Danmarks ekonomisk-politiska paradigm efter 2008

 

ett klipp ur metod-rapporten "Det empiriske grundlag for MAKRO", publicerat av Danish 

Research Institute for Economic Analysis and Modelling år 2021. MAKRO är den 

makroekonomiska modell som danska Finansdepartementet och statistiska byrå arbetar 

med idag; modellen utvecklades på 2010-talet.

 

Den stora finanskrisen 2008 ledde inte till något skifte i det ekonomisk-politiska paradigmet i västvärlden: om vi etiketterar paradigmet som "nyliberalt", i kontrast till det "keynesianska" paradigmet före ca 1980, så är paradigmet i princip detsamma idag, 15 år efter krisen, som under 2000-talet. Detta är en förenklad historieskrivning och man kan ifrågasätta mycket -- hur renodlat keynesiansk var politiken på 1950-60-talen, hur renodlat nyliberal var politiken (t ex i Frankrike) på 1980-90-2000-talen (man kan också peka på den offentliga sektorns expansion under New Labour), och det har väl ändå skett en del förändringar, som den smygiga expansionen av centralbankernas mandat på 2010-talet. Men i det stora sätter ändå förenklingen fingret på något: den ekonomiska politiken blev mer marknadsorienterad och norm-baserad på 1980-90-talen (oberoende centralbanker, mindre fokus på arbetslöshetsbekämpning), och mycket av detta bestod efter 2008. [1]

Om vi arbetar med en paradigm-modell för ekonomisk-politisk förändring, att det finns ett paradigm, och sedan så sker en chock som följs av ett paradigmskifte, och att arketypen av en chock är 1930-talskrisen (som följs av skiftet till keynesianism) och 1970-talskrisen (som följs av skiftet från keynesianismen), så skulle man skulle kunna lägga fram en hypotes om att den stora finanskrisen också den skulle leda till ett paradigmskifte. Men så har inte skett, säger den danske statsvetaren Niels Fuglesang, idag europaparlamentariker för de danska socialdemokraterna, i en artikel från New Political Economy 2023. Varför inte? Han anför ett par förklaringar från forskningen:

"Crouch (2011) attributes ‘the strange non-death of neoliberalism’ to multinational corporations’ capacity to lock government policies onto neoliberal tracks by, for example, funding political parties or threatening to relocate capital. Another stream of studies highlights the popular appeal of the neoliberal idea and how its easily communicated punchlines — such as ‘the state should not spend more money than it has’ — often resonate better with the electorate than the counter-intuitive Keynesian proposition that governments should spend more money in times of crisis (Schmidt and Thatcher 2013, Blyth 2013, p. 7).
A third stream of studies highlights how neoliberal economists use their positions in state bureaucracies, the EU bureaucracy and the financial sector to promote neoliberal ideas (Blyth 2013, Christensen 2017, Matthijs and Blyth 2018). Mirowski (2013, pp. 205–216) shows how neoliberal economists move around among positions in the financial sector, at universities and in government, and how they use these positions to speak out as ‘independent’ experts, while in reality they serve as a public relations arm for the financial sector. Moreover, scholars have argued that economists and technocrats have institutionalised neoliberalism in bureaucracies via devices such as policy evaluation systems and economic forecasting models (Henriksen 2013, Breidahl and Andersen 2021)." (s. 731-732)

Fuglsang vill med sin artikel bidra till den tredje inriktningen inom forskningen, den som fokuserar på de ekonomiska idéernas betydelse. Han argumenterar för att (makro?)ekonomiska modeller har en politisk funktion, inte bara en vetenskaplig:

"I theorise that economic models serve as policy tools with both an overt objective function and a covert political function, and I argue that economic models serve to empower economists and their ideas. On the one hand, policymakers view the economic models as objective ‘black boxes’ because of their reliance on complex mathematical calculations (i.e. econometrics) and economic theories. On the other hand, the economic models have the political function of simplifying the world and promoting certain policy goals and instruments instead of others. Thus, while appearing apolitical, the models do not merely describe the economy but also shape it by guiding policymakers in a certain political direction." (s. 732)

Hans fallstudie handlar om den ekonomiska politiken under Helle Thorning-Schmidts socialdemokratiska regering i Danmark 2011 till 2015, "a social-democratic welfare state with high, progressive taxation, aiming to combine social justice with economic competitiveness" (s. 732). Den danska välfärdsstaten har under decenniet före och decenniet efter finanskrisen sänkt skatterna för höginkomsttagare, minskat socialförsäkringarnas generositet och höjt pensionsåldern; "Strikingly, the Thorning-Schmidt government continued these policies despite electoral promises to the contrary." (s. 732) Det är inte desto mindre, säger han, ett "least likely case of neoliberal resilience", med tanke på att det är en socialdemokratisk välfärdsmodell med en socialdemokratisk regering åren efter krisen. (Thorning-Schmidts regering följde efter valet 2011 en period med Venstre-Konservative-regeringar, först under Anders Fogh Rasmussen och 2009 till 2011 under Lars Løkke Rasmussen.) Fuglsang menar också att det är svårt att applicera några av de tidigare föreslagna förklaringarna till nyliberal resiliens på Danmark. Crouchs (anglosaxiskt färgade) förslag att det handlar om att storbolagen har inflytande över de politiska partier genom partifinansiering fungerar inte riktigt i en dansk kontext, där partierna framför allt finansieras av offentligt partistöd och där Socialdemokraterna får det mesta av sitt privata stöd från fackföreningarna, som motsatte sig Thorning-Schmidt-regeringens liberala reformer. Också förklaringen om nyliberal popularitet är svår att applicera i Danmark där de liberala reformerna var impopulära bland regeringens egna väljare och där denna impopularitet var en av förklaringarna till att de förlorade valet 2015. [2]

Fuglsangs teori-sektion börjar med klassikernas klassiker i det här sammanhanget: Peter Halls artikel från 1993, "Policy paradigms, social learning, and the state". "Hall (1993, p. 273) famously explained how policymakers ‘work within frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’." En rad forskare har under 2000-talet kartlagt hur ett marknadsliberalt paradigm influerat politiken i västvärlden, och Fuglsang pekar särskilt på den forskning som pekar på nationalekonomernas roll: Fourcade (2006), Campbell och Pedersen (2014), Hirschman och Berman (2014), Christensen (2017). [3] Så här introducerar Fuglsang specifikt hur de makroekonomiska modellerna gör politik: [4]

"I argue that governments’ macroeconomic forecasting models are essential to economists’ political influence, as has also been asserted by other scholars. Mügge (2016) has shown that the variables in the economic models are not neutral, but empower certain perspectives at the expense of others. Moreover, following Callon (1998) and MacKenzie (2008), Henriksen (2013) and Braun (2014) analyse how macroeconomic models ‘perform’ the economy. By performing the economy, these authors mean that models not only describe the economy but also shape it by convincing its agents —including policymakers — to follow the model’s logic. Braun (2014, p. 53) argues that models can create consensus around ‘how the economy works’ and ‘how its dynamics can be managed or controlled’, and that the models in this way can influence the policy instruments and targets that governments use. Henriksen (2013) shows how neoclassic models predicting that tax cuts will increase economic growth changed policymakers’ perceptions of the economy and paved the way for Danish tax reductions. Heimberger and Kapeller (2017), Heimberger et al. (2020) and Angeletti (2021) also study how economic models do not merely analyse the economy but end up endorsing certain economic policies. Heimberger et al. (2020) argue that economic models can serve as ‘transmission devices’ that allow actors drawing on the models to promote their political convictions while asserting that they are neutral technologies. Angeletti (2021) asserts that economists simplify the economy when building their models as they ‘select’ the phenomena to include and exclude and ‘qualify’ these phenomena by assigning to them certain qualities. Depending on these choices, Angeletti (2021) argues, the model can influence the political debate by determining which policy instruments are relevant for policymakers."

Fuglsang accepterar den övergripande idén att makroekonomiska modeller spelar politisk roll, men säger att i hans egen studie så lägger han till ett nytt lager i analysen genom att visa mer konkret hur olika politiska aktörer använder sig av de ekonomiska modellerna i sina argument. 

Han gör en fokuserad fallstudie av vilken roll det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell spelade i den ekonomiska politiken 2011-2015. Han har induktivt definierat tre stadier, "defined by the Thorning-Schmidt coalition’s shifting political positions as well as by the model’s influence at different stages of the policy process" (s. 735). Han använder tre typer av källor: (1) dokument från Statistik Danmark och från Finansdepartementet, som är de två institutioner som utvecklar de makroekonomiska modellerna. (2) För att undersöka hur de politiska partierna använder modellerna, så använder han offentliga tal, pressreleaser och politiska förslag från regeringen, samt nyhetsartiklar från tidningarna. (3) Han har intervjuat tre seniora ekonomer från Finansdepartementet, fyra ekonomisk-politiska talespersoner från de politiska partierna, och en tidigare finansminister -- från Thorning-Schmidts regering, antar jag.

I analysen frilägger han hur makromodellen [6] använts på tre sätt: som ett vapen (för att attackera policies), som ett spelbräde (på vilket man förlägger förhandlingar), och som en sköld (för att skydda policies).

 

Fuglsangs sammanfattning av ett av de centrala dragen i det danska Finansdepartementets makroekonomiska modell, ADAM, som användes på 2010-talet

 

Bakgrunden är att det danska finansdepartementets makromodeller sedan det sena 1970-talets ekonomiska kris haft en mycket stark position i det danska ekonomisk-politiska samtalet: med 70-talets höga arbetslöshet och skuldsättning var politikerna förvirrade, och övertalades om att Finansens nya modeller kunde förklara situationen. (Campbell och Pedersen 2014.) Sedan dess har dessa modeller en mycket stark position: Fuglsangs intervjuade politiker säger att alla politiska partier måste förhålla sig till vad modellerna säger om hur olika policyförslag kommer påverka sysselsättningen, statsbudgeten och BNP-tillväxten. Så här beskriver Fuglsang den modell, ADAM, som var på plats 2011-15 och hur den användes:

"During the Thorning-Schmidt government, ADAM (Annual Danish Aggregate Model) was the Finance Ministry’s main model. ADAM, developed by Statistics Denmark, is an econometric model whose equations are estimated according to time-series national accounts data expressing a mix of Keynesian and neoclassical ideas. In the short term, labour demand determines the employment rate, whereas in the medium term (seven years) and the long term, labour supply determines the employment rate (Danmarks Statistik 2013).
However, the Finance Ministry mainly uses ADAM to forecast the economy in the short term. For medium- and long-term calculations, the Ministry uses ADAM as an ‘accounting framework’, wherein many model equations describing the relationships between variables are turned off (Economist 1, interview). In the medium and long term, the Finance Ministry instead uses the ‘law models’, which are big spreadsheets with samples of the Danish population containing data on income, wealth, pension, age, education and occupation for each individual (Finansministeriet 2003). The Ministry uses this micro data to forecast the effects of reforms on economic distribution, labour supply, and public finances. For example, if the government proposes tax cuts or a change in retirement age, the law models allow policymakers to see how the policy influences diverse groups in the population. The Ministry then uses certain assumptions, based on peer-reviewed micro studies, to forecast how the change in the affected groups’ economic situation will influence their willingness to take up work (Finansministeriet 2002). According to these assumptions, when the marginal tax on income decreases, people have more incentive to work, thereby increasing the labour supply. Likewise, the assumption is that when social benefit levels are reduced vis-à-vis average wages, labour supply increases (Finansministeriet 2012, pp. 18–19). The Ministry also assumes that raising the official retirement age increases the labour supply, as people then tend to work more years before they retire." (s. 736)

Över decennierna har rationella förväntningar-skolan inom nationalekonomin nått ökad inflytande och sådana antaganden har också arbetats in i ADAM, framför allt genom fokus på arbetsutbudet och modelleringen att öktat arbetsutbu leder till större sysselsättning, mer ekonomisk tillväxt och förstärkta statsfinanser.

Mellan 2008 och 2010 ökade arbetslösheten kraftigt i Danmark: från den extremt låga nivån 2,4 procent, till mer moderata 6,1 procent. Samtidigt försvagades statsbudgeten från ett översktot om 5 procent av BNP år 2007 till 2-3 procents underskott åren efter 2008. Løkke Rasmussens liberal-konservativa regering föreslog att man skulle öka arbetsutbudet genom att minska möjligheterna till förtidspension och sänka tiden under vilken man kunde få a-kassa, från fyra år till två. Enligt antagandena om att ökat arbetsutbud leder till ökad sysselsättning och tillväxt, så skulle det kunna vara en väg ut ur krisen. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti formade inför valet 2011 en koalition och presenterade en motsatt plan, under rubriken ‘A Fair Solution – Together Out of the Crisis’. Också de, säger Fuglsang, accepterade arbetsutbudets centrala roll för den ekonomiska politiken men ville använda andra åtgärder för att stimulera utbudet: höjda skatter för toppinkomsttagare, nya kollektivavtal med längre arbetsveckor, och kortare universitetsutbildningar, så att studenterna skulle komma ut i arbetslivet snabbare. Under valkampanjen använde regeringen ADAM för att attackera oppositionens förslag: de bad Finansen kalkylera vilka effekter oppositionens förslag skulle ha på arbetsutbudet, och kalkylerna sa att de positiva effekterna inte var lika stora som de som regeringens policyförslag hade. (s. 737-738)  ADAM innehöll en effekt från socialförsäkringarnas generositet till arbetsutbudet, och från marginalskatterna till arbetsutbudet, men inte från kollektivavtalen. Därför kunde Finansens utredning inte gärna komma fram till att S-SF-programmet skulle öka arbetsutbudet, och tidningarna rapporterade under rubriker som ‘Finance Ministry Butchers the Red Plan’. Detta var modellens första användning i Fuglsangs typologi: som vapen.

Fas två börjar efter valet, som Thorning-Schmidt-koalitionen vann. Thorning-Schmidt bildar regering inte bara med SF utan också med Det Radikale Venstre. Den bredare koalitionen enas om ett ekonomisk-politiskt program som skrotar valkampanjens Fair Solution-program och istället fortsätter på den liberal-konservativa rergeringens program "in the broadest sense". De begränsar rätten till förtidspension och minskar a-kassans längd, just som Løkke Rasmussen föreslagit och som S under valkampanjen avfärdat. De sänker också inkomstskatterna och socialförsäkringarnas ersättningsnivåer, detta ett krav från Radikale Venstre, och som enligt makroberäkningarna ska öka arbetsutbudet med ytterligare 55 000 personer. Varför gick då Socialdemokratenra så fullständigt med på Radikale Venstres krav? S var givetvis beroende av RV för att kunna regera, men det motsatta gällde också: utan S fick RV inget inflytande. Fuglsang pekar på hur ADAM-modellen spelade en viktig roll här i att faktiskt övertyga S egen finansminister om att han förespråkat en felaktig politik under valrörelsen, och att det vore sakligt bättre att ge efter för RV:s krav:

"First, model estimates seem to have convinced the Social Democrat finance minister, Bjarne Corydon, about the necessity to implement labour supply reforms as defined via the model’s logic. Corydon had been central in designing the Fair Solution plan (Kristensen 2011), which as described aimed at decreasing inequality by increasing taxes for the highest-income groups. However, once in office, Corydon accepted the Ministry of Finance’s negative assessment of the Fair Solution plan. He stated that the government would use the ‘conventional calculation principles’, as it was ‘the only responsible thing to do’ (Corydon, cited in Arnfred and Thobo-Carlsen 2012). Moreover, he has continued to defend the Ministry’s model since leaving office (Corydon 2021).
Second, while the model did not convince all ministers or MPs from the Social Democrats and the Socialist People’s Party (Gjertsen and Boddum 2012), it proved to be a powerful resource for the Social Liberals and Bjarne Corydon in negotiations inside the government and the Parliament. In this context, the model worked as a game board, which gave neoliberal ideas an advantage compared to non-neoliberal ideas. The Social Liberals could — contrary to their opponents — refer to seemingly objective calculations on the positive effects of their policy and thus use the model to exercise power through their ideas. " (s. 738-739)

Fuglsang citerar här en av sina intervjuade politiker som menar att ADAM gör den ekonomisk-politiska diskussionen väldigt svår: den är helt central och används hela tiden, men de flesta av politikerna förstår inte hur den fungerar, och accepterar okritiskt att "det är så här världen fungerar". Eftersom ADAM inkorporerat nyklassiska idéer från Lucas, Prescott et al om hur arbetslösheten fungerar, i princip som en frivillig "ledighet" där de arbetslösa väljer att vara arbetslösa beroende på sina incitament, så gynnar modellen systematiskt marknadsliberala och utbudsorienterade policies, och får mer vänsterorienterade förslag att framstå som "wildly unaffordable". (739)

Den tredje fasen i Fuglsangs analys, och den tredje funktionen för modellen, är ADAM som en sköld mot kritik av nyliberala idéer. Han pekar på att modellens antaganden förvisso har kritiserats: rapporter har pekat på att effekten av skattesänkningar och försämrade socialförsäkringar på arbetsutbudet inte är så entydig som ADAM säger, och självaste De Økonomiske Råd diskuterade 2017 ifall modellen gav en politisk bias i det att skattesänkningar enligt modellen ökar arbetsutbudet,  medan offentliga satsningar på barnomsorg inte ger någon sådan effekt. (Vilket de gör i verkligheten, utanför modellen.) På grundval av detta ifrågasatte också, föga förvånande, vänsterpolitiker modellen, men finansminister Corydon försvarade den, och efter Thorning-Schmidt-regeringens tid så fortsatte Finansdepartementet att döma ut kritik av modellen med minst sagt grova argument om "fake news" och populism á la Donald Trump. Den borgerliga regering som följde Thorning-Schmidt fortsatte arbeta med ADAM, och när Socialdemokraterna under ledning av Mette Frederiksen vunnit valet igen 2019 så har S-regeringen (med Nicolai Wammen som finansminister) gett ekonomerna i uppdrag att vidga modellen till att inkludera miljö-effekter och effekter av offentliga utgifter på arbetsutbudet. Men, säger Fuglsang, i skrivande stund i oktober 2022  så består modellens huvudelement och ordföranden för De Økonomiske Råd har hävdat att man inte ska förvänta sig några "revolutioner".

I sina slutsatser pekar Fuglsang på de ekonomiska idéernas makt, och nyliberala effekter av de idéer som byggts in i ADAM:

"This article has argued that economic models are policy tools with both an overt objective function and a covert political function. Because of their complexity, economic models constitute a black box to most policymakers, who tend to view model evaluations of different policies as objective analyses. However, such models also have a political function, because they simplify the world by including certain variables and relationships while excluding others, and thereby endorsing one type of policy at the expense of others." (s. 740)

Den aspekt som jag inte tycker riktigt utforskas här, men som det vore intressant och viktigt att veta mer om, är graden av diskussioner inom det nationalekonomiska samfundet i Danmark om hur rimliga Lucas-Prescotts idéer om arbetslöshet och konjunkturer egentligen är. Så vitt jag kan se har stora delar av nationalekonomin tagit avgörande steg mot den politiska mitten sedan 1980-talet, bort från Lucas-Prescotts nyliberala idéer från det sena 1970-talet om att arbetslöshet i princip är ett val som folk gör när det är för enkelt att vara arbetslös. Det borde därför kunna vara kontroversiellt också inom nationalekonomin att modellera sysselsättningen så som ADAM gör enligt Fuglsangs framställning, och de politiska partier som vill kritisera ADAM:s nyliberala antaganden borde också kunna använda sig av den inomvetenskapliga kritiken. I en lärobok som Wendy Carlin och David Soskices Macroeconomics (2015) så framställs t ex Lucas och Prescotts Real Business Cycle-modell, RBC, som något av en överspelad (men viktig!) fas i makroekonomins nyare historia, då den sedan 1990-talet ersatts av nykeynesianska DSGE-modeller.

 

diagram över de makroekonomiska modellernas utveckling, ur Carlin och Soskice bok Macroeconomics (2015). I den nyaste utgåvan, från 2014, som finns fritt tillgänglig som pdf från Carlins hemsida, är diskussionen om utvecklingen från RBC till nykeynesianska DSGE-modeller i kapitel 18.I den nya utgåvan fäster Carlin och Soskice stor vikt vid utvecklingen av makro med heterogena agenter (inklusive ekonomisk ojämlikhet) vilket strider mot en av Lucas och Prescotts huvudantaganden, det om den representativa (och homogena) agenten

I och med att Fuglsang inte diskuterar möjliga debatter och oenigheter inom nationalekonomin så kortsluts diskussionen om skillnaden mellan ADAM:s specifika politiska effekter, och politiska effekter av makroekonomiska modeller mera generellt. Men Fuglsang säger dock explicit att ett av det danska fallets utmärkande drag, och som spelar roll för den politiska utvecklingen, är den höga graden av konsensus bland danska nationalekonomer, i enlighet med Campbell och Pedersens (2014) studie där de jämför Danmark, Tyskland, Frankrike och USA. På grund av denna konsensus, säger Fuglsang, har det bara presenterats en makromodell i den danska ekonomisk-politiska debatten, och denna har blivit desto mer inflytelserik. 

I det sista stycket av artikeln säger han att det svenska, det brittiska och det tyska fallet kan vara likt det danska: Stephanie Mudge har i Leftism Reinvented (2018) visat hur de socialdemokratiska partierna i dessa länder på 1980-talet frångick de keynesianska nationalekonomerna som de tidigare lyssnat på, och istället vände sig till mer marknadsliberala ekonomer på Finansdepartementet och i finanssektorn.

 

referens

Niels Fuglsang (2023) "The ‘strange non-death’ of economic models: how modelling contributed to neoliberal resilience in Denmark", New Political Economy 28, 5.

fotnoter

[1] Fuglsang använder själv följande definition av nyliberalism: "the idea that free markets and competition outperform other forms of economic organisation in providing wealth and prosperity to the society". (s. 732) I metod-delen lägger han till: "I understand neoliberal policies as those that diminish economic redistribution and enhance market logic by establishing ‘incentives’ for people to work, in contrast to classic welfare-state policies (e.g. pensions, unemployment benefits and progressive taxation) that offset market logics by redistributing economic resources." (s. 735)

[2] Fuglsangs referenser är här en artikel i Berlingske Tidende 2013 om reformernas impopularitet och Goul Andersen and Shamshiri-Petersen 2017,   Fra Krisevalg Til Jordskredsvalg: Vælgere På Vandring 2011-2015, om detta som en av orsakerna till valförlusten.

[3] " Moreover, recent studies have shown how neoliberals work to limit democratically elected politicians’ influence on economic policies, instead promoting the influence of neoclassical economists, who have come to be viewed as competent and rational (Maradiga 2020, Stahl 2020, Mandelkern 2021)." Maradiga är hans bok Neoliberal Resilience på Princeton UP; Mandelkern är hans artikel i Socio-Economic Review; och Stahl är hans artikel "From depoliticisation to dedemocratisation: revisiting the neoliberal turn in macroeconomics" i New Political Economy. Jag har tidigare bloggat om Stahls artikel om De Økonomiske Råd, men har inte läst 2020-artikeln. Det verkar röra sig om en mer rent idéhistorisk artikel (influerad av Ellen Meiksins Woods "social history of political thought") om 1970-talets nyklassiska nationalekonomi med Prescott och Kydland i fokus.

[4] I det Callon-inspirerade ANT-ramverket så kan ju modeller också agera, vara "aktanter".

[5] Han delar i sitt teoretiska resonemang in modellernas roller i två: "the covert political function" och "the overt objective function". (s. 733-735)

[6] När jag kollar på en av Fuglsangs referenser, Finansministeriets rapport Regneprincipper Og Modelanvendelse i Finansministeriet (pdf) från 2012, så förklarar de att de använder en modell som heter ADAM och att de arbetar på att i samarbete med DREAM, Danish Research Institute for Economic Analysis and Modelling, arbetar på en ny modell som ska heta MAKRO. Vid det här laget verkar de ha övergått till MAKRO-modellen.

Tyskland i den jämförande politiska ekonomin idag

År 2020 publicerade tidskriften German Politics ett specialnummer med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century". Premissen, som förklarad av gästredaktörerna, statsvetarna Sidney A. Rothstein (Williams College) och Tobias Schulze-Cleven (Rutgers), var mycket intressant: Tyskland har sedan länge spelat en speciell roll i teori- och modellbyggen i jämförande politisk ekonomi. [1] I dessa teorier har Tyskland stått för en stabil samhällsekonomisk modell, ofta kontrasterad med USA och Storbritanniens liberala, anglosaxiska modeller. [2] Också Rothstein och Schulze-Cleven vill arbeta med en modell av en nationell politisk ekonomi "as a system of institutions and practices that ‘fit’ together across different realms of activity" (s. 291), en formulering som låter väldigt kompatibel med Varieties of Capitalisms betoning på institutionell komplementaritet.

Numret består av hela 12 artiklar, utöver introduktionen. Rothstein och Schulze-Cleven har en teoretisk artikel om Tyskland som politisk ekonomi; Niccolo Durazzi och Chiara Benassi har en artikel om yrkesutbildningens roll; Ute Klammer har en artikel om pensioner; Benjamin Braun och Richard Deeg skriver om finanssektorn och den exportorienterade tillväxtmodellen; Thomas Haipeter har en teoretisk artikel om hur användbart (eller inte) begreppet finanskapitalism är för att förstå utvecklingen i Tyskland; Stephen J. Silvia skriver om facken och företagsråd i globala tyska företag; Martin Behrens och Heiner Dribbusch skriver om konflikt mellan företag och fack vad gäller företagsråd; Björn Bremer skriver om SPD:s ekonomiska politik;  Brigitte Young skriver om den tyska ekonomins utveckling; Jan Behringer m fl skriver om den ekonomiska ojämlikheten; Wade Jacoby skriver om överskotten i betalningsbalansen; och specialnumret avslutas med en paneldiskussion med Walther Müller-Jentsch, Britta Rehder och redaktörerna.

Rothstein och Schulze-Clevens teoretiska artikel börjar med en trumpetstöt: "The social democratic century is over, with both politics and policies shifting significantly across Europe (Dahrendorf 1999)." (s. 297) Politiken har individualiserats och bygger mindre på klass än den gjorde tidigare, och socialdemokratisk ekonomisk politik har nyliberaliserats, säger de. Under 2000-talet har den ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt, och löneandelen fallit (ref Haipeter 2017), "highlighting both intensifying conflict between winners and losers of structural changes, and reflecting companies’ turn toward value extraction over the reinvestment of profits." (s. 298) Också politiken har blivit mindre inkluderande, säger de med referenser till Mair (2013) och Armin Schäfer (2013), och de två stora centristiska partierna har båda omfamnat nyliberal ekonomisk politik.

Syftet med vår artikel är tvådelat, säger de. Ett, "we seek to better understand the current state of Germany’s political economy as a less orderly and progressively more tension-ridden configuration." (s. 299) Två, att arbeta teoretiskt med hur man, i Paul Piersons (2004) anda, kan förstå politisk förändring.

Diskussionen om oordning och förändring börjar hjälpsamt nog med att diskutera teorier om balans och stabilitet. Det finns tre typer av sådana teorier som utvecklats för den tyska politiska ekonomin, säger de: teorier som ser företagens intressen och institutionell komplementaritet som de drivande faktorerna, teorier som ser klassförhållandena som den viktigaste bestämningsfaktorn, och teorier som fokuserar på institutionaliserade idéer. Dessa tre sammanfattas i tabell 1 nedan.

Den idag mest inflytelserika teorin -- "which has arguably become hegemonic in comparative political economy scholarship" -- är Varieties of Capitalism, den första typen av teori. Den fokuserar på kontrasten mellan Tyskland som idealtypen koordinerad marknadsekonomi, och USA som idealtypen liberal marknadsekonomi. VoC bygger på rational choice-institutionalism och stabiliteten, institutionernas persistens, uppstår enligt teorin eftersom olika institutioner är komplementära och samspelar med aktörernas strategier, som båda formas av institutionerna och upprätthåller dem. Företagens intressen och agerande är centrala i VoC och enligt teorin så agerar företagen/arbetsgivarna i en koordinerad marknadsekonomi i en miljö med ambitiös yrkesutbildning, kvalificerad produktion med relativt höga löner, och relativt reglerad arbetsmarknad. Det lönar sig för företagen att betala relativt bra löner och inte vilja avreglera arbetsförhållandena, eftersom de kan ta bra betalt för produkterna (tänk tyska bilar och andra verkstadsindustriprodukter). Där finns det alltså enligt VoC en institutionell stabilitet: företagen tjänar gott med pengar inom existerande ramar och vill därför inte ändra dem. I en koordinerad marknadsekonomi agerar företagen också på längre sikt, med en mindre finansialiserad och mindre "kvartalskapitalistisk" företagsstyrning än vad man har i de mer börsdrivna liberala marknadsekonomierna. 

VoC gav en elegant och sammanhängande förklaring till mönster av beständighet som den tyska ekonomin uppvisade under flera decennier. Men på 2000-talet, säger Rothstein och Schulze-Cleven, hände flera förändringar i Tyskland som kontrasterade mot VoC:s prediktioner. Finanssektorn stärktes och förändrade då också landets corporate governance, t ex genom större ägande genom private equity-företag och hedgefonder som står för ett aktivistiskt, investerardrivet ägande som kontrasterar mot tyska traditioner av starka fackklubbar och företagsråd. (s. 300) Samtidigt har löneskillnaderna ökat, bland annat genom att lönenivåerna i tjänstesektorn halkat efter de i industrin, samtidigt som löneökningarna i industrin inte rört sig i takt med produktivitetstillväxten. Jobbkontrakten har avreglerats, och i kontrast till VoC:s prediktioner så har arbetsgivarna, vilket Kinderman (2017) visar, arbetat hårt politiskt för att få till ytterligare liberaliseringar. Företagen verkar också förändrat sin styrning från "retain and invest"-strategin till en "downsize and distribute"-strategi som associeras med USA och liberala marknadsekonomier. "In turn, VoC’s reading of an institutional equilibrium has become hard to sustain, and arguments about a better balance between economic growth and social welfare in CMEs have lost much of their former punch." (s. 301)

Den andra typen av stabilitet handlar om hur man skapat intressebalans genom korporatistiska förhandlingar och institutioner. Den "korporatistiska" analysen och teoribildningen var mer inflytelserik på 1980-talet och var mindre precis som teoretisk modell, mer en teoretisering av landets modernhistoriska utveckling. I denna anda teoretiserade Wolfgang Streeck 1991 hur även arbetsgivarna kunde tjäna på starka fack, genom att fackens makt tvingade företagen att satsa på en kombination av höga löner (externt givet) och hög produktivitet, med en stark specialisering på "diversifierad kvalitetsproduktion". Hade de fått välja fritt kanske de hade föredragit en liberal arbetsmarknad, men utan det fria valet så kunde de acceptera den tyska institutionella modellen. Liknande så teoretiserade Müller-Jentsch (1991) hur företagsråden och den lagstadgade representationen för facken i företagens styrelser innebar en Konfliktpartnerschaft mellan arbetsgivare och arbetare på företagsnivån, och en motsvarande balans fanns också på sektorsnivån. Även med integrationen av DDR och öppnandet av östra Europa för tyskt kapital fanns enligt det tidiga 00-talets forskning tillräckligt många veto points i den tyska politiska ekonomin för att hindra ett skifte till den liberala modellen. Så blev det inte, säger Rothstein och Schulze-Cleven:

"With the benefit of hindsight, we know that the Social Democrats’ neoliberal turn with the Agenda 2010 and Hartz labour market reforms came to cut this Gordian knot. While successful in attracting centrist swing voters and extending the life of Schröder’s Red-Green coalition government, this strategic reorientation had far-reaching consequences. Not only did it sever many of the party’s links with the union movement and accelerate the SPD’s transformation into what some have called a ‘cartel’ party (Jacoby and Behrens 2016; Walter 2018), it also spurred the fragmentation of the German party system, with West German unionists playing a key role in the formation of Die Linke and union members moving toward support for the AfD at rates above overall averages in the population (Schwander and Manow 2017; DGB Bundesvorstand 2017). This has precluded any medium-term chances of forming a centre-left government.
Fragmentation in electoral politics reflects and reinforces a growing imbalance of power as employers gain the upper hand over labour. Pushed by increasingly critical and no longer captive employers, and underwritten by a progressively more activist state, contemporary Germany has broken with the tradition of consensus rule (Vail 2003). Policymakers have liberalised political decision-making, such as in the administration of federal employment policy, where social partners’ roles in economic governance have been marginalised (Trampusch 2009; Hassel and Schiller 2010). Often, liberalisation also entailed increasing the scope of market allocation, a turn that labour had become too weak to prevent. With union membership levels down, collective bargaining coverage declining, and public opinion clearly favouring reforms, Germany’s institutions did not provide labour with enough power to block these changes." (s. 302-3)

Denna försvagning av arbetarrörelsen har också lett till "significant welfare state retrenchment": hårdare regler för förtidspension,  en mer workfare-orienterad politik mot arbetslöshet och så vidare. Samtidigt har facken försvagats och styrkan i arbetsmarknadsregleringarna har börjat variera mer med typen av företag, med starkare råd på medelstora industriföretag än annanstans på arbetsmarknaden. Detta har förstärkt den tendens till företagsegoism (Betriebsegoismus) som redan Streeck (1984) observerade i det gamla systemet. Forskare från VoC-traditionen som Anke Hassel (2014) och Kathleen Thelen (2014) har nu analyserat den tyska utvecklingen som en "dualisering" av arbetsmarknaden, att skilja från en bredare "liberalisering" som USA och Storbritannien har sett, eller en "inbäddad flexibilisering" som i Norden. (s. 304) Rothstein och Schulze-Cleven sammanfattar läget i denna forskningslitteratur som att man är ense om att mycket förändrats med den tyska samhällsekonomiska modellen på 00- och 10-talet, men att man är oense om hur djup förändringen är (är den lik USA eller ej?) och vilka som drivkrafterna är. De låter Streeck få det sista ordet i denna litteraturbeskrivning: "Yet, whatever the specific disagreement might be, the general tenor of most analyses is that contemporary Germany has been experiencing capitalism’s reassertion over its 20th-century democratic limits (Streeck 2009)." (s. 304)

Den tredje litteraturen om stabilitet handlar om idéernas betydelse. Kan man säga att den tyska samhällsekonomin och dess aktörer vägleds av en grundläggande idé och ett ideal om en "social marknadsekonomi" (Soziale Marktwirtschaft)? En idé som i enlighet med Ordoliberalismens filosofi, utvecklad av Walter Eucken och andra under mellankrigstiden, skulle förena ordning och frihet. Jag tycker inte att det är riktigt klart på vilket sätt idéerna enligt Rothstein och Schulze-Cleven skulle binda upp aktörerna och skapa stabilitet, men de pekar på en intressant process på 1960-70-talen där SPD utvidgar medbestämmandet på arbetsmarknaden men också arbetar med en retorik om Modell Deutschland, om att föra en specifikt tysk politik. (s. 305) Här pekar de också på Tysklands särskilda roll i EMU och med utformningen av en stram, snudd på monetaristisk politik under 1990- och 00-talen.

Från redogörelsen och diskussionen av de tre teorierna om stabilitet, går Rothstein och Schulze-Cleven vidare med att diskutera 2000-talets samhällsekonomiska förändringar och hur olika forskare tacklat detta. De börjar med att säga att det skett ett skifte i teorierna, från nationalekonomers mer tekniska vokabulär till mer sociologiska begrepp för att begripliggöra stabilitet och förändring. De pekar på tre aspekter av förändring, som alla teoretiserats av kapitalismens klassiska teoretiker: Marx, Weber, Schumpeter, Polanyi. De tre aspekterna är "the dynamics of capitalist expansion, the exhaustion of public authorities’ mechanisms of social compensation, and the accumulation of social power" (s. 307). Så här Streeckianskt -- artikeln är väldigt Max Plancksk -- börjar de diskussionen om den kapitalistiska expansionen:

"Conceptions of capitalism are united by their emphasis on the system’s propensity for expansion, with ‘restless’ agents entrepreneurially pushing up against the established social order as they search for new profit opportunities by expanding the scope of markets, commoditising more of the life world, and relying on individual contracts to govern a greater share of social relations (Streeck 2011). Without sufficient counteracting mechanisms for shoring up collectively constituted institutions, this behaviour not only leaves market orders inherently unstable, it also incessantly (re-)shapes social collectivities in their image (Vergesellschaftung).This functional logic of capitalist organisation operates independently of any particular individual, and its systemic effects are clearly visible in contemporary Germany and across Europe (Streeck 2014). From the global production networks implied by corporations’ vertical disintegration to ‘activating’ labour policy reforms, markets have become ever more central to political and social organisation – both across societies and within them (Rosa, Lessenich, and Dörre 2015)." (s. 307)

På den andra punkten, "exhaustion of social compensation", diskuterar de i vilken grad välfärdsstaten skyddar medborgarna "from markets' harshest effects". Har staten i enlighet med Habermas (1973) och Offes (2006) teorier tappat mark i förhållande till marknaden, och marknaden blivit allt viktigare för folks medlemsstandard? Här gör de återigen en Streecksk (2014) analys av minskad välfärdsgenerositet och ökad offentlig skuldsättning, något som de med Streeck förklarar med ökad skatterörlighet undan skatter. (s. 307) Folk känner sig osäkrare och tröttare -- deras referenser här är Sennett (2000) och Ehrenberg (2010) och klassamhället blir mer segmenterat, t ex genom utbildningens förändringar. (s. 308)

Den tredje frågan är ackumulation och koncentration av makt. Här menar Rothstein och Schulze-Cleven att den tyska förmögenhetsfördelningen är nästan lika ojämlik som den i USA, och mycket mera än den i eurozonen. De refererar till Marcel Fratzscher (2016, Verteilungskampf: Warum Deutschland immer ungleicher wird) men som jag också bloggat om tidigare är jag inte särskilt förtjust i den här typen av jämförelser mellan förmögenhetsfördelningar som inte tar hänsyn till skillnader i hur bostadsmarknaden fungerar, och framför allt missar betydelsen av ifall pensionssparandet är privat (=ser mindre ojämlikt ut) eller offentligt (=är mindre ojämlikt). [3] I vilket fall så säger Rothstein och Schulze-Cleven att de rika aktiverar sin materiella makt för att bevara och skydda den, genom jurister, försäkringar, banker, lobbyister, think tanks och så vidare. De kopplar denna aktivitet till att skattereformer gynnsamma för de rika genomförts under 90- och 2000-talen: förmögenhetsskatten avskaffades 1996, bolagsskatten har sänkts, arvsskatten likaså, och så vidare. (s. 309)

För att analysera hur dessa processer hänger ihop och samspelar i att omvandla den tyska samhällsekonomiska modellen, använder Rothstein och Schulze-Cleven begreppet "multivalent policy feedback". De utgår från statsvetaren Paul Piersons (2000) mycket intressanta teoretisering om feedbackprocessernas viktiga roll i hur samhällen förändras. Institutioner har positiva och negativa externaliteter och när en institution så har detta spill-over-effekter också på andra institutioner, just som vi skulle kunna tänka oss utifrån VoC. Så här exemplifierar Rothstein och Schulze-Cleven resonemanget:

"Just as positive externalities across spheres can shore up a system’s stability, instability from negative externalities in one realm may destabilise others through feedback spirals, underwriting vicious circles and accelerating institutional change. For example, weakened unions are less capable of enforcing labour regulations, which encourages employers to exercise greater discretion and, in turn, further weakens unions. Importantly, feedback dynamics are not restricted to the realm of interests as emphasised in VoC conceptions, but also affect the distribution of power and actors’ ideational orientations. This leaves them central to the causal processes that variously challenge or shore up the class solidarities necessary to keep precarious working conditions in check (Doellgast, Lillie, and Pulignano 2018)." (s. 309)

Som vi ser i citatet så går den institutionella förändringen här, med dess knock-on-effekter, enligt Rothstein och Schulze-Cleven bortom hur VoC teoretiserade förändring. De föreslår också att man ska ta ett organisatoriskt perspektiv på förändringen. Det är lite oklart för mig exakt vad det betyder [4] men de menar att ett "organisationscentriskt" perspektiv har tre fördelar. Ett, att det visar att aktörer inte bara agerar inom nationella begränsningar, utan också globala sådana. Två, själva gränsdragningen mellan olika organisationer är i sig en viktig formande faktor för den politiska konflikten. Tre, "collective actors’ experimentation with institutions is a product of strategic interactions between them, which is obscured by merely focussing on one actor alone." (s. 310) Här är det samhällsvetenskapliga (ekonomisk-sociologiska) språket såpass tätt att jag inte riktigt förstår vad de menar.

I vilket fall, så återgår de i nästa stycke till Offe och Wiesenthals (1980) klassiska analys av relationen mellan klass, organisering och makt i kapitalistiska samhällen. Rothstein och Schulze-Cleven arbetar lite implicit med en slags polanyisk modell med en dualism mellan ofjättrad kapitalism och en inbäddad kapitalism, och diskussionen om organisationer etc handlar helt enkelt om det: att sätta ord på hur olika aktörer organiserar och mobiliserar sig för olika typer av samhällsekonomier, i olika hög grad kapitalistiska. (s. 310) I slutsatserna återkommer de till den stora bilden: "reaking from the paradigm of stability, Modell Deutschland of decades past no longer exists, with contemporary institutional arrangements exhibiting far less coherence than equilibrium-based accounts once
suggested. " (s. 310) När företag, organisationer och hushåll vänt sig mot nyliberala lösningar, har Tyskland allt mer fjärmat sig från den teoretiska modell där den tyska samhällsekonomin var ett alternativ till anglosaxisk kvartalskapitalism.

Intressant nog så vänder de sig i diskussionen om detta, om de stora dragen i förändringen, tillbaka till den historiska och statsvetenskapliga forskningen om Tyskland ca 1871-1945 och den klassiska Sonderweg-debatten, som bedriven av David Blackbourn och Geoff Eley (1984). I sin kritik av tidigare jämförelser av Storbritannien, Frankrike och Tyskland gav Blackbourn och Eley inte bara nya insikter om Tyskland, som var fallet som de diskuterade, utan också om Storbritannien och Frankrike. "These
efforts produced a far better understanding of cross-national transformations through tighter conceptualisations of causal mechanisms (Berman 2001)." (s. 311)

Jag kollar också på de mer rent ekonomiska artiklarna i specialnumret. Nationalekonomerna Jan Behringer, Nikolaus Kowall, Thomas Theobald & Till van Treeck skriver om den ekonomiska ojämlikheten och diskuterar bland annat de statistiska problemen. Den mesta tyska offentliga debatten om inkomstfördelningen bygger på hushållsundersökningen SOEP (den socioekonomiska panelen), men det är ett välkänt faktum för sådana surveys att de rikaste hushållen väljer att inte vara med och att studier baserade på surveys därför underskattar ojämlikheten. Behringer et al använder därför också Thomas Pikettys metod med att beräkna toppinkomstandelar baserat på skattestatistiken, men lägger också ganska mycket energi på att beräkna de företagsvinster som aldrig delas ut till hushållen. De menar att löneandelen av nationalinkomsten fallit ganska kraftigt på den här sidan av millennieskiftet, men att de ökade kapitalinkomsterna bara delvis delas ut. [5] De vill beräkna ojämlikheten också med de icke utdelade inkomsterna, och i relation till detta bredare inkomstbegrepp argumenterar de också för återinförandet av förmögenhetsskatten (avskaffad 1997) och en breddning av arvsskatten.

De gör också några intressanta och spekulativa kontrafaktiska scenarier där de lite verbalt modellerar hur en chock till den funktionella eller den personliga inkomstfördelningen påverkar BNP, inhemsk efterfrågan och nettoexporterna. (s. 490-1) Modellerna bygger bland annat på den relativa inkomsthypotesen, att en ökad inkomst (och därmed konsumtionskraft) för de välbärgade kommer leda till att de konsumerar ännu mer av prestigeladdade varor, vilket får de mindre välbärgade att ta större lån för att kunna hänga med i konsumtionsracet. Enligt denna modell så kommer belåningen och den makroekonomiska instabiliteten att öka, när den ekonomiska ojämlikheten ökar. Detta har inte minst hänt i USA, medan de händer att i Tyskland har löneandelens fall gynnat exporterna. Så här avrundar de sin artikel:

"As an overall conclusion from this article, we certainly plead for shifting the debate about economic inequality in Germany from its current main focus on the Gini coefficient of household income to a much broader focus including on the functional income distribution (wages versus profits) and the importance of corporate retained earnings. However, debating economic inequality in such broader terms and addressing it politically through a wealth and inheritance taxes faces the resistance of powerful lobby groups including family-owned businesses (the German Mittelstand)." (s. 494)

Den andra rent ekonomiska artikeln i numret är skriven av Brigitte Young, professor emerita i politisk ekonomi vid universitetet i Münster. Hennes artikel handlar visserligen inte så mycket om ekonomin per se som om diskurser som omger den tyska ekonomin, och mera specifikt då skiftena mellan perioder där den tyska ekonomin baissas fullständigt -- på 1990-talet kallades Tyskland "the sick man of Europe" -- och perioder av hausse, som 2010-talets hyllningar till "exportvärldsmästaren" Tyskland. 2010-talets tyska regeringar betade av på statsskulden -- en variabel ständigt i centrum för europeiska ekonomisk-politiska debatter -- och samtidigt så tickade bytesbalansöverskottet på, runt 7-8 procent av BNP. (s. 465) Frågan i Youngs artikel är hur man förklarat omvändningen från sick man of Europe på 1990-talet till ekonomisk powerhouse på 2010-talet. Hon kontrasterar två förklaringar. Den ena hyllar policyeliterna och deras kloka politik vad gäller Schröders Agenda 2010. Den andra -- här refererar hon till Scharp (2015), Stockhammer och Köhler (2015) och Young (2016) -- säger istället att Tyskland tjänat på en undervärderad euro och pumpat upp sina handelsöverskott till osunda nivåer.

 

referenser

tidskriften German Politics, specialnummer (Volym 29, nummer 3) med temat "Imbalance: Germany’s Political Economy After the Social Democratic Century". 

fotnoter

[1] En observation som jag hört om Varieties of Capitalism-teorin är att den i grund och botten handlar om att Storbritannien och Tyskland har två olika samhällsekonomier, och att förklara hur och varför.

[2] En intressant observation som Rothstein och Schultze-Cleven gör: "As late as the turn of the century, both scholars and policymakers perceived political and institutional stability to be so entrenched that it threatened to turn into stagnation
(Kitschelt and Streeck 2003)." (s. 290)

 [3] Jag har inte läst Fratzschers bok så kan inte kritisera den, utan vad jag är kritisk mot är bara hur Rothstein och Schulze-Cleven använder den här. Så här diskuterar de förmögenhetsojämlikheten: "In the Eurozone, it [Germany] is the most unequal and exhibits the lowest median wealth (Fratzscher 2016, 39–44). The drivers for this are complex, but the legacy of socialism in the East, low rates of home ownership country-wide, and the existence of many – and often large – privately-held Mittelstand businesses are some of the most important factors. Moreover, in line with other rich democracies, Germany’s net private wealth has grown as a share of national income over the past half-century – effectively doubling from above two-hundred to above four-hundred percent – while net public assets have dwindled from above one-hundred percent to low positive shares (Piketty 2014, 144). Processes of privatisation and financialisation have strongly supported this striking divergence (Krippner 2005), with returns on capital tending to be higher the greater the capital endowments, given
opportunities for lower relative transactions costs and more aggressive portfolio allocations with longer investment horizons." (s. 308) De har alltså inte med frågan om pensionssparandet, som är en så central faktor för att länder med relativt ambitiösa offentliga socialförsäkringssystem som Sverige och Tyskland tenderar att ha exceptionellt hög "förmögenhetsojämlikhet" i internationella jämförelser.

[4] Så här introducerar de ämnet: "In ever-changing capitalism, organisations provide important resources for democrati-
cally embedding markets, whether as sites of conflict or as collective agents that construct political coalitions within and across classes (Herrigel 2015). At this point in time, scholars’ refinement of VoC frameworks cannot quite capture these crucial func-
tions of organisations." (s. 310) 

[5] Två intressanta referenser av delvis samma författare är Belabed, C., T. Theobald, and T. van Treeck. 2017. “Income Distribution and Current Account Imbalances.” Cambridge Journal of Economics 42 (1): 47–94. Och Behringer, J., and T. van Treeck. 2018. “Income Distribution and the Current Account.” Journal of International Economics 114: 238–254. Tyvärr så utvecklar de inte riktigt frågan om kopplingen mellan makro-utvecklingen och handelsöverskottet, och inkomstfördelningen i artikeln i German Politics.

Det tyska exportöverskottets politiska ekonomi

 

ledare i The Economist, juli 2017

 

En av 2000-talets ekonomisk-politiska återkommande diskussioner, ett av de återkommande narrativen, är den om obalanserna i världsekonomin: USA som konsumtionsledaren som varje år importerar mer än man exporterar, och Tyskland och Kina som de omvända, exportledarna som konsekvent konsumerar mindre än man producerar, importerar mindre än man exporterar. Stolta tyskar som ser detta som ett adelsmärke kan referera till sig själva som Exportweltmeister, "världsmästare i att exportera", medan kritiska debattörer istället ser obalanserna som ett politisk-ekonomisk problem. [1]

Vi kan här se till exempel på ledaren från The Economist som jag länkat till i toppen av inlägget. Tidskriften presenterade att den privata konsumtionen i Tyskland sjunkit till 54 procent av BNP, att jämföra med 69 procent i USA och 65 procent i Storbritannien, att handelsöverskottet var runt 8 procent av BNP, och att mindre länder som Sverige, Schweiz, Danmark och Nederländerna följt en liknande väg. Varför var då detta ett problem, enligt The Economist? Jo, eftersom det "puts unreasonable strain on the global trading system. To offset such surpluses and sustain enough aggregate demand to keep people in work, the rest of the world must borrow and spend with equal abandon." Här pekade Economist på 2008-kriserna i länder som Italien, Grekland och Spanien som exempel på hur det kan gå. [2]

 

diagram från Wade Jacobys artikel

 

 diagram från Statistiska Centralbyrån.

 

diagram som jag har gjort med statistik om betalningsbalans och BNP från SCB
 

Statsvetaren Wade Jacoby, tragiskt bortgången 2020 men före det aktiv vid Brigham Young-universitetet, presenterade 2020 i en artikel i German Politics en mer systematisk analys av situationen. Young presenterar sin artikel som att den gör två bidrag. Det första är konstruktivitiskt och handlar om den tyska politiska elitens retorik om handelsöverskottet. Det andra är materialistiskt-institutionellt och handlar om den inhemska politiska underbyggnaden för det bestående överskottet. (s. 499)

Jacoby menar att det stora överskottet är en historia som börjar 2003 -- se diagrammet ovan som visar att åren 1999, 2000 och 2001 var något mycket annorlunda. Detta är, säger han, ett argument mot analysen att det tyska överskottet helt enkelt handlar om att de gör så bra produkter, som folk vill köpa. Kvaliteten på tyska bilar och verktyg var hög också på 1990-talet, men överskottet som procent av BNP var inte i närheten av nivåerna som man haft sedan 2003. (s. 502) [3] Det är ganska tydligt att Jacoby var frustrerad över nivån på den tyska ekonomisk-politiska debatten. [4] Han menar att försvaret för de tyska överskotten kombinerar två tillsammans oförenliga argument: dels att den tyska ekonomin bara är som vilken annan avancerad ekonomi som helst, dels att den tyska ekonomin är unik. Vad gäller normalitet anför tyska politiker och experter faktorer som den åldrande befolkningen som en faktor bakom det höga sparandet och låga konsumtionen. (s. 504) I teorin skulle ett beständigt överskott i betalningsbalansen som det tyska leda till ett inflöde av valuta som skulle höja värdet på den tyska valutan och därmed göra importer mer lockande och export svårare, och så börja jämna ut handelsbalansen. Men Tyskland är medlem i EMU och där dominerar andra faktorer prissättningen på euron, vilket sätter den utjämningsmekanismen ur spel. (s. 505)

Jacoby angriper också två vanliga förvirrande grepp i den tyska debatten. Det ena är att jämföra statens budget med ett hushåll. Det mest berömda exemplet är Merkels återkommande användning av den "schwabiska hemmafrun" som en sparsam förebild för alla politiker i perioden efter eurokrisen. [5] Här säger Jacoby att stater inte lånar på samma sätt som hushåll, inte betalar av på samma sätt, och inte heller behöver betala av hela skulden, olikt hushåll. Flera av de länder som hamnade i störst ekonomiska problem efter 2008 hade i själva verket haft en stringent budgetpolitik före 2008; det var snarare kostnaderna för att hantera den privata sektorns kris som drev upp statsskulderna, än att det var den offentliga sektorn som handskats med underskott på längre sikt. Den andra retoriska strategin som Jacoby angriper är att förväxla en nationell ekonomis konkurrenskraft och ett företags dito. Här hänvisar Jacoby till Heiner Flassbeck och Costas Lapavitsas (2016) analys av sambandet mellan tysk löneåterhållsamhet och eurokrisen [6], men hans huvudsakliga argument är att exportboomen inte är så mycket en fråga om kvaliteten på tyska produkter -- återigen, så var ju kvaliteten hög redan innan år 2003 -- utan om andra makroekonomiska flöden och bestämningsfaktorer. (s. 506)

Jacobys artikel går så över till det andra bidraget, den materiella analysen. Här bygger han på en existerande post-2008-litteratur om globala obalanser:

"this alternative view holds that Germany’s disruptive policies are best appreciated through the light of capital flows and not, as in the competitiveness debate, through trade (current account) flows (Pettis 2013; Austin 2016). This perspective sees trade surpluses not as the result of cost control and great products alone but the necessary complement of capital outflows, whose causal weight can ‘dominate’ the trade balance in the age of financial globalisation. Trade surpluses are not a sign of a country ‘winning,’ as the annual celebratory Exportweltmeister stories in Bild often imply. They are, instead, often a sign of major mismatches in a country’s savings and investment rates." (s. 506)

Mellan 2003 och 2017 ökade Tysklands sparande som del av BNP från 21 till 28 procent, säger Jacoby. I världsekonomin som helhet måste sparande och investeringar vara lika, så när ett land sparar mer än det investerar, så måste ett annat investera mer än det sparar, genom kapitalimport från länderna med sparandeöverskott. [7] Jacoby menar att ett lands handelsöverskott helt enkelt kan ses som en spegling av landets "investeringsunderskott", och han förklarar den tyska inhemska förskjutningen med policies som man genomförde på 2000-talet. Löneandelen av nationalinkomsten har fallit, och man har genomfört mer regressiva socialförsäkringsavgifter, lägre bolagsbeskattning sedan 2005, och ökade konsumtionsskatter sedan 2007. "All these measures pushed down household shares of national income and thus pushed up national savings rates, primarily in the form of business profits and government surpluses." (s. 508) Samtidigt var den offentliga sektorns investeringar relativt låga och den globaliserade finanssektorn såg till att kapitalet kunde flöda utomlands, inte minst inom eurozonen. Så här sammanfattar Jacoby (fördelarna med) sin approach:

"Here, capital flows are made the dog and trade flows the tail that gets wagged. High-quality products are demoted as the central factor explaining German export success. And low German wages become problematic not primarily because they ‘undercut’ other states but because they are part of a whole range of policies that, together, depress German consumption and imports and, instead, rely on demand from other states. " (s. 508)

Han visar hur profitabiliteten i företagen haft en stark ökning sedan det tidiga 00-talet, samtidigt som investeringarna inte ökat i takt med detta. (s. 509-510) Han går också in i en ganska sträng polemik med hur tyska nationalekonomer och inte minst ekonomerna på Bundesbank analyserat dessa makroskeenden och enligt Jacoby legitimerat en ohållbar ekonomisk politik-mix.

I slutsatserna lägger Jacoby också fram sina egna policylösningar på problemet.

"Key priorities include boosting the incomes (and, hence consumption) of lower income classes. In addition, the government urgently needs to 1) reduce taxes on labour and consumption (such as value-added tax), 2) raise public investment from the low end of the OECD to the higher end, and 3) reduce soaring savings rates or improve the investment climate for firms. Special investment funds—such as that already envisioned for transportation—might also be established for schools and hospitals. After all, nearly 60% of respondents in a survey of German business noted negative effects from inadequate
road or rail infrastructure (Bardt et al. 2014). Minimum pensions could be established. Deeper investments in refugee training, housing, and medical care could be prioritised. Germany could take the lead in European-wide initiatives in defence, refugee integration, border protection, and research and development." (s. 513)

Hans tilltal är också ovanligt policytillvänt, och till policymakers i ett visst land, för att vara en akademisk artikel, och kanske är det typiskt för en area studies-tidskrift som German Politics att det just går att skriva en intervention av denna mycket intressanta typ, där han nästan direkt apostroferar "German elites" för att diskutera vad de borde göra, och vilka -- faktiska och påhittade -- begränsningar som hämmar dem.

referens

Wade Jacoby (2020) "Surplus Germany", German Politics 29: 498-521. Del av ett specialnummer om tyska obalanser.

fotnoter

[1] För ett exempel på en nationalekonomisk analys som försvarar de tyska överskotten mot kritikerna, se Gabriel Felbermayr, Clemens Fuest, Timo Wollmershäuser (2017) "The German Current Account Surplus: Where Does It Come From, Is It Harmful and Should Germany Do Something about It?", working paper, ifo Institute, Munich, 2017.

[2] En intressant anmärkning är att det tyska överskottet enligt Economist framför allt beror på överdriven löneåterhållsamhet i avtalsförhandlingarna. Denna förklaring skiljer sig något från Jacobys. 

[3] Jacoby citerar den socialdemokratiske utrikesministern Sigmar Gabriel som på sin första dag på jobbet sa till US-amerikaner oroade över handelsobalanserna, att de behövde "build better cars". Citat från s. 502.

[4] I slutsatserna beskriver han de ekonomisk-politiska eliternas situation så här: "To be sure, one can be sympathetic to the predicament of German elites. Their challenges are very real. They live in an echo chamber with few alternative voices and no
real debate on economic policy and thus little electoral incentive to understand and address these issues." (s. 514)

[5] För en starkt kritisk analys av denna typ av retorik och politik gentemot eurokrisen, se Adam Tooze, Crashed (2013), s. 105-107. Det var credit-fueled booms som drev handels- och fiskala imbalanser, inte tvärtom, säger Tooze i ett argument i helt samma anda som Jacobys.

[6] Här finns det också en hel intressant debatt mellan Flassbeck-Lapavitsas å ena sidan, och postkeynesianen Servaas Storm å andra sidan. Se Storms artikel "German Wage Moderation and the Eurozone Crisis: A Critical Analysis", Flassbeck och Lapavitsas replik, och Storms replik på repliken. I korthet så kritiserar Storm Flassbeck och Lapavitsas för att fokusera för mycket på löneutvecklingen som bestämningsfaktorn bakom handels- och betalningsbalanser, och underskatta den finansiella sektorns betydelse.

[7] Jag är inte helt klar över mekanismerna här. Jacoby beskriver det så här: "The inflows, if not used productively, generate problems for receiving countries. How? Since savings must, again by definition, match investment, those inflows that aren’t invested drive down savings in the receiving country through two main mechanisms: either an (unsustainable) consumption boom or an (unfortunately quite sustainable) increase in unemployment. Consumption mechanically decreases savings by increasing debt; unemployment causes savings to shrink as people live off past earnings. Of course, German capital flows are not the only contributor to consumption booms and unemployment in Southern Europe or the United States. The problem is that the German debate rarely acknowledges how disruptive they can be." (s. 507) Men som sagt är mekanismerna inte glasklara för mig.

Kunskapsekonomin och inkomstojämlikheten

Under de senaste fyrtio åren eller så har inkomstspridningen ökat i de rika länderna, och dessa ekonomer har skiftat från fordism -- "an economic system built around the mass production and mass consumption of standardized consumer goods" till en kunskapsekonomi, känntetecknad av att "service sectors dominate economic activity and human capital is central to economic prosperity." Dessa två skeenden hänger ihop på ett kausalt sätt. Så effektivt börjar David Hope (verksam vid KCL) och Angelo Martelli (verksam vid LSE) en artikel i World Politics från 2019. Den ökade ojämlikheten beror bland annat på att revolutionen i informations- och kommunikationsteknologi ökade efterfrågan på universitetsutbildad arbetskraft, och på att enklare rutinjobb avskaffats genom automatisering (ref Autor Levy och Murnane 2003; Goos och Manning 2007 m fl). Diagram 1, som jag klistrat in ovan, visar att alla rika länder fått en mer kunskapsintensiv produktion sedan 1970-talet. Men, säger Hope och Martelli, ojämlikheten har ökat mycket mer i vissa länder -- framför allt Storbritannien och USA -- än i andra.

Originalbidraget med deras artikel är att ge en jämförande studie av relationen mellan kunskapsekonomin och inkomstojämlikhet och att förklara varför vissa länder har fått den ena saken (fler kunskapsintensiva jobb) utan den andra (mer inkomstojämlikhet). De bygger på litteraturen i jämförande politisk ekonomi om arbetsmarknadsinstitutionernas effekter på ojämlikhet, men menar att den litteraturen ännu inte utforskat kontexten kunskapsekonomin. Metodologiskt gör de en paneldataanalys för 18 OECD-länder från 1970 till 2007. Resultaten indikerar att starka fackföreningar och koordinerad lönebildning ännu kan forma en relativt jämlik lönestruktur, även i en kunskapsekonomisk nutida kontext. Detta stöttar Kathleen Thelens tolkning i Varieties of Liberalization and the New Politics of Social Solidarity (2014) och Hope och Martelli menar att resultaten talar emot Baccaro och Howells argument att det finns en mer enhetlig trend av liberalisering och ökad ojämlikhet i rika demokratier. Här måste ju dock vän av ordning inflika att Hope och Martelli av någon anledning bara kollar på data fram till 2007, medan perioden sedan 2007 varit viktig för inkomstojämlikheten i länder som Norge och Sverige.

Litteraturöversikten är rätt rapsodisk och refererar en mängd studier, från Goldin och Katz argument om utbildning och efterfrågan på utbildad arbetskraft, till Huber och Stephens, till Pikettys argument om beskattning, till Hacker och Piersons argument om politikens betydelse i USA, till finanssektorn utforskad av Lin och Tomaskovic-Devey, till arbetsmarknadsinstitutioner utforskat av Roberts och Kwon. Vad gäller övergången från fordism till postfordism så refererar de litteraturen så här:

"In their cross-national study into the drivers of inequality in oecd countries, Wen-Hao Chen, Michael Förster, and Ana Llena-Nozal find that technological change, measured by ict intensity, r and d expenditure, and patents, significantly widens wage dispersion and accounts for more of the within-country variation in inequality than do trade or financial factors. In a complementary panel data study covering fifty-one countries between 1981 and 2003, Florence Jaumotte, Subir Lall, and Chris Papageorgiou find that technological progress exerts a greater effect on income inequality than trade or financial globalization.
The diffusion of ICT throughout the advanced democracies created a sharp upturn in demand for college-educated workers because their high-level, general skills are complements in production of ICT. This additional demand for skilled workers led to a rise in the relative wages of more-educated workers. The losers from technological change have typically been those workers in the middle of the skill distribution whose jobs focus on routine tasks that can be easily replicated by computers or machines.
The knowledge economy also contributed to the rapid rise in the income of the top 1 percent in the postindustrial era. Kevin Murphy and Ján Zábojník provide a market-based explanation for the explosion of CEO pay, arguing that managing a corporation today requires much more focus on general, transferable skills, such as management, economics, accounting, and computing, than on the firm-specific knowledge that was important in the predigital era. This shift has created a highly competitive global market for the best CEOs. In a study of more than 2,500 publicly traded firms, Heekyung Kim and Erik Brynjolfsson find that information technology (it) intensity strongly predicts CEO pay. Building on Luis Garicano and Esteban Rossi-Hanberg’s work, they argue that it increases the effective size of the firm run by a CEO, due to the greater information available for decision-making, the ease with which the CEO’s decisions can be passed through the business hierarchy, and the wider scope for monitoring and enforcing those decisions.
The integration of capital and goods markets that came with ICT and globalization also allows highly talented managers, CEOs, and entrepreneurs to operate in more markets and to reach more customers. The rapidly rising compensation of the top 1 percent in the knowledge economy therefore reflects both the superior ability of those individuals to reap the rewards of their talents and the greater complexity of their roles. One aspect of the knowledge economy, particularly in new digital technologies, that reinforces this dynamic is the existence of large network effects whereby the value of a product rises with the number of people using it (for example, social media platforms). Network effects often lead to the creation of winner-take-all or winner-take-most markets, in which the first mover in an industry gets a disproportionate amount of the returns." (s. 244-245)

Översikten över forskningen om arbetsmarknadsinstitutionernas effekter på ojämlikheten börjar med Koeniger, Leonardi och Nunziata, men Michael Wallersteins argument presenteras mer fylligt. Wallerstein menade att mer centraliserade löneförhandlingar sänker ojämlikheten, genom tre mekanismer: ekonomiskt, politiskt (medianlöntagaren styr) och genom normer (centraliserade förhandlingar påverkar normer om vad som är rättvist). Liknande så menar Blau och Kahn att USA:s decentraliserade lönebildning är en viktig förklaring till den höga löneojämlikheten där, och Kristal och Cohen (2017) visar för Israel över tid att decentralisering ökat lönespridningen sedan 70-talet.

En del studier studerar både kunskapsekonomins effekter och arbetsmarknadsinstitutionernas dito. Kristal och Cohen analyserar branschdata från USA och finner att försvagade fack och minimilöner förklarar hälften av ökningen av lönespridningen sedan 1960-atlet medan datoriseringen förklarar ungefär hälften. Däremot så nådde Wolffs (2006) tidsseriestudie med aggregerade data den motsatta slutsatsen, att investeringar i IKT hade större effekt än försvagningen av facket. OECD (2011) i en panelstudie av ett gäng länder finner tvärtom att institutioner var viktigare. Det finns kort sagt en mycket omfattande litteratur om bestämningsfaktorerna bakom den stigande löneojämlikheten, men Hope och Martelli betonar att det fattas studier med interaktionseffekter mellan teknologi och institutioner. Det finns teoretiska skäl att tro på sådana interaktionseffekter, både från Krugmans (1994) tidiga jämförelse av USA och Västeuropa och från Acemoglu och Jörn-Steffen Pischkes (1998, 1999) argument att investeringsbeslut formas av arbetsmarknadsinstitutioner. [1] Oesch visar i denna tradition att institutioner som håller uppe de lågbetaldas löner förhindrar skapandet av lågproduktiva, lågbetalda jobb; i sådana länder skapas t ex självscanning-kassor på snabbköpen. Lloyd, Weinkopf och Batt hittar också stöd för en sådan interaktionseffekt i en jämförande studie av call centres i flera länder. Martelli har själv i en tidigare studie utforskat implikationerna av anställningsskydd för jobbskapande och inkomstspridningen.

Hope och MArtellis metod är som sagt panelstudie av 18 OECD-länder. Deras avindustrialisering och tillväxt av kunskapsintensiva sektorer 1970 till 2007 syns i tabell 1 nedan. Den beroende variabeln i regressionerna är ett av två mått på inkomstojämlikhet: antingen topprocentens andel av inkomsterna från World Wealth and Income Database i Paris, eller 90/10-löneration från OECD:s Labor Force Statistics. Båda måtten är före skatter och transfereringar vilket är lämpligt för att utforska effekterna av kunskapsekonomin och insitutitonerna. Acemoglu och Pischke använder 90/10-löneration som mått på skillnaden mellan högutbildade och lågutbildade anställda. Måttet på den oberoende variabeln "kunskapsekonomin" kommer från Anne Wrens (2013) definition av "dynamic services", sektorer med större inslag av IKT: post och telekom, finans, och business services. Måttet är dessa tre sektorers sammantagna andel av sysselsättningen. Rorhbach (2009) och Huber, Huo och Stephens (2017) använder ett annat men liknande mått: andelen sysselsättning i sektorer som de definierar som kunskapsintensiva, utifrån OECD:s STAN-databas respektive EU KLEMS-databasen. Rohrbach inkluderar högteknologisk tillverkningsindustri medan Huber, Huo och Stephens bara fokuserar på kunskapsintensiv tjänsteproduktion. [2] Hope och Martelli motiverar sitt mått med tre argument. Ett, sysselsättningen i dessa tre sektorer (identifierade av Wren) har expanderat signifikant sedan 70-talet. Två, sektorerna valdes genom en transparent, datadriven process. Tre, den teoretiska och empiriska litteraturen identifierar IKT som den centrala mekanismen som kopplar kunskapsekonomins genomslag till förändringar i inkomstfördelningen. (s. 257) I en robustness check använder de också ett alternativt mått, som bara är tillgängligt tillbaka till 1980: Kwon och Roberts (2015) mått på kunskapsintensiv sysselsättning utifrån ILO-data. Deras mått fokuserar på andelen "managers, professionals, technicians, and associate professionals." (s. 257)

De andra oberoende variablerna är måtten på arbetsmarknadsinstitutioner. Mått på lönebildningens koordination och kollektivavtalens täckningsgrad kommer från ICTWSS-databasen. Den fackliga anslutningsgraden kommer från OECD och Jelle Visser. För anställningsskydd använder de ett index, skala 0 till 6, från OECD:s Labor Force Statistics.

Kontrollvariablerna börjar med utgifter på utbildning som andel av BNP, för att kontrollera för utbudet av högutbildad arbetskraft. Ett rätt grovt och oprecist mått måste man säga -- både för att utgifter och output inte är samma sak, och för att det inte beaktar att dagens utbildningsutgifter så att säga står för morgondagens utbildade arbetskraft; det finns ju en rejäl lagg mellan att man blir utbildad och att man börjar arbeta. För finansialisering inkluderar de börsens värde som andel av BNP, också det ett väldigt grovt mått med tanke på att det kommer drivas mycket av fluktuationerna i aktiepriser, ett konjunkturfenomen och i sig delvis styrt av inkomstfördelningen, och inte säger mycket om finansialisering som övergripande fenomen. För globalisering kontrollerar de med FDI utgående ur ekonomin, och med importer från utvecklingsekonomier. En sista kontroll är arbetslösheten.

Den metodologiska approachen är gammal god (?) TSCS-ekonometri med Prais-Winsten korrigerade standardfel och korrigering för autoregression; de reffar klassiska papers som Beck och Katz (1995, 2011) och Plümper, Troeger och Manow (2005). För att hantera endogenitet alternerar de också metoden på tre sätt (1) laggar av de oberoende variablerna, (2) 2SLS med tre laggar som instrument, (3) Arellano-Bond-estimat.

Regressionerna ger signifikanta effekter av kunskapsekonomins expansion på ojämlikheten. Interaktionerna har de väntade effekterna, förutom facklig anslutning vars interaktionskoefficient inte är signifikant när utfallet är toppercentilens inkomstandel. För 90/10-ration är den däremot signifikant. (s. 265; den fackliga anslutningsgraden har också en negativ effekt på P99 i sig, utan interaktionen.) Att de institutionella variablerna inte har signifikant effekt i sig när interaktionen är inkluderad, tolkar Hope och Martelli som att de bara har en effekt genom sin medierande effekt på kunskapsekonomins expansion. Ekonometriskt blir jag dock lite tveksam, det är rätt många moving parts här och kunskapsekonomin har väl en rätt linjärt ökande trend och jag undrar om de verkligen plockar upp andra tidstrender som finns i de här ekonomierna under perioden.

I slutsatserna kommer de tillbaka till Baccaro och Howells liberaliseringstes och sin kritik mot den. "Although it is clear from our data set that the postindustrial era has seen substantial liberalization in the industrial relations arena, our findings suggest that differences in the strength of labor market in-
stitutions across countries remain an important driver of cross-country differences in income inequality." (s. 271) Men här är det ju återigen så väldigt märkligt att de inte alls problematiserar det faktum att deras data, i en artikel publicerad 2019, slutar år 2007, trots att vi vet att mycket har hänt med arbetsmarknadsinstitutioner och inkomstfördelning sedan dess. De kritiserar också Iversen och Soskice (2015) tolkning att brist på komplementaritet mellan lågutbildad och högutbildad arbetskraft i kunskapsekonomin gör att arbetsmarknadsinstitutioner inte längre är "important safeguards of wage solidarity"; Hope och Martinelli menar tvärtom i enlighet med Thelen (2014) att institutionerna fortfarande har en solidarisk effekt. Danmark har en av de lägsta graderna av inkomstojämlikhet bland de rika länderna men med en annorlunda facklig taktik på 2000-talet jämfört med efterkrigstiden. Hope och Martelli ställer sin optimistiska tolkning mot vad de i slutsatsdelen kallar " The dominant narrative in the emerging CPE literature on the knowledge economy", att solidariteten i arbetsmarknadssystemet urholkats av kunskapsekonomin.

För vidare forskning föreslår de mer mikro-analyser eller fallstudier som kan ge mer insikter om de kausala mekanismerna, t ex i de nordiska länderna. (s. 273) Man behöver också utforska producentgrupperna (fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna) i mer detalj.

referens

David Hope och Angelo Martelli (2019) "The transition to the knowledge economy, labor market institutions, and income inequality in advanced democracies", World Politics 71 (2): 236-288.

fotnot

[1] Så här beskriver de Acemoglu och Pischkes argument: 

"An alternative theory that better fits the stylized facts was proposed in a series of articles by Daron Acemoglu and Jörn-Steffen Pischke around the turn of the twenty-first century; their core argument is that human and physical capital-investment decisions by firms are dependent on labor market institutions. Faced with the expansion of the world technology frontier caused by the ict revolution, countries with institutions that compress wages, such as unions and coordinated wage bargaining, should see relatively more investment in both worker training and technologies complementary to low-skilled labor. In countries where these institutions are absent, investment instead shifts toward technologies complementary to high-skilled workers. These effects occur because technological change offers different investment incentives for firms depending on the extent to which labor market institutions (or other factors) compress the wage structure.

Acemoglu and Pischke’s theory implies less skills-biased technical change in countries with strong labor market institutions—and consequently a smaller rise in the wage gap between skilled and unskilled workers. Building on the analyses in previous work with Acemoglu, Pischke presents empirical evidence that accords with their theory, showing that on-the-job training and physical capital investments were focused more on high-skilled workers in the US than in Europe during the 1980s, when wage inequality dramatically diverged on both sides of the Atlantic. In a complementary empirical analysis, Koeniger and Leonardi compare the effect of capital investment on wage inequality using industry-level data from Germany, with its strong labor market institutions, and from the US, with its flexible labor markets.They find that capital deepening pushed up wage differentials by more than 7 percent in US industries during the 1980s, but actually reduced wage differentials in German industries by 5 to 7 percent over the same period, due to investment directed more toward unskilled workers in Germany.

Following the tradition of Acemoglu and Pischke, more recent work by the sociologist Daniel Oesch and his various coauthors argues that whether technological change leads to upgrading (as seen in northern Europe) or polarization (as seen in Britain and the US) depends in part on national labor market institutions and welfare regimes. /.../"

[2] I en mycket intressant fotnot påpekar Hope och Martelli att Huber, Huo och Stephens (2017) mått på kunskapsintensiv sysselsättning inkluderar yrken som mest finns i offentlig sektor. Detta är antagligen förklaringen till att HHS olika övriga studier finner en negativ effekt av kunskapsintensiv sysselsättning på löneojämlikheten.