell för ekonomiska och sociala förklaringar (också):

"I personally took the cultural turn (in an essentially hermeneutic mode) in the mid-1970s and remain a convinced cultural historian. I believe that the primary task of history—indeed, of the human sciences in general—must be to seek out the frameworks of meaning within which human action unfolds. In this sense I agree with Pamela on an essentially Diltheyan vision of the historian’s task. Nevertheless, I am convinced that cultural historians’ lack of interest in economic and social-structural explanation has been a very serious loss. It has been particularly serious because it has taken place during a period—since the mid-1970s—that has been marked by a profound transformation of the world economy from state-guided forms of capitalism to an aggressive financialized neoliberal capitalism. Especially in the United States, but not only there, economic inequality has risen precipitously, economic security of the middle and working class has been undermined, and democracy has increasingly mutated into plutocracy.30 Meanwhile the world’s political institutions have utterly failed to respond to the steady advance of global climate change, which threatens to make our earthly home uninhabitable within a century or two—unquestionably a consequence of the world’s current economic system. That the great bulk of the history profession turned its back on economic and social-structural causation during a period when the dynamics of capitalism weighed ever more forcefully on the course of the human endeavor is, in retrospect, an astounding fact and not something we should be proud of." (s. 1382, här reffar Sewell också en egen tidigare artikel, från 2010)

Sewell ser den nutida "History of Capitalism", en förening av kulturhistoria med ekonomiska ämnen, som något positivt, och menar att denna visat att "it has been a mistake to leave economic history to the economic historians."

Emmanuel Akyeampong följer och beskriver det som att:

"In African history, big questions and longue durée studies have returned, spurred by the comparative regional approach of the “new economic history” and the availability of new databases, and the rise of world and global history that have positioned Africa in ways that historians of Africa have considered unsatisfactory. Works such as Kenneth Pomeranz’s The Great Divergence (2000), and the much-cited article “Reversal of Fortune” (2002) by Daron Acemoglu, Simon Johnson, and James Robinson inspired the need to place Africa more centrally in these global conversations and to interrogate the place of institutions, natural resources and geography, infrastructure, culture, and global trade.36 Quantitative approaches and the relevance of datasets have shed new light on Africa’s political economy, such as the Trans-Atlantic Slave Trade Database created by David Eltis, David Richardson, and their colleagues (www.slavevoyages.org), which provides data on about 35,000 slave voyages across the Atlantic from the sixteenth through the nineteenth centuries. This dataset has informed important recent studies by economists such as Nathan Nunn and numerous historians.37 Scholars interested in the relationship between good governance and economic growth turn to the research network Afrobarometer (www.afrobarometer.org), which measures the social, political, and economic atmosphere in Africa, examining key issues such as the impact of corruption on institutional trust and economic performance. A variety of datasets compiled by international development organizations such as the World Bank Group’s World Development Indicators, the University of Pennsylvania’s Penn World Tables, or that compiled by Angus Maddison at the University of Groningen and continuously updated by a group of researchers as “The Madison Project” (www.ggdc.net/maddison/maddison-project/orihome.htm) provide scholars with data that have driven big questions about African economic growth in global contexts." (s. 1384)

Det finns en del skepsis mot kvaliteten på statistiken i flerlands-dataseten, säger Akyeampong, men det finns också en mindre kvantitativ/nationalekonomisk big questions-forskning om longue durée i Afrikas äldre historia:

"Christopher Ehret’s hugely significant An African Classical Age, which spanned the period from 1000 B.C. to 400 A.D., was in part a response to his colleague Jared Diamond’s Pulitzer Prize–winning and widely read Guns, Germs, and Steel. Ehret establishes how Africa was contemporaneous with other areas in the world in the earliest revolutions in agriculture, iron technology, and commerce in the last millennium B.C. Jan Vansina’s How Societies Are Born traces the early histories of societies in West Central Africa before 1600 and their development of governance institutions through linguistics, ethnography, and history."

Han diskuterar två saker som är specifika för afrikansk historia: dels subdisciplinens relativa ungdom -- en professur i afrikansk historia inrättades 1948 för första gången, dels den svåra arkiv-situationen, där man är starkt beroende av arkiv upprättade av koloniala stater. Oral history, life history och biografiska metoder har varit viktiga, vilket ytterligare gjort det förenligt med postmoderna teoretiska tendenser. Den postindiska subalterna skolan hade också av uppenbara skäl tilltalande kvaliteter i det postkoloniala Afrika.

Redaktör Schneider har efter dessa fem öppnande, matiga, intelligenta kommentarer en hel del att göra när han ska bemöta dem alla och ta diskussionen vidare! Han startar i Arni och Hewitsons mer filosofiska/ontologiska kommentarer och  tar också upp Arnis pekande (som jag inte riktigt förstår)  på att en del saker är nya i historien (diskontinuiteter) och Crossleys Diltheyanska historie-argument. Arni är först ut i runda två:

"Think of Max Weber’s concept of verstehendes Erklären and how it displaced the notion of the “causal” in order to establish a genuine social-scientific research logic that reckons with the contingent while aiming at explanation (through generalization). Much of the work done in the vein of the interpretive turn, or, more accurately put, work done in the attempt to challenge the impact of structural functionalism on social history, dealt with these issues when mediating structure and action through meaning (historians reading Geertz reading Weber)." (s. 1389)

Hon tar upp Kriedte, Medick och Schlümbohms (1980) klassiker om protoindustrialisering som exempel på en kombination av antropologisk Verstehen och socialhistoria. Hon uttrycker också stark skepsis mot att "go back" till strukturella förklaringar. Jag har svårt att förstå en hel del av vad hon talar om, och det är därför uppmuntrande att även Sewell, i början av sin replik, är ifrågasättande mot vad Arni argumenterar:

"Caroline speaks of “combining social-structural analysis (which deals with continuities) with epistemological reflexiveness (which reckons with discontinuity in the historicity of the object).” While I agree that we should combine social-structural analysis with epistemological reflexiveness, neither of the statements enclosed by parentheses makes sense to me. Historical analyses of social structures, for example of class structures or of capitalism, necessarily deal with both continuities and discontinuities." (s. 1391)

Jag håller verkligen med Sewell här: Arnis distinktion mellan en ekonomisk historia som handlar om kontinuitet, och kulturhistoria som handlar om diskontinuitet, verkar obegriplig. Sewell argumenterar istället för att man ska använda samma metoder både för "ekonomiska" och "kulturella" fenomen. I grund och botten menar han att all historisk forskning ska vara tolkande (a la Verstehen) och inkännande, men i praktiken, menar han, så behöver hitoriker ofta abstrahera från de historiska personernas egna uppfattningar:

"Much of what it means to be a good historian is to effectively recontextualize the actions and thoughts of the people we study, which means that we have to develop our own conceptualizations and evaluations of the relevant contexts. Thus, for example, we might place the struggles of peasants against their landlords within contexts that neither the peasants nor the landlords are likely to fully grasp: new forms of speculation on crop futures in distant financial capitals, changes in taste in urban markets, fluctuations in international exchange rates, competition by producers halfway around the world, etc. We might be able to engage in properly close and interpretive study of certain of these relatively distant contexts—perhaps looking in detail at both the struggles of Mexican campesinos and the operations of futures markets in Chicago. But for many of the larger contexts, we need means of summarizing, abbreviating, aggregating, or simplifying the buzzing complexity. Here some of the formal methods of the social sciences could be extremely useful—techniques like quantification, systematic comparison, even rational-choice mathematical modeling, all of which were essentially banished from historical methods by the cultural turn. I think a reappropriation of such techniques, but without the positivistic assumptions by which they are usually accompanied in the social sciences, would be an important step forward for historical research." (s. 1393)

Väldigt sympatiskt! Crossley i sin replik talar däremot om att det är väldigt svårt att isolera en enda orsak till historiska fenomen, och argumenterar på så sätt till synes mot alla kausala förklaringar. (Ett slags motte and bailey-argument?) Hon diskuterar utbrottet av Opiumkriget 1842 som ett exempel: olika historiker har anfört olika förklaringar, och "there is no final determination of the cause of the war."

"The facts relating to the outbreak of the Opium War have not changed, but their relationships and meanings change constantly in train with the changing mental landscape of the historian. This is a commonplace for us, but not so much for dialectical materialists, for empiricists, or for Braudel’s “estranged” social scientist. In some ways we are more akin today to historians of classical and medieval times than to our predecessors of a hundred years ago. Explaining relationships betweencphenomena—and explaining the explanations—is probably better than speaking strictly of causes." (s. 1395)

Däremot så appellerar Crossley för att historiker ska forska om makt. Hewitson börjar sin replik med att, liksom Sewell, inte hålla med Arni, och även ifrågasätta hennes märkliga ontologisk-epistemologiska argument om "diskontinuitet" och "objekts historicitet". Medan Sewell menade att forskare om kapitalismens historia diskuterar förändring lika mycket som kontinuitet, så pekar Hewitson på att: "Even functionalist sociologists such as Talcott Parsons and Edward Shils claimed to be “concerned equally with the conditions of stability and the conditions of change,” arguing that “it is impossible to study one without the other.”" (s. 1396) Frågan är, säger Hewitson, hur vi definierar begrepp som “structure,” “change,” “continuity,” “narrative,” and “explanation”. Mycket annat av hans inlägg förstår jag inte. 

Efter en replik av Akyeampong om hans förhållandevis ateoretiska undervisning i brittisk stil på universitetet i Ghana, går ordet tillbaka till redaktör Schneider. Han tar upp frågan om kontinuitet och diskontinuitet och frågar om historiker efter den kulturhistoriska vändningen börjat fokusera mer på kontinuitet över tid, och därför blivit dåliga på att förklara förändring.

Crossley relaterar den frågan till den västerländska Kinaforskningens historia, med traditionen från Wittfogel, Marx med flera att se kinesisk äldre historia som i princip oföränderlig, fram till att Västerlandet och det Moderna bryter in och introducerar en diskontinuitet. Från det går hon till en diskussion om idén om en disinkontinuitet mellan imperiernas tid och nationalstaternas tid i början av 1900-talet; denna idé ifrågasätter hon. I en utveckling av detta resonemang riktar hon också rätt stark kritik mot de som beskriver USA idag som ett "imperium"; om jag förstår det rätt så menar hon att man då åberopar en falsk kontinuitet tillbaka i tiden och legitimerar att USA invaderar andra stater och byter ut deras regeringar (!?).

Hewitson plockar upp en metafor för historisk förändring som Crossley kastar ut -- metaforen är obegriplig för mig, både hos Crossley och hos Hewitson. Det blir mer begripligt när det blir mer konkret: hur gillar samhällsvetare att förklara saker, kontra hur gör historiker det?

"I associate parsimony in the specification of causes with a certain type of modeling in economics and political science, where a reduction in the number of variables is necessary for prediction. Whereas some social scientists “consider an ‘overdetermined’ event—that is, one with multiple causes—to be an inadequately explained event . . . because their goal is not just to explain the past but to forecast the future,” making the “oversimplification of causes” a “necessity to them,” in John Gaddis’s words, historians continue to view multiple causation as “the only feasible basis for explanation.”" (s. 1404)

Historiska förklaringar, säger Hewitson, kräver inte prediktion, men däremot klassificering och generalisering. Han har också ett rätt intressant men tätt resonemang om möjliga utvecklingslinjer och vad som faktiskt hände: "“‘Think,’ Gallie urges, ‘of the convergence of the different kinds of causal lines that met at Sarajevo in 1914 . . . Can anyone seriously maintain, as he traces even a few of these lines backwards, that they evidently belong to . . . a single, comprehensive causal system?’”" (s. 1406)

Arnis replik börjar med att göra en distinktion mellan förändring och diskontinuitet. "While change, as Mark noted by quoting Danto, implies the “continuous identity in the subject of change,” discontinuity is about a transformation so radical that such continuous identity gets lost and something categorically novel emerges. In other words, discontinuity is about historical difference. This is how I understood the poststructuralist or the Foucauldian take on the historical..." (s. 1406-7) Hon tar som exempel på hur hon själv skrivit om mänskliga foster på 1600-1700-talet, innan den moderna begreppsapparaten kring begreppet foster formades.

Sewell följer med en rätt historiografisk och diplomatisk utläggning om kontinuitet och diskontinuitet. Sedan tar han upp frågan från Hewitson om "parsimony" och slår ändå ett slag för detta:

"If I think of my long experience of reviewing article submissions as a peer reviewer for historical journals, I’d have to say that historians’ most common weakness is that they are insufficiently parsimonious—that they wander through forests of archival quotations and try to get out of tough explanatory spots by narrating more and more apparently relevant but often superfluous and confusing detail. The articles I recommend for publication tend to be relatively crisp, one might even say “parsimonious.” They set clear explanatory or explicative criteria and provide their arguments and evidence in an economical fashion." (s. 1410)

Akyeampong följer Crossley och Arni i diskussionen av diskontinuitet. Efter detta följer redaktören, som säger att han är sliten mellan två slutsatser. Den ena handlar om hur äldre forskare som Braudel, Dilthey och Weber fortfarande spelar en roll, trots de många "vändningar" som historievetenskapen gått igenom. Den andra är att historievetenskapen är en annan idag, sedan 1970-talet.

Crossley och Hewitson följer med epistemologiska resonemang som inte intresserar mig något särskilt. Sewell plockar upp och formulerar Crossleys argument att vi alla, vare sig vi vill eller inte, är hermeneutiker så här: "As I would put it, we can’t help but be hermeneutical in our relationship to the past. Those pasts really did exist, but our making of histories about them requires us to examine the debris the pasts left behind, whether textual, archaeological, or visual, and to construct a human world of thought, action, and experience that we judge compatible with evidence gleaned from the debris. The past world we construct is inevitably our construction, based, to be sure, on our sincere efforts at a fusion of horizons with those who lived, strived, and died in these pasts. We try to understand what their experiences must have been like, but also to understand how the world they lived in inevitably surpassed and thereby shaped their own understandings and experience." (s. 1420) Akyeampong tillägger: "We have come quite a distance from the nineteenth-century founders of our discipline who believed objectivity in history was possible. The “turns” in history since the 1970s have contributed to this modesty in expectations." (s. 1420)

Redaktören avslutar med att konstatera att diskussionen täckt mycket mark och inte kommit fram till en enda, enkel slutsats -- det hade varit omöjligt. Istället konstaterar han att fotnoterna till de fem deltagarnas resonemang kan fungera som grunden för en vidare inläsning och diskussion.

Referens
EMMANUEL AKYEAMPONG, CAROLINE ARNI, PAMELA KYLE CROSSLEY, MARK HEWITSON, AND WILLIAM H. SEWELL, JR. (2015) "AHR Conversation: Explaining Historical Change; or, The Lost History of Causes", American Historical Review.

Källkritikens roll i historieforskningen

Vilken roll spelar källkritiken för historiker nu för tiden? I ett temanummer av Historisk Tidskrift år 2005 ställde redaktören Lars M Andersson en rad frågor på detta tema:

"På senare år förefaller det som att källkritiken har fått maka på sig. Allt fler historiker använder källor ur kvarleveaspekten och de källkritiska resonemangen, om de över huvud taget förs, tenderar att ges allt mindre utrymme i avhandlingar. Vad beror denna utveckling på? Är den en följd av ”vändningen mot språket” eller är poststrukturalismen bara en behändig syndabock? Behöver källkritiken moderniseras, uppdateras, rent av vidgas? Är källkritiken ett uttryck för sunt förnuft? Är den en förutsättning för historikernas sanningsanspråk? Hur skall vi förhålla oss till sanningskravet? Har det rentav blivit dags att utmönstra det ur historievetenskapen?" (s. 186)

Temanumret innehåller artiklar av Göran B. Nilsson, Rolf Torstendahl, Arne Jarrick, Roddy Nilsson, Maria Ågren, Eva Blomberg och Audur Magnúsdóttir.

Nilsson, professor emeritus i Linköping, inleder med en essäistisk text om var-dagshistoria och proffshistoria där tonen är rätt raljant och jag inte riktigt förstår vad han vill säga. Han verkar inte övertygad av Roddy Nilssons postmoderna appell (s. 191), och han verkar tycka att Maria Ågren talar för en allt för ambitiös histoire totale. (s. 195) Rolf Torstendahls förslag att ersätta (faktisk) ”sanning” med (social) ”giltighet” lär, säger Nilsson, "inte tilltala fler än dem som räknar sig som makthavare i den internationella historikergemenskapen." (s. 196) Han "vidhåller på det hela taget min gamla åsikt, att den traditionella källkritikens (ackuratessprövningens) dominerande ställning bör vara självklar ”i alla sammanhang, där de berättande källornas frågeställningar sammanfaller med historikerns”." (s. 202) Gentemot Maria Ågrens beskrivning att de flesta historiker idag arbetar med källor som de klassificerar som kvarlevor, så menar Nilsson dels att distinktionen berättande källa/kvarleva är tveksam, dels att historiker borde jobba mer med berättande källor, gå i dialog med det förflutnas människor och de berättelser de själva skapade.

Rolf Torstendahls, professor emeritus i Uppsala, artikel "Källkritik, metod och vetenskap" är desto tydligare. Han börjar så här:

"Källkritiken är ett mäktigt instrument. Man behöver bara titta på vad som allmänt godtogs som historiskt om svensk medeltid kring 1820 och hur samma period beskrevs kring 1950 för att konstatera, att mycket stoff försvunnit eller fått en annan plats. Även i översiktliga och populära framställningar har en ny syn slagit igenom. Och det är viktigt att den slog igenom. " (s. 209)

Men han ser inte källkritik som en universallösning: "Källkritiken är en metod, eller snarare en uppsättning av metoder, som skall appliceras på ett visst sätt i bestämda situationer. En metod. Det finns flera metoder." (s. 209) Torstendahl är inte nöjd med läget i landet:

"Det finns en källkritisk fundamentalism i Sverige. Med fundamentalism menar jag att det finns historiker som menar – och det har funnits än fler i det relativt nära förflutna som har menat – att det är källkritiken, som gör historikern. Utan källkritik ingen vetenskapsman/-kvinna i historia, men med källkritik är han eller hon helt acceptabel. I denna källkritiska fundamentalism intar Sverige en särposition i det internationella historiska vetenskapssamfundet. Internationellt har källkritiken ingalunda fått detta utrymme i den historievetenskapliga diskussionen, som den har i Sverige. Inte ens i de nordiska grannländerna är den lika basal i uppfattningen av vad historisk vetenskap är. Inte på kontinenten, där man dock har en lång tradition i användandet och utvecklandet av källkritik. Det var ju därifrån den kom och det var där den fick sin etablerade utformning genom metodläroböcker eller handböcker av Ernst Bernheim å den ena och Charles-Victor Langlois och Charles Seignobos å den andra sidan.1 Inte heller i Ryssland är källkritik själva lösenordet för vetenskapen, trots att man där regelmässigt har särskilda professurer med inriktning mot ”källkunskap” och metod. Minst av allt har källkritiken fått den centrala position den har i Sverige i Storbritannien eller USA, där det inte ens finns ett ord för källkritik. Ändå blomstrar historievetenskapen i dessa länder." (s. 209-210)

En rejäl bredsida! Hur han ramar in källkritiken är väldigt intressant:

"alla metoder kräver en filosofisk bas – vad är det man anser att man skall åstadkomma genom att använda metoden i fråga? Det är en fråga som man bara kan besvara i termer av kunskap och vetenskap, det vill säga man måste ha en vetenskapsfilosofisk utgångspunkt och en epistemologi som ger ledning till att förstå vad den metodiska bearbetningen av vissa empiriska data ger för slags resultat." (s. 210)

Källkritiken, säger Torstendahl, är en metod: ett medel för att nå ett mål. Jag tolkar det som att att han gör poängen, och det är en bra poäng, att den inte hjälper historikern att ställa bra frågor, att göra intressant forskning. [1]

Han menar att historievetenskapen har minimikrav och optimumnormer. Minimikraven är:

• logisk konsistens 
• empirisk prövbarhet 
• beaktande av allt relevant material 
• inre sammanhang (koherens) i framställning av resultaten 
• nya resultat (inte bara upprepning av vad som redan är känt) 

Källkritiken och andra metoder fångas i denna typologi upp av den empiriska prövbarheten: läsaren ska själv kunna söka upp de angivna källorna och med dem prova argumentet i den lästa studien. Men källkritiken är bara en del av vad Torstendahl kallar "det stora metodpaketet":

• källkritiken med alla dess regler (inte bara t ex tendenskritik) 
• statistisk metod ekonomisk metod (t ex för prisjämförelser) 
•  intervjumetod (oral history) 
• etnologisk/socialantropologisk metod (utöver intervjumetod) 
• idéhistorisk metod (i den mån den kan preciseras) 
• flera specifika samhällsvetenskapliga metoder (från sociologi och statsvetenskap mm) 
• flera specifika beteendevetenskapliga metoder 

Källkritiken är nödvändig, men alls inte tillräcklig: så kanske man kan sammanfatta Torstendahls argument. Och att det därför är problematiskt om doktorander i historia bara får lära sig källkritik, och inte mer specifik metod: "Den källkritiska fundamentalismen har inneburit att unga historiker ibland fått lära sig källkritik, men inte mer." (s. 216)

Maria Ågren, professor i historia i Uppsala, menar i artikeln "Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning" [2] att en anledning till att den "traditionella källkritiken – här förstådd som närhets-, beroende- och tendenskriterierna – varit så framgångsrik är väl inte bara att den står för det sunda förnuftet utan även att den har fästs i vissa distinkta verbala uttryck, som gör att det går att tala om den." (s. 251) Det finns alltså en pedagogisk del i detta: genom att sätta ord på hur man agerar självkritiskt, går det också att tradera kunskapen om metoden.

Så här resonerar Ågren när hon definierar källkritik:

"”Källkritiken är de kritiska test historikern använder för att avgöra om historiska påståenden är vetenskapligt användbara för ett bestämt syfte eller ej.”Så definierades källkritiken i Rolf Torstendahls metodbok från 1970, och det är den innebörden ordet fortfarande har, när det idag används av professionella historiker. Källkritiken betecknar en uppsättning metodregler eller mentala rutiner som historikern förutsätts följa i alla lägen, i syfte att förhindra förhastade slutsatser. Inskottet ”för ett bestämt syfte” är viktigt; det anger att det inte finns några i absolut mening bra eller dåliga källor, utan att deras användbarhet är beroende av frågeställningen.6 I överförd bemärkelse kommer källkritiken ofta att stå för nykter distans, skepsis och rigorös intellektuell självdisciplin – ”källan påstår A, och det vore väldigt frestande att ta fasta på detta, men jag gör det inte, för jag vet att källan saknar trovärdighet”." (s. 251)

Detta är inte något som skiljer historikerna från andra vetenskaper, säger Ågren, utan tvärtom något som förenar historia och annan empirisk forskning. Jämförelsen med naturvetenskaplig eller medicinsk forskning är väldigt intressant:

"Källkritiken är med andra ord historikerns sätt att säkerställa validiteten hos resultaten. Inom andra empiriska vetenskapsgrenar kan validiteten ibland fastställas på andra sätt, men att den behöver fastställas är alltså något som förenar oss med andra vetenskaper, inte något som skiljer ut oss. Däremot kan det finnas skillnader i fråga om vilka konsekvenser validitetsprövningen får inom olika vetenskaper. Inom naturvetenskap och medicin brukar man, såvitt jag förstår, justera och modifiera experimentet, datainsamlingsmetoden eller instrumentet, tills dess att man är säker på att man verkligen mäter det man vill mäta. I historieforskningen är de praktiska möjligheterna att justera informationen ofta begränsade. Man kan önska att man hade haft tillgång till andra typer av data, men saknas sådana kan saken inte hjälpas. Konsekvensen av validitetsprövningen eller källkritiken blir då i stället att man förkastar frågan såsom varande omöjlig att besvara, eller – och det är mycket vanligare – att man formulerar om frågan så, att de påståenden och utsagor som står till buds blir användbara för ens syften." (s. 252)

Källkritik är centralt, men det kan inte bara handla om att checka av kriterierna närhet, beroende, och tendens, säger Ågren. För att göra bra historisk forskning måste man snarare/också beakta tre andra kriterier: synlighet, vikt, och trovärdighet.

Synlighet handlar om att tänka kritiskt om vilka historiska händelser och företeelser som egentligen lämnat spår i de källor som finns kvar idag. Staten har skapat en stor mängd källor som har med skatt att göra, och detta belyser förekomst och uträckning av de saker som beskattats, men inte av en mängd andra viktiga fenomen, som arbetsdelningen inom hushållen. Ifall en kategori av brott enligt källorna plötsligt minskar kraftigt, så betyder det inte nödvändigtvis att de brotten blev mindre vanliga, utan kan istället betyda förändrad registrering eller kategorisering av brott, mindre effektiv brottsbekämpning, etc. Ågren formulerar tre regler om synlighet som hon menar förtjänar samma status som probersten som närhet-beroende-tendens: "(a) Allt i samhället är inte lika synligt i källorna. (b) Det är sällan slumpen som avgör vad som syns och vad om inte syns, utan här spelar samhälleliga maktförhållanden in. (c) Av det faktum att något inte syns i källorna, kan man inte dra slutsatsen att det inte alls har förekommit." (s. 253-4) Det här är en bra poäng om de här olika kriterierna och deras roll i forskningsprocessen:

"Frågan om vad som blir synligt i vilka källor, och varför vissa saker nästan aldrig syns, borde vara den första och mest grundläggande frågan inom källkritiken. När man kommer fram till frågor om närhet, beroende och tendens hos enskilda påståenden, har man redan lagt fast undersökningens perspektiv och lämnat åt sidan frågan om vad vi alls kan se av det förgångna." (s. 254)

Kvinno- och arbetarhistorikers argument på 1970-talet för "den dolda historien" hade, säger Ågren, kunnat motiveras med det källkritiska argumentet om synlighet. "Att kvinnor sällan nämns i källorna, betyder inte att de inte varit närvarande. Frågan är om det inte hade varit till nytta för den källkritiska diskussionens livskraft om den sammankopplingen hade gjorts." (s. 255) Till skillnad från Nilsson så håller jag helt med Ågren i hennes plädering för en totalhistorisk ambition:

"Utvecklingen inom historieämnet sedan 1960- och 1970-talen har inneburit att kunskapsobjektet hela tiden har vuxit, i den meningen att det uppfattats som viktigt att utforska så mycket som möjligt av förgångna samhällen, inklusive de delar som tidigare setts som ointressanta eller som, till följd av bristen på källor eller bristerna i dessa, menats vara outforskbara. Vi har hela tiden accepterat att den helhet vi arbetar med innehåller fler aspekter och komponenter än vad man tidigare tänkt sig. Idag godtar vi i allt väsentligt att disciplinens uppgift är att skriva histoire totale (vilket självfallet inte betyder att varje enskild forskare måste göra det). Vi har med andra ord hela tiden ansträngt oss för att göra vår gemensamma uppgift allt svårare. Resultatet har, menar jag, blivit att man idag får beteckna kunskapsobjektet som komplexa helheter, i form av samhällen och/eller kulturer som inte längre finns. Trots detta, gör historikern dem till föremål för empiriska studier, genom att utnyttja spår. Ett viktigt mål med historikerns arbete är att analysera dessa helheter, både hur de fungerade som system betraktade och hur de förändrades." (s. 255)

Det är inte så att varje enskild studie kan handla om det förgångna samhället som en helhet, men varje studie måste säga något om samhället i stort. Ågren menar att den fortlöpande kritiken av varandras arbeten också speglar en sådan bakomliggande föreställning:

"I värderingen av olika historiska arbeten kommer helhetsidealet ofta fram som en optimumnorm. Ibland talar man om att den historiska kontexten behöver bli tydligare i en avhandling, andra gånger säger man att återkopplingen från empirisk undersökning till övergripande frågeställning är bristfällig. Jag menar att det som regel handlar om samma sak, nämligen att man inte tycker att en författare lyckats utvinna tillräckligt mycket kunskap om helheten genom analysen av delen. Våra faktiska värderingar visar att vi omfattar ett ideal där helhetsförståelse är viktig." (s. 256)

Ågren tar upp Steven Feierman, export på afrikansk historia, som menar att Braudel och Annalesskolan med deras insisterande på totalhistoria och ifrågasättande om de existerande källorna egentligen säger allt som finns att säga, verkar inspirerande för Afrikas historiker, som har än större källproblem i bemärkelsen en brist på "synlighet", men inte därför ingen historia att berätta och analysera.

Diskussionen av kriteriet vikt börjar så här: "Göran B Nilsson betonade 1973 att när det gäller kvarlevor så är det deras relevans och representativitet som skall skärskådas, snarare än närhet, beroende och tendens. Är den information vi får fram ur källan relevant, med tanke på frågan, och visar informationen på något typiskt för det dåtida samhället?" (s. 257) Ågren menar att ordet "vikt" fungerar bättre än "representativitet", eftersom det senare antyder att man helt enkelt ska leta efter det mest typiska av alla fenomen. Historiska fenomen kan vara viktiga att forska om, även om de inte var så typiska eller vanliga. Det här håller jag med om till hundra procent:

"Vi vill, och behöver, få veta om ett fenomen är vanligt, centralt och betydelsefullt, eller om det är ovanligt, udda och perifert. Vi behöver, kort sagt, veta om fenomenet är viktigt eller inte för besvarandet av vår fråga. Jag vill därför plädera för att man explicit bör erkänna betydelsen av att kritiskt granska ett fenomens vikt; det behöver inte innebära att vi försvär oss åt ett snävt kvantitativt sätt att bedöma vikten." (s. 257)

Trovärdighet sammanfattar däremot de tre klassiska kriterierna (närhet-beroende-tendens). Efter att ha föreslagit sin nya triptyk för källkritikens centrala element, avslutar Ågren sin artikel med att diskutera betydelsen av att historikern inte bara är källkritisk, utan också kritisk, eller kanske snarare självreflekterande, gentemot sitt eget omdöme.

fotnoter 

 

[1] Det är en sidofråga här, men jag tycker att Torstendahls perspektiv på intersubjektiv sanning, jag kommer att tänka på Habermas, är intressant: "Vad kunskapen är, är ingalunda en självklarhet, men denna typ av vetenskaplig kunskap uppstår genom att ”vi” tillämpar ett metodiskt normsystem. Normerna jag då talar om är av typen: ”Om du har ett material som ser ut så och så, bör du tillämpa följande förfaringssätt.…” Självklart är normer inga odisputabla sanningar och jag har i olika sammanhang försökt klargöra, att det är vetenskapssamhället som kollektiv, som avgör vilka de aktuella normerna är. Om det finns aktuella normer, så finns det inaktuella, och vetenskapssamhället avgränsar kollektivt – genom intern diskussion – vilka normer som är accepterade nu. Normsystemet är alltså en social produkt, och metoderna är ett uttryck för det (historiska) akademiska samhällets ståndpunkt i fråga om normer för hur kunskap inhämtas." (s.211)

[2] Ågren ger också en intressant översikt över diskussionen om källkritik sedan 1970-talet: "Jag får ibland intrycket att källkritiken idag uppfattas som något nödvändigt men litet tråkigt. Den utgör å ena sidan ett adelsmärke för historikern, men den verkar å andra sidan vara något som man snabbt vill få avklarat för att sedan kunna kasta sig över mer spännande frågor, ofta av teoretisk art. Intrycket får visst stöd av Birgitta Odén, som i sin artikel om källkritik i Nationalencyklopedien skriver att efter 1970 ”har intresset för källkritik svalnat i samma mån som urvalsproblemen, syntesförsöken och prövning av olika historiska teorier pockat på uppmärksamhet”. Mycket riktigt finns det inte så många svenska artiklar efter 1970 som försöker vidareutveckla källkritiken. 1973 skrev Göran B Nilsson sin inflytelserika artikel om hur de då nya socialhistoriska frågeställningarna och kvantitativa metoderna gjorde det nödvändigt att införa nya källkritiska proberstenar, såsom relevans och representativitet. 1988 argumenterade Christer Winberg för hur man bör gå till väga om man vill utveckla fältet historisk antropologi på ett källkritiskt tillfredsställande sätt; en central tanke hos Winberg var att man bör utnyttja uppgifter som framkommer en passant i materialet. 1991 hävdade Rolf Karlbom att källkritiken i dess weibullska tappning varit alltför bunden av en ålderdomlig form av bevisvärdering – den legala bevisteorien – och att svenska historiker skulle ha mycket att lära av juristernas numera fria bevisvärdering och av modern vittnespsykologi. Göran B Nilsson har sedan återkommit till källkritiken en gång till, och vissa andra insatser har gjorts; här tänker jag främst på viktiga diskussioner av källkritikutvecklande art som kan återfinnas i opponentrecensioner. Men bortsett från detta, verkar Odéns omdöme om fältet fortfarande vara riktigt. Källkritiken hör inte till det vi diskuterar mest intensivt, trots att disciplinen har utvecklats i nya riktningar under 1980- och 1990-talen. Vem har egentligen diskuterat huruvida dagens forskningsfrågor, om till exempel genus, diskurs, identitet och habitus, föranleder oss att omformulera och vidareutveckla källkritiken?" (s. 249-250)

Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?

Rovorna rensas i Idhult i Svinhult socken, år 1920. Foto av August Christian Hultgren (1869-1961), hämtat från Östergötlands museum/Digitalt Arkiv. Lantarbete har varit tämligen frånvarande i svensk arbetarhistorisk forskning, och är det också i Lars Berggrens översiktsartikel.

 

Går det att skriva arbetarhistoriska synteser? Den frågan ställde Lars Berggren, professor (då docent) i historia vid Lunds universitet, i en artikel i Historisk Tidskrift 2003, i ett temanummer om syntesernas betydelse i historieforskningen.* Berggren börjar med en intressant diskussion om socialhistoria som Eric Hobsbawm förde 1970. Hobsbawm menade att socialhistoria tvunget måste vara samhällshistoria, eftersom sociala aspekter av samhället inte kan skiljas från andra, t ex ekonomiska eller idémässiga. Berggren sammanfattar: 

"Skall man anlägga ett samhällshistoriskt perspektiv måste man ha en uppfattning om vad som är centralt och om det komplexa sambandet mellan olika företeelser. Detta innebär dock inte att man som enskild historiker kan eller måste skriva om allt. Snarare handlar det om att välja ut en särskild relation eller ett komplex av relationer som betraktas som centrala och att gruppera övriga fenomen kring dessa." (s. 181)

Hobsbawm exemplifierar sitt resonmang med fenomenet klass: en klass kan aldrig studeras isolerat från andra klasser och skikt; som Berggren sammanfattar, " Forskning om klasser måste därför också beakta det samhälle som klasserna ingår i, det vill säga göras utifrån en samhällshistorisk analys." (s. 181) Hobsbawms appell fick genomslag i Sverige, till exempel i Lars Olssons avhandling om barnarbete från 1980. På 1980-talet utmanades dock en mer strukturellt inriktad samhällshistoria av dels mikrohistoria/identitetshistoria/lokalhistoria, dels av postmoderna argument från Stedman Jones och Joyce som ville fokusera mer på språket. Dessa komplicerar, men omöjliggör inte, skrivandet av arbetarhistoriska synteser, menar Berggren.

I en artikel från 1991 gav Lars Edgren och Lars Olsson en översikt över det arbetarhistoriska forskningsfältet i Sverige. Deras rubriker var de följande:

• a) Före industrialiseringen
• b) Arbetsprocessen och Bravermandebatten,
  c) Maktrelationer och den fackliga utvecklingen, 
• d) Arbetsdelningen mellan kvinnor och män, 
• e) Arbetsmiljön, 
• f) Från bråkighet till skötsamhet – kulturella perspektiv.
  

Det var framför allt det manliga industriarbetet som hade fokuserats, ”även om såväl kvinnoarbete, kontorsarbete som könsrelationer i arbetet börjat uppmärksammas alltmer”, sade Edgren och Olsson. De pekade också på att forskningen av arbetsekonomiska skäl fokuserat på en bransch eller ett företag i taget och att en syntes därför fattades: "Behovet av en syntes är därför påfallande, och möjligheter till en sådan finns idag." (s. 187) Med tanke på den klassiska arbetarhistoriens nedgång sedan 1991, så kan man undra om det ännu har kommit någon sådan syntes som efterfrågades 1991? (s. 187) Sten O Karlsson publicerade 1998 en genomgång av svensk arbetarhistorisk forskning från 1965 till 1995, och Berggren sammanfattar denna översikt så här:

"Karlsson pekar bland annat på den stora betoningen på lokala studier; inte mindre än 29 av 44 undersökningar hade en tydlig lokalhistorisk prägel. Kvinnornas lönearbete och genusrelationer i arbetet hade inte varit föremål för särskilt många studier, och få undersökningar hade varit inriktade på livet utanför arbetsplatserna. En annan slutsats rör de stora variationerna från idealtypiska föreställningar om arbetaren: ”Även om 25 år av forskning gradvis har utökat och nyanserat kunskapen om arbetarklassens historia låter sig bitarna svårligen hopfogas till en syntetisk bild av ’den svenske arbetaren’ eller hans kulturarv.” Detta hindrar inte, skriver Karlsson, att man kan ordna ”bildfragmenten” till ett ”arketypiskt utvecklingsschema”." (cit. 188)

Karlssons översikt har fått kritik för att missa tjänstemannagrupper och livet utanför arbetssfären, säger Berggren. Men när han diskuterar positiva möjligheter till synteser, så kommer han ändå in på en viss koncentration inom studierna:

"Det har påtalats att den arbetarhistoriska forskningen visat på en rad variationer. För att ta ett exempel finns det flera undersökningar om arbetet vid mekaniska verkstäder runt om i landet. Varje ny studie har kanske inte bidragit med så mycket nytt, utan visat på variationer av samma grundmönster. Men dessa kan på ett systematiskt sätt byggas in i en syntes." (s. 189) **

Översikterna har visat att det finns stora luckor i den arbetarhistoriska forskningen. Berggren menar dock att det är möjligt med en syntes ändå: "Jag menar att det finns så pass mycket att bygga på att det är dags att börja skriva denna typ av studier, men en poäng med sådana är också att identifiera områden där det behövs mer forskning." (s. 189) En syntes skulle kunna peka framåt på behovet av mer forskning inte bara om arbete och facklig organisering utan också på "hushåll och konsumtion, bostadsförhållanden och fritidsverksamhet, språk och politik – ja allt som berör den totala livssituationen." (s. 189-190) Inom det fackliga, klassiska området för de arbetarhistoriska studierna måste studierna undvika teleologi av den typ som var vanlig på 1970-80-talen och som kritiserats bl.a. av Mary Hilson i en artikel om varvet i Karlskrona, liksom att undvika en manscentrerad historieskrivning. Berggren talar också för att man ska beakta kategorier som etnicitet, genus och generation. Han menar också att synteserna bör behandla politik och frågor om konflikt och samförstånd. Företagsledningens perspektiv och managementideologier, såsom taylorismen, bör också inkluderas.

fotnoter

* I redaktörens inledning: ”Syntesen tillhör i sanning icke de mer omhuldade genrerna inom historievetenskapen. Vi skyr syntesen som vore den smittad”. Så inleder Dick Harrison sitt bidrag till detta temanummer om synteser och syntesskrivande. Har han rätt? Jag tror det.”

”Arne Jarrick framhåller att önskan att skriva synteser sannolikt är starkast i två extremlägen: ”dels då kunskaperna är tillräckligt små för att sätta den intellektuella fantasin i rörelse, dels då kunskaperna är så oöverskådligt stora att impulsen att föra dem samman blir oavvislig”. Det finns, anser jag, en rad områden inom svensk historieforskning där man för länge sedan nått det senare extremläget (och givetvis även gott om exempel på områden som ännu befinner sig i det förra). Den arbetarhistoriska forskningen är ett exempel. Lars Berggren hävdar att tiden nu är mogen att skriva en arbetarhistorisk syntes och drar upp riktlinjerna för hur en sådan skulle kunna se ut. Berggren lyfter också, liksom Janken Myrdal, fram en poäng med syntesskrivandet, som sällan uppmärksammas, nämligen att identifiera nya forskningsområden.” (s. 177)

Med tanke på att jag regelbundet undervisar på både Lars Magnusson och Lennart Schöns läroböcker i Sveriges ekonomiska historia, vill jag också citera något som Lars Magnusson skriver i sin artikel i syntes-temanumret: hans bok från 1996 och Schöns från 2000 används ofta som läroböcker, säger han, men har inte skrivits enkom med det syftet. "Här blir syntesen även något annat och mer än enbart en sammanfattning av tidigare forskning och/eller en teckning av konfliktytorna och skiljelinjerna i forskningsfronten. Syftet är snarare att försöka lansera egna teoretiska synsätt och låta sådana avgöra urvalet av stoff och uppläggningen i stort." (s. 248)

** Jfr också kommentaren på s. 196 angående den s.k. arbetsprocessforskningen: 

"Det finns en obalans inom forskningen kring arbetets förändring. Vi vet mycket om till exempel verkstadsindustrin, men när det gäller flera andra branscher och verksamhetsområden har inte så mycket forskning presenterats. Forskning kring arbetsprocessen var ett stort och expanderande fält i början av 1990-talet, men sedan avtog det på ett nästan dramatiskt sätt. Det fanns ett behov av att omdefiniera forskningen, bland annat i ett genus-historiskt perspektiv. Endast litet av forskningen analyserade den manliga könsladdningen i yrken på manligt dominerade arbetsplatser. Alltför litet gjordes också för att försöka komma åt feminiserade arbetsuppgifter."

På 1990-talet har dock kommit några modernare studier: Lars Hansson om slakterier, Sune Dufva om sjuksköterskor, Lasse Kvarnström och Ylva Waldemarsson om post- och telegrafanställda. Och här kommer också den första referensen till lantarbetare, genom en referens till Lars Olssons cirkelprojekt om Säbyholms gård i Skåne.

 

referenser

Lars Berggren, "Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?". Historisk Tidskrift nr 2 2003. Läs här; den och de andra artiklarna i numret är fritt tillgängliga.

Att läsa historien framlänges eller baklänges

 

 

Jørgen Møller, professor i Århus, är en av de många intressanta historiska statsvetare som är verksamma idag. I en artikel förra året gav han sig in i en av de mest typiskt historiska debatterna jag kan tänka mig, men som förstås är väldigt intressant för statsvetare också: frågan om att läsa historien baklänges eller framlänges. Jag tänker t ex på Bo Stråths viktiga poäng i sin bok Mellan två fonder (1998): i efterhand, med några decenniers avstånd, är det lätt att falla in i en "analys" som säger att Socialdemokraterna på 1950-60-talen målvedvetet byggde en "socialdemokratisk modell", så att säga i sin egen avbild. Men att om man går tillbaka till vad som faktiskt skedde på 50-60-talen, och vad de olika politiska aktörerna tyckte och tänkte och hur de bedömde sin egen situation, så blir det tydligt att det alls inte pågick någon sådan "enkelriktad", förutbestämd utveckling. Istället var byggandet av vad som i efterhand identifierats som en socialdemokratisk modell ett spräckligt utfall av motstridiga krafter och viljor som inte själva visste vart man skulle hamna med bygget. (Se också Kjell Östbergs Palme-biografi för diskussion av denna poäng från Stråth.) Jag stör mig också väldigt ofta på hur svenska historiker, de som är mindre analytiskt genomtänkta än Stråth, som skriver svensk historia just på det teleologiska sättet, att det var givet att det skulle gå som det gick, och som praktiserar cherry picking i svensk historia för att berätta en enkel och linjär berättelse, gärna med fluffiga begrepp som "modernisering". Av detta skäl är jag väldigt intresserad av diskussioner om just teleologisk historieskrivning och vad man kan göra för att undvika detta misstag.

Møller introducerar för sin del temat, i en statsvetenskaplig kontext, så här:

"Political scientists increasingly “go historical” to understand the origins of political and administrative institutions, which are used to explain other developments such as economic growth and democratization (Capoccia and Ziblatt 2010; Mahoney and Thelen 2015). Since the 1980s, the discipline has seen a number of highly productive methodological debates about how to do historical analysis (Bartolini 1993; Capoccia and Ziblatt 2010; Coppedge 2012, ch. 5; Kreuzer 2010; Lustick 1996; Møller and Skaaning 2018; Sewell 1996; Skocpol and Somers 1980; Tilly 1984). However, on one important point, the discussion has been surprisingly fragmented and thin. This concerns the problem of reading history backward, or what also is known as “presentism” or the fallacy of nunc pro tunc (“now for then”) “in which the antecedent in a narrative series is falsified by being defined or interpreted in terms of the consequent” (Capoccia and Ziblatt 2010, 939; Fischer 1970, 135; Tilly 1975, 14–15)."

Och han fortsätter så här, med en tydlig förklaring av vad att skriva historien baklänges är och vad problemet är:

"The general problem can be defined as follows: reading history backward imposes a cognitive bias in which knowledge of an outcome leads to a one-sided selection of evidence and causal antecedents that support and help to explain the outcome. By definition, this leads scholars to ignore disconfirming and confounding causal antecedents. This problem is part of the larger phenomenon—emphasized by cognitive psychologists, sociologists of history, and historians of science—that a wide range of priors shapes our analysis and what ultimately constitutes evidence. A good example is hindsight bias, which is related to eading history backward. It imposes a creeping determinism on th past by making bygone events more predictable than they actually were when they took place, in the process distorting our memory of these events (Fischhoff 1975). Thus, we sort empirical evidence via cognitive and ontological filters that predispose us to arrive at certain interpretations."

Capoccia och Ziblatt (2010; den artikeln och Møllers tidigare kritik av den har jag bloggat om här) har redan formulerat ett problem för statsvetare som tar sig an ett historiskt ämne och läser historien baklänges: det blir lätt att man gör vidlyftiga men illa grundade slutsatser om kausalitet, där man utläser orsaker bakom en viss utveckling från en korrelerande faktor, eller i funktionalistisk version, från dess konsekvenser (jfr Pierson 2000). Som om detta inte var illa nog (om vi är intresserade av orsak och verkan i historien), så lägger Møller fram ytterligare tre problem med att läsa historien baklänges. ett, det gör förklaringarna mer deterministiska genom "either freezing history or making history efficient". Två, det formar hur vi beskriver historiska processer och begreppen vi använder i det arbetet. Tre, det påverkar i grunden vilka frågor vi ens ställer om det förflutna.

 

Diskussionen börjar med Rasmussen och Pontussons (2017) studie av "Ghent-effekten". Denna effekt handlar om att länder som har det så kallade Ghent-systemet för arbetslöshetsförsäkringen, där fackförbunden driver a-kassorna men får stöd av staten, har en högre andel fackligt anslutna löntagare. Detta empiriska förhållande är kartlagt med kvantitativa data från 1960-talet och framåt medan Ghent-systemen skapades på 1930-talet och tidigare, men kvant-forskarna har dragit slutsatser utifrån post-1960-korrelationen om en kausalitet från 1930-talet och framåt. Rasmussen och Pontusson visar att detta inte funkar: med nya data om facklig anslutningsgrad visar de att införandet av Ghent-systemet inte påverkade anslutningsgraden utan att "Ghent-effekten" uppstod först efter 1945. Tidigare forskning, menar R och P, hade med sin teleologiska läsning av historien, historia baklänges, helt enkelt letat efter bekräftelse för sin tes och inte kollat på andra faktorer, vilket gjort deras historieskrivning deterministisk: se figur 1 för en illustration. Men dessa effekter på förklaringarnas kvalitet är inte det enda problemet med att läsa historia baklänges; figur 2 visar på de begreppsliga problemen. Det första begreppsliga problemet handlar om vilka frågor man ställer:

"In a genuinely historical analysis, a research question is left open in the sense that it leaves room for the unexpected. In a Popperian vein of thinking, it allows for alternative explanations to be vindicated. Retrospective questions are normally quite narrow—we might even say closed—because they take certain things for granted. This increases the risk that alternative outcomes or causal antecedents are ignored."

Detta är förstås i mångt och mycket den kritik som jag själv i fråga om den svenska jämlikhetens ursprung har riktat mot svensk och internationell historiografi om landet: eftersom man visste att landet på 1900-talet utvecklade en "socialdemokratisk välfärdsstat" och ett relativt jämlikt samhälle, så har man letat skrivit dessa drag tillbaka i historien och hävdat att landet även på 1600-1700-1800-talen hade en relativt inkluderande politik och jämlika bönder. Vad man i enlighet med detta inte har kollat på är förstås sådant som rösträttens utveckling på 1800-talet eller den faktiska ekonomiska ojämlikheten. En anakronistisk bild av relativ jämlikhet på lång sikt har så kunnat reproduceras.

Det andra begreppsliga problemet handlar om definitionen av vad man studerar. "Scholars who delve into history to explain later institutions are apt to project the definition that meaningfully characterizes later institutions back in time, often without recognizing its poor fit with the institutions from which the
subsequent ones sprang. We can think of this in terms of a reification of concepts or as conceptual stretching (Sartori 1970)." Med detta problem kan man alltså missa att man tror att man studerar samma sak på 1900-talet som hade samma namn på 1700-talet, men egentligen har själva saken i grunden omvanlats däremellan. I ett online-appendix illustrerar Møller detta problem med forskningen om parlamentens utveckling sedan medeltiden. I modern tid, säg sedan 1789, är det lätt att tänka på parlamentet som en "institution of constraint" gentemot kungens makt. Därmed har forskare också projicerat denna funktion tillbaka till medeltiden, vilket ignorerar att parlamenten på medeltiden snarare var regenternas underlydande, som inte alls begränsade deras makt. Forskningen har också "frozen history" i det att man antar att parlamentens relativt stora eller lilla roll i olika samhällen sprang ur strukturella förhållanden och maktrelationer, vilket gör att man missar andra, mer kontingenta faktorer.

Det tredje begreppsliga problemet handlar om vilka data som används, närmare bestämt att statsvetaren som forskar idag dras oproportionerligt till kvantitativt kodade variabler, vilket kan leda till "reifying concepts and freezing history".

Den bästa lösningen på problemen är helt enkelt "reading history forward". Detta är, säger Møller, "simple but time-consuming". Man behöver göra en öppensinnad, utforskande översikt av den historiska litteraturen, "a proper reading of this literature, which is why it is time-consuming". Också historikerna har förstås teoretiska infallsvinklar och sina egna biases; i ett online-appendix diskuterar Møller två fall, först vändningen bort från marxistiska, klass-baserade förklaringar i forskningen om de religiösa sekternas betydelse under den engelska revolutionen, och sedan hur historiker i den tyska Sonderweg-debatten själva läst historia baklänges, med särskilt fokus på hur man underskattat betydelsen av parlamentet (Reichstag) i det tyska riket efter 1871. Det här tycker jag ju är särskilt kul eftersom jag själv har gjort lite jämförelser mellan Sverige och Tyskland, och bland annat i en lång fotnot (fotnot 130, s. 213-214) i min bok Världens jämlikaste land? gjort argumentet att Sverige efter 1866 och Tyskland efter 1871 på många sätt hade liknande parlament: plutokratiska överhus, mer inkluderande underhus, och kunglig makt över regeringen. Skillnaden är att i Tyskland hade man allmän manlig rösträtt till underhuset medan i Sverige bara ungefär en femtedel av männen kunde rösta före 1909. Ändå betonar historieskrivningen i Tyskland kejsarens och överhusets makt, medan svensk historieskrivning skriver fram "rötter" till parlamentarism och talar om andra kammaren som "folklig" och "böndernas kammare". Som Möller konstaterar om den tyska historieskrivningen: "Their under-estimation of the German Reichstag’s parliamentary sovereignty from 1871 to 1914 provides a text-book illustration of reading history backward." (Samma, fast tvärtom, kan man säga om Sverige och svensk historieskrivning!) Kreuzer (2003) har påpekat att bedömningen av det tyska parlamentet som väldigt svagt bygger på en jämförelse med Westminster men Storbritannien var speciellt och i ett bredare europeiskt perspektiv framstår inte det tyska parlamentet alls som särskilt svagt för den tiden.

I sina slutsatser betonar Møller att problemet med att läsa historia baklänges inte bara är att man drar fel kausala slutsatser (förväxlar utfall för orsaker), utan också ger en bias i vilka frågor som ställs, ger anakronistiska definitioner, och påverkar vilka slags historiska data som används. Han erkänner också att han själv i tidigare historisk forskning begått de fel han nu kritiserar, och påpekar att det är bara genom självkritisk rannsakan och öppen diskussion som praxis kan förbättras.

 

Referens
Jørgen Møller, "Reading history forward", PS: Political Science and Politics 54 (2): 249-253. Läs här.

Habermas, offentligheten och 1800-talet

Jürgen Habermas är en av de mest inflytelserika samhällsteoretikerna under de senaste femtio åren, eller åtminstone var han det under 1900-talets tre sista decennier, möjligheten har inflytandet klingat ut lite på den här sidan av millennieskiftet, även om den gamle mannens produktivitet sannerligen inte har gjort det.

Jag är framför allt intresserad av hans inflytande inom den historiska forskningen och då är det instinktivt hans gamla bok Borgerlig offentlighet: Kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället från 1962 (ty. Strukturwandel der Öffentlichkeit) jag tänker på.

Historikern Harold Mah kommenterar också i en essä i Journal of Modern History från 2000 att en av 90-talets stora trender i (den anglofona) historievetenskapen var just genomslaget för Habermas offentlighetsbok. På 1970-80-talen fokuserade Habermasreceptionen på hans senare och mer teoretiska verk, men från det sena 1980-talet fick offentlighetsboken ett uppsving, lett framför allt av forskare som höll på med 1700- och 1800-talens Frankrike och USA. (Ännu en gång är forskningen om 1700-1800-talets Frankrike teoretiskt vägledande -- jfr resonemangen om hur de lanserade begreppet "politisk kultur" brett för historiker.*)

Syftet med Mahs essä är att kritiskt granska historikers användning av Habermas offentlighetsbegrepp, "the theory of the public sphere". Han menar att historiker efter inflytelserika tolkningar av Geoff Eley och Mary Ryan "spatialiserat" den offentliga sfären, tänkt den som ett rum eller en domän för fria uttryck och tillgänglig för alla sociala grupper. (s. 154) Mah menar att dessa historiker idylliserar den offentliga sfären och homogeniserar offentligheten genom att bortse från intressemotsättningar som finns. Vilket ju låter väldigt dåligt men också som en halmgubbe -- kan Eley, Ryan m fl:s tolkningar verkligen varit så osofistikerade?

Mah återger Habermas bok från 1962 som att den fokuserar på den offentliga sfärens moderna, "borgerliga" form och i första delen hur denna sfär utvecklades och "flourished" i 1700-talets och tidiga 1800-talets Europa och sedan förföll under 1800- och 1900-talen. Historiker har mest intresserat sig för den första halvan. Habermas definierar i engelsk översättning objektet den offentliga sfären så här: “The bourgeois public sphere may be conceived above all as the sphere of private people coming together as a public.” Denna definition, säger Mah, är problematisk eftersom den är cirkulär: den public sfären definieras av att privata människor förenar sig som public. Cirkulariteten är dock översättarens fel, på tyska skrev Habermas:  “Bürgerliche Öffentlichkeit lässt sich vorerst als die Sphäre die zum Publikum versammelten Privatleute begreifen” (cit. s. 156)

Så här beskriver Mah hur det nya kollektiva subjektet the public uppstår:

"To form a new collectivity called the public, private people come together in a certain way. They put aside social differences and enter into critical discussion and debate using only their reason. The public sphere’s social equality and its foundation in the reason of individuals are registered in the shared recognition that in this collectivity of rational-critical debate the only valid authority is that of “the better argument” (H, p. 36). And because equal individuals have agreed to recognize “the better argument” as the sole legitimate authority, because they have agreed to be “impartial,” this assembly of persons can in principle reach a common judgment." (s. 156)

Och när jag läser detta brinner det i huvudet på mig. Hur kan en så uppenbart osann beskrivning, sett till historien och hur det faktiskt varit i faktiskt existerande samhällen -- i motsats till politisk-filosofiska ideal -- ses som relevant för historisk forskning? I alla fall. Enligt Habermas fick den borgerliga offentligheten fäste i olika institutioner i 1700-talets Europa: i England, i kaffehus och i tidskrifter som The Tatler, i Frankrike, i parisiska salonger, och i Tyskland, i läseklubbar. Mah refererar Habermas analys av hur den borgerliga offentligheten kom till makten:

"Initially consisting of discussions of literature, the public sphere after mid-century came to debate political concerns that previously had been matters of state. By drawing political issues into critical debate, the public sphere ended up positioning itself not just against the state but above it as well. Being constituted as the sphere of pure reason—as the only realm of argument and decision uncontaminated by differentials of social and political power—it appeared to have an authority that even the state had to recognize. The ultimate historical consequence of the publicsphere’s authoritative criticism of political issues was to help usher in representative democracy. And with that accomplished, the public could be both outside the state as its critic and within the state in the form of its legislative representatives (H, pp. 79–83)." (s. 157)

Habermas menar att även om offentligheten rörde sig med ett ideal om universell tillgång och deltagande, så var borgerlighetens antaganden och begränsningar ändå där och stängde ute många -- outbildade, icke ägande, och kvinnor. Trots dessa begränsningar menade Habermas att offentligheten kunde överkomma sina borgerliga begränsningar och ursprung och ge ett löfte om fullt demokratiskt deltagande.

Historiker har använt, kritiserat och utvecklat Habermas teori på olika sätt, säger Mah. En väg var att applicera modellen av offentligheten till europeisk historia före 1700-talets slut, en annan att tvärtom visa att de äldre modellerna av offentlighet contra Habermas bestod in på 1800-talet, en tredje att rucka på Habermas definitioner av och distinktioner mellan "public" och "particular" realms, en fjärde att peka på att uttrycken i den offentliga sfären involverade fler typer av uttryck än bara rationell diskurs. Mah menar dock att den viktigaste och mest inflytelserika linjen av kritik var en femte, uttryckt i tidiga tyska kritiker men för den anglosaxiska historiska forskningen framför allt formulerad av Geoff Eley och Mary Ryan i den inflytelserika antologi som Craig Calhoun gav ut 1992. Denna linje av kritik fokuserar på att vidga fokus, utifrån argumentet att Habermas fokus på borgerliga män är alltför snävt. Eley och Ryan lyfter fram att plebejer också deltog i offentligheten, liksom elitens kvinnor. Offentligheter blir så ett substantiv i plural: Ryan talar om “a variegated, decentered, and democratic array of public spaces” och Eley menar att:

 “the public sphere makes more sense as the structured setting where cultural and ideological contest or negotiation among a variety of publics takes place, rather than as the spontaneous and class-specific achievement of the bourgeoisie in some sufficient sense.” (cit. 159)

Mah menar att Eley och Ryans breddningar av Habermas offentlighet, till fler sociala grupper och att tala om "multiple publics" och social konflikt, blivit "immensely influential" bland historiker.

"Described, for example, as a “contested terrain,” or as consisting of “competing public spheres,” the public sphere has come to be thought of by historians in terms of its multiplicity and diversity, in terms of a constant conflict of interests and a struggle for power. Thus, according to James Brophy, the public sphere is the “site upon which various political symbolisms vied for control,” and to Belinda Davis it is “a space for debate and a place for political influence." (s. 159)

Mah antyder dock att Eley och Ryans vidareutvecklingar av Habermas bygger på en otillräcklig eller felaktig teoretisering av offentligheten.

"Ryan tells us that her essay is concerned with the “boundaries” of the public sphere. Eley, as we have seen, refers to O¨ffentlichkeit as a “structured setting”; Brophy identifies it as a “site” and Brooke as a “domain.” Many of these writers call the public sphere a “space.” Historians’ current construal of Habermas’s theory of Öffentlichkeit conceives of it generally in “spatialized” terms—that is, as a domain that one can enter, occupy, and leave. This spatialization of Öffentlichkeit is a move that seems legitimate enough given the English translation of the word as “public sphere,” but there is good reason in Habermas’s account to consider Öffentlichkeit in another fashion, one that creates significant problems for the historian’s spatialization of the public." (s. 160)

Han gör därefter ett rätt häftigt språng till att mena att Eley, Ryan och liknande historiker skriver historia om framträdande och uppåtgående klasser a la EP Thompsons The Making of the English Working Class (1964) och inkorporerar offentlighetsbegreppet i den typ av analyser -- offentligheten är "platsen" där olika klasser och organisationer möts. Thompsons analys av klass och klassmedvetande homogeniserar alltför mycket, menar Mah som bl.a. anför Gareth Stedman Jones kritik. Men offentlighetsbegreppet har varit användbart för historiker som forskat om undertryckta grupper, och som Anna Clark sammanfattar en rad studier av arbetarklassprotester i England: de “depict working people struggling not for control over the means of production but for access to the public sphere and political power” (cit. 163) Andra historiker har pekat på undertryckta gruppers politiska uttryck i form av riter, festivaler, satirer, ceremonier, festivaler och liknande -- uttryck som faller utanför Habermas begrepp om den borgerliga offentligheten.

Mah menar att de historiker som utifrån olika sociala grupper -- plebejer, kvinnor -- breddat Habermas offentlighetsbegrepp begår en rad misstag. Ett är att de enligt honom (alltid? varför?) har en materialistisk syn på grupperna och antar att social position automatiskt översätts ett-till-ett i politiskt inflytande. Ett annat är att de blandar ihop den förmoderna representativa offentligheten, där varje aktör hade en särskild plats beroende på sina korporativa rättigheter, och den borgerliga offentligheten. Här blir Mahs argument riktigt bisarrt. Han vänder Habermas verklighetsfrånvända, filosofiska definition mot historiker, med det underförstådda argumentet att eftersom Habermas per definition har rätt (så sett är väl artikeln exeges mer än begreppsutredning av relevans för faktisk historieforskning), så måste påvisade komplikationer med Habermas modell betyda

"Because of its formal conditions, the public sphere cannot appear to be made up of diverse groups. Habermas puts this bluntly in Structural Transformation: “In the self-understanding of public opinion the public sphere appeared as one and indivisible” (H, p. 56). The simple spatialization of the public sphere—as a domain that any group can enter or leave—fails to address the way in which the public sphere constructs itself as a unified entity. " (s. 166)

Det är mycket som är dåligt här. Det exeget-dogmatiska antagandet att Habermas alltid har rätt och att det viktigaste för en historiker är att vara trogen Habermas snarare än att säga meningsfulla och sanna saker om vad som hänt i faktiskt existerande samhällen. Reifieringen av den offentliga sfären som görs till subjekt trots att den är ett abstrakt begrepp som inte existerar i någon objektiv mening eller med något medvetande. Och förstås den underliggande stage-ismen, alltså idén att det är en meningsfull approach för historiker att dela in historien i faser -- först representativ offentlighet, sedan borgerlig dito -- som är helt åtskilda och helt olika. En undermålig metodologi som marxister (feodalism--kapitalism) ofta får kritik för men som andra historiker ofta kommer undan med.

Mah går vidare med att diskutera just reifieringen av the public, förvandlingen av en analytisk abstraktion till ett subjekt som kan agera och ha ett medvetande.

"When the public sphere is recognized as a unified entity, it is rhetorically personified, referred to as if it were a person, a single subjectivity, in unitary possession of reason, will, feelings, intentionality, and agency. The singleness of the spatialized public sphere assumes the form of a single collective subject. This remarkable transformation is always suggested when the “public” (or its cognate terms) is said, for example, to hold a certain opinion, to be in a certain mood, or to have certain feelings. In these kinds of cases, one is no longer speaking of a space that contains many subjects (and a whole range of emotions and wills), but implicitly of a unitary mass subject. Sometimes it is possible to catch this transformation as it is actually occurring." (s. 167)

Det är konstigt och otydligt skrivet, och det gäller inte bara detta citat. Mah har en passiv-aggressiv polemisk stil som också förvirrar, som här: "The accomplishments of recent historians—their research into the complex presence of social or group identities—can be used to amend Habermas’s model in a way that differs from the recommendations of historians." (s. 168) Debatten står alltså mellan "recent historians" och "historians"? Det är verkligen ett otroligt o-informativt sätt att skriva på. Bidraget av "recent historians" är i alla fall att visa att Habermas offentlighet är en dubbel fiktion: det har aldrig funnits en genuint universell offentlighet, och det har aldrig funnits någon sådan individualism som Habermas offentlighet förutsätter. Därför:

"It seems to me that Habermas and historians are misled if they treat the idea of the public sphere as if it were or could ever be a real institution. Analysis of the public sphere should begin, I would suggest, with a recognition that its location is strictly in the political imaginary. The public sphere is a fiction,
which, because it can appear real, exerts real political force." (s. 168)

Och: "A social group succeeds in the public sphere if it is able to seem to put aside its social identity and interests in order to appear as a manifestation of the whole." (s. 168) Vilket väl är exakt samma som vad Marx sa om den universella klassen, men Mah refererar inte till Marx. Däremot så ger han ett intressant exempel på en historiker som undersökt debatter om vem som egentligen representerar det samhälleliga intressen, Kevin Gilmartin i dennes studie av brittisk jakobinism och deras motståndare i parlamentet.

Han går vidare med att diskutera denna fråga i politisk-kultur-historikernas revisionistiska tolkning av den franska revolutionen, Francois Furet, Mona Ozouf, och Keith Baker. I deras förståelse av revolutionen är frågan om vem som representerar the public centralt: de talar om “the Revolutionary concept of ‘opinion’”, “nationen,” och “folket”. Baker menar att strider mellan olika "diskurser" på 1700-talet orsakade revolutionen, inte minst diskursen rotad i Rousseaus idé om en enig "general will". Resonemangen är parallella med Habermas om offentligheten** och Furet spårar också individualiserade rationella argument tillbaka till idéer om "opinion" i caféer, salonger, frimurarloger och filosofiska sällskap. Hos Ozouf framträder så en “impersonal and anonymous tribunal” av “public opinion,” hos Baker nationen som ett enat subjekt som kunde handla. Eller hos Furet, refererad av Mah: "The projection of the public as a mass subject was invested, in Furet’s words, with absolute authority as “the supreme source of legitimacy and the Revolution’s sole agent,” yet it was “not a datum or concept that reflected existing society.”" (s. 171) Ozouf, Furet och Baker har alla en slags rädsla i sina analyser för hur frammanandet av fiktionen den enade nationen alltid leder till auktoritär politisk dominans och terror (s. 172-3). Hos Ozouf bottnar denna urartning av folkviljan till terror i motviljan mot att erkänna offentlighetens individualistiska premisser. Också Baker ställer upp en slags teori om "modern" representation mot idén om folkviljan. Denna tankelinje har problem med att förklara varför revolutionen över huvud taget inträffade, som när Furet menar att revolutionen inte var “subservient to the logical sequences of cause and effect” utan snarast frambringade sig själv ur idéer om folkviljan som både orsakade revolutionen och var ett utfall av den; Revolutionen orsakade sig själv. (s. 175) Mah kommer här med en del intressant kritik mot både Furet och Bakers förståelse av samhällelig stabilitet kontra instabilitet och hur det är kopplat till "diskurser" och till idéer om folkvilja eller offentlighet. (s. 176-177) De idealiserar, säger Mah, "the social interest" och tror felaktigt att samhället i sig har en inneboende tendens till stabilitet kring detta intresse, gentemot vilken revolutionen var en avvikelse. Deras fokus på modernitetens apori i problemet att definiera allmänintresset stämmer väl överens med poststrukturalistiska tankegångar, men analysen landar ändå i standard liberala moderniseringsnarrativ. (s. 178-179) Det är också kul när Mah kritiserar Baker för att säga mot sig själv när han å ena sidan åberopar postrukturalistiska "insikter" från Laclau och Mouffe och från Foucault, men å andra sidan ändå med Furet landar i liberal moderniseringsteori. Jag uppskattar Mahs kritik av dessa revolutionshistoriker, men hans egna preskriptioner begriper jag inte värdet av. Han talar om en "unstable, always collapsing transformation from a space to a subject" och det är mest obegripligt (s. 182).

Vad var det då som Geoff Eley sa i ett av de kapitel 1992 som enligt Mah ledde historiker fel vad gäller Habermas offentlighetsteori? Eley börjar med ett långt citat från Habermas artikel "The Public Sphere" i New German Critique 1974, där han tydliggör att den borgerliga offentligheten såsom framlagd i boken från 1962 är ett ideal att aspirera på, inte en historiskt existerande verklighet. Så stt vilar Strukturwandel der Öffentlichkeit på en immanent kritik av det liberala idealet om en resonerande public. Ur en pessimism typisk för 1950-talet över offentlighetens förfall lader Habermas ändå fram en teori med ett hopp om emancipation genom kommunikativ rationalitet, vilket blev fokus för hans arbete på 1960-70-80-talen. 

Eley definierar offentligheten så här:

"In a nutshell, the public sphere means 'a sphere which mediates between society and state, in which the public organizes itself as the bearer of public opinion'." (cit s. 1)

Denna typ av sfär framträdde på 1600-1700-talen med strid mot absolutismen och krav på representativ regering, liberal konstitution, och medborgerliga rättigheter. Men Habermas intresserade sig mindre för dessa väljända politiska processer och mer på sociala och kulturella processer runt denna kärna av politik: urbana kulturer av möteplatser, nya infrastrukturer av social kommunikation, läsningens expansion och omvandling osv. Ekonomiska omvandlingar är också viktiga i bakgrunden här och Habermas postulerar i början av boken en kausalitet mellan den ökade kapitalistiska långdistanshandeln och en motsvarande trafik av nyheter över gränser (inte helt olikt hur Kant resonerade om yttrandefrihet och handelsfrihet). Också i ett slags moderniseringsteoretiskt resonemang menar Habermas att kommunpolitik växte fram genom det industriella samhällets krav på nya åtgärder mot fattigdom, för polisiär ordning osv.

Eley ser Habermas i ljuset av den Frankfurtskola som han tillhörde: Habermas instämde i Adorno och Horkheimers fördömande av kommodifieringen av kulturen och andra problem i samtiden, men lyfte mer fram den positiva potentialen i upplysningstidens liberalism. (s. 3-4)

Vad gäller relationen till den historiska litteraturen menar Eley att Habermas tes stått sig förvånansvärt bra, med tanke på hur lite empirisk forskning i ämnet som fanns när Habermas skrev sin bok. Hans metod om att röra sig mellan det litterärt specifika och det makrosociala jämför Eley med Raymond Williams i boken Culture and Society (1958) som Habermas också anvädner mycket i början av sin bok. Vad gäller de senare empiriska studierna så pekar Eley på studier av engelska städer på 1700-talet som överensstämmer med Habermas ramverk (studier av JH Plumb, Peter Borsay, Angus McInnes, John Brewer, Linda Colley, Nicholas Rogers m fl); en litteratur om folklig liberalism i Storbritannien från 1860-talet till 1890-talet (John Vincent 1972, Patricia Hollis 1974, Eileen Yeo och Stephen Yeo 1981); en mindre litteratur om liberalism i Tyskland (ffa Frankrlin Kopitzsch 1983); en spretigare och bred litteratur om politisk socialisering och mobilisering i bondesamhällen (Peter McPhee, Edward erenson m fl); och en lika disparat litteratur om kommunikationssociologisk historia. Eley sammanfattar: 

"What all of these literatures have in common is a foasm voluntary association and associational life as the main medium for the definition of public commitments. If we take one of the above arguments about the public sphere's conditions of existence seriously--that it presumed the prior transformation of social relations and took learest shape where the overall context of social communication was being institutionally re-formed--there aregood grounds for taking voluntary association as a main indicator of social progress in Habermas's sense." (s. 5)

Eley pekar på hur borgerligheten i tyska städer i början av 1800-talet organiserade sig i föreningar med namn som Concordia, Ressource eller Union och formerade den lokala eliten politiskt. Denna typ av organisationer var fundamentala för bildningen av ett borgerligt civilsamhälle (bürgerliche Gesellschaft) i Tyskland:

"Put simply, voluntary association was in principle the logical form of bourgeois emancipation and bourgeois self-affirmation. This was true in three strong ways. First, the ideal and practice of association were explicitly hostile, by both organization and intent, to older principles of corporate organization, which ascribed social place by hereditary and legal estate. By contrast, the new principle of association offered an alternative means of expressing opinion and forming taste, which defined an independent public space beyond the legal prescriptions of status and behavior of the monarchical and/or absolutist state. It is central to Habermas's conception of the public sphere in this sense. Second, sociologically, associationism reflected the growing strength and density of the social, personal and family ties among the educated and propertied bourgeoisie [Bildung und Besitz]. It described a public arena where the dominance of the bourgeoisie would naturally run. It was the constitutive organizational form of a new force for cultural and political change, viz. the natural social power and self-consciously civilized values.of a bourgeoisie starting to see itself as a "generalM or wuniversal" class. Third, voluntary association was the primary context of expression for bourgeois aspirations to the general leadership of nineteenth-century society. It provided the theatrical scaffolding for the nineteenth-century bourgeois drama." (s. 6)

Detta skeende är dock udnerutforskat i tysk historievetenskap eftersom man vanligtvis antagit att den liberalt färgade borgerliga offentligheten ändå sänktes på 1860-70-talen; en sådan "broken reed" är inte lika intressant att studera. I Storbritannien med det motsatta nationella narrativet -- en kontinuitet av liberalism -- har desto fler studier ägnats åt den borgerliga organiseringen. Länge var JH Plumbs The Growth of Political Stability in England, 1675-1725 (1967) den enda bredare analysen av 1700-talets engelsk politik, till skillnad från de snävare intressebaserade studierna av high politics som dominerade. De två decennierna efter den boken publicerade Plumb, som själv inte bekände sig till någon teori, en rad studier som faller inom området som Habermas teoretiserade: den läsande publikens tillväxt, kaffehusets sociala universum och så vidare. Plumb inspirerade också viktiga studier som John Brewers analys av 1760-talets politik där tidnignarna, pamfletterna, kaffehusen etc alla spelar centrala roller; Brewer talar också om "an alternative structure of politics" med en demokratisk potential. John Moneys studie av West Midlands influerades också av Plumb och analyserade urbanisering och Birminghams utveckling. Också Money studerar politik mycket bredare än high politics-traditionen a la Cowling, och han talade om  ''the means of communication and the creation of opinion" i relation till medelklassens tillväxt och inflytande. Money studerar det fascinerande fenomenet the assembly room, finansierat av medlemsavgifter ("subscription") och som den lokala eliten kunde använda för baler, musik, föreläsningar och teater, vad Plumb kallade ett "transitional stage between private and fully public entertainment". Träffarna där kompletterades med möten hos frimurarna och andra hemliga grupper såväl som klubbar som the Bean Club eller intellektuella grupper som Lunar Society eller olika läsesällskap. Hos Brewer och Money såväl som Habermas involverar övergången från feodalism till kapitalism framväxten av en ny politisk kultur, rikt beskriven hos engelsmännen och mer abstrakt analyserad hos tysken. De står i samklang och säger mycket som är viktigt, menar Eley, men jämförelsen visar att Habermas ändå fokuserar för exklusivt på borgerligheten. I sitt förord nämnet Habermas en "plebejisk offentlighet" som han förknippar med den jakobinska fasen av den franska revolutionen, de engelska chartisterna och anarkistiska arbetarrörelsen runt 1900, men teoretiserar inte denna i sig utan relegerar den till en mindre utveckling av den borgerliga offentligheten. Gentemot detta argumenterar Eley att (i) den liberala idén om rationell diskussion blir tillgänglig också för icke-borgerliga grupper, som arbetare och bönder som också kan anamma de sätt att agera och de kommunikativa tekniker som innefattades i den borgerliga offentligheten. Habermas underskattar här de plebejiska och underordnade klassernas läskunnighet och förmåga att agera. (ii) genom den franska revolutionens internationella genomslag och påverkan så spred idealet om den borgerliga offentligheten sig snabbare än vad den ekonomiska och sociala "basen" -- i Habermas teoretisering den bakomliggande motorn för omvandlingen -- omvandlades i en del påverkade länder, som i södra och östra Europa. Intellektuella i dessa länder fick med den franska revolutionen tillgång till ett liberalt och demokratiskt politiskt språk och en idé om utveckling i förhållande till vilken de konceptualiserade sin egna länder som "backward" och agiterade för förändring, i formell politik såväl som i läsecirklar, pressen, gymnastiska och skarpskytteklubbar,  m m. (iii) "It is important to acknowledge the existence of competinq publics--not just later in the nineteenth century when Habermas presents the fragmentation of the classical liberal model-of Oeffentlichkeit, but at every stage in the history of the public sphere, and indeed from the very beginning." (s. 10) Här gör Eley ett argument som intresserar mig mycket:

"His conception is needlessly restrictive in other ways too. He both idealizes its bourgeois character (by neglecting the ways in which its elitism blocked and consciously repressed possibilities of broader participation/emancipation) -and ignores alternative sources of an emancipatory impulse in popular radical traditions (such as the dissenting traditions studied by Edward Thompson and Christopher Hill). By subsuming all possibilities into his Illiberal model of the bourgeois public sphere", Habermas misses this diversity. More to the point, he misses the extent to which the public sphere was always constituted by conflict. The emergence of a bourgeois public was never defined solely by the struggle against absolutism and traditional authority, but necessarily addressed the problem of popular containment as well." (s. 11)

Efter denna breda kritiska genomgång av Habermas modell på dess egna villkor övergår Eley till att granska den från ett genusperspektiv.*** Han refererar till Nancy Fraserskritik av Habermas kategoribygge om ekonomi och stat på ena sidan och livsvärlden på den andra. Han tar också upp en mer historisk forskning om upplysningstidens filosofier och hur de var "könade", implicit eller explicit skrev ut kvinnor ur idealen om det politiska. "In addition to the other radical departures of that time, modern politics was also constituted 'as a relation of gender'." (s. 13) Davidoff och Hall visar i sin studie av England och medelklassen ca 1790-1850 hur exkluderande den växande organisatoriska sfären var. Också rösträttsrörelser som chartismen nedbetonade ofta vikten av kvinnlig rösträtt. Sally Alexander pekar på hur "The legal, economic and political subject in radical popular speech reaching back to the seventeenth-century Levellers, was the propertied individual, and the propertied individual was always masculine--whether head of household, skilled tradesman or artisan whose property was his labor". (cit. s. 15)

Den tredje sektionen av Eleys text handlar om relationen mellan staten och offentligheten. Habermas har förvånansvärt lite diskussion av staten, menar Eley. Omvänt så har många av de stora forskare som bidragit till historiska studier av statsformation sedan Habermas bok kom, haft relativt lite att säga om offentligheten: Barrington Moore Jr, Charles Tilly, Immanuel Wallerstein, Perry Anderson, Theda Skocpol, Anthony Giddens och Michael Mann. (s. 18-19) I den ömsesidiga icke-kompletteringen av varandra blir Habermas teoretisering av staten fattig, menar Eley: antar felaktigt en icke-interventionistisk stat under den klassiska perioden (vilket Polanyi motbevisat), och underskattar betydelsen av exkluderande och repression i bildningen av offentligheten. "In eighteenth-century Britain parliamentary liberty and the rule of law were inseparable from the attack on customary rights, popular liberties, and nascent radical democracy, as Edward Thompson's work has so eloquently reminded us." (s. 20) Utifrån detta menar Eley att ett ytterligare teoretiskt begrepp behövs, mämligen Gramscis idé om "hegemoni". (Ett begrepp och en tänkare som Eley var viktig för att lansera bland anglofona historiker på 1980-talet.) Eley börjar med Gwyn A. Williams definition som var inflytelserik på 1970-talet och som Eley menar fortfarande håller:

[hegemoni är] "an order in which a certain way of life and thought is dominant, in which one concept of reality is diffused throughout society in all its institutional and private manifestations, informing with its spirit all taste, morality, customs, religious and political principles, and all social relations, particularly in their intellectual and moral connotation". (cit. s. 20)

Hegemoni ska inte misstas för "ideologi" som är ett snävare begrepp: hegemoni handlar inte bara om det medvetna och de utvecklade idéerna., inskärper Eley också med referens till Raymond Williams. Därefter likställer han intressant nog Gramscis begrepp om "civilsamhället" med det habermasianska "public sphere", och talar om hegemonins eviga instabilitet och de kontinuerliga kamperna om hegemoniskt ledarskap. Ett byggande av en ny hegemoni sker i tre steg: 

"(a) the growth of corporate solidarities; (b) their organization into a larger class collectivity; and (c) their translation onto the highest political plane of "universal1' interest." (s. 21)

I steg (c) har hegemoni-byggandet börjat med en ny "nationell-populär" dimension i det offentliga livet. För Gramsci kunde denna teori om makt förklara både varför bolsjevikerna lyckades med att ta makten i Ryssland, och varför samma strategi inte var ett alternativ för kommunister i Västeuropa, med det mer komplexa civilsamhället, liknande Habermas offentlighet, där som krävde en mer komplex strategi för hegemoni.

En skillnad mellan Gramsci och Habermas är förstås att: " for Gramsci civil society was not quite the neutral context for the emergence of rational political discourse in the ideal and abstract sense intended by Habermas" (s. 22). Civilsamhället är en arena av konflikter.

Eley går vidare med att disktuera Günther Lottes studier av en radikal intelligensia och dess relation till en plebejisk offentlighet (public) i det sena 1700-talet. På 1770-80-talen rekryterades intelligensian från Honoratorien och hade ingen organisk relation till plebekerna, utan bara en extern relation, "asserted at the level of principle and propaganda, but not yet consummated through new forms of communication or structures of popular participation." (med Eleys formulering, s. 23). Så långt rör Lottes undersökning sig inom Habermas ramar. På 1780-talet argumenterar radikalerna för rösträtt också för de utan egendom, men Society for Constitutional Information gör fortfarande inga försök till faktisk folklig mobilisering. Detta kommer först under perioden för den engelska jakobinismen på 1790-talet, när man börjar rekrytera intelligentsia från bredare skikt, som deklasserade marginella existenser på Londons litterär-publicisiska scen (väldigt likt Axel Danielsson 100 år senare). Här uppträder också de första hantverkar-intellektuella som skomakaren Thomas Hardy, hattmakaren Richard Hodgson och skräddaren Francis Place. LCS börjar organisera plebejer och arbeta för nya politiska kampmetoder för dessa grupper, bortom upplopp och rough music. Istället arbetade de nu utifrån ett jakobinskt ideal om en rationell medborgare och en plebejische Öffentlichkeit växte fram.

Andreas Gestrich, historiker vid German Historical Institute i London, kommenterar i en text från 2006 att Habermas Borgerlig offentlighet faktiskt inte översattes till engelska förrän 1989 men sedan dess fått mycket inflytande inom både samhällsvetenskap och humaniora. (Den har också kommit ut i 9 upplagor sedan dess.) Också historiker plockade upp Hamermas offentlighetsmodell. Habermas försvarade också sin teori vid en konferens 1989, den som blev Craig Calhoun-antologin från 1992, och fick där också stöd av bl.a. Keith Baker och Geoff Eley, menar Gestrich. (Även om Eley som vi sett hade en del invändningar och förslag på förändringar av modellen.) Andra var kritiska och Gestrich menar att i alla fall bland tidigmodernister har diskussionen av Habermas verk sedan dess mest varit kritisk. Här refererar han sin egen bok Absolutismus und Öffentlichkeit från 1994; Karl T Winkler (1993); Bernd Sösemann (2002); JB Landes (1988) och Nancy Fraser (1992). Syftet med Gestrichs papper från 2006 är att ta upp nyare analyser och " try to assess and combine them in a way that might open up perspectives for a new comprehensive framework of interpretation that is less at odds with wider historical developments and contexts than Habermas’s own account." (s. 414)

Vad gäller att sammanfatta Habermas modell/teori så säger Gestrich, rimligt, att det knappast behövs eftersom den har sammanfattats väldigt många gånger. Men det är viktigt att påminna sig själv att: " this is not a book by a historian. Habermas is a sociologist and social philosopher—and above all a political animal and fighter for democracy." (s. 415) Hans teori om "publicness" och "public sphere" (alltså Öffentlichkeit)är en del av hans normativa teori om politisk kommunikation och demokrati. Gestrich menar -- ett starkt argument! -- att huvudmotivet för boken från 1962 var "to understand and criticize the threat to democracy resulting from the decline of such a critical public sphere in late capitalist society" (s. 416) För att förstå de historiska kapitlen i början ab boken måste man läsa analysen av "the corruption of the contemporary public sphere" i slutet av boken. Det faktum att det historiska argumentet är konstruerat just för att bära upp behoven för den politiska analysen måste ses som en av bokens svagheter. Gestrich är än mer kritisk mot Habermas fortsatta spegelkonstruktion: det är inte bara 1700-talets idealiserade borgerliga offentlighet som han anvädner som ett ideal mot vilken samtidens förfallna offentlighet mäts och befinns otillräcklig, utan han kontrasterar också den borgerliga offentligheten mot en hastigt skissad tidigmodern "representativ offentlighet", som Gestrich menar är en analytisk konstruktion som tidigmodernister inte lämnat kvar sten på sten av. Trots det har historiker inte gjort något övertygande alternativ till Habermas "master narrative", och Timothy Blanning i hans "masterful analysis of the dialectics of culture and power in the Ancien Régime, concludes his survey of Habermas on the harmonious note that ‘once the Marxist residue has been cleared away—the insistence on the ‘bourgeois’ nature of the public sphere, its allegedly oppositional orientation, and its chronology—what remains provides an illuminating perspective from which to view the political culture of the old régime’." (416-7) Gestrich säger taskigt nog att det inte är så mycket kvar av Habermas bygge när man tar bort de delar som Blanning kritiserar.

Gestrichs egen granskning av Habermas börjar med den starka frågan: "Was There An Eighteenth-Century Bourgeois Public Sphere?" Ute Daniel (2002) och andra har analyserat de kaffehus, litterära klubbar och liknande platser som Habermas intelligent nog pekade ut som centrala för den politiska kulturens utveckling, och menar att de inte var så entydigt borgerliga i  sin klassammansättning som Habermas ville ha det till. Tvärtom så var de typiskt sammansatta av ella eliter : adelsmän, byråkrater, akademiker, präster och borgare. (Ett argument väldigt likt Cobbans revisionistiska analys på 1960-talet av den franska revolutionen, där han påpekade att den inte alls var en så tydlig konflikt av borgare mot adel som många antagit.)

[TEXTEN INTE FÄRDIG; ATT FORTSÄTTA 8 JANUARI]

Referenser

Geoff Eley (1990), "Nations, Publics, and Political Cultures: Placing Habermas in the Nineteenth Century". Comparative Study of Social Transformations Working Papers #42. Ann Arbor: University of Michigan.
Nancy Fraser (1990) "Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy", Social Text s. 56-80.
Andreas Gestrich (2006), "The Public Sphere and the Habermas Debate", German History 24 (3).
Harold Mah (2000), "Phantasies of the Public Sphere: Rethinking the Habermas of Historians", The Journal of Modern History Volume 72, Number 1.

Fotnoter

* Eva Österberg resonerar om sina influenser från Lynn Hunt,Robert Darnton, Natalie Zemon Davis m fl på 1980-talet i en intervju i antologin Den mångfaldiga historien: Tio historiker om forskningen inför framtiden. Angående tolkningar av den franska revolutionen gör T.C.W. Blanning intressanta kommentarer om 1980-talets revisionister i sin introduktionsbok The French Revolution: Class War or Culture Clash? (1998), s. 7.

** Vilket också Lynn Hunt påpekar i sin recensionsessä om Furets bok om revolutionen från 1978.

*** Han gör också en bra sammanfattning av en typav kritik i förbifarten: "In fact, Habermas's idea works best as the organizing category of a specifically liberal view of the transition to the modern world and of the ideal bases on which political and intellectual life should be conducted. " (s. 11)