onsdag 27 augusti 2014

Efterfrågan och den industriella revolutionen i England

Orsakerna till den industriella revolutionen i Storbritannien är en av de mest klassiska debatterna i ekonomisk historia. Detta blogginlägg kollar lite på en av deldebatterna inom denna enorma diskussion, deldebatten om utbudsfaktorer och efterfråganfaktorer.


Hartwell 1965
Detta är en gammal artikel som framför allt är en forskningsöversikt och det är lite kul att se hur mycket som ändå har hänt på de femtio åren sedan Hartwell skrev denna. Han konstaterar i början av sin artikel att väldigt lite forskning ägnats åt frågan vad som orsakade den första industriella revolutionen och varför den hände just i England medan den mesta forskningen om IR behandlat levnadsstandard och effekter av IR (debatten mellan optimister och pessimister). Det är också när man läser gamla artiklar inom ekonomisk historia intressant att se kopplingen mellan ek hist och nationalekonomin; här anknyter Hartwell bristen på analys av orsaken till första IR till att "the understanding of economic growth has also been found impossible by the economists" (s 165). Hartwells uppskattning av litteraturen om den industriella revolutionens orsaker är inte så imponerad:
"'explanations' of the industrial revolution have consisted mainly of suggesting a large number of variables, sometimes relationships between variables, and usually of attributing the crucial discontinuity to the aggregate effects of the autonomous variation of one important variable. The most popular explanation has taken the form of a simple capital accumulation model. It is fair to say that the historians, in their detailed analyses, have suggested many 'causal factors', yet nearly all have sought 'a main cause' and have elevated one variable, explicity or implicitly, to the role of chief cause." (166)
Detta till trots så är det en stor mängd litteratur som han refererar -- bara de viktigaste studierna är, säger han, Toynbee (1884), Mantoux (1906), Ashton (1948), Bowden (1925), Fay (1928), Beales (1928) och Heaton (1948). Och det är en stor mängd olika orsaker som pekats ut:
"While most of these historians have stressed technological change, and nearly all have given primary importance to capital accumulation, some also have stressed laissez faire, and most have said something about the importance of market expansion (usually abroad). In addition to economic variables, however, the industrial revolution has been attributed to the protestant ethic, to the commercial bias of English science and law and to the flexibility of the English social structure. To some, English leadership was no more than an accident of geography, the combination of a fortunate site for trading and favourable factor endowments." (167)
Inalles är det sex olika förklaringar: (1) kapitalackumulation, (2) innovationer, (3) fortunate factor endowments, (4)  laissez faire, (5) marknadsexpansion (ökad export eller ökad intern efterfrågan pga växande befolkning), (6) miscellaneous. Som om inte detta var nog har varje förklaring en stor mängd subsektioner. Kapitalackumulationen kan således orsakas av ökat sparande (från handel och jordbruk), låg ränta, ökade investeringar (t ex i transport), tillbakainvesterade ovanligt höga profiter, bättre användande av sparande pga mer effektiva finansiella institutioner, bättre sparande pga bättre transporter.

Toynbee (1884) hävdade att det var Adam Smith och hans laissez faire-idéer (med efterföljande avskaffande av medeltida regleringar)  som orsakade IR. Också Cunningham betonade laissez faire. För Ashley var det ökad produktivitet i jordbruket. Mantoux såg Ir som ett handelsfenomen. En liknande perspektiv men mer fokuserat på efterfrågan gav W. Bowden och E. Gilboy. Så här skriver Hartwell om dem:
"Witt Bowden argued that increasing wealth at home and abroad had increased demand beyond the limits which the traditional forms of industry could supply. 'It was in respect to the demand for English goods', he wrote, 'that the eighteenth century differed most radically from earlier periods. Pressure for goods was felt alike by the manufacturer, the trader and the farmer'. 'So large was the demand at home, and so extensive were the overseas markets controlled by Englishmen, that without new methods of production, "no exertions of the manufacturers could have answered the demands of trade"'. E. W. Gilboy saw the main stimulus in increasing home demand: 'Changing consumption standards, the increase of population and shifting of individuals from class to class, and a rise in real income provided a stimulus to the expansion of industry which must not be underestimated'." (s 169f)
Också Habakkuk och Deane lade stor vikt på efterfrågansidan, men på internationell handel och export. Deane och Cole betonade effektivisering av jordbruket samt befolkningstillväxt, A.H. John jordbruket, J.D. Chambers befolkningstillväxten.

Det något kaotiska litteraturläget blir inte bättre av den brist på långsiktiga data som rådde 1965: det fanns då, konstaterar Hartwell, "no accurate and few plausible estimates" av de centrala variablerna befolkningstillväxten (det är Tucker 1963 i EHR som finns) och kapitaltillväxten (Deane and Cole), och inga skattningar alls av innovationstakten (s 171). Det är faktiskt nationalekonomerna som Hartwell pekar på som en väg fram, i form av Kuznets som samlade in stora mängder historiska nationalräkenskapsdata. Det behövs data inte minst för att kunna beräkna om någon acceleration i kapitalstock skedde. Utifrån de data som finns, dvs Deane and Cole, hävdar Hartwell att kapitalstock per capita inte accelererade efter 1780 och att ekonomin ändå industrialiserade och klarade av krigföring utan inflation, visar att "there seems to be little theoretical or historical justification for assuing that the industrial revolution in England was the result of a notable acceleration in capital accumulation." (173)

Keynes (1930) har föreslagit att prisstegringarna mellan 1750 och 1790 (jfr Lindert 1985) ökade vinsterna och därmed sparandet och därmed kapitalformationen vilket satte fart på den industriella revolutionen. (Jfr Allen 2009.) Hamilton (1941-42, i QJE) har gett empiriskt stöd åt denna tes, men Hartwell menar att i själva verket ökade pengalönerna än mer ovanför inflationen och det därför fanns ett tryck nedåt på vinstnivåerna 1750-1790 (s 174).

Om uppfinningar och innovationer som potentiell förklaring säger Hartwell inte mycket. På social förndring lägger han däremot fram en om inte annat rätt kul formulerad förklaring som bygger på ändrade sociala värderingar och beteenden:
"at the top of the income structure more capital went into factories and less into country houses, while at the bottom more into new consumer goods and less in idleness, gin and a customary subsistence living standard." (s 176)
En modern formulering av arbetarklassens förändrade och mer "ekonomiska" handlingssätt är ju t ex Jan de Vries idé om en "industrious revolution" där tillgång till exotiska, häftiga kolonialvaror ökar värdet av mer pengar för arbetarklassen vilket gör att de ökar sitt arbetsutbud. (jfr van Zandens diskussion här.)

Därefter kommer Hartwell till mitt fokus, efterfrågan. Och han ger en intressant idéhistorisk bakgrund, som återigen visar kopplingen mellan nationalekonomi och ekonomisk historia:
"Adam Smith argued that the division of labour is limited by the extent of the market. 'As it is the power of exchanging that gives occasion to the division of labour; so the extent of this division must always be limited by the extent of that power, or, in other words, by the extent of the market'.6 The importance of a high level and expansion of demand for growth was firmly postulated by Adam Smith, but over the long period of the classical dominance of economic theory, the importance of demand for growth was explained away by Say's law of markets, which postulated that production increased not only the supply of goods in the market but also the demand for them. Only with J. M. Keynes in the I930's was the thesis advanced and universally accepted by the economists that incomes and employment are largely dependent on investment, that consumer spending has direct effects on profits and the incentive to invest. Even before Keynes some historians, perhaps still students of Adam Smith, realised, in the words of the Hammonds, that 'mass production demands popular consumption', and that 'the command of a wide market is essential to the organization of large-scale industry'. But most historians of the industrial revolution, although implicitly recognizing the need to explain the disposal of an increasing output of consumer goods, have attributed greater importance to an increase in overseas trade than to an increase in home demand." (177f)
Hartwell tar faktiskt ställning för intern efterfrågan-förklaringen, och menar med referens till Gilboy (1934, Wages in 18th Century England, Harvard UP) och Adam Smith (!) att reallönerna steg på 1700-talet samt att en rad goda skördar fr o m 1730-talet banade väg för mer efterfrågan på industriprodukter. (s 179)
 
Befolkningstillväxt då? Sådan tillväxt brukar gå hand i hand med ekonomisk tillväxt, men måste inte göra det -- Irland mellan 1750 och 1850 är ett exempel på det första utan det andra. (s 179)  Hartwell menar därför -- lite lättvindigt!? -- att befolkningstillväxt är ett svar på snarare än orsak till ekonomisk tillväxt.

Slutsatserna är blygsamma:
"has added little to our understanding of the industrial revolution. It has demonstrated only that the rise in eighteenth century output was the result in part of improved organization and technology, and in part of expanding resources and the growth of population, without having explained the process of invention and its diffusion, or the reasons for the increase in population; it has stressed the importance for industrialization of a changing society and new social values, without explaining how those changes came about; it has demonstrated the need there was for a growing demand, particularly in the home market, without analysing how that demand grew and was sustained; it has argued that there was no great acceleration in capital formation as a prelude to, or as an accompaniment of the industrial revolution. The survey, moreover, has lead inevitably to the conclusion that the various 'forces making for growth' in the eighteenth century were not autonomous variables, but rather manifestations of growth itself; this seems to have been particularly true of capital accumulation, innovation and population growth." (180)
Och får Hartwell att fråga:
"But do we need an explanation of the industrial revolution? Could it not be the culmination of a most unspectacular process, the consequence of a long period of slow economic growth?" (180)
Och Hartwell lutar åt att det som kallas den "industriella revolutionen" och som hände i England efter 1780 helt enkelt var kulminationen på en lång och kumulativ process.


Mokyr 1977
Joel Mokyr var på 1970-talet en av de ledande forskarna inom New Economic History och detta paper börjar med ett citat från Frank Knight om ekonomisk teori. Syftet med pappret är att testa Elizabeth Gilboys tes att efterfrågan var lika viktig som utbudssidan för att orsaka den industriella revolutionen. Mokyr omformulerar Gilboys argument i neoklassiska termer för att göra det testbart.

Mokyr citerar Gilbert:
"The factory could not become typical until demand had been extended... throughout the entire population to consume the products of large scale industry. In order that a shift in the demand schedule may occur, individuals must be able to buy more units of a commodity at the same price, or the same amount of the commodity at a higher price . the entire schedule must shift upward, indicating a greater buying power." (982)
För att detta inte ska vara ett cirkelresonemang hävdar Mokyr att det finns tre möjliga källor till den ökade efterfrågan: (1) jordbruket, (2) utländska marknader, (3) befolkningstillväxt. Vad gäller förklaring 1 så skulle det kunna vara så att priserna på jordbruksprodukter faller pga produktivitetsväxt; om efterfrågan på dem är inelastisk så kommer då efterfrågan på andra produkter stiga. Problemet för denna tolkning är att jordbrukspriserna steg från 1750 till slutet av Napoleonkrigen, dvs över perioden av Industriell Revolution. Ippolito (1975, Economica) har kollat på effekterna på industriell efterfrågan av jordbruksdepressionen 1730-50 och med samma procedur skattar Mokyr att jordbrukspriser kan ha bidragit max med 0.26 procent industriell tillväxt per år 1750-1850, en period under vilken han hävdar att tillväxten i BNP per capita var 3 procent per år! Den siffran för BNP-tillväxt verkar dock orimligt hög; Broadberry och O'Rourke (2010) anger en tillväxttakt på 0.20 procent 1750-1820 och 1.25 procent 1820-70. Mokyr säger också annanstans att det inte finns några bra BNP-siffror för perioden, så var han fick siffran 3 procent per år ifrån kan man ju undra. Eversley (1967) har hävdat att det inte var minskat utbud utan stigande efterfrågan som orsakade prisökningarna på jordbruksprodukter efter 1750. Detta kan dock inte hjälpa till att förklara ökad efterfrågan på industriprodukter, säger Mokyr: om efterfrågan på jordbruksprodukter ökar på industriprodukternas bekostnad är detta ett argument contra Gilboy, och om den ökade efterfrågan beror på ökad produktion och ökade inkomster i grund och botten, blir det återigen ett cirkelresonemang. (s 984) Mokyr finner Eric Jones (1974) version mer övertygande: "the golden age of the labourer" i 1700-talets andra fjärdedel gav arbetarna smak för finare varor, tillverkningsvaror, och han var därefter mer villig att arbeta hårt för att kunna köpa sådana. Alltså ett skifte i arbetsutbudet, alltså samma argument som De Vries senare gjorde. Mokyr noterar också att andra presenterat andra förklaringar till förlängningen av arbetsdagen under perioden: tvång (Marx, Hammonds) eller förbättrad kosthållning (Freudenberger, Cummins).

Vad gäller exporter så måste man då, säger Mokyr, kunna förklara varför efterfrågan på kontinenten riktades just mot Storbritannien och inte andra ställen, som då kunde ha industrialiserats istället. Han menar också att om exporterna ökade (vilket ökade tillväxten i industrin) pga förbättrade transporter, så kom detta egentligen från utbudssidan även om det syntes på efterfrågansidan. (s 986) Han menar också att exporterna rent empiriskt inte kan förklara IR: exportkvoten av BNP föll från 18 procent 1801 till 11 procent 1841 och 14 procent 1851. (s 987) (Paul Bairoch kommer fram till samma sak i J of European Ec Hist, 1974.)

Den tredje möjliga källan är befolkningstillväxt. Mokyr hävdar då att om befolkningstillväxt sänker inkomst per capita (dvs BNP per capita) så behöver inte befolkningstillväxt öka efterfrågan. Men vilket starkt antagande detta är -- det finns ju gott om malthusianska argument för att reallönen ska sjunka av befolkningstillväxt, men inte nödvändigtvis BNP per capita. Mokyr lägger fram ett matematiskt bevis (som sagt, detta är New Economic History) i ett appendix för att om befolkningsväxt sänker BNP per capita så blir netto-effekten på efterfrågan obestämd och kanske negativ, men han lägger inte fram några empiriska belägg för att antagandet skulle hålla...

En annan variant av Gilboytesen, säger Mokyr, är att utbudskurvan skiftat utåt av ökad efterfrågan. Mokyr pekar på att detta förutsätter att det finns en "market for innovations" som kan svara på prissignaler, och han argumenterar övertygande för att om en sådan marknad överhuvudtaget finns så är den antagligen synnerligen imperfekt pga externaliteter, osäkerheten i innovativ verksamhet, och att ny kunskap snabbt blir en public good. (s 990) Schiff (1971) har t ex visat att patentsystem inte gynnade industrialiseringen. Och Nathan Rosenberg (1974, Economic Journal) har argumenterat att det är vilseledande att anta att utbudet av ny teknologi var så elastiskt att efterfrågeförhållanden satte takten på den teknologiska förändringen.  Mokyr menar också att i kol- och bomullsindustrierna skedde framstegen genom intensivare arbete och ökad resursallokering dit, inte genom teknologiska framsteg. (s 993f) Han ser inga skalfördelar i industrin före 1870 (s 995-8).

En tredje variant av Gilboytesen är att ökningen av efterfrågan på industrivaror inte skedde på bekostnad av andra varor utan genom användning av tidigare oanvända ekonomiska resurser (t ex ofrivillig arbetslöshet). Denna analys har framförts av Habakkuk såväl som Jan de Vries (1976, The Economy of Europe in an Age of Crisis, 1600-1750). Merkantilisterna framförde på 1600-1700-talen sådana proto-keynesianska argument. Mokyr menar dock (s 1000-1003) att om det fanns outnyttjade resurser som blev satta i spel mer effektivt så var detta mer genom utvecklingar på utbudssidan.

I sina slutsatser avfärdar Mokyr Gilboytesen och menar att:
"The old schoolboy view of the industrial revolution as a "wave of gadgets" may not be so far off the mark after all, provided we allow for "more" as well as for "better" gadgets, and we include abstract improvements such as organizationacl hange, changes in workers'a ttitudes, and so forth, as "gadgets" in a wider sense. /.../ the traditional notion that supply and demand were somehow symmetric in the industrialization process is unfounded. The determination of "when," "where," and "how fast" are to be sought first and foremost in supply, not demand related processes." (s 1003, 1005)

O'Brien 1977
1974 gav Oxford University Press ut tio essäer av professor Eric Jones på temat engelsk jordbrukshistoria från Restorationen 1660 till Waterloo 1815 under titeln Agriculture and the Industrial Revolution. Med anledning av denna utgåva skriver Patrick O'Brien i sektionen "Essays in bibliography and criticism" i The Economic History Review en artikel där han diskuterar jordbrukets utveckling 1660-1815 och bidrag av produktionsfaktorerna arbete, kapital och jord i utvecklingen. Jordbrukets historia har skrivits på ett mycket mer kvalitativt mindre kvantitativt sätt än historien om industrin, handeln och de offentliga finanserna, menar O'Brien (s 167) och pekar på att det inte finns några skattningar av den brukade jordens areal på 1600-1700-talen utan att man mest verkar anta att arealen stod stilla fram till att de höga matpriserna 1790-1815 (jfr Lindert 1985) gav anledning till ny uppodling. Vad gäller kapitalformation har Holderness gjort skattningar i sitt kapitel i Higgins och Pollard (red) Aspects of Capital Formation in Great Britain, 1750-1850 (1971) och Feinstein har kommande skattningar i Capital Accumulation and Economic Growth in Great Britain, 1760-1860. O'Brien menar att det är troligt att 1650 var den "extensiva fasen" i det brittiska jordbrukets investeringar klar -- man hade då nyodlat jord (land reclamation), rensat och dränerat, samt konstruerat vägar. Efter det kunde kvantitativt ganska små investeringar i byggnader och framför allt djur öka produktionen kraftigt. Det verkar som att ration djur per sysselsatt var högre i engelskt jordbruk än i Frankrike, Italien eller Ryssland. Djuren gav kraft, transport och gödsel och även output i form av mejeriproudkter, kött och råprodukter till industrin (t ex oxskinn som blev till rep i Falu koppargruva). Vi behöver förstå, säger O'Brien, varför djur-människa-ration var högre i Storbritannien och Holland än annanstans i Europa. Vad gäller arbetskraften var det absoluta antalet sysselsatta i jordbruket konstant mellan 1701 och 1831 (!) runt 1.8 miljoner. För perioden 1793-1872 menar Jones att befolkningen på landsbygden ökade snabbare än vad jordbruket behövde arbetskraft, vilket ledde till ett överutbud på arbetskraft; detta gäller dock inte nödvändigtvis för tidigare perioder med lägre befolkningstillväxt, säger O'Brien. Det kan ha skett en förbättring av "skills and quality of" arbetskraften mellan 1650 och 1815 men det verkar inte finnas mycket statistik än läskunnighet. (s 170)

Två faktorer finns kvar: tekniska framsteg samt institutionella förändringar (enclosures). Jones är skeptisk till enclosures som förklaring, vilket också får stöd i monografier -- Thomas (1963) om Wales och Grigg (1966) om södra Lincolnshire såväl som McCloskeys pågående arbete, hittills presenterat i ett bokkapitel från 1973. O'Brien menar att jordbrukshistorikernas bästa arbeten handlar om teknologiska framsteg (s 170). Det handlar om bättre redskap men också om nya grödor.

Därefter börjar en rätt svamlig sektion där O'Brien pratar om huruvida jordbruket var en progresiv kraft eller ej på 1700-1800-talen, takten på framsteg, och kopplingen mellan industri och jordbruk. Priserna på mat steg ca 1510-1660, stod därefter stilla 1660-1750 och ökade därefter 1750-1815. Vad förklarar dessa "long swings"? Det kan bara göras i ett europeiskt perspektiv, säger O'B. (s 174) Prisökningarna 1750-1815 är bakgrunden till Ricardos och andras pessimism, och attacken på Corn Laws kan se som en lösning på problemet; O'B är inte imponerad av jordbrukets omställning i respons. Han menar också att förklaringen till de stigande priserna 1750-1815 är att jordbruket inte ökade sin produktion trots stigande urban efterfrågan. (s 175) Habakkuk och därefter Deane och Cole har argumenterat för att överföringen av inkomster från löntagare till bönder och jordägare skapade "a more buoyant home market for manufactured commodities and stimulated higher rates of saving and investment", men O'B är tveksam till denna tes. Arthur John har också i artiklar om perioden 1660-1745 visat att den inkomstöverföringen lika gärna skulle kunna ha den motsatta effekten, beroende på efterfrågans inkomstelasticitet i olika samhällsklasser. Däremot menar O'Brien contra Ricardo att jordägarna i huvudsak hade en positiv effekt på den ekonomiska utvecklingen och använde sina vinster från jordbruksproduktionen på ett vettigt sätt, t ex i att investera i förbättringar av produktionen. Här stödjer han sig på F.M.L. Thompsons English Landed Society in the 19th Century (1963) och G.E. Mingays English Landed Society in the 18th Century (1963). Han hävdar att de i ett europeiskt perspektiv var sparsamma vad gäller lyxkonsumtion och "progressiva" i sina investeringsvanor. (s 179) Däremot tror inte O'B att de hade en högre tendens att konsumera inhemska industrivaror än vad andra samhällsklasser hade; tvärtom, säger han, så konsumerade de i högre grad importerade varor. Inte heller jordbruksarbetarna satte fart på efterfrågan på industriprodukter: "Those who continued to work in the countryside did not spend enough to widen appreciably the market for manufactured goods. Industry found its best markets in the urban sector or abroad." (s 179)


O'Brien 1985
Historiker som Deane och Cole (1972) hävdade att exportefterfrågan var en avgörande kraft för den brittiska industriella revolutionen. Denna tolkning ifrågasattes av A.H. John, D. Eversley och E.L. Jones som istället betonade, med Johns (1967) ord, "the centrality of agricultural change and a dynamic home market to British economic growth". I Cambridge inflytelserika The Economic History of Britain hävdade 1981 Donald McCloskey och R.P. Thomas med en kontrafaktisk metod än starkare att utrikeshandeln inte var viktig. Syftet med denna artikel av O'Brien är att argumentera mot nytolkningen.

Dataläget är dåligt, säger O'Brien: vi har inga siffror på hur mycket investeringar som kom till industrin från jordbruket eller vice versa, eller i allmänhet flödet av pengar mellan sektorerna. Skattningarna av jordbrukets produktion -- han refererar till Crafts (1983) "British Economic Growth 1700-1831" bygger helt på extrapoleringar utifrån befolkningsstatistik och/eller reallöner. Inte heller existerande prisdata 1660-1820, från Schumpeter (1938), Gilboy (1936), Phelps Brown och Hopkins (1962), duger för O'Brien som därför här presenterar två nya prisserier för jordbruks- och industriprodukter under perioden. Han sammanfattar sina slutsatser så här. 1, det behövdes en lång stegring av jordbrukspriserna 1750-1815 för att sätta fart på innovationstakten i sektorn. 2, i en europeisk kontext är det anmärkningsvärda med engelskt jordbruk inte tillväxttakten utan förmågan att bibehålla output och samtidigt släppa arbetskraft till industri- och tjänstesektorerna. 3, varken den långsamma växten i jordbrukets produktivitet eller den begränsade släppandet av arbetskraft till mer högbetalda jobb gjorde något större bidrag till utgifterna på industrivarorna. 4, 1660-1820 så är netto-effekten på hemmamarknaden för industrivaror av först en gynnsam och sen en ogynnsam trend i netto-pris-relationer mellan jordbruk och industri något negativ. 5, "against this background of long swings in relative prices, exports re-emerge as a far more important stimulus to industrialization than advances in agricultural productivity" (s 775). "Thus the views of classical economists who saw agriculture as a potential brake on economic progress seem ripe for rehabilitation."

Huvudbilden av prisindexen är att priserna på både industrivaror och jordbruksvaror står rätt still 1660 till 1745 (jakobitupproren). Därefter börjar jordbrukspriserna öka rätt kraftigt till 1770, står därefter stilla i tio år och ökar därefter än mer. Industripriserna börjar inte öka svagt förrän på 1170-talet, står rätt stilla på 1780-talet, och ökar därefter rätt rejält efter 1790. Tidigare prisdata för jordbruks- och industriprodukter i södra England, av Doughty (1975, i Explorations in Econ Hist) visar att de står rätt stilla från mitten av 1400-talet till 1500-talets andra decennium då "prisrevolutionen" börjar. Grovt talat så ökar jordbrukets relativa priser ca 1501-1641, därefter den omvända trenden till 1705, därefter stabilitet 1705-1745.

Jones (1981, i Cambridge Econ Hist of Britain) skattade tillväxten i jordbruket 1700-1800 som 0.48 procent per år, utifrån att växten skulle följa befolkningsväxten, justerat för nettoimporter av mat. Crafts (1983) reviderar skattningarna och lägger fram sina egna: 1700-60 0.60 procent årligen, 1760-80 0.13 procent, 1780-1801 0.65 procent. O'Brien menar att dessa skattningar är "gissningar" men använder dem ändå och drar slutsatsen att 1700-60 växte jordbrukets output lite snabbare än befolkningen men långsammare efter 1760 (s 778f). Och det gick alltså långsammare efter 1760 trots att priserna steg; O'Brien drar slutsatsen att det krävdes en lång trend av ökade priser för att öka investeringarna och få upp tillväxttakten i jordbruket igen efter 1780 (s 779).

Han upprepar sitt argument från 1977 att i ett europeiskt perspektiv är det inte växten i output som är imponerande med brittiskt jordbruk 1650-1815 utan ökningen av arbetsproduktivitet som tillät att man producerade mer mat samtidigt som man släppte ifrån sig arbetskraft till jordbruket (s 779). Centrum i denna utveckling, som han menar felaktigt refereras till som en "jordbruksrevolution", var, menar han med referens till Chorley i EHR 1981 att man fick fram grödor som lämpade sig till foder vilket möjliggjorde en ökning av antalet djur i jordbruket. Åtminstone i det tidiga 1800-talet och kanske tidigare utmärkte sig England i ett europeiskt perspektiv genom en högre djurintensitet i jordbruket (O'Brien och Heath, "Agricultural Efficiency in Britain and France, 1780--1914", 1977). Men någon ökning 1660-1820 verkar inte kunna förklaras av högre prisökningar på mejeriprodukter och kött än på spannmål, som agrarhistoriker gjort en hypotes om, för någon sådan prisförskjutning skedde inte under perioden.

Även om ökningen i jordbrukets arbetsproduktivitet var långsam så bidrog den till efterfrågan på industriprodukter på tre sätt. (1) stigande inkomster i jordbruket gav köpkraft för tillverkningsvaror. (2) arbetskraft som rörde sig från jordbruksarbete till mer högbetalda urbana jobb ökade sina utgifter på tillverkningsvaror. (3) skiften i terms of trade mellan sektorerna påverkade utgifterna på tillverkningsvarorna. (s 780f) O'Brien gör lite yxiga beräkningar på dessa tre mekanismer och kommer fram till att de första två men inte den tredje bidrar till ökad industriell produktion mellan 1700 och 1800; dock hävdar han att det bara är en mindre del av den industriella tillväxten som kan förklaras av detta; "the evidence adduced here suggests that agriculture's contribution to widening the domestic market for industrial expansion was slight" (s 783).

Slutsatsen blir alltså, som nämnt i inledningen, stöd för de klassiska ekonomernas (Ricardos) syn på jordbruket som något av ett hinder för Storbritanniens ekonomiska framsteg på 1800-talet (s 784). O'Brien referear till Mokyrs (1977) argument mot efterfråganförklaringen av den industriella revolutionen, men säger också att förskjutningar av inkomster mellan olika grupper har effekter på efterfrågan på olika typer av produkter. Som O'Brien ser det gjorde jordbruket ett bidrag till Storbritanniens ekonomiska utveckling genom att 1700 ha nått en nivå att kunna försörja familjer utan att göra anspråk på alla resurser i form av arbete och kapital och att prisstegringen efter 1745 ökade investeringarna i sektorn och tog den till en ny nivå, varpå det var industrin som ledde den ekonomiska utvecklingen. Industrin hjälptes i det genom integration av den inhemska marknaden genom förbättringar av transporter, tre uppsving i utrikeshandeln (1700-15, 1745-60 och 1783-1800) och ett "modicum net investment in industry". (s 785) Befolkningsväxten menar han var "probably more of a nuisance than a precondition for industrialization" (s 786). Och: "We need to reaffirm the Industrial Revolution as quintessentially industrial, commercial and urban." (786)



Horrell 1996
Sara Horrell börjar sin artikel med att ta upp efterfrågansideförklaringar till den industriella revolutionen i Storbritannien, förklaringar som betonar befolkningstillväxt, ökad inkomstojämlikhet, högre löner och större möjligheter till arbete för kvinnor och barm. och förändrade preferenser vad gäller hushållsproduktion och konsumtion. (McKendrick 1974, Williamson 1985, Hudson 1992, De Vries 1994, och tidigare Gilboy.) Horrell använder hushållsbudgetar från arbetarklassen och en skattning av aggregerade utgifter på mat för att undersöka effekten av inhemsk efterfrågan på den brittiska industrialiseringen.

Horrell konstaterar att Lindert föreslagit att befolkningen kan ha växt pga en exogen minskning av mortaliteten istället för att som Wrigley och Schofield föreslagit, befolkningen växte pga en ökning av fertiliteten orsakad av ekonomisk tillväxt. Men varför, frågar Horrell, skulle befolkningsväxt ha ökat efterfrågan på industriprodukter? Det finns två kanaler. 1, genom jordbruksproduktionen, matpriser och inkomstfördelning; 2, genom innovation i industrin. Den traditionella versionen betonar jordbruket: en ökad befolkning krävde ökad produktivitet i jordbruket, vilket ökade bönders inkomster vilket tillät dem att köpa tillverkningsvaror, samtidigt som den högre produktiviteten sänkte matpriserna vilket tillät också andra att köpa tillverkningsvaror (Eversley 1967). Men Horrell menar att nyare forskning talar mot denna tolkning: reala inkomster växte långsamt i jordbruket, det fanns stor arbetslöshet på landet, produktivitetsväxten var långsammare under industriella revolutionen än tidigare, och relativpriserna på mat ökade (O'Brien 1985, Clark 1991, Mokyr 1977, Horrell och Humphries 1992). Med hänvisning till O'Brien (1985) menar hon att jordbruket "probably" stod för mindre än 20 procent av den ökade efterfrågan på industriprodukter. (s 563) Även om matpriser inte sjönk kan förbättringar av jordbruket ändå haft en effekt på efterfråganmönser genom att minska subsistenssektorn och öka fokus på lönearbete och marknadsproducerade varor. Detta har Pat Hudson argumenterat för i The Industrial Revolution (1992); de Vries version är att en sådan omvandling föregick den industriella revolutionen. En annan version är att förändringar i inkomstfördelningen påverkade efterfrågan på industriprodukter:
"Furthermore, increased agricultural productivity, cheaper labor arising from increased population, and redistribution of income towards property owners increased middle- and upper-class incomes and heightened income inequality, which would have increased demand for manufactured goods. A number of authors have referred to this growing bourgeois consumption, and its existence is supported by Jeffrey Williamson's finding that income distribution moved in favor of the already better-off. But, even if the middle and upper classes did have higher incomes, we do not know whether they spent their money on the manufactured goods of the new industries, on hand-crafted traditional wares, or on imported luxuries" (563)
Hon avfärdar som vi ser denna förklaring, men den har i alla fall framförts av Davis (Industrial Revolution, s 62-76), Allen (Enclosure, kap 12 och 14) och Berg (Markets, s 12-13).

En annan möjlighet -- som Neil McKendrick föreslagit -- är att konsumentvaruindustrierna inte bara erbjöd nya varor utan också jobb till kvinnor och barn vilket ökade familjeinkomsterna. Att kvinnor fick större inkomster ökade enligt denna förklaring deras inflytande över familjens beslutsfattande och köpen av kvinnoorienterade varor som kläder, knappar, keramik, m m. McKendrick: "the new patterns of consumption played an important part in boosting home demand and fuelling economic growth". Men Horrell är skeptisk också till denna förklaring: kvinnor kan ha arbetat mer eftersom männens löner sjönk (så inkomstnivån var fortfarande stagnanat), arbetarklassen köpte inte mycket kläder utan ärvde dem mest, och liknande efterfrågeförhållanden ledde inte till någon industriell revolution annanstans. "Higher domestic demand arising from the increased family incomes of the labor aristocracy remains in dispute." (564)

Horrell fokuserar dock inte i denna artikel från den stora frågan om huruvida efterfrågan förklarar den industriella revolutionen, utan istället på huruvida de hypoteserade konsekvenserna för utgiftsmönster kan identifieras empiriskt. (564) "Did increased incomes, reduced home production, factory work, and changed patterns of household labor-force participation increase the demand for manufactured goods? If not, the mechanisms posited by demand-side proponents are called into question and further questions are raised." (564) Hon har samlat in hushållsbudgetar från arbetarklasshushåll från 1787 till 1854 och analyserar dessa. I detta paper används 283 hushållsbudgetar; totalt omfattar datasetet 1781 hushåll. (565; Horrell och Humphries i JEH 1992 presenterar det större datasetet) De kommer från 26 olika källor, såsom samtida samhällskommentatorer och parlamentsutredningar. De grupperas utifrån mannens yrke: jordbruksarbetare, "outworkers", arbetararistorkrati såsom gruvarbetare och fabriksarbetare.

75 procent av hushållsbudgetarna gick till mat både i sena 1700-talet och mitten av 1800-talet; 6/7 av inkomsterna gick till nödvändigheter. (572) Man kan se att gruvarbetare och fabriksarbetare äter mer kött och en mindre andel mjöl (starch). "Rents as a proportion of total expenditure increased for most groups over the period, supporting the notion of a redistribtion of income towards property owners." (572, även 581) Ale förekommer bland de som inte är jordbruksarbetare och tobaken förekommer från det tidiga 1800-talet. På 1700-talet var råg och havre (oatmeal) den viktigaste källan till starch men på 1800-talet kom riset (576). De reala utläggen för ett hushåll ökade med ungefär en tredjedel under perioden. (581) Detta är betydligt lägre än Feinsteins och Crafts skattningar av konsumtionsökningen per capita (119 resp 56 proc), så "increased domestic demand must have come disproportionately from other sectors of society". (582) Horrell utvecklar:
Evidence from the budgets of laboring households indicates that the expenditure of the working class was not a major stimulus to industrialization. It provided little demand for the products of the new manufacturing industries, although it was responsible for about one-third of the increased expenditure on all items. Thus working-class expenditure manifested itself as demand for the products of the traditional industries, particularly food, food processing, and related transport and distribution activities. There was also increased expenditure on fuel, and a significant proportion of nonessential expenditure was directed towards services such as education, recreation, sick clubs, and friendly societies. But we need to look elsewhere to discover who was demanding the products of the textile industries and household goods industries such as pottery, cutlery, small metal goods, toys, and paper. (s 582)
Hon går vidare med regressionsanalys av relationen -- à la McKendrick -- mellan kvinnor och barns förvärvsarbete och konsumtionen. Resultaten talar emot McKendricks analys (s 589).

Magnusson och Nyberg 1995
"Det övergripande syftet med detta forskningsprojekt är att undersöka hur och varfor konsumtionsmönster och preferenser har forandrats, och vilken roll dessa forandringar i sin tur har hat? för den industriella utveckling som Sverige genomgått under 1800-talet och fram till första världskriget"
De sammanfattar efterfråganargumentet:
"Redan på 1930-talet formulerades invamlningar mot starkt produktionsinriktade tolkningar av den industriella revolutionen i England, tolkningar som företraddes av sadana auktoriteter som Marx och Mantoux.  en banbrytande uppsats betonar Elizabeth Gilboy att den mekaniserade fabriken måste ses som ett resultat av massmarknadens uppkomst, vilken i sin tur framför allt förutsatte en ökad köpkraft från breda lager av befolkningen. Diskussionen kring efterfrågans roll har sedan rasat vidare, särskilt inom brittisk ekonomisk-historisk forskning. Nutida forskare som Mokyr och McCloskey har visserligen tillbakavisat tesen att en snabbt stigande efterfrågan i England på 1700-talet ensamt skulle kunna förklara den industriella revolutionen, eftersom det i så fall skulle forutsätta stor outnyttjad kapacitet inom den brittiska ekonomin vid denna tid. Istället betonar de, liksom Mantoux, den snabbt ökande kapacitet som drevs fram av teknologiska och organisatoriska innovationer, vilket i sin tur möjliggjorde en ökad konsumtion.’
Aven om det självfallet är omöjligt att peka ut en faktor som den enda betydelsefulla, ar ändå Mokyrs och McCloskeys argument utpräglat statiskt. Det förmår inte på allvar tillbakavisa den långsiktiga betydelsen av “the birth of a tonsumer society” som Neil McKendrick - liksom Elizabeth Gilboy - för Englands del tidsmassigt vill lokalisera till 1700-talet. Sett i ett mera dynamiskt perspektiv kan naturligtvis en snabbt stigande efterfrågan - vare sig den genereras via en inkomst-omfördelning hemma eller en stigande utländsk efterfr4gan - leda till krav på ökad produktion som i sin tur genererar krav på forandrad industriell produktion och organisation. Särskild relevans har detta synsätt med tanke på att de dominerande konsumtionsvaruindustriema under 1700~talet var foga teknologiskt avancerade och inte heller krävde omfattande investeringar. De studier som hittills har genomförts rörande kapitalbehovet for industrin under den första industriella revolutionen är samstämmiga nar det galler det relativt blygsamma behovet av kapital9 En utvidgad kapacitet kunde förverkligas utan stora investeringar. Att en ökad efterfrågan leder till ett ökat innovationstryck har uppmärksammats bland annat i den diskussion som under senare år har forts kring fabrikssystemets uppkomst och spridning. Istallet för att betona teknologins betydelse - “the muscle and engine explanation” (senast hos D. Landes) - har istället den snabbt stigande efterfrågan påtextilvaror setts som en central faktor när det galler att forstå fabrikernas framväxt. För den decentraliserade och förläggarbaserade industriella organisationsformen ledde den, i första hand utländska, snabba efterfrågeökningen från mitten av 1700-talet till ökade trar~aktions-, övervaknings- och transportkostnader. Detta i sin tur stimulerade framväxten av en mer centraliserad produktion och distribution.”
Lennart Schön och andra har för Sveriges del betonat vikten av ökade inkomster i jordbruket vilket ökade efterfrågan på textilprodukter. USA var det land där massproduktionens organisation och teknologi först fick fotfäste, vilket brukar förklaras med högt inkomstläge, men Magnusson och Nyberg vill till detta lägga homogeniteten i den amerikanska hemmamarknaden (s 8). Ockå Sverige har setts som ett land "där den snabba industrialiseringen på bred front i särskilt hög grad kom att vila på en enhetlig masskonsumtion" (s 8). Frankrike och Italien ses däremot som känder med mer fragmentariserad och lokal efterfrågan, vilket visats t ex av Charles Sabel och Jonathan Zeitlin.

Magnusson och Nyberg menar att effekterna av stigande eftefrågan är relativt välutforskat, men att detta inte fället orsakerna bakom stigande efterfrågan och preferensernas förändirngsmönster. Vilka sociala grupper gick i spetsen och för vilka varor? Hur såg mekanismerna ut i England på 1700-talet? Och varför skiljer länder sig åt här? De diskuterar olika teoretiska perspektiv: marginalnytta, institutionell teori, antropologisk teori.

För det svenska forskningsläget hänvisar de till Heckschers undersökning av livsmedelskonsumtion på kungsgårdar och slott, Utterström om kost på Stockholms barnhus, Morell och Essemyr om kost vid hospital och järnbruk. Och den mer makroinriktade debatten:
"Debatten om den svenska industrialiseringen efter 1850 omfattar två huvudlinjer dar bedömningen av den inhemska efterfrågans betydelse går isär. I inhemska modellen (Schön, Fridholm-Isacson-Magnusson) får de forändrade eflerfrågeförhållandena på hemmamarknaden en framskjuten ställning medan företradarna för exportmodellen (Heckscher, Montgomery, Gårdlund, Söderlund, Jörberg) ser svensk industrialisering som ett litet råvarubaserat lands anpassning till den internationella handelns ökade efterfrågan pa stapelvaror. Den inhemska modellen - med sin starka betoning pa tidig kontinuerlig kommersialisering som en följd av förändringama i jordbruket - har beröringspunkter med modem agrarhistorisk forskning. Dartill kommer den ökade betoningen pa tidig marknadsintegration före 1800-talet bland vissa etnologer, historiker och socialantropologer. Ett viktigt arbete i detta sammanhang är Borje Hanssens undersökning Österlen." (s 15)
Och så här sammanfattar de den viktigaste forskarens tes, Lennart Schön:
"Schön hävdar att bland annat hans undersökningar ger stöd för antagandet att det svenska industriella genombrottet var en tiukt av samspelet mellan hemmamarknaden och exportmarknaderna dar bland annat en aktiv stat befrämjat jordbrukets kommersialisering och svarat för uppbyggandet av industrisamhttllets institutioner. Dtirigenom kunde exportinkomsterna spridas vidare i den svenska ekonomin och bland annat skapa stigande inkomster och vaxande konsumtion. Därigenom skapades enligt Schön ett annat och betydligt mindre uppmärksammat utlandsberoende, nämligen beroendet av importen av konsumtionsvaror. Sverige hade de facto underskott i bytesbalansen anda till 1910. Exportindustrins enastående utveckling efter 1850 - vars tillväxt en aktre generation ekonomhistoriker velat se som dynamiken i svensk industrialisering - reduceras av Schön till att fordjupa och förstärka den inhemska utvecklingen" (17)
Det egna projektet ska handla om perioden från tidigt 1800-tal till 1914. Det finns två stora teman i projektet. Det första är: "i vilken utsträckning förandringar i konsumtionen och distributionsledet, i växelverkan med produktionens utveckling och omstrukturering, betingas av förändrade preferenser. /.../ För att kunna undersöka denna komplexa tråga är ett första steg att ta reda på vem konsumenten egentligen var vid skilda tidpunkter. Vilka var de bärarna av det nya konsumtionsmönster som växte fram i samband med den första vågen av industrialisering under 1800-talet? När kan vi tidsfasta genombrottet för uppkomsten av en homogen massmarknad för svenskt vidkommande? (s 18f) Den andra frågeställningen handlar om distributionsledet. Den intresserar jag mig inte för, utan bara för den första delen.

I den första delen ska de använda bouppteckningar som källa. De menar att bouppteckningar i Sverige mest använts av agrarhistoriker men att med större och längre dataset kan de också användas för att undersöka förändrad konsumtion. "Rätt använd är bouppteckningar den källa som bäst besvarar vad som efterfrågats av specifika sociala skikt" (s 22) [1] De ska kolla på vilka varor som fanns i hemmen och hur fördelningen mellan hemmagjorda och köpstadsvaror förändrades. När inträdde de viktiga brotten i konsumtionsnivåns utveckling? Hur skilde sig konsumtionsnivån ut socialt? Mellan jordbrukets övre skikt, självägande bönder och obesuttna? Och hur påverkas det av vad för typ av landsbygd man bodde i?


Fotnot
[1] De anger också ett par källproblem med bouppteckningar som material: "Kända svårigheter är att lägre socialgrupper ar sämre representerade än högre, att gifta personer är överrepresenterade, att mindre än hälften av de döda boupptecknades, att materialet med avseende på detaljrikedom försämras över tid vilken försvarar jämförelser, att de boupptecknade inte är ekonomiskt aktiva, att man får en försenad bild av innehavet och så vidare." (s 22f)

Referenser
Hartwell, R.M. (1965) "The Causes of the Industrial Revolution: An Essay in Methodology", The Economic History Review.
Horrell, Sara (1996) "Home Demand and British Industrialization", Journal of Economic History.
Magnusson, Lars och Klas Nyberg (1995) "Konsumtion och industrialisering i Sverige 1820-1914: Ett ekonomisk-historiskt forskningsprogram". Uppsala Papers in Economic History nr 38.
Mokyr, Joel (1977) "Demand vs. Supply in the Industrial Revolution", Journal of Economic History.
O'Brien, Patrick (1977) "Agriculture and the Industrial Revolution", Economic History Review.
O'Brien, Patrick (1985) "Agriculture and the Home Market for English Industry, 1660-1820", English Historical Review.

måndag 25 augusti 2014

Befolkning och löner i England 1541-1913

Peter Linderts artikel "English Population, Wages, and Prices: 1541-1913" från 1985 börjar så snyggt:
"Malthus was certain of it. Population growth brought costly food, scarce land, low wages, pauperism, and misery. Poor relief could only prolong the agony by spreading an insufficient food supply among more families and encouraging the poor to procreate." 
Malthus hade alltså ett tydligt argument men, säger Lindert, han hade inte statistiken för att testa om det stämde eller inte. Men nu (eller ja, 1981) har Wrigley och Schofield (1981) lagt fram skattningar av den brittiska befolkningen över 330 år. Lindert för ett resonemang om de komplexa relationerna som kan förväntas mellan befolkningsväxt och BNP per capita eller reallöner; befolkningsväxten kan å ena sidan à la Malthus förväntas sänka reallönen, men kan å andra sidan förväntas höja BNP-tillväxten genom att öka marknadens storlek, stimulera kapitalformering osv. (s 611) Av dessa skäl samt att det finns reallöner längre tillbaka än BNP kollar Lindert på relationen befolkningsväxt--reallöner snarare än befolkningsväxt--BNP.

Malthus själv kollade, med hjälp av historiska arbeten av Sir Frederick Morton Eden m fl, på jordbruks-daglönares löner i termer av vete mellan 1350 och 1815, och fann två perioder av fallande spannmålslön, under Tudorperioden (1485-1603) och sin egen tid. Han drog slutsatsen att befolkningen hade växt under båda dessa perioder. Malthus hävdade att lönefallet inte berodde på ökat penningutbud men presenterade inte några bevis mot den monetaristiska tolkningen, som så redan var tre århundraden gammal. (s 611). Ökningen av spannmålslönen på 1400-talet samt den höga nivån på 1700-talet före de franska krigen bortförklarade Malthus ad hoc. Ronald D. Lee (1973) har nyligen använt regressionsanalys och funnit stöd för Malthus analys: Lee använder en icke-linjär effekt av tid som proxy för ökad efterfrågan på arbete i och med teknologiska framsteg och finner en positiv effekt av denna "efterfråganvariabel" samt en negativ effekt för befolkningstillväxt. Lindert ser dock två brister med denna forskning. 1, inget riktigt mått för arbetsefterfrågan har använts. 2, man har inte kontrollerat för prisinflation.

Lindert använder Phelps Brown och Hopkins (1956) byggnadsarbetarlöner från södra England. I en fotnot (s 613n) konstaterar han att senare forskning visat att PBH antatligen överskattar prisinflationen något vilket ger pessimistisk löneutveckling (Loschky 1980 i Economica) samt att de antagligen underskattat löneökningarna i slutet av  1500-talet (Woodward 1981 i Past and Present, Palliser 1982 i EHR). Lindert menar dock att problemen inte är alltför stora.

I figur 1 visas prisindex, befolkning och reallön ihop för perioden 1541-1913. Det verkar som att åtminstone före 1800 reallönen kan ses som en stigande trend med tiden, med variationer runt trenden bestämda av befolkningstillväxten (befolkningstillväxt och stagnerande reallön ca 1600-1660, stagnerande befolkning och stigande reallön 1660-1750).

Lindert kör en enkel regression där reallönen 1546-1800 bestäms av tillväxten i arbetskraften, en tidstrend och en kvadrerad tidstrend och resultaten är som förväntat: negativ effekt (stark, -1.27) av loggad arbetskraftstillväxt, positiv effekt (0.056) av tid. Men när samplet utvidgas till 1541-1871 blir den kvadrerade tidstrenden positiv och signifikant, och vi ser också i figur 1 att efter 1800 så ökar befolkningen och reallönen samtidigt. I den regressionen får inte heller arbetskraftstillväxten någon signifikant effekt. När Lindert inkluderar inflation de senaste tio åren får också inflationen en negativ effekt och arbetsutbudet ingen effekt. (s 617)

Hur ska man tolka dessa icke-malthusianska resultat? Lindert menar att det finns 4 sätt. 1, misstänk data, särskilt löneserien. 2, prisnivån kan vara ett resultat av befolkningstillväxten. 3, regressionerna kna vara felspecifierade (Lee 1973 tar denna väg, säger Lindert). 4, tolka resultaten som den anti-malthusianska sanningen. Lindert menar att tolkningar 1 och 2 är bäst. Angående löneserierna så har inte Phelps Brown och Hopkins så många datapunkter för varje år och de har därför designat serien så att den ändras långsamt; i genomsnitt ändras bara deras löneangivelse en gång vart tolfte år. Med andra ord är den inte särskilt bra för att analysera kortsiktiga löneförändringar! (s 618) Bättre lönedata måste tas fram säger Lindert, men i denna artikel fokuserar han istället på väg 2.

Lindert börjar med att på ekonomisk-teoretiska grunder kritisera de mekanismer genom vilka t ex Ramsey (1971) menar att befolkningsökningen ökade matpriserna på 1600-talet. (Denna artikel från 1985 är väldigt mycket New Economic History, med referenser till McCloskey och allt.) Enligt Lindert skedde det genom att ration barn till vuxna ökade och att hushållens konsumtionskvot därför gick upp och sparkvoten ned, vilket ökade efterfrågan på mat i förhållande till penganivån (s 620). Det kan också vara så att befolkningsökningen sänkte reallönen och ökade jordräntan, och att denna ökning av ojämlikheten ökade relativa efterfrågan på mat (s 621). Sociologen Goldstone har argumenterat att befolkningsökningen ökar arbetsdelningen och marknadens roll och därför också efterfrågan på pengar, men Lindert är skeptisk. Det finns inga handelsvarupriser före 1795 så att analysera inflationen mer sofistikerat (och skilja på importpriser och interna faktorer) är svårt (s 627). Vad Lindert kan göra där är att kolla på matpriser (inhemskt producerad mat) och se om de korrelerar med utländsk penningmängd, inflöde av silver och så. Det gör de inte och det verkar därför inte som att penningmängden kan förklara (hela) inflationen på 1500-talet (s 628). Lindert konstaterar att inflation och reallöner rör sig likt i alla europeiska länder (för vilka han har data) ca 1400-1815 och att mönstret är rätt enkelt: när befolkningsökningen är stor faller reallönerna, antingen genom fallande nominallöner eller genom stigande priser.
"Malthus has gained at least a standoff on the wage-price front for the period up to 1815. In fact, Malthus may be on the verge of winning by default. How can one explain real-wage declines in all countries, c.1500 to c.1610 and c.1750 to c.1815, without giving a strong negative role to population growth? /.../ The Malthusian wage argument survives for now, although the evidence has proved tricky and further research is needed." (s 630)
Han avslutar artikeln med att konstatera att Wrigley och Schofields (1981) nya dataset på befolkningen öppnar upp för ny forskning, och att föreslå fyra preliminära slutsatser. 1, det måste göras ny forskning på den gamla frågan om relationen mellan befolkningsväxt och reallöner. Det behövs lönedata som bättre fångar kortsiktiga fluktuationer än vad Phelps Brown och Hopkins gör, och studier som beaktar oförutsedd inflation som en egen faktor. 2, det verkar som att befolkningsväxten kan förklara inflationen före 1815, enligt två teorier och tre empiriska test. Teori a är att med snabbare befolkningsväxt ökar "dependency ratio" (fler barn per vuxen) och då ökar konsumtionen och sparandet minskar, vilket ökar inflationen. Teori b är Goldstones argument att ökad befolkningstäthet i det förmoderna samhället ökade penningcirkulationens takt. De tre testerna är att (a) cirkulationen ökade i två perioder med hög befolkningsväxt, Tudor och sena 1700-talet. (b) priser på tradable goods (som inte är priser utan Lindert har använt penningmängd på kontinenten som proxy) kan inte förklara hela Tudor-inflationen. (c) den starka korrelationen före 1815 mellan priser och befolkning i hela Västeuropa. 3, utifrån denna studie blir det svårt att hävda att befolknigen/arbetsutbudet inte har en effekt på reallönerna. 4, resultaten här ger visst stöd åt vad Lindert hävdat i en tidigare (1978) studie av USA, att befolkningsväxten ökar inkomstojämlikheten genom att öka "property rents" och sänka reallönen för "common workers".


Referens
Lee, Ronald D.  (1973) "Population in Preindustrial England: An Econometric Analysis," Quarterly Journal of Economics.
Lindert, Peter (1985) "English Population, Wages, and Prices: 1541-1913", Journal of Interdisciplinary History.
Wrigley, E.A. och R.S. Schofield (1981) The Population History of England, 1541-1871: A Reconstruction (Harvard UP, 1981).

fredag 22 augusti 2014

Konsumtionskorgar och reallöner ca 1500-1900

"How precisely does the real income of an English worker who consumed beef, bread, 
and beer compare to that of a Chinese labourer who ate rice and fish?"
Allen et al (2011)


Hur var arbetarnas materiella levnadsstandard "förritin", ungefär 1500-1900? Med en typisk arbetarlön, hur mycket mat, ved och annat livsnödvändigt kunde man köpa? Detta blogginlägg ger en översikt över forskning om dessa frågor de senaste 15 åren, en forskning som domineras av Oxford-ekonomisk-historikern Robert C. Allens konsumtionskorg för en arbetarfamilj, som ska möjliggöra jämförelser mellan länder och över tid i arbetarnas köpkraft.


van Zanden 1999
På 1960-talet var forskarnas konsensus, exemplifieerat av Wilhelm Abels (1966) Agrarkrisen und Agrarkonjunktur och Slicher van Baths (1960) De Agrarische Geschiedenis van West-Europa, att reallönerna för arbetare såg en lång nedåtgående trend från "hantverkarnas guldålder" 1400-talet till "massfattigdomens kris" i slutet av 1700-talet, särskilt under 1600-1700-talen. Detta tolkades i malthusianska och ricardianska termer som att befolkningstillväxt sänkte produktiviteten i jordbruket och därmed levnadsstandarden för gemene man. Från slutet av 1980-talet kritiserades denna tolkning av Karl Gunnar Persson (1988), Snooks (1990), Hoffmann (1996) för Frankrike och De Vries och Van der Woude (1997) för Nederländerna; dessa forskare hävdade alla att långsiktig ekonomisk tillväxt uppnåtts under den tidigmoderna perioden. Snooks byggde på nya BNP-skattningar för England och Hoffmann på dito för Frankrike, men de gick inte i dialog med den tidigare pessimistiska forskningen som byggde på data för löner och priser. Det gjorde däremot De Vries (1993, 1994) som hävdade att sänkta reallöner och stigande välstånd kombinerades, på så sätt att sänkta reallöner per arbetstid i kombination med nya konsumtionsvarors uppdykande fick hushållen att förändra sitt beteende och öka sitt arbetsutbud för att öka sin köpkraft trots dåliga löner. De Vries lade fram tesen om en "industrious revolution" (ung. flitighetsrevolution) före den industriella revolutionen, med minskad fritid, ökat arbete för marknaden, proto-industrins uppgång, ökat arbetskraftsdeltagande för kvinnor och barn.

Van Zandens ärende i denna artikel återintroducera ämnet fallande reallöner i diskussionen om Europas ekonomi 1500-1800; han konstaterar att "recently, real wage studies have gone out of fashion" (s 177) men hävdar att de är relevanta. Han presenterar löner för 10 länder 1500-1800, med två mått: löner i gram silver per dag, och spannmålslöner, hur många liter spannmål en arbetare kunde köpa för en dagslön. Väldigt enkla reallöner alltså!

Han konstaterar att pionjärerna inom den historiska löneforskningen på 1920- och 30-talen nöjde sig med att ta fram daglöner och inte oroade sig för problem som prisrörelser, hur många dagar på ett år man arbetade under olika perioder, sysselsättningsnivåer, skillnader mellan män, kvinnor och barn m m. Dessa svagheter kritiserades på 70- och 80-talen samtidigt som kroppslängd blev mer populärt som ett biologiskt mått på levnadsstandard och intresset för historiska reallöner minskade (s 178).

Urvalet av städer beror på vilka tidigare studier som fanns. Van Zanden fokuserar på unskilled byggnadsarbetare (särskilt hodmen, vilket torde vara ungefär hantlangare; hod är en vagn, och bricklayers' assistants), också eftersom detta är den mest utforskade gruppen. Nästan alla löner är sommarlöner vilka var de högsta på året; ett undantag är Venedig där det är genomsnittslön för hela året (s 179f). Han har samlat in spannmålspriser från dessa städer: i östra och centraleuropa dominerade råg och det är svårt att hitta priser för andra spannmål, i södra Europa och England dominerade däremot vete. Mätt i silver hade Polen, Wien och Tyskland 1600 låga löner medan Spanien hade högst löner. De stagnerande länderna Spanien, Italien, Österrike och Tyskland visade fallande silverlöner på 1600-1700-talen medan lönerna ökade i de dynamiska länderna Holland och England. (s 181) Nästa mått är spannmålslöner; europeiska arbetare spenderade på 1600-1700-talen ungefär 50 procent av sina inkomster på spannmål vilket gör det till den enskilt viktigaste varugruppen, och för andra viktiga utgifter som hyror är det svårt att hitta statistik. Med enkla regressioner visar van Zanden att silverlönerna och spannmålspriserna var positivt korrelerade vilket inte är så konstigt med tanke på att båda tyder på högre levnadsstandard; också urbaniseringsgrad är positivt korrelerad med de två.


Resultaten är förbånande: Polen, den minst ekonomiskt utvecklade regionen, har högst spannmålslön, och även Stockholm har hög lön på 1600-talet. Priset på spannmål var helt enkelt väldigt lågt i Polen; van Zanden menar att de höga lönerna också berodde på brist på arbetskraft orsakad av låg befolkningsvillväxt. Men det är ju också möjligt att andra varor var dyra så att en bättre konsumtionskorg skulle ge ett annat resultat. (s 186)* Van Zanden drar i alla fall (s 187) slutsatsen att det i tidigmoderna Europa överlag fanns ett negativt samband mellan reallöner och välstånd. För att se att det inte bara handlar om spannmålspriser använder han också Phelps Brown och Hopkins konsumtionskorgar för södra England, Augsburg och Wien 1500-1800 samt egna prisdata för Holland samma period, och får i princip samma bild av reallönernas utveckling som med bara spannmålspriserna (s 190). Som Abel, Shammas, Morell m fl visat minskade också konsumtionen av lyxigare jordbruksprodukter som kött bland arbetarklassen under perioden. (s 190f) Vad gäller De Vries tes om att man började äga fler industriprodukter och liknande så menar van Zanden att arbetarklassen var för fattig för att inkluderas i probate inventories och antagligen inte ägde mycket sådana saker heller. (s 191) Huvudslutsatsen i van Zandens artikel är att de nya optimisterna om levnadsstandarden 1500-1800 överskattat framstegen; "there are good reasons to assume that large segments of the population of Europe did not profit much from the economic progress that has been documented so well by the revisionist literature" (s 193).


Allen 2001
Allen börjar sin extremt inflytelserika artikel med att konstatera att det skrivits prishistoria för många europeiska städer men att data måste samlas och jämföras för att "reveal the patterns of change". Det är vad denna artikel gör. En sådan översikt är viktig för att förstå fyra viktiga frågor. (1), "konsumentrevolutionen": bouppteckningar visar att hantverkare och bönder i England och Nederländerna under 1600-1700-talet började äga mer möbler, lyxsaker m m, samtidigt som Braudel och Spooner (1967) visar att reallönerna föll under den perioden. Hur går det ihop? (2) längdhistoria: Steckel, Floud m fl har lagt fram data på kroppslängd och då är det intressant om denna utvecklades på samma sätt som reallöner. (3) ursprunget av de inkomstgap mellan länder som syns på 1800-talet. (4) mycket energi har sedan Lindert och Williamson (1983) lagts på att klarlägga reallöneutvecklingen i Storbritannien; hur signifikanta var då framstegen där 1760-1850 i ett långsiktigt perspektiv, och i ett europeiskt perspektiv?

Allens studie bygger i hög grad på samma lönedata som Phelps Brown och Hopkins (1956, 1981), men de jämförde inte löne- och prisnivåer mellan länder, och hade inte lika många städer som Allen har. Allen har också förbättrat prisindex och använder priset på bröd -- den vara som arbetarna verkligen köpte -- istället för spannmål, vilket eliminerar några anomalier. (s 413) Huvudresultatet är att "the dominant pattern in early modern Europe was income divergence": England och Nederländerna hade lite högre reallöner än resten av Europa på 1400-talet, men medan reallönerna föll i resten av Europe under 1500-1600-1700-talen, så mycket som halverades, så var de hyfsat konstanta i England och Holland och i England började de öka ca 1800. Det är dock bara efter 1870 som levnadsstandarden definitivt lyfter över tidigmoderna nivåer.

Pappret fokuserar på Amsterdam, Antwerpen, London, Florens, Milan, Valencia, Strasbourg, Wien och Krakow, för vilka data är bäst. Dessutom används Neapel, Madrid, Paris, Augsburg, Leipzig, Hamburg, München, Gdansk, Lwow och Warszawa. Det är byggnadsarbetare som det handlar om, som vanligt; med referens till Lindert och Williamson (1983) och Feinstein (1998) för Storbritannien under industriella revolutionen försäkrar Allen, inte så övertygande, om att de är representativa.

Han börjar den empiriska delen med löner i gram silver per dag för (a) hantverkare inom bygg och (b) hantlangare inom bygg, med femtioårsgenomsnitt 1500-1900 och 1900-13. Allen konstaterar att "There have been no comparable attempts to compare the price level across Europe: Previous real wage comparisons between cities have simply used grain prices as the deflator", med referens till Abel (1935), Vigo (1974), Söderberg (1987) och van Zanden (1999). Allen är inte imponerad: "This procedure is unsound theoretically since urban wage earners did not purchase grain--they bought bread whose price moved differently--and, in any event, workers did not spend their entire income on grain products." (s 419f) Allen menar, utan att uttryckligen nämna van Zanden, att man drar felaktiga slutsatser om man bara använder spannmålspriser: eftersom Polen exporterade spannmål var det väldigt billigt där, så om man bara använder spannmålspriser för att räkna ut reallöner ser polska reallöner ut att vara fem gånger högre än Västeuropas under 1500-talet, vilket är vilseledande.** Så här ser Allens varukorg ut:

Det ska dock noteras att Allen faktiskt inte har några brödpriser, utan har "räknat fram" ett brödpris genom att köra en regression med spannmålspriset (ständigt detta spannmålspris!) och lönen för en smed (!) som proxy för lönen för en bagare som förklarande variabler. Denna procedur lägger inte till särskilt mycket faktisk information. Det är, säger Allen, en förmodern konsumtionskorg. Den europeiska koloniseringen av Amerika och Indien ökade konsumtionen av vissa varor (socker) och introducerade andra (tobak, potatis, te, kaffe). I slutet av 1700-talet konsumerade arbetarklassen sådana kolonialvaror, men att ändra korgens sammansättning skapar mycket svåra metodologiska problem och han har därför valt en oföränderlig korg. Han har provat att i en alternativ specifikation inkludera socker i korgen och det ändrade inte resultaten. (s 420). Han har gjort vissa regionala justeringar för skillnader i konsumtionsmönster: i Spanien åt man vetebröd men i Polen rågbröd, i England konsumerade man smör och öl medan olivolja och vin var motsvarigheterna i Italien. I Spanien och Italien är det varmare och man behövde mindre bränsle och därför har Allen där räknat med två miljoner BTUs istället för fem miljoner som i norra Europa. Hyror saknas och är därför inte med i konsumtionskorgen; det bör inte vara ett alltför stort problem, t ex så visar Horrell (1996) att hyran bara stod för ca 4-5 procent av den engelska arbetarklassens utgifter på 1800-talet, men Allen menar ändå att vidare forskning bör sikta på att inkorporera hyrorna (s 422).

Allen konstaterar att reallönen visar proportionella förändringar och relativa nivåer men inte har någon absolut tolkning.
"To make the results more informative, I compute welfare ratios instead of conventional real wages. The welfare ratio is average annual earnings divided by the cost of a poverty line consumpotion bundle for a family. A welfare ratio greater than one indicates an income above the poverty line, while a ratio less than one means the family is in poverty." (s 425)
Allen antar att arbetaren arbetar 250 dagar om året (5 dagar i veckan i 50 veckor). På 1600-talet var maximalt arbetade dagar runt 300 i England och Nederländerna och 275-285 i Frankrike, med tanke på söndagar och religiösa helgdagar. Under medeltiden var antalet helgondagar ungefär 45 högre (de Vries 1993). Allen räknar med en familj med en man, en kvinna och två barn, och att de tillsammans behöver tre gånger en konsumtionskorg (tabell 3). Den korgen är tänkt för en vuxen man, att ge 1941 kalorier per dag vilket skulle placera mannen i andra decilen nerifrån i England och tredje i Frankrike enligt Fogels (1991) skattningar för det sena 1700-talet. Utöver konsumtionskorgen slår Allen på 5 procent för att täcka hyran, för vilken det ju inte finns några beräkningar (s 426f). Så här diskuterar Allen sin innovation, Allen-korgen:
"Obviously the calculation is notional in that it makes arbitrary assumptions about the size of the family, who earned income, and the number of days worked per year. Equally clearly, these could—and did—vary. Anyone who objects to these assumptions can ignore them; in that case, the welfare ratio is just a peculiarly scaled real wage index. However, the scaling has two advantages. First, it makes explicit the assumptions that are usually implicit when real wages are treated as measures of living standards. Furthermore, it invites sensitivity tests of these assumptions to gauge their significance. Second, to the degree that the assumptions are reasonable, the welfare ratio has much to say about consumer demand and about health. A welfare ratio of 1.00 means that the maintenance of a barely acceptable (in both the social and biological senses) standard of living would have required that all of a family’s income be devoted to rent and the necessities listed in Table 3. There would have been nothing left over for “luxuries.” Welfare ratios greater than 1.00 mean that families had extra income over and above their basic needs and so could either buy more basic commodities— their income elasticities of demand were certainly positive— or luxuries. Conversely, values less than 1.00 imply that the family could not afford a decent standard of living under the maintained assumptions. Families could respond by working more hours or by cutting back on food, a course that would have pushed the family down Fogel’s calorie distributions into real destitution. In this sense, the basket in Table 3 was constructed to give a rough indication of a passable standard of living." (s 427)
Allen redovisar denna speciella reallön för hantverkare och hantlangare separat; här nöjer jag mig med att visa hantlangarna.


Överlag så sjunker reallönerna från 1500-49 till 1550-99, och de låga nivåerna består ända till 1800-talet. Antwerpen, Amsterdam och London ligger högt medan Italien, Paris, Tyskland och Wien ligger lågt. Hur klarade sig arbetarna vars ratios låg under 1? De kan ha ökat sin arbetsinsats, eller skiftat sin matkonsumtion till allt större delar bröd, eftersom det var den billigaste källan till kalorier. (s 430f) De låga värdena för Sydeuropa antyder också en hög dödlighet där, vilket också var fallet. Floud (1992) visar också att engelsmännen och holländarna var längst i Europa, vilket tyder på att de var mer välnärda.

Reallönerna i England steg inte mellan 1500 och 1850 men det anmärkningsvärda är att de inte föll trots en sjufaldig befolkningsökning: i princip över allt annars i Europa föll då lönerna genom en malthusiansk process. (s 433) Men i England, "for the first time in western history, the economy kept pace with the population" (s 435).


Özmucur och Pamuk 2002
Özmucur och Pamuks artikel tar avstamp i debatten om internationella skillnader i välstånd. På 1900-talet var det tydligt vilka länder som var rika och vilka som var fattiga, men när uppstod dessa skillnader från början? I allmänhet finns det inte data på BNP per capita för de utvecklade länderna längre tillbaka än 1820, och inte för utvecklingsländer för någon period före 1870. För tidigare perioder är det enklare att ta fram data på reallöner; "real wages continue to be the most reliable source of information about living standards in the past" (s 294). Men de historiska reallöner som tagits inkluderar inte det östra Medelhavet och det Ottomanska imperiet, vilket Özmucur och Pamuk lägger till här.***

De har använt det Ottomanska arkivet i Istanbul och tagit fram priser med vilka de skapat tre matprisindex: ett för religiösa stiftelsers soppkök, ett för Topkapi-palatsets kök, och ett för offentligt reglerade pristak i huvudstaden. (s 297) De tio viktigaste matvarorna är mjöl (mest vetemjöl), ris, honung, "cooking oil", lamm, kikärtor, linser, lök, ägg, och "fuel-grade olive oil". Serierna för mjöl, ris, olja, lamm och honung är mest pålitliga och dessa poster har fått störst vikt i matprisindexen. Den vanligaste viktningen för matprisindexet för en individuell konsument var: 289 kg mjöl, 51 kilo ris, 11.5 kilo "animal-based cooking oil", 16.6 kilo honung (!), 51.2 kilo lamm, 2.6 kilo kikärtor, 6.4 kilo olivolja. De har inte tillgång till några faktiska hushållsbudgetar för den aktuella perioden, men menar att det antagligen inte skedde så stora förändringar i konsumtionsmönstren eftersom inkomsterna inte steg så mycket under perioden (s 299). De icke-mat-priser som de har är för tvål, ved, kol och spikar. Förutom palatsets importer av fint ylle från England -- icke-representativt -- har de inga tygpriser före 1860. För att korrigera för mätfel exkluderar de prisobservationer som ökar mer än 100 procent eller faller mer än 50 procent jämfört med föregående år, om in också nästa år visar att den stora förändringen är bestående (s 299). Med färre varor har de skapat mindre omfattande index för Edirne, Bursa, Konya, Trabzon, Damaskus och Jerusalem (s 302). De experimenterar med sitt Istanbulindex med att lägga till tyg, hyra, socker och kaffe. Det ändrar inte den stora bilden. Däremot visar de att från 1400-tal till 1910 så ökar priserna på de mest basala matvarorna (kött, mjöl, mjölk, ägg) mer än priserna på mer exotiska matvaror (honung, kaffe etc), vilket enligt Ö och P innebär att low-skilled workers mötte större prisstegringar på det de konsumerade än vad skilled workers gjorde (s 304).

Lönedata kommer från 5000 account books i Istanbul och andra städer. Det gäller daglöner för byggnadsarbetare, skilled och unskilled. De ignorerar säsongsvariationer; de flesta lönenoteringarna kommer från högsäsongen, april till oktober (s 305). Så här ser reallönerna i Istanbul 1489-1914 ut, med unskilled workers 1489-90 som jämförelsepunkt:


De sammanfattar utvecklingen som en 30-40 procents minskning av reallönen på 1500-talet, sedan ungefär konstant till mitten av 1700-talet, sen en 20-30 procents ökning från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet, och sen en ytterligare 40 procents ökning fram till 1900-talets början. Vilka faktorer påverkade reallönernas rörelse? Nominallönerna anpassade sig långsamt till prisrörelser så dessa var viktiga; "price shocks led to fluctuations in real wages. Consumer prices exhibited large short-term fluctuations due to harvest conditions, difficulties in transportation, wars, and other causes. The most important cause of changes in the price level, however, was debasement." (s 307). Penga-användandet ökade på 1500-1600-talen. Variationer i arbetskraften borde spela roll: den stora befolkningstillväxten på 1500-talet borde sänka reallönerna och att befolkningstillväxten var så långsam på 1600-talet borde omvänt öka reallönerna (s 309; de anger Lindert, "English population, wages and prices 1541-1913", som inspirationskälla). När de använder dummies för detta i sina regressioner får de dock inga effekter. En tidstrend får en koefficient på 0.3 vilket tyder på en stigande reallön över tid; olika tidstrender före och efter 1770, för att fånga effekten av den industriella revolutionen, ger dock ingen skillnad. (s 310) De jämför också reallönerna i Istanbul med reallönerna i Allen (2001). De i Istanbul är på 60-90 procent av Västeuropa. Gapet gentemot nordvästra Europa efter industriella revolutionen, men mindre än man kanske skulle tro (s 313). Enligt Özcumur och Pamuks data var reallönerna i Istanbul 1910 något högre än de i Florens och Milano. Detta kan vara ett resultat av mätfel (kanske källorna i Istanbul bara anställde de allra bästa och högst betalda byggnadsarbetarna), men kan också vara den sanna bilden. Anatolien var landrikt och hade få arbetare, så få migrerade till Istanbul, vilket kan ha pressat upp lönerna där. (s 314) Ergene (1998, "Wages in 19th c. Anatolia") har hävdat att av denna anledning lönerna ökade snabbare än BNP i Turkiet under 1800-talet (s 315). Detta motsvarar också Jaime Reis resultat att reallönerna i slutet av 1800-talet var lika höga i Madrid och Italien som i Skandinavien, medan BNP per capita var lägre.


Bassino och Ma 2006
Bassino och Ma (s 230) sammanfattar i början av sin artikel the cutting edge inom den historiska reallöneforskningen:
Recent path-breaking works by Robert Allen (2001, 2005), which use standard caloric and protein intake from consumption baskets as a benchmark for inter-regional and international comparison, have charted the trends and levels of five centuries of real wages across Europe. Ozmucur and Pamuk (2002) and van Zanden (2003) have extended this line of work beyond Europe. Allen (2005) makes a preliminary attempt to extend his real wage comparisons to Japan, India, and China.
De påpekar att Allens beräkning av köpkraften i Japan 1741-1913 bygger på en projektion tillbaka från benchmark-året 1882 och användandet av en indisk (!) konsumtionskorg; båda ger seriösa problem. Denna artikel använder Allens metod men med faktiska japanska pris- och lönedata från 1700-1800-talen.

Det finns ett par olika löneserier för Japan före 1900 men de har olika problem och täcker olika perioder och inte hela perioderna. Williamson har t ex klistrat ihop två serier där den ena tar slut på 1860-talet och den andra börjar på 1880-talet, och får konstiga resultat. (s 232f)

Bassino och Ma skapar en konsumtionskorg för att matcha 1940 kalorier och 80 gram protein per dag plus en viss mängd lin och lampolja, i enlighet med Allens (2001) varukorg. Matvanorna är förstås väldigt annorlunda i Japan än i Europa på 1700-1800-talen, så en annan varukorg behövs. Deras korg A ser ut så här: 4 kilo bönor, 52 kilo sojabönor som är proxy för miso, shoyu, tofu och natto, 114 kilo ris, 10 kilo råg och vete, 3.5 kilo fisk, 16 kilo bovete, 1 liter matolja, 5 meter lin, och 2.6 liter lampolja. Korg B är likadan fast med mindre av sojabönor, fisk och ris och mer av spannmål och bovete. Korg A ska fånga "normal" konsumtion medan korg B är subsistensnivå. (s 234)

De får fram att reallönen i Japan dubblades (!) i övergången från Tokugawa till Meiji efter 1868, och frågan är om detta verkligen är sant. De spekulerar i om det hade gjort en skillnad att ha med några varor som saknas i deras konsumtionskorg: hyra, bränsle, alkohol (s 240). Det kan också ha varit så att fördelningen mellan kontant- och naturalön förändrades i övergången Tokugawa--Meiji. För 1700-talet är reallönen i Japan en tredjedel av den i London, och på nivå med Turkiet (Özcugur och Pamuk 2002), Java (van Zanden 2003) och södra Europa (Allen 2001).



Pamuk 2006
Pamuks artiklar startar i frågan om Great Divergence. Maddison m fl visar att det fanns en skillnad i BNP per capita år 1820 -- Europa var rikare än resten av världen. Men hur såg det ut tidigare? Fanns gapet redan 1750? Det är svårt att ta fram BNP-data för perioden före 1820 men enklare att ta fram reallöner. Reallön är ett bra mått på levnadsstandard: även om en fallande timlön fick arbetarna att arbeta mer med bibehållen totalinkomst som resultat sänkte detta ändå deras levnadsstandard då deras ledighet minskade.

Denna artikel använder för perioden 1450-1914 samma data som Özcumur och Pamuk, men lägger till data för 1100-1450. Huvudsaken i denna artikel är att jämföra med Europa; "for this purpose, we will make use of the recent literature on European wages in the late Middle Ages and the early modern era, most notably the study by Bob Allen which was published at the same time as our previous study on Ottoman prices and wages (Allen, 2001)."

För perioden 1100-1450 har de bara 24 noteringar av byggnadsarbetarlöner (!); de använder annan löneinformation för att skatta rörelser i arbetarlönerna.  De har bara priser för två varor: vete och olivolja (s 213). De har också några få observationer för råg och kött. För den bysantinska perioden är KPI alltså bara vete och olivolja. Reallönerna 1150 och 1300 är ungefär 50 procent av nivån för år 1500.

För perioden efter Digerdöden ser mönstret likt ut både i västra och östra Medelhavsregionen: de urbana reallönerna ca 1400 är så mycket som 100 procent högre för-digerdödsnivån i Italien, Frankrike och Spanien såväl som Balkan, Bysans, Syrien och Egypten. (s 219) Under 1400-talet är byggnadsarbetarlönerna i Konstantinopel och Kairo nästan lika höga som de i Italien. De jämför silverlöner med städerna i Allen (2001), och även mer detaljerade varulöner med London, Valencia och Madrid för vilka van Zanden, Allen och Earl Hamilton samlat in prisdata. De finner att reallönerna i Istanbul (där priserna var höga mätt i silver) var 33-50 procent lägre än London och Nederländerna redan i början av 1500-talet och att detta gap bestod fram till den industriella revolutionen då det ökade ytterligare (s 223).I slutsatserna konstaterar Pamuk därmed:
"The available evidence thus suggests strongly that we need to look at the period before the sixteenth century for the origins of the wage gap between the eastern Mediterranean and northwestern Europe. On the other hand, a significant wage gap between the eastern Mediterranean and other regions of Europe cannot be observed before the Industrial Revolution." (s 226) 
De konstaterar att van Zanden (1999) varnat för spannmålslöner eftersom spannmål var en exportvara och priserna varierade kraftigt (jfr Allens diskussion om Polen på 1500-talet), men presenterar ändå spannmålslöner för Istanbul och Kairo 1400-1800 jämfört med Västeuropa.


Rönnbäck 2010
Klas Rönnbäcks artikel tar avstamp i debatten om den tidigmoderna "konsumtionsrevolutionen", som De Vries menar orsakade ökat arbetskraftsutbud och mindre ledighet, "the industrious revolution". I De Vries story var det inte minst gôttiga kolonialvaror som tobak, socker, kaffe och te som gjorde det mer värt att jobba på 1700-1800-talen. De Vries har dock inte kollat på Norden och Rönnbäck lägger här till Sverige och Danmark till diskussionen, med fokus på varan socker vars konsumtion studeras genom handelsdata. Sockret används som en indikator på lyxigare konsumtion generellt, så används ju socker också komplementärt till te och kaffe (s 179). Han har data på importer av kolonialvaror genom Öresund 1661-1856. I slutet av 1600-talet var mängderna minimala, men 100 år senare handlade det om 2.5 kilo per capita, det mesta av det socker. Relativpriset på socker -- jämfört med spannmål -- var väldigt högt ca 1700, väldigt mycket högre än i Storbritannien, men minskade kontinuerligt ungefär fr o m ca 1720.

Carole Shammas menar att för att kunna söta mat och dryck regelbundet behöver en person konsumera 11 kilo socker om året, men hon menar att för att räknas som en "mass commodity" räcker det om ungefär var fjärde vuxen (~1/6 av totala befolkningen) konsumerar så mycket, vilket skulle innebära en gräns på 1.8 kilo per capita per år. Enligt Shammas studie hade Storbritannien redan nått den nivån i slutet av 1600-talet; Danmark når denna nivå i mitten av 1700-talet och Sverige på 1830-talet. Rönnbäck menar att Shammas kriterium är något godtyckligt och föreslår att 1-5 procent av ens energiintag om 2500 kalorier om dagen ska komma från socker (s 184). Med Rönnbäcks alternativa kriterium når Danmark masskonsumtion på 1760-talet (1 procent) till 1850-talet (5 proc) och Sverige mellan 1850-talet och 1890-talet. En konsumtionshistorisk sidopoäng som Rönnbäck lägger fram är att medan man idag kritiseras om man föreslår att byta ut andra energikällor mot socker, så var det så den brittiska arbetarklassen faktiskt gjorde (på 1800-talet?), vilket sänkte deras kaloriintag då socker var en dyrare energikälla än alternativen.

Varför var då sockerkonsumtionen högre i Danmark än i Sverige? En möjlig förklaring är att reallönerna var högre där. Rönnbäck räknar fram Allens (2001) konsumtionskorgar -- 155 kilo spannmål, 20 liter ärtor, 5 kilo kött, osv -- för Danmark och Sverige och räknar så fram reallöner/welfare ratios. Lönerna är jordbruksarbetare: för Sverige från Jörberg (1972) och för Danmark från Andersen och Pedersen (2004); de danska bara från två gods som får stå in som en hög skattning och en låg skattning.


Vi ser att den höga danska serien är mycket högre än den svenska och att den låga danska serien är ungefär på nivå med den svenska; detta antyder att köpkraften för arbetare var högre i Danmark. (Vilket utelämnar frågan hur böndernas köpkraft var.) Rönnbäck menar att om t o m daglönarna hade pengar över efter köp av det nödvändiga, så hade antagligen andra samhällsgrupper ännu mer. (s 185) Svenskarnas löner var däremot låga, på nivå med låglöneländerna i Allens (2009) studie.


Allen et al 2011
Allen et al börjar sin artikel med att referera the Great Divergence-debatten: traditionellt så har forskare hävdat att Europa var rikare än Asien redan före den industriella revolutionen, men på sistone har revisionister, framför allt Pomeranz, ifrågasatt denna bild. Allen et al menar att en tydlig sak med debatten är "the fragility of the evidence that has been brought to the issue" (s 9). Syftet med denna artikel är att skapa en rejäl serie kinesiska löner för 1700-1800-talen; de menar att Pomeranz endast använt "scattered information about wages and prices in Asia" (s 9). Artikeln jämför först löner mätta i silver i Europa och Kina, och därefter subsistenslöner.

Deras kinesiska data fokuserar -- ta-daa -- på manliga byggnadsarbetare, men de har också data för andra yrken. För 1700-talet har de tre någorlunda kontinuerliga serier: bomullsarbetare i Suzhou 1670-1795, hamnarbetare i Guangdong, och data för olika yrken från offentliga regleringar (s 11). De har byggnadsarbetarlöner, som de delar in i skilled och unskilled, för en rad städer 1769-95 och 1813. Osv. Överlag får jag intrycket att datainsamlingen är mycket eklektisk, enligt principen "man tager vad man haver". De använder regressioner för att predicera/interpolera saknade värden (s 15f).

Den analytiska delen, som utgår från Adam Smiths påstående från slutet av 1700-talet att Europa hade högre löner än Kina, börjar med att redovisa daglöner i gram silver 1738-1870 för London, Amsterdam, Leipzig och Milano från Allen (2001), Kyoto/Tokyo från Bassino och Ma (2006), och Beijing med deras egna data. Beijing visar de lägsta lönerna av dessa städer; fram till 1822 ligger staden ungefär på nivå med Leipzig, Milano och Japan, men sedan börjar lönen i Leipzig stiga (vilket de -- lite lättvindigt? -- tolkar som ett resultat av Tysklands industrialisering, s 19) och den i Beijing falla. Perioden 1870-1914 visar fortsatt divergens med kraftig ökning i London (som har högst nivå hela tiden), Amsterdam och Leipzig, lite ökning i Milano, mycket liten ökning i Tokyo från och med 1890, och stagnation i Beijing.

Efter silverlönerna går de vidare med att konstruera konsumtionskorgar, subsistenskorgar som ska uppgå till 1940 kalorier per dag. För Suzhou består korgen av 171 kilo ris per år, 20 kilo bönor/ärtor, 3 kilo kött, 3 kilo olja, 1.3 kilo tvål, 3 meter bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja och tre MBTU. För Beijing, i norra Kina, är korgen samma fast med 179 kilo durra (sorghum) istället för ris. Varukorgen för norra Europa skiljer sig på några punkter från den i Allen (2001) som syns ovan: 155 kilo spannmål istället för "bröd" som han använde där****, mindre kött, osv. De redovisar också en separat korg för Milano som istället för spannmål innehåller 165 kilo polenta. Poängen här är att det ska vara subsistenskorgar, som fokuserar på den billigaste tillgängliga maten, och rymmer väldigt lite av kött, mejeriprodukter osv. (s 22) De slår på 5 procent för hyra och multiplicerar korgen med 3,15 för att täcka en familj på fyra (s 26). Diagrammet nedan jämför "welfare ratios" à la Allen i Beijing med fyra europeiska städer:


Vi ser att Beijing och Milano har de fattigaste arbetarna (och Leipzig före 1820), medan London och Amsterdam spelar i egna ligor. "an optimistic assessment of China's performance is difficult", konstaterar de syrligt med passning till Pomeranz (s 26). Reallönerna i Beijing verkar ha haft en nedåtgående trend från 1738 till 1850-talet och dess Taipinguppror, då reallönerna nådde svältnivå. "After authority was restored, living standards improved slowly into the early twentieth century."

Västeuropa "ledde" alltså redan på 1700-talet, och avståndet ökade successivt. Att arbetarna i London och Amsterdam hade welfare ratios över 4 betyder inte att de åt fyra gånger så mycket spannmål som de i Milano, utan att de åt bättre och dyrare mat (biff, öl, bröd) och hade pengar över till konsumtionsvaror, inklusive asiatiska importer (s 27). Allen et al visar också ett diagram som det ovan fast med London, Oxford, Bengal, Beijing, Suzhou/Shanghai, Kanton och Tokyo/Kyoto 1738-1910. Detta visar att de engelska städerna var tydligt över de asiatiska hela tiden (fast reallönen sjönk i England under 1700-talet och på 1790-talet var nivån i Oxford inte mycket över den i Asien). I texten tillägger de att Özcumur och Pamuks (2002) studie också visar att reallönerna i Istanbul var lika låga som de i Kina.


Frankema och Waijenburg 2012
Subsistenskorg, årlig konsumtion för en vuxen man: 185 kilo majs, 3 kilo kött, 3 liter/kilo palmolja, 2 kilo socker, 3 meter bomullstyg, 1.3 kilo tvål, 1.3 liter fotogen, 1.3 kilo ljus, 2 MBTU. (s 905)

Welfare ratios för unskilled workers i städer i brittiska Afrika: 1880-tal 2.5 i Bathurst (Gambia), 1.9 i Accra (Guldkusten), 1.5 i Freetown (Sierra Leone), 2.3 i Lagos (Nigeria); 1890-tal 2.7, 2.2, 1.7 och 3.0. 1900-tal 2.8, 2.4, 1.9, 3.3, och så 1.3 i Nairobi (Kenya), 0.6 i Zomba (Nyasaland), 1.2 i Kampala (Uganda). (tabell 3, s 910)

Internationell jämförelse: Accra i slutet av 1800-talet har högre welfare ratios än Beijing och Kyoto-Tokyo, men mycket lägre än London och Amsterdam.

Arroyo et al 2012
Följer uttryckligen (s 149, 152) Allens metod.

Konsumtionskorg, bare bones för Mexiko, Peru, Bolivia och Colombia: 165 kilo majs, 45 kilo bönor, 35 kilo kött (!), 1.3 kilo tvål, 3 meter lin/bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja, 3 MBTU.
Konsumtionskorg, bare bones för Argentina och Chile: 123 kilo vete och havre, 105 kilo (!) kött, 1.3 kilo tvål, 3 meter lin/bomull, 1.3 kilo ljus, 1.3 kilo lampolja, 3 MBTU.
(de pekar på att kött var väldigt billigt i Argentina och Chile, så att byta till en korg med mindre kött ändrar inte bilden, s 152)

Reallöner/welfare ratios


Rönnbäck 2014
Approach: Allen, fast nu reviderad (Allen 2013, Humphries 2013) till en familj med sex medlemmar. Det finns inte prisdata för lyxigare varor i Guldkusten (nuvarnade Ghana), så fokus här är på subsistenskorgen, en som man kan överleva på men inte mer. Det finns inga hushållsbudgetar från den tiden så korgen är teoretiskt konstruerad. (s 189). Korgen bygger på 2251 kalorier per dag för en man.

Varukorgen: 200 kilo "corn", vilket kan betyda majs men också sorghum; 50 kilo yams (sötpotatis?), 3 kilo kött/fisk, 3.25 liter olja, 1.3 kilo tvål, 1/3 "piece" bomull, 2.6 kilo talg, 14 "billets" bränsle.
Det konsumerades mycket bönor och fisk i området men studien bygger på brittiska Royal Africa Companys arkiv och de köpte inte bönor eller fisk. (s 190)

Welfare ratios




Fotnot
*I en fotnot konstaterar van Zanden att Bob Allen i ett opublicerat konferenspaper -- det som senare blev 2001-pappret i ExEH -- med en annan metodologi får andra resultat; van Zanden kritiserar, lite magstarkt med tanke på hans egna extremt förenklade varukorg (en enda vara!) Allen för att anta en alltför modern konsumtionskorg för polska arbetare och en alltför traditionell konsumtionskorg för holländska och engelska arbetare. (s 186n)
**En teknisk not om Allens konsumtionskorg: "The preferred index of this paper is a Laspeyres index in which the quantity of each good is specified and then the price level computed by valuing those quantities at the prices prevailing in each time and place.9 As will be explained, this index is preferred because the basket of goods is taken to correspond to a “poverty” line. All prices are made relative by dividing them by the cost of the basket of goods valued at the average prices prevailing in Strasbourg in 1745– 1754. This choice of a base number has no bearing on the relative levels or trends of real wages reported." (s 420)
***Så här karaktäriserar Özmucur och Pamuk det Ottomanska riket: "For most of its six-century existence, the Ottoman Empire is best characterized as a bureaucratic, agrarian empire. Its economic institutions and policies were shaped to a large degree by the priorities and interests of a central bureaucracy." (s 295)
****Men när de räknar fram en "respectable basket" använder de vad de kallar Allens "bread equation" (s 24).

Referenser
Allen, Robert C. (2001) "The great divergence in European wages and prices from the Middle Ages from the First World War", Explorations in Economic History.
Allen, Robert C., Jean-Pascal Bassino, Debin Ma, Christine Moll-Murata och Jan Luiten van Zanden (2011) "Wages, prices, and living standards in China, 1738–1925: in comparison with Europe, Japan, and India", Economic History Review.
Arroyo Abad Davies van Zanden 2012 Real wages and demographic change in Spanish America, 1530–1820, Explorations in Economic History
Bassino och Ma (2006) "Japanese Unskilled Wages in International Perspective, 1741-1913", Research in Economic History.
Frankema och Waijenburg (2012) "Structural impediments to African growth? New evidence from real wages in British Africa, 1880–1965", Journal of Economic History.
Pamuk, Sevket (2006) "Urban Real Wages Around the Eastern Mediterranean in Comparative Perspective, 1100–2000", Research in Economic History
Rönnbäck, Klas (2010) "An early consumer revolution in the Baltic?", Scandinavian Journal of History.
Rönnbäck, Klas (2014) "Living standards on the pre-colonial Gold Coast: a quantitative estimate of African laborers' welfare ratios", European Review of Economic History.
van Zanden, Jan L. (1999) "Wages and the standard of living in Europe, 1500-1800", European Review of Economic History.
Özmucur, Süleyman och Sevhet Pamuk (2002) "Real Wages and Standards of Living in the Ottoman Empire, 1489-1914", Journal of Economic History