En av 2000-talets ekonomisk-politiska återkommande diskussioner, ett av de återkommande narrativen, är den om obalanserna i världsekonomin: USA som konsumtionsledaren som varje år importerar mer än man exporterar, och Tyskland och Kina som de omvända, exportledarna som konsekvent konsumerar mindre än man producerar, importerar mindre än man exporterar. Stolta tyskar som ser detta som ett adelsmärke kan referera till sig själva som Exportweltmeister, "världsmästare i att exportera", medan kritiska debattörer istället ser obalanserna som ett politisk-ekonomisk problem. [1]
Vi kan här se till exempel på ledaren från The Economist som jag länkat till i toppen av inlägget. Tidskriften presenterade att den privata konsumtionen i Tyskland sjunkit till 54 procent av BNP, att jämföra med 69 procent i USA och 65 procent i Storbritannien, att handelsöverskottet var runt 8 procent av BNP, och att mindre länder som Sverige, Schweiz, Danmark och Nederländerna följt en liknande väg. Varför var då detta ett problem, enligt The Economist? Jo, eftersom det "puts unreasonable strain on the global trading system. To offset such surpluses and sustain enough aggregate demand to keep people in work, the rest of the world must borrow and spend with equal abandon." Här pekade Economist på 2008-kriserna i länder som Italien, Grekland och Spanien som exempel på hur det kan gå. [2]
Statsvetaren Wade Jacoby, tragiskt bortgången 2020 men före det aktiv vid Brigham Young-universitetet, presenterade 2020 i en artikel i German Politics en mer systematisk analys av situationen. Young presenterar sin artikel som att den gör två bidrag. Det första är konstruktivitiskt och handlar om den tyska politiska elitens retorik om handelsöverskottet. Det andra är materialistiskt-institutionellt och handlar om den inhemska politiska underbyggnaden för det bestående överskottet. (s. 499)
Jacoby menar att det stora överskottet är en historia som börjar 2003 -- se diagrammet ovan som visar att åren 1999, 2000 och 2001 var något mycket annorlunda. Detta är, säger han, ett argument mot analysen att det tyska överskottet helt enkelt handlar om att de gör så bra produkter, som folk vill köpa. Kvaliteten på tyska bilar och verktyg var hög också på 1990-talet, men överskottet som procent av BNP var inte i närheten av nivåerna som man haft sedan 2003. (s. 502) [3] Det är ganska tydligt att Jacoby var frustrerad över nivån på den tyska ekonomisk-politiska debatten. [4] Han menar att försvaret för de tyska överskotten kombinerar två tillsammans oförenliga argument: dels att den tyska ekonomin bara är som vilken annan avancerad ekonomi som helst, dels att den tyska ekonomin är unik. Vad gäller normalitet anför tyska politiker och experter faktorer som den åldrande befolkningen som en faktor bakom det höga sparandet och låga konsumtionen. (s. 504) I teorin skulle ett beständigt överskott i betalningsbalansen som det tyska leda till ett inflöde av valuta som skulle höja värdet på den tyska valutan och därmed göra importer mer lockande och export svårare, och så börja jämna ut handelsbalansen. Men Tyskland är medlem i EMU och där dominerar andra faktorer prissättningen på euron, vilket sätter den utjämningsmekanismen ur spel. (s. 505)
Jacoby angriper också två vanliga förvirrande grepp i den tyska debatten. Det ena är att jämföra statens budget med ett hushåll. Det mest berömda exemplet är Merkels återkommande användning av den "schwabiska hemmafrun" som en sparsam förebild för alla politiker i perioden efter eurokrisen. [5] Här säger Jacoby att stater inte lånar på samma sätt som hushåll, inte betalar av på samma sätt, och inte heller behöver betala av hela skulden, olikt hushåll. Flera av de länder som hamnade i störst ekonomiska problem efter 2008 hade i själva verket haft en stringent budgetpolitik före 2008; det var snarare kostnaderna för att hantera den privata sektorns kris som drev upp statsskulderna, än att det var den offentliga sektorn som handskats med underskott på längre sikt. Den andra retoriska strategin som Jacoby angriper är att förväxla en nationell ekonomis konkurrenskraft och ett företags dito. Här hänvisar Jacoby till Heiner Flassbeck och Costas Lapavitsas (2016) analys av sambandet mellan tysk löneåterhållsamhet och eurokrisen [6], men hans huvudsakliga argument är att exportboomen inte är så mycket en fråga om kvaliteten på tyska produkter -- återigen, så var ju kvaliteten hög redan innan år 2003 -- utan om andra makroekonomiska flöden och bestämningsfaktorer. (s. 506)
Jacobys artikel går så över till det andra bidraget, den materiella analysen. Här bygger han på en existerande post-2008-litteratur om globala obalanser:
"this alternative view holds that Germany’s disruptive policies are best appreciated through the light of capital flows and not, as in the competitiveness debate, through trade (current account) flows (Pettis 2013; Austin 2016). This perspective sees trade surpluses not as the result of cost control and great products alone but the necessary complement of capital outflows, whose causal weight can ‘dominate’ the trade balance in the age of financial globalisation. Trade surpluses are not a sign of a country ‘winning,’ as the annual celebratory Exportweltmeister stories in Bild often imply. They are, instead, often a sign of major mismatches in a country’s savings and investment rates." (s. 506)Mellan 2003 och 2017 ökade Tysklands sparande som del av BNP från 21 till 28 procent, säger Jacoby. I världsekonomin som helhet måste sparande och investeringar vara lika, så när ett land sparar mer än det investerar, så måste ett annat investera mer än det sparar, genom kapitalimport från länderna med sparandeöverskott. [7] Jacoby menar att ett lands handelsöverskott helt enkelt kan ses som en spegling av landets "investeringsunderskott", och han förklarar den tyska inhemska förskjutningen med policies som man genomförde på 2000-talet. Löneandelen av nationalinkomsten har fallit, och man har genomfört mer regressiva socialförsäkringsavgifter, lägre bolagsbeskattning sedan 2005, och ökade konsumtionsskatter sedan 2007. "All these measures pushed down household shares of national income and thus pushed up national savings rates, primarily in the form of business profits and government surpluses." (s. 508) Samtidigt var den offentliga sektorns investeringar relativt låga och den globaliserade finanssektorn såg till att kapitalet kunde flöda utomlands, inte minst inom eurozonen. Så här sammanfattar Jacoby (fördelarna med) sin approach:
"Here, capital flows are made the dog and trade flows the tail that gets wagged. High-quality products are demoted as the central factor explaining German export success. And low German wages become problematic not primarily because they ‘undercut’ other states but because they are part of a whole range of policies that, together, depress German consumption and imports and, instead, rely on demand from other states. " (s. 508)
Han visar hur profitabiliteten i företagen haft en stark ökning sedan det tidiga 00-talet, samtidigt som investeringarna inte ökat i takt med detta. (s. 509-510) Han går också in i en ganska sträng polemik med hur tyska nationalekonomer och inte minst ekonomerna på Bundesbank analyserat dessa makroskeenden och enligt Jacoby legitimerat en ohållbar ekonomisk politik-mix.
I slutsatserna lägger Jacoby också fram sina egna policylösningar på problemet.
"Key priorities include boosting the incomes (and, hence consumption) of lower income classes. In addition, the government urgently needs to 1) reduce taxes on labour and consumption (such as value-added tax), 2) raise public investment from the low end of the OECD to the higher end, and 3) reduce soaring savings rates or improve the investment climate for firms. Special investment funds—such as that already envisioned for transportation—might also be established for schools and hospitals. After all, nearly 60% of respondents in a survey of German business noted negative effects from inadequateHans tilltal är också ovanligt policytillvänt, och till policymakers i ett visst land, för att vara en akademisk artikel, och kanske är det typiskt för en area studies-tidskrift som German Politics att det just går att skriva en intervention av denna mycket intressanta typ, där han nästan direkt apostroferar "German elites" för att diskutera vad de borde göra, och vilka -- faktiska och påhittade -- begränsningar som hämmar dem.
road or rail infrastructure (Bardt et al. 2014). Minimum pensions could be established. Deeper investments in refugee training, housing, and medical care could be prioritised. Germany could take the lead in European-wide initiatives in defence, refugee integration, border protection, and research and development." (s. 513)
referens
Wade Jacoby (2020) "Surplus Germany", German Politics 29: 498-521. Del av ett specialnummer om tyska obalanser.
fotnoter
[1] För ett exempel på en nationalekonomisk analys som försvarar de tyska överskotten mot kritikerna, se Gabriel Felbermayr, Clemens Fuest, Timo Wollmershäuser (2017) "The German Current Account Surplus: Where Does It Come From, Is It Harmful and Should Germany Do Something about It?", working paper, ifo Institute, Munich, 2017.
[2] En intressant anmärkning är att det tyska överskottet enligt Economist framför allt beror på överdriven löneåterhållsamhet i avtalsförhandlingarna. Denna förklaring skiljer sig något från Jacobys.
[3] Jacoby citerar den socialdemokratiske utrikesministern Sigmar Gabriel som på sin första dag på jobbet sa till US-amerikaner oroade över handelsobalanserna, att de behövde "build better cars". Citat från s. 502.
[4] I slutsatserna beskriver han de ekonomisk-politiska eliternas situation så här: "To be sure, one can be sympathetic to the predicament of German elites. Their challenges are very real. They live in an echo chamber with few alternative voices and no
real debate on economic policy and thus little electoral incentive to understand and address these issues." (s. 514)
[5] För en starkt kritisk analys av denna typ av retorik och politik gentemot eurokrisen, se Adam Tooze, Crashed (2013), s. 105-107. Det var credit-fueled booms som drev handels- och fiskala imbalanser, inte tvärtom, säger Tooze i ett argument i helt samma anda som Jacobys.
[6] Här finns det också en hel intressant debatt mellan Flassbeck-Lapavitsas å ena sidan, och postkeynesianen Servaas Storm å andra sidan. Se Storms artikel "German Wage Moderation and the Eurozone Crisis: A Critical Analysis", Flassbeck och Lapavitsas replik, och Storms replik på repliken. I korthet så kritiserar Storm Flassbeck och Lapavitsas för att fokusera för mycket på löneutvecklingen som bestämningsfaktorn bakom handels- och betalningsbalanser, och underskatta den finansiella sektorns betydelse.
[7] Jag är inte helt klar över mekanismerna här. Jacoby beskriver det så här: "The inflows, if not used productively, generate problems for receiving countries. How? Since savings must, again by definition, match investment, those inflows that aren’t invested drive down savings in the receiving country through two main mechanisms: either an (unsustainable) consumption boom or an (unfortunately quite sustainable) increase in unemployment. Consumption mechanically decreases savings by increasing debt; unemployment causes savings to shrink as people live off past earnings. Of course, German capital flows are not the only contributor to consumption booms and unemployment in Southern Europe or the United States. The problem is that the German debate rarely acknowledges how disruptive they can be." (s. 507) Men som sagt är mekanismerna inte glasklara för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar