fredag 28 september 2012

Lönepolitik i Österrike och Nederländerna i EMU

På 1990-talet och runt millennieskiftet  var en stor forskningsfråga i den politiska ekonomin: vad skulle EMU innebära för medlemsländernas samhällsekonomier? Skulle löneökningstakten sjunka, och/eller löneåterhållsamheten öka? Skulle avregleringarna av produkt- och arbetsmarknader få fart?
 
Statsvetaren Alison Johnston menar i sitt paper "Wage Policy in Austria and the Netherlands under EMU" från 2009 att det fanns tre olika stora prediktioner från forskarna om vad EMU skulle innebära för löneutvecklingen. Den första skolan hävdade utifrån forskningen om sambandet mellan lönebildning och penningpolitik (Hall och Franzese osv) att i det stora valutaområdet skulle den konservativa centralbankens responsivitet till enskilda nationella offensiva fackföreningar och fackföreningsrörelser minska kraftigt, eftersom penningpolitiken måste sättas i förhållande till hela EMU, och fackförbundens lönepolitik skulle därför bli offensivare och mindre ansvarig (s 9). Den andra litteraturen kollade på Maastrichtkriterierna och predicerade konservativ lönepolitik under anslutningsåren, för att länderna ville nå upp till kriterierna och skulle använda sociala pakter för att hålla koll på löneökningarna. En tredje, nationalekonomisk litteratur predicerade i motsats till den första litteraturen att EMU skulle leda till ökad löneåterhållsamhet eftersom den ökade genomskinligheten för priser skulle leda till ökad konkurrens som skulle ge incitament till löneåterhållsamhet i konkurrensutsatta sektorer (s 10).

Vad gäller Nederländerna och Österrike, två små konkurrensutsatta ekonomier, så fick alla tre litteraturerna fel med sina förutsägelser -- oansvarig löneoffensiv från de två första, ökad löneåterhållsamhet från den tredje -- säger Johnston (s 11). Hon definierar löneåterhållsamhet så här:
"Wage restraint is defined as the difference between between nominal wage growth and productivity growth -- high values indicate wage excess whereas low values indicate wage restraint." (5 - jfr 6n om Blanchards reala mått; jfr Molinders diskussion)
Och med detta mått så ser utvecklingen i de två undersökta länderna samt "normen" Tyskland ut så här:

I Nederländerna inträffade verkligen 1999-2004 en löneoffensiv, medan Österrike såg en löneutveckling ännu konservativare än självaste Tyskland. Johnstons förklaring till denna "skilda världar"-utveckling i dessa två likartade länder -- små, exportorienterade, korporatistiska, sedan 1970-talet del av "the core Deutschmark bloc" (s 13) -- är mycket intressant också från ett vidare perspektiv, och därför citerar jag långt:

"This paper will argue that both countries’ wage coordination systems, and how they were indirectly enforced onto unions by employers, shaped national wage restraint’s progression over the course of the business cycle. In Austria, pattern bargaining coordination tied wage growth in all sectors to those in the (exposed) manufacturing sector, the sector which had the most to lose employment-wise from high wage growth. As a result, wage restraint was maintained throughout the entire course of the business cycle because a competitiveness check existed at the first stage of each wage bargaining round. Strong employers indirectly enforced this coordination mechanism on shadowing unions. While these unions were allowed to follow manufacturing’s trend, employers limited wage growth to sectoral productivity developments. Manufacturing wage growth served as a target, which shadowing unions followed, but due to strong employers, never reached: hence, in Austria, wage trends for more sheltered sectors were consistently below wage trends in the manufacturing sector under EMU. In the Netherlands, no such exposed-sector union check on sheltered sector unions existed. Wage growth in the sheltered sectors increased substantially when favourable economic conditions arose, namely a drop in unemployment and increases in labour demand, because  employers could not tie wage demands in these sectors to more competitive sectors. The Netherlands’ state-sponsored coordination system failed to keep wage growth in check in good economic times. Only in 2003, during an economic slump were employers able to use a reactive social pact to enforce wage moderation on all sectors. Consequently, wage restraint was a cyclical phenomenon rather than a consistent one like in Austria." (7)
Alltså: pattern bargaining-systemet i Österrike -- jfr Sveriges Industriavtalet-ordning -- höll nere löneökningarna där, medan bristen på en sådan samordning i Nederländerna ledde till excessiva löneökningar där. Johnston benämner den österrikiska ordningen "preventative coporatism" (sic) och den nederländska -- som förstås också den är mycket korporatistisk -- "reactive corporatism".

Referens
Alison Johnston, "Wage policy in Austria and the Netherlands under EMU: A change in performance or the continuation of the status quo?", ETUI Working Paper 2009:07

torsdag 27 september 2012

Det holländska löneåterhållsamhetsparadigmet

"Did capital have the power to let thousands of economists act as its 
'organic intellectuals' in those years?" (s 845) 


Uwe Becker och Corinna Hendriks börjar sin artikel med ett bestämt påstående: "Wage restraint, i.e. wage growth below productivity growth, is the paradigm in the Dutch political economy." (827) Löneåterhållsamhet blev ett dominant paradigm redan på 1950-talet, hävdar de, därefter omstritt under 1960- och 70-talen för att göra comeback på 1980-talet omfamnat av regeringen, och efter god sysselsättningsutveckling återigen paradigmatiskt på 90-talet. Löneåterhållsamhetsparadigmet är nära förbundet med Centralplaneringsbyrån (sic!) som är en statlig institution knuten till finansdepartementet och
"for more than half a century the intellectual (and ideological) center of Dutch socio-economic policy making and the role of which is particularly pronounced by its position as 'neutral', scentific advisory expert board in Dutch corporatism" (827)
CPB levererar på våren en "Central Economic Plan" (CEP) och på hösten en Macro-Economic Outlook (MEV), och likt Konjunkturinstitutets rapporter i Sverige strukturerar de den socio-ekonomiska debatten i Nederländerna. Becker och Hendriks undersöker i sin artikel löneåterhållsamhetsparadigmet i CPB och dess omgivande "epistemic community", och gör det utifrån intervjuer gjorda 2004-2006 med politiker, fackliga, arbetsgivarrepresentanter, journalister och experter inom och utanför CPB (jfr 832-4 om metoden).

Nederländerna är "model case" (jfr Tyskland) i två litteraturer, konstaterar de: (1) sysselsättning och (2) korporatism och sociala pakter. Sysselsättningsundret började uppmärksammas i slutet av 1990-talet; en milstolpe var de inflytelserika akademikerna Visser och Hemerijcks A Dutch 'Miracle' från 1997, där de bland annat förklarade att "Wassenaar has become to Dutch industrial relations of the past fifteen years what Saltsjöbaden (1938) was for Swedish labor relations in the 1950s and 1960s". En ledande forskare som Fritz Scharpf höll med om Visser och Hemerijcks förklaring och Wassenaar blev mycket omdiskuterat i forskningen åren kring millennnieskiftet.

Sektionen om CPB börjar med att sätta in Byrån i ett jämförande perspektiv:
"More or less statist and corporatist varieties of capitalism have economic institutes regularly advising the government. In Germany this is the Council of Economic Experts (consisting of five university or otherwise independent research agencies), in Austria the Austrian Institute of Economic Research (WIFO), and the Scandinavian countries have, apart from independent advisory agencies, powerful think thanks within the ministries. No country, however, has an advisory body whose influence is comparable to that of the Dutch Central Planning Bureau." (834)
Becker och Hendriks betonar att Nederländerna under CPB:s tidiga period 1940- och 50-talen var ett starkt religiöst och politiskt segregerat land, och att det därför var centralt för CPB att framstå som opolitiskt, bortom sådana strider, och "rationellt vetenskapligt" (835). CPB definierar i Nederländerna löneutrymmet: "On behalf of the government it defines the 'space' for wage growth" (835).

I punktform sammanfattar de CPB:s starka ställning idag och sedan 1990-talet så här:
"The WRF got its paradigmatic character for government, employers, unions, relevant university departments and the media in the early to mid-1990s because of:
• The Dutch tradition of wage restraint since the 1950s.
• The CPB that, as ‘eminent authority’, put forward wage restraint as the recipe curing unemployment (though contested until the mid-1980s).
• The dominance of supply-side economics in most western countries and the adherence of the Dutch government and employers – definitely with the ‘center-right’ government in 1982 – to this strand.
• The deterioration of union bargaining power by high unemployment, decreasing membership and the decline of Keynesianism.
• The concurrence of, for more than a decade after 1983, wage restraint and employment growth that was easy to interpret as a causal nexus.
• The international recognition of the Dutch employment development and the praise by foreign media of the corporatist consensus on wage restraint.
• The development of a story line linking the WRF and its supposed success to a corporatist consensus (‘Wassenaar 1982’) fostered by the CPB, foreign media and Visser and Hemerijck’s book (1997) on the Dutch ‘miracle’.
Subsequently the WRF became sustained by:
• The continuation of the Dutch economic success story until the early 2000s.
• Its simplicity and, at first sight, plausibility.
• The authority of the CPB that definitely became established in the 1990s.
• Its reception and repetition in international economic and political economy journals.
• Its adoption by almost all economic journalists and commentators in the Netherlands leading to the formation of a very broad epistemic community.
• The mutual influence of media, politics, academic economists, capital and, at long last, labor. Once established and supported by positive economic development, paradigmatic ideas and practices can bring about self-propelling forces.
• Mechanisms of socialization – particularly in academia, government departments, the media and the CPB itself – imitation, idleness and conformism." (842f)
Becker och Hendriks diskuterar i slutet av sin artikel huruvida löneåterhållsamhetsparadigmet kan ses som en del av kapitalets dominans över arbetarklassen i Nederländerna sedan 1980, men svaret på frågan undflyr dem: hur besvarar man egentligen en sådan fråga vetenskapligt? De lyfter fram att facket förvisso försvagats sedan dess -- anslutningsgrad, inflytande -- och diskuterar Max Webers definitioner av "makt" och "dominans", men något svar blir det ändå inte, utan istället: en uppmaning till mer forskning.


Referens
Uwe Becker och Corinna Hendriks, "'As the Central Planning Bureau Says': The Dutch Wage Restraint Paradigm, Its Sustaining Epistemic Community and Its Relevance for Comparative Research", Review of International Political Economy 5 2008.

Fallande löneandel och ökande ojämlikhet

Är den funktionella inkomstfördelningen -- fördelningen mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster i ekonomin -- en bra indikator på inkomstojämlikhet; kan man tolka en låg löneandel som hög inkomstojämlikhet (rika kapitalister) och vice versa? Svaret beror på vilken typ av scenario man har i samhället man studerar: en kapitalism á la Balzac eller Proust där rentiärer i Paris lever gott enbart på kapitalavkastning och inte behöver jobba, eller en "folkkapitalism" där kapitalägandet och därmed kapitalinkomsterna är så utspridda att ökad kapitalandel inte innebär (drastiskt) ökad inkomstojämlikhet.

Ekonomerna Margaret Jacobson och Filippo Occhino på Federal Reserve i Cleveland kollar på denna fråga för USA:s del i en ny research note. Vi vet alla att inkomstojämlikheten har ökat i USA, och de visar att också löneandelen har fallit:


Löneandelen har fallit sedan 1980, säger de, med en accelererad minskning efter 2000.

Hur kan man då räkna på hur förändringar i den funktionella inkomstfördelningen påverkar inkomstojämlikheten? De ställer upp en definition av gini så här:
Gini index = labor’s share of income × concentration index of labor income
+ capital’s share of income × concentration index of capital income

Vilket innebär att:
"If the labor concentration increases by 1 percentage point, the Gini index increases by 1 percentage point times the labor share, and similarly for capital. If both concentrations increase by 1 percentage point, the Gini index increases by 1 percentage point as well. Suppose instead that the labor share decreases by 1 percentage point and the capital income share increases by the same amount. The Gini index then increases by 1 percentage point times the difference between the two concentration indexes."
Återigen, frågorna är: hur utspridda är arbets- respektive kapitalinkomsterna, och hur ser den funktionella inkomstfördelningen ut? De menar att för USA har skillnaden i koncentration av kapital- och arbetsinkomster varierat mellan 0.25 år 1979 till 0.15 år 1991 och 0.33 år 2007. Av detta följer att en procentenhets minskning av löneandelen innebär en ökning av ginikoefficienten med 0.15 till 0.33 procentenheter.



Referens
Margaret Jacobson och Filippo Occhino, "Labor's Declining Share of Income and Rising Inequality", Federal Reserve Bank of Cleveland 25 september 2012.

J och O om hur löneandelen bestäms:
"one important cause of the post-1980 long-run decline in the labor share was a technological change, connected with advances in information and communication technologies, which made capital more productive relative to labor, and raised the return to capital relative to labor compensation. Other factors that have played a role in the long-run decline in the labor share are increased globalization and trade openness, as well as changes in labor market institutions and policies."

torsdag 13 september 2012

Strukturella brytpunkter i inkomstfördelningens historia

En av de mer intuitivt tilltalande metoderna inom tidsserieekonometri är undersökningar av förekomsten av "strukturella brytpunkter", alltså tidpunkter i serierna där data börjar bete sig annorlunda än vad de gjorde före denna tidpunkt. Till exempel inkomstfördelningen kanske blev mer och mer ojämlik, men sedan kom en skattereform eller något liknande som vi förväntar oss ska ha brutit trenden: då kan man undersöka inkomstfördelningsserien för en strukturell brytpunkt där. Här på bloggen har jag tidigare skrivit om Scheve och Stasavages (2009) undersökning av inkomstfördelningen i Sverige, Danmark, Nederländerna och Irland och letande efter strukturella brytpunkter där till exempel vid Saltsjöbadsavtalet 1938 och början på den centraliserade lönebildningen 1952.

Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström har också använt strukturella brytpunkter-tekniken på inkomstfördelningsdata, i deras fall paneldata med 18 länder, och de letar efter såväl land-specifika som gemensamma brytpunkter. Statistiken är den bekanta toppinkomststatistiken från Atkinson, Piketty, Saez, Roine och Waldenström själva med flera.

Med Qu och Perrons (2007) metod för att hitta sample-gemensamma brytpunkter hittar de två för hela samplet: år 1945 och år 1980. Som jag har gått igenom i mitt inlägg om toppinkomstforskningen så utjämnades inkomstfördelningen i de rika länderna rejält under andra världskriget, och efter WW2 började också de så kallade "gyllene åren" under vilka inkomstfördelningen var relativt jämn -- eller åtminstone blev det. År 1980 bryts förstås den utvecklingen och inkomstfördelningen börjar bli mer ojämlik i princip i alla rika länder. De gör också test för några undergrupper, t ex de nordiska länderna -- här Finland, Norge och Sverige -- för vilka de hittar brytpunkter år 1939, 1961 och 1991. Under perioden före 1939 föll toppercentilens andel av de totala inkomsterna i de nordiska länderna med 0.5 procent, 1939-1961 med 1.4 procent och efter 1961 blev den utjämnande tendensen än starkare: -2.4 procent. År 1991 bröts så denna utveckling och toppinkomsternas andel ökade kraftigt, med 4.2 procent. Grafiskt ser detta ut så här:


I sin beskrivning av de nordiska ländernas utveckling (s 841) så menar de att när man gör en närmare undersökning av perioden efter 1950 så hittas två strukturella brott: ett runt 1980 när ojämlikheten slutar minska, och ett i början av 1990-talet när den börjar öka igen.



Vad gäller andra länder så konstaterar de att det i alla fall finns tre länder som inte visar några större ökningar av toppercentilens andel de senaste trettio åren: Tyskland, Nederländerna och Schweiz. Contra Piketty (2003) så gör dock t ex Frankrike det (s 845). Däremot så menar de att den stora ökningen av toppinkomsterna som de nordiska länderna uppvisar ger anledning att ifrågasätta de institutionell-politiska förklaringarna av skillnader i inkomstojämlikhet mellan länder, typ Korpi m fl som menar att de nordiska länderna är mer jämlika på grund av starkare arbetarrörelse och större välfärdsstat. Roine och Waldenström menar i enlighet med Scheve och Stasavage (2009) att de inte finner stöd för en sådan hypotes vad gäller toppinkomstandelarna. Istället lyfter de fram några makroekonomiska variabler som förklaringar till den nordiska utvecklingen:
"First, stock market values in the Nordic countries have soared since the early 1980s when compared to most other countries in the sample (see Roine & Waldenstrom, 2008). If executive compensation increases in proportion to stock market value, as Gabaix and Landier (2008) suggested, this could certainly explain the disproportionate increases in top income shares in Scandinavia. It would also make sense that part of this would show as realized capital gains, especially given the dual tax system in these countries, where tax levels are lower for capital gains than for wage income. Relating to this point, Roine, Vlachos, and Waldenstrom (2009) find that financial development (measured as stock market capitalization to income) has strongly benefited the rich in a cross: section of countries. Other features common to the Nordic countries that
may play a role are that they are all small, open economies with an important share of large multinational firms and also that English (though a second language) is commonly spoken in the population. If it is the case that these to a larger extent compete for ‘‘superstars’’ on a global rather than a national level, this could help explain the disproportionate increase in the top, in line with Rosen (1981)." (s 845)

Referenser
Qu, Zhongjun, and Pierre Perron, ‘‘Estimating and Testing Multiple Structural Changes in Multivariate Regressions,’’ Econometrica 75 (2007), 459–502.
Jesper Roine and Daniel Waldenström, "Common Trends and Shocks to Top Incomes: A Structural Breaks Approach", The Review of Economics and Statistics, August 2011, 93(3): 832–846

söndag 9 september 2012

En gemensam nyliberal riktning för de rika länderna?

En mycket vanlig diskussionsfråga i den jämförande politiska ekonomin är: konvergens eller divergens? Alltså: blir jämförbara enheter -- man tenderar att prata om länders socioekonomiska system och arbetsmarknadsregimer -- mer lika varandra, eller mer olika varandra? [1] Den vanligaste substantiella variationen på detta tema är: håller Tyskland, Sverige m fl länder på att bli nyliberala som USA och Storbritannien? Forskarna tenderar att svara nej och betona att olikheterna och nationella särdrag består, och att Storbritannien -- med Thatcherrevolutionen -- faktiskt är det enda land som i grund och botten bytt socioekonomiskt system (från koordinerad marknadsekonomi till liberal marknadsekonomi) och välfärdsstat (från socialdemokratisk till liberal). Statsvetarna Lucio Baccaro och Chris Howell gör dock i ett matigt nytt paper, "A Common Neoliberal Trajectory", argumentet att det faktiskt sker en konvergens neråt -- det vill säga åt nyliberalt håll.

De hävdar att det rådande forskningsläget kollar för mycket på institutioners ytliga form och konstaterar att typiskt icke-nyliberala institutioner som företagsråd i Tyskland eller fackföreningar i Sverige inte har avskaffats och då drar slutsatsen att inte mycket har förändrats. Men, säger Baccaro och Howell, nyliberal institutionell omvandling handlar inte bara om institutional deregulation -- avskaffande av reglerande institutioner -- utan också om institutional conversion -- att existerande institutioners funktionssätt ändras i grunden så att de inte längre är till för samma syfte. Ett mycket bra exempel på sådan "institutionell omvändelse" som de tar upp är centrala kollektivavtalsförhandlingar, vars innebörd har ändrats de senaste trettio åren:

"An example would be centralized bargaining, once the lynchpin of an alternative system to liberal capitalism based upon a large and interventionist public sector and the political correction of market inequalities. However, with institutional conversion centralized bargaining can become an institutional device to produce outcomes, like real wage growth systematically trailing productivity increases, which the market itself would be unable to produce. Another example of institutional conversion might be a change in the functioning of works councils so that under new conditions they come to encourage cooperation with an employer and identification with the firm rather than serving as workplace agents of industrial unions. In both cases, the formal institution remains unchanged but under different conditions its very plasticity permits a conversion in function and behaviour and is likely to generate different outcomes." (s 9)
Alltså: centraliserade löneförhandlingar kan tjäna helt olika mål: i situation A solidarisk lönepolitik och utjämning av inkomster mellan olika socioekonomiska grupper; i situation B en "competitive corporatism" där löneökningarna systematiskt ska vara under produktivitetsökningarna för att tubba kapitalet att stanna.

Baccaro och Howell använder både kvantitativ och kvalitativ metod. Det kvantitativa är en översiktlig koll på 15 länders rörelser från perioden 1974-1989 till perioden 1990-2005 i två dimensioner: arbetsmarknadskonfliktfrekvens, och makrokorporatism. Det kvalitativa, som är den viktigare delen av pappret, består av sex fallstudier.

Den kvantitativa kollen bygger på exploratory factor analysis (EFA). Flera variabler laddas in i två "faktorer": makrokorporatism och industriell konflikt. Makrokorporatism är ett sammanfattande mått för variablerna löneförhandlingscentralisering och -koordinering, facklig anslutningsgrad och tripartism. Industriell konflikt bygger bara på strejk- och lockoutfrekvens. Diagrammen nedan visar de 15 ländernas rörelser på dessa två faktorer mellan de två perioderna.

Konfliktfrekvensen har minskat i alla länder. På faktorn makrokorporatism konvergerar inte länderna, men det finns gemensamma trender: sjunkande facklig anslutningsgrad och decentralisering av lönesättningen (s 14).

De sex fallstudierna är Frankrike, Storbritannien, Italien, Tyskland, Sverige och Irland. Här ska jag bara diskutera Baccaro och Howells analyser av Tyskland och Sverige, två länder som är av särskilt intresse för min del. Tyskland är särskilt intressant eftersom landet
 "has long been a critical case in debates concerning the degree and nature of institutional change. As the most widely cited example of a coordinated market economy within the Varieties of Capitalism literature, it has been exhibit A in the claim that an alternative model of capitalism to the Anglo-American liberal market economy can thrive in a globalized world, resistant to neoliberal temptation and drift. The expectation that Germany’s political economic institutions would be subject to at best incremental change was based on the strong degree of complementarity between its financial and industrial relations institutions, which in turn provide German employers with a comparative institutional advantage in what Streeck once termed 'diversified quality production.' The result was an expectation that employers will defend those institutions rather than seek to dismantle them." (s 21)
Baccaro och Howell hävdar bryskt: "In fact, in the context of a widespread perception that Germany now occupies a 'high equilibrium trap,' this institutional model is unraveling". Denna förändring har inte skett genom generalattacker på existensen av företagsråd och fackföreningar, utan på institutionell omvandling. Omvandlingen började med en arbetsgivaroffensiv på 1990-talet; detta trots att arbetsgivarna i en CME enligt Varieties of Capitalism-forskarna har intresse av att bevara instittutionerna. Baccaro och Howell citerar statsvetaren Daniel Kinderman som säger att "the disjuncture between the stated interests of corporate actors in Germany and the deductive-functionalist interests ascribed to them by the ‘Varieties of Capitalism’ literature is striking". Den fackliga anslutningsgraden och kollektivavtalens täckningsgrad har båda sjunkit, andelen arbetsgivare som är organiserade ohne Tarifbindung (utan att bindas av kollektivavtal) har ökat, och inte minst har förekomsten av öppningsklausuler i kollektivavtalen som gör att företag och företagsråd lokalt kan komma överens om villkor sämre än de centrala avtalen, ökat. Wolfgang Streeck varnade redan på 1980-talet för att företagsråd i tider av hög arbetslöshet skulle "come to engage in 'wildcat cooperation' with their employers to protect the jobs of insiders", och detta är vad som har hänt, menar Baccaro och Howell (s 23). "The overall result in institutional terms has been decollectivization, particularly on the labor side, and decentralization accompanied by 'internal softening' as agreements reached at the sectoral level are less binding and more variable at the firm level" (s 24).

Sverige liksom Tyskland är ett paradigmatiskt fall i jämförande politisk ekonomi, och Sverige har enligt Baccaro och Howell liksom Tyskland genomgått en fundamental modellförändring. De skriver:
"For much of the postwar period, Sweden was the archetypal case of corporatism, marked by
centralized and coordinated bargaining between the peak organizations of labor and capital. Much of the institutional architecture of that regime remains in place; indeed the recent past has seen a revival of coordinated multi-sectoral bargaining. An examination of institutional forms only might lead an observer to use the Swedish case as powerful evidence of path dependence and incremental institutional change. In fact, Swedish industrial relations have been transformed in the last fifteen years, in part through the creation of new institutions, but more through changes in the interests and behavior of class actors and the state, and changes in the practice and functioning of existing industrial relations institutions. Those institutions have come to permit, indeed to encourage, decentralized wage setting, and a high degree of individualization." (s 27)
De menar att den centraliserade perioden 1953-1983 byggde på löneåterhållsamhet och solidarisk lönepolitik, kombinerat i praktiken med löneglidning som gav flexibilitet. I början av 1980-talet rasade denna modell:
"This model all but collapsed in the decade between 1983 and 1993: external shocks; new forms of international competitive pressure resulting from European integration and the globalization of financial markets; and an accumulation of tensions and contradictions internal to the industrial relations regime changed the interests of employers and workers, particularly the former. Existing institutions no longer served to contain inflation, produce social peace, or protect managerial prerogative." (s 28)
Arbetsgivarna drog slutsatsen att de föredrog decentraliserade förhandlingar, men omvärderade under 90-talets första hälft något denna slutsats eftersom ett sådant system skulle kunna öka konfliktfrekvensen alltför mycket. Den nya regimen skapades 1997 med Industriavtalet och 2000 med Medlingsinstitutet. Och Baccaro och Howell konstaterar helt korrekt att om man bara kollade på den nya regimens former så skulle man kunna se stor kontinuitet med perioden 1953-83: koordinerad lönesättning med en löneledande exportsektor helt i enlighet med den skandinaviska modellen, och få strejker eller lockouter. Men i själva verket har det skett ett kvalitativt skifte i koordineringens funktion: lönesättningen har kraftigt decentraliserats med spridningen av sifferlösa avtal etc, och koordineringen handlar inte minst om att hålla nere löneökningarna så att de är konkurrenskraftiga -- "wage restraint (defined not simply as nominal wage moderation as in the heydays of corporatism, but as real wages growing systematically more slowly than productivity)" (s 37). Samtidigt har den fackliga anslutningsgraden sjunkit, från 85 procent i mitten av 80-talet till 73 procent år 2007, och fackets roll blir allt mer "övervakande" snarare än "förhandlande" och agendasättande, hävdar Baccaro och Howell. Deras slutsats i det svenska fallet blir att "recent developments in both institutional functioning and organizational capacity constitute a neo-liberal turn for Swedish industrial relations" (s 30).

Och i sina slutsatser gör de en mycket bra kort sammanfattning av vad den nyliberala tendensen i grund och botten handlar om: den "common direction in the form and functioning of industrial relations institutions is toward greater employer discretion" (s 37f).


Noter
[1] Ett exempel på sådan diskussion på svenska är en artikel som Örjan Nyström och jag skrev ihop: "Konvergens eller divergens? Kapitalismens blandningar och reformismens handlingsutrymme", i Fronesis nr 32-33, tema Socialdemokrati.

Referenser
Lucio Baccaro och Chris Howell, "A Common Neoliberal Trajectory: The Transformation of Industrial Relations in Advanced Capitalism", paper, 2011.
Daniel Kinderman, "Pressure from without, Subversion from Within: The Two-Pronged German Employer
Offensive," Comparative European Politics 3, no. 4 (2005).
Wolfgang Streeck, "Neo-Corporatist Industrial Relations and the Economic Crisis in West Germany " in Order and Conflict in Contemporary Capitalism, ed. John Goldthorpe (Oxford: Clarendon Press, 1984).

Den tyska arbetsmarknadens omvandling, del 1


"For decades, employment relations in Germany have served somewhat
as the role model for stability and orderliness."
Martin Behrens

"Perhaps the most agonized discussion of the impact of globalization 
on industrial relations has occurred in Germany."
Richard Hyman (1999, s 96)


Den tyska arbetsmarknaden är emblematisk inom den jämförande politiska ekonomin: det korporatistiska samarbetsalternativet till den anglosaxiska liberalismen. "Rhenlandskapitalism" talade Doré, Albert (1993) och andra om på 1980- och 90-talen, "koordinerad marknadsekonomi" (CME) heter det i Varieties of Capitalism-typologin där Tyskland är ur-exemplet på en CME. Bechter et al (2011) må nyligen ha ifrågasatt det nationella fokuset i jämförande arbetsmarknadsrelationer och hävdat att lika stora skillnader finns mellan sektorer inom länder som mellan länder, men nationella typologier är fortfarande normen [1]. Under 1970- och 80-talen sågs koordinerade marknadsekonomier som Tyskland och Japan som föredömen av internationella forskare och debattörer, men under 1990-talet när Europas ekonomiska utveckling var svag medan USA hade sitt "jobs miracle" mötte de koordinerade länderna kritik (Hyman, s 93). Under 1990-talets globaliseringshype så ifrågasattes det också huruvida en mångfald av modeller skulle kunna överleva: borde inte alla istället konvergera -- i ett race to the bottom -- till en anglosaxisk modell? Under detta decennium tvekade också en så briljant forskare som Streeck på huruvida den tyska modellen skulle kunna överleva. Återgivet av Hyman (1999), utifrån en text av Streeck i en mycket bra antologi (The Political Economy of Modern Capitalism, 1997) redigerad av Crouch och Streeck själv:
"The competitive success of the soziale Marktwirtschaft rested on three foundations: a global market for quality production; the capacity of firms to innovate ahead of the competition; and adequate demand for skilled labour. But from the 1980s the pace of innovation in rival economies has accelerated, the differentiation between cost and quality competitiveness has broken down, encouraging German firms to shift production elsewhere and resulting in a surge in unemployment. While these challenges pre-dated unification, within the enlarged Germany they have probably become unmanageable."
I samma antologi spekulerar den lika briljante Jonas Pontusson ("Between Neo-Liberalism and the German Model: Swedish Capitalism in Transition") intressant nog i huruvida Sverige är på väg mot en tysk modell.

Samtidigt som koordinerade kapitalismer ifrågasattes på 1990-talet och en konvergens mot den anglosaxiska modellen diskuteras, så kom sociala pakter -- som på 1980-talet hade dödförklarats -- upp som tema igen. Hyman (1999, s 1995) konstaterar dock att de sociala pakterna -- som fick fart av Maastrichtförberedelserna och konvergenskriterierna där -- under 90-talet hade en mycket defensiv karaktär för fackföreningsrörelserna. Pakterna representerade för det mesta "least-worst"-lösningar för facken, som på grund av sin svaghet fick ge efter mycket utan att få särskilt mycket tillbaka; tidigare generationers sociala pakter hade inneburit reglering av fördelningen av den ekonomiska tillväxten kombinerat med välfärdsstatsutbyggnad men på 90-talet handlade de oftare om att hantera två kriser: nationell konkurrenskraft på grund av globaliseringen, och statliga budgetunderskott som var tvungna att trimmas inför EMU. I utbyte fick facken väldigt lite; man siktade ofta på fler jobb eller att jobb åtminstone inte skulle försvinna, men regeringarna och arbetsgivarna kunde inte alltid leva upp till detta. Enligt Hyman var det på detta som det tyska Bündnis für Arbeit misslyckades.

Wolfgang Streeck var som sagt 1997 pessimistisk om den tyska modellens överlevande. Hyman refererar också en amerikansk europaforskares om i antologin Negotiating the New Germany från 1997 som är pessimistisk om tyska politiker:
In his contribution /.../ Allen refers to ‘the “siren song” of deregulation’. In dealing with the economic problems which followed unification, he argues (p. 140) that ‘German policy-makers appear to have lost their “institutional memory” of how an economy was
successfully rebuilt’ within the framework of post-war organized capitalism, and to have turned ‘to Anglo-American policy options that have proven much less appropriate for Germany than for the United States and Britain’. (s 96)
Lowell Turner gav däremot, menar Hyman, en mer optimistisk tolkning i sin bok Fighting for Partnership från 1998, som handlar om de tyska fackens strid för överlevnad i globaliseringen och efter enandet 1991.

Efter denna rapsodiska bakgrund, ska jag så ge mig in på fyra stycken nyare studier om den tyska arbetsmarknadens omvandling: arbetsmarknadsrelationer hos Behrens, kollektivavtal hos Bispinck, Dribbusch och Schulten, facken hos Dribbusch och Birke, och löneutveckling under 00-talet hos Bispinck.


Behrens 2013
Den tyska arbetsmarknadsmodellen startade om vid andra världskrigets slut i och med avnazifieringen. Före nazisterna tog över hade landet haft fyra fackföreningsrörelser: socialdemokratisk, kommunistisk, liberal och kristdemokratisk. År 1950 startades istället DGB som en enda samlande konfederation med 16 förbund (idag 8). 1949 års konstitution innehåller den berömda Tarifautonomie -- kollektivavtalets autonomi, som ansågs behövas efter att staten dragits in i mycket komplicerade avtalsrörelser under Weimarperioden. Här etablerades också den duala representationsmodellen där kollektivavtal på branschnivå kombineras med företagsråd på företagsnivån.

Idag är 36 procent av arbetsplatserna i västra och 20 procent i östra Tyskland täckta av kollektivavtal; eftersom större arbetsplatser oftare har kollektivavtal så omfattas 63 procent av de anställda i västra och 50 procent i östra Tyskland av avtal. 44 procent av de anställda arbetar på företag med företagsråd. Antalet fackföreningsmedlemmar har minskat mycket snabbt de senaste tjugo åren, från 11.8 miljoner år 1991 till 6.2 miljoner år 2011. Den fackliga anslutningsgraden var också den som högst år 1991, med 36 procent. Idag är den under 20 procent. Det finns ett antal mindre fackförbund som står utanför DGB. Störst är ett förbund för statstjänstemän, Deutscher Beamtenbund med 1.25 miljoner medlemmar. Utöver detta finns ett kristet förbund med 283 000 medlemmar samt 17 små oberoende förbund varav bara läkarförbundet Marburger Bund har över 100 000 medlemmar. Tillväxten av dessa små oberoende förbund har ökat konflikterna både mellan facken och med arbetsgivarna.

Arbetsgivarna är organiserade i två typer av organisationer. BDI, Confederations of German Industry, samlar produktmarknadsorienterade branschorganisationer. BDA, Confederation of German  Employers' Association, samlar 700 arbetsgivarorganisationer som sköter förhandlandet med fackförbunden om kollektivavtal. Mellan en tredjedel och hälften av dessa organisationer erbjuder "ohne Tarifbindung"-medlemskap för företag: medlemskap som inte innebär att företaget måste implementera branschens kollektivavtal.

Vad gäller trender i arbetsmarknadsrelationerna i Tyskland på senare tid så urskiljer Behrens tre som varandes viktigast: decentralisering, ökad ojämlikhet, och europeisering. Decentraliseringen -- som förstås inte är unik för Tyskland under perioden -- kan klassificeras som två typer: "organiserad" och "desorganiserad" (Traxler 1995) eller "kontrollerad" och "vild" (Bispinck och Schulten 1999). (Anke Hassel [1999] talar om "urholkning" av arbetsmarknadsrelationerna.) En viktig händelse för den organiserade decentraliseringen var IG Metalls avtal 1985 som innehöll en klausul om flexibilisering av arbetstiden på lokal nivå. Alla DGB-förbund har numera sådana lokala klausuler i sina avtal. Klausulerna kan också omfatta bonusar och t o m lön; i kristider har det också blivit allt vanligare med företagsavtal á la "pakt för konkurrenskraft" där facket går med på lönesänkningar eller liknande mot att jobb ska räddas (Rehder 2006, Seifert och Massa-Wirth 2005). (Jfr striden inom LO om IF Metalls krisavtal om lokala arbetstidssänkningar, år 2009.) Oorganiserad decentralisering har skett genom minskande anslutningsgrad för arbetsgivare, och minskad täckningsgrad för kollektivavtalen. Den ökade ojämlikheten beror i hög grad på tillväxt av låglönesektorer (Kalina/Weinkopf 2012). Andelen av de anställda som tjänar mindre än 2/3 av medianlönen -- en definition av att vara lågavlönad -- har ökat från 18 procent år 1995 till 23 procent år 2010. 12 procent av de anställda tjänar mindre än 50 procent av medianlönen (George 2011). Behrens anför två förklaringar till ökningen av låglönejobben. Den första är fallande kollektivavtalstäckningsgrad och facklig anslutningsgrad: hög facklig anslutning trycker upp de lägsta lönerna, så när facket försvagas så sjunker desamma. Den andra är Hartz-reformerna som ökat antalet och andelen tillfälliga, bemanningsföretags- och andra osäkra anställningar som tenderar att vara lågavlönade. Europeisering handlar om European Works Councils (europeiska företagsråd) och om försökt till koordinering av lönesättningen över nationsgränser i EU.

Som sagt så har Tyskland länge varit det paradigmatiska fallet för en "organiserad", "koordinerad" kapitalism och arbetsmarknad, att skilja från den anglosaxiska modellen. Behrens kommer förstås också i slutet av sin artikel fram till diskussionen om Tyskland fortfarande är en sådan modell, trots decentraliseringen av arbetsmarknaden och den ökade ojämlikheten. Han skriver:
we observe that important parts of the German “highroad” model (Turner 1991, 1998), or model of “diversified quality production” (Streeck 1991) with its elements of (comparatively) high skills, high product quality, good pay and a high level of social equality, is being eroded. Studies reveal increasing levels of income inequality which are – to a large extent – caused by a growing low-wage sector.
Doellgast och Greer (2007) har hävdat att det finns två sätt att se på nyliberaliseringen av den tyska arbetsmarkaden. Den första är desorganiserings-perspektivet från Lash och Urry, som hävdade att ett race to the bottom mot liberal anglosaxisk modell skulle ske över linjen. Den andra är det polanyiska perspektivet som ser utvecklingen som dialektisk: liberalisering följs av en motreaktion av "inbäddning". Behrens klargör inte hur han ser på liberaliseringen, och sätter inte heller riktigt ner foten på om det egentligen har skett någon konvergens. I slutsatserna skriver han:
German employment relations look much different from what some famous academic accounts established up to the early 1990s: they are more European than they used to be (for good or for worse), they are more decentralised and they have lost some of their power to provide social equity. This is not to say that we are witnessing a process of convergence to the Anglo-Saxon (or any other) model /.../
Alltså, Tyskland har blivit mer som den anglosaxiska modellen -- decentralisering, större inkomstojämlikhet -- men någon konvergens har inte skett. Motsägelsefullt, vilket kanske kan motiveras helt enkelt av att frågan är av halvfullt/halvtomt glas-typen.


Bispinck, Dribbusch och Schulten 2010: kollektivavtalen
Om jag tyckte att Behrens var lite otydlig i utvärderingen av hur mycket förändring som har skett i den tyska arbetsmarknadsmodellen, så kan man inte säga detsamma om Bispinck, Dribbusch och Schulten. Deras paper börjar så här:
Since the mid-1990s the German system of collective bargaining with its traditional dominance of sector-level agreements has been faced by a process of creeping erosion. While the bargaining coverage has shown a steady decline, a far-reaching de-centralisation has increasingly undermined the system of multi-employer bargaining.
Och lite längre ner på första sidan skriver de:
With regard to collective bargaining institutional power of unions is based on the combination of a statutory monopoly to conclude collective agreements on behalf of employees and a voluntary comprehensive system of sec-toral bargaining as part of a post-war arrangement between employers’ associations and trade unions which developed since the 1950s.
The erosion collective bargaining hits German trade unions in a core area of their activities. It is an indicator for a partly revision of the post-war class compromise by employers since the early 1990s. It goes along with a significant weakening of organisational and structural power of unions due to a sharp decline in membership and a change in the social and economic framework conditions.
Mycket tydligare kan inte analysen bli: enligt DPS så a) har en stor förändring skett av arbetsmarknadsmodellen i och med decentraliseringen, och b) detta indikerar en förskjutning av makt från arbetstagare och deras organisationer till arbetsgivare och deras organisationer.

Mycket har hänt de senaste tjugo åren. Bara mellan 1998 och 2009 föll kollektivavtalens täckningsgrad i västra Tyskland med elva procentenheter, från 76 till 65 procent, och i östra Tyskland från 63 till 51 procent. Täckningsgraden varierar mycket mellan sektorer, som vi ser i diagrammet nedan: från 98 procent i offentliga tjänster till 32 procent i information och kommunikation.

DPS visar också att höginkomsttagare är mycket mer omfattade av kollektivavtal än vad låginkomsttagare är: i den femtedel av löntagarna som tjänar mest är bara 34 procent omfattade, och därefter ökar andelen till 44 procent i kvintil 2, 52 procent i kvintil 3, 58 procent i kvintil 4, och 68 procent i kvinvil 5.

Utöver att färre täcks av kollektivavtal, så har också decentralisering skett genom införandet av öppningsklausuler -- som låter fack och arbetsgivare på företagsnivå att sluta avtal om nivåer under branschavtalet -- i allt fler branschavtal (s 6f).

Ledande i decentraliseringen har arbetsgivarorganisationerna varit, sedan det tidiga 1990-talet (s 8f). DPS relaterar decentraliseringen i form av "opening up clauses" till svaga förhandlingspositioner för arbetarna genom hög arbetslöshet och kapitalrörlighet som medfört sig att en stor del av arbetarna oroar sig för att deras jobb ska flyttas till något låglöneland. Arbetarnas förhandlingspositioner har vidare urholkats av -- eller uttryckts i -- en fallande facklig organiseringsgrad: denna har minskat från 31 procent år 1991 till 19 procent år 2009 (s 13). Faktum är att den fackliga anslutningsgraden i Tyskland idag är lägre än den i Storbritannien (s 16). Däremot är arbetsgivarnas organiseringsgrad betydligt högre i Tyskland: 63 procent att jämföra med britternas 40 procent, eller 55 procent i Sverige. Den högre organiseringsgraden för arbetsgivare för med sig högre kollektivavtalstäckningsgrad i Tyskland än i till exempel Storbritannien.

Decentraliseringstrenden är just en trend och kan komma att omvändas i sin motsats, hävdar BDS. De skiljer på två möjliga återcentraliseringar: en "nerifrån" och en "uppifrån". Återcentralisering nerifrån vore facklig organisering för att upprätthålla och utvidga kollektivavtalens giltighet. Uppifrån vore ett institutionellt stärkande av sektorsförhandlingar och -avtal. (s 22) De fackliga förnyelsestrategierna delas i sin tur in i två typer. Den första är en "tillbaka till rötterna"-strategi som betonar traditionellt lokalt fackligt arbete. Den andra strategin är social movement unionism (jfr bloggen här och här) som vill stärka fackets band till andra sociala rörelser och höja fackets politiska röst. Sedan 2005 har tjänstesektorfacket ver.di, IG Metall och IG BAU tagit till sig anglosaxisk SMU (Bremme et al 2007; Wetzel 2009). Faktum är att IG Metalls vice ordförande år 2009 förklarade att "The days of Rhenish Capitalism with its social compromise which was so long instrumental for us, are over, and they will not return either." (cit s  25). Att antalet konflikter som ver.di var inblandade i fyrdubblades från 36 år 2004 till 163 år 2009 beror dock inte bara på ökad facklig militans, utan också ökad aggressivitet från arbetsgivarnas sida (Dribbusch 2010). Återcentralisering uppifrån skulle kunna ske genom ökad allmängiltigförklaring av sektorsavtal, eller införande av lagfästa minimilöner. Ett hinder för ökad allmängiltigförklaring är arbetsgivarorganisationen BDA:s veto i Kollektivavtalsavdelningen på Arbetsmarknadsdepartementet, som hanterar sådana frågor (s 27). Bispinck, Dribbusch och Schulten hävdar dock att hävdar dock att Nederländerna har goda erfarenheter av allmängiltigförklaring eftersom det skapar en "level playing field", vilket också de holländska arbetsgivarna uppskattar.

BDS avslutar med att konstatera att fackets situation inte är enkel, men att de bevisligen kan lyckas med stora kampanjer och uppnå mål även med dagens förutsättningar: införandet av statlig minimilön i fler branscher är ett exempel på det. De hävdar att DGB i sin kampanj för lagfäst minimilön lyckades slå en en sträng i folks uppfattning om rättvisa, och på så sätt mobilisera stöd för reformen inte bara hos fackmedlemmar. Med hänvisning till en anti-facklig apotekskedja, Schlecker, skriver de:
"The public solidarity the Schlecker employees received in their campaign shows that unions can succeed, even if their organisational power is limited, when their de-mands hit a nerve in the predominant societal discourse." (s 28)


Dribbusch och Birke 2012: facken
DGB:s position i förhållande till förbunden är relativt svag och man har framför allt representativa frågor på sitt bord (s 2); fackens policy formuleras i högre grad på förbundsnivå. De åtta förbunden och deras huvudsakliga branscher är:


IG Metall och ver.di är de två stora förbunden, med över två miljoner medlemmar var, av DGB:s totala strax över sex miljoner. IG BCE har ungefär 675 000 medlemmar, IG BAU 314 000, EVG 220 000, GEW 263 000, NGG  205 000, och GdP 171 000 (s 4). IG Metall och ver.di står alltså tillsammans för 2/3 av DGB-förbundens medlemmar. Statstjänstemän (Beamte, ungefär 463 000 personer) har fortfarande en särskild ställning i Tyskland. I princip har de livstidsanställning, och lön och arbetsvillkor fastslås av parlamentet; de har rätt att organisera sig fackligt men inte att förhandla om kollektivavtal eller att strejka (s 3).

DGB är en enhets-konfederation (Einheitsgewerkschaften), vilket innebär att den inte är organiserad som t ex kommunistisk eller kristdemokratisk federation, så som facken i t ex Frankrike eller Italien är. Inte desto mindre har DGB starka band till det socialdemokratiska partiet, SPD. DGB-ledaren Michael Sommer och de flesta av förbundens ledare är med i SPD. Ett undantag är ordföranden för ver.di som är med i De Gröna. SPD förlorade också stöd i facket under 00-talet med Schröderregeringens Agenda- och Hartz-reformer; vänsterpartiet Die Linke har idag enligt Dribbusch och Birke framför allt stöd bland IG Metalls och ver.dis medlemmar (s 3). Inom den offentliga sektorn finns också federationen DBB Beamten-bund und Tarifunion (German Civil Service Federation). Den hårdaste gränsstriden mellan ett DGB-förbund och ett DBB-förbund står bland de anställda på tåg. DBB har traditionellt goda förhållanden till Kristdemokraterna (CDU), och DBB:s ordförande är medlem i CDU. Den tredje och minsta federationen är Christlicher Gewerkschaftsbund Deutschlands (CGB), med 16 förbund och totalt 283 000 medlemmar. Till skillnad från DBB och DGB som ser sig som oavhängiga och icke-ideologiska så är CGB en Richtungsgewerkschaft, alltså en federation med en ideologi. Enligt Dribbusch Birke är CGB-förbunden attraktiva för arbetsgivarna eftersom de går med på kollektivavtal under DGB:s nivåer, dvs en slags social dumping (s 6).

Dribbusch och Birke konstaterar (s 4f) att de tyska facken på senare tid inspirerats av den anglosaxiska organising-modellen (jfr Transport i Sverige), och menar att "To date, practical attempts to apply such strategies – for example, in the private security sector, commercial cleaning, the retail trade and hospitals – have shown mixed results."

Det ökade intresset för anglosaxiskt influerad förnyelse har förstås med fackets försvagning att göra. Och utöver statistiken över fallande anslutningsgrad och kollektivavtalstäckningsgrad som redovisats ovan så är kanske den tydligaste indikatorn på denna försvagning att den tyska arbetsmarknaden de senaste tio åren visat negativ löneglidning. Alltså att de reala löneökningarna varit lägre än de kollektivavtalade ökningarna, eftersom lönerna/löneförhandlingarna förhandlats ner i lokala förhandlingar. Detta ser vi i diagrammet nedan.


Sedan 2004 har löneökningarna varit lägre än inflationen, så reallönerna har alltså sjunkit. Bispinck och Schulten förklarar den negativa utvecklingen med fallande kollektivavtalstäckningsgrad i kombination med avsaknad av lagstadgad minimilön, samt helt enkelt maktförhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Deltidsjobben har ökat kraftigt och detsamma gäller "mini-jobs" och liknande. I minijobs är maxlönen 400 euros i månaden. En annan form av dåliga jobb är 1-eurojobb, som utöver socialbidragsnivå ger 1 euro i timmen. I december 2010 hade 7.4 miljoner personer minijobs och 260 000 personer 1-eurojobb (s 8). Antalet visstidsanställda ökade från 330 000 år 2003 till 780 000 år 2010.

Företagsråd (Betriebsräte) kan bildas i alla privata företag med minst fem anställda. Att ha ett är inte obligatoriskt, men fackliga representanter kan begära det. Vissa företag, t ex Lidl, är fast motsatta start av företagsråd. Representanterna väljs av alla anställda, men högre chefer kan inte sitta i råden. År 2010 var 77 procent av representanterna i råden medlemmar i ett DGB-förbund. De förbund som finns på företaget kan ställa upp med listor i rådsvalen, men också oberoende kandidater får ha listor. I företag med minst 200 anställda får en representant i rådet arbeta med företagsrådsfrågor på heltid (s 10). Företagsrådet har rätt till information (t ex vid nyanställningar), konsultation (t ex vid omstrukturering) och medbestämmande (t ex om arbetstider). I bland annat kol- och stålbranscherna finns mer avancerade former av medbestämmande, på grund av historiska specificiteter under 1950- och 60-talen. I dessa branscher måste företag med fler än 2000 anställda ha hälften arbetstagarrepresentanter (från facken och företagsrådet) i styrelsen. År 2008 fanns 694 företag i Tyskland med denna hälften-hälften-representation. I ungefär 1100 företag, med minst 500 anställda, finns "en tredjedels-representation" där arbetstagarrepresentanter utgör en tredjedel av styrelsen.

Strejkrätten är i Tyskland fastslagen genom case law från Bundesarbeitsgericht (BAG), och härleds från rätten till organisering som är inskriven i grundlagen. Politiska strejker och generalstrejker är enligt denna praxis inte tillåtna (s 11f). Det tyska facket har enligt Bispinck och Schulten en icke konfliktinriktad strategi:
"A key characteristic of the German trade union movement is its pronounced legalism. The DGB trade unions consider themselves guarantors of social peace. Strike action is generally taken only within the strict confines of the law." (s 12)
Den vanligaste strejkformen sedan 1970-talet är "varningsstrejken" där facket strejkar kort för att under förhandlingar visa arbetsgivarna att man menar allvar med sina krav. Vilda strejker är sedan 70-talet mycket ovanligt; en viktig anledning till detta är att arbetstagarna lokalt sällan ser några möjligheter att få igenom högre löneökningar än vad de centrala avtalen ger. (Som vi sett är det åtminstone de tio senaste åren vanligare med negativ löneglidning än med positiv.) Bispinck och Schulten menar (s 12) att parallellt med den sociala partnerskap-ideologin som är viktig i den tyska arbetarrörelsen, så finns också ett spår av större konfliktorientering, som uttrycker sig i vissa konjunkturer, såsom 1956-57 om rätten till sjuklön, metallarbetarnas strejk 1963, de vilda strejkerna 1969 och under 70-talet, och konflikten om 35-timmarsarbetsveckan 1984.

Efter en recession 1992-93 och kombinerat med den ökade globala konkurrensen, gick arbetsgivarna på offensiven för en »collective bargaining turnaround« under 1990-talets andra hälft (s 13). Sedan dess har det blivit allt vanligare att företag kräver av arbetstagarna löner och arbetsvillkor under de centrala avtalens nivå och att arbetstider etc ska anpassas till företagsspecifika förhållanden och konjunkturer (s 14). Den konkurrens-korporatistiska krishanteringen i Tyskland år 2009 där många företag kom överens med arbetstagare, företagsråd och om sänkt arbetstid mot att arbetstagarna kompenserades av staten, har hyllats av många internationella debattörer (t ex Krugman här, ILO här) och Bispinck och Schulten ser dessa överenskommelser som "something of a »renaissance of social partnership« in important areas of the German economy" (s 15).

Bispinck 2011: löner
Bispinck börjar denna översikt med det centrala faktumet: från år 2000 till år 2010 föll den genomsnittliga reallönen i Tyskland med 4 procent. Om lönemålet hade varit ett som ofta används som tumregel, ECB:s inflationsmål (2 procent) plus produktivitetsutvecklingen, så har de faktiska löneökningarna varit lägre än detta mål. Decenniets "negativa löneglidning" förklarar Bispinck med två faktorer: ett, kollektivavtalens täckningsgrad är inte fullständig och sjunker fortlöpande, och två, att företagen lokalt har möjligheter att "öppna" kollektivavtalen, t ex i recessioner (s 3). Om den negativa löneglidningen inte hade funnits (och ingen positiv heller) så hade medellönen år 2010 varit 6 procent högre än motsvarigheten år 2000, istället för 4 procent lägre som faktiskt var fallet. Bispinck: "Overall, the years 2000-2010 represent a ‘lost decade’ as far as pay is concerned. As a consequence, the distribution of income between labour and capital has
shifted to the detriment of labour." (s 5) Löneandelen föll under decenniet enligt tyska statistiska centralbyrån från 72.9 procent till 67.6 procent.


Fotnoter
[1] Jfr Hyman (1999, 90f): "Industrial relations in most countries emerged initially on a local or sectoral basis (reflecting the contours of labour markets) but in the 20th century became consolidated within a national institutional framework. Each such industrial relations system acquired unique characteristics, reflecting the distinctiveness of economic structure, political traditions and social practice in each country. This is reflected in the diversity of industrial relations models in Europe."


Referenser
Martin Behrens, "Employment Relations in Germany". Kommande i bok, 2013.
Reinhard Bispinck, "Pay in the 2000s: development and outcomes", WSI Report 06, februari 2011.
Reinhard Bispinck, Heiner Dribbusch and Thorsten Schulten, "German Collective Bargaining in a European Perspective Continuous Erosion or Re-Stabilisation of Multi-Employer Agreements?", WSI Discussion Paper No. 171, August 2010.
Bremme, P., U. Fürniß and U. Meinecke (eds.) (2007): Never work alone. Organizing – ein Zukunfts-modell für Gewerkschaften, Hamburg: VSA
Doellgast, Virginia/Greer, Ian (2007), Vertical Disintegration and the Disorganization of German Industrial Relations. In: British Journal of Industrial Relations 45:1, pp. 55-76
Heiner Dribbusch och Peter Birke, "Trade Unions in Germany: Organisation, Environment, Challenges". Friedrich Ebert Stiftung, 2012.
Dribbusch, H. (2010): 60 Jahre Arbeitskampf in der Bundesrepublik. Ein Überblick, in: R. Bispinck and T. Schulten (eds.): Zukunft der Tarifautonomie. 60 Jahre Tarifvertragsgesetz: Bilanz und Ausblick, Hamburg: VSA, 145-168.
Hassel, Anke (1999), The erosion of the German system of industrial relations. In: British Journal of Industrial Relations 37:3, pp. 483-505
Richard Hyman, "National Industrial Relations Systems and Transnational Challenges: An Essay in Review", European Journal of Industrial Relations 1999.
Kalina, Thorsten/Weinkopf, Claudia (2012), Niedriglohnbeschäftigung 2010: Fast jeder vierte arbeitet für Niedriglohn. In: IAQ-Report 01/2012, Duisburg
Rehder, B. (2006): Legitimitätsdefizite des Co-Managements. Betriebliche Bündnisse für Arbeit als Konfliktfeld zwischen Arbeitnehmern und betrieblicher Interessenvertretung, in: Zeitschrift für Soziologie 3, S. 227-242
Seifert, Hartmut/Massa-Wirth, Heiko (2005), Pacts for employment and competitiveness in Germany. In. Industrial Relations Journal 36:3, pp. 217-240
Wetzel, D. (2009): Gewerkschaftliche Erneuerung ist möglich, in: M. Crosby, Power at work. Die Rückgewinnung gewerkschaftlicher Macht am Beispiel Australiens, Hamburg: VSA, 349-362.

onsdag 5 september 2012

Profitkvotens trender i Sverige sedan 1850

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om ekonomisk-historikern Rodney Edvinssons forskning, då om en artikel från 2010. I detta inlägg ska jag också plocka upp en tråd från hans avhandling Growth Accumulation Crisis från 2005 (tillgänglig på nätet som pdf). Själv är jag ju intresserad av den funktionella inkomstfördelningen -- fördelningen av nationalinkomsten mellan arbete och kapital -- och Edvinsson har med data på detta i avhandlingen och diskuterar också ämnet, även om det inte är hans huvudfokus; han är mer intresserad av profitkvoten (överskott/kapital) än profitandelen (överskott/totala inkomsterna).

Mellan 1850-talet och 1970-talet faller ration överskott/kapital (dvs profitkvoten), vilket kan förklaras av en ökad kapitalintensitet (ration kapital/value added) men också av en minskande kapitalandel (överskott/value added). (För en diskussion av operationalisring av profitkvoten som överskott/kapital, se s 191ff.) Sedan 1970-talet har denna trend omvänts. Edvinsson förtydligar och analyserar:

"The largest increase in the asset/value added ratio occurred in the early history of Swedish capitalism, roughly 1850-1880. This also coincided with the beginnings of industrialisation. The rise in the asset/value added ratio between the 1850s and 1970s can be viewed as part of the process of industrialisation and introduction of capitalism in the Swedish economy, and this meant that the economy moved from one 'balanced growth path' to another with a higher asset/value added ratio, to use neoclassical terminology. The investment ratio continued to rise in this period. As some processes of industrialisation were more or less completed in the 1960s and 1970s (and the relative size of industrial goods production even started to decline), the tendency for the asset/value added ratio to rise seized to be in operation. This was also connected to the fall in the investment ratio during the last decades of the 20th century. The depressed effect on profitability remains (is 'permanentised'), nevertheless, as the higher asset/value added ratio impedes the economy in achieving the higher surplus/asset-ratio that existed at the beginning of capitalist development." (287)
Edvinsson menar alltså att även om kapitalintensiteten slutat öka efter 1970-talet, så håller den stora kapitalstocken ändå nere profitkvoten. Han skriver också bra om hur kapitalet sökt en ny ackumulationsstrategi efter 1970-talets djupa kris: flexibel ackumulation.
"The 1970s experienced the deepest crisis in profitability in the modern history of Sweden. In manufacturing and handicrafts, investment became larger than surplus. The historical tendencies producing such outcome were unsustainable. Capital accumulation found a new form – flexible accumulation (although economic change took a somewhat different course in Sweden than internationally). Flexible accumulation implies that the ratio of dead labour to living labour is slimmed down, which at the same time blocks the road to the more intensive forms of accumulation. Flexible accumulation could, instead, be seen as a more extensive mode of accumulation. At the international level, flexible accumulation presupposed globalisation and the opening up of the whole world to the penetration of capital accumulation. /.../
The Swedish economy went through a second wave of internationalisation and there was a shift in non-consumptive expenditures from investment to net export. The weight of foreign trade in relation to the aggregate economy almost doubled, and the investment ratio was almost halved. Lean production method slashed inventories and other expenses on constant capital. Profitability was restored, especially in manufacturing." (s 287f, 292)
Det är inte utan att jag undrar hur den politisk-samhälleliga debatten skulle se ut om fler (eller några, alls) av deltagarna skulle ha med sig sådana här perspektiv någonstans i bakhuvudet.

Referens
Rodney Edvinsson, Growth Accumulation Crisis: With New Macroeconomic Data for Sweden 1800-2000. Doktorsavhandling i ekonomisk historia, Stockholms universitet, 2005.

tisdag 4 september 2012

Toppinkomster på lång sikt: sex papers

Den som intresserar sig för inkomstfördelning lär inte ha missat att toppinkomsttagarnas andel av ett lands totala inkomster varit en het forskningsfråga de senaste tio åren. Dessa långa serier -- i regel runt 100 år, att jämföra med gini-serierna som bara brukar gå tillbaka till 1960-talet -- öppnar för nya frågor och insikter om vad som påverkar klasstruktur och inkomstfördelning i våra samhällen. Här ska jag gå igenom sex stycken papers om toppinkomsters rörelser och eventuella förklaringar till dessa.


Piketty 2003: Frankrike 
Den franske ekonomen Thomas Piketty startade den nuvarande vågen av toppinkomstforskning med en bok om Frankrikes utveckling under 1900-talet som kom ut på franska år 2001. År 2003 presenterades huvudresultaten på engelska i en artikel i Journal of Political Economy. Piketty konstaterar där att han har unikt bra data:
"I was able to construct fully homogeneous yearly series running from World War I until the late 1990s for both income inequality and wage inequality; to my knowledge, this has not been done for any other country. I can therefore distinguish precisely between the trends that are due to changes in the wage structure and those that are due to changes in the concentration of capital income. This allows me not only to better understand the French experience but also to reinterpret the experience of other countries."
Källorna för dessa nya data var tre typer av skatteregister: inkomstskatt (1915-1998), löneskatt (1919-1998) och arvsskatt (1902-1994). När inkomstskatten infördes år 1915 var det bara 5 procent av hushållen som tjänade såpass mycket att de var tvungna att betala skatten. Andelen ökade gradvis, till 10-15 procent år 1945 och 50-60 procent år 1975, men faktumet att så få betalade inkomstskatt i början av perioden gör att man inte kan räkna ut inkomstfördelningsstatistik för hela fördelningen (t ex gini-koefficient) för den tidiga perioden, utan måste fokusera på toppinkomsttagare. Eftersom det finns statistik för hur stora de totala inkomsterna var då, plus att skatteregistren ger inkomststatistik för de fem procent eller så som tjänade som mest, så kan man ju räkna ut hur stor andel av den totala inkomsten som dessa fem procent drog in. Detta var Pikettys insikt som gav upphov till den nya toppinkomstlitteraturen; när artikeln skrevs var dataläget oerhört mycket fattigare än vad det är idag, post-Piketty. Han skriver år 2003:
"Existing European series are particularly fragile. For most European countries (and in particular for Germany and for the United Kingdom), there are only a couple of heterogeneous estimates of income inequality covering only a small number of years over the course of the twentieth century."
Att presentera sina nya data var således en stor poäng med artikeln.

Artikeln har två syften. Det första är deskriptivt, att beskriva utvecklingen under 1900-talet, med frågor som: ökade eller minskade inkomstojämlikheten under perioden? Under vilka perioder ökade ojämlikheten? Vilka deciler berördes särskilt? Det andra syftet är analytiskt, att förstå utvecklingen. Piketty nämner särskilt Kuznetskurvan (jfr bloggen här) som en hypotes som kan testas med dessa data.

Utvecklingen för toppdecilens (de 10 procent som tjänar mest) andel ser ut så här:
Mellan 1900 och 1937 fluktuerar andelen mellan 40 och 47 procent av nationalinkomsten. Från 1937 till 1945 faller den kraftigt, ner till 30 procent. Under efterkrigstiden återhämtar den sig, men inte tillbaka till nivån från 1900-talets fyra första decennier, utan toppar i mitten av 1960-talet med 37 procent. Därefter faller den under femton år, ner till 30 procent år 1982. Under den nyliberala perioden ökar den litegranna, men ändå anmärkningsvärt lite, till 32 procent år 1998 då Pikettys data tar slut. Piketty menar (s 1011) att det centrala här är att se att den stora minskningen och "most of the action" sker 1914-1945, en extrem period med två depressioner och två världskrig; efter 1945 har toppdecilens andel fluktuerat endast milt. Vidare så visar han att det mesta av variationen består av variationer i toppercentilens andel; andelen för percentilerna 90-95 har varit anmärkningsvärt stabil under 1900-talet. Toppercentilens andel minskade däremot från toppnoteringen på 21 procent under första världskriget till 8 procent år 1945, varefter den endast varierat mellan 7 och 10 procent.

Piketty kallar (s 1013) P90-99 för "the upper middle class" och P99-100 för "the rich". Gruppernas inkomster är mycket olikt sammansatta: P90-95 har föga kapitalinkomster utan mest arbetsinkomster, mellan P99.99-100 mest har kapitalinkomster: ca 60 procent (mest från aktier), plus att 20 procent kommer från egenföretagande. Minskningen av toppinkomsternas andel 1914-1945 består till stor del av minskade kapitalinkomster (s 1015).
"the capital share in French corporate value-added has never been as low as in 1944-45. French gross domestic product has never been as low during the twentieth century as in 1944-45 (fights between the Germans and the Allies took place over significant portions of the French territory after D-Day, and firms were completely disorganized), and the big wage increase implemented by the provisional government implied that there was almost nothing left for profits." (s 1015)
Utvecklingen för "den övre medelklassen" (P90-95) och "de rika" (P99-100) kan därför under perioder gå i motsatta riktningar. Under 1930-talets depression föll kapitalinkomsterna och därmed P99:s andel, medan P90-95 upprätthöll sina inkomster; som högutbildade var de skyddade från den ökande arbetslösheten. 1937 genomförde dock folkfrontsregeringen en devalvering vilket ökade kapitalandelen (och P99:s andel), men minskade lönerna (och därmed P90-95:s andel) (s 1015). Löne-ojämlikheten har varit relativt stabil i Frankrike under 1900-talet, säger Piketty. Andelen av de totala lönerna som gått till löntagarnas toppercentil har bara varierat mellan 6 och 8 procent, och andelen till toppdecilen mellan 22 och 28 procent (s 1017). Det är alltså kapitalandelens variationer som förklarar toppinkomsternas variationer. (s 1018)

Att kapitalandelen föll 1914-1945 menar Piketty är fullt begripligt. Hög inflation urholkade värdet av värdepapper, och tillsammans med hyreskontroll värdet av att äga hyreshus. 1930-talsdepressionen ledde till bankrutter där stora personliga förmögenheter gick förlorade, och andra världskriget förstörde massor av kapital. Dessutom genomförde regeringen efter krigsslutet såväl nationaliseringar med konstgjort billiga utköp (t ex Renault) av privata kapitalister som skulle bestraffas för sitt samarbete med Vichyregimen, som omfördelningspolitik genom starkt progressiv beskattning (s 1020f). Vad som blir den stora frågan är: varför återhämtade inte toppoinkomsterna sig efter 1945, när recessionernas och krigens extrema förhållanden var borta? (s 1019)

Han menar att kapitalandelen förvisso återhämtade sig ("this is not surprising, given the well-known long-run stability of the capital share in corporate value-added"), långsamt, och på 1980-talet var tillbaka på mellankrigstidens nivå, men att kapitalinkomsterna efter 1945 blev mer utspridda. Att kapitalandelens återhämtning gick så långsamt förklarar Piketty med två faktorer: att "retained earnings" under återuppbyggnadsåren under 1950- och 60-talen var ovanligt höga, och att profitandelen var ovanligt låg under 1970-talet på grund av en löneoffensiv. I en fotnot förklarar han den senare:
"The fall in the profit share was due primarily to the big wage push of the 1970s (the minimum wage was increased by 130 percent in real terms between 1968 and 1982-83, whereas GNP increased by only 40 percent!). The profit share started recovering when wages were frozen in 1982-83." (n25)
Kapitalandelen återhämtar sig åtminstone till slut, åtminstone under 1980-talet. Men i en ny skrud: inte längre som vad som tillkom de aristokrater som befolkar romaner av Balzac, Stendhal och Proust, utan som något långt mer utjämnat och kanske "normaliserat" (sett från år 2012). Mellan 1850 och 1914, säger Piketty, så ökade ägandekoncentrationen i Frankrike och därmed också kapitalinkomsternas koncentration. Under denna tid kunde en överklass leva gott på kapitalinkomster, och titeln "rentier" förekommer ymnigt i den tidens litteratur. Fram till år 1946 kunde man i folkräkningen uppge just rentier som sysselsättning; det året försvann titeln (s 1026). Ett annat sätt på vilket man kan avläsa denna omvandling är utvecklingen för antalet tjänare. År 1914 var fem procent av arbetskraften sysselsatta som hushållerskor, betjänter och liknande; andelen sjönk under 20- och 30-talen, var under 1945 ca 3.5 procent och har sedan 1950-60-talen stabiliserats runt 1 procent. "The parallellism between this evolution and the evolution of top income shares is striking." En förklaring som Piketty för fram till att de största förmögenheterna inte återställdes är den progressiva beskattningen: den högsta marginalskatten hade ökat från 2 procent (!) år 1915 till 60 procent år 1945 (s 1027). (Piketty nämner för övrigt också att varken den utjämnade inkomstfördelningen eller den progressiva beskattningen hade negativa effekter på kapitalackumulationen eller BNP-tillväxten under efterkrigstiden [s 1032].)

I slutet av artikeln jämför Piketty sina resultat med vad som kunde vetas om jämförbara (rika) länder, trots det dåliga dataläget. Fallet i toppinkomsternas andel 1914-45 förefaller ha varit universellt, och för USA där dataläget var relativt bra tack vare Kuznets kunde Piketty också konstatera att också där bestod den största delen av fallet av en minskning för toppercentilens andel (s 1034f). För den senare perioden, sedan 1970-talet, hade Feenberg och Poterba (1993) visat att toppinkomsternas andel ökat kraftigt i USA, vilket de enligt Pikettys data inte gjort i Sverige. Piketty pekar på att progressiviteten i USA:s skattesystem minskats kraftigt, samtidigt som ersättningarna för VD:ar skjutit i höjden.

(237 citeringar i Google Scholar)


Roine och Waldenström 2008: Sverige
Mycket forskning har förstås ägnats åt inkomstfördelningen i Sverige -- berömt som ett av världens mest jämlika länder -- men Roine och Waldenström konstaterar att eftersom mikrodata för inkomster inte finns längre tillbaka än för 1968 -- då Levnadsnivåundersökningen LNU startade -- så är det faktiskt svårt att säga hur mycket av inkomstjämlikheten i Sverige som kan förklaras av den berömda välfärdspolitiken, och hur mycket av jämlikheten som faktiskt föregick välfärdspolitiken. Med deras egna ord:
"We do not know /.../ to what extent the equal distribution of income in Sweden is mainly the outcome of the growth of the welfare state, or if Sweden perhaps has a history of being an egalitarian society."
De konstaterar att deras nya dataset, som går tillbaka till det moderna skattesystemets genomförande i Sverige år 1902, råder bot på denna okunskap, samtidgt som dessa nya data också kompletterar toppinkomstlitteraturen -- Piketty et al -- som hittills endast sysslat med anglosaxiska samt kontinentaleuropeiska länder. Med Roine och Waldenströms artikel tillkommer så ett skandinaviskt land och en "socialdemokratisk välfärdsstat" i Esping-Andersens typologi till toppinkomstlitteraturen.

En del av resultaten är mycket lika Pikettys. Toppercentilens inkomster består i hög grad av kapitalinkomster och är mycket mer varierande än P90-95:s inkomster som mest är löneinkomster. Andelen av de totala inkomsterna som gått till P90-95 har bara varierat mellan 9 och 11 procent 1903-2004, medan toppercentilens andel varierat mycket mer, och alltså förklarar mycket mer av de totala variationerna i toppinkomsterna och deras andelar. Ett fall i kapitalandelen under mellankrigstiden är en viktig förklaring till de minskade toppinkomsterna, men i Sverige sker från och med 1930-talet också en löneutjämning som bidrar (s 368). I diagrammet nedan ses utvecklingen för toppdecilen 1903-2004:


De tio procenten med högst inkomster drog i början av 1900-talet -- före demokratins införande -- in 45-50 procent av nationalinkomsten. Under och strax efter första världskriget minskade deras andel mycket kraftigt, till 35 procent, och låg därefter ganska stabilt fram till andra världskriget. Efter det kriget föll toppandelen, och fortsatte därefter under "rekordåren" att falla, ända bort till början av 1980-talet då trenden vände i och med nyliberalismen och globaliseringen. Som sagt så är det i mångt och mycket variationer i toppercentilens andel och i kapitalinkomster som förklarar utvecklingen som vi ser i diagrammet. Ett sätt på vilket Sverige utskiljer sig mot USA, där en stor del av de ökade toppinkomsterna sedan 1980 beror på mycket snabbt ökande löner för topplöntagare som VD:ar, är att en ökad kapitalandel spelat en större del i Sverige (s 373).

Om man utgår ifrån, konstaterar Roine och Waldenström (s 377), att toppen av inkomstfördelningen består av folk med kapitalinkomster -- vi skulle kunna kalla dem "kapitalister" -- och resten av folk med arbetsinkomster -- vi skulle kunna kalla dem "arbetare" -- så skulle variationer i toppinkomsternas andel kunna förklaras av variationer i kapitalandelen. I diagrammet nedan ser vi dessa två mått -- kapitalandelen rosa och toppercentilens andel i blått -- röra sig tillsammans i Sverige 1903-2004:


Vi ser att de i mångt och mycket rör sig tillsammans. Korrelationen för hela perioden är stark: 0.86. Denna varierar dock med subperiod: 1907-1950 är korrelationen 0.94 men 1951-2004 bara 0.55.Den fallande korrelationen förklaras av att -- jfr Pikettys Frankrike-studie -- koncentrationen av förmögenheter minskat, tämligen konstant, över tid. I början av 1900-talet ägde den procent av befolkningen som ägde mest 60 procent av de totala förmögenheterna, och detta har minskat till 20 procent år 2004 (s 379; jfr Atkinson, Piketty och Saez, 2011: 65). År 1950 var nivån 35 procent. En förklaring till den minskade koncentrationen är den kraftiga ökningen av progressiviteten i skattesystemet efter andra världskriget. I Sverige har dock ägandekoncentrationen ökat sedan början av 1980-talet, och är faktiskt ojämlik jämfört med andra rika länder. Detta kan delvis förklaras med att välfärdsstaten gör att medelklassen inte har så starka incitament att ackumulera besparingar för att hantera barnens universitetsutbildning, sjukvård och liknande (s 380). Ökade kapitalinkomster är en delförklaring till den ökade ojämlikheten sedan början av 1980-talet i Sverige, vilket delvis beror på att aktieprisutvecklingen i Sverige var exceptionellt stark (s 383). Faktumet att variationer i andelen av inkomsterna som går till P90-95 -- "den övre medelklassen" i Pikettys terminologi -- är mycket små och inte kan förklara toppdecilens ökade andel gör att Roine och Waldenström uttrycket skepsis mot "skill-biased technological change" (jfr bloggen här) som förklaring till den ökade inkomstojämlikheten i det svenska fallet (s 384). Ytterligare en viktig tolkningsfråga i mönstret sedan 1980 är huruvida en del av de ökade kapitalinkomsterna bör ses som kompensation till VD:ar och andra näringslivschefer, och därmed analoga till de ökade toppinkomster -- som tas ut som arbetsinkomster -- som USA utmärker sig för (s 385). En anledning att tänka att det kan vara så är det svenska skattesystemet, där kapitalinkomster är mycket lägre beskattade än arbetsinkomster. Roine och Waldenströms substantiella tolkning av denna fråga är intressant:
"If, however, these capital gains do not stem directly from work but just from making investments with unusually large pay-offs over the past decades, then our data suggests that the key to becoming rich in Sweden over the past decades has been to invest wisely rather than to work hard." (s 385)
I slutsatserna sätter Roine och Waldenström in den svenska utvecklingen i ett jämförande perspektiv. De noterar att den största delen av minskningen av inkomstojämlikheten i Sverige under 1900-talet -- mätt som toppinkomstandelar -- sker före 1950, det vill säga före välfärdsstatens utbyggnad, då toppercentilens andelar faller kraftigare än i jämförbara länder (s 385). Ojämlikheten minskades dock ytterligare under "den solidariska lönepolitikens" 1960- och 70-tal. Det mest anmärkningsvärda med den svenska utvecklingen, säger R och W, är däremot vad som hänt sedan 1980: att ökade kapitalinkomster drivit en ökad toppinkomstandel. En stor del av tidigare studier om inkomstfördelningens utveckling -- däribland Luxembourg Income Study -- inkluderar inte kapitalinkomster, och då underskattar de ökningen av inkomstojämlikheten i Sverige (s 386).

(63 citeringar i Google Scholar)


Leigh 2009: en översikt
Leighs kapitel -- som är tillgängligt som pdf från ekonomen och socialdemokratiska parlamentarikern Leighs hemsida -- i Oxford Handbook of Economic Inequality handlar om "the new top incomes literature". Han konstaterar att denna nya litteratur har fördelen med längre serier än vad tidigare inkomstfördelningsstudier haft:
"estimates of top income shares (e.g. the income share of the top 10 percent, 1 percent, 0.1 percent, etc.) are available on an annual basis for many years prior to the advent of national income surveys, during eras when little else is known about the distribution of income. In these cases, top income shares may serve as a useful proxy for inequality across the entire distribution."
I denna nya forskning har data tagits fram för 14 länder:
"Australia (Atkinson and Leigh 2007), Canada (Saez and Veall, 2005), Finland (Riihelä, Sullström and Tuomala 2005), France (Piketty 2001, 2003, 2007; Landais 2007), Germany (Dell 2005, 2007), Ireland (Nolan 2007), Japan (Moriguchi and Saez 2008), the Netherlands (Atkinson and Salverda 2005; Salverda and Atkinson 2007), New Zealand (Atkinson and Leigh 2005), Spain (Alvaredo and Saez 2006), Sweden (Gustafsson and Jansson 2007; Roine and Waldenström 2008), Switzerland (Dell 2005, Dell, Piketty and Saez 2007), the United Kingdom (Atkinson 2005, 2007b) and the United States (Piketty and Saez 2001, 2003)."
Till detta kommer att serier för Danmark och Norge håller på att tas fram, säger Leigh, och att det finns serier för fyra utvecklingsländer: Kina, Indien, Argentina och Indonesien. Leigh har en utförlig diskussion om olika mätproblem, och berättar också att han själv för jämförbarhetens skull skapat ett dataset med adjusterade serier för 13 av de 14 länderna ovan. De fyra adjusteringar som Leigh gjort är de följande. Ett, att bara använda serier som exkluderar kapitalinkomster. Två, att beakta skiften i beskattningsenheter från makars gemensamma till individuellt i Nya Zeeland och Storbritannien. Tre, linjära interpoleringar av år som fattas ifall gapet är fyra år eller färre. Fyra, skifta till kalenderår i de länder där skatteår och kalenderår inte sammanfaller. Detta dataset har 937 land-år för toppercentilens andel, och 761 land-år för toppdecilens andel. Detta är fem gånger så stort N som Luxembourg Income Study har, och även att jämföra med N=693 eller 540 i Deininger och Squires dataset. (Jag har bloggat här och här om studier som använder D&S dataset.)

I de flesta av länderna toppade toppercentilens andel av nationalinkomsten någon gång mellan 1914 och 1945. I Frankrike, Nederländerna och Sverige 1916, Storbritannien 1919, Nya Zeeland 1928, Kanada, Japan och Tyskland 1938, Irland och Schweiz 1939. (Enda undantaget är Australien med ullboomens är 1950.) Botten för toppinkomstens andel nåddes under 1970- 80- eller 90-talen. I USA 1973, Irland 1977, Storbritannien och Kanada 1978, Australien 1982, Frankrike 1983, Nya Zeeland 1986, Sverige 1988, Nederländerna 1993, och Tyskland och Schweiz 1995. (Enda undantaget är Japan med 1945.)

Vad förklarar utvecklingen? Leigh plockar upp tre förklaringar från Piketty och Saez normgivande studie av USA: (1) extrema händelser som depressionen och världskrigen, (2) sociala normer med effekt på arbetsinkomsternas toppar, och (3) skattesystemen.
"In their discussion of United States top income shares, Piketty and Saez (2003) argue that top capital incomes were reduced by several major events, including the Depression, the two World Wars, and periods of high inflation. In the case of top labor incomes, they argue that social norms mattered, via their effect on executive compensation, which rose rapidly during the 1980s and 1990s. For both capital and labor incomes, Piketty and Saez argue that top tax rates played an important role, with high taxes on capital lowering the rate of capital accumulation, and high taxes on labor income reducing work incentives."
En nästa förklaring som tas upp är så kallad "superstjärneekonomi", som av vissa anförts som förklaring till den ökade inkomstojämlikheten i de anglosaxiska länderna. Detta syftar på ökad avkastning på humankapital för individer som tillhör den absoluta toppen i sina respektive yrken och karriärer. Paradigmatiskt är utvecklingen i löner för professionella idrottare de senaste trettio åren. En anledning till sådan "superstjärneekonomi" kan vara globaliseringen med eliternas ökade rörligheter över nationsgränser. Något av empiriska bevis för detta har presenterats av Saez och Veall (2005), som delat upp topplöneandelar i Quebec mellan engelsktalande och fransktalande personer. De visar att bland engelsktalande så ökade toppercentilens andel av inkomsterna 1982-2000 från 7 till 14 procent medan motsvarande ökning bland fransktalande bara var från 4.5 till 6.5 procent. Detta antyder att de engelsktalande rika i Quebec är mer rörliga och mer av ett "brain drain"-hot för landet än de franskspråkiga rika. Att skattesystemet spelar roll har flera studier -- däribland Roine och Waldenströms -- belagt, konstaterar Leigh. Regeringens färg verkar däremot inte spela någon roll: i de nio länder som haft både vänster- och högerregeringar sedan 1960 har toppdecilens inkomstandel ökat mest under vänsterregering i fyra länder, och under högerregering i fem länder. Skillnaderna är inte signifikanta i något av länderna.

Leigh diskuterar också effekter av ökade toppinkomstandelar. Leigh och Jencks (2007) hittar inga signifikanta effekter på hälsa. Leigh och Posso (2007) hittar inte heller signifikanta effekter på sparkvoter:
"Estimating the relationship between inequality and savings, Leigh and Posso (2007) find no consistent evidence that lagged top income shares (measured as either the top 10 percent share or the top 1 percent share) have any significant impact on future savings
rates. This remains true even holding constant per-capita incomes and interest rates."
Andrew, Jencks och Leigh (2007) hittar inga signifikanta effekter på tillväxttakt 1920-1999, men för underperioden 1960-99 hittar de en positiv effekt.

I kapitlets avslutning diskuterar Leigh vart toppinkomstlitteraturen kan tänkas gå härefter. Mycket handlar föga förvånande om att utvidga dataseten med fler länder. Men allra sist kommer han också med två intressanta listor med förslag på orsaker och konsekvenser till toppinkomstandelar att kolla på:
"Among the plausible drivers of inequality, it would be interesting to see whether variables such as immigration, inflation, product market competition, social norms, or the demographic structure of the labor force have significant effects on top income shares. As to the consequences of inequality, top incomes data are particularly well-suited to analyzing elite-driven outcomes, such as campaign contributions or industrial innovation. However, it may also be worth considering how top incomes affect factors such as trust, happiness, average working hours, residential segregation, and political polarization."
(31 citeringar i Google Scholar)


Roine, Vlachos & Waldenström 2009
Denna studie av inkomstfördelningens bestämningsfaktorer har den stora fördelen att ha ett dataset -- Atkinson Piketty Saez toppinkomstdata med 16 länder från början av 1900-talet och framåt -- som går så mycket längre tillbaka än de flesta andra dataset, som tenderar att börja på 1960-talet (s 2f). De använder två beroende variabler: toppercentilens andel av totalinkomsterna, och toppdecilens andel; som vi har sett ovan så skiljer sig utvecklingen för P99 ofta från utvecklingen för t ex P90-95. De kollar på effekterna av fyra typer av oberoende variabler. (1) tillväxt, (2) finansiell utveckling,  (3) globalisering, (4) välfärdsstaten och skatter.

Resultaten kan sammanfattas så här. De finner att toppinkomstandelarna ökar under tid med hög tillväxt, vilket
"could indicate that recent findings of high productivity growth mainly benefiting the rich in the U.S. postwar era (Dew-Becker and Gordon, 2005, 2007), is a more general phenomenon across both countries and time. This result is in line with top incomes being more responsive to growth (e.g., through compensation being related to profits)." (s 4)
Ökande betydelse i ekonomin för finanssektorn har också den en positiv effekt på toppercentilens andel:
"financial development, measured as the relative share of the banking and stock market sectors in the economy, also seems to increase the income share of the top percentile. That these effects are causal is supported by our finding that banking crises a have a strong negative impact on the income shares of the rich (while this is not the case for currency crises)."
Och större stat har inga effekter på toppercentilens andel, men på toppdecilens:
"government spending as share of GDP has no clear effect on the incomes of the top percentile, but seem to be negative for the upper middle class and positive for the rest of the population. Higher marginal taxes, however, have a robustly negative effect on top income shares both in the top and the bottom of the top decile" (s 5)
Variablerna för finansiell utveckling är tre stycken: pengar på bankkonton som % av BNP, aktier och företagsobligationers marknadsvärde som % av BNP, och summan av de två första, som de kallar "total market capitalization" och som är deras föredragna finans-variabel. Variabeln för globalisering är standard: handelsöppenhet, definierat som importer + exporter som % av BNP (s 13). Som robustness check använder de också ett mått som bygger på genomsnittliga tariffer. Som mått på statens aktivitet använder de statens utgifter som % av BNP. Noterbart är att detta bara gäller "central government", alltså inte till exempel kommuner och landsting. De hade hellre haft ett mått på "total government spending", men i brist på detta använder de "central government spending". Toppmarginalskattvariabeln är en blandning av de jure-högsta marginalskatten samt beräknade faktiskt betalda skattesatser för folk som tjänar fem gånger mer än medelinkomsttagaren. Anledningen till att de inte använder de jure-skattesatserna rakt av är att graden till vilken toppinkomsttagarna faktiskt betalat de här på pappret-skattesatserna varierat mellan länder:
"Roine and Waldenström (2009) shows for Sweden that over the entire century the top income percentile only paid a marginal tax rate equal to the statutory top rate in the years around 1980. More generally, the statutory top rates have been relatively more binding to larger groups of income earners in Scandinavia and the U.K than in, e.g., Japan or the U.S." (s 14n)
Två kontrollvariabler är BNP per capita och befolkningens storlek.

För att undkomma problem med autokorrelation använder de en first differences-modell. Eftersom det blir mycket "noise" med variablerna differentierade så använder de 5-årssnitt. De använder land-dummies (fixed effects) såväl som års-dummies. För att kontrollera att de blir av med autokorrelationen genom en differentiering använder de Wooldridge (2002: kapitel 10) approach, med att köra modellen, spara residualerna, och därefter köra om modellen med residualerna (laggade en period) tillagda som oberoende variabel (s17n33). Detta visar att de inte blivit av med autokorrelationen. För att åtgärda detta problem kör de två typer av modeller. Den första är FD estimerad med GLS (generalized least squares). Den andra är FD med en laggad beroende variabel tillagd (s 18). I pappret redovisar de bara GLS-resultaten. Resultaten blir i huvudsak dessa. Högre tillväxt leder till ökade inkomstandelar för de rika, antagligen eftersom dessa har bonusar o dyl samt kapitalinkomster som är relaterade till hur det går för företagen. Ökad finansiell sektor ökar toppinkomstandelarna. Ökade statsutgifter minskar inkomstandelen för toppdecilen men berör inte toppercentilen. Högre marginalskatter minskar andelarna både för toppercentilen och toppdecilen. Ökad handelsöppenhet har inte någon effekt alls. Vidare så kollar de på effekter av bankkriser, som visar sig ha rejält negativa effekter på toppinkomsttagarnas andelar.

(33 citeringar i Google Scholar)



Scheve och Stasavage 2009
Statsvetarna [1] Kenneth Scheve och David Stasavage konstaterar nöjt i början av sin artikel (pdf) att den tidigare -- rika -- litteraturen om inkomstfördelningens bestämningsfaktorer (t ex denna) framför allt har handlat om perioden sedan 1970-talet och framåt: OECD:s dataset över lönespridning går bara tillbaka till 1973, och Luxembourg Income Study bara tillbaka till 1979. Scheve och Stasavage använder däremot toppinkomstdata från Atkinson Piketty och Saez och kan därmed gå mycket längre tillbaka i sin undersökning. De undersöker två hypoteser: (1) mer vänsterregering ger lägre inkomstojämlikhet, och (2) mer koordinerad/centraliserad lönesättning (jfr bloggen här, här, här) ger lägre inkomstojämlikhet. De har också i början av sin artikel en intressant diskussion av hur de längre tidsserierna som man får med toppinkomstdata, möjliggör att testa på ett mer seriöst sätt förklaringar till inom-länder-variation.
"If we are going to suggest that certain partisan and institutional factors explain the current difference in inequality between two countries such as the United States and Sweden, to provide one example, then these same factors ought to be able to account for variation both within and between these two countries. We ought to be able to explain why the United States and Sweden were actually much less different from each other in terms of income inequality in the 1950s than they are today. In addition, by considering a longer time span we are able to examine whether withincountry changes in institutions like wage bargaining centralization have been associated with changes in inequality. Ideally, if a country adopted an institution like centralized wage bargaining in the 1930s or 1940s, we would like to know not only whether the presence of this institution was associated with low inequality in the 1980s or 1990s but also whether the initial introduction of the institution appears to have had a significant impact. If this is not the case, then the existing institutional explanation may need to be revisited." (s 216f)
Scheve och Stasavage använder Leighs dataset (s 220), och har en relativt utförlig diskussion om att använda toppinkomstdata som proxy för inkomstojämlikhet. De menar att P90-98:s inkomster i regel framför allt består av arbetsinkomster, vilket gör att dessa data faktiskt är relevanta för en undersökning där lönesättningsregimen är en av de två viktigaste oberoende variablerna (s 223). De visar också att korrelationen mellan toppdecilens andel minus toppercentilens andel är mycket starkt korrelerad med ett inkomstojämlikhetsmått som är vanligare i jämförande politisk ekonomi, 90-10-relationen (jfr bloggen här), både sedan 1970-talet och med två mer obskyra datakällor ett dataset av Lydall (1968) som täcker vissa år 1930-1960, och ett dataset för Sverige.

S och S har ett intressant resonemang (s 226f) om att deras beroende variabel är brutto-inkomstfördelningen, alltså före skatter och omfördelning, men att de ändå förväntar sig att vänsterregering ska påverka denna variabel. Bartels (2008), Beramendi och Cusack (2008), Ansell (2007) m fl har visat att vänster- och högerpartier skiljer sig åt i satsningar på utbildning och annat som påverkar också brutto-inkomstfördelningen. Att lönesättningsinstitutionerna påverkar brutto-inkomstfördelningen är mer självklart, och har enligt S och S visats tydligast av Moene och Wallerstein (2002).

I sin empiriska undersökning använder de tre beroende variabler (alla brutto som sagt): toppdecilen minus toppercentilen, toppdecilen, och toppercentilen. De två senare är välbekanta men den första är intressant, "designed to take the broadest inequality measure possible using the top incomes data while simultaneously subtracting out the very top incomes that may respond to specific factors." (s 230) De menar att denna är den mest relevanta för att testa hypotesen om lönesättningsinstitutioner -- som inte kan fönrväntas påverka toppercentilen som är VD:ar, kapitalister och liknande och inte omfattas av kollektivavtal -- medan alla tre är lika relevanta för att testa hypotesen om parti-effekter. De använder (liksom Roine Vlachos Waldenström ovan) femårssnittperioder, och får då 17 sådana perioder 1916-2000. Åren 1911-15 försvinner på grund av femårssnittandet, och användandet av en laggad beroende variabel. Den laggade beroende variabeln används för att bli av med autokorrelation. De använder panel-korrigerade standardfel. De har testat för unit roots och inte alla serier innehåller sådana, så de kör regressionerna på nivåer, snarare än på differentierade serier som Roine, Vlachos och Waldenström gör. Eftersom de kombinerar land-fixed effects med LDV så får de Nickellbias, och testar därför (i en fotnot) som robustness check också att köra modellerna med Arellano-Bond-metoden. Resultaten var i princip desamma, säger de.

De två viktiga oberoende variablerna är vänsterregering och lönesättningscentralisering. Vänsterregering är en dummyvariabel som tar värdet 1 om regeringschefen under året tillhörde ett vänsterparti (inklusive socialdemokrater). Lönesättningscentralisering är en variabel som kan ta tre värden: 1 om lönerna framför allt sätts på lokal nivå, 2 om de framför allt sätts på sektornivå, och 3 om de framför allt sätts på central nivå.

De har förstås ett batteri av andra förklarande variabler också. Facklig anslutningsgrad för vilken de använder Golden och Wallerstein efter 1950 och Kjellberg 1983 och Visser 1989 för perioden före 1950. BNP per capita, handelsöppenhet, andel med sekundär utbildning (motsvarande gymnasium), och kvinnligt arbetskraftsdeltagande, dummyvariabler för ickedemokrati och allmän rösträtt. De använder också tids-dummies (för femårsperioderna). För varje beroende variabel redovisar de resultat från två specifikationer: med och utan land-fixed effects (s 233).

Vänsterregeringschef har en negativ effekt på toppinkomstandelen i fem av de sex specifikationerna, men är inte signifikant på konventionella nivåer (90% säkerhet eller bättre) i någon av dem. Inte heller centraliserad lönesättning får de effekter man förväntar sig: i fyra av sex specifikationer har den variabeln en positiv effekt -- motsatt vad som förväntats -- om än inte signifikant. Den har bara en negativ effekt på toppercentilen (jfr Frydman och Molloy 2010, pdf, om toppinkomster), och inte heller då signifikant. Dess motsats decentraliserad lönesättning -- referenskategorin är nu alltså sektorsvis lönesättning -- har däremot den förväntade positiva och signifikanta effekten. Facklig anslutningsgrad har däremot konsekvent en negativ effekt på toppinkomsterna, även om Scheve och Stasavage diskuterar att detta kan handla om omvänd kausalitet: den fackliga anslutningen kan i sig gynnas av utjämnad inkomstfördelning (s 235).

En intressant robustness check som de kör är huruvida effekterna av lönesättningscentralisering och vänsterregering i själva verket är kumulativ: de kodar nya variabler som får värde utifrån hur många tidigare år under 1900-talet som landet haft värdet 1 på centralisering eller vänster-regeringschef, och använder dessa som nya oberoende variabler. Inte heller då får de de väntade resultaten (s 237). En annan robustness check är att de delar in sitt sample i två perioder, 1916-1975 och 1976-2000 och kör regressionerna separat. Inte heller då förändras resultaten. (Det verkar för övrigt som att de inte längre använder en laggad beroende variabel i de modellerna.) En tredje robustness check de gör är att utesluta fackanslutningsvariabeln, för att se om den i huvudmodellerna sugit åt sig effekter av lönesättningscentralisering och vänsterregering (de tre variablerna är ju sannolikt positivt korrelerade). Det förändrar inte (icke-)resultaten. En fjärde robustness check är att köra om modellerna för perioden 1950-2000, med andra operationaliseringar av variabler som lönesättningscentralisering (som inte finns tillgängliga för perioden 1916-49).

Efter denna ekonometriska analys går de vidare -- detta är en artikel ur World Politics och deras artiklar är låånga -- med att leta efter strukturella brott i serierna. Här framför de ett intressant historisk-institutionellt argument:
"Peter Katzenstein (1985) has argued that the economic crisis of the 1930s led to the development of corporatist bargaining in the smaller European states but not in their larger neighbors, because of different political conditions, one of which was the prior adoption of proportional representation. For Peter Gourevitch (1986) the crisis of the 1930s and the subsequent wartime experience helped lead to formal centralized bargaining arrangements in some states; he emphasizes as well how these twin crises drove all states by 1945 toward a politics of accommodation between business and labor irrespective of the formal arrangements for bargaining. His arguments regarding the postwar period in the United States closely parallel the more recent analysis of Frank Levy and Peter Temin (2007).
Sweden in the early 1950s is the most frequently cited example of a major shift toward formal centralized bargaining, but the literature also identifies similar historical turning points in countries like Denmark and the Netherlands." (s 240)
Scheve och Stasavage menar att tidigare litteratur har utgått ifrån att den ökade centraliseringen av lönesättning som skedde i korporatistiska länder under 40- och 50-talen minskade ojämlikheten, men att i själva verket inkomstojämlikheten börjat minska redan innan dess, så att den nya institutionella ordningen bara blev grädden på moset (mitt uttryck, inte deras). De kan testa detta genom att de har serier på löneojämlikhet som börjar redan i början av 1900-talet för tre korporatistiska länder: Sverige, Danmark och Irland. Den svenska serien, som är skapad av Ljungberg (2006), har ration för en 42-till-45-årig ingenjörs lön till medellönen för en industriarbetare. Den danska serien har ration mellan en utbildad och en outbildad arbetare för åren 1870 till 1965. För Irland har de data (från O'Rourke) för ration mellan tjänstemäns och arbetares löner i tre sektorer 1926-1984. Dessa tre serier kan användas för att undersöka om något strukturellt brott i inkomstfördelningen skedde med 40-50-talens centralisering av lönebildningen. I Sverige slöts Saltsjöbadsavtalet 1938 och från 1952 sattes lönerna centraliserat genom förhandlingar mellan LO och SAF. I Danmark slöts ett centralt avtal 1934 och lönesättningen centraliserades från och med 1950-talet. I Irland centraliserades lönesättningen (men inte lika kraftigt) från 1946. I Nederländerna skapades en centraliserad tripartistisk ordning 1945. De letar efter strukturella brott först grafiskt ("eyeball econometrics") och sedan mer formellt. Grafiskt så ser bevisen ut så här för Sverige:


Den heldragna linjen är alltså Ljungbergs serie med ration mellan ingenjörers (? "technicians") löner och industriarbetarlöner. Den streckade linjen är toppdecilens andel av de totala inkomsterna, minus toppercentilen. De två vertikala linjerna markerar Saltsjöbadsavtalets uppkomst år 1938, och början på de centraliserade löneförhandlingarna LO-SAF 1953. Vi ser här att löneojämlikheten redan höll på att falla när de nya institutionerna kom 1938 och 1953: vi kan inte se något strukturellt brott. Det mer formella sättet att leta efter ett strukturellt brott som de använder är att köra en regression:

ojämlikhet(t) = α + βt1 + γt2 + e(t)

Där (t) är året, t1 är perioden före det förmodade strukturella brottet (Saltsjöbaden alt. 1953 i Sveriges fall), och t2 är perioden efter. Om ett strukturellt brott inträffar så bör γ ha en starkare negativ effekt än β. För Sverige prövar de alltså med både 1938 och 1953 som brottpunkter, för Danmark 1934, Nederländerna 1945 och Irland 1946 (s 244). För Sverige får de inte fram några signifikanta resultat, varken för Top10-Top1 eller för Ljungbergs ratio-serie. Detsamma gäller för Danmark. För Irland får de en starkare negativ γ än β, men skillnaden är inte signifikant. Nederländerna är det enda landet där resultaten blir "rätt": γ starkare än β, och signifikant skillnad. Det ska tilläggas att de varierar brottpunkterna bakåt femton år, tio år och fem år, och framåt dito, för att minska godtyckligheten i vald brottpunkt. De går också vidare med ett mer formellt sätt att testa för strukturella brott: Chowtest, i Quandt-Andrews utformning. Inte heller då hittar de några strukturella brott runt 1953 för Sverige, 1945 för Nederländerna eller 1946 för Irland.

Scheve och Stasavage går vidare med en bra diskussion för de rungande starka icke-resultaten för sina två huvudvariabler, vänsterregering och centraliserade löneförhandlingar. Båda förväntades sänka toppinkomsterna, men har inte funnits göra det. Varför? Vad gäller vänsterregering så konstaterar de att den enkla klassificeringen av regeringschefen som vänster eller inte kanske helt enkelt inte fångar substansen i dennes politik: vad som är vänster kan variera kraftigt över tid, av någon exogen orsak. Kanske rör sig vänster- och högerpartier sig tillsammans över tid vad gäller omfördelningspolitik:
"the principal story over the long run may be that with regard to redistribution parties of both the left and the right tend to be pushed in the same direction by underlying forces or common processes." (s 247)
Här kan vi då hamna i t ex Korpis (2006) resonemang om vänsterns "hegemonieffekt" under efterkrigstiden: starka vänsterrörelser gjorde att också högerregeringar kände sig tvungna att föra en omfördelande politik, men sedan ungefär 1980 har högern tvärtom varit på offensiven och dragit med sig vänsterpartierna högerut så att dessa har blivit mindre omfördelande.

För lönesättningscentraliseringen är diskussionen lite annorlunda: kanske inte att dess innebörd varierar över tid, utan omvänd kausalitet, att utjämnad inkomstfördelning i sig gynnar löneförhandlingscentralisering. Så har Lars Svensson (2004) argumenterat för det svenska fallet. Men icke-resultaten skulle också kunna handla om att innebörden varierar över tid, på grund av interaktioner mellan sociala normer (större eller mindre acceptans för ojämlikhet) och lönesättningsregimer. Levy och Temin (2007) har t ex argumenterat för att sociala normer spelar stor roll för inkomstfördelningen. Det svåra med detta argument, konstaterar Scheve och Stasavage, blir att testa det ekonometriskt... (s 249) En sista möjlig förklaring till icke-resultaten för båda variablerna är att båda "egentligen" minskar ojämlikheten, men bara under vissa -- i denna artikel oidentifierade -- förhållanden.

(29 citeringar i Google Scholar)

Atkinson Piketty Saez 2011
Denna artikel, från Journal of Economic Literature, är en översikt liksom Leigh (2009), och så per definition inte med så mycket nytt. Men man kan konstatera att toppinkomstlitteraturen expanderat snabbt: Leigh konstaterar år 2009 att det finns data för 18 länder plus två på gång, och Atkinson et al konstaterar två år senare att det finns data för 22 länder (s 4). Seriernas längd varierar mellan 15 år (Kina) och hela 132 år (Norge). Och alla serierna finns vid det här laget tillgängliga på en gemensam hemsida för Top Incomes Database.

De tre huvudresultaten av dessa 22 serier är som följer. Ett, toppinkomstandelarna sjunker under 1900-talets första hälft, och framför allt under traumatiska perioder som Depressionen och de två världskrigen. Fallet består i hög grad av minskade kapitalandelar och minskad kapitalkoncentration: "the fall in the top percentile share is primarily a capital income phenomenon: top income shares fall because of a reduction in top wealth concentration" (s 5). Två, de flesta länderna -- anglosaxiska som USA, nordiska som Sverige såväl som utvecklingsländer som Indien och Kina -- ser ökade toppinkomstandelar under 1900-talets två sista decennier. För länderna med längre serier innebär att serierna får U-form. Undantagen är några kontinentala länder -- Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Schweiz -- samt Japan; deras serier är mer L- än U-formade. Tre, den ökade toppinkomstandelen på senare år drivs av toppercentilerna, liksom minskningen under 1900-talets första hälft, men denna gång utgörs en betydligt större andel av toppercentilens inkomster av arbetsinkomster, inte kapitalinkomster. (Sverige är som vi har sett ovan ett undantag till detta mönster.)

APS artikel är en utmärkt sammanfattning av och introduktion till toppinkomstlitteraturen, med diskussioner om varför detta är viktigt, om metodologi och mätningsproblem, effekten av att inkludera kapitalinkomster (s 34-36), med mera, men med tanke på att jag redan gått igenom fem artiklar ur litteraturen i detta blogginlägg tänker jag inte referera in extenso. Något som är intressant ur ett svenskt perspektiv och värt att plocka upp är dock deras diskussion om skillnader i de ökande toppinkomstandelarna sedan 1980: i vissa länder, t ex USA, drivs de av arbetsinkomster men i andra länder, t ex Sverige, av löneinkomster. Också Finlands utveckling är kapitalinkomstdriven, visar Jäntti et al (2010), och APS konstaterar att skillnaden mellan nordiska länder och t ex USA "may reflect differences in reporting behavior following tax reforms, but it is not totally a difference between Nordic countries and the Anglo-Saxons." (s 55) Också i Australien är ökade kapitalinkomster en viktig anledning till de ökade toppinkomstandelarna, och även i Storbritannien har kapitalinkomsterna återhämtat sig sedan 1979 (en händelse som ser ut som en tanke!).
"Are those with large capital incomes also those with high salaries, accumulating assets over their careers? Or are there, as assumed in classical distribution theories, separate classes of 'workers' and 'capitalists'?" (s 60)
I slutet av artikeln kommer APS till vad som återstår att göras. De skissar:
"It will be clear to the reader that much remains to be done. Major countries, such as Brazil and Russia, are still missing from the database; and Latin America is represented only by Argentina. Only a start has so far been made on testing different explanations and on evaluating the impact of policy. The results from income tax data need to be combined with those from other sources of evidence, such as the data on inherited wealth (Piketty 2009), on long-run studies of company data (for example, Carola Frydman and Raven E. Saks 2010 and Steven N. Kaplan and Joshua Rauh 2010) and of key sectors such as the financial industry (Thomas Philippon and Ariell Reshef 2009). We hope however to have demonstrated the potential of the field and we hope that the data will provide a rich source for future researchers." (s 67)

Fotnot
[1] Alla andra artiklar refererade här är skrivna av nationalekonomer. Scheve och Stasavages artikel är publicerad i World Politics, och de skriver också: "We first introduce the top income shares data and highlight the potential questions they raise for comparative political economy."

Referenser
Ansell, Ben. 2007. “From the Ballot to the Blackboard? Partisan and Institutional Effects on Education Policy in the oecd.” Manuscript, Harvard University.
Atkinson, Anthony B., Thomas Piketty and Emmanuel Saez. 2011. “Top Incomes in the Long Run of History”. Journal of Economic Literature 49(1): 3-71.
Beramendi, Pablo, and Tom Cusack. 2008. “Diverse Disparities: The Politics and Economics of Wage, Market and Disposable Income Inequalities.” Manuscript, Duke University.
Leigh, Andrew. 2009. “Top Incomes”. In Wiemer Salverda, Brian Nolan and Timothy Smeeding (eds.). The Oxford Handbook of Economic Inequality. Oxford: Oxford University Press.
Moene, Karl Ove, and Michael Wallerstein. 2002. “Social Democracy as a Development Strategy.” In Pranab Bardhan, Samuel Bowles and Michael Wallerstein, eds., Globalization and Egalitarian Redistribution. Princeton: Princeton University Press.
Piketty, Thomas. 2003. “Income Inequality in France, 1901–1998”. Journal of Political Economy 111(5): 1004-1042. 
Roine, Jesper och Daniel Waldenström. “The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004”. Journal of Public Economics 92: 366–387.
Roine, Jesper, Jonas Vlachos and Daniel Waldenström. 2009. “The long-run determinants of inequality: What can we learn from top income data?”. Mimeo, Handelshögskolan.
Scheve, Kenneth och David Stasavage. 2009. "Institutions, Partisanship, and Inequality in the Long Run". World Politics april 2009.