Modernisering i det tyska kejsarriket

 

Utropandet av det tyska kejsarriket i spegelsalen på Versailles den 18 januari 1871. Målning av Anton von Werner, här i den tredje versionen från 1885 målad för Otto von Bismarck. Målningen finns på Bismarck Museum och är i den offentliga domänen; se Wiki Commons. Picture, Gemeinfrei,

 

På 1990-talet fick moderniseringsteorin, idag på 2020-talet ganska ute igen, ett uppsving. Teorin hade sitt ursprung i 1900-talets mitt då statsvetare som Seymour Martin Lipset menade att ekonomisk och politisk utveckling var intimt sammankopplade. Lipset menade i Political Man (1963) att: "All the various aspects of economic de velopment--industrialization, urbanization, wealth, and education--are so closely interrelated as to form one major factor which has the political correlate of democracy." (s. 433-343) På 1900-talet, efter murens fall, fick teorin ett uppsving när man tänkte sig att med ekonomisk konvergens skulle också följa politisk konvergens, t ex i Ryssland och Kina. Statsvetaren Sheri Berman, verksam vid Barnard College vid Columbia-universitetet, citerar i inledningen till en artikel från 2001 två mäktiga män som uttalar tidstypisk optimism om hur ekonomisk tillväxt också kommer omvandla politiska system och göra dem mer demokratiska:

"President Bill Clinton had declared that 'as China's people become more mobile, prosperous, and aware of alternative ways of life, they will seek greater say in the decisions that affect their lives.' President George W. Bush agreed: 'It is important for us to trade with China to encourage the growth of an entrepreneurial class,' because if we do 'you'll be amazed at how soon democracy will come.'" (Berman, s. 432)

Bermans artikel behandlar kejsarriket Tyskland (1871-1918) som ett historiskt fall för att diskutera moderniseringsteorin. När teorin utvecklades under efterkrigstiden var Tyskland så klart ett stort teoretiskt problem: om ekonomisk modernisering förväntas medbringa demokrati, hur kunde då ett så rikt och avancerat land som Tyskland skapa det fullständiga barbari som var den nazistiska regimen?  En rad historiker och samhällsvetare enades om att Tyskland var en moderniseringsteoretisk anomali, ett undantag -- ett land där ekonomin men inte det politiska systemet moderniserats. (Hon hänvisar till Geoff Eleys översikt From Unification to Nazism från 1992). Att gå tillbaka till den tyska utvecklingen visar, menar hon, att den ekonomiska utvecklingen visserligen inte gav någon full demokratisering före första världskriget, men att den ändå påverkade politikent "in relatively clear and predictable ways" (s. 433). Fallet Tyskland visar, menar Berman att: "a weak version of modernization theory holds true, namely, that it is simply not possible over the long term for a simple authoritarian regime to maintain control over an increasingly economically developed society." (s. 433)

Den tidigare moderniseringsteoretiskt influerade forskningen om Tyskland såg Tyskland som ett särfall med en egen väg till moderniteten, en Sonderweg. Bland de prominenta företrädarna som Berman citerar finns historikern Heinrich August Winkler, som 1968 menade att: "There can be no . . .  doubt that Germany's deviation from the secular and normative process of democratization, is at the bottom  of the catastrophes of the 20th century." Och sociologen Ralf Dahrendorf, som i Society and Democracy in Germany (1969) menade att Tysklands "partial or unsuccessful modernization" försatte landet på en  "fascist track" till moderniteten. (Citerat från Berman, s. 436.) På 1980-talet attackerades Sonderweg-tesen av en rad historiker, först och främst David Blackbourn och Geoff Eley i The Peculiarities of German History (1984). Dessa argumenterade att den historiska bilden av Tyskland snedvridits genom jämförelser med idealiserade versioner av engelsk och fransk historia, och att den tyska utvecklingen var mer påverkad av borgerligheten än vad tyska historiker hävdat. Efter Blackbourn och Eleys intervention har intresset för kejsarriket ökat och nyare historisk forskning visat att Tyskland var mindre olikt Frankrike och England än man trott.

Berman går tillbaka till början för det tyska kejsarriket, tillutropandet 1871 och skapandet av ett nytt politiskt system under kanslern Otto von Bismarck. Konstitutionen som skapades 1871 skapade en unikt utbredd rösträtt med i princip valhemlighet vilket var unikt för tiden, och parlamentet hade en viss makt, men också med stor kejserlig makt -- t ex över militären och krigsföringen, och genom att han var kung över Preussen. Historiker har alltså varit oeniga om ifall konstitutionen ska ses som relativt demokratisk, eller relativt auktoritär. Berman pekar också på det starka federala draget, att den centrala staten hade låga skatteintäkter, mest tariffer, konsumtionsskatter och olika avgifter.

Bismarck trodde 1871 att han skulle kunna regera stabilt med stöd i en koalition av överklass och medelklass, och att folket skulle vara tysta av lojalitet med kejsaren, men förhoppningarna kom på skam och för att mobilisera stöd lanserade Bismarck en Kulturkampf mot socialister, katoliker, judar och polacker. (s. 441) Det socialdemokratiska partiet SPD och det katolska partiet Zentrum fortsatte dock få stöd av många, och Berman menar att de paradoxalt nog blev allt folkligare just genom sin status som förtryckta. Bismarcks andra stora strategi var järn och råg, att genom tariffer för tung industri och jordbruk försöka bygga en allians mellan industrialister och stora jordägare. Denna strategi, menar Berman, misslyckades "since the inexorable  realities of economic development gradually undermined its logic", helt i moderniseringsteoretisk anda. (s. 442)

Berman går in på valen i Kejsarriket, som hon påpekar både hade en starkt utsträckt rösträtt för sin tid, och högt valdeltagande. 1871 röstade 52 procent av de med rösträtt -- att jämföra med runt en femtedel- en fjärdedel i Sverige på 1860- och 70-talen (Esaiasson, Svenska valkampanjer, s. 68) -- och i Kejsarrikets två sista val, 1907 och 1912, var andelen runt 85 procent. (s. 443-444) Också på andra sätt var Kejsarriket politiskt "modernt": många var medlemmar i politiska partier, och i civilsamhälleorganisationer. Dahrendorf, Wehler och andra har menat att det höga valdeltagandet inte var så viktigt, eftersom kanslern ändå inte var beroende av den parlamentariska majoriteten (detsamma gällde förstås i Sverige) men Berman menar att folk måste ha ansett det meningsfullt att rösta, med tanke på att så många gjorde det. (s. 444) Hon ser det också som ett tecken på politisk modernisering att politiken allt mer strukturerades utifrån en socioekonomisk konflikt, med SPD som centralt parti till vänster på vänster-höger-skalan. SPD och Zentrum blev båda masspartier med många medlemmar, hög aktivitet och professionella politiker. Däremot, menar hon, tappade de liberala och konservativa partierna på 1890- och 1900-talet när de vägrade moderniseras och bli professionellt organiserade masspartier. (s. 446-447) Därmed urlakades den bismarckianska koalitionen, och på 1890-talet fick Zentrum komma in i koalition med Nationalliberalerna, i stark kontrast mot Bismarcks kulturkamp mot katoliker två decennier tidigare. Samtidigt blev Wilhelm II:s styre allt mer opålitligt och svagt, och en budgetkris 1908-1909 gör att man börjar spekulera om en väg till parlamentarismen. (s. 451) Inför valet 1912 arrangerar SPD stora demonstrationer för rösträtt och politisk demokrati och valet blir ett stort nederlag för högern och framgång för vänstern, särskilt SPD. Inför 1914, även utan kriget, var den tyska politiska regimen dömd, menar Berman:

"By 1914, therefore, Germany had clearly reached a critical juncture, quite apart from the start of the war. A soft authoritarian political system designed to safeguard the power of traditional elites simply could no longer be reconciled with the increasing middle- and working-class political participation and the demands generated by economic development. The government was becoming paralyzed and desperate, tensions between agrarian and industrial interests and between conservatives and liberals were exacerbated, popular frustration and extraparliamentary mobilization was on the rise, and the SPD--the party most opposed to the existing system--sailed from triumph to triumph. (s. 454)

I sina slutsatser menar Berman att det tyska politiska systemet vid 1900-talets början helt enkelt inte var så efterblivit eller märkligt som Sonderweg-tesen säger: "in a  comparative perspective the notion that Imperial Germany was unusually repressive and autocratic is problematic." (s. 455) Valen var ganska fria, menar hon, rösträtten utbredd, civilsamhället utvecklat och det politiska våldet relativt ovanligt. Hon menar också att många tyska drag som historiker identifierat som patologier -- en affärselit beroende av staten, en politiskt konservativ och mäktig militär, osv -- är typiska för utvecklingsekonomier. Och, betonar hon, den ekonomiska utvecklingen "gradually eroded the power of landowning elites (the main bulwark of the conservative status quo), increased the number and importance of business groups and middle- and working-class groups, and created tensions between the former and the latter--with important consequences for the stability of the political system. Economic development also helped create an increasingly assertive and well-informed population. " (s. 456) Den politiska aktiviteten var också anmärkningsvärt hög, som Margaret Anderson (Practicing Democracy, 2000) påpekat.

Gentemot Sonderweg-tolkningen som inte minst historiker lagt fram, menar hon att statsvetares jämförande utvecklingsforskning är värdefull för att sätta in Tyskland i ett perspektiv. Hon menar också att den tyska moderniseringen, som passar in på moderniseringsteorin, förstärker hypotesen idag (2001) att även i Serbien, Iran, Zimbabwe och Peru kommer ekonomisk utveckling förstärka demokratiska rörelser. (s. 457-458)

referens

Sheri E. Berman (2001) "Modernization in Historical Perspective: The Case of Imperial Germany", World Politics, Vol. 53, No. 3 (Apr., 2001), pp. 431-462

Partiell organisation

Sociologerna och organisationsforskarnas Göran Ahrne (Stockholms universitet) och Nils Brunssons (Uppsala universitet) artikel från 2011 börjar för mig slående:

"Is organization becoming obsolete? In the literature dealing with topics such as governance and globalization, there is much talk of networks and institutions, but much less about organization. In the emerging knowledge society, corporations are said not to take the form of traditional organizations, but to require the form of a network (Castells, 1996; Powell, 1990). Students of organization increasingly emphasize the role of institutions over the role of organization (Greeenwood et al., 2008). Several social scientists have theorized about modern society without reference to the concept of organization (e.g. Bourdieu, 1990; Giddens,1990; Habermas, 1981). It may appear as if organization, often associated with bureaucracy and hierarchy, is a phenomenon of the past, and that contemporary societies are characterized either by less structured forms of interaction among highly autonomous actors, perhaps leading to networks; or by highly structured forms with little freedom of action for individuals and organizations, such as the concept of institution suggests." (s. 83-84)

Deras artikel är tvärtemot ett argument för att organisation är ett "highly useful concept for analysing contemporary society" (84), men att det måste definieras lite bredare än vad man tidigare gjort.

De flesta studier de senaste 50 åren, menar de, har studerat formella organisationer, och studerat "organizations rather than organization" -- kanske kan man översätta detta som "organisationer snarare än organisering?" Det engelska ordet "organization" är förstås dubbeltydigt: det betyder en organisation, men också organisering mera allmänt. Studierna av organisationer, menar de, har gjort en skarp dikotomi mellan "organisation" och "miljö", med miljön något utanför organisationen.

"In this article, we emphasize a distinction other than the distinction between organization and environment. We distinguish between organization and other forms of order, between the organized and the non-organized. We see organization as a particular kind of social order. We suggest a definition of organization as a decided order, including one or more of the elements of membership, hierarchy, rules, monitoring and sanctions. Such a definition makes the distinction between organization and environment less dramatic." (s. 84)

Förutom "complete organization" kan man också tala om "partial organization". Beslutsfattande är organisationens mest fundamentala aspekt: "In formal organizations there are decision-makers who make decisions about and on behalf of other organization members." (s. 85) Organisationerna bestämmer också vem som ska få vara med i organisationen som medlem, anställd eller medborgare. Detta är en skillnad från ett nätverk som inte bygger på beslutsfattande om vem som är med och inte med, utan där medlemskapet är latent. (s. 86) Organisationerna kan utfärda order och regler som medlemmar förväntas följa; regler kan skiljas från normer som inte bygger på explicita beslut utan socialiserign och internalisering (s. 86, ref till Berger och Luckmann 1966). En organisation har också rätt att övervaka (monitor) ifall medlemmarna lever upp till befallningarna och reglerna. Tentor och ackordsarbete kan också räknas som monitoring, liksom finansiell översikt. Organisationerna har också rätt att besluta om sanktioner, positiva eller negativa. (s. 86)

En formell organisation har alla dessa element: beslutsfattande, övervakning, och sanktioner. Men elementen kan också användas separat: medlemskap är viktigt för kundklubbar, men de använder inte sanktioner eller övervakning. Regler kan också finnas utan medlemmar, hierarki, övervakning eller sanktioner, som i "standards" för olika fenomen -- produktstandards till exempel. Övervakning kan också finnas utan de andra elementen, som i Standard and Poor's eller Moody's kreditövervakning, eller Financial Times ranking över ekonomutbildningar. Andra organisatörer har sanktioner -- t ex Nobelpriset -- utan medlemskap, hierarki, regler etc.

Med begreppet partiell organisation, menar Ahrne och Brunsson, "it becomes possible to observe organization outside formal organizations." (s. 88) De går vidare med att definiera och tydliggöra hur organisationerna skiljer sig från två relaterade begrepp, nätverk och institutioner. Så här definierar de nätverk:

"We find it more fruitful to use the concept of network in its original meaning as fundamentally different from both organization and market (Granovetter, 1985). Using a relatively precise definition, a network consists of informal structures of relationships linking social actors, which may be persons, teams or organizations. In networks that link organizations, personal relationships among people from the various organizations are often decisive factors in the emergence and functioning of the networks. Relationships in networks are non-hierarchical, and a network is maintained through reciprocity, trust and social capital (Borgatti and Foster, 2003; Podolny and Page, 1998). The relationships that comprise a network are embedded in other social relations, and the boundaries of a network are unclear (Borgatti and Foster, 2003; Thompson, 2003). " (s. 88)

Också institution är ett begrepp med skiftande definitioner. De menar att när statsvetare definierar t ex EU-domstolen eller EU-parlamentet som en institution, så använder de begreppet för något som organisationsteoretiker skulle kalla en formell organisation eller en del av en sådan. De uttrycker också skepsis mot den breda definitionen av institution som t ex ekonomer använder när de talar om informella institutioner: "An institution can then be defined as a stable, routine-reproduced pattern of behaviour, combined with norms and conceptions that are taken for granted by larger or smaller groups of people (Jepperson, 1991). Examples include handshakes and birthday celebrations, as well as the modern notion of the individual (Thomas et al., 1987)." (s. 88) Med denna breda definition, menar Ahrne och Brunsson, finns det inte mycket plats kvar för begreppet organisation och "it obstructs us from noticing elements of organization that exist outside formal organizations and in their interactions. " (s. 89) De använder därför begreppet institution bara för när ett beteende begränsas av trossätt och normer. Mycket av vad nationalekonomer kallar formella institutioner kallar Ahrne och Brunsson alltså formella organisationer. De låter nästan hayekianska när de förklarar skillnaden mellan institutioner och nätverk, å ena sidan, och organisationer, å andra sidan:

"Institutions and networks are both examples of emergent social orders, which merely happen rather than being decided (Abrahamsson, 2007). Berger and Luckmann described institutions as the result of the routinization and habituation of interaction. Institutions result from a mutual adaptation among people, which leads to certain repeated routines that are eventually taken for granted (Berger and Luckmann, 1966), or they emerge as the organizational character of organizational elements gradually fades away and is taken for granted (Selznick, 1957).
Correspondingly, a genuine network arises spontaneously. Networks between organizations happen through ‘individuals engaged in reciprocal, preferential, mutually supportive actions’ (Powell, 1990: 301). And networks are expanded through people meeting in various contexts and getting to know one another (Bommes and Tacke, 2005). Such contacts may gradually develop into larger chains of relationships, and networks have a tendency to ‘ramify endlessly’ (Knoke and Kuklinski, 1982: 24).
Complete and partial organization are not emergent, but the result of the intervention of individuals or formal organizations which can and do make decisions not only about their own, but also about the behaviour and distinctions of others. The fact that both forms of organization are based on decisions has five critical implications: decisions constitute attempts, dramatize uncertainty, offer explanations, highlight the significance of individuals and dramatize human control." (s. 90)

De betonar alltså hur organisatörer fattar explicita beslut, som förklarar varför de behövs, men också kan utmanas. Betydelsen av enskilda beslutsfattare/organisatörer framstår tydligt.

"The concept of partial organization gives rise to new research issues. How does partial organization arise? Is partial organization the result of failed attempts to create complete organization? Or are there organizers, be they individuals or organizations, which willingly restrict themselves to introducing just a few organizational elements in their attempts to organize their environment?" (s. 92)

 

referens

Göran Ahrne och Nils Brunsson (2011), "Organization outside organizations: the significance of partial organization", Organization 18(1) 83–104

Weber och det preussiska jordbruket

 

Schloss Friedrichstein, Preussens största slott, tillhörde Junker-släkten Dönhoff 

i vilken Die Zeits grundare Marion D. föddes 1909. Röda armén rev slottet 1945. 

Foto och information från Wikipedia.

 

Max Webers politiska liv kan, säger forskaren Keith Tribe, tidigare vid Keele University, nu frilans-forskare, delas in i tre perioder, den första och andra avdelade av hans långa sjukdomsperiod 1897-1903, och den andra av det första världskriget. Periodiseringen blir då 1892-1897, 1903-1914, och 1914-1920. Den första perioden är en av engagemang i institutioner i post-Bismarckianska Tyskland: Verein für Sozialpolitik, Evangelisch.-soziale Kongress, Alldeutscher Verband. På kongresser och möten med dessa organisationer uppträdde Weber som en offentlig talare som gjorde politiska analyser och argument.  Under den andra perioden var Weber mer snävt akademisk: engagerad i universitetets rekryteringar, redigera tidskrift, engagemang i en sociologisk organisation för Tyskland. Med första världskriget blir Weber mer utåtriktad och politisk igen. Det finns också kontinuiteter i Webers politiska tänkande över alla perioderna: teman som "disenchantment", en "politik fri från illusioner" och "nationalism", men Tribe menar att vi ändå måste förstå Weber i hans samtida politiska kontext. Tribe vill belägga detta argument genom att undersöka Webers engagemang i och forskning om preussiskt jordbruk under åren 1892 till 1897. Syftet är att "show that his extensive engagement with the rural labour question, internal colonisation and the Junker estates was stimulated by, and more importantly is demonstrative of, a basic political orientation" (s. 182).

Ett huvudperspektiv på det tyska riket från 1871 och framåt har åtminstone sedan det sena 1930-talet varit: hur var nazismen möjlig? Man har sökt orsaker till nazismens kommande till makten i riket som skapades 1871, vilket redan Gerschenkron i hans Bread and Democracy in Germany, publicerad 1943, exemplifierar väl:

"The primary purpose of this study is to show, first, how, before 1914, the machinery of Junker protectionism in agriculture, coupled with the Junker philosophy - the true forerunner of the Nazi ideology of our days - delayed the development of democratic institutions in Germany; and second, how the Junkers contrived to escape almost unscathed the German Revolution of 1918 and how this fact contributed to the constitutional weakness and subsequent disintegration of the Weimar Republic."

Tre centrala element i denna analys, säger Tribe, är: (a) Junkrarna som ekonomisk bas, (b) Junkrarnas hegemoniska roll i tysk kultur, och (c) "the consequent 'uneven' development of the German nation, a progressive industrial power with an authoritarian and non-democratic political structure." (s. 184) Det sista elementet utvecklades redan av Veblen 1915 och utgår från en västlig, egentligen brittisk, modell som "normal", där ekonomisk utveckling kombineras med demokratisering. Eckart Kehr menade 1932 att borgerligheten i Tyskland "feodaliserades", ett begrepp som han lånade från Webers skrifter från första världskriget. "Instead of assuming the role of a historically progressive force, the bourgeoisie allowed themselves to become suborned by Junker culture; specifically, adopting Junker militarism in the form of the reserve officer corps (Kehr, 1965, p. 99)." (s. 185) Landet regerades av en koalition av råg och järn där tullar skyddade den inhemska spannmålsproduktionen, och imperialismen användes för att avleda internt missnöje t ex från arbetarklassen. Tribe är kritisk mot den långsiktiga teleologin i denna historieskrivning, som han menar också Mommsen (1974) i sin stora studie av Webers politik faller till föga för, och håller med Geoff Eley (1978) i dennes kritik av Kehr och Wehler på denna punkt. Även Max Weber, menar Tribe, hade hållit med här: Weber såg faktiskt de ekonomiskt mest avancerade av godsägarna i Öst som de mest politiskt farliga.

På 1890-talet var den socialdemokratiska arbetarrörelsen sedan ett par decennier etablerad som en kraft i samhället, med samhällsförändrande potential. Under 1800-talets sista decennium började också högern med massorganiseringsprincipen genom egna massorganisationer som Navy League. Tribe påpekar att centrum för denna kamp i det tidiga 1890-talet var rurala Tyskland, inte städerna som redan delats mellan Zentrum och SPD. 

"At the end of the decade this bifurcation of town and country would become expressed in the prospects of the Agrarian and the Industrial States - alternative futures for the German nation in which Weber decisively opted for the latter as the only path which could make possible a greater Germany. But Weber came to such a conclusion from intensive study of agrarian policy and development, not from some vision of an inevitable industrialisation of civilization." (s. 187)

Tribe lånar Geoff Eleys (1980) analys av hur den post-Bismarckianska politiken (Bismarck avgick som kansler 1890) inte bara var post-Bismarck, personen Bismarck, utan märkt av att det block som varit hans maktbas försvagats. Detta var grundat i Honoratorienpolitik, "which based party organisation on 'prominent figures' and then electorally placed such notables before the public and waited for the votes to be registered", framför allt genom det Nationalliberala partiet. Masspartiet SPD krossade det gamla systemet och tvingade fram en ny, mer participatorisk politik, men i och med att SPD och Zentrum var så starka i städerna så handlade det på 1890-talet framför allt om landsbygden. Där växte samtidigt en ny småbonderadikalism fram, stimulerad av småbönders finansiella problem, skulder, och kosjuka 1891-92 och torka 1893.

"The SPD had already set the pattern of articulating the material demands of its supporters, but a consistent national rural politics of this nature was not possible because of the differentiation of the 'peasantry'. Instead the Conservatives reacted by composing a demagogic programme and forming the agrarian pressure group the Bund der Landwirte, while the anti-plutocratic populism of the peasantry in Central and Southern Germany was expressed by anti-semitic parties. The Bund der Landwirte is in turn usually regarded as a mechanism for the maintenance of Junker hegemony, forming an apparently uniform 'agrarian interest' whose objective was to recruit peasant support for the interests of Eastern large landowners. It is true that in terms of membership the East predominated, both numerically and in the leadership structure." But more significant is the way that the Bund succeeded in inserting itself between the National Liberals and their traditional constituency, 'breaking the mould' of Central and Southern politics (Eley, 1980, p. 28). The resulting political formation was certainly conservative, but this does not of itself indicate a subordination to Junker interests (cf. Hussain and Tribe, 1983, pp. 34-5). "

I Öst fanns dock knappt några småbönder och den nya masspolitiken följde inte heller. Däremot så var situationen i det preussiska jordbruket en fråga på högsta politiska nivå. Arbetarna i jordbruket flydde till städerna eller till USA (inte olikt svenska torpare!) och ersattes i hög grad på 1880- och 90-talen av polska arbetskraftsinvandrare; Bismarck utvisade 1885 en mängd polska arbetare av geopolitiska skäl, men tvingades av de preussiska jordägarna 1890 att liberalisera arbetskraftsinvandringen från Polen igen.

"National government policy was not therefore a simple reflection of Junker interests; indeed pressure groups were formed precisely because of this disjunction, while the famous Kanitz motion, aimed at nationalising the grain market for the benefit of estate owners, consistently failed to win the necessary political support to make it more than a programmatic demand. The Ostmarkenverein, founded in the autumn of 1894 as the Verein zur Forderung des Deutschturns in den Ostmarken, was certainly originally dominated by large Eastern landowners, but two of the founders were at the same time prominent entrepreneurs: von Hansemann was the son of the Director of the Discontogesellschaft, and Tiedemann was heavily involved in the export trade." (s. 189)

Ostmarkenverein var inte bara en organisation av junkrar, utan 42 procent av deras medlemmar var byråkrater och lärare. Alla delade de idéerna om "en kamp om jorden" och "inre kolonisering" av Ostpreussen. Tribe diskuterar hur viktiga dessa teman egentligen var för 1890-talets tyska politik och ifrågasätter Gerschenkrons argument att de preussiska junkrarna lyckades övertyga småbönderna i Väst och Syd om att införa spannmålstullar som småbönderna själva inte tjänade något på.

"The central problem of the world market in grains during the later nineteenth century - at least the problem from the point of view of high-cost Western European producers - was the rapid fall in prices consequent on the opening of the North American prairies. The cultivated area in the United States rose from 19.37 million acres in 1869-71 to 36.08 million acres exactly ten years later; the freight rate for a ton of wheat from Chicago to New York fell from 5 1.12 marks in 1873 to 26.64 in 1879; and the shipping rate from New York to Liverpool fell in the same period from 32.97 marks to 19.27 marks (Hardach, 1967, pp. 74-5). Not only did this herald the invasion of the German market by foreign grains; export markets previously enjoyed were eroded as well. Over half of Britain's imported grain had in the period 1834-40 originated in Germany; by 1871-80 the proportion was 7.45 per cent, although this figure represented more than twice the volume of train since British imports were increasing." (s. 190)

Tribe menar att småbönderna hade ett blandat jordbruk där de också producerade spannmål -- Moeller visar att detta presenterades som "rationellt jordbruk" i jordbruksböckerna under denna tid. Detta gjorde att de, tvärtemot vad Gerschenkron sa, också kunde tjäna på tullarna. Vidare så menar Tribe att det kraftiga fokuset på spannmålet missar en viktig utveckling i det tyska jordbruket under perioden, som Weber studerade: rotfrukternas utvidgning, särskilt potatis och sockerbetor. Mellan 1878 och 1900 ökade andelen åkerjord som ägnades åt rotfrukter från 13,7 till 17,7 procent. Centrala Tyskland blev en stor sockerbetsproducent, och att dessa grödor, som behövde mycket konstgödsel och mekanisk bearbetning av jorden, blev viktigare syns också i importtalen över konstgödsel. 1878 importerades 50 000 ton från Chile; 1900 hade detta ökat till 484 000 ton.

åkerjordens användning i Sverige 1871-1945, från Mats Morells band IV i 

Det svenska jordbrukets historia, s. 203. Sockerbetorna ingår, så vitt jag förstår,

i kategorin "övrigt"; Morell (s. 208-209) diskuterar dem som den mest 

expanderande grödan under perioden

Tribe diskuterar skillnaden i ägandekoncentrationen mellan Väst och Öst. I Westfalen var de flesta gårdar mellan 2 och 10 hektar, medani Mecklenburg ägdes 60 procent av jorden av gods om 100 hektar eller mer. Allra starkast var koncentrationen i Pommern, Regierungsbezirk Stralsund, där gods om 100 hektar eller mer ägde 75 procent av jorden. Lägst var andelen i Schlesien: 35 procent. (Tribe, s. 193.)

Så till Weber. I september 1890 möttes Verein für Sozialpolitik och bestämde att göra en undersökning om den rurala arbetsfrågan i riket. Detta var inte första gången som VfS hade sysslat med agrara frågor: t ex så gjorde man 1883 en tre volymers undersökning om de mellanstora bönderna, och 1887 en undersökning om belåningen på landsbygden. 1890 års undersökning hade stora ambitioner, och det är signifikant att man planerade att presentera resultaten på en konferens 1892 i i den preussiska staden Posen. (Detta möte blev uppskjutet pga en koleraepidemi, och hölls istället i Berlin 1893.) I deceber 1891 skickade man ut enkäter till 3 180 jordägare, och i februari 1892 skickade man ut en annan, mer "impressionistisk" (?) enkät till ytterligare 562. 2 277 jordägare svarade på den första enkäten, och 291 på den andra. Weber fick ansvaret för att analysera materialet om arbetarproblemet öster om Elbe, allmänt erkänt som undersökningens viktigaste del. (s. 195) Det är oklart varför han fick det uppdraget; en möjlighet är att det är eftersom han ett halvår tidigare publicerat sin Habitilationsschrift om romersk agrarhistoria. Här citerar jag långt, för det är så mäktigt:

"But why should the author of a treatise on the agrarian law of ancient Rome, who apart from his doctoral dissertation on medieval trading companies had only published a couple of reviews in his supervisor's journal Zeitschrift fur das Gesammte Handelsrecht, be selected to write up the most important section of a Verein survey on the condition of rural labourers in modern Germany?
Part of the answer is given by the dedication of the Römische Agrargeschichte: to August Meitzen, who at the time was a member of the Prussian Statistical Bureau and part-time Professor at the University of Berlin, where he had taught Weber. In 1865 Meitzen had been commissioned by the Prussian Ministers of Agriculture and Finance to compose a comprehensive survey of landed property in Prussia together with an evaluation of the existing system of agricultural taxation. Accordingly Meitzen published in four volumes between 1868 and 1871 The Land and Agricultural Relations in the Prussian State, which became the standard work of reference for years to come. Further, Meitzen had been the author of the article on agrarian policy in Schonberg's Handbuch der politischen Ökonomie, and here we can find a definition of the nature of agrarian policy which could be regarded as programmatic for Weber in his agrarian studies: 

Scientific agrarian policy must then be represented primarily in terms of agrarian history. It must take as its object the elucidation of the acts of agrarian policy in modern civilised states out of the entire course of development of their agrarian structure. Specifically, it must show how relations could arise which were more or less incompatible with the natural requirements of the agricultural enterprise, and how the consequent evil is completely or partially confronted, with whatever fortunate or unfortunate results (1882: p. 671).

These recommendations were to shape the way in which Weber wrote up the Verein report and also in part form the link between his studies of ancient agrarian organisation and modern policy. Not that the one can be reduced to the other, but rather that both historical investigation and the analysis of contemporary agrarian structure are marked by common procedural methods." (s. 195-196)

Tribe menar att det finns en kontinuitet i metod och teori från Webers skrift om Roms agrarhistoria, till hans arbeten om Östpreussen. I sin Römische Agrargeschichte frågade Weber om Roms erövringskrig: vilka sociala strata och ekonomiska intressegrupper drev fram dessa krig? Han undersökte kopplingen mellan hur jordbruket var organiserat och politiken, och det finns paralleller inte minst i hur han diskuterar arbetsfrågan och hur arbetskraft rekryterades och utnyttjades i antikens Rom och i samtidens Preussen. Likt Marx ville Weber kartlägga hela systemet, men olikt Marx handlade det inte om att identifiera samhällets rörelselagar, säger Tribe. Weber var dock mycket intresserad av att kartlägga arbetskraftsförsörjningen och dess olika former, som colonus eller slavarnas roller. (s. 196-197)

Detta intresse sammanfaller förstås väldigt väl med hans undersökning om det preussiska jordbruket och dessa arbetskraft. Här är inte den viktigaste distinktionen den mellan colunus och slav, utan den mellan fasta och tillfällig arbetare. De fasta var inte minst tjänarna och Instleute, vilka Tribe definierar som "labourers who are settled om small plots of land", vilket kanske då snarast motsvarar de svenska torparna. [1] Weber menar att eftersom Instleute själva producerade lite kött och spannmål så hade de också i någon mån ett intresse av högre priser på maten, t ex genom tullar. (Ett argument som passar bra med argumentet som Patrick Svensson och jag gjort om svenska torpare, att det är vilseledande att använda KPI för att deflatera den svenska arbetarklassens levnadsstandard före ca 1900 eftersom så många av dem producerade sin egen mat.) I idealbilden av Instleute-systemet, säger Weber, så är alltså arbetarna inkopplade på godsägarnas materiella intressen; han medgav dock att denna idealbild höll på att vittra under hans egen tid, och menade att frågan var: hur snabbt går utvecklingen bort från ett sådant system? Han menade att framför allt två processer som godsägarna drev förstörde intressegemenskapen. Den ena var att de gav sina arbetare en allt mindre del av det på godset skördade spannmålet (oklart varför). Den andra var att godsägarna ökade godsets egen odling av potatis och spannmål på torparnas bekostnad, alltså att de tog bort torparnas odlingsmark och lade den under demesnen. När Instleute blir rena lönearbetare, som måste köpa spannmål på marknaden som alla andra, blir deras intresse vad gäller spannmålspriset det motsatta godsägarens. (s. 199-200) Tillfälliga arbetare fanns det gott om i det preussiska jordbruket, på grund av jordbrukets säsongsbundna karaktär med toppar i efterfrågan framför allt i skördetid.

Webers Verein-rapport ägnades också åt frågan om arbetarnas subjektiva situation och frågan om deras arbetsmigration och motivation. Skulle man kunna motivera arbetarna mer genom att ge dem en bit jord, likt en Instmann med viss arbetsplikt, men med ett eget hushåll med självförsörjningsproduktion? Weber menade att om Ostpreussen inte skulle avfolkas så skulle man bli tvungna att införa sådana system för att hålla folk kvar. Å andra sidan så medförde godsherrarnas "modernisering" av sina gods proletarisering av de underlydande -- just det som inte behövdes, om man på sikt skulle få arbetskraften att stanna kvar enligt Weber. (s. 204) Weber talade som den Nationalliberal som han var när han talade för att staten måste gripa in och rädda godsägarna från dem själva:

"The future of the German East will depend on whether the conclusions resulting from this are decisively drawn. It is not the vocation of the dynasty of Prussian kings to rule over a homeless rural proletariat and Slavic nomads alongside Polish dwarf peasants and depopulated latifundia, as with the present course of affairs in the East will eventuate; but instead over German peasants alongside a stratum of large landowners whose workers bear the consciousness that they can in their homeland find their future in an ascent to independent existence." (cit. s. 204) [2]

Tribe ger här också en utblick över Webers jämförelse av slaveriet i antikens Rom med den totala proletariseringen (total "frihet") för arbetarna i argentinskt svedjejordbruk. Vid sitt anförande inför Verein 1893 hyllade han i motsats jordbrukets organisation i södra och västra Tyskland där arbetaren och bonden enligt Weber arbetade jämsides. Junkrarna hade gett das Reich dess anda, men de var ofelbart på väg bort, menade Weber: "The patriarchal disposition of the lord over the fate of the labourer, as in the old Inst-organisation, just this will no konger be tolerated by the people." Folk kommer emigrera till städerna hellre än att arbeta under de villkoren menade Weber, vilket passar väldigt bra med torparnas utveckling i Sverige under perioden. Bara polska arbetare var villiga att ta jobben under dessa villkor, sa Weber, och det kommer driva ner de tyska arbetarnas villkor till den polska nivån. Därför ville han stänga gränsen mot Polen. (s. 207-208, se också s. 210 om hans nedlåtande syn på polska arbetare.)

Tribe menar att Webers anförande inför Evangelisch-soziale Kongress för första gången formulerade Webers "politics free of illusions". Här talade han för ett nytt nationellt ledarskap, men han var pessimistisk om vilka grupper som skulle kunna erbjuda detta:

"No social grouping appeared to Weber ready to assume the vital task of political leadership: the Junkers were in decline; the bourgeoisie was and remained unprepared for rule ('As a class-conscious bourgeois I can maintain such a view without suspicion of prejudice'); and the proletariat with its aspirations was under the leadership of petty-bourgeois elements: There is no greater danger confronting us in Germany today for our political life than that of falling under the domination of the petty bourgeoisie, of Spießbürgertum. And the typical features of Spießbürgertum - the absence of great instincts of national power, the limitation of political endeavour to material objectives or even to the interests of its own generation, the absence of a consciousness of the responsibility borne with respect to succeeding generations - that is what permanently separates us from the social-democratic movement - for it as well is to a great extent the product of German Spießbürgertum. Interest in the power of the national state is for none so great as for the proletariat, if it thinks of more than the morrow." (s. 211)

Weber såg socialdemokratin som en oundviklig deltagare i formandet av Tysklands framtid, även om han som vi ser inte var så imponerad av dem.

1892-1893 var grundvalarrna i Webers agrara tänkande på plats. Tribe diskuterar tre artiklar efter dess: 'Developmental Tendencies in the Situation of East Elbian Rural Labourers' från 1894, hans Inaugral Address i Freiburg maj 1895, och hans svar till Oldenburgs tal vid 1897 års Evangelisch-soziale Kongress, 'Deutschland als Industriestaat'. Oldenburg drog ut tendensen till industrialisering i sin egen tid till framtiden och menade att Tyskland riskerade att om 70-80 år vara ett helt industriellt land. Han förespråkade istället en autarkisk politik grundad på jordbruk. Weber var inte imponerad av detta och saknade ett positivt framtidsideal (Zukunftsideal) i Oldenburgs kritik. Weber menade att den kapitalistiska utvecklingen var oundviklig, och att ett subsistensjordbruk inte skulle vara tillräckligt för att försörja tyskarna.

referens
Keith Tribe (1983) "Prussian agriculture—German politics: Max Weber 1892–7", Economy and Society, 12:2, 181-226.

fotnoter

[1] mer utförligt så beskriver Tribe situationen för en Instman så här, och det låter ju verkligen som torpare:

"The Instmann is provided with a house and a small plot of land on the estate, is assigned a share of the threshed crop, and receives for the rest of the year a small day-wage or a fixed sum of money. The household can keep a cow and pasture it on estate land receiving fodder in the winter months; other animals may be kept and fed off the estate. Firewood and cartage is also provided. In return the Instmann is contractually bound to work on the estate and provide one, perhaps two, additional hands. The latter are the so-called Scharwerker, who are boarded at the expense of the Instmann in the event of the Instmann having no children of an age able to perform a full day's The outcome of this, argues Weber, is that the household budget is made up of receipts from the estate in kind (housing, firewood, raw materials for clothing, bread and fodder grain) and the products of the household's own labour, in the form of vegetables, milk, eggs and meat. Cash received for the labour of the Instmann and the Scharwerker is divided half between other household requirements which have to be purchased, and payment of the Scharwerker. The possibility exists in good years of selling some of the product of the garden-land and also potatoes and grain supplied by the landowner; pigs, fattened on roots supplied by the estate, can also be sold. " (s. 198)

[2] Se också citat på s. 207: "I regard the 'rural labour question' here completely as one of Staatsraison. For me it is not a problem of rural labour, decidedly not the question: is the worker doing well or badly, how can he be helped? . . . even less is it a question of how labour is to be found for the eastern large landowners. The interest of the state and of a nation can differ from that of each Stand - not just from that of large landed property which is occasionally forgotten, but also from that of the proletariat,  likewise often forgotten."

Weber, inte Marx

Max Weber (1864-1920), porträtterad 1918. 

Foto från Wikipedia.

Vad är, från en ekonomisk-historisk ståndpunkt, värdet av Marx, jämfört med ”borgerlighetens Marx”, Weber? Jag (=en enkel ekonomisk-historiker) ser på Marx som en fortsättning på Smith och de klassiska ekonomerna. Smiths centrala värde för ekonomisk-historiker tänker jag är fokuset på marknadernas och arbetsdelningens betydelse för den ekonomiska utvecklingen på sikt. Arbetsdelning möjliggör specialisering vilket möjliggör produktivitetstillväxt vilket möjliggör ekonomisk utveckling. Sidenvägen, Hansan, Medelhavet som handelsområde – alla oumbärliga för en grundkurs i ekonomisk historia. [1] Jag tror att ”smithiansk tillväxt” förekom även före industrialismen och att spänningen mellan denna positiva kraft, och de malthusianska bojorna, är den huvudsakliga motsättningen i förindustriell ekonomisk utveckling.

Också Marx var, vill jag mena från mitt snäva perspektiv, en storartad teoretiker av arbetsdelningen. Det europeiska samhälle som Marx levde i var ett präglat av än mer internationell ekonomisk integration (genom kolonialism så väl som på fria villkor) än det som Smith var en del av. Marx är känd för mycket och jag är egentligen bara intresserad av en snäv aspekt av hans verk: jag ska försöka förklara hur. Sven-Eric Liedman menar i Motsatsernas spel (1977) att marxister har gjort anspråk på vetenskaplig originalitet på åtminstone fyra områden. De är de följande:

1. Teorin om den materiella produktionen, i synnerhet den kapitalistiska;
2. Teorin om förhållandet mellan materiell produktion och andra samhälleliga företeelser (den materialistiska historieuppfattningen);
3. En allmän världsåskådning på specialvetenskapernas grund;
4. En kunskaps- och vetenskapsteori. [2]

Ettan och tvåan brukar föras samman under rubriken historiematerialismen, de båda andra räknas med en term som myntats av Georgij Plechanov till den dialektiska materialismen. De två filosofiska aspekterna faller helt utanför mina intressen, medan de två första båda har med ekonomisk historia att göra. Och jag tycker att det är intressant och produktivt att dela upp dem som Liedman gör. För jag tycker att marxistisk nationalekonomi, punkt 1 ovan, tenderar att vara dogmatisk, repetitiv, metodologiskt snäv, och ointressant. (Det kanske också är talande att jag håller med EP Thompson i hans klagomål att Kapitalet är en bok om kapital, men borde vara en bok om kapitalism. [3]) Det är inte lockande att ägna decennier åt att belägga att profitkvoten alltid har en fallande tendens, även när den inte faller. I makroekonomi är jag keynesian – bland ekonomisk-historiska böcker jag läst nyligen så tycker jag att både Jonah Levys Ages of American Capitalism (2021) och Adam Tooze Crashed (2018) var utmärkta exempel på keynesianismens användbarhet för historiska studier, även om Tooze har en heterodox och transnationell version. När jag läst den marxistiska kritiken (exempel) av Pikettys ojämlikhetsforskning, som väl går ut på att Piketty har en ”ytlig” approach till ojämlikheten, så känner jag också verkligen att jag är Pikettyan, inte marxist. Min approach till jämlikhet är helt enkelt så ytlig att jag tycker att det är viktigt med lika förutsättningar – detta liberala grundvärde – och att jag tror att en viss grad av jämlika förhållanden är nödvändigt för att uppnå jämlika förutsättningar.

Medan marxistisk historieskrivning, den materialistiska historieuppfattningen, ofta är insiktsfull och relevant: några av mina favoritverk, som Arno Mayers Persistence of the Old Regime eller Blackbourn och Eleys Peculiarities of German History är om inte marxistiska så starkt influerade av marxismen. I att koppla samman kultur, politik och ekonomi (inte på ett deterministiskt sätt), i att intressera sig för maktförhållanden i alla dessa sfärer och hur de interagerar. Den Marx som jag är intresserad av är kanske då snarare den Marx som visar sig i Den tyska ideologin (1845-46) eller Louis Bonapartes artonde Brumaire (1852) snarare än den som finns i Kapitalet, undantaget de historiska kapitlen som de om arbetsdagen eller om den ursprungliga ackumulationen. [4] 

Det finns i alla fall en sak i Kapitalet som jag vill plocka upp, i relation till Smith. Vi vet alla att de brittiska klassiska ekonomerna var en av de huvudsakliga inspirationskällorna för Marx (och att Kapitalets undertitel är ”Kritik av den politiska ekonomin”). På ett ställe i band ett av Kapitalet så diskuterar Marx hur arbetet är den unika vara som skapar mer värde – arbetsgivaren betalar X kronor i lön, men arbetaren producerar X+ kronor i värde i gengäld, och skillnaden är mervärdet, grunden till kapitalägarens vinst. Själva arbetsprocessen är profitens ursprung och Marx beskriver därför målande hur vi ska lämna marknadsplatsen (”denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla”) och i stället ge oss in i fabriken, 

”produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business. Här skall det visa sig, inte bara hur kapitalet producerar, utan också hur det själv produceras. Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas.” 

Marx kontrapunkt mellan marknadsplatsen, där ”köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft, handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår avtal såsom fria, juridiskt jämbördiga personer.” och arbetsplatsen, där chefens auktoritet råder över arbetarna, är som jag ser det en konkret bild i det lilla av den stora skillnaden mellan Smith och Marx. Marx såg liksom Smith marknadens och kapitalismens revolutionära kraft – berömt beskrivet, snudd på hyllat, i Kommunistiska manifestet – och själva idén om smithiansk tillväxt är inte oförenlig med Marx. (Även om det i samband med Brennerdebatten blev väldigt känsligt att kallas "smithiansk marxist"!) Vad Marx – den Marx som jag fokuserar på, punkt 2 i Liedmans uppställning ovan – däremot fokuserar på i högre grad än Smith, är däremot den vertikala relationen på marknaden: kapitalägare mot arbetare. Också det ett slags arbetsdelning, men om man ska tro Marx skapad genom vräkningar, expropriering och andra våldsmedel. I en grundkurs i ekonomisk historia pratar man oundvikligt om kolonialismen, imperialismen, slaveri och annat ofritt arbete. Också kolonialism och slaveri är arbetsdelning, men med tvång och våld – inte smithiansk tillväxt utan exploatering som enklare förenas med Marx samhällssyn.

Eller Webers. Weber (1864-1920) och Schumpeter (1883-1950) konkurrerar om titeln ”borgerlighetens Marx” [5] och båda är ofrånkomliga i översiktskurser i ekonomisk historia. När jag undervisar använder jag Weber framför allt i hans resonemang om statens våldsmonopol och behovet av institutioner som reglerar ekonomin. Men jag undrar om han inte kan ersätta eller komplettera Marx fokus på tvång och våld också mera allmänt. Weber har ibland ett rykte som ”idealist”, som någon som menar att idéer styr historien, men det verkar egentligen komma från att det var just hans bok om den protestantiska etiken och kapitalismens uppkomst som varit mycket populär, och att hans större verk om Ekonomi och samhälle inte översattes till engelska förrän 1968 [6] – den anglofona receptionen av tänkare från icke-engelskspråkiga områden kan ju påverka receptionen också i helt andra språkområden, som det svenska. Webers tes om den protestantiska etiken var inte menad som ett generellt hävdande av idéers betydelse, utan som något mer specifikt: Weber var intellektuellt omnivor och gjorde ömsom idéfokuserade, ömsom ytterst materiella analyser. [7] Det är just Webers krassa, materialistiska samhällssyn som attraherar mig, men befriad från marxismens idéer om revolution, privilegierande av arbetarklassen eller proletariatet som centralt subjekt, och idé om att man genom en politisk omvälvning skulle kunna upplösa samhällets motsättningar. Jag tror som marxisterna, och som Weber, att alla samhällen präglas av intressemotsättningar, men jag tror som Weber, kontra marxisterna, inte att detta är något som går att avskaffa, utan något som vi måste leva med. Se på Webers kriterier för vad som krävs för ett kapitalistiskt samhälle: 

(1)   privat ägande av produktionsmedlen, som också kan säljas på öppen marknad. Då kan kapitalets användande optimeras.

(2)   fritt arbete; kapitalismen är omöjlig utan ett egendomslöst skikt "under the compulsion of the whip of hunger" att sälja sitt arbete.

(3)   handel på marknaden för inte hindras av irrationella begränsningar.

(4)   måste finnas "calculable law, both in adjudication and in publc administration". [8]

Arbetarnas “hungerns tvång” har historiskt varit en realitet – och är det fortfarande i många länder – men jag tror likt Weber, olikt Marx, att detta är en situation att hantera inom kapitalismen, inte genom att ersätta kapitalismen. Weber menade att "any notion of abolishing the domination of man over man by whatever sort of socialist system by however attenuated forms of 'democracy' is utopian". [9] Kapitalismen präglas, menade Weber i 1900-talets början, av “the subjugation of the workers under the domination of the employers”. [10] Bekant för alla som studerat arbetarhistoria eller företagshistoria: se till exempel John Bernström på Separator i Stockholm under 1900-talets första decennier. [11] Men det kommunistiska experimentet i Östeuropa måste väl sägas ha bevisat Weber rätt när han hävdade att en socialistisk revolution inte skulle lösa detta problem, utan bara skulle byta ut härskarna till byråkrater. 

Just därför motsatte sig Weber 1919 under den tyska revolutionen alla förslag på förstatliganden och talade istället för återgång till konkurrenskapitalism; vi måste ha entreprenörer som Thyssen och Stinnes som dynamiska element i ekonomin, menade Weber. Jag är mer socialdemokratisk än vad nationalliberalen Weber var, men samtidigt närmre Weber än Marx: ekonomier utan privat ägande och utan entreprenörskap har aldrig fungerat. Vad jag uppskattar med Weber är att han medger hur dålig kapitalismen i hans egen tid, 1800-talets slut och 1900-talets början, är, men utan att fantisera om att något helt annat system vore bättre. Så tidigt som i sin installationsföreläsning i Freiburg menade Weber att lycka och fred inte står att finna på denna jord. Det är kanske att gå väl långt, och jag tror att Wolfgang Mommsen har rätt när han säger att Weber hade en idealiserad bild av 1800-talets konkurrenskapitalism, men de parametrar som Weber arbetade inom i sina samhällsekonomiska analyser – entreprenörskap och privat ägande är nödvändiga för en fungerande ekonomi, men alla ekonomier rymmer orättvisor och ojämna maktförhållanden – tror jag är helt produktiva att arbeta inom. Man kan, säger Mommsen, se Marx och Weber som två tänkare med samma centrala problem: hur man kan ha en värdig mänsklig existens i ett industrisamhälle. En avgörande fråga sedan 1800-talet, och en där Weber ger ett mer övertygande svar än Marx gör. [12]

Kapitalismens motsättningar bestod enligt Weber inte bara av arbetsgivarens dominans över arbetaren. Weber och Schumpeter hade också det gemensamt – också med Marx, förstås – att de såg företagen och deras relationer mellan varandra som politiska. Randall Collins talar om en konvergens mellan Weber och Schumpeter “on the business organization as a locus for struggle over power and alliance”.  Schumpeter beskrev entreprenören som strävande efter en egen privat sfär av kontroll, ett eget baroni, och diskuterade hur konkurrensen mellan företagare inte bara var något ”rent ekonomiskt” utan också en sfär av politiska förhållanden. [13] 

En annan aspekt som jag verkligen uppskattar med Weber är hur hans klassmodell, till skillnad från Marx, är användbar för att studera agrara samhällen. Marx med följare tenderar att fokusera väldigt hårt på ägandet av produktionsmedlen och se den centrala skiljelinjen som den mellan de som äger och de som inte äger. Jag håller helt med om att det är en viktig skiljelinje -- den kunde vara skillnaden mellan liv och död i ett jordbrukssamhälle -- men jag tycker inte att en ägare av en närbutik eller en småbonde nödvändigtvis är privilegierade eller mäktiga. [14] Webers begrepp om "marknadssituation" är då användbart för att se hur småbönder som äger små gårdar -- dvs produktionsmedel -- ändå kan ha en svår situation och att det är intressant att studera denna grupp och deras organisering och solidaritet, som i S M Lipsets klassiska bok om bönderna i Saskatchewan.

Man kommer inte undan Marx som historisk figur: en av 1800-talets stora politiker och ideologer, och en av de stora samhällsteoretikerna. Men som jag försökt förklara tror jag egentligen att Marx styrkor – alltså det som jag ser som hans styrkor, en dynamisk historiematerialism – också finns hos Weber, men utan Marx nackdelar: engagemanget för en revolutionär politik, den konstiga nationalekonomin, med mera. Rent krasst hade Weber också en enkel fördel mot Marx: han levde senare, och kunde influeras av Marx och ta spjärn mot honom. Randal Collins menar också att den världshistoriska forskningen tog stora steg mellan Marx tid och Webers tid och att ”Weber was perhaps the first great master of the major institutional facts of world history”; Marx hade mycket klenare material att arbeta med. [15] Jag tror också likt Chris Wickham att det är viktigt att historiker håller kvar vid de stora frågorna om samhällets natur och utveckling -- kapitalism och feodalism, den ekonomiska utvecklingens drivkrafter, osv. -- som associeras med stora teoretiker som Marx och Weber. Utan de stora frågorna så hamnar vi i en mer knappologisk historieskrivning, som läget kanske är idag; Wickham beskriver situationen -- specifikt för medeltidshistoria -- som att "people are for the most part much less committed to stating what their long-range, strategic suppositions are, and, unless they do that, neither they nor anyone else will be able to interrogate them properly."[16]

Jag tror också att Weber och hans efterföljare – jag tänker främst på comparative historical sociology och historisk institutionalism – har det som ny-institutionell nationalekonomi, som var väldigt populär i ekonomisk historia på 1990-talet och det tidiga 2000-talet och satt sina spår i de existerande läroböckerna, har, men på ett mycket bättre sätt. Douglass C. North och andra institutionella nationalekonomer fokuserade för mycket på äganderätten som den enda institutionen, och hade en primitiv teoretisering av hur institutioner förändras. Liksom Weber slår Marx, så slår weberiansk historisk institutionalism också NIE.

Summa summarum kan man kanske säga att marxismen är alltför, exceptionellt bred för min smak. Jag håller med om den grundläggande historiematerialistiska insikten -- delad av Weber -- att historien utmärks av ojämlikhet och exploatering, men för det kan jag ju inte ställa upp på marxistisk nationalekonomi eller den politiska commitment till revolutionär politik som associeras med marxismen. Jag uppskattar Webers insikt om att vårt samhälle präglas av ojämlikhet i makt och ekonomiska resurser (och att de två hänger ihop) men att detta inte är något som kommer försvinna imorgon -- "politik är ett långsamt borrande i hårda brädor", etc -- och hans grund i jordbrukssociologin och större användbarhet för jordbrukssamhällen än vad Marx har. Kanske kommer det ett nytt inlägg inom kort om klassanalys specifikt och Weber kontra Marx.

 

Fotnoter

[1] Inte minst böcker av Stephen Epstein, Freedom and Growth (2000) och Jan de Vries, The Industrious Revolution (2008) övertygar mig om den smithianska tillväxtens realitet. Se också Epsteins kapitel i Maarten Prak (red) Early Modern Capitalism: Economic and Social Change in Europe 1400-1800 (Routledge, 2001). Här är jag verkligen anti-marxist i det att jag, likt Smith och Weber, tror att det även före 1700-talet i England fanns ekonomiska förbättringar drivna av privatekonomiska incitament. För en framställning av den marxistiska analys som jag är starkt motsatt, se Ellen Meiksins Wood, The Origin of Capitalism (New York: Monthly Review Press, 1999)

[2] Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spel: Friedrich Engels' filosofi och 1800-talets vetenskaper (Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1977) s. 35–52.

[3] Jag citerar Thompson ur Perry Anderson, Arguments within English Marxism (London: Verso, 1980), s. 60–61.

[4] Liedman (1977, s. 40) håller åtminstone delvis med Thompson: han säger att i Kapitalet och Grundrisse kommer historiematerialismen inte till uttryck "i hela dess vidd". "Kapitalet är inte en avhandling om förhållandet mellan kapitalistiskt produktionssätt och borgerligt samhälle eller borgerlig föreställningsvärld. Dess föremål är, som Marx betonar redan i förordet till första bandet, det kapitalistiska produktionssättet och de produktions- och kommunikationsförhållanden som motsvarar detta." Han hade förvisso från början en ambition att i Kapitalet också täcka andra produktionssätt, men blev inte så. "Kapitalet innehåller en teori om kapitalismen, alltså en teori om basen."

[5] Randall Collins, Weberian Sociological Theory (Cambridge UP. Reprint, 1990), s. 122.

[6] Se Stephen Kalberg, Max Weber's Comparative-Historical Sociology (Polity Press 1994), s. 15ff.

[7] Så här beskriver Jan-Werner Müller Webers berömda definition av staten: 

”He simply defined the state through the means it used, and arrived at one of the most quoted sentences in political science: ‘the state is a human community that (successfully) claims the monopoly of the legitimate use of physical force within a given territory’.

The emphasis on force fitted well with Weber’s image of politics as perpetual conflict, of social life as never-ending struggle (which, however, in Weber’s view, also put a premium on the capacity for compromise). But the more important point concerned the legitimacy of force. ...” 

Jan-Werner Müller, Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe (Yale UP, 2011), s. 26.

Angående Den protestantiska etiken så menar Collins, Weberian Sociological Theory, s. 35 att Weber var historicist, "in the sense of seeing history as a concatenation of unique events and unrepetable complexities" och att hans förklaring till kapitalismens framväxt så sett inte var någon teori alls utan en historiskt specifik analys.

[8] Collins, Weberian Sociological Theory, s. 24.

[9] Wolfgang J. Mommsen, The Political and Social Theory of Max Weber (Polity Press, 1989), s. 31.

[10] Mommsen, s. 36. Se också s. 61 Webercitat från 1917 om att avskaffande av privatkapitalismen aldrig skulle innebära "the destruction of the iron cage of modern industrial labour"; "the abolition of private capitalism would simply mean that the top management of the nationalized or socialized enterprises would become bureaucratic as well". Här kan man också tänka på Schumpeter om socialismens utmaning och kapitalismens dynamik. Detta diskuteras mycket intressant i Geoffrey Hawthorn, "Schumpeter the superior", London Review of Books 27 februari 1992.

[11] Jan O. Berg, På spaning efter en svensk modell: Idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897-1909 (Enebyberg: Berg Bild Rum och Färg, 2011), kapitel 3.

[12] Weber i “Politik als Beruf”: "only he who in the face of all this can say 'in spite of all!' has the calling for politics". Citerad ur Randall Collins, Weberian Sociological Theory, s. 2.

[13] Collins, Weberian Sociological Theory, s. 12–14.

[14] Här kan man fundera på om Marx och Engels hade en nedlåtande syn på bönder. Peter McPhee påpekar att Marx i sin ofta citerade sentens från 1852 om bönderna som en "säck potatis" hade en klausul -- mindre ofta citerad -- om att bönderna som röstade på Louis-Napoleon inte omfattade "the country folk who, liked up with the towns, want to overthrow the old order through their own energies." Citerat från Peter McPhee, The Politics of Rural Life: Political Mobilization in the French Countryside 1846-1852 (Oxford: Clarendon Press, 1992), s. 169. I vilket fall får man säga att Weber var mer inriktad på landsbygden: ett exempel är att han 1904 presenteraedr ett papper där han jämförde europeiskt och US-amerikanskt jordbruk i St Louis, på en konferens som var en del av Lousiana Purchases Exposition. Weber menade att USA-bönderna var kapitalistiska medan de europeiska inte var det.  Allan Kulikoff, The Agrarian Origins of American Capitalism (University of Virginia Press, 1992), s. 13.

[15] Collins, Weberian Sociological Theory, s. 38.

[16] Chris Wickham, "Memories of underdevelopment: what has Marxism done for medieaval history, and what can it still do?", i Wickham (red). Marxist History-writing for the Twenty-first Century (Oxford University Press, 2007). Citerad från s. 35.