Ett idéhistoriskt perspektiv på den nyklassiska nationalekonomin

I slutet av 1970-talet kom med Robert Lucas, Edward Prescott och ett par andra unga ekonomer en av de stora idéerna i nationalekonomins moderna historia: idén om mikrogrundvalar för de makroekonomiska modellerna, mikrogrundvalar som skulle bygga på en neoklassisk idé om en rationell, egennyttig homo economicus. När Prescott år 2005 fick Nobelpriset i nationalekonomi för sina bidrag till denna forskning så beskrev han vad som hände på 1970-talet som "a revolution in macroeconomics, a transformation in methodology that has reshaped how we conduct our science." Det handlar om konsekvens, att makromodellerna ska vara förenliga med mikro-antaganden om rationella, informerade agenter, och om en revolution mot den keynesianska nationalekonomin. Det blev en revolution, kallad nyklassisk, eftersom Lucas, Prescott et consortes vann stöd för sina tankar om mikroekonomiska grundvalar för makromodeller, och en ny generation av makromodeller (nyklassiska, eftersom de gick tillbaka till klassiska makrodrag från före Keynes tid) togs fram som svar på detta: i DSGE-modellerna en förening av vissa keynesianska idéer (sticky prices, ofrivillig arbetslöshet) och nyklassiska principer. [1]

Statsvetaren Rune Møller Stahl, då verksam vid Copenhagen Business School, diskuterar i en mycket intressant artikel från 2021 denna nyklassiska revolution ur ett idéhistoriskt perspektiv. Han tar framför allt inspiration från två stora idéhistoriker: Cambridgeskolans grundare Quentin Skinner (f. 1940), och Sussexskolans pionjär Ellen Meiksins Wood (1942-2016). Skinner uppmuntrar forskare att fokusera på texters kontext:

"Inspired by Wittgenstein’s notion of language games and Austin’s theory of speech acts, Skinner sees texts as essentially a form of intentional act, that is, as purposeful interventions in debates. Authors of texts and theories do not just describe the world; they are always doing something to the world with their works (Skinner 2002, p. 128). To understand the meaning of political texts and their beliefs, it is necessary to understand the polemical contexts in which they operate (Skinner 1969, 2002)." (s. 409)

Här är alltså den intellektuella kontexten central, begreppen som används och som man kämpar om, men också i någon mån den bredare sociala kontexten. Meiksins Wood vill i polemik med Skinner fästa än större vikt på det sociala och det politiska; hon förespråkar en "social history of political thought". Utifrån Skinner och Meiksins Wood föreslår Møller Stahl att man ska se förändringar inom nationalekonomin -- en disciplin som alltid förändrats i nära samband med politiska förändringar, säger han [2] -- inom tre kontexter: den retoriska, den politiska, och den sociala. Detta illustreras i diagrammet som jag klistrat in ovan. [3]

Møller Stahl ser rationella förväntningar-revolutionens ursprung i Milton Friedmans tal till American Economic Association, i egenskap av dess ordförande, 1968. Friedman attackerade i detta tal idén om en förutsägbar trade-off mellan inflation och arbetslöshet (Phillipskurvan) och den följande idén att politiker kan välja en nivå på arbetslösheten med en fast relaterad nivå på inflationen, eller vice versa. Grundvalen för Friedmans kritik var idén att ekonomins aktörer är rationella och bildar förväntningar om framtiden utifrån vad som händer idag och hände igår: om politikerna väljer en policy som kommer öka inflationen imorgon, så kommer marknadens aktörer kunna ta hänsyn till det och anpassar sitt beteende på ett sätt som sätter politikernas antagande om relationen inflation--arbetslöshet ur spel. Robert Lucas, Edward Prescott och andra tog dessa idéer vidare:

"The underlying ideas of the rational expectation models were focused on the investment decisions of firms and households under conditions of uncertainty, as formulated in an early form by Lucas and Prescott in their 1971 article investments under uncertainty (Lucas and Prescott 1971). A common denominator of these theories was the notion that government action, however well-meant and benign, is doomed to fail because of the anticipations of the rational actors of markets. The adaptive expectation of these actors would automatically price the long-term fiscal and monetary consequences of current government policies into their current investment decisions. As a consequence, the discretionary policy scope of governments and parliaments had to be restricted in favour of policy rules. Lucas and Sargent in their 1979 article After Keynesian Macroeconomics formulated this as ‘the need to think of policy as the choice of stable rules of the game, well understood by economic agents’ and further added that ‘policies (…), such as monetary instability and deficit financing, have the capacity only to disrupt’ (Lucas and Sargent 1979, p. 15)." (s. 411)

Lucas såg keynesianska idéer om animal spirits som bristande i stringens (un-rigorous). Istället menade han (1972, 1976) att marknadsaktörer förstod t ex att underskottsfinansierade statliga utlägg idag måste kompenseras av högre skatter imorgon, så att dessa utlägg inte kunde ha några stimulerande effekter på ekonomin, eftersom rationella aktörer kommer spara för att ha råd med de högre skatterna om några år. Kydland och Prescott (1977) gjorde ett lika viktigt bidrag till den nyklassiska nationalekonomin:

"Another important development of the NCM project was the ‘Time inconsistency model’ developed by Kydland and Prescott (1977). This model involved studying policy making, such as monetary or tax policy, as a series of sequential policy choices by policymakers. Here, the ability of policy makers to revise earlier decision meant that government faced a ‘credibility constraint’ when dealing with private economic actors with rational expectation. The problem, they argued, was that the investment decisions of market actors, in line with Lucas, were shaped by the expectation of future government policies (Kydland and Prescott 1977, p. 474). This means that attempts at countercyclical policy, even if they made sense in the short term, would be detrimental in the long run, as market actors would adapt to expectations of future inflation or taxation, and thus lower their current investment. The way out of the bind of time-inconsistency is to make credible commitments to keep monetary
policies stable in the long run." (s. 413)

Kydland och Prescotts idéer blev grundläggande för 1990-talets stora ekonomisk-politiska skifte till oberoende centralbanker, en av de viktigaste reformerna under hela denna epok, och åberopades direkt som inspiration för EU:s anti-majoritära institutioner (ref Majone 1996).

Møller Stahl analyserar de nyklassiska idéerna, som tillsammans utgjorde eller gjordes till en intellektuell revolution inom nationalekonomin, genom de tre analysnivåerna från figur 1: retorisk kontext, politisk kontext och social kontext. Den centrala slutsatsen är:

"The main point of this reinterpretation is to point out that the target of the critique of the NCM theorist was not, as is often assumed, a rollback of the state from the economy. Rather, the aim was to remove the specific democratic influences on economic policy that posed a threat to the confidence of investors in future profits, and thus to the health of the capitalist economy. In the short term, the democratic influence is deemed problematic in this literature because it produces a chaotic, unpredictable element that excludes the sort of stable, credible commitment that is necessary to induce investments. In the long term, the consequence of general suffrage is constantly increasing public spending." (s. 418)

Han ser alltså den nyklassiska revolutionen i ljuset av 1970-talets legitimitetskris -- analyserad av Streeck, Habermas och andra: "The interpretation of the neoclassical liberals was that the crisis of macroeconomic policy of the 1970s was a contradiction between the needs of investors and the aims of the voting public." (s. 418)

referens

Rune Møller Stahl (2021) "From Depoliticisation to Dedemocratisation: Revisiting the Neoliberal Turn in Macroeconomics", New Political Economy, 26:3.

fotnoter

[1] Så här beskriver Møller Stahl de nyklassiska modellernas genomslag: "The programme in itself, with methodological strictures and propositions such as the complete renunciation of fiscal policy by governments, was never adopted by the macroeconomic community. Nevertheless, Lucas and colleagues have had a profound impact on the implementation of macroeconomic theory and practice in the period since (Backhouse 2005, 2010, Fine and Milonakis 2009b, Offer and Söderberg 2016) insitituting what Oxford economist Simon Wren-Lewis describes as ‘microfoundations hegemony’ (Wren-Lewis 2018)." (s. 407)  Om de nyklassiska modellernas ställning på 2010-talet se också artikeln av Helgadottir och Ban. Längre ner i sin artikel beskriver RMS också läget så här: "Through concepts such as sticky wages and market failures, the New Keynesians adapted the new dominant neoclassical framework, but allowed for a limited use of the traditional instruments of Keynesian demand management (Eatwell and Milgate 2011, p. 59). On the enduring influence of Lucas’ brand of rational expectations, Offer lays out how, of the new theories introduced in the 1970s, 'rational expectation was the most insulated from falsification, the most empirically empty and in terms of adoption by economists, by far the most successful. This doctrine continues to be influential in macroeconomics and is practiced across ideological divides by Chicago market fundamentalists and by liberal-minded neo-Keynesians. (Offer and Söderberg 2016, p. 25)' These theories provided critical delegitimisation for the policies of full employment that had charac-
terised the postwar Keynesian paradigm at a time when they were under attack from several sides."

[2]  "Despite these protestations, probably no other discipline of social science has developed in such a tight correlation with policy trends (Backhouse 2005, 2010); no other discipline has had public prestige and influence associated with economics (Fourcade et al. 2014); few other disciplines have experienced the same sort of acknowledgement from outside forces through constructions such as the ‘Nobel prize’ in economics, or from the investment of private money in think tanks and university chairs (Blyth 2002, Mayer 2016)." (s. 408)

[3] Mer specifikt säger han: "In his article ‘The politics of economic management in the 1990s’, Burnham (1999) describes
depoliticisation as a specific attitude towards economic governance. Here, he describes the process of transition, from the politicised management of the postwar period, where the weight was on discretion-based management and the direct steering of the economy, to the depoliticised management of the 1990s, where the emphasis was on rule-based management, and ‘rule through
market mechanisms’." (s. 410)

Danmarks ekonomisk-politiska paradigm efter 2008

 

ett klipp ur metod-rapporten "Det empiriske grundlag for MAKRO", publicerat av Danish 

Research Institute for Economic Analysis and Modelling år 2021. MAKRO är den 

makroekonomiska modell som danska Finansdepartementet och statistiska byrå arbetar 

med idag; modellen utvecklades på 2010-talet.

 

Den stora finanskrisen 2008 ledde inte till något skifte i det ekonomisk-politiska paradigmet i västvärlden: om vi etiketterar paradigmet som "nyliberalt", i kontrast till det "keynesianska" paradigmet före ca 1980, så är paradigmet i princip detsamma idag, 15 år efter krisen, som under 2000-talet. Detta är en förenklad historieskrivning och man kan ifrågasätta mycket -- hur renodlat keynesiansk var politiken på 1950-60-talen, hur renodlat nyliberal var politiken (t ex i Frankrike) på 1980-90-2000-talen (man kan också peka på den offentliga sektorns expansion under New Labour), och det har väl ändå skett en del förändringar, som den smygiga expansionen av centralbankernas mandat på 2010-talet. Men i det stora sätter ändå förenklingen fingret på något: den ekonomiska politiken blev mer marknadsorienterad och norm-baserad på 1980-90-talen (oberoende centralbanker, mindre fokus på arbetslöshetsbekämpning), och mycket av detta bestod efter 2008. [1]

Om vi arbetar med en paradigm-modell för ekonomisk-politisk förändring, att det finns ett paradigm, och sedan så sker en chock som följs av ett paradigmskifte, och att arketypen av en chock är 1930-talskrisen (som följs av skiftet till keynesianism) och 1970-talskrisen (som följs av skiftet från keynesianismen), så skulle man skulle kunna lägga fram en hypotes om att den stora finanskrisen också den skulle leda till ett paradigmskifte. Men så har inte skett, säger den danske statsvetaren Niels Fuglesang, idag europaparlamentariker för de danska socialdemokraterna, i en artikel från New Political Economy 2023. Varför inte? Han anför ett par förklaringar från forskningen:

"Crouch (2011) attributes ‘the strange non-death of neoliberalism’ to multinational corporations’ capacity to lock government policies onto neoliberal tracks by, for example, funding political parties or threatening to relocate capital. Another stream of studies highlights the popular appeal of the neoliberal idea and how its easily communicated punchlines — such as ‘the state should not spend more money than it has’ — often resonate better with the electorate than the counter-intuitive Keynesian proposition that governments should spend more money in times of crisis (Schmidt and Thatcher 2013, Blyth 2013, p. 7).
A third stream of studies highlights how neoliberal economists use their positions in state bureaucracies, the EU bureaucracy and the financial sector to promote neoliberal ideas (Blyth 2013, Christensen 2017, Matthijs and Blyth 2018). Mirowski (2013, pp. 205–216) shows how neoliberal economists move around among positions in the financial sector, at universities and in government, and how they use these positions to speak out as ‘independent’ experts, while in reality they serve as a public relations arm for the financial sector. Moreover, scholars have argued that economists and technocrats have institutionalised neoliberalism in bureaucracies via devices such as policy evaluation systems and economic forecasting models (Henriksen 2013, Breidahl and Andersen 2021)." (s. 731-732)

Fuglsang vill med sin artikel bidra till den tredje inriktningen inom forskningen, den som fokuserar på de ekonomiska idéernas betydelse. Han argumenterar för att (makro?)ekonomiska modeller har en politisk funktion, inte bara en vetenskaplig:

"I theorise that economic models serve as policy tools with both an overt objective function and a covert political function, and I argue that economic models serve to empower economists and their ideas. On the one hand, policymakers view the economic models as objective ‘black boxes’ because of their reliance on complex mathematical calculations (i.e. econometrics) and economic theories. On the other hand, the economic models have the political function of simplifying the world and promoting certain policy goals and instruments instead of others. Thus, while appearing apolitical, the models do not merely describe the economy but also shape it by guiding policymakers in a certain political direction." (s. 732)

Hans fallstudie handlar om den ekonomiska politiken under Helle Thorning-Schmidts socialdemokratiska regering i Danmark 2011 till 2015, "a social-democratic welfare state with high, progressive taxation, aiming to combine social justice with economic competitiveness" (s. 732). Den danska välfärdsstaten har under decenniet före och decenniet efter finanskrisen sänkt skatterna för höginkomsttagare, minskat socialförsäkringarnas generositet och höjt pensionsåldern; "Strikingly, the Thorning-Schmidt government continued these policies despite electoral promises to the contrary." (s. 732) Det är inte desto mindre, säger han, ett "least likely case of neoliberal resilience", med tanke på att det är en socialdemokratisk välfärdsmodell med en socialdemokratisk regering åren efter krisen. (Thorning-Schmidts regering följde efter valet 2011 en period med Venstre-Konservative-regeringar, först under Anders Fogh Rasmussen och 2009 till 2011 under Lars Løkke Rasmussen.) Fuglsang menar också att det är svårt att applicera några av de tidigare föreslagna förklaringarna till nyliberal resiliens på Danmark. Crouchs (anglosaxiskt färgade) förslag att det handlar om att storbolagen har inflytande över de politiska partier genom partifinansiering fungerar inte riktigt i en dansk kontext, där partierna framför allt finansieras av offentligt partistöd och där Socialdemokraterna får det mesta av sitt privata stöd från fackföreningarna, som motsatte sig Thorning-Schmidt-regeringens liberala reformer. Också förklaringen om nyliberal popularitet är svår att applicera i Danmark där de liberala reformerna var impopulära bland regeringens egna väljare och där denna impopularitet var en av förklaringarna till att de förlorade valet 2015. [2]

Fuglsangs teori-sektion börjar med klassikernas klassiker i det här sammanhanget: Peter Halls artikel från 1993, "Policy paradigms, social learning, and the state". "Hall (1993, p. 273) famously explained how policymakers ‘work within frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’." En rad forskare har under 2000-talet kartlagt hur ett marknadsliberalt paradigm influerat politiken i västvärlden, och Fuglsang pekar särskilt på den forskning som pekar på nationalekonomernas roll: Fourcade (2006), Campbell och Pedersen (2014), Hirschman och Berman (2014), Christensen (2017). [3] Så här introducerar Fuglsang specifikt hur de makroekonomiska modellerna gör politik: [4]

"I argue that governments’ macroeconomic forecasting models are essential to economists’ political influence, as has also been asserted by other scholars. Mügge (2016) has shown that the variables in the economic models are not neutral, but empower certain perspectives at the expense of others. Moreover, following Callon (1998) and MacKenzie (2008), Henriksen (2013) and Braun (2014) analyse how macroeconomic models ‘perform’ the economy. By performing the economy, these authors mean that models not only describe the economy but also shape it by convincing its agents —including policymakers — to follow the model’s logic. Braun (2014, p. 53) argues that models can create consensus around ‘how the economy works’ and ‘how its dynamics can be managed or controlled’, and that the models in this way can influence the policy instruments and targets that governments use. Henriksen (2013) shows how neoclassic models predicting that tax cuts will increase economic growth changed policymakers’ perceptions of the economy and paved the way for Danish tax reductions. Heimberger and Kapeller (2017), Heimberger et al. (2020) and Angeletti (2021) also study how economic models do not merely analyse the economy but end up endorsing certain economic policies. Heimberger et al. (2020) argue that economic models can serve as ‘transmission devices’ that allow actors drawing on the models to promote their political convictions while asserting that they are neutral technologies. Angeletti (2021) asserts that economists simplify the economy when building their models as they ‘select’ the phenomena to include and exclude and ‘qualify’ these phenomena by assigning to them certain qualities. Depending on these choices, Angeletti (2021) argues, the model can influence the political debate by determining which policy instruments are relevant for policymakers."

Fuglsang accepterar den övergripande idén att makroekonomiska modeller spelar politisk roll, men säger att i hans egen studie så lägger han till ett nytt lager i analysen genom att visa mer konkret hur olika politiska aktörer använder sig av de ekonomiska modellerna i sina argument. 

Han gör en fokuserad fallstudie av vilken roll det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell spelade i den ekonomiska politiken 2011-2015. Han har induktivt definierat tre stadier, "defined by the Thorning-Schmidt coalition’s shifting political positions as well as by the model’s influence at different stages of the policy process" (s. 735). Han använder tre typer av källor: (1) dokument från Statistik Danmark och från Finansdepartementet, som är de två institutioner som utvecklar de makroekonomiska modellerna. (2) För att undersöka hur de politiska partierna använder modellerna, så använder han offentliga tal, pressreleaser och politiska förslag från regeringen, samt nyhetsartiklar från tidningarna. (3) Han har intervjuat tre seniora ekonomer från Finansdepartementet, fyra ekonomisk-politiska talespersoner från de politiska partierna, och en tidigare finansminister -- från Thorning-Schmidts regering, antar jag.

I analysen frilägger han hur makromodellen [6] använts på tre sätt: som ett vapen (för att attackera policies), som ett spelbräde (på vilket man förlägger förhandlingar), och som en sköld (för att skydda policies).

 

Fuglsangs sammanfattning av ett av de centrala dragen i det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell, ADAM, som användes på 2010-talet

 

Bakgrunden är att det danska finansdepartementets makromodeller sedan det sena 1970-talets ekonomiska kris haft en mycket stark position i det danska ekonomisk-politiska samtalet: med 70-talets höga arbetslöshet och skuldsättning var politikerna förvirrade, och övertalades om att Finansens nya modeller kunde förklara situationen. (Campbell och Pedersen 2014.) Sedan dess har dessa modeller en mycket stark position: Fuglsangs intervjuade politiker säger att alla politiska partier måste förhålla sig till vad modellerna säger om hur olika policyförslag kommer påverka sysselsättningen, statsbudgeten och BNP-tillväxten. Så här beskriver Fuglsang den modell, ADAM, som var på plats 2011-15 och hur den användes:

"During the Thorning-Schmidt government, ADAM (Annual Danish Aggregate Model) was the Finance Ministry’s main model. ADAM, developed by Statistics Denmark, is an econometric model whose equations are estimated according to time-series national accounts data expressing a mix of Keynesian and neoclassical ideas. In the short term, labour demand determines the employment rate, whereas in the medium term (seven years) and the long term, labour supply determines the employment rate (Danmarks Statistik 2013).
However, the Finance Ministry mainly uses ADAM to forecast the economy in the short term. For medium- and long-term calculations, the Ministry uses ADAM as an ‘accounting framework’, wherein many model equations describing the relationships between variables are turned off (Economist 1, interview). In the medium and long term, the Finance Ministry instead uses the ‘law models’, which are big spreadsheets with samples of the Danish population containing data on income, wealth, pension, age, education and occupation for each individual (Finansministeriet 2003). The Ministry uses this micro data to forecast the effects of reforms on economic distribution, labour supply, and public finances. For example, if the government proposes tax cuts or a change in retirement age, the law models allow policymakers to see how the policy influences diverse groups in the population. The Ministry then uses certain assumptions, based on peer-reviewed micro studies, to forecast how the change in the affected groups’ economic situation will influence their willingness to take up work (Finansministeriet 2002). According to these assumptions, when the marginal tax on income decreases, people have more incentive to work, thereby increasing the labour supply. Likewise, the assumption is that when social benefit levels are reduced vis-à-vis average wages, labour supply increases (Finansministeriet 2012, pp. 18–19). The Ministry also assumes that raising the official retirement age increases the labour supply, as people then tend to work more years before they retire." (s. 736)

Över decennierna har rationella förväntningar-skolan inom nationalekonomin nått ökad inflytande och sådana antaganden har också arbetats in i ADAM, framför allt genom fokus på arbetsutbudet och modelleringen att öktat arbetsutbu leder till större sysselsättning, mer ekonomisk tillväxt och förstärkta statsfinanser.

Mellan 2008 och 2010 ökade arbetslösheten kraftigt i Danmark: från den extremt låga nivån 2,4 procent, till mer moderata 6,1 procent. Samtidigt försvagades statsbudgeten från ett översktot om 5 procent av BNP år 2007 till 2-3 procents underskott åren efter 2008. Løkke Rasmussens liberal-konservativa regering föreslog att man skulle öka arbetsutbudet genom att minska möjligheterna till förtidspension och sänka tiden under vilken man kunde få a-kassa, från fyra år till två. Enligt antagandena om att ökat arbetsutbud leder till ökad sysselsättning och tillväxt, så skulle det kunna vara en väg ut ur krisen. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti formade inför valet 2011 en koalition och presenterade en motsatt plan, under rubriken ‘A Fair Solution – Together Out of the Crisis’. Också de, säger Fuglsang, accepterade arbetsutbudets centrala roll för den ekonomiska politiken men ville använda andra åtgärder för att stimulera utbudet: höjda skatter för toppinkomsttagare, nya kollektivavtal med längre arbetsveckor, och kortare universitetsutbildningar, så att studenterna skulle komma ut i arbetslivet snabbare. Under valkampanjen använde regeringen ADAM för att attackera oppositionens förslag: de bad Finansen kalkylera vilka effekter oppositionens förslag skulle ha på arbetsutbudet, och kalkylerna sa att de positiva effekterna inte var lika stora som de som regeringens policyförslag hade. (s. 737-738)  ADAM innehöll en effekt från socialförsäkringarnas generositet till arbetsutbudet, och från marginalskatterna till arbetsutbudet, men inte från kollektivavtalen. Därför kunde Finansens utredning inte gärna komma fram till att S-SF-programmet skulle öka arbetsutbudet, och tidningarna rapporterade under rubriker som ‘Finance Ministry Butchers the Red Plan’. Detta var modellens första användning i Fuglsangs typologi: som vapen.

Fas två börjar efter valet, som Thorning-Schmidt-koalitionen vann. Thorning-Schmidt bildar regering inte bara med SF utan också med Det Radikale Venstre. Den bredare koalitionen enas om ett ekonomisk-politiskt program som skrotar valkampanjens Fair Solution-program och istället fortsätter på den liberal-konservativa rergeringens program "in the broadest sense". De begränsar rätten till förtidspension och minskar a-kassans längd, just som Løkke Rasmussen föreslagit och som S under valkampanjen avfärdat. De sänker också inkomstskatterna och socialförsäkringarnas ersättningsnivåer, detta ett krav från Radikale Venstre, och som enligt makroberäkningarna ska öka arbetsutbudet med ytterligare 55 000 personer. Varför gick då Socialdemokratenra så fullständigt med på Radikale Venstres krav? S var givetvis beroende av RV för att kunna regera, men det motsatta gällde också: utan S fick RV inget inflytande. Fuglsang pekar på hur ADAM-modellen spelade en viktig roll här i att faktiskt övertyga S egen finansminister om att han förespråkat en felaktig politik under valrörelsen, och att det vore sakligt bättre att ge efter för RV:s krav:

"First, model estimates seem to have convinced the Social Democrat finance minister, Bjarne Corydon, about the necessity to implement labour supply reforms as defined via the model’s logic. Corydon had been central in designing the Fair Solution plan (Kristensen 2011), which as described aimed at decreasing inequality by increasing taxes for the highest-income groups. However, once in office, Corydon accepted the Ministry of Finance’s negative assessment of the Fair Solution plan. He stated that the government would use the ‘conventional calculation principles’, as it was ‘the only responsible thing to do’ (Corydon, cited in Arnfred and Thobo-Carlsen 2012). Moreover, he has continued to defend the Ministry’s model since leaving office (Corydon 2021).
Second, while the model did not convince all ministers or MPs from the Social Democrats and the Socialist People’s Party (Gjertsen and Boddum 2012), it proved to be a powerful resource for the Social Liberals and Bjarne Corydon in negotiations inside the government and the Parliament. In this context, the model worked as a game board, which gave neoliberal ideas an advantage compared to non-neoliberal ideas. The Social Liberals could — contrary to their opponents — refer to seemingly objective calculations on the positive effects of their policy and thus use the model to exercise power through their ideas. " (s. 738-739)

Fuglsang citerar här en av sina intervjuade politiker som menar att ADAM gör den ekonomisk-politiska diskussionen väldigt svår: den är helt central och används hela tiden, men de flesta av politikerna förstår inte hur den fungerar, och accepterar okritiskt att "det är så här världen fungerar". Eftersom ADAM inkorporerat nyklassiska idéer från Lucas, Prescott et al om hur arbetslösheten fungerar, i princip som en frivillig "ledighet" där de arbetslösa väljer att vara arbetslösa beroende på sina incitament, så gynnar modellen systematiskt marknadsliberala och utbudsorienterade policies, och får mer vänsterorienterade förslag att framstå som "wildly unaffordable". (739)

Den tredje fasen i Fuglsangs analys, och den tredje funktionen för modellen, är ADAM som en sköld mot kritik av nyliberala idéer. Han pekar på att modellens antaganden förvisso har kritiserats: rapporter har pekat på att effekten av skattesänkningar och försämrade socialförsäkringar på arbetsutbudet inte är så entydig som ADAM säger, och självaste De Økonomiske Råd diskuterade 2017 ifall modellen gav en politisk bias i det att skattesänkningar enligt modellen ökar arbetsutbudet,  medan offentliga satsningar på barnomsorg inte ger någon sådan effekt. (Vilket de gör i verkligheten, utanför modellen.) På grundval av detta ifrågasatte också, föga förvånande, vänsterpolitiker modellen, men finansminister Corydon försvarade den, och efter Thorning-Schmidt-regeringens tid så fortsatte Finansdepartementet att döma ut kritik av modellen med minst sagt grova argument om "fake news" och populism á la Donald Trump. Den borgerliga regering som följde Thorning-Schmidt fortsatte arbeta med ADAM, och när Socialdemokraterna under ledning av Mette Frederiksen vunnit valet igen 2019 så har S-regeringen (med Nicolai Wammen som finansminister) gett ekonomerna i uppdrag att vidga modellen till att inkludera miljö-effekter och effekter av offentliga utgifter på arbetsutbudet. Men, säger Fuglsang, i skrivande stund i oktober 2022  så består modellens huvudelement och ordföranden för De Økonomiske Råd har hävdat att man inte ska förvänta sig några "revolutioner".

I sina slutsatser pekar Fuglsang på de ekonomiska idéernas makt, och nyliberala effekter av de idéer som byggts in i ADAM:

"This article has argued that economic models are policy tools with both an overt objective function and a covert political function. Because of their complexity, economic models constitute a black box to most policymakers, who tend to view model evaluations of different policies as objective analyses. However, such models also have a political function, because they simplify the world by including certain variables and relationships while excluding others, and thereby endorsing one type of policy at the expense of others." (s. 740)

Den aspekt som jag inte tycker riktigt utforskas här, men som det vore intressant och viktigt att veta mer om, är graden av diskussioner inom det nationalekonomiska samfundet i Danmark om hur rimliga Lucas-Prescotts idéer om arbetslöshet och konjunkturer egentligen är. Så vitt jag kan se har stora delar av nationalekonomin tagit avgörande steg mot den politiska mitten sedan 1980-talet, bort från Lucas-Prescotts nyliberala idéer från det sena 1970-talet om att arbetslöshet i princip är ett val som folk gör när det är för enkelt att vara arbetslös. Det borde därför kunna vara kontroversiellt också inom nationalekonomin att modellera sysselsättningen så som ADAM gör enligt Fuglsangs framställning, och de politiska partier som vill kritisera ADAM:s nyliberala antaganden borde också kunna använda sig av den inomvetenskapliga kritiken. I en lärobok som Wendy Carlin och David Soskices Macroeconomics (2015) så framställs t ex Lucas och Prescotts Real Business Cycle-modell, RBC, som något av en överspelad (men viktig!) fas i makroekonomins nyare historia, då den sedan 1990-talet ersatts av nykeynesianska DSGE-modeller.

 

diagram över de makroekonomiska modellernas utveckling, ur Carlin och Soskice bok Macroeconomics (2015). I den nyaste utgåvan, från 2014, som finns fritt tillgänglig som pdf från Carlins hemsida, är diskussionen om utvecklingen från RBC till nykeynesianska DSGE-modeller i kapitel 18.I den nya utgåvan fäster Carlin och Soskice stor vikt vid utvecklingen av makro med heterogena agenter (inklusive ekonomisk ojämlikhet) vilket strider mot en av Lucas och Prescotts huvudantaganden, det om den representativa (och homogena) agenten

I och med att Fuglsang inte diskuterar möjliga debatter och oenigheter inom nationalekonomin så kortsluts diskussionen om skillnaden mellan ADAM:s specifika politiska effekter, och politiska effekter av makroekonomiska modeller mera generellt. Men Fuglsang säger dock explicit att ett av det danska fallets utmärkande drag, och som spelar roll för den politiska utvecklingen, är den höga graden av konsensus bland danska nationalekonomer, i enlighet med Campbell och Pedersens (2014) studie där de jämför Danmark, Tyskland, Frankrike och USA. På grund av denna konsensus, säger Fuglsang, har det bara presenterats en makromodell i den danska ekonomisk-politiska debatten, och denna har blivit desto mer inflytelserik. 

I det sista stycket av artikeln säger han att det svenska, det brittiska och det tyska fallet kan vara likt det danska: Stephanie Mudge har i Leftism Reinvented (2018) visat hur de socialdemokratiska partierna i dessa länder på 1980-talet frångick de keynesianska nationalekonomerna som de tidigare lyssnat på, och istället vände sig till mer marknadsliberala ekonomer på Finansdepartementet och i finanssektorn.

 

referens

Niels Fuglsang (2023) "The ‘strange non-death’ of economic models: how modelling contributed to neoliberal resilience in Denmark", New Political Economy 28, 5.

fotnoter

[1] Fuglsang använder själv följande definition av nyliberalism: "the idea that free markets and competition outperform other forms of economic organisation in providing wealth and prosperity to the society". (s. 732) I metod-delen lägger han till: "I understand neoliberal policies as those that diminish economic redistribution and enhance market logic by establishing ‘incentives’ for people to work, in contrast to classic welfare-state policies (e.g. pensions, unemployment benefits and progressive taxation) that offset market logics by redistributing economic resources." (s. 735)

[2] Fuglsangs referenser är här en artikel i Berlingske Tidende 2013 om reformernas impopularitet och Goul Andersen and Shamshiri-Petersen 2017,   Fra Krisevalg Til Jordskredsvalg: Vælgere På Vandring 2011-2015, om detta som en av orsakerna till valförlusten.

[3] " Moreover, recent studies have shown how neoliberals work to limit democratically elected politicians’ influence on economic policies, instead promoting the influence of neoclassical economists, who have come to be viewed as competent and rational (Maradiga 2020, Stahl 2020, Mandelkern 2021)." Maradiga är hans bok Neoliberal Resilience på Princeton UP; Mandelkern är hans artikel i Socio-Economic Review; och Stahl är hans artikel "From depoliticisation to dedemocratisation: revisiting the neoliberal turn in macroeconomics" i New Political Economy. Jag har tidigare bloggat om Stahls artikel om De Økonomiske Råd, men har inte läst 2020-artikeln. Det verkar röra sig om en mer rent idéhistorisk artikel (influerad av Ellen Meiksins Woods "social history of political thought") om 1970-talets nyklassiska nationalekonomi med Prescott och Kydland i fokus.

[4] I det Callon-inspirerade ANT-ramverket så kan ju modeller också agera, vara "aktanter".

[5] Han delar i sitt teoretiska resonemang in modellernas roller i två: "the covert political function" och "the overt objective function". (s. 733-735)

[6] När jag kollar på en av Fuglsangs referenser, Finansministeriets rapport Regneprincipper Og Modelanvendelse i Finansministeriet (pdf) från 2012, så förklarar de att de använder en modell som heter ADAM och att de arbetar på att i samarbete med DREAM, Danish Research Institute for Economic Analysis and Modelling, arbetar på en ny modell som ska heta MAKRO. Vid det här laget verkar de ha övergått till MAKRO-modellen.

Hur står sig rationella förväntningar-hypotesen efter finanskrisen?

De senaste femton åren har en stor och viktig diskussion varit: innebär finanskrisen och eurokrisen att ekonomiska (antagna) fakta och teorier som tidigare brett accepterats, måste revideras? Det kan till exempel handla om monetaristiska antaganden om att penningpolitiskt-finanspolitiskt samspel är onödigt och orsakar inflation, sånt som Milton Friedman fick nobelpriset för 1976, eller om den nyklassiska revolutionens teori om rationella förväntningar, att individer och företags korrekta antaganden om hur policy kommer hända i framtiden, gör att policy förlorar sina avsedda konsekvenser och blir meningslös eller pervers. Den teori som låg bakom Lucaskritiken och som gav Prescott och Kydland nobelpriset 2005.

Statsvetarna Oddný Helgadóttir och Cornel Ban, båda verksamma vid Copenhagen Business School, tacklar i en artikel 2022 specifikt hur det gått för teorin om rationella förväntningar sedan finanskrisen. När de ramar in artikeln säger de att sedan 2008 så har det skett en hel del "layering" och "grafting" med det övergripande nyliberala ekonomiska paradigmet, med en "ebb and flow of Keynesian revivals and neoliberal endurance". [1]

De utforskar en specifik del av det nyliberala paradigmet, teorin om rationella förväntningar. De motiverar det så här: "RE [rational expectations] is of critical importance because scholars agree that it is at the ‘technical’ core of neoliberal macroeconomics as well as of neoliberal ‘financial economics’". (s. 870) Här refererar de till studier av Blyth (2002), Jacqueline Best (2004, 2005, 2019), Andrew Baker (2013), Widmaier (2016) och Rune Møller Stahl (2020). Av dessa verkar Stahls artikel särskilt relevant eftersom den består av en närläsning av det sena 1970-talets centrala artiklar för den nyklassiska revolutionen och teorin om rationella förväntningar, artiklar av Robert Lucas, Finn Kydland och Edward Prescott.

Det centrala med teorin om rationella förväntningar för Helgadòttir och Ban är att den byggts in i makromodeller som används både för att analysera ekonomin och för att göra policy, så kallade dynamic stochastic general equilibrium-modeller eller DSGE. Så här beskriver de rationella förväntningar-teorin: den är

"a critically important political variable for how academia, states, IOs and the private sector think and/or justify their actions in most advanced economies. Its adoption in the 1980s and subsequent diffusion has generally weakened the case for government monetary and fiscal activism, while strengthening the case for central bank independence and the preference for technical rules over politics (‘discretion’) (Best 2020). Even as its stronger propositions have been diluted by the compromise between New Keynesian and New Classicals during the 1990s, RE has survived as a building block of the world’s most used macroeconomic models (DSGE) (Clift 2019). In this technically concealed form, RE became the central pillar of the neoliberal growth regime (Blyth and Matthijs 2017)." (s. 870)

Det är ett starkt påstående, men alla skulle väl åtminstone hålla med om att DSGE-modeller varit centrala för nationalekonomins makro-del och för policymaking sedan 1980-90-talen. De menar att rationella förväntningar-teorin bygger på två centrala antaganden, dels att alla ekonomiska beslutsfattare (hushåll, policymakers etc) fattar beslut med tanke på samma bild av framtiden, dels att denna bild är korrekt, och att folk alltså kan förutse effekterna av policy, och därmed nollställa dess effekter. "Expectations are assumed to be unbiased in technical terms. and if agents recognize error, then learning should occur and agents will modify their behaviour until the economy attains rational expectations equilibrium. Consequently, firms and households cannot be surprised by events that occur systematically or by policies that are applied in a uniform and consistent fashion." (s. 871) Helgadòttir och Ban menar att rationella förväntningar i den finansiella ekonomins domän motsvaras av efficient markets-hypotesen, att priserna på finansmarknaderna speglar all relevant information och att det därför inte behövs någon politisk reglering av markanderna. De tycker inte att detta teoribygge i praktiken gjort särskilt bra ifrån sig:

"While it is a crucial building block of theory and policy modelling, the various policy tools into which policymakers translated RE resulted in ‘hushed-up failure’ (Best 2020). Moreover, the economists who rang the alarms on the financial meltdown of 2008 based their observations on simple analyses of surveys, not on RE-grounded forecasting models (Hodgson 2009, pp. 1206–7). Indeed, if macroeconomics would work based on its fit with the facts, RE and the derivative RBC models that underpin macroeconomic neoliberalism should have collapsed with Lehman Brothers." (s. 871)

Deras egen artikel utforskar utvecklingen för rationella förväntningar-teori och DSGE-modeller sedan 2008. De utgår från bourdiuansk fältteori, enligt vilken den nationalekonomiska disciplinen kan ses som ett fält där olika aktörer samagerar och där deras interaktioner formas av deras resurser, vad bourdieuanerna kallar kapital: ekonomiskt kapital (här: forskningsmedel, stabila jobb), kulturellt kapital (examina från de fina universiteten), symboliskt kapital (senioritet, prestigefyllda positioner) och reputational capital (berömmelse, t ex genom fina publikationer).  [2] 

De refererar Marion Fourcades studie som visar att nationalekonomi är en väldigt hierarkisk disciplin, med en tydlig elit som är centrerad kring de stora fina universiteten i USA och de forskare som publicerar i disciplinens topptidskrifter, och definierar utifrån detta sitt material som artiklar publicerade i de 20 högst rankade tidskrifterna. De har också gjort ett par intervjuer, med ekonomer vid Boston University, Brown och MIT, och med några centralbanksekonomer. Intervjuerna används dock mer för kontextualisering; artiklarna är huvudmaterialet. Artikelmaterialet är 48 artiklar, NBER-working papers och centralbankspapers, och totalt är det 101 ekonomer som deltar. Helgadòttir och Ban kodar dessa utifrån Imre Lakatos teori om forskningsprogram med tre delar: the hard core, the positive heuristic och the negative heuristic. Den hårda kärnan i det forskningsprogram de diskuterar är rationella förväntningar och effektiva marknaden, och artiklar som försvarar detta kodar de som "ortodoxa". De artiklar som varierar antagandena kodar de som "reformistiska", och de som ifrågasätter hela paketet kodar de som "radikala". (s. 874)

I analysen relaterar de de olika ekonomernas ställningstaganden till deras kapital av olika typer. Ett slående resultat är att väldigt mycket av debatten ändå sker mellan ekonomer vid top 10 departments, att såväl RE-programmets förespråkare och dess kritiker (de som publiceras i topptidskrifter) alltså kommer från samma typ av institutioner. Debatten i topptidskrifterna är relativt kritisk mot rationella förväntningar-teorin:

"2008 did usher in more criticism of RE within the mainstream. While criticism of RE before 2008 was extremely rare in the top journals (Colander et al. 2008), after 2008 radical challenges to the orthodox did gain a foothold in the high-prestige sites of the profession, albeit only as long as they are formulated in the quantitative language generated by decades of ‘physics envy.’ That said, despite their professional capital and appeal to a common language, neither the revisionists working to reform RE macro in order to save it, nor the radicals bent on a drastic restructuring of conventional macroeconomics managed to push through a perestroika-like movement. Consequently, orthodox rational expectations sailed on dented, but ultimately seaworthy." (s. 876)

Man kan väl säga att deras benchmark för förändring är lite orealistiskt på så sätt att de ser verklig förändring som någon slags perestroika-rörelse, och med detta som benchmark blir resultatet förstås att ingen så drastisk förändring skett. Vad gäller fördelningen av försvarare och kritiker mellan olika typer av universitet så menar Helgadòttir och Ban att den inte riktigt följer idén om "saltwater" och "freshwater" nationalekonomi som t ex Paul Krugman presenterat: vissa freshwater-program (Minnesota, Notre Dame, Duke, Cornell) stod för ortodoxi men det gjorde också ekonomer från saltwater-ställen som Stanford, Yale, Penn och UC Davis. (Är inte deras definition av saltwater och freshwater lite märklig?) Ett universitet som MIT, starkt associerat med keynesianism och saltwater economics, har producerat ekonomer av båda typerna i diskussionen om rationella förväntningar. (s. 878-9)

referenser

Oddný Helgadóttir och Cornel Ban (2022) "Managing Macroeconomic Neoliberalism: Capital and the
Resilience of the Rational Expectations Assumption since the Great Recession", New Political Economy 26 (5), 869-884.

fotnoter

[1] Deras referenser är här: Baker 2013 (NPE), Blyth 2013a, Schmidt and Thatcher 2013, Farrell and Quiggin 2017, Clift 2018, 2019, Schmidt 2020.

[2] En intressant relation till den tidigare litteraturen här: "In line with this thinking, Mirowski (2013) and Blyth (2013b), hypothesised that neoliberal ideas (taken as a whole) have been resilient since the Great Recession because mainstream economists have had the necessary material resources to minimise the effects of contestation from within and without macroeconomics. In this paper we put this hypothesis to a systematic test by focusing on the core of what had been termed ‘neoliberal macroeconomics’ (Stahl 2020)." (s. 872)

Lucaskritiken och politiken

 

 

ur Robert Lucas klassiska artikel (nästan 12 000 citeringar på GS!) "Econometric 

policy evaluation: A critique" från 1976, en av de studier som gav honom 

Nobelpriset i nationalekonomi

 

Det var 1976 som nationalekonomen Robert E. Lucas lanserade sin berömda "Lucaskritik", som var med och lanserade den nyklassiska revolutionen mot Keynes inom nationalekonomin och som han trettio år senare fick Nobelpriset för. Vad var det då som Lucas kritiserade? I grund och botten var det den makroekonomiska modell som då användes för att utvärdera ekonomisk politik. Detta har jag också diskuterat i mitt inlägg om Edward Prescotts Nobelföreläsning från 2006, där Prescott beskriver hans och Finn Kydlands del av den nyklassiska rörelsen på 1970-talet, och den makromodell som Lucas opponerar sig emot är också den som Prescott kritiserade:

y_t+1 = F(y_t, x_t, u, e_t)
x_t = G(y_t, x_t−1, l, n_t)

Där y är utfallsvariabeln och x är den exogena policyvariabeln, och u och l är deras parametrar. Lucas utforskade i sin artikel konsumtion, skatter och Phillipskurvan och argumenterade att aktörer reagerar på policy vilket förändrar utfallen; parametrarna u och l är inte "policy invariant" utan kommer förändras med policy. Med detta argument attackerade Lucas den existerande "system of equations"-approachen, en formalisering av den keynesianska teorin med IS-LM-kurvor och Phillipskurva. Den interventionism som keynesianerna förespråkade fick ett skadeskott med Lucas insikt. [1]

Nationalekonomen Katherine A. Moos från U Mass Amherst diskuterar i en artikel från 2019 Lucaskritiken, och det är från hennes artikel som jag tagit ovanstående diskussion. Hon betonar att Lucas kritik blev en av grundvalarna för den nyklassiska nationalekonomin och för en helt ny typ av makromodeller,dynamic stochastic general equilibrium (DSGE). Den första DSGE-modellen lanserades av Prescott (1986) med en Real Business Cycle-inkarnation fokuserad på produktivitetschocker och inget annat, men senare utvecklingar har tagit in en massa komplikationer och chocker, bland annat i nykeynesianska modeller som tar in prisrigiditet, imperfekt information och andra "distortions". (s. 5) Idag är DSGE-modeller de rigeur i makroekonomiska utvärderingar av policies, och används av en rad praktiker såsom Bank of England. [2]

Moos diskuterar debatten om teorin i Lucaskritiken. En intressant fråga är Lucas argument att ekonomer ska stabilisera "tastes and technology" för att stabilisera modellerna, som ifrågasätts av Kevin Hoover i Oxford Handbook of the Philosophy of Economics (2009). Lucas vill ha smaken som en mikrogrundval för makromodellen, men Hoover pekar på att individers smak formas i ett socialt samspel som inte är rent mikroekonomiskt. Lawson (1995) argumenterar liknande att de djupa parametrarna inte är så stabila som Lucas säger, att Lucas hade rätt i att de ekonometriska relationerna är instabila men att Lucas lösning på problemet leder fel. (s. 7)

Keynesianer som Modigliani (1977) menade från första början att Lucas teori om rationella förväntningar kunde stämma för spekulativa marknader men inte för arbetsmarknadne som är central i en makromodell. Andra keynesianer försvarade sina modeller, menade att parametrarna ändå var stabila och att det var utbudschocker och liknande som förklarade 1970-talets stagflation.

På policyutvärderingssidan menade Sims (1980,  1987) att Lucas undervärderade de enkla keynesianska modellernas förklaringskraft. Ännu mer generellt så menar Marcellino och Salmon (2002) att Lucas modell bygger på ett visst antagande om hur politiken fungerar. Mer bestämt, säger de, så utgår Lucas från att den privata sektorns agenter är rationella och kan förutse effekterna av policy, medan politikerna inte är rationella på detta sätt -- de kan i modellen inte förutse hur den privata sektorns agenter kommer reagera på policy. Så här sammanfattar Moos denna diskussion:

"The Marcellino and Salmon (2002) critique points to an inconsistency in the LC that may unearth, not intellectual sloppiness, but a strong prior regarding the incompetence of the policymaker. Theories of economic policy have an implicit theory of the state. A typical Keynesian model conceives of the state as benign or benevolent, in contrast to Lucas’s theoretical policymaker, which wields considerable power to disrupt the economy by producing exogenous shocks based on its (implicitly) limited rationality." (s. 9)

Från denna mycket intressanta teoretiska diskussion, som jag tycker kunde ha utvecklats mer, går Moos över till den mycket mer praktisk-empiriska aspekten: hur används Lucaskritiken i praktiken? Dess argument har gått in i DSGE-modellerna t ex med kriterier för mikrogrundvalar och "deep parameters", och man kan säga att Lucaskritiken är empiriskt testbar på så sätt att u inte ska reagera på l. Ekonometriker som David Hendry har testat detta i olika studier; Ericsson och Irons gjorde 1995 en survey över studier som testar Lucas argument och kom fram till att i princip alla empiriska studier talade emot argumenten. Det har förstås också gjorts en rad studier sedan 1995; dessa studier har mest fått resultat emot Lucas modell. (s. 9-11) Lindé, verksam vid svenska Riksbanken, publicerade 2001 en artikel i American Economic Review där han ställde frågan hur Lucaskritiken kan ha fått så lite stöd; han menade att studierna har för låg power och att estimaten av u och l därför blir skakiga. (s. 11-12)

Från de empiriska studierna går Moos över till en diskussion av de värderingar som stod på spel i debatten mellan nyklassikerna och keynesianer på 1970-80-talen. Hon refererar Keynes som själv hävdade att nationalekonomin är en "moral science", och keynesianer som Alan Blinder (1988) som menar att keynesianismen har en normativ sida, att ekonomins fluktuationer ska jämnas ut och arbetslösheten hållas nere. Hon refererar i kontrast till detta Hayeks kritik från 1940-talet och Friedmans kritik från 1960-talet av ekonomisk interventionism, tanken att politiken kan lägga sig i och förbättra ekonomin och vanligt folks levnadsstandard. Lucas modell genomsyras av ett perspektiv på policymakers som kortsiktiga och mindre rationella, och därmed som klumpiga och vars agerande leder till oönskade utfall. (s. 15-16) En anledning till att han lyckades få så stort genomslag är enligt Moos att Lucas formalisering av individers rationella förväntningar byggde vidare på något som många ekonomer redan tyckte, men inte hade inkorporerat i modellerna. Hon citerar Milton Friedman: "I think that vision [articulated by Lucas] was present in a way before. Everybody knew that you ought to be forward-looking. What he did was to develop a method whereby you could make that vision operational … . I think Lucas’s big contribution was to make it operational." (cit. 16) I detta perspektiv var Lucas innovation alltså inte teoretisk utan att formalisera en intuition som många nationalekonomer hade.

Samtidigt var modellens kraft att hävda att om man accepterar folks rationalitet, så måste man använda en modell med just dessa mikrogrundvalar, som antaganden som är inbyggda i själva modellen. Detta har så klart väckt kritik, t ex hos så framstående makroekonomer som Frank Hahn och Robert Solow som 1995 skrev att:

‘The irony is that macroeconomics began as the study of large-scale economic pathologies: prolonged depression, mass unemployment, persistent inflation, etc. … Now, at last, macroeconomic theory has as its central conception a model in which such pathologies are, strictly speaking, unmentionable.’ (cit. 17)

För debatten sedan finanskrisen 2008 refererar Moos ett specialnummer av Oxford Review of Economic Policy där en rad prominenta makroekonomer -- Blanchard, Wren-Lewis med flera -- debatterar hur användbara DSGE-modellerna i Lucas tradition egentligen är. Blanchard och Wren-Lewis säger båda att mikrogrundvalarna inte ska överges, men reformeras, och Moos tolkar detta som nyklassikernas fortsatt starka ställning inom makro. Hon menar också att Lucas modellers fortsatta styrka trots den empiriska kritiken bevisar Kuhns analys att ett paradigm inte går under bara för att det har empiriska problem. (s. 21)

referens

Katherine A. Moos (2019) "The Facts and the Values of the Lucas Critique", Review of Political Economy.

fotnoter

[1] Moos påpekar att även om man accepterar att u och l varierar så behöver man inte acceptera precis de mikrogrundvalar för makromodeller som Lucas förespråkade; debatten mellan Tinbergen och Keynes på 1930-talet visar detta. (s. 4, fn 10)
[2] Moos hänvisar dock till en studie av Hurtado (2014) som hävdar att DSGE-modellerna inte är så mycket mer stabila eller har mer prediktionskraft än old school-modellerna; de "deep parameters" som DSGE bygger på verkar förändra över tid och modellernas impulse response functions likaså. (s. 6)

Friedman och Prescotts Nobelprisföreläsningar

 

Milton Friedman, 1976. Foto i Public Domain, via Wikipedia

Det fanns (finns?) en tradition att Nobelpristagaren i nationalekonomi publicerar sin Nobelföreläsning i tidskriften Journal of Political Economy. I detta blogginlägg kollar jag på två av föreläsningarna som hållits av ekonomer som associeras med 1970- och 80-talets makroekonomiska revolution mot Keynesianismen: Milton Friedman (1912-2006), pristagare 1976, och Edward C. Prescott (1940-2002), pristagare 2005.

Mitt intresse här är doktrinhistoriskt -- det ekonomiska tänkandets utveckling -- och roligt nog så är båda föreläsningarna i sig rätt doktrinhistoriska, alltså att de två ekonomerna historiserar sig själva och deras prestationer under de föregående decennierna, som lett till att de till slut fått Nobelpriset. Friedmans föreläsning från 1976 börjar med kontroversen kring det då ganska nyskapade (1968) Nobelpriset i nationalekonomi, och ifall man verkligen kan se nationalekonomi "and its fellow social sciences" som vetenskapsgrenar jämförbara med kemi, fysik och medicin. Är inte samhällsvetenskaperna mer som filosofi? Friedman avfärdar den tankegången, inte med motiveringen att samhällsvetenskapen skapar rättfram och säker kunskap, utan för att inte heller naturvetenskaperna gör det. (s. 451-452) I både naturvetenskap och samhällsvetenskap, menar Friedman, arbetar vi med hypoteser, hypoteser som vi testar och förkastar, och genom att förkasta hypoteser som vi trott på, tar vi steg framåt i vår kunskap. [1] 

Friedman pekar för en utförligare diskussion om det vetenskapsteoretiska problemet till sin klassiska artikel från 1953, "The Methodology of Positive Economics", men säger att föreläsningen här ska han istället ägna åt ett exempel på denna utveckling, nämligen " a particular economic issue that has been a major concern of the economics profession throughout the postwar period, namely, the relation between inflation and unemployment." (s. 453) Detta är en politiskt kontroversiell fråga, säger han, men den drastiska förändring som har skett i hur nationalekonomer tänker i frågan, har drivits inte av politik utan av forskning.

Han menar att ekonomernas tänkande om relationen mellan infaltion och arbetslöshet gått igenom två faser sedan 1945 och nu går in i en tredje fas. Den första fasen präglades av AW Phillips (1958) så kallade Phillipskurva, idén att arbetslösheten och ökningen i reallönerna (och i förlängningen inflationen) är stabilt negativt korrelerade med varann. Denna idé illustreras i Figur 1, och Friedman menar att korrelationen snabbt blev tolkad som en kausal relation och därmed en förutsägbar trade-off för politiker: man kunde välja mer arbetslöshet eller mer inflation och mindre arbetslöshet. Friedman menar att en rad empiriska studier av Phillipskurvan på 1960-talet talade emot att den var så stabil som Phillips hävdat, och Friedman (1966, 1968) kritiserade den också på teoretiska grunder. Sysselsättningen berodde på reallönen, inte nominallönen, och prisförändringarna skulle in i beräkningen. Att en acceleration i inflationen minskar arbetslösheten menar Friedman beror på den oförväntade inflationens effekter, som är helt olik än en stabil och förväntad inflations. (s. 455-6)

Utifrån dessa resonemang utvecklade ES Phelps (1967, 1970) och Friedman (1968) i slutet av 1960-talet en annan teori (Friedman kallar den "hypotes") om relationen mellan inflation och arbetslöshet, som bygger just på skillnaden mellan oväntade och väntade effekter. Denna modell syns i Diagram 2 ovan. Företagaren kan tolka en oväntad prisökning som något fördelaktigt, som stigande priser på just det han producerar. Då kan han öka produktionen -- och vara villig att höja penninglönerna -- för att sälja mer till de nya, höga priserna. Och samtidigt:

"To workers, the situation is different: what matters to them is the purchasing power of wages not over the particular good they produce but over all goods in general. Both they and their employers are likely to adjust more slowly their perception of prices in general because it is more costly to acquire information about that than their perception of the price of the particular good they produce. As a result, a rise in nominal wages may be perceived by workers as a rise in real wages and hence call forth an increased supply at the same time that it is perceived by employers as a fall in real wages and hence calls forth an increased offer of jobs. Expressed in terms of the average of perceived future prices, real wages are lower; in terms of the perceived future average price, real
wages are higher. " (s. 456)

Efter ett tag kommer det gå upp för både arbetsgivaren och arbetstagaren att prisökningen var allmän och alltså inte fördelaktig för just dem, och då kommer sysselsättningen att falla tillbaka igen. I modellen finns det, säger Friedman, en "natural rate of unemployment" som är den nivån på arbetslösheten som är förenlig med de reala krafterna och korrekta förväntningar. (Begreppet introducerade han som en parallell till Knut Wickeslls begrepp om den "naturliga räntenivån", säger Friedman.) Den naturliga arbetslösheten har "clearly" stigit i USA, säger Friedman, av två huvudsakliga skäl. Ett, arbetskraften består i allt högre grad av kvinnor, tonåringar och deltidsarbetare, och alla dessa har stor arbetsrörlighet jämfört med manliga arbetare, vilket gör att de också oftare är arbetslösa. Två, mer generöst stöd till de arbetslösa försvagar incitamenten att genast skaffa ett jobb när man förlorat sitt näregående, och ökar samtidigt incitamenten att alls ingå i arbetskraften (söka ett jobb), vilket också det ökar den uppmätta arbetslösheten. (s. 458) Här gör Friedman också ett lite roligt politiskt argument: att det inte är så, som många tror, att låg arbetslöshet per se betyder låg grad av slöseri i ekonomin. Istället, säger han, kan låg uppmätt arbetslöshet vara belägg för en tvångsekonomi " that is using its resources inefficiently and is inducing workers to sacrifice leisure for goods that they value less highly than the leisure under the mistaken belief that their real wages will be higher than they prove to be. " (s. 459) [2] Modell två, den förväntningsanpassade Phillipskurvan, eller Phillipskurvan med NAIRU, har blivit inflytelserik, säger Friedman och han pekar också på de utvecklingar som gjorts under rubriken "rational expectations" av bl.a. Muth (1961), Robert Lucas och Thomas Sargent.

Inte desto mindre så var perspektivet på inflation-arbetslöshet-trade-offen på väg in i en tredje fas 1976, säger Friedman. Det ser idag, säger han, ut som att korrelationen mellan inflation och arbetslöshet är positiv. Här citerar han Storbritanniens Labour-premiärminister James Callaghan, i dennes tal till partikonferensen 1976:

"We used to think that you could just spend your way out of a recession and increase employment by cutting taxes and boosting Government spending. I tell you, in all candour, that that option no longer exists, and that insofar as it ever did exist, it only worked by injecting bigger does of inflation into the economy followed by higher levels of unemployment as the next step. That is the history of the past 20 years." (s. 460)

Här anför Friedman också en hel del statistik om inflation och arbetslöshet i sju länder sedan 1961. På 1970-talet, säger han med hänvisning till diagrammen 3 och 4, är korrelationen faktiskt positiv. Omsvängningen skedde redan före oljekrisen 1973 (s. 463), och Friedman menar att en uppdaterad natural-rate hypothesis kan förklara utvecklingen. Det handlar, säger han, om att förväntningarna uppdateras och till slut stannar på hög inflation. Då är den naturliga arbetslösheten inte längre negativt korrelerad med inflationen så som vi i en Phillips-värld skulle förvänta oss. Forskning om Latinamerika (Harberger 1967, Sjaastad 1974) visar just detta. Liksom det efter 1945 tog lång tid för inflationsförväntningarna att sjunka, kan det göra det samma idag: "That adjustment is still far
from complete (Klein 1975).", och säger Friedman, vi vet inte riktigt vad "a complete adjustment" kommer bestå av. (s. 465)

Den höga inflationen idag, säger Friedman, beror på politik; inte på politikers avsikter, utan på oavsedda effekter av politiken för full sysselsättning och av välfärdspolitiken som ökat statens utgifter. (s. 466) Det negativa med den höga inflationen är att den leder till en massa indexeringar av priser och löner som är ineffektiva, och delvis sätter prismekanismens signaler, som Hayek (1945) lade så stor vikt vid, ur spel. Om det går riktigt långt, inflationen övergår i hyperinflation, så uppstår stor politisk instabilitet, som i en rad länder i Europa efter WW1, eller Argentina och Chile nyligen, menar Friedman. (s. 468)

Slutsatsdelen i Friedmans Nobelföreläsning börjar: "One consequence of the Keynesian revolution of the 1930s was the acceptance of a rigid absolute wage level, and a nearly rigid absolute price level, as a starting point for analyzing short-term economic change." (s. 468) Han placerar alltså tydligt själv in sitt projekt i en kontext av keynesianismen, och att argumentera emot denna. I keynesianismen, menar Friedman, blandade man ihop vad som var absoluta priser och vad som var relativa priser, och började också missförstå relationen mellan arbetslöshet och löner som en mellan arbetslöshet och nominella löner snarare än arbetslöshet och reallöner.

"The hypothesis that there is a stable relation between the level of unemployment and the rate of inflation was adopted by the economics profession with alacrity. It filled a gap in Keynes's theoretical structure. It seemed to be the "one equation" that Keynes himself had said "we are . . . short" (1936, p. 276). In addition, it seemed to provide a reliable tool for economic policy, enabling the economist to inform the policymaker about the alternatives available to him." (s. 469)

Men idag, fyrtio år senare, säger Friedman, har vi testat Keynes hypotes och sett att den inte stämmer. Nationalekonomin har genom detta tagit ett steg framåt. Genom att ta in betydelsen av förväntningar och överraskningar har modellerna börjat passa data igen. (s. 470) Och Friedman avslutar sin föreläsning med en appell för öppen och logisk diskussion, i vilken han citerar en deputerad i den franska nationalförsamlingen år 1790, Pierre S. du Pont.

Också Edward C. Prescotts Nobelföreläsning, nästan fyrtio år senare, började doktrinhistoriskt, med att tala om makroekonomins utveckling:

"What I am going to describe for you is a revolution in macroeconomics, a transformation in methodology that has reshaped how we conduct our science. Prior to the transformation, macroeconomics was largely separate from the rest of economics. Indeed, some considered the study of macroeconomics fundamentally different and thought there was no hope of integrating macroeconomics with the rest of economics, that is, with neoclassical economics." (s. 203)

Och likt Friedman jämförde han nationalekonomin med naturvetenskaperna: "Macroeconomics has progressed beyond the stage of searching for a theory to the stage of deriving the implications of theory. In this way, macroeconomics has become like the natural sciences." (s. 204) Nationalekonomin skiljer sig däremot från naturvetenskap, säger Prescott, eftersom makroekonomin handlar om människor som fattar beslut utifrån vad de tror kommer att hända -- och vad som kommer att hända beror bland annat på besluten som de fattar. Den makroekonomiska teorin och dess begrepp om jämvikt måste alltså vara dynamisk, säger Presccott och "this dynamism is at the core of modern macroeconomics." (s. 204)

Prescott är tydligt stolt över den konjunktyrcykelmodell som han och Finn Kydland, hans medförfattare och med-Nobelpristagare, utvecklade på 1970- och 80-talen, och menar att metoden nu visat sig vara användbar för en rad olika frågor, bortom konjunkturcyklerna specifikt. Prescott har själv använt metoden, säger han till att besvara frågor om börsens fundamentala värde, varför mängden arbetade timmar sjunkit med 1/3 i Västeuropa men inte i Nordamerika sedan 1970-talet, varför Japan upplevde ett "förlorat decennium" av tillväxt efter 1992, och så vidare. Den modell som han utvecklade på 1990-talet utifrån konjunkturcykelmodellen är:

"the real business cycle model economy, which is the single-sector growth model in which people decide how much of their income to consume and save and how much of their time endowment to allocate to the market. Motivated by Ragnar Frisch’s (1970) Nobel address, I call this model the neoclassical growth model because it incorporates the willingness of people to substitute as well as their ability to substitute." (s. 205)

Hans tillbakablick på hur han och Kydland skapade sin nya modell går tillbaka till 1970-talet. Då talade makroekonomer om en policy-effekt som vad som skulle hända "given the current situation". Robert Lucas visade 1976 att detta inte var något bra sätt att tänka på i en dynamisk ekonomisk teori, eftersom förväntningar (t ex på en reform) kommer påverka effekterna av interventionen/reformen. Efter den nyklassiska revolutionen, som Prescott lite vagt refererar till som "the transformation", så fokuserar policy-utvärderande makroekonomer istället på en policy-regel, inte en enskild intervention. I det gamla tänkandet började man med en ekvation som:

   x_t+1 = f (x_t, u_t, e_t).

där x är ekonomins skick, policyvariabeln är u, och e är stokastiska chocker. I en andra uppsättning ekvationer definierade man värdet på variablerna utifårn nationalräkenskaperna. I en kanonisk system-of-equations-makromodell arbetade man med en konsumtionsfunktion, en investeringsfunktion, en money demand-funktion och en Phillipskurva. Det var i denna tradition som Prescott arbetade inom som ung ekonom. Han och Robert Lucas försökte t ex ta fram en bättre investeringsfunktion i sin gemensamma artikel "Investment under uncertainty" (1971). Men Lucas kom i sin artikel som publicerades 1976, och som Prescott läste i utkast 1973, fram till att det inte var rimligt på ett teoretiskt plan att modellens olika delar var okänsliga för policy, för u. "His insight made it clear that there was no hope for the neoclassical synthesis, that is, the development of neoclassical underpinnings of the system-of-equations macro models." (s. 206) Istället började de arbeta med "recursive competitive equilibrium theory" i början av 1970-talet, och "Representing equilibrium as a set of stochastic processes with stationary transition probabilities was crucial to the revolution in macroeconomics." (s. 207)

Prescott gör också denna mycket fascinerande överblick över den äldre typen av modeller och deras naturvetenskapliga ursprung:

"Before the transformation, optimal policy selection was a matter of solving what the physical scientists called a control problem. This is not surprising, given that the system-of-equations approach was borrowed from the physical sciences." (s. 207)

Prescott och Kydlands makromodell bygger däremot på den mycket humanvetenskapliga -- och Keyneska! -- insikten att folks tankar och förväntningar i sig påverkar samhälleliga utfall, på ett dynamiskt sätt. Kydland och Prescotts policy-slutsats av detta var att policy borde vara regelbaserad och därmed förutsägbar. Till exempel, säger han, bidrog spridningen av deras analys till att självständiga centralbanker blev mer populära bland politiker. (s. 209)

Från denna mer allmänna och policyorienterade diskussion går Prescott in på en mer detaljerad diskussion om Prescott och Kydlands konjunkturcykelmodell. Här kommer han också in på hur han och Bob Hodrick (1980) tog fram sitt mycket inflytelserika Hodrick-Prescott-filter för att separera trend och fluktuationer från varann i till exempel makroekonomiska tidsserier. [3] 1970-talets unga ekonomer som Fischer (1977) och Taylor (1980) sökte efter förklaringar till varför Lucas nominella chocker har reala effektere, de sökte efter vad Frisch kallade en "propagation mechanism". I ett leta efter reala chocker gick de tillbaka till äldre ekonomer som Wicksell (1907) och Pigou (1927), förbi keynesianernas modeller. I Kydland och Prescotts (1978) "Time to Build"-artikel, var spridningsmekanismen just "time to build".

Från detta övergår han till en diskussion av Kydland och Prescotts makro-modell. Utifrån Solow-Swan-modellen börjar de med:

c_t + x_t = y_t = F_t (k_t, h_t)

där c är konsumtion, x är investeringar, y är output, k är kapitalinsatsen och h är arbetsinsatsen. En enhet kapital ger en enhet kapitalinsats och kapitalet förslits geometriskt. Kydland-Prescott introducerar ett representativt hushåll som maximerar ett förväntat värde av konsumtion och ledighet. Från modellen går de vidare till att anpassa nationalräkenskaperna för att passa modellen, tvärtom till den tidigare metoden att bygga makroteorin för att passa nationalräkenskaperna. (s. 216) I steget därefter begränsar de däremot modellen, "to be consistent with the growth facts". Detta är en mycket fascinerande och mycket nationalekonomisk utsaga och som bygger på en serie ytterst stylized facts:

"The growth facts are that consumption and investment shares of output are roughly constant, as are labor and capital cost shares. All the variables and the real wage grow over time except for labor supply and the return on capital, which are roughly constant. This leads to a Cobb-Douglas production function. These facts also imply the constancy of the capital-output ratio and of the rental price of capital.

Two key growth facts are that the real wage and consumption grow at the same secular rate as real output per capita, whereas labor supply displays no secular trend." (s. 216-217)

Utifrån detta sätter de nyttofunktionen med u (c, 1-h), där nyttan u alltså är beroende av konsumtionen c och fritiden 1-h. Denna beräknas också med parametern σ som de sätter till 1. När σ är = 1 så är nyttofunktionen log c + g (1-h). g betecknar alltså hur en person värderar fritid, och Prescott menar att denna parameter varierar över tid. Det fjärde steget i modellbygget är en Markov-chockprocess som kan orsaka mismatch mellan arbetsutbud och -efterfrågan. Det femte steget är en "linjär-kvadratisk approximering", det sjätte är att "compute the recursive competitive equilibrium stochastic process", och i steg 7 simulerar de hela modell-ekonomin. I steg 8 jämför de modellens utfall med faktiska utfall i den faktiska ekonomin, för att bedöma hur bra modellen fungerar och vilka slutsatser man kan dra. Här tittar de inte minst på standardavvikelsen i output, konjunkturcykeln. Steg 9 är det sista och där jämförs makromodellen med hushålls beteende på mikronivån.

Från denna förklaring av modellbygget går Prescott över till att förklara hur han och Kydland använde modellen i sin forskning på 1980-talet. I sin "Time to build"-artikel 1982 argumenterar de att " if the willingness of people to intertemporally substitute leisure is one or greater and TFP shocks are highly
persistent and of the right magnitude, then business cycles are what the neoclassical growth model predicts." (s. 219) I en artikel 1986 hävdar Prescott liknande att "productivity shocks are the major contributor to fluctuations in the period 1954–81 in the United States." (s. 219) Givet hur komplext det är att mäta produktivitet, och att den variabeln är extremt endogen till kapacitetsutnyttjande etc, så förstår jag inte riktigt hur man kan dra substantiella slutsatser om detta, men det gör Prescott i vilket fall.

referenser

Milton Friedman (1977) "Nobel Lecture: Inflation and Unemployment", Journal of Political Economy 85 (3).

Edward C. Prescott (2006) "Nobel Lecture: The Transformation of Macroeconomic Policy and Research", Journal of Political Economy 114 (2).

fotnoter

[1]Han anför som exempel en middag i Cambridge med genetikern och matematiske statistikern R.A. Fisher som höll med Friedman om att politik och personliga preferenser spelar roll också för slutsatserna man drar i en naturvetenskap som genetiken. (s. 453)

[2]Det är nog talande för Friedmans modell att han talar om arbetslöhet som "leisure". (s. 459) 

[3] Här säger Prescott också att: "One set of key business cycle facts is that two-thirds of business cycle fluctuations are accounted for by variations in the labor input, one-third by variations in total factor productivity, and virtually zero by variations in the capital service input." (s. 211) En andra stylized fact är att konsumtionen rör sig procykliskt. En tredje är att investeringarna, i procent, varierar 10 gånger så mycket som konsumtionen.

Strukturalistisk utvecklingsekonomi anno 1975

Vad är "strukturalism" inom nationalekonomin? Hollis B. Chenery, vice ordförande för utvecklingspolicy på Världsbanken, menade 1975 att tre skolor av utvecklingsekonomi utvecklats (sic) under efterkrigstiden: neoklassisk, marxistisk, och strukturalistisk.

"The first  two attempt to adapt systems of thought  that were initially formulated for the study  of industrial societies to the less developed  countries. The structuralist approach at tempts to identify specific rigidities, lags,  and other characteristics of the structure of developing economies that affect economic adjustments and the choice of development policy."

 De strukturella hypoteserna formulerades på 1950-talet av forskare som Paul Rosenstein-Rodan, Ragnar  Nurkse, W. Arthur Lewis, Paul Prebisch,  Hans Singer, och Gunnar Myrdal.

"They  explain phenomena such as balance of payments disequilibrium, unemployment, and worsening income distribution on the basis of particular properties of demand and
 production functions and other specifica tions of economic behavior. A common  theme in most of this work is the failure of  the equilibrating mechanisms of the price  system to produce steady growth or a desirable distribution of income." (s. 310)

1960-talets goda ekonomiska tillväxt ledde till skepsis mot strukturalisterna och deras pessimism, men med 70-talets diskussion om "strukturella rigiditeter" har strukturalismen kommit en vogue igen, för att diskutera ämnen som: "the limited ability of economies to absorb the growing labor force, the worsening of  the income distribution in several developing countries, and-most recently-the disruption to world trade caused by increased oil and food prices, which will require a substantial adjustment in productive structures."

Chenery menar att sedan 1950-talets början har strukturalismen utvecklats från ett intuitivt sätt att tänka på och argumentera om ekonomi, till något mera stringent. Hans diskussion om strukturalismens metod börjar med Arthur Lewis (1915-1991) modell över en dual ekonomi.

"He [Lewis] makes three basic assumptions as to the structure of a developing economy: (1) that technology can be divided between capital-using (capitalist) and non-capital-using (subsistence); (2) that the labor supply is elastic at a conventional wage; and (3) that saving is done largely by the recipients of nonwage income (capitalists)." (s. 311)

Nästa stora idé som Chenery introducerar är Nurkse och Rosenstein-Rodans analys av balanserad tillväxt:

"The early formulations of concepts of balanced growth by Nurkse and Rosenstein-Rodan also relied on a simple set of structural hypotheses: (1) a generalized version of Engels' law, specifying that consumer demand for food, clothing, shelter, and other major commodity groups is mainly a function of income and little af fected by relative prices; (2) a similar assumption as to the limited price elasticity of demand for exports; and (3) in Rosenstein-Rodan's formulation, the importance  of economies of scale in overhead facilities and basic industries. The first two assump tions make it necessary to expand output and allocate investment in close relation to the pattern of domestic demand. They also provide an explanation for structural dis equilibrium and slow growth in countries that fail to do so." (s. 311)

Chenery menar (det känns pre-Washington Consensus, det här!) att båda uppsättningarna antaganden hållit väl empiriskt: Lewis tes har snarast blivit mer sann med tiden när befolkningstillväxten varit snabb i utvecklingsländerna. Ekonometriska teser visar också stöd för Engels lag, med priselasticiteter under 1 för livsmedel. "Among the basic structuralist assumptions listed, only the assumed inelastic demand for exports needs to be seriously qualified." (s. 311)

Steget till teoretisk förfining och policy-applikation har varit svårare. Chenery menar också att olikt neoklassiska antaganden så leder inte de strukturalistiska antagandena automatiskt till vissa policy-rekommendationer. För att producera sådana slutsatser måste man kombinera strukturalismens antaganden med ett allmän jämvikts-ramverk, antingen en neoklassisk modell eller en version av en "linear Leontief input-output model, which excludes most forms of substitution." (s. 312) De flesta som utvecklat den duala ekonomin och surplus labor-begreppen har gjort det i ett neoklassiskt system med två sektorer: JC Fei och G Ranis, JG Williamson, med flera. Ett policy-steg med denna typ av forskning är att räkna ut arbetskraftens skuggpris för att se hur man kan stödja arbetets flytt till mer produktiv sysselsättning. Detta har dock hämmats av brist på nyanserade data om olika typer av dualism.

"The elaboration of structuralist hypotheses in planning models has also focused attention on the value of flexibility in adapting resource allocation to changing circumstances. This problem does not arise in the neoclassical system, which assumes perfect foresight and a high degree of substitutability. When these assumptions are abandoned, flexibility can be provided by increased exports or capital inflows and by planning some excess capacity in physical and human capital stocks." (s. 312)

Det ökade intresset för inkomstfördelningen har också  yttrat sig i den strukturalistiska diskussionen. MS Ahluwalia har visat att de flesta riktigt fattiga i utvecklingsländer är självanställda och på landsbygden, inte lönearbetare i städer som i industriländer. I utvecklingsländer tenderarar lönearbetare snarare vara mellan-inkomst-grupper. (s. 312) De olika grupperna som påverkas av fattigdom -- småbönder, jordlösa arbetare, egenanställda i städerna-- har "a different set of produc-
 tive possibilities and constraints" och därför behövs strukturella analyser som tar hänsyn till dessa skillnader. Med sådan förfining menar Chenery att strukturalistiska modeller och policyförslag är överlägna såväl neoklassiska som marxistiska dito, som Chenery menar bygger på för starka, inflexibla antaganden.

Konflikten mellan de tre skolorna är ännu starkare i synen på internationell ekonomisk politik. Neoklassiskerna överdriver vinsterna av frihandel när de inte tar i beaktande varierande exportpriser eller problemen med att skifta resurser för att möta förändrade marknadsförhållanden, och marxister överdriver kostnaderna av "beroende" och underskattar vinsten av teknologisk överföring.

På 1960-talet skiftade en rad länder från en initial strategi av importsubstitution till en exportorienterad strategi, när de byggt upp en industri: Taiwan, Israel, Korea, Brasilien, Mexiko. Chenery är rätt optimistisk om hur detta gått och menar att det visar att motsättningen mellan de två strategierna överdrivits och att en kombination är möjlig och gynnsam. (s. 313-314)

Chenery börjar sin slutsatssektion med en förhoppning om att när statistiskt testade relationer mellan variablerna ersätter a priori-hypoteser, så kan skillnaderna mellan de tre skolorna minska. Inte minst substitutions-elasticiteterna ser han som prioriterade att skatta empiriskt. Han menar dock att den neoklassiska idén om perfekta marknader aldrig kommer gå att förverklliga och att man borde sluta tala om modeller som inkorporerar marknadsimperfektioner som "second best"-modeller. (s. 315) Men han håller också med Albert Hirschman om att strukturalisters och marxisters mer ambitiösa utvecklingspolicy kan kräva alltför stor administration från utvecklingsländers statsapparater och att man måste designa realistisk utvecklingspolicy, som faktiskt går att implementera med de institutionella förutsättningar som föreligger.

Referens

Hollis B. Chenery (1975) "The Structuralist Approach to Development Policy", The American Economic Review , May, 1975, Vol. 65, No. 2, Papers and  Proceedings of the Eighty-seventh Annual Meeting of the American Economic  Association (May, 1975), pp. 310-316