En högerradikal kontinuitet i Landskrona?

Sverigedemokraternas genomslag i 2000-talets Sverige började med Skåne, och kommuner som Landskrona har blivit särskilt starka fästen för SD. Niklas Orrenius tidiga bok om Sverigedemokraterna, Jag är inte rabiat - jag äter pizza från 2010 börjar också med ett reportage från just Landskrona, efter SD:s valframgångar i staden i valet 2002. Orrenius möter den 74-årige Stig Karlsson, pensionerad byggnadsarbetarem vars åsikter beskrivs så här: "Han tycker att islam ska bort, att muslimer 'ska klä sig som svenskar' och att Landskrona ska vara som det var förr i tiden." Varför har SD då blivit så starka just i Skåne och just i Landskrona? 

Historikern Victor Lundberg vid Malmö universitet anammar i en artikel publicerad i Scandia 2012 ett historiskt perspektiv på frågan, ett perspektiv som är särskilt intressant för mig eftersom jag är intresserad av politisk persistens över tid och s k Sonderweg-förklaringar. Lundberg menar att det är en "väl utbredd tes i den massmediala och politiska offentligheten", med Uppsala-historikern Heléne Lööw som mest kända företrädare, att SD:s framgångari Skåne bygger på en "främlingsfientlig tradition" som är särskilt stark i den södra landsändan. Hur väl underbyggt är då detta, frågar sig Lundberg, och börjar med att undersöka: hur stark var fascismen i staden på 1930-40-taklen? 

Det fanns flera parallella högerextrema partier i Sverige på 30-talet och Lundberg refererar att den mer arbetaristiska "Lindholmsinriktningen” (Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSAP, 1933-38 och sedermera SSS, Svensk Socialistisk Samling, 1938-50) fick 88 av 8049 röster i landstingsvalet i Landskrona 1934-35 och 104 av 9011 röster i stadsfullmäktigevalet 1934. 1938 sjönk stödet ihop som en sufflé och NSAP fick bara 4 röster i valet till stadsfullmäktige. Sett till partimedlemskap var Landskrona dock något av ett nazistfäste:

"Vid en djupare granskning av vilka som var medlemmar i och sympatiserade med SSS under 1940-talet, framträder dock en annan och betydligt mindre smickrande bild av Landskrona. Av de totalt 4 181 medlemmar i och sympatisörer till SSS som Tobias Hübinette har kartlagt i hela riket för år 1942 fanns inte mindre än 111 stycken i Landskrona. Enligt denna kartläggning var 1938–1945 totalt 170 landskronabor anknutna till SSS. Ungefär hälften av dem döljer sig bakom initialer eller pseudonymer som ”F d marxist”, ”Frontman” och ”SSS-sympatisör” medan resten har uppgivit sina fullständiga namn. De allra flesta av dessa förefaller dessutom, att döma av medlemslistorna, vara unga representanter för stadens stora arbetarklass. Vid en jämförelse med andra städer framträder Landskrona alltså ur detta perspektiv som ett uppseendeväckande starkt SSS-fäste. Enligt Hübinettes kartläggning hade vid samma tid (1942) den jämnstora staden Trelleborg 26 SSS-anknutna, de större grannstäderna Helsingborg och Lund 77 respektive 83 invånare med SSS-anknytning, medan storstäderna Malmö och Stockholm 154 respektive 332 stycken aktiva SSS-sympatisörer. I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet."

Också överklassnazismen, som socialt och politiskt var ganska annorlunda arbetarnazismen a la Lindholm, fanns i Landskrona. Lundberg diskuterar särskilt en direktör som var en av tre arvtagare till den välkända växtförädlingsfirman Weibulls, och som själv drev en fabrik som tillverkade kemiska medel för garveri-industrin. (s. 70-71) Denne Weibull var också med 1941 och bildade Svensk Opposition, ett försök att samla den protyska opinionen i Sverige, ett kortvarigt projekt. (s. 72) Inte desto mindre är det intressant att det fanns, i en så pass liten stad som Landskrona, två olika pro-tyska kretsar, med olika organisationer och partier. Lundberg pekar också på att arbetarna vid Weibulls garveriämnesfabrik, trots sina i huvudsak socialdemokratiska sympatier, verkar ha gjort väldigt lite för att utmana direktörens motsatta åsikter.

I sin slutsatssektion problematiserar Lundberg hur man egentligen kan dra en linje från 30-talets radikala höger till 00-talets detsamma i Landskrona.

"Nationalsocialismens förutsättningar i Landskrona under 1930- och 1940-talen var på många punkter diametralt annorlunda än de som råder i staden under 2000-talet. Staden präglas idag av helt andra socioekonomiska spänningsfält och maktrelationer än under krigsåren; det radikala ideologiska engagemang som poliskonstapel Lilja då kanaliserade bland stadens unga manliga arbetare var av en helt annan karaktär än den mer allmänna rådvillhet bland desillusionerade, manliga arbetarklassväljare som Sverigedemokraterna slår populistiska mynt av under 2000-talet.64 Ur ett ideologianalytiskt perspektiv är det följaktligen riskabelt att dra en rak linje från den ideologiskt radikala, subversiva och antisemitiska ultranationalism som 1930- och 1940-talens nationalsocialister förespråkade till den populistiska, värdekonservativa och islamofobiska ultranationalism som 2000-talets Sverigedemokrater reproducerar. Visserligen finns gemensamma nämnare i form av anspelningar på det politiska etablissemangets inkompetens samt vitala delar från den generiska fascismens kärnmytologi och från främlingsfientlighetens grundläggande rasistiska mekanik. I ljuset av de sociala sammanhangens skilda förutsättningar blir det dock uppenbart att detta handlar om två tämligen olikartade politiska rörelser med fler särskiljande än förenande ideologiska element." (s. 77)

Kanske har Landskronas karaktär som arbetarstad dock underlättat framväxten av högerradikala rörelser både på 1930-talet och idag, menar Lundberg: han polemiserar med den traditionella (vänster?)uppfattningen att det är småborgerligheten som bär upp fascistiska rörelser och ser snarare, som vi sett å ena sidan arbetarna och å andra sidan direktörerna och överklassen som som nazismens huvudsakliga stödgrupper på 1930-talet. Han tar däremot inte upp den mer generella frågan om hur politiska traditioner reproduceras över tid, eller inte gör det.

Referenser
Victor Lundberg (2012) "Nazismen som förklaring? Landskrona, Sverigedemokraterna och (o)betydelsen av ett brunt förflutet", Scandia 78:1. Läs här.

Sverigedemokraterna i SOM-undersökningarna

Att Sverigedemokraterna gjort stora framgångar i svensk politik över de senaste tjugo åren är tydligt. Hur speglar detta sig i landets kanske viktigaste politiska survey-undersökning, Göteborgs-statsvetarnas SOM-undersökning? Patrik Öhberg börjar en artikel ur 2020 års SOM-bok (som bygger på 2019 års SOM-undersökning) på följande slående sätt:

"2001 var det år då svarspersoner i den nationella SOM-undersökningen för första gången angav Sverigedemokraterna när SOM-institutet frågade om vilket parti de tycker bäst om. Antalet som uppgav Sverigedemokraterna stannade då vid endast fem personer. I 2019-års SOM-undersökning är det över 1500 personer som anger att Sverigedemokraterna är deras främsta parti." (s. 413)

 Öhberg kommenterar hur bilden av SD:s sympatisörer förändrats sedan 2001:

"När Sverigedemokraterna slog igenom talades det om ”arga unga män” som inte lyckats finna en plats i samhället. Men den bilden har för-ändrats. Istället pekar forskning på att den typiske sympatisören är som ”vanligt folk” (Sannerstedt, 2015:400). Den typiske sverigedemokraten låg inte till höger politiskt, tillhörde inte någon riskgrupp och var heller inte särskilt bitter. Det som utmärkte sverigedemokraten var att denne ville ha en mer restriktiv invandrings-politik. I och med att detta inte var något som erbjöds av de etablerade partierna uppstod ett stort missnöje gentemot det svenska politiska systemet och journalister." (s. 413)

 I en effektiv översikt över den svenska forskningen presenterar Öhberg bakgrunden till SD:s uppgång i opinionen:

"Det som en gång utmärkte Sverige var emellertid att landet hade en generös asylinvandring, men inte något invandringskritiskt parti i parlamentet. Förklaringen sades vara att de etablerade partierna hade avstått från att föra upp invandringsfrågan på den politiska dagordningen; asylpolitiken var inte partipolitiserad (Dahlström och Esaiasson, 2013). Samtidigt har det under lång tid funnits ett missnöje med den förda svenska asylpolitiken bland väljarna (Demker, 2013). Eftersom de etablerade partierna avstod ifrån att politisera invandringsfrågan eller att erbjuda alternativ till en generös flyktingpolitik var Sverigedemokraterna länge ensamma om att förespråka en annan väg (Widfelt, 2017). Invandringsfrågan är nuförtiden helt central i svensk politik. Särskilt val rörelsen 2018 visade detta. ..." (s. 414)

SD "äger" invandringsfrågan (Martinsson 2019); i slutet av 1980-talet var det inte någon större skillnad mellan höger- och vänster-röstare vad gällde ifall man instämde i påståendet att det vore bra att ta emot färre flyktingar i Sverige, men skillnaden har kontinuerligt ökat sedan mitten av 1990-talet. (s. 415) SD har rekryterat väljare ur gruppen som vill ha en stramare invandringspolitik, men det finns också andra skeenden som spelar roll för partiets tillväxt i opinionen och valen. En omdebatterad faktor är socialdemokratins tillbakagång: med minskad lojalitet inom arbetarklassen gentemot SAP, finns det fler "lediga" väljare att plocka upp för andra partier. En hel del arbetare, framför allt män, har på detta sätt gått över till att rösta på SD (jfr Oskarson och Demker 2015), men med åren har SD också i allt högre grad vinna väljare från moderaterna. Öhberg beskriver utvecklingen:

"2009 attraherade Socialdemokrater nästan hälften av alla väljare som identifierade sig som arbetare. Tio år senare är det lite drygt en tredjedel. Moderaternas utveckling bland kärnväljarna är än mer dramatisk. För drygt 10 år sedan attraherade Moderaterna närmare 60 procent av företagarna. Numera är det cirka en fjärdedel. De två fornstora partierna har bägge fått se sina kärnväljare försvinna iväg. Går vi vidare och studerar utvecklingen hos Sverigedemokraterna, så ser vi att partiet numera lockar stora grupper av arbetare och företagare till partiet." (s. 416)

SD har placerat sig till höger på vänster-höger-skalan, och 2019 är 40 procent av alla väljare som placerar sig "klart till höger" på en sådan skala SD-väljare. Med detta konkurrerar man tydligt om väljare med Moderaterna; däremot uppstår ju en fråga om hur arbetarväljare som röstar SD men tidigare röstat S resonerar kring detta: har de flyttat sig högerut eller är det bara att de idag prioriterar invandringsfrågan över klassiska höger-vänster-frågor som ekonomisk politik och välfärden? Öhberg konstaterar att både M och SD idag har många väljare som vill minska invandringen (s. 422-3). Bland S-väljarna har väl däremot andelen som vill minska invandringen fallit, just eftersom dessa väljare bytt parti till SD. Inte desto mindre är det en ganska heterogen koalition, socialt sett, som samlas i SD. "När Sverigedemokraternas framgångar studeras är det slående hur de lyckats med att attrahera arbetare såväl som företagare. Framtiden får visa i vilken utsträckning som det är en styrka eller om den sortens väljarkoalitioner skapar interna spänningar när olika vägval ska göra" (s. 425)

Referenser
Patrik Öhberg (2020) "10 år med Sverigedemokraterna", i Ulrika Andersson, Anders Carlander och Patrik Öhberg (red.) Regntunga skyar. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Läs här.

"Coalition merchants": om ett sätt politiken förändras på

För 100 år sedan var Demokraterna det dominanta partiet i den US-amerikanska Södern, och den vita överhöghetens parti. Republikanerna var det större partiet i Nordstaterna, och för svarta amerikaners medborgerliga rättigheter. Men under 1960-70-talen omvändes mönstret. Hur gick det till? Statsvetaren Hans Noel ställer i en artikel från 2012 upp forskningslitteraturen på detta effektiva sätt:

"A considerable literature has explored how this occurred. One view is that the parties saw electoral advantage in pursuing different voters. Democrats wooed the support of growing numbers of black voters in the north even at the risk of losing their base in the south, while Republicans adopted a ‘‘southern strategy’’ of appealing to southern white conservatives (e.g., James 1997; Karol 2009; Lee 2002; Sitkoff 1971). Another view, however, is that Democratic activists forced party leaders and candidates to adopt procivil rights positions (Caro 2002; e.g., Carmines and Stimson 1989; McMahon 2005).
One simple empirical implication of these competing views concerns their sequence: which changed first—the content of the country’s two ideological coalitions, or the content of the party agendas?"

Hans forskningsupplägg för artikeln är att använda NOMINATE-data, som är kodning av hur politikerna i representanthuset och senaten röstar, och studerar hur röstmönster varierar över tid, i hur de olika politikerna förenar sitt röstande i olika typer av frågan. Han sammanfattar dessa mönster och hur de förändras över tid:

"I find that, in 1910, parties in Congress were still voting along patterns set in the nineteenth century, in which probusiness and procivil rights views were at one pole of partisan conflict, opposed to antibusiness and anticivil rights views at the other. But positions taken by political intellectuals on race and economics had become unrelated in 1910. Beginning in the 1930s, congressional voting began to display that same lack of alignment between race and economics. Meanwhile, pundits had begun by 1930 to align their positions on race and economics in the now familiar ideological pattern: Progressive intellectuals were becoming both procivil rights and antibusiness. Conservative pundits adopted the new ideological pattern sometime before 1950. Congressional voting on race and economics did not fall onto the same dimension until the 1960s." (s. 155)

Detta, medger han, är inte något bevis om kausalitet, men väl ett motbevis

"While this temporal pattern does not demonstrate that ideology shapes party coalitions, it is an important element of a causal argument. In particular, it rules out the alternative, that the parties changed their positions and intellectuals then rationalized their coalitions. The rationalization, or perhaps better, the articulation, came first." (s. 156)

Från denna mycket effektiva sammanfattning av artikeln, övergår Noel till att diskutera vad "ideologi" är. "Nearly every study of ideology begins with the idea that ideology ‘‘constrains’’ groups of individuals to take similar positions on a series of issues, even in cases in which there may be little obvious basis for the constraint (Converse 1964; Gerring 1997; Knight 2006)." Detta är intressant: ideologi begränsar, kopplar ihop olika frågor till sammanhängande paket som man kan välja mellan. (s. 157) I Noels statsvetenskapliga perspektiv hänger ideologi och koalition nära ihop: folk med en konservativ ideologi, förenas i en konservativ koalition. Utifrån Converse (1964) betonar Noel hur centrala intellektuella, eller politiker, är för att organisera dessa koalitioner, övertyga folk ideologiskt.

Noels ideologiska analys handlar i grund och botten om en polaritet mellan "liberalism" och "konservatism", alltså den US-amerikansk skalan. Det finns egentligen, säger han, inget skäl till att ett lands politik ska gå att sammanfatta så enkelt, men Poole och Rosenthal har visat att det funkar i USA. (s. 161)

Den ideologiska omvandlingen i samhället bredare sett, utanför den formella politiken, mäter Noel genom att koda "pundits" ställningstaganden ur en stor mängd tidningar, för vart 20:e år sedan 1910. Tidningarna är:

"The Atlantic Monthly, The Christian Science Monitor, Harper’s Monthly, Human Events, The International Monthly, The Los Angeles Times, The Nation, The National Review, The New Republic, The New York Times, The New-Englander, The North American Review, Scribner’s, The Wall Street Journal, and The Washington Post.
These publications are meant to be representative of the general political discourse at the time, but they do not cover everything. Important exchanges take place in smaller or more narrowly targeted publica- tions and in letters between intellectuals. Even at cocktail parties. This dataset covers only the tip of the iceberg of politically important discussion, but every effort has been made to make it representative. Publications were selected that appeared significant in the secondary literature." (s. 161)

Referens
Hans Noel (2012) "The Coalition Merchants: The Ideological Roots of the Civil Rights Realignment", Journal of Politics, Vol. 74, No. 1, January 2012, Pp. 156–173.

Svenska väljare 1956-1964

 

 

Bo Särlvik hade en ganska enkel uppgift när han 1965 skrev artikeln "Skiljelinjer i valmanskåren". Som han själv konstaterar i första stycket av artikeln var svenska väljare strukturerade efter två linjer. Först och främst efter klass: vissa partier hade sin bas i arbetarklassen, andra i vad han brett kallar "medelklassen". Den andra dimensionen är stad och land. Till detta kommer -- vilket väl faller tillbaka på den första dimensionen -- att partierna placerar sig på en höger-vänster-skala.

Vad finns att tillägga? Artikeln är ändå 42 sidor lång och de två sociala och den politiska dimensionen tar mindre än en sida. Han diskuterar lite vilka skiljelinjer som är viktiga i andra länder men inte i Sverige (iofs föredömligt), och sen går han vidare till olika förklaringsmodeller till varför folk väljer parti som de gör: sociala miljöfaktorer, kontra individens motivation, alltså en mer socialpsykologisk förklaring.

Den empiriska studien bygger på valundersökningar från riksdagsvalen 1956, 1960 och 1964. Deltagare i undersökningarna har fått en rad intressanta frågor/fått ta ställning till politiska påståenden, till exempel:

"(1) »Det har gått så långt med sociala reformer här i landet att staten i fortsättningen hellre borde minska än öka på bidrag och stöd till medborgarna». (2) »De ledande i bankerna och industrien får alldeles för mycket inflytande, om inte samhället har möjligheter att kontrollera det privata näringslivet». (3) »Vad vi nu behöver är en politik, som uppmuntrar sparsamhet och ger bättre villkor för enskild företagsamhet». (4) »I vårt land bör man sträva efter mera jämlikhet mellan företagare, tjänstemän och arbetare också när det gäller sådant som inkomster och arbetstid». "

Särlvik är för en 2021 års läsare besynnerligt intresserad av att etablera samband mellan åsikter i sakfrågor och partival: såhär femtio år senare kan det tyckas självklart att Höger-väljare 1960-64 var mer skeptiska till välfärdsstatlig utbyggnad och inkomstutjämning än vad Socialdemokratiska väljare var, men den här typen av forskning var ju ny i Sverige då, så jag antar att det var intressant att etablera sådana samband empiriskt. Att S-väljare hade högre förtroende för S-regeringen än vad borgerliga väljare hade känns inte heller så förvånande. Vi får en del korrelationskoefficienter om de här sakerna, och även såna här härliga diagram:

Valet 1960 var det framförallt tre sakfrågor som delade väljarkåren: ATP, högerpartiets förslag om minskade barnbidrag, och den nyinförda omsättningsskatten (OMS); Särlvik visar hyfsat utförligt vad de olika partiernas väljare tyckte i dessa frågor. (s. 156-164)

Nästa diskussion i artikeln är väljarnas politiska intresse och parti-identifikationer. Som mått på kunskap använder Särlvik fem frågor ur 1960 års undersökning om partiernas ståndpunkter i fem sakfrågor, bland annat OMS, ATP och barnbidragen. Hälften av de intervjuade kunde partiernas ståndpunkter i alla fall tre av de fem sakfrågorna. (s. 168) Från 1964 års undersökning är frågorna inte lika utförliga, utan finns bara om Högerns förslag om ATP (två frågor) och SAP:s förslag om "kommunalt samband". Tabell 7b visar att borgerligt röstande i allmänhet var mer "informerade" än socialdemokratiska väljare, medan tabell 8 visar att S-väljare hade starkare partiidentifikation (79 proc jämfört med 52 proc för borgerliga väljare). Vilket stämmer rätt bra med mina resonemang om S-hegemoni i Världens jämlikaste land?, kapitel 5. Särlvik kommenterar sina resultat: "Starkt engagemang är förknippat med känslan av att politiken har verklig betydelse för »oss» — väljare med
svagt engagemang ser i stället politiken som en angelägenhet för »dom». " (s. 171) -- här kommer jag också att tänka på Maria Oskarsons undersökning om fyra sorters väljare i Sverige idag.

Särlvik har en rätt lång diskussion om partiidentifikation och dess relation till kunskaper om politiken och dess sakfrågor och hur mycket man tar del av den politiska bevakningen.

Artikeln slutar inte i några skarpa slutsatser eller argument utan snarare med en slags positionsangivelse, och en ganska ödmjuk sådan, om vad forskningen om väljarnas attityder säger om hur politiken kommer utvecklas:

"Väljarnas partisympatier kommer till en del, men också endast till en del, att bestämma värderingen av politiska händelser och åtgärder i stället för tvärtom. Partiernas positioner får därmed — i den mån de uppmärksammas av väljarna — en funktion som orienteringsmärken för opinionsbildningen." (s. 183)

Och den reservation jag tycker mig kunna läsa in här -- att väljarundersökningar inte är allt och inte säger allt om politik -- tycker jag är en bra påminnelse också till vår tids politiska bevakning.

Referens

Bo Särlvik (1965) "Skiljelinjer i valmanskåren", Statsvetenskaplig Tidskrift. Tillgänglig som pdf här.

Att förklara Esping-Andersen med Rokkan

Den tyske statsvetaren Philip Manow har en artikel med bra underrubrik: "att förklara Esping-Andersen med Stein Rokkan". "Esping-Andersen": det är alltså den danske sociologens idé om tre typer av välfärdskapitalism, en skandinavisk i Norden, en liberal i de anglosaxiska länderna, och en konservativ i kontinentala Europa. Och Rokkan, det är den danske statsvetarens teori från 1960-talet om klyftorna som definierar konfliktlinjerna i de industrialiserade ländernas politik. Stad mot land, sekulärt mot kristet, och arbetarklass mot kapital. Manow menar att E-A lyckats etablera att det finns tre typer av välfärdskapitalism, men att han inte förklarat hur de uppkommit.

E-A skrev 1990: ‘the history of political class coalitions [is] the most decisive cause of welfare state variations’. Då är ju frågan varför klasskoalitionerna blir som de blir. Enligt Manow springer skillnaderna ur historiska skeenden. I Norden politiserades konflikten mellan stad och land av agrara partier, vilket inte hände i kontinentaleuropa. Där var däremot en annan av Rokkans tre konfliktlinjer desto mer närvarande: kyrka mot sekularism. Konfessionella partier uppstod ur 1800-talets konflikter där, men inte i Norden.

Iversen och Soskice (2006) menar att det är valsystemet som är upphov till skillnaden mellan liberala och socialdemokratiska välfärdsstater. Deras modell har tre klasser (över-, medel-, arbetarklass), icke-regressiv beskattning och två valsystem: antingen proportionellt, eller majoritet. Manow sammanfattar:

"The upper class votes right, the lower class votes left, but how does the middle class vote? If the left governs, the middle class has to fear that a left government will tax both the upper and the middle classes for the exclusive benefit of the lower class. If a right party governs, redistribution will be marginal, and the middle and upper classes hardly will be taxed. Therefore, in a two-party system, the middle class has the choice between being taxed while receiving no benefits, or not being taxed while receiving no benefits. Obviously, it would prefer then not to be taxed; subsequently, the middle class more often than not votes for the centre-right. Under PR, i.e. in a multi-party system, the middle class’s choice seems to be different. Now, a genuine middle-class party can form a coalition with a left party and both can agree and credibly commit to taxing the rich and sharing the revenue. The left will be in government more often in coalitions with middle- class parties, and redistribution will be more extensive." (105)

1945-1998 var i länder med proportionella valsystem i Iversen-Soskice dataset vänstern i regeringen 75 procent av tiden, men bara 26 procent av tiden i majoritära valsystem. Manow accepterar I-S modell vad gäller de majoritära valsystemen, men vill förklara variationen mellan välfärdsstater i proportionella system. I majoritära system sammanfaller alla Rokkans konfliktlinjer i en enda: vänster--höger. I Storbritannien pågick i 1800-talets slut en intensiv konflikt mellan den anglikanska Church of England och olika frikyrkor, men den sammanföll i princip med konflikten mellan Tories och Liberaler (Parry 1986, Democracy and Religion. Gladstone and the Liberal Party, 1867–1875). När Labour tog över vänsterpositionen från liberalerna, fick de också ett stort inslag av frikyrkliga (Pelling 1965, Origins of the Labour Party). Jag undrar dock hur Manow ser på stad-land-konflikten i Storbritannien: kan man säga att den inkorporerats i Labour vs Tories?

I alla fall, därifrån går Manow över till att förklara Nordens särskilda position: politiserad stad-land-konflikt men ingen dito stat-kyrka-konflikt. Så här diskuterar han det religiösa Skandinavien:

"‘All the Nordic countries belong to (and, indeed, collectively constitute) Europe’s sole mono-confessional Protestant region’ (Madeley, 2000, p. 29). The northern Protestant churches as Lutheran state churches, in contrast to the Catholic Church in continental and southern Europe, did not feel fundamentally challenged when the new nation-state started to invade into territory formerly under the exclusive rule of the church (Manow, 2002). In societies where ‘identification between church and state’ was almost ‘total’ (Gustafsson, 2003, p. 51), there was not much reason to protest against the nation state taking over respon- sibility in the welfare arena or in education. Anti-clericalism never became a strong political current in the Scandinavian countries (Laver and Hunt, 1992)."

Däremot så demokratiserades Norden i en tid när jordbrukssektorn fortfarande var en stor del av ekonomin. Malaisliitto, Bondeförbundet/Centerpartiet, Bondepartiet/Senterpartiet och Venstre har alla varit viktiga partier i sina länder. "In sum, the distinguishing feature of the Scandinavian party systems is the strong role that agrarian parties have played in them." (s. 108)

På kontinenten har man inga agrara partier, utan istället partier rotade i politisk katolicism: CDU, ÖVP, osv.

Manows analys är uppenbart grundad i 1800-talets nationalstatsbyggande, men han menar att det är under efterkrigstiden som "mogna" välfärdsstater växer fram, och systematiskt börjar skilja sig från varandra (socialdemokratiska, konservativa osv). (s. 112) Han menar -- baserat på Baldwin (1990), Luebbert (1991) och Nörgaard (2000) att agrara partier föredrar flat-rate benefits i socialförsäkringarna, medan kristdemokratiska partier organiserar arbetare likt socialdemokraterna gör, och därför föredrar proportionella system.

Referens

Philip Manow, "Electoral rules, class coalitions and welfare state regimes, or how to explain Esping-Andersen with Stein Rokkan", Socio-Economic Review 2003.

Läs
Caramani, D. (2004) The Nationalization of Politics. The Formation of National Electorates and Party Systems in Western Europe, New York, Cambridge University Press.

Sociala faktorer i Socialdemokraternas tillbakagång

Socialdemokraterna dominerade en gång i tiden svensk politik: 1932 till 1976 ledde de regeringen 42 år i rad. Sedan 1976 är det inte längre så: sex år med Fälldin och Ullsten, tre år med Bildt, och åtta år med Reinfeldt har blandats med nio år av Palme och Carlsson, tolv år Carlsson och Persson, och snart fyra år Löfven. På 1960-70-talen pendlade SAP:s väljarstöd runt 40-50 procent; idag ligger de runt 30 procent.

Vilken roll har strukturella faktorer spelat för SAP:s minskade väljarstöd? Statsvetaren Anders Lidström anför i en ny rapport fem möjliga faktorer. (1) minskningen av andelen industrisysselsatta från 45 procent 1965 till 25 procent 2015. (2) Den stora ökningen av gymnasial och eftergymnasial utbildning. (3) Ökande ekonomiskt välstånd. (4) Urbanisering, vilket delvis är flytt från den typen av orter där folkrörelserna inklusive SAP en gång hade väldigt starka fästen. (5) Den sociala dynamiken av konformism kring ett partis uppgång eller nedgång. (s 12-15)

Referens

Anders Lidström (2018) "Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014: Strukturella förändringar och regionala variationer". Rapport, Umeå universitet.

Arbetarpartiernas väljare 1911-1940

 

 

Gösta Carlsson undersökte 1963 i en artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift arbetarpartiernas röster i valen 1911-48. Före 1911 var rösträtten alltför begränsad, men för 1911-40 finns både bra valstatistik och bra yrkesstatistik. Carlsson använder följande klasschema:

1. Överklass, övre medelklass, socialgrupp I enligt den från 1924 tillämpade snävare begränsningen
2. Medelklass, företagare. Innesluter företagarna i socialgrupp II jämte vissa mindre grupper.
3. Medelklass, tjänstemän. Omfattar stats- och privatanställda tjänstemän i socialgrupp II.
4. Medelklass, jordbrukare. Omfattar bönder och arrendatorer samt hemmasöner.
5. Industriarbetare. Hit har också förts tjänstemän i socialgrupp III.
6. Jordbruksarbetare

Fördelningen ser ut så här:

1932 fattas i tabellen; "som ett led i en aktiv konjunkturpolitik slopades yrkesbearbetningen detta år" (sic!, s 176).

Arbetarpartiernas stöd i väljarkåren ökade från 28.5 procent år 1911 till 58 procent år 1940. Varför? Carlsson anför två möjliga scenarios. (1) Tillväxten berodde helt och hållet på att grupper som var mer benägna att rösta på arbetarpartier, ökade sin andel av väljarkåren. (2) Tillväxten skedde genom idé och impulsspridning till andra grupper än de som från början röstade på arbetarpartier. Få, säger Carlsson har gjort bedömningar av vilken effekt som var större. (s 180) Tingsten (1941) menade att SAP från 1890-talets slut och 1914 blev företrädare för huvuddelen av arbetarklassen och en del av de fattiga jordbrukarna. Enligt Tingsten växte SAP efter 1920 inte minst genom att deras stöd bland lantarbetarna ökade.

Carlsson dekomponerar arbetarparti-röstningen där R är observerad röstandel för arbetarpartierna, k_1 är röstandelen inom varje yrkesgrupp och n_1 är yrkesgruppens andel av befolkningen.

Han definierar mättnadsnivå S som

S  = n_1*k_1 + ... + n_6*k_6

Och R:

R=P(n_1*k_1 + n_6*k_6) = PS

där P är en siffra mellan 0 och 1 som får variera för varje val. 1940 är P=1. Carlsson ser S som potentiella röster för arbetarpartierna inom varje block, och P som "impulsspridningen".

"Impulsspridningen" står för mellan 2/3 och 3/4 av den totala ökningen, menar Carlsson, som säger sig vara förvånad över att yrkesförskjutningarna står för en så pass liten del. (s 183)

Han kollar också på valdeltagandets roll, men mer intressant för mig är när han undersöker den regionala variationen, för valen 1911, 1924 och 1940. Han jämför faktisk arbetarpartiröstning per valregion med förväntad arbetarpartiröstning utifrån klass-sammansättningen i regionen, och kollar på felen. Korrelationen mellan förväntad röstning och faktisk röstning ökar över tid, något som Tingsten redan observerat i Stockholm, och Carlsson förklarar detta med socialt tryck och ett slags social accelerator: i områden där många röstar på arbetarpartier, blir det sociala trycket att också för andra samhällsklasser att rösta SAP eller SKP starkare över tid från 1911 till 1940. (s 190f) Carlsson går också vidare med att kolla på detta för varje region. Det ser vi i tabell 5:

Vi ser att arbetarpartierna konsekvent var mycket svagare i Jönköpings och Kalmar län än vad de kan förväntas vara, och detsamma gäller Gotland, Bohuslän, Älvsborgs läns södra del och Västerbotten. Däremot var arbetarpartierna oväntat starka i  Sörmland, Malmöhus (men bara 1911 och 1924), Värmland (men bara fr.om. 1924) Västmanland (men inte 1940), Gävleborg och Norrbotten. Överlag är mönstren "relativt stabila", säger Carlsson (s. 196).

Referens

Gösta Carlsson (1963) "Partiförskjutningar som tillväxtprocesser", Statsvetenskaplig Tidskrift.

Englands skifte till frihandel 1846

Ett av de mest klassiska politiska besluten -- åtminstone om vi talar ekonomisk politik -- är avskaffandet av Storbritanniens Corn Laws, spannmålstullarna, år 1846. Detta förändrade, med tanke på Storbritanniens tunga vikt i den tidens europeiska ekonomi, i ett slag förutsättningarna för Europas jordbruksproducenter, och förekommer överallt i den ekonomisk-historiska litteraturen om 1800-talet såväl som i den mer politiska litteraturen: beslutet är en stark symbol för övergången till frihandel.

Det har gjorts massvis av forskning om varför det engelska parlamentet, med så riklig representation av förmögna godsägare, tog beslutet att ta bort spannmålstullarna. Nu har jag läst en artikel av statsvetaren Cheryl Schonhardt-Bailey från 2003 som bygger på en rad tidigare studier, bland annat av henne själv, så långt tillbaka som 1990.

Bakgrunden är denna: Tories tog regeringsmakten 1841 med en solid majoritet för fortsatt protektionism. Under premiärminister Robert Peel svängde de dock drastiskt 1846 till det motsatta. En W. O. Aydelotte samlade i en doktorsavhandling i Michigan på 1970-talet (?) in data om MPs 1841-47 och deras röstning, och Schonhardt-Bailey använder liksom en rad tidigare studier Aydelottes data för att bedöma om det var ideologi, intressen och/eller partipolitisk strategi som ledde till Tories omsvängning 1846. McKeown menade att irländska Repealers, som ville få ut Irland ur unionen, var en drivande kraft, liksom Peels följare (Peelites); för de senare anger han dock inget skäl till omsvängningen utan ser det som unikt. S-B kommenterar: "repeal thus becomes a peculiarity of British history"; en typiskt irriterande grej i historieskrivning som studerar ett visst land utan att jämföra med andra. (s 584) Schonhardt-Bailey (1990) inkluderade partitillhörighet och valkretsens ekonoiska intressen i en regressionsmodell, och hävdade att skiftet till Repeal berodde på förändringar i ekonomiska intressen, närmare bestämt diversifiering av godsägarnas portföljer, och spridning av industriella intressen över landet. Varken McKeown eller Schonhardt-Bailey, säger S-B, inkluderade dock ideologi i modellerna. McLean såg Peel som den ledande figuren och menar att Peel bytte åsikt efter den irländska svälten. Peel omvandlade Repeals enda dimension till en dubbel dimension. McLeans modell byggde på Aydelottes och Schonhardt-Baileys data och la till mått på MPs och valkretsarnas ideolog, framför allt i form av religiös tillhörighet. McLeans resultat är att ekonomiska intressen spelade roll men ideologi en större roll. Verdier fokuserade pockså på Peel och menade att de konservativa som följde Peel kom från mer urbana valkretsar och mötte val-konkurrens från liberaler.

S-B:s "lucka i litteraturen", den klassiska motivationen för ytterligare en studie, är att de tidigare studierna inte har integrerat intressen, partitillhörighet och MPs ideologi i en modell med både Liberala och Konservativa MPs. Detta gör S-B, som använder Poole och Rosenthals NOMINATE-metod på Aydelottes data föratt klarlägga "the underlying orientations of opinion (or dimensions) that divided MPs", och Kait och Zuplans "residualization approach" för att räkna fram MPs ideologi, som definieras som residualen när man räknat bort partitillhörighet och valkrets-intressen från MP:ns NOMINATE-poäng. Måttet på ideologi är alltså inget vidare -- en residual. Uträkningen är så här:

där error2 är måttet på ideologi.

Pappret är tekniskt och väldigt ohistoriskt, men S-B menar i alla fall att Tories var en allians av mer övertygade protektionister från landet och mer blandade Peeliter (s 592); hennes belägg för detta är dock bara hur folk röstade, se Fig 2 ovan. Hennes argument är att Peeliterna fortsatte upprätthålla protektionismen när de var tvungna för att hålla ihop partiet, men att detta av något skäl inte längre var nödvändigt 1846. (s 592) Hon polemiserar med tidigare forskning som hon menar sagt att Peeliterna 1846 skiftade från att rösta enligt intresse till att rösta enligt ideologi, och menar att det var tvärtom: 1846 slutade de rösta enligt ideologi och började rösta enligt valkretsarnas ekonomiska intressen. (s 604f)

Referens

Cheryl Schonhardt-Bailey (2003) "Ideology, party and interests in the Birtish Parliament of 1841-47", British Journal of Political Science.

Bönderna i svensk politik ca 1866-1933

Fredrik Eriksson, historiker vid Södertörns högskola, hävdar att bönderna dominerade riksdagens andra kammare snart efter representationsreformen 1866. 1888 kom tullstriden som ställde konflikten mellan protektionister, som ville skydda jordbruket, och frihandlare, som ville ha lägre matpriser, på sin spets. Eriksson menar att resultatet av tullstriden, med skydd för jordbruksprodukter, i enlighet med storägarna på slättbygdernas preferenser, styrde jordbrukspolitiken fram till 1920-talet. Socialdemokraterna var det parti som starkast ifrågasatte jordbruksprotektionismen, eftersom de ville ha billigare mat för arbetarna, men i och med 1930-talets allians mellan SAP och Bondeförbundet lägger Socialdemokraterna sin kritik av protektionismen på is och överlåter jordbrukspolitiken till Bondeförbundet. Denna ordning varar fram till 1967 då SAP ändå går in i pris- och tullpolitiken för att omreglera förhållandena.

Eriksson studerar i en artikel i Historisk Tidskrift 2006 böndernas inflytande genom att specifikt kolla på bönderna inom Högerpartiet.

Referens

Fredrik Eriksson (2006) "Bönder i svensk politik under 1900-talet: Exemplet den svenska högern", Historisk Tidskrift.

En skiss på en materialistisk tolkning av socialdemokratins nedgång

Magasinet Arena publicerade igår på nätet en text om Socialdemokraterna av Lars Berge, "Tillbaka till framtidspartiet". Berges text har med rätta fått hård kritik för sin vulgära och idealistiska syn på S omvandling (liksom för sina många sakfel), t ex av Marika Lindgren Åsbrink som också tidigare förtjänstfullt bemött liknande (kritik. Lindgren Åsbrink liksom ett par andra kritiker har pekat på bristen på materiella/ekonomiska förklaringsfaktorer i Berges och liknande texter, och eftersom jag är intresserad av det här med S omvandling och kommer från ett mer politisk-ekonomiskt håll så tänkte jag här ta upp några trådar från forskningen som jag tror är viktiga för att förstå Socialdemokratins omvandling, och skissa på strukturen till en mer historisk-materialistisk förklaringsmodell. Jag tror såklart inte att detta är hela storyn och detta är snabbt ihopskrivet, men jag tror nog att det finns några relevanta poänger här.

Antaganden

Vad jag skriver här bygger på några antaganden om vad socialdemokratin är. Jag ser samhällssystemet som vi lever i som demokratisk kapitalism, alltså en kombination av politisk demokrati (en person -- en röst) och kapitalistisk ekonomi (en krona -- en röst). [1] Staten i den demokratiska kapitalismen måste samtidigt vara legitim inför medborgarna, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten och hålla uppe inkomsterna eftersom medborgarna gillar inkomster och ogillar att vara arbetslösa, och upprätthålla kapitalackumulationen. (se James O'Connor, Fiscal Crisis of the State, 1973). Socialdemokratin är en folklig rörelse som representerar icke kapitalägare, dvs någon slags löntagarallians (jfr Adam Przeworski, Capitalism and Social Democracy, 1985). Den måste beakta de materiella intressena hos stora delar av befolkningen (eftersom den vill ha en väljarmajoritet) och samtidigt hos kapitalägarna (eftersom samhället är kapitalistiskt och socialdemokratin är beroende av kapitalägarnas investeringar för att skapa jobb vilket ger legitimitet).

Den typ av dolkstötslegend-kritik som Berges text är ett exempel på bygger på det ohållbara antagandet att socialdemokratin är ensam politisk kraft i samhället och att allt blir som S vill -- om något gått dåligt alt. mot socialdemokratins principer så är det för att S ville det. Jag tror inte på det. Som jag ser det har det alltid funnits ett starkt motstånd mot socialdemokratin i breda befolkningslager (medelklass, överklass), teoretiserat föredömligt i Walter Korpis maktresursteori som fortfarande har starkt empiriskt stöd för analys av välfärdsstat och inkomstfördelning. [2] Näringvlivet skänkte redan på 1940-50-talen rejäla summor pengar till de borgerliga partierna och drev ideologiska organisationer som Byrån för Ekonomisk Information; den ideologiska offensiven efter Eskilssons berömda promemoria från 1973 var inget kvalitativt nytt [3]. Vänstern (dit Socialdemokratin tveklöst räknas) och Högern har olika sociala baser och olika policymål (jfr, jfr, jfr, jfr, jfr). Så ska det också vara i en demokrati -- idealt så har alla intressen representation. [4]

Så till de faktorer som jag menar försvagat socialdemokratin(s möjligheter att föra politik) sedan ca 1980 -- oavsett ledares personliga egenskaper etc. Jag kommer ta upp tre faktorer under rubriken "produktivkrafter" och tre faktorer under rubriken "klassförhållanden".

Produktivkrafter

1. lägre produktivitetstillväxt sedan 1973

Efterkrigstiden ca 1950-1973 kallas ofta "de gyllene åren" för kapitalismen i Väst. Produktivitetstillväxten var skyhög i Västeuropa när man jagade ikapp USA:s teknologiska försprång, återbyggde ekonomierna och överförde arbetskraft från jordbruk till industri. (Temin (2002) betonar jordbruk-industriomvandlingen, Vonyo (2008) återuppbyggnaden, Eichengreen och Ritschl (2009) återuppbyggnaden.) Efter 70-talet har produktivitetstillväxten inte varit lika god; den främste pessimisten i frågan är Robert J. Gordon (t ex "The Demise of U.S. Economic Growth", 2014). När ekonomin inte växer lika snabbt blir det svårare att regera (inte bara för S men alla partier, dock associeras S just i Sverige med de goda åren eftersom de regerade oavbrutet 1950-73) och prioriteringarna svårare.

2. förändrad löne-arbetslöshets-tradeoff

Statens roll i den demokratiska kapitalismen (som förenar parlamentarisk demokrati och välfärdsstat med kapitalistisk ekonomi dvs privat ägande med produktion för profit) är dubbel: den måste samtidigt upprätthålla sin legitimitet hos folket, samt upprätthålla kapitalackumulationen. [5] En viktig faktor för legitmiteten är arbetslösheten eftersom folk inte gillar att vara arbetslösa. Regeringar bestraffas av väljarna när arbetslösheten ökar.

Hatton och Boyer (2005) visar att stora reallöneökningar i Storbritannien under 50-60-talen inte ledde till ökad arbetslöshet på alls samma sätt som skett sedan ca 1980. Med övergången från industriell ekonomi till mer av en tjänsteekonomi tycks ett strukturellt skifte ha skett. Väljarna vill ha både högre löner och låg arbetslöshet men detta är svårare att åstadkomma sedan ca 1980. Anledningen är svårfångad och inte väl förklarad i litteraturen -- förändring i elasticiteten mellan arbete och kapital i produktionen, ändrad strukturell sammansättning av ekonomin, eller något annat. I vilket fall så har sedan tidigt 90-tal från nationalekonomernas sida återkommande argumentet gjorts att lägstalönerna måste ner för att skapa fler jobb -- en lösning som är osmaklig för socialdemokratin som räknar de lågt betalda till sina kärngrupper.

3. förändrad vinst-investerings-tradeoff

Ur en socialdemokratisk synvinkel är vinster i kapitalismen legitima eftersom de används till investeringar och så kommer folket till godo. (Kapitalinkomster är starkt koncentrerade så vinster som utdelas ökar inkomstojämlikheten.) Kjell-Olof Feldt kunde till exempel motivera de ökade vinsterna som förväntades av den stora devalveringen 1982 på detta sätt: devalvering orsakar ökade vinster vilka orsakar ökade investeringar vilka ger fler jobb. Alltså bra för socialdemokratiska kärnväljare som är arbetare inte kapitalägare. [6]

De stora vinsterna på 1980-talet tycktes i efterhand dock inte ha lett till de önskade resultaten i form av utväxling i fler jobb. Och det är alls inte unikt för Sverige på 1980-talet. En av de största och mest förbryllade makroekonomiska debatterna i Financial Times de senaste åren har varit frikopplingen mellan vinster och investeringar, som resulterat i att storföretagen sitter på jättestora "högar med pengar". [7] Ekonomisk-historikern Jan Luiten van Zanden konstaterar att i Nederländerna föll på 60-talet börsens reala värde med 50 procent samtidigt som investeringskvoten var konstant. [8] Detta skulle aldrig kunna hända idag! I dag protesterar bolagen så fort vinstmarginalen sjunker något och investerar i mycket lägre grad ur vinsterna [9], något som t ex av regeringens finanskrisutredare utpekats som ett stort samhällsekonomiskt problem. [10] Ekot rapporterade t ex i somras att "Börsbolagen vadar i pengar".

Som sagt så är regeringens balansgång i den demokratiska kapitalismen att upprätthålla (a) legitimitet hos folket, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten, och (b) kapitalackumulationen och alltså vinsterna. Med det trendskifte som -- av någon anledning, kanske profitablare investeringsmöjligheter utomlands, kanske finansiella "läckage", därom tvista de lärde [11] -- skett i relationen mellan vinster och investeringar sedan 1980-talet har denna balansgång blivit allt svårare. På 1950- och 60-talen var löneökningarna för "vanligt folk" mycket höga vilket gjorde dem glada och urholkade vinstmarginalen och sänkte vinstandelens andel av nationalinkomsten till historiskt låga nivåer på 1970-talet. [12] Detta samtidigt som investeringarna fortsatte vara höga -- alltså det bästa av två världar ur ett arbetarrörelseperspektiv. Idag har vi den motsatta situationen.

Klassförhållanden

1. polarisering av klasstrukturen

Socialdemokratin i Sverige har åtminstone sedan 50-talet varit särskilt stark bland medianinkomsttagare. Bland löntagarna är det just mellangrupperna som i de senaste 30 årens ekonomiska omvandling urholkats, vilket dokumenterats i en stor forskningslitteratur (t ex Goos och Manning 2007). [13] Medan många hyfsat betalda industrijobb mekaniserats bort är de jobb som ökat mest typiskt å ena sidan de mest lågavlönade tjänstejobben (städ, handel, hotell och restaurang etc) å andra sidan högavlönade "kreativa" tjänstejobb. Arbetarklassen i den förstnämnda gruppen är typiskt mindre fackligt organiserad än mellaninkomsttagarna på större arbetsplatser i industrin och mindre starkt kopplad till socialdemokratin; "den kreativa klassen" har ingen koppling till socialdemokratin alls. På så sätt försvagas socialdemokratins väljarbas av denna polarisering av klasstrukturen.

Polariseringen har dessutom ytterligare en effekt: att öka intresseheterogeniteten bland väljarna och förändra vilken typ av socioekonomiska väljarallianser som går att forma.

2. Ökad arbetslöshet och inkomstojämlikhet förändrar i sig väljarallianserna
Förklaringar av Reinfeldtmoderaternas valsegrar 2006 och 2010 fokuserar ofta på skickligt PR-arbete, centrerat kring fenomenet Schlingmann. Men det är värt att fundera på om inte underliggande förändringar i klasstrukturen är minst lika viktiga.Socialdemokratins traditionella väljarallians i Sverige är mellan, mycket förenklat uttryckt, arbetarklass och tjänstemän/medelklass. Denna syns i det vänstra ägget nedan ur S valutvärdering från 2006: S tar en majoritet, de lägre 2/3 eller så, och lämnar den övre tredjedelen till de politiska motståndarna. Moderaterna lyckades i valet 2006 omforma sin väljarallians till att omfatta de övre 2/3, dvs en majoritet som man vinner på, i form av (retoriskt) "de som arbetar och gör rätt för sig", till skillnad från de i "utanförskap", på "bidrag" etc i de nedre skikten.

Lyckades moderaterna detta endast på grund av personlig duglighet från team Reinfeldt? Nja. Statsvetarna Noam Lupu och Jonas Pontusson utgår i ett paper från begreppet "social affinitet" för att diskutera politiska allianser, och hävdar att närhet i olika bemärkelser påverkar vem man som väljare och medborgare känner affinitet med. En forskningslitteratur (företrädd t ex av Alberto Alesina) kollar på etnisk fraktionalisering i befolkningen som en bestämmande faktor för affinitet, men Lupu och Pontusson använder istället inkomst-skillnader och inkomst-avstånd, vilket är intressant. Så här formulerar de sin grundläggande hypotes:

"In the absence of cross-cutting ethnic cleavages, middle-income voters will empathize with the poor and support redistributive policies when the income distance between the middle and the poor is small relative to the income distance between the middle and the affluent" [14]

Alltså, mellaninkomsttagarna, som både S och M vill ha i sina valallianser, påverkas i sina politiska val bl a av upplevd närhet till låginkomsttagare och höginkomsttagare. Denna närhet påverkas av de faktiska inkomstskillnaderna. När låginkomsttagarnas inkomster urholkats och de blivit allt mer olika mellaninkomsttagarna, är det svårare att bygga solidaritet mellan de två grupperna. Och omvänt: när mellaninkomsttagarna (som haft mycket god inkomsttillväxt i Sverige 1995-2006) känner sig närmre höginkomsttagare, blir det enklare att rösta på deras parti (dvs Moderaterna). Jag tror att en sådan mekanism underlättat för Moderaternas valsegrar 2006 och 2010.

Vidare så har den massarbetslöshet som i princip rått sedan 90-talskrisen i sig också förändrat den politiska spelplanen. En reell dualism finns mellan vad många forskare kallar "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden, som Moderaterna 2006 stöpte till politik i form av "utanförskapet". Denna utmaning är inte på något sätt unikt för Sverige men vi har bara haft den sedan massarbetslösheten uppstod vid 90-talskrisen: tidigare fanns det ingen materiell grund för valvinst genom en uppdelning mellan "vi som arbetar och gör rätt för oss" och "bidragstagarna". Statsvetarna Johannes Lindvall och David Rueda analyserar i ett paper intressant (men inte odiskutabelt!) hur Socialdemokraterna i valen sedan 1998 kryssat mellan att framför allt tilltala folk med jobb (t ex maxtaxan på dagis 1998) och att stärka sin väljarandel bland den stora grupp som inte har fast jobb. [15] Socialdemokratins väljarbas har i och med massarbetslösheten blivit mer heterogen och svårare att tilltala i sin helhet på en gång.

3. Näringslivets starkare politiska position
Sedan ca 1980 har fackföreningsrörelsens politiska förhandlingsposition försvagats och näringslivsorganisationernas position motsvarande förstärkts. Detta har teoretiserats på en mängd olika sätt, senast mest uppmärksammat kanske av statsvetarna Jacob Hacker och Paul Pierson i Winner-Take-All Politics från 2010. [16] De exakta kausala mekanismerna och händelserna lämnar jag därhän här (alla känner antagligen redan till diskussionen, som är enorm), och nöjer mig med att säga att jag tror att denna politiska förändring delvis är grundad i två ekonomisk-strukturella förändringar diskuterade ovan: ändrad löne-arbetslöshets-relation, och ändrad vinst-investerings-relation.


Slutsatser
Att socialdemokratin i Sverige försvagats sedan sina storhetsdagar med oavbruten regering 1932-76 är självklart en komplex process som behöver många detaljer och förklaringsfaktorer. Här har jag endast lagt fram en mycket preliminär och grov skiss på vilka stolpar en historiematerialistisk tolkning skulle kunna bygga på.

Noter

[1] Om motsättningen däremellan se t ex Torben Iversen, "Democracy and Capitalism", i Oxford Handbook of Political Economy (Oxford, 2006).
[2] Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1982).
[3] Jfr Korpi, "Power resources and employer-centred accounts in explanations of welfare states and varieties of capitalism", World Politics, 2006.
[4] Om att representationen tenderara att vara ojämlik, med bättre representation för höginkomsttagare, se t ex Larry Bartels, Unequal Democracy (Princeton, 2008) eller Sidney Verba et al Participation and Political Equality: A Seven-nation Comparison (Cambridge, 1978).
[5] Wolfgang Streeck (2011) påpekar att den demokratiska kapitalismens inneboende motsättning mellan folkvilja och kapitalintresse under de senaste decennierna tagit sig olika uttryck i olika situationer. På 1970-talet hade man hög arbetslöshet när regeringarna tonade ner behovet av att tygla fackföreningarna. Efter Volckerchocken i USA:s penningpolitik 1979 och den ökade tendensen i Europa i slutet av 70-talet att knyta sina valutor till Deutschemark med Bundesbanks mycket konservativa penningpolitik upphörde steg för steg penningpolitikens anpassning till lönemilitans, som tillät den i krislägen översättas i inflation, och man valde istället att låta den leda till ökad arbetslöshet för att tämja facket. 80-talets huvudsakliga ventil för folkvilja-kapitalintressekonflikten var därför arbetslösheten (dock inte i Sverige där politiken fortsatte vara expansiv). På 1990-talet hade i länder som USA löneökningstakten och inflationen definitivt tämjts men med negativ effekt på aggregerad efterfrågan och tillväxten; istället ökade den privata belåningen. Sverige övergick i början av 90-talet från en tidigare anpassningspolitik som accepterade hög inflation  till normpolitik med låg inflation garanterad av en oberoende riksbank samt heliga löften om ett slut på devalveringarna. Arbetslösheten har varit hög större delen av tiden sedan dess (jfr Lindvall 2004).

För en bra samtida analys av skiftet i synen på inflationsbekämpningen se Leon Lindberg, "Models of the inflation-disinflation process", i Leon N. Lindberg och Charles S. Maier (red), The Politics of Inflation and Economic Stagnation (The Brookings Institution, 1985). Om inflationen och penningpolitiken i Sverige se Douglas Hibbs kapitel "Inflation, political support, and macroeconomic policy" i samma bok.

[6] Andrew Martin ger i "Wages, Profits and Investement in Sweden" i Lindberg och Maier (1985) en mycket bra analys av arbetarrörelsens dilemma i förhållande till löneökningar och investeringar. Även Jonas Pontussons avhandling med den talande titeln The Limits of Social Democracy (Cornell, 1992) handlar om detta dilemma.

[7] Jag har samlat en massa pressklipp här.

[8] J L van Zanden, "Post War European Economic Development as an Out of Equilibrium Growth Path", De Economist, 2000.

[9] En intressant marxistisk analys av detta är Duménil och Lévy, The Crisis of Neoliberalism (Harvard, 2011).

[10] Thomas Franzén, "Bolagens vinstmål är en orsak till finanskriser" (pdf), Ekonomisk Debatt nr 4 2009

[11] se Duménil och Lévy.

[12] se t ex Erik Bengtsson (red) Den sänkta löneandelen (Premiss, 2013).
[13] Också t ex forskning av Philipp Rehm. För Sverige se Adrian Adermon och Magnus Gustavsson, "Job Polarization and Task-Biased Technological Change: Sweden 1975-2005", working paper, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, 2011.
[14] Noam Lupu och Jonas Pontusson, "The Structure of Inequality and the Politics of Redistribution" (pdf), American Political Science Review maj 2011. Om klassallianser och stigande ojämlikhet se också Iversen och Soskice 2009. Om affinitet och ojämlikhet se också Duncan MacRaes avhandling. Även Barth et al (2012).
[15] Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
[16] Jag har skrivit en forskningsöversiktsessä på temat i Fronesis nummer 40-41, "Klasskamp uppifrån?".

Valresultat och aktiepriser i USA och Storbritannien 1900-2000

Vänstern och Högern har olika klassbaser och gynnar därför också olika grupper med sin ekonomiska politik (Hibbs 1977). Kan man utifrån detta också se ett vänster-höger-mönster i effekter av regeringsfärg på aktiemarknader? Jag ska här diskutera två papers av statsvetarna David Leblang och Bumba Mukherjee som kollar på denna fråga, för Storbritannien* och USA 1900-2000.

Leblang och Mukherjee förklarar i sitt abstract till 2005-pappret väldigt bra vad de gör:

”We construct a model of speculative trading to examine how the mean and volatility of stock prices is affected both by government partisanship and by traders' expectations of electoral victory by the right-wing or left-wing party. Our model predicts that rational expectations of higher inflation under left-wing administration lowers the volume of stocks traded in the stock market. The decline in trading volume leads to a decrease in the mean and volatility of stock prices not only during the incumbency of left-wing governments, but also when traders expect the left-wing party to win elections. Conversely, expectation of lower inflation under right-wing administrations leads to higher trading volume. This leads to an increase in the mean and volatility of stock prices during the tenure of right-wing governments and when traders anticipate the right-wing party to win elections. Daily and monthly data from U.S. and British equity markets between 1930 and 2000 statistically corroborate the predictions from our formal model”

De menar att den tidigare forskningen om valeffekter på aktiemarknaden i hög grad fokuserat på enstaka val, som valen i USA 1980 och 1992 (Herron et al 1999, Roberts 1990) eller 1987 och 1992 i Storbritannien (Gemmill 1992, Herron 2000); därför är det bra med deras studie som kollar på hela perioden 1930-2000. De börjar sin undersökning med t-tester för statistiskt signifikanta skillnader i medelvärde för priser och volatilitet mellan perioder med Demokratisk och Republikansk president, och går vidare med regressioner med dagliga data 1896-2001 i USA (N=23 327) med en Demokratisk president-dummy,, samt kontroller för delad regering, valdag, Kennedymordet, mordförsöken på Reagan, Ford, Truman och FDR, Nixons avgång, FDR:s död, Hardings död, WW1, WW2, Koreakriget, Vietnamkriget, 9/11, kraschen 1929, kraschen 1987, samt räntan. Demokratisk president har en statistiskt signifikant effekt både på avkastning och volatilitet. Från detta går de vidare till deras riktiga undersökning. De gör två originella hypoteser. (1) eftersom marknaden rationellt förväntar sig högre inflation under Vänsterregering (L och M får fram att inflationen 1900-2000 är statistiskt signifikant högre år med D-president jämfört med R-president) så minskar efterfrågan på aktier vilket sänker handelsaktiviteten. Minskningen i aktivitet minskar handlarnas riskpremier  vilket sänker mmedelvärdet och volatiliteten på aktiepriserna inte bara när en Vänsterregering sitter utan också när marknaden förväntar sig en Vänsterseger i kommande val (s 782). Denna prediktion går emot den tidigare litteraturen som förväntat sig högre volatilitet under Vänsterregering (jfr 798). (2) förväntningar om lägre inflation under Högerregering leder till högre handelsvolym och volatilitet.

De diskuterar också vilka substantiella slutsatser som kan dras från deras ekonometriska resultat. De menar:

(1) ”that right-wing parties are more willing to adopt policies that have a positive impact on the stock market” (s 783)

och

(2) ”calculation of the growth in dividend yields-that captures income growth of investors from stock returns-show that dividends increase (decrease) under right-wing( left-wing) administrations. This is a vital result because considerable evidence shows that personal income growth from wages and stock returns is the most important predictor of U.S. Presidential electoral outcomes (Hibbs 1987; Krause 2005).” (s 783)

De utvecklar en formell modell för hur partipoltiik påverkar börsen; de menar att detta är ”vital considering that the current theoretical literature on democratic politics and financial markets has failed to provide a 'deeper understanding of how political information affects traders' calculations' (Freeman, Hays, and Stix 2000, 467).” (798) Deras huvudmetod är GARCH (1,1)-regressioner (787f). För USA har de pollingdata (från Wlezien och Erikson 2002) och aktiedata för 15 presidentval, från 1944 till 2000 (788). För Storbritannien har de data för 13 allmänna val mellan 1945 och 1997. Pollingdata där är månatliga vilket är lägre frekvens än motsvarande för USA (794).

I slutsatserna hävdar de att

”our findings suggest that agents in the U.S. and British stock markets are genuinely concerned that the Democratic and Labor parties will remain committed to maximizing redistribution and welfare programs after elections by adopting policies that may lower stock prices. More generally, the presence of partisan patterns in the stock market indirectly support extant claims that partisanship has distinct effects on real economic outcomes since price movements in stock markets often reflect changes in macroeconomic outcomes such as personal income growth.”

De menar att det finns tre vägar framåt från detta paper. 1, en mer detaljerad analys mellan makroekonomiska utfall och aktiernas förväntade värden. 2, expandera den formella modellen genom att låta aktiehandlare äga mer diversifierade portföljer med obligationer och annat. 3, kolla på fler länder: ”it might be interesting to check whether the predictions from our model find statistical support in other advanced industrial democracies” (800).


Mukherjee och Leblangs paper från 2007 börjar med en epigraf:

”It is well known that the stock market prefers Republicans to Democrats. Most corporate executives and stock traders are Republicans, and many Republican policies are perceived to be favorable to stock prices and capital formation. Democrats are perceived to be less amenable to favorable tax treatment of capital gains and more in favor of regulation and income redistribution. Yet the stock market actually does better under Democrats than under Republicans.”
Jeremy Siegel, Stocks for the Long Run (2002, p. 221)

I övrigt börjar artikeln väldigt likt 2005-artikeln: de klagar på att de flesta studier av effekterna av val på aktier fokuserar på enstaka val, och visar samma diagram som i förra pappret med börsens utveckling i USA 1896-2001, och samma konstaterande att börsen utvecklas bättre under R-presidenter. Också i detta papper använder de GARCH-modeller på börsen i USA och Storbritannien. Artikeln är oerhört lik sin föregångare, även om det här är förväntningar om räntan snarare än förväntningar om inflationen som utgör den kausala länken (s 139). De får återigen parti-effekter på börsens volatilitet, men inte på avkastningen (s 164). De menar att Vänsterregeringens negativa effekt på börsvolatiliteten kan ses som en välfärdsvinst. I utblickarna mot vidare forskning pekar de i två riktningar (1) mer formaliserad modell om relationen mellan regeringsfärg, räntor och börsen, och (2) att kolla på fler länder (164f).


Fotnot
*De förklarar valet av Storbritannien som extra case så här: ”We chose Britain because of three reasons. First, like the United States, it has a majoritarian electoral system where electoral competition is dominantly between a right-wing party, the Conservatives, and a left-wing party, Labor. Second, the United States and Britain are advanced industrial democracies with open capital markets. Moreover, the New York and the London stock exchange are among the largest stock markets in the world with respect to market capitalization. Third, we chose Britain because data on not just stock prices, dividend yields, and trading volume but also temporal data for operationalizing the likelihood of a Conservative (or Labor) victory is available on a comprehensive basis for Britain.” (794)

Referenser

David Leblang and Bumba Mukherjee (2005) ”Government Partisanship, Elections, and the Stock Market: Examining American and British Stock Returns, 1930-2000”, American Journal of Political Science.
Bumba Mukherjee och David Leblang (2007) ”Partisan politics, interest rates, and the stock market: Evidence from American and British returns in the twentieth century”. Economics and Politics 19(2).