Hur står sig rationella förväntningar-hypotesen efter finanskrisen?

De senaste femton åren har en stor och viktig diskussion varit: innebär finanskrisen och eurokrisen att ekonomiska (antagna) fakta och teorier som tidigare brett accepterats, måste revideras? Det kan till exempel handla om monetaristiska antaganden om att penningpolitiskt-finanspolitiskt samspel är onödigt och orsakar inflation, sånt som Milton Friedman fick nobelpriset för 1976, eller om den nyklassiska revolutionens teori om rationella förväntningar, att individer och företags korrekta antaganden om hur policy kommer hända i framtiden, gör att policy förlorar sina avsedda konsekvenser och blir meningslös eller pervers. Den teori som låg bakom Lucaskritiken och som gav Prescott och Kydland nobelpriset 2005.

Statsvetarna Oddný Helgadóttir och Cornel Ban, båda verksamma vid Copenhagen Business School, tacklar i en artikel 2022 specifikt hur det gått för teorin om rationella förväntningar sedan finanskrisen. När de ramar in artikeln säger de att sedan 2008 så har det skett en hel del "layering" och "grafting" med det övergripande nyliberala ekonomiska paradigmet, med en "ebb and flow of Keynesian revivals and neoliberal endurance". [1]

De utforskar en specifik del av det nyliberala paradigmet, teorin om rationella förväntningar. De motiverar det så här: "RE [rational expectations] is of critical importance because scholars agree that it is at the ‘technical’ core of neoliberal macroeconomics as well as of neoliberal ‘financial economics’". (s. 870) Här refererar de till studier av Blyth (2002), Jacqueline Best (2004, 2005, 2019), Andrew Baker (2013), Widmaier (2016) och Rune Møller Stahl (2020). Av dessa verkar Stahls artikel särskilt relevant eftersom den består av en närläsning av det sena 1970-talets centrala artiklar för den nyklassiska revolutionen och teorin om rationella förväntningar, artiklar av Robert Lucas, Finn Kydland och Edward Prescott.

Det centrala med teorin om rationella förväntningar för Helgadòttir och Ban är att den byggts in i makromodeller som används både för att analysera ekonomin och för att göra policy, så kallade dynamic stochastic general equilibrium-modeller eller DSGE. Så här beskriver de rationella förväntningar-teorin: den är

"a critically important political variable for how academia, states, IOs and the private sector think and/or justify their actions in most advanced economies. Its adoption in the 1980s and subsequent diffusion has generally weakened the case for government monetary and fiscal activism, while strengthening the case for central bank independence and the preference for technical rules over politics (‘discretion’) (Best 2020). Even as its stronger propositions have been diluted by the compromise between New Keynesian and New Classicals during the 1990s, RE has survived as a building block of the world’s most used macroeconomic models (DSGE) (Clift 2019). In this technically concealed form, RE became the central pillar of the neoliberal growth regime (Blyth and Matthijs 2017)." (s. 870)

Det är ett starkt påstående, men alla skulle väl åtminstone hålla med om att DSGE-modeller varit centrala för nationalekonomins makro-del och för policymaking sedan 1980-90-talen. De menar att rationella förväntningar-teorin bygger på två centrala antaganden, dels att alla ekonomiska beslutsfattare (hushåll, policymakers etc) fattar beslut med tanke på samma bild av framtiden, dels att denna bild är korrekt, och att folk alltså kan förutse effekterna av policy, och därmed nollställa dess effekter. "Expectations are assumed to be unbiased in technical terms. and if agents recognize error, then learning should occur and agents will modify their behaviour until the economy attains rational expectations equilibrium. Consequently, firms and households cannot be surprised by events that occur systematically or by policies that are applied in a uniform and consistent fashion." (s. 871) Helgadòttir och Ban menar att rationella förväntningar i den finansiella ekonomins domän motsvaras av efficient markets-hypotesen, att priserna på finansmarknaderna speglar all relevant information och att det därför inte behövs någon politisk reglering av markanderna. De tycker inte att detta teoribygge i praktiken gjort särskilt bra ifrån sig:

"While it is a crucial building block of theory and policy modelling, the various policy tools into which policymakers translated RE resulted in ‘hushed-up failure’ (Best 2020). Moreover, the economists who rang the alarms on the financial meltdown of 2008 based their observations on simple analyses of surveys, not on RE-grounded forecasting models (Hodgson 2009, pp. 1206–7). Indeed, if macroeconomics would work based on its fit with the facts, RE and the derivative RBC models that underpin macroeconomic neoliberalism should have collapsed with Lehman Brothers." (s. 871)

Deras egen artikel utforskar utvecklingen för rationella förväntningar-teori och DSGE-modeller sedan 2008. De utgår från bourdiuansk fältteori, enligt vilken den nationalekonomiska disciplinen kan ses som ett fält där olika aktörer samagerar och där deras interaktioner formas av deras resurser, vad bourdieuanerna kallar kapital: ekonomiskt kapital (här: forskningsmedel, stabila jobb), kulturellt kapital (examina från de fina universiteten), symboliskt kapital (senioritet, prestigefyllda positioner) och reputational capital (berömmelse, t ex genom fina publikationer).  [2] 

De refererar Marion Fourcades studie som visar att nationalekonomi är en väldigt hierarkisk disciplin, med en tydlig elit som är centrerad kring de stora fina universiteten i USA och de forskare som publicerar i disciplinens topptidskrifter, och definierar utifrån detta sitt material som artiklar publicerade i de 20 högst rankade tidskrifterna. De har också gjort ett par intervjuer, med ekonomer vid Boston University, Brown och MIT, och med några centralbanksekonomer. Intervjuerna används dock mer för kontextualisering; artiklarna är huvudmaterialet. Artikelmaterialet är 48 artiklar, NBER-working papers och centralbankspapers, och totalt är det 101 ekonomer som deltar. Helgadòttir och Ban kodar dessa utifrån Imre Lakatos teori om forskningsprogram med tre delar: the hard core, the positive heuristic och the negative heuristic. Den hårda kärnan i det forskningsprogram de diskuterar är rationella förväntningar och effektiva marknaden, och artiklar som försvarar detta kodar de som "ortodoxa". De artiklar som varierar antagandena kodar de som "reformistiska", och de som ifrågasätter hela paketet kodar de som "radikala". (s. 874)

I analysen relaterar de de olika ekonomernas ställningstaganden till deras kapital av olika typer. Ett slående resultat är att väldigt mycket av debatten ändå sker mellan ekonomer vid top 10 departments, att såväl RE-programmets förespråkare och dess kritiker (de som publiceras i topptidskrifter) alltså kommer från samma typ av institutioner. Debatten i topptidskrifterna är relativt kritisk mot rationella förväntningar-teorin:

"2008 did usher in more criticism of RE within the mainstream. While criticism of RE before 2008 was extremely rare in the top journals (Colander et al. 2008), after 2008 radical challenges to the orthodox did gain a foothold in the high-prestige sites of the profession, albeit only as long as they are formulated in the quantitative language generated by decades of ‘physics envy.’ That said, despite their professional capital and appeal to a common language, neither the revisionists working to reform RE macro in order to save it, nor the radicals bent on a drastic restructuring of conventional macroeconomics managed to push through a perestroika-like movement. Consequently, orthodox rational expectations sailed on dented, but ultimately seaworthy." (s. 876)

Man kan väl säga att deras benchmark för förändring är lite orealistiskt på så sätt att de ser verklig förändring som någon slags perestroika-rörelse, och med detta som benchmark blir resultatet förstås att ingen så drastisk förändring skett. Vad gäller fördelningen av försvarare och kritiker mellan olika typer av universitet så menar Helgadòttir och Ban att den inte riktigt följer idén om "saltwater" och "freshwater" nationalekonomi som t ex Paul Krugman presenterat: vissa freshwater-program (Minnesota, Notre Dame, Duke, Cornell) stod för ortodoxi men det gjorde också ekonomer från saltwater-ställen som Stanford, Yale, Penn och UC Davis. (Är inte deras definition av saltwater och freshwater lite märklig?) Ett universitet som MIT, starkt associerat med keynesianism och saltwater economics, har producerat ekonomer av båda typerna i diskussionen om rationella förväntningar. (s. 878-9)

referenser

Oddný Helgadóttir och Cornel Ban (2022) "Managing Macroeconomic Neoliberalism: Capital and the
Resilience of the Rational Expectations Assumption since the Great Recession", New Political Economy 26 (5), 869-884.

fotnoter

[1] Deras referenser är här: Baker 2013 (NPE), Blyth 2013a, Schmidt and Thatcher 2013, Farrell and Quiggin 2017, Clift 2018, 2019, Schmidt 2020.

[2] En intressant relation till den tidigare litteraturen här: "In line with this thinking, Mirowski (2013) and Blyth (2013b), hypothesised that neoliberal ideas (taken as a whole) have been resilient since the Great Recession because mainstream economists have had the necessary material resources to minimise the effects of contestation from within and without macroeconomics. In this paper we put this hypothesis to a systematic test by focusing on the core of what had been termed ‘neoliberal macroeconomics’ (Stahl 2020)." (s. 872)