Nya perspektiv på Mitterrands U-sväng

 

François Mitterrand och Ronald Reagan, 1984. 

Foto från USA:s militär, i public domain, via Wikipedia.

En av de vanliga berättelserna, en berättelse med en tydlig sensmoral, om den ekonomiska politikens utveckling sedan 1970-talet handlar om den franska socialisten François Mitterrand, president från 1981 till 1995. Mitterrand arbetade i början av sitt presidentskap utifrån ett radikalt reformprogram -- de 110 förslagen, framlagda inför valet 1981 -- och ledde under 1981 sitt parti till en stor valseger i parlamentsvalen och en regeringsbildning som var en koalition mellan socialister och kommunister.

Men 1983, så går den konventionella berättelsen, så gjorde Mitterrand en U-sväng, en sväng till ekonomiskt liberal politik, tvingad därtill av de ekonomiska realiteterna. Sensmoralen: 1970-talets socialistiska politik var praktiskt omöjlig och föll så att säga under sin egen tyngd, och samtidigt som Thatcher i Storbritannien i Reagan förde marknadsliberal politik av övertygelse, så tvingades socialister som Mitterrand till att göra det av nödvändighet.

Historikern Mathieu Fulla, verksam vid Sciences Po i Paris, vill i en artikel publicerad i Contemporary European History problematisera denna historieskrivning om Mitterrands ekonomisk-politiska utveckling. Historieskrivningen är ense om att Mitterrand gjorde en U-sväng 1983, säger han, men det finns några olika versioner av historien: vänsterhistoriker och -debattörer kan framställa det som att Mitterrand förrådde vänsterns projekt, medan mer borgerliga debattörer ser Mitterrands keynesianska politik som ett misslyckande som med nödvändighet ledde till en marknadsliberal politik. [1]

Han diskuterar ifall man kan beskriva den franska ekonomiska politiken efter 1983 som "nyliberal". För att föra den diskussionen så måste man förstås börja med den grundläggande frågan: vad är egentligen nyliberal politik? Fulla refererar historiker som helt dömer ut begreppet, som alltför generaliserande och utsmetande: Daniel Rodgers ("The Uses and Abuses of 'Neoliberalism'", 2018), Pierre Rosanvallon (Notre histoire intellectuelle et politique 1968–2018, 2018), med flera. Han menar dock att under 2010-talet så har en mer seriös forskningslitteratur om nyliberalismen tagit form, som inte använder begreppet som ett skällsord utan ett analytiskt begrepp. Fulla använder begreppet för att beskriva hurpass grundläggande den ekonomiska politiken egentligen förändrades på 1980-talet. Han menar att det inte skedde någon grundläggande sväng 1983, men en långsammare, gradvis omvandling av den ekonomiska politiken från 1981 till 1990-talet. Mitterrands team anammade inte nyliberala eller monetaristiska idéer och såg Västtyskland snarare än Storbritannien som en ekonomisk förebild; och det fanns fortfarande stora inslag av ekonomisk planering och fackligt inflytande i den franska ekonomin på 1980-talet. Så här sammanfattar Fulla sin analys:

"Mitterrand’s choice to maintain France within the EMS officialised the resignation of socialist elites (both politicians and experts) to privilege pro-market recipes in the management of macroeconomic and monetary policies. In the last months of Mauroy’s term as prime minister, his economic advisers as well as their counterparts belonging to the Mitterrand and Delors cabinets increasingly claimed that the choice of austerity was the sole available alternative. But this process of naturalisation of economic issues did not begin in 1983, which was still a time of hesitation and contradictions, even in the wake of the decisions made in March. Moreover, the set of economic measures implemented under the Mauroy government appeared far from the recipes for the United Kingdom promoted by Margaret Thatcher. Monetarism failed to penetrate inside the cabinets and administration, whereas most of Thatcher’s economic advisors belonged to this intellectual strain – albeit different types of monetarists cohabited within her cabinet.23 Nor did a ‘think-tank archipelago’ emerge at this time that strove to disseminate neoliberal ideas within French Socialist Party (PS) circles. Similarly, the economic role of the state via the nationalisation of banks and industries was diametrically opposed to Thatcher’s primitive politics and mass privatisations and deregulation. The growing porosity between public and private actors in France developed later in the 1990s. Finally, until Mauroy’s resignation, socialist elites kept effective links, however complicated, with trade unions and the French Communist Party (PCF), while one of the major neoliberal traits of Thatcher’s policies was clearly its unconditional ‘enthusiasm for combating the unions’. As shown below, the model most admired inside cabinets as well as among top civil servants in the finance ministry was not the UK – relentlessly called an anti-model – but West Germany.27 In sum, rather than a U-turn, the tournant de la rigueur should be seen as a progressive curve, which implies it belongs to a broader chronology that began in late 1981 and ended with the appointment of Laurent Fabius as prime minister in July 1984. The notion of a turn to ‘austerity with a human face’ coined by Eric Hobsbawm is probably the most subtle scholarly expression to attempt to grasp the spirit of these changes." (s. 766)

Artikeln bygger delvis på Fullas föregående bok på franska, Les socialistes français et l’économie: une histoire économique du politique (2016), och i grund och botten på studier av arkivdokument från 1980-talets regeringar såväl som intervjuer och andra skrivna källor. Det har uppstått en klyfta mellan den franskspråkiga och den engelskspråkiga forskningslitteraturen, säger han: i den engelskspråkiga forskningen försvaras idén om en "brutal neoliberal U-turn" medan den franskspråkiga forskningen har en revisionistisk strimma.

Efter en lång introduktion börjar artikeln med en sektion om aktörernas egna historieskrivning. Mitterrand argumenterade i juni 1982, före de första åtstramningsåtgärderna lanserades, för att den internationella konjunkturen, det politiska arvet från den föregående konservativa regeringen, och den internationella ekonomiska ojämvikten tvingade fram en politisk nyriktning, med en utbudsorienterad politik för att öka investeringar och moderniseringen av statliga företag. Statsminister Pierre Mauroy stöttade före sin avgång 1984 samma version av historien. Mauroy tillhörde en fackligt orienterad minoritet inom Socialistpartiet, som var inriktade på att göra praktiska framsteg. För Mauroy var avsteget 1983 en kompromiss men inte någon brytning med 1983 års politik, och detta var analysen också hos partisekreteraren Lionel Jospin som använde metaforen la parenthèse för att beskriva vad som hänt. Över åren 1984 till 1986 förändrades den interna historieskrivningen och Jospin och andra gjorde istället en klar distinktion mellan den första periodens ekonomiska politik och den andra periodens politik: ‘We cannot return to the policy of the first period.’ (Jospin, november 1984, cit. 769)

Den politiska högern var mer konsekvent i sin beskrivning av och historieskrivning om Mitterrands politiska U-sväng: Gaullisterna och liberalerna hävdade från första början att det handlade om en nödvändig justering genomförd av en inkompetent regering. Fulla lägger mer plats på att diskutera skildringen i de politiska journalisterna Pierre Favier och Michel Martin-Rollands bok La Décennie Mitterrand från 1990, en bok som, säger han, djupt präglat senare uppfattningar om det franska 1980-talet; i samband med denna bok diskuterar han också skildringar i memoarer och biografier om 1980-talet.

Från detta övergår Fulla till historikernas behandling, som förstås, när det handlar om samtidshistoria, påverkats av aktörernas egna beskrivningar, i debatterna, i memoarerna och i biografierna. Den amerikanske statsvetaren Peter Hall tilldelas en särskild plats här, i att han är en av de första att definitivt utnämna 1983 års politik till en avgörande brytpunkt: ‘few decisions have had such significance’, menade Hall 1990. I den fransksprpåkiga forskningen gjordes motsvarande analys i det tidiga 1990-talet av Bruno Jobert och Bruno Théret som betecknade 1983 års plan de rigueur som en ‘republican consecration of neoliberalism’, en "radikal omsvängning" från keynesianismen. Jobert och Thérets analys har fått stort genomslag i den franska och internationella forskningen och inte minst genom Rawi Abdelals argument (i boken Capital Rules, 2007) att det var franska policymakers, inte US-amerikanska, som skapade den nya globala finansiella ordningen. [2] Oavsett om man sväljer det radikala argumentet eller ej så har i vilket fall en rad forskare på 1990-talet och 2000-talet, som Mark Vail, Elisabetta Gualmini och Vivien Schmidt insisterat på att Mitterrand 1983 verkligen genomförde en U-sväng. U-svängs-analysen har däremot ifrågasatts av forskare som Matthieu Ansaloni och Andy Smith (2018), Philippe Bezes (2009) och ismail Ferhat (2013, 2018).

Historiker spelade i 1990-talets debatt om 1983 en liten roll: debatten dominerades av statsvetare och sociologer. I översiktsverk som Donald Sassoons One Hundred Years of Socialism (1996) och Geoff Eleys Forging Democracy (2002) fick bilden av en U-sväng i alla fall fullt stöd: Sassoon sammanförde Mitterrand 1983 med James Callaghans tal på Labours konferens i Blackpool 1976 som exempel på vänsterns brytning med keynesianismen, medan Eley till och med hävdade -- utan refererenser, säger Fulla -- att ‘after 1982, Mitterrand’s France and Gonzalez’ Spain rivalled Thatcher’s Britain in neo-liberal economics’. (cit. 774) Efter 1999 öppnades arkiven från 1980-talet upp för historiker och nya analyser kom fram av vad som egentligen hände. Det är till denna nyare historiska litteratur som Fullas egen forskning hör, och från beskrivningen av öppningen av arkiven 1999 går han över till sin egen syntetiska analys av 1980-talets ekonomiska politik.

Fulla börjar med att diskutera den faktiska ekonomiska utvecklingen i det tidiga 1980-talet: hur var det med BNP-tillväxten, med budgetunderskotten, med handelsbalansen, och så vidare. Mitterrand hade vunnit valet med mottot "sysselsättningen först", men lyckades han få fart på sysseslättningen? Fulla menar att Mitterrand 1981 förde en försiktig ekonomisk politik men att det redan hösten 1981 skedde en viss omsvängning från en mer hårdför stimulanspolitik. Han diskuterar regeringens mål om "modernisering" som man argumenterade för samtidigt som man betonade att det inte fanns utrymme för någon stor fiskal expansion. De finansiella avregleringarna kom senare, säger han, men avsteg från någon expansiv keynesianism kom redan 1981. För politiken 1983 för han en intressant diskussion om den ekonomiska politikens karaktär i ett europeiskt perspektiv:

"By opting to deepen austerity in March, the government would have deliberately sacrificed the fight against unemployment. From a short-term perspective, this assertion is correct, but it would be hasty to conclude that this socialist choice was the equivalent of implementing a neoliberal cure to deal with mass unemployment. Although not as great as that of West Germany and the United Kingdom, the French unemployment rate, which had begun rising in the second half of the 1970s, had exacerbated the social security deficit. Faced with this complex issue, the Mauroy and Fabius governments, as well as the Chirac government, decided to increase rather than decrease social benefits in order to ease ‘the harshest social consequences of industrial restructuring and the resulting layoffs’ and prevent victims of the crisis, most of them residents of the deindustrialising East and North of France, from descending into poverty. This ‘welfare without work’ strategy was partly the result of pressure from trade unions, which continued to influence social policy-making." (s. 777-778)

Och:

"Most European socialist elites were reluctant to embrace the austerity turn – with the notable exception of Helmut Schmidt’s social democratic government in West Germany. [3] The early 1980s were a moment of hesitation – and at times resistance – particularly within supra-national organisations such as the Socialist International (SI) and the Confederation of the Socialist Parties of the European Community (CSPEC). Meetings between socialist heads of state held by the PS in 1983 clearly illustrated this atmosphere of mistrust. In January, Felipe Gonzalez, Bruno Kreisky, Pierre Mauroy, Olof Palme, Andreas Papandreou, Kalevi Sorza and Habib Thiam – the respective prime ministers of Spain, Austria, France, Sweden, Greece, Finland and Senegal – insisted on a global relaunch plan to reshape the international monetary order, developing impoverished countries and stabilising raw material costs. Nine months later, the mood around the table had changed dramatically. A few days before the opening of the European Council in Athens, Pierre Mauroy launched the debate by stating, ‘In all my years of activism, no one ever taught me what an austerity policy is.’ Mauroy urged his peers to integrate their leftist principles with austerity measures, which he considered unavoidable. ..." (s. 778-779)

Mauroyregeringen använde i allt detta Thatcherregeringen som ett motexempel, på vad man inte ville göra; såväl poliitikerna som byråkraterna som utformade le tournant var anti-Thatcherismen, säger Fulla. Historiker som Laurent Warlouzet betonar just detta: de franska socialistregeringarna ville inte föra en marknadsliberal politik, utan snarare en politik lik den västtyska som skulle förena globala marknader med bevaraned av existerande institutioner. Den åsyftade konvergensen med BRD var också motiverad av geopolitik: den europeiska integrationen. Den franska politiken, djupt influerad av den tyska, fick också inflytande i Europa:

"Pierre Bérégovoy, the newly appointed finance minister in the Fabius government, developed the politique du franc fort, inspired by the Bundesbank’s monetary policy, which prioritised a balanced budget and decreased inflation over full employment. By late 1982, the Austrian socialist government, under Bruno Kreisky and later, Fred Sinowatz, ‘incrementally adopted an economic policy combining state budget austerity with specific policies for supporting rates of high unemployment’ in the name of the European imperative. The Soares and Gonzalez administrations in Portugal and Spain endorsed similar policies to avert economic crisis, defined by the rampant protectionism championed by Salazarism and Francoism. By 1985, the Palme administration in Sweden [4] had introduced similar austerity budgets that transformed employment ‘from a social citizenship entitlement to a market variable’." (s. 780-781)

Detta var inte någon rent nyliberal politik, säger Fulla, utan en kombination av åtstramningspolitik och allt större marknadsinslag (=liberala inslag) med socialdemokratiska inslag: socialpolitik, välfärdspolitik. "For all the above reasons, this article calls for the deconstruction and desacralisation of the 1983 tournant de la rigueur." (s. 781) Den franska politiken på 1980-talet liknar kanske snarare vad Cornel Ban (Ruling Ideas, 2016) i kontexten av den spanska socialistregeringen ledd av Felipe Gonzalez 1982-1996 kallat "embedded neoliberalism".

referenser

Mathieu Fulla (2024) "The Neoliberal Turn that Never Was: Breaking with the Standard Narrative of Mitterrand’s tournant de la rigueur", Contemporary European History 33: 763-784.

https://www.phenomenalworld.org/analysis/mitterrands-austerity-turn/

fotnoter

[1] Som exempel på vänsterperspektivet refererar Fulla Konrad Jarausch, Out of Ashes: A New History of Europe in the Twentieth Century (Princeton UPs, 2016), och som exempel på det borgerliga perspektivet Ian Kershaw, The Global Age: Europe 1950–2017 (Viking, 2018).

 [2] Fulla refererar att Abdelals argument har fått en del genomslag i den franska politiska debatten, men han verkar skeptisk till analysen, som han menar baserades på engelskspråkiga källor och på intervjuer, intervjuer som ledde honom till "the dramatised account conveyed by Jacques Delors and Michel Rocard." (s. 772)

[3] Referenserna om Schmidtregeringen är: Julian Germann, ‘German “Grand Strategy” and the Rise of Neoliberalism’, International Studies Quarterly, 58 (2014), och Tim Schanetzky, Wirtschaftspolitik, Expertise und Gesellschaft in der Bundesrepublik 1966 bis 1982 (Berlin: Akademie Verlag, 2007). Germann betonar det liberala i Schmidts politik, Schanetzky tvärtom kontinuiteten med 1960-talet.

[4] Referenserna för det svenska fallet är Magnus Ryner i Comparative European Politics 2004, och Jenny Andersson och Kjell Östberg i en antologi redigerad av Fulla och Marc Lazar, European Socialists and the State in the Twentieth and Twenty-First Centuries (Palgrave Macmillan, 2020).

Statens roll i den franska arbetsmarknadens omvandling

 

loggan för Le Mouvement des entreprises de France, den stora franska 

arbetsgivareföreningen, grundad 1998 och en av huvudaktörerna i 

Bruno Amables artikel om den franska arbetsmarknadens omvandling

 

Den franske nationalekonomen och statsvetaren Bruno Amable, professor i Genève, börjar en artikel med Lucio Baccaro och Chris Howells (2011, Politics and Society) argument att de europeiska ländernas arbetsmarknader har nyliberaliserats  sedan 1980-talets början. Med det menar de att kollektivavtalen och -förhandlingarna decentraliserats och i högre grad hamnat på företagets eller arbetsplatsens nivå, att anställningsrelationen individualiserats, och att arbetsmarknaderna avreglerats. Också den franska arbetsmarknaden har gått åt detta håll, säger Amable, men ett särskilt drag är att staten varit central också i den nyliberala omvandlingen, i enlighet med Howells (2006, Levy ed., 2009, Politics and Society) argument. [1] Kanske har arbetsgivarna och arbetstagarnas organisationer varit så svaga att de inte kunnat omförhandla arbetsmarknadens spelregler själva, och därför har staten tagit den ledande rollen, säger Howell.

Syftet med Amables syfte är att visa att staten spelat en stor roll, men att det inte är fråga om någon enkelriktad decentralisering. Han menar att regeringarnas policies gentemot arbetsmarknaden och dess flexibilisering varierat beroende på regeringens färg: vänster eller höger. Vänsterns väljarstöd (constituency) är inte minst arbetare, kontorsarbetare och anställda i offentlig sektor, medan högern har mer utpräglat stöd bland anställda i privat sektor. Högern har -- kanske paradoxalt -- använt centrala, tripartistiska förhandlingar för att få till större förändringar av arbetsmarknaden, minska konfliktnivån och öka flexibiliteten, medan vänstern har föredragit decentraliserade förhandlingar, samtidigt som de bevarat arbetsmarknadsregleringar och socialförsäkringarna. (524-525)

Han ger en generös bakgrund över den franska arbetsmarknadsmodellen sedan 1945, djupt influerad av en "moderniserings"-ideologi där dialog mellan arbetare och chefer skulle vara en bidragande faktor till den produktivitetstillväxt som man ville ha. (s. 527-528) Där refererar han också det mycket fascinerande faktat att president De Gaulle i slutet av 1960-talet till och med lekte med tanken att vd:ar skulle väljas av sina anställda. (s. 528) I samma anda laborerade de Gaulle också med idéer om vinstdelning. Efter oljekrisen förändrades utvärderingarna av den franska ekonomiska modellen och president Valery Giscard d'Estaing hävdade 1976 att Frankrike borde gå bortom "de traditionella ideologierna", med vilket han menade kollektivism och planekonomi på ena sidan, och laissez faire på den andra, och istället krympa staten och satsa på en social liberalism. (s. 529)

Det är mot denna bakgrund som de liberaliserande ambitionerna sedan 1980-talet ska ses. I början av 1980-talet var den politiska skalan i Frankrike fortfarande dominerad av samma blockpolitik som funnits på plats sedan 1958, med ett Vänsterblock och ett Högerblock. Vänsterblocket leddes av Socialistpartiet med Kommunistpartiets som stöd, och ville ha större statsinterventionism, mer anställningsskydd och reallöneökningar. Högerblocket bestod av en Gaullist-liberal koalition med starkt stöd hos tjänstemän i privat sektor, de liberala yrkena, egenföretagare och de flesta bönder. 1982 skedde under Mitterrandregeringen den legendariska U-svängen i vänsterns ekonomiska politik [2], med ett skifte, säger Amable, till en utbudsorienterad politik med större vinstmarginaler som tillsammans med ökad anställningsflexibilitet skulle öka investeringarna och skapa fler jobb. (s. 530-531) 

Amable menar att Socialistpartiet här hamnade i en motsägelse som de befunnit sig i sedan dess: ska de välja policies som är populära i deras traditionella väljarbas, eller ska de välja de policies -- mer utbudsorienterad ekonomisk politik -- som de tror på? PS har sedan 1980-talet framför allt valt det senare, säger han. (s. 531) En del av de viktigaste nyliberala reformerna i Frankrike har genomförts av Socialistregeringar, säger han: avregleringar av finanssektorn på 1980-90-talen, reform av företagens styrning år 2001, och privatiseringar på 00-talet. Däremot rörde PS-regeringerna inte arbetsrätten eller socialförsäkringarna, som var centrala för väljarbasen. (s. 531) Detta kom att förändras under Francois Hollandes presidentskap från 2012 och framåt, säger han: PS väljarbas var då knappt sig lik sedan 1970-talet utan bestod mer av högutbildade och tjänstemän som inte brydde sig lika mycket om arbetsrätten. Hollande sa också i valrörelsen 2012 att ett av hans huvudsakliga politiska mål var att avreglera arbetsmarknaden i samma anda som de tyska Hartz-reformerna. Arbetarväljarna gick allt mer till den radikala högern eller struntade i att rösta; denna historia känns igen t ex från Pikettys analys av "the Brahmin left". [3] Amable refererar till och med att en journalist frågade Hollande om han inte oroade sig över att tappa arbetarväljarna, och att Hollande då sa att "losing the support of blue-collar workers did not matter." (s. 533, Amables ord inte Hollandes).

Också högerblocket mötte förstås elektorala avvägningar. På 1980-talet gick den franska högern åt ett mer marknadsliberalt håll, under inflytande från Reaganism och Thatcherism, och 1986 liberaliserade man arbetsgivarens rätt att säga upp folk utifrån ekonomiska överväganden, och att anställa tillfälligt anställda. Detta var populärt med vad Amable kallar högerblockets hårda kärna, hantverkare, affärsidkare, egenföretagare och högre tjänstemän i privat sektor, men inte med andra delar av blocket. Reformer från 1990-talet och framåt var mer inriktade på att liberalisera förhållandena för mer perifera grupper på arbetsmarknaden. (s. 533-534) 1993 och 2006 gick regeringen fram med förslag om att avreglera arbetsvillkoren för yngre anställda, under 25 år. Trots begränsningen så ledde reformförslagen till stora protester vilket gjorde att förslagen övergavs. Däremot lyckades högerregeringen 2008 genomföra en reform av hur fackförbund ska representera de anställda, en reform som förändrade representativiteten från en automatisk sådan för fem konfederationer (CFDT, CFTC, CFE-CGC, CGT och CGT-FO) till att representationen bestäms genom omröstning bland de anställda. Regeringen tänkte sig att denna valsituation skulle få de anställda att välja fram de reformistiska facken som kunde tänkas ge mer omedelbar leverans vad gäller saker av värde för arbetstagarna. (s. 534)

Från diskussionen om 90- och 00-talens reformer går Amable över till en historik över de kollektiva förhandlingarna på den franska arbetsmarknaden sedan 1945. Under efterkrigstiden var branschen den viktigaste förhandlingsnivån; fördelen för arbetsgivarna med detta var att det varken innefattade krav på arbetstagarnas medbestämmande i företagen (som lokala förhandlingar gjorde) eller mer politisk inblandning som hade innefattats om man hade förhandlat på nationell nivå. [4] På 1970-talet och ännu mer efter vänsterns valseger 1981 fokuserade arbetsgivarna mer på den lokala nivån, återigen, menar Amable, för att undvika den politiska kontrollen. (s. 536) Facken kunde se positivt på lokala förhandlingar som ett sätt att aktivera medlemmarna, och Mitterrand genomförde 1982 också en lagförändring (Auroux-lagarna) för att stimulera lokala förhandlingar som ett sätt att öka medbestämmandet. Också i Aubry-lagarna 1998 för att förkorta arbetsveckan till 35 timmar fanns inslag för att öka medbestämmandet, men också starkare makt för arbetsgivarna i utbytet mot den kortare veckan. (s. 537)

Intressant och slående nog så tog arbetsgivarorganisationen Medef (Mouvement des entreprises de France) 1999 initiativet till nationella förhandlingar med de stora fackliga organisationerna [5], med målet att ta fram en ny "social konstitution", ett mål som efter hand omformulerades som en refondation sociale. Medef ville få en ordning på plats som skulle definiera vilka frågor som skulle hanteras av de sociala partners. Medef fick stöd av de reformistisk-modernistiska facken, framför allt CFDT, i att ge en större roll till nationella förhandlingar, för att minimera arbetsmarknadskonflikterna. Vänsterfacket CGT var däremot kritiskt. Socialistpartiets Francois Hollande, som blev president 2012, fortsatte dock att arbeta i andan av refondation sociale. Amable påpekar att Frankrike olikt Tyskland inte hade någon lagstadgad roll för de "sociala parterna", facken och arbetsgivarna, men att Hollande på denna punkt ville gå åt det tyska hållet och stärka parterna. (s. 538-539) Detta var, säger Amable, i kontrast med hur socialisterna agerat på 00-talet i frågan om arbetslöshetsförsäkringen. Frankrike hade sedan 1979 haft ett a-kasse-system där facket, arbetsgivarna och staten gemensamt ansvarade för a-kassan, men i slutet av 1990-talet ville Medef dra sig ur systemet och omvandla a-kassan till ett striktare system med mer fokus på workfare. Detta ledde till konflikt både med facken och med vänsterregeringen (1997-2002) som var ledd av Lionel Jospin. Medefs mål om hårdare krav på de arbetslösa misslyckades 2001, men de fick igenom kraven 2005, efter att högern och Raffarin vunnit parlamentsvalet 2002.

Nicolas Sarkozy vann 2007 års presidentval på löftet om en rupture från vad han såg som 1980- och 90-talens reformtröghet. Han var inspirerad av dansk flexicurity och ville stärka kraven på de arbetslösa att söka jobb, så väl som reformera socialförsäkringarna mera allmänt. Faktiskt instiftades av den föregående högerregeringen en ny lag som innebar ett krav på social dialog inför varje reform av abretsmarknaden, yrkesutbildning och liknande frågor, och i enlighet med denna satte Sarkozy 2007-08 igång en reformdialog om en möjlig liberalisering av anställningskontrakt, flexicurity, och a-kassan. (s. 542-3) Sarkozy nådde också viss framgång med detta och år 2008 så undertecknades Accord National Interprofessionnel av tre arbetsgivarorganisationer och fyra fackförbundskonfederationer av fem. Med ANI så infördes juni 2008 en lag om "moderniseirng av arbetsmarknaden", som förlängde hur länge arbetsgivare kan ha tillfälligt anställda, lättade lite på kraven för att sparka någon, och skapade en ny typ av anställningskontrakt för högkvalificerade anställda med specifika uppdrag. Lagen införde också en ny uppsägningsform, rupture conventionelle som betyder att arbetsgivare och anställd kommer överens om att den anställde slutar (utan krav på särskilda skäl) men också att den anställde får tillgång till a-kassa. Detta var en viktig fråga för Medef i förhandlingarna. (s. 543)

Efter Hollandes valseger 2012 infördes ytterligare en Accord National Interprofessionnel, som enligt Amable var fördelaktig för de högutbildade och cheferna, snarare än Socialistpartiets traditionella väljarbas.Hollande hade under sin valkampanj inte pratat särskilt mycket om arbetsmarknaden, annat än referenser till de tyska Hartz-reformerna och att Frankrike borde göra något liknande, men han arbetade efter sin valseger för större arbetsmarknadsflexibilitet och följde Sarkozy i spåren på så sätt att också Hollande ville förankra möjliga reformer med arbetsmarknadens parter. (s. 544-545)

I slutsatserna konstaterar Amable att den franska arbetsmarknaden de senaste decennierna har utvecklats i en nyliberal riktning "under the influence of the state". (s. 546) Högerregeringar har eftersträvat att öka arbetsmarknadsflexibiliteten genom liberaliserad arbetsrätt och minskad generositet i a-kassan, men efter stora protester mot reformförslag har man på 00- och 10-talen arbetat för detta genom tripartistiska förhandlingar. (s. 546-7) Vänsterregeringarna på 1980- och 90-talen ville däremot inte liberalisera arbetsrätten, men öka flexibiliteten genom ökad roll för förhandlingar på företagsnivån, som genom Auroux- och Aubry-lagarna. Amable tolkar Hollandes presidentskap som ett brott med denna tendens och en konvergens åt höger, i enlighet med att Socialistpartiets väljarbas förborgerligats och väljarna i mindre grad bryr sig om arbetsrätten. (s. 547-8)

 

 

referens

Bruno Amable (2016) "The political economy of the neoliberal transformation of French industrial relations", ILR Review 69 (3).

fotnoter

[1] Amable för också (s. 526) en mer teoretisk diskussion om nyliberalismens natur och relation till staten, där han med referenser till Denord, Foucault, Mirowski och Plehwe (2009), Jackson (2010) och en egen tidigare artikel menar just att nyliberalismen inte ska förstås som anti-statlig.

[2] Amables referens här är Frédéric Lordons artikel "The logic and limits of Désinflation Compétitive" i Oxford Review of Economic Policy 1998. Det har på sistone kommit en del revisionistisk forskning i ämnet, jag tänker framför allt på Sciences Po-historikern Mathieu Fullas artikel "The Neoliberal Turn that Never Was: Breaking with the Standard Narrative of Mitterrand’s tournant de la rigueur" i Contemporary European History.

[3] Amable och hans medförfattare har också varit med i diskussionen om Pikettys tes, framlagd i hans Capital and Ideology (2020). Se t ex Thibault Darcillons blogginlägg "The Brahmin Left, the Merchant Right, and the Bloc Bourgeois" från 2022. 

[4] En intressant aspekt av Amables diskussion om den franska arbetsmarknaden på lång sikt är hans användning av "modernist" för att beskriva en viss typ av inställning eller ideologi som varit viktig bland franska experter och franska policymakers åtminstone sedan 1945. (Jfr Thomas Angelettis studie av nationalekonomer och ekonomisk planering under efterkrigstiden.) Amable ger bland annat denna fascinerande tillbakablick på 1960-talet:

"The issue of a new type of relationship within the firm between capital and labor had been at the center of public debates since the end of the Second World War (Chatriot 2012). A book published in 1963 written by Francois Bloch-Lainé, La réforme de l’entreprise (The Reform of the Enterprise), summarized the ideas put forth by a group of modernists including high-level public servants, firm managers, trade unionists, intellectuals, and others. It argued for a new governance within the firm, giving increased responsibilities to the employees. Although these propositions were met with hostility from employers’ associations as well as some trade unions, they nevertheless had an influence on the public debates of the following decades, in particular with the publication of the Sudreau report in 1975, which itself influenced the Auroux laws (see below) and underscored the importance of the firm level for the development of industrial democracy (Delamotte 1977)." (s. 535-536)

Här tänker jag också på Marion Fourcades karakterisering av nationalekonomins roll i Frankrike jämfört med USA och Storbritannien, där hon pekar på en nationell politisk kultur och "institutional makeup" "centered on the administrative exercise of public power". Konflikt mellan två visioner för nationalekonomin: å ena sidan en liberal, decentraliserad samhällsvision med laissez faire, å andra sidan en ekonomi underordnad det statlig-administrativa projektet. Detta gjorde att nationalekonomi inte blev autonom disciplin förrän under efterkrigstiden. Statism ffa från 1940-tal till 1970-tal. Detta har gjort att nationalekonomin är underutvecklad i näringslivet, med undantag för några större, ofta halvoffentliga företag.

[5] Detta är bland annat väldigt intressant ur ett skandinaviskt perspektiv med tanke till exempel på Industriavtalet som skapades i Sverige 1997, en liknande förhandlingsordning som omdefinierade rollerna på arbetsmarknaden och satte nya spelregler på plats.

Den franska tredje republiken

 

Adolphe Thiers (1797-1877), den Tredje republikens första president, 1871 till 1873

 

 

Hur kunde Frankrike bli en stabil demokrati 1870? Statsvetaren Stephen E. Hanson tar i en artikel från 2010 upp denna fråga. Han motiverar studien i två steg. Ett: det är ett viktigt fall (av en demokratisk regim) att studera.

"The case is of obvious historical significance: The Third Republic was the first stable electoral democracy with universal male suffrage on the European continent, and its example inspired republicans throughout Europe and beyond. From a theoretical point of view, the consolidation of French democracy from 1870 through 1940 poses fascinating puzzles: Surely one would not ordinarily have predicted the long-term success of democratic institutions in a country emerging from a century of dictatorship and violence, in a geopolitical neighborhood dominated by well-established monarchies, and with powerful economic and social elites staunchly opposed to democratic ideals. (s. 1024)

Trots detta har fallet sällan studerats av demokratiseringsteoretiker, säger Hanson. Detta delvis eftersom regimen efter dess kollaps under andra världskriget, fick ett dåligt rykte: "In Stanley Hoffmann’s (1963) memorable phrase, France under the Third Republic could be summed up as a “stalemate society”—a system incapable of making a full breakthrough to dynamic capitalism because of its dependence on small-scale agriculture combined with its weak executive capacity, inefficient bureaucracy, and pervasive official corruption (Crozier, 1970)." (s. 1024 ) Givet Frankrikes turbulenta 1800-talshistoria före 1871 menar Hanson dock att regimen snarare överpresterade vad gäller demokrati och stabilitet. Detta är en intressant formulering:

"given France’s limited degree of urbanization and the dependence of the French bourgeoisie on the state under the Second Empire, structuralist theories would lead us to predict that the most likely political outcome during the 1870s was some form of monarchy with at most a limited role for an elected parliament—that is, the sort of regime found in neighboring Germany in the same time period." (1026)

Det andra skälet till att den tredje republiken har ignorerats är att den inte passar in med de två dominanta teorierna på fältet: "The two main approaches to explaining the “first wave” of democracy in Europe—modernization theory and the class coalition approach inspired by Barrington Moore", som "both saw the French case as a classic example of democratization as a response to long-run structural socioeconomic and cultural changes." (s 1025) Detta är ett problem: "These teleological approaches to understanding French democratization gloss over the contingencies and turbulence of the early years of the Third Republic. A closer analysis of French politics in these years clearly demonstrates that the ultimate victory of democracy was by no means a sure thing." (1026)

Hanson gör ett intressant argument om hur man kan tolka den tredje republiken:

"the chaotic first years of the French Third Republic clearly constitute a “critical juncture” as defined by Capoccia and Kelemen (2007): that is, a relatively short period of time during which ordinary structural constraints on human agency became less constraining and actors’ choices had far greater long-term institutional effects than in normal times. ... the events of the 1870s in France ended up hav- ing path-dependent effects that “locked in” a particular definition of French national identity—one that remains at the core of contemporary French politics (Mahoney, 2000; Pierson, 2000)" (1027)

Och:

"the surprising success of republican democracy in the Third Republic demonstrates the crucial importance of ideological conviction in turbulent postimperial settings. My central hypothesis is as follows: In periods of high social uncertainty, political elites with clear ideological visions of the future can potentially generate large-scale organizations of party activists that give them a strategic advantage over their more “pragmatic” opponents. " (1027)

Jag tycker att det här är väldigt intressant, hur Hanson betonar betydelsen av en politisk vision:

"Clear and consistent ideologies, I argue, can provide a solution to this collective action dilemma by artificially elongating the time horizons of those who embrace them. By presenting an explicit and desirable picture of the political future, successful ideologues can induce at least some instrumentally rational individuals to embrace a long-run strategy of cooperation with other converts." (s. 1027-8)

Hanson menar att det i Frankrike 1870 fanns fyra rivaliserande ideologiska läger, som alla förstås sprang ur det existerande systemet, det andra kejsardömet (som varade mellan 1852 och 1870): Republikanerna, Legitimisterna, Orléanisterna, och Bonapartisterna. Republikanerna var ett brett ideologiskt läger som varierade mellan liberalism och socialism, men som alla ville ha en politisk demokrati. Léon Gambetta, jurist från Marseille, var Republikenernas viktigaste politiske ledare och agitator, och 1869 samlade han sina förslag i Belleville-programmet som byggde på universell, sekulär folkskola och allmän rösträtt utan restriktioner. (s. 1030) Legimisterna föddes som rörelse ur greven de Chambords krav på den kejserliga tronen. "Chambord’s ideological understanding of how one should define “France” can be summed up in three phrases: divine right monarchy, faithful Catholicism, and reestablishment of the “natural” hierarchical order of society." (s. 1031) Chambord argumenterade för att Frankrikes hemska upplevelser av revolution, krig och ockupation sedan 1789 var Guds straff för synden kungamord under Revolutionen. Orléanisterna var en vagt liberal rörelse som enligt Hanson 1870 hade en tuff ideologisk situation:

"In 1830, liberal admirers of British parliamentarianism could reasonably portray the constitutional monarchy of Louis-Philippe, with its strictly limited suffrage, as an effort to emulate one of the most democratic countries in the world. By the 1860s, with Great Britain and the United States moving toward full universal male suffrage and even the Second Empire promoting mass democracy, albeit in authoritarian guise, the reestablishment of Orléanist constitutional monarchy seemed a step backward for liberalism." (s. 1033)

Också det fjärde lägret, Bonapartisterna, hade 1870 ideologiska problem. Napoleons legitimitet hade i princip byggts på hans karisma och militära framgångar, inte på en ideologi och dess tilltal, och detsamma gällde hans brorson, Louis Napoleon som var president 1848-52 och kejsare 1852-1870. Bonapartisterna var 1870 ett ideologiskt splittrat läger, från anhängare av diktatur till mer liberala personer.

 

Efter Frankrikes förlust i slaget vid Sedan i september 1870 följde en period av massiv osäkerhet, inklusive en tysk militärockupation, ett stort krigsskadestånd, och att ge upp Alsace och Lorraine. I två månader våren 1871 behärskades huvudstaden av den socialistiska Pariskommunen innan den nedtrycktes av den nya regeringen ledd av Adolphe Thiers till en kostnad av 20 000 liv; ytterligare 50 000 sattes i fängelse. "The period 1870-1871 became popularly known as l’année terrible." (s. 1034) Thiers kom ur det Orléanistiska lägret men var en äldre politiker som hade förtroende i flera läger och kunde styra i det svåra läget. "Ironically, Thiers’s success in ending the German occupation ended the diplomatic crisis that had made him temporarily indispensable even to right-wing monarchists who opposed his increasingly open embrace of the republic, and he was ousted by a parliamentary vote on May 24, 1873." (s. 1035) Efter Thiers utslängning följde ytterligare ett halvår av kaos innan krigshjälten Patrice MacMahon utsågs till president på en sjuårsperiod.

Innan MacMahon utsågs på hösten 1873, så kallades greven av Chambord till ny kejsare av legitimisterna. Han var barnlös och över 50 år gammal, det var 43 år efter att den senaste Bourbon-kungen fallit, och han var politiskt oerfaren. Hans enda politiska tillgång, säger Hanson, var hans tydliga vision för vad för slags Frankrike han ville bygga. Hans största PR-problem i det läget var hans insisterande på att återinföra Bourbonernas vita flagga med ättens lilja, medan alla andra partier och grupper, inklusive militären under MacMahon, ville behålla trikoloren. På denna symbolfråga föll Chambords kandidatur till tronen! MacMahons sjuåriga presidentur var mot denna bakgrund tänkt som en andningspaus där fransmän från olika politiska läger skulle kunna förenas.*

Åren 1874 till 1877 ger Hanson rubriken "Stalemate", eller "dödläge". De preussiska trupperna hade lämnat landet, krigsskadeståndet var återbetalat, och den nya franska regimen var diplomatiskt erkänd. 1875 skapades en ny konstitution, och republikanernas ledare Gambetta arbetade hårt för denna och för att ge den bred förankring. Han var en skicklig politiker och republikanerna vann i parlamentsvalet 1876 4,028 miljoner röster mot de konservativas 3,202 miljoner.

Kombinationen av republikansk majoritet i parlamentet och den konservative MacMahon som president ledde föga förvånande till konflikt. I centrum av konflikten stod katolicismen och dess roll i samhället, gentemot en delvis anti-klerikal republikanism. (s. 1047-8) MacMahon tillsatte 1876 en republikansk statsminister för att spegla den parlamentariska majoriteten, men tappade redan i maj 1877 tron på denna lösning, och ersatte den republikanska regeringen med en allians av Legitimister, Orléanister och höger-Bonapartister. MacMahon hade en sjuårig mandatperiod,  och utlyste redan till november 1877 ett nytt parlamentstval, och Gambettas huvudsakliga budskap var att "A victory for MacMahon would mean the restoration of the most reactionary clerical and feudal elites in France, who would soon unleash war with Germany and Italy over the status of the Pope’s temporal power." (s. 1049)

Gambetta och Republikanerna vann, i december 1877 tillträdde en helt republikansk regering, och Hanson menar att detta valresultat var av historisk betydelse:

"With the end of the seize mai crisis, the shape of the French political regime was determined for more than six decades. Gambetta wasted no time in declaring that the “forces of the future” had triumphed over those of the past. /.../

The victorious republicans quickly solidified their political success by reorienting French political culture to reflect the key principles of republican ideology. In 1879, the Marseillaise was declared to be the French national anthem and July 14 became the most important national holiday. Already by 1880, new education minister Jules Ferry introduced legislation to mandate universal secular public education throughout France—as had been demanded by radical republicans since the Belleville Program of 1869. The Jesuit order was dissolved, and thousands of other monks and nuns were forced out of the classroom. The content of schooling in the new free public education system naturally also reinforced republican ideology in mass culture. " (s. 1050-1)

Den nya republikanska regimen var sexistisk och pro-imperialistisk, men Hanson menar att den också gjorda stora och viktiga framsteg. Partier både till vänster och till höger var för decennier framåt i huvudsak eniga om att konkurrera om makten inom det ramverk som skapats med konstitutionen 1875.

 

 

referens
Stephen E. Hanson (2010) "The Founding of the French Third Republic", Comparative Political Studies 43(8/9) .

fotnot

* mer utförligt: "The “temporary” nature of MacMahon’s presidency would serve many political purposes: It would place a popular ally of conservatism and Catholicism in the highest office of the land, it would defer any final decision about the precise institutional form of the new French regime, and it would provide a potential last-ditch alternative to radical republicanism in case its social power could not otherwise be checked. What the septennate explicitly could not do, however, was resolve France’s identity crisis." (s. 1043)

Nationalekonomi och politik: fallet franska planeringskommissionen på 1970-talet

 

arbetet med den centralplanerande FIFI-modellen, och modellens egna struktur.

Från en artikel av Raymond Courbis publicerad i Economics of Planning volym 12, 1972.

 

Thomas Angeletti, sociolog vid universitetet i Paris, börjar en ny artikel med att konstatera att ekonomiskt prognosmakeri sedan den ekonomiska krisen 2008 blivit erkänt som en politisk aktivitet. Han lyfter fram det politiska i verksamheten på detta sätt: "it is quite clear that the forecasting issue is not really about accuracy (Beckert, 2016; Fligstein et al., 2017). These models present different handles on how to influence the economy, simulate public policy and define how the state could steer the economy in a desirable way." (s. 636) Hans artikel handlar om ett exempel på ett politiskt viktigt prognosverktyg, nämligen den franska makroekonomiska modellen FIFI som utvecklades av det franska Finansdepartementet på 1970-talet.

Angeletti har gjort arkivforskning i Finansdepartementets arkiv, och i Plankommissionens dito (Commissariat Général au Plan) och Ekonomikommissionens dito (Commission de l’Économie Générale et du Financement, CEGF).Han har också intervjuat 40 medlemmar av CEGF, som var ledande i utvecklingen i FIFI-modellen, och personal på det franska Nationalinstitutet för statistik och ekonomiska studier (INSEE, delvis motsvarigheten till svenska SCB). En tredje metodologi är intressant nog att han har läst samtida dagstidningar, särskilt bevakningen av den sjätte Planen, och även biografiska vittnesmål från seniora tjänstemän -- lite som att i Sverige använda Kjell-Olofs Feldts Alla dessa dagar (1982) eller Sture Eskilssons memoar om sina år på SAF som källa, vilket jag tycker är fullt rimligt; Angeletti anmärker intressant att "These testimonies offer excellent insight into the sense of heroism that epitomizes this elite political and administrative generation (Gaıti, 2002) and their claims to responsibility for organizing and guiding the economy." (s. 637) Kanske man hade kunnat säga något liknande om Assar Lindbecks memoarer, Ekonomi är att välja (2012) och/eller om Klas Eklunds recension av desamma i Ekonomisk Debatt?

Angeletti arbetar i en ekonomisk-sociologisk tradition och där har man, säger han, forskat om disciplinen makroekonomi med tre fokus: dess professionella auktoritet, dess institutionella position, och dess "kognitiva infrastruktur". Angelettis artikel fokuserar på den tredje dimensionen; de två första menar han har utforskats rikligt i den franska forskningen som visat hur den makroekonomiska prognosverksamheten utvecklades inom statliga institutioner under efterkrigstiden och påverkade regeringars beslutsfattande.* Angeletti frågar: vilka effekter har makroekonomiska prognoser på det sätt på vilket politiska valmöjligheter görs eller inte görs offentliga? (s. 637) Här är han influerad av forskningen om nationalekonomins performativitet, alltså hur teoretiserandet t ex av optionsmarknader i sig påverkar optionsmarknadernas utformning och beteende (Callon 1998, MacKenzie 2006). Han använder också Jens Beckerts (2016) resonemang om hur forecasting används för att legitimera ens egna tankar om vad som borde göras. Här blir analysen ett slags "frame analysis", med sociologen Erving Goffmans begrep, som undersöker analysramar, där ramarna förstås som "‘schemata of interpretation’ that enable individuals to ‘locate, perceive, identify, and label’ relevant events" (s. 638). Ramverksanalys har använts för att studera sociala rörelser m.m. men funkar också för att studera nationalekonomi: "Economics plays a key role in how certain phenomena are put forward as public problems and others are discarded." (s. 638) Angeletti specificerar två saker som ekonomerna gör i relation till den offentliga debatten: selection och qualification. Han definierar dessa begrepp så här:

"By selection, I mean the operation by which economists choose the entities and phenomena represented in their devices, such as inequalities, unemployment, wages and social hierarchy. By qualification (Boltanski and Thévenot, 2006; Boltanski, 2011), I mean the operation by which economists attribute a certain state to these entities and phenomena: for instance, wages can be characterized as an instrument of economic policy or simply as the outcome of an economic policy. By means of these two operations, economics plays a significant role in framing—and sometimes reducing—the terms of political debates. " (s. 638)

Feministisk kritik av BNP-begreppet kan användas för att förtydliga betydelsen med "selection": sådan kritik handlar just om vad som inte räknas in i BNP (oavlönat arbete), och varför BNP-måttet därför blir skevt för att fånga vad man tror att man fångar med måttet. Det är en fråga om selektion.

Det makroekonomiska prognosarbetets uppgång under 1900-talets andra halva var en del av "the emergence of national economies as entities in their own right" (s. 640), säger Angeletti, och utvecklingen av planerbetet i Division des Programmes vid INSEE är ett exempel på då detta. På DdP samarbetar "economic engineers", de flesta utbildade vid École Polytechnique, och statistiker, och 1966 började de arbeta på en ny "physico-financial" markeokonomisk modell som skulle heta FIFI. De programmerade modellen med data så att den skulle kunna simulera fransk ekonomi år 1975 vad gäller till exempel tillväxt och arbetslöshet. För att kunna beräkna parametrarna var teknikerna bakom modellen också tvungna att identifiera vilka politiska valmöjligheter som fanns. Arbetet på modellen pågick i samklang med framtagandet av den Sjätte planen och väckte snabbt intresse bland journalister och politiker. Fascinerande nog var Michel Aglietta, senare mycket känd som reguleringsteoretisk akademisk nationalekonom, en av männen bakom FIFI från INSEE! (s. 640) 1967 arbetade ett dussin anställda vid DdP intensivt på FIFI och för att utarbeta ett system av ca 1600 ekvationer som skulle kunna karakterisera den franska ekonomins funktioner. Datorvetenskapen gick framåt och var på modet under dessa år, och 1967 köpte INSEE in två stora maskiner från IBM där FIFI-medarbetarna fick programmera allt de ville göra med hålkort. I ett mycket starkt citat från Angelettis intervjuer säger en av programmerarna:

"In an INSEE annex, there were, let’s say, two big machines and, at the time, there were no ready-to-use programs. So you had to program everything. We worked with punch cards to create the numerical data and transform the mathematical equations into a program. [. . .] Nobody had done that before, so we were constantly testing, which meant we had to work nights. That made for a special, happy atmosphere from 9 pm until midnight or 1 am. The work was fun because you had to sort through listings, and the listings were this big [arms stretched wide], find the errors, program the punch cards, try again, and so on. How long did it take? Three months or so. And the first time the model converged, naturally we broke open the champagne!" (s. 641)

I den färdiga versionen av FIFI jobbade man med 3500 exogent definierade parametrar, som därefter arbetades genom systemet av ekvationer för att framarbeta en modell av ekonomin. En stor del av arbetet med modellen var alltså att mata in statistiska data för de 3500 variablerna. FIFI var dock en statisk modell som bara skulle ge en modell av 1975, den Sjätte planens sista år; den kunde inte ge resultat år-för-år. Meningen med modellen var att inte bara predicera ett "spontant" utfall, utan också att predicera effekter av reformer; Angeletti menar att detta visar hur ekonomerna-programmerarna också visade själva möjligheten av interventionism. (s. 642) För DdP-folket var modellens främsta funktion att identifiera hinder för den ekonomiska tillväxten. Baseline-prognosen för var ekonomin skulle vara år 1975 kunde användas för att identifiera vilka avsteg och problem som kunde uppstå. Den Femte planens tekniska procedurer hade fått kritik för att vara "normativa", sätta mål om sysselsättning, bytesbalans m m innan de utvärderats i modellen, och med FIFI skulle man göra tvärtom: först göra en prognos om hur 1975 skulle se ut utan fler reformer, och sedan testa de olika reformerna i modellen. (s. 642-3) Man gjorde t ex simuleringar som sa att BNP-tillväxten skulle bli 0.1 procent högre per år 1970-75 med mer konkurrens i hemmamarknadssektorerna, eller att tillväxten skulle bli 0.44 procent lägre om man sänkte arbetstiden.

Angeletti menar att behandlingen av lönevariabeln i FIFI-modellen är ett exempel på vad ekonomisk-sociologerna kallar kvalificering (se diskussion ovan). Löneökningstakten modellerades i FIFI som en endogen variabel som bestäms av arbetslösheten (högre arbetslöshet, lägre löner) och inflationen (en positiv effekt); lönen var alltså inte i sig en "legitimate economic policy instrument", vilket facken kom att utmana. (s. 644) I ett resonemang som är en väldigt intressant parallell till det svenska fallet och EFO-modellen så berättar Angeletti om hur viktig åtskillnaden mellan konkurrensutsatta sektorer och hemmamarknadssektorer var:

"The FIFI model introduced a central division between ‘sheltered’ sectors and sectors ‘exposed’ to external constraints (Courbis, 1969, 1973). This market division has many repercussions. Companies in the sheltered sectors can choose their commodity prices to safeguard a certain level of cash flow: demand here is always satisfied. This choice is impossible in the exposed sectors comprising industrial companies: they are subject to the prices determined by external supply. In this free-trade conception, the exposed sector is conceived as the true leader of the economy, in contrast to the sheltered sectors, described as a ‘handicap to growth’ (Courbis and Page´, 1973, p. 958). The external constraint is a price constraint based on the hypothesis of perfect substitution between imports and national production: internal supply shortcomings are offset by imports. " (s. 645)

Angeletti går vidare med att diskutera arbetet med den sjätte planen och förhandlingarna om denna. Diskussionerna där fack, arbetsgivare och andra intressenter tog plats spillde över också på arbetet med FIFI. Den radikala fackföreningen CGT:s generalsekreterare uttryckte stark kritik mot FIFI och dess prediktion om stora problem i den franska ekonomin år 1975 (s. 648-9); han pekade på de visioner och kritikpunkter som kommit fram våren 1968 och som inte så lätt passar in i en "physico-financial model" men som planerarna måste ta hänsyn till, eftersom visionerna och kritikerna var verkliga. Att reducera arbetarna till ett objekt för planeringen -- ett slags kvalificering, i den ekonomisk-sociologiska jargongen -- utmanades av generalsekreterare Krasucki.

Angeletti diskuterar också det politiska spelet i hur olika intressenter bidrog med förslag till policies att testa i FIFI-modellen. Nära 40 varianter skapades totalt sett: ett fascinerande sätt att tänka på framtiden och politiken på! Facken klagade dock på att man inte modellerade arbetarna som en egen kraft och CGT påpekade också att i de ekonometriska beräkningarna hade FIFI-modellerarna uttalat bortsett från perioderna med intensiva lönekrav, 1954 och 1968. (s. 651)

I sina slutsatser betonar Angeletti också motsättningen mellan facken, som ville hävda sin egen agens, och modellerarna, som presenterade en "objektiv" bild av hur Frankrike skulle (borde?) se ut om fem år.** Styrningen var inte så kraftfull som i teorin om "stark performativitet" (MacKenzie 2006) där nationalekonomin i sig får agenterna att agera så som teorin säger, men påverkade ändå utvecklingen. Även vänstern och facken accepterade till slut den kvantitativa makroekonomiska modelleringen som arbetssätt för den ekonomiska politiken.

Jag tycker att Angelettis artikel och fallet FIFI som han studerar är väldigt fascinerande, och funderar på hur man skulle kunna tänka på svensk politik på 1970-talet utifrån artikeln. Som jag uppfattar var i den svenska kontexten makroekonomisk modellering mer accepterat inom den politiska och fackliga arbetarrörelsen i alla fall från 1950-talet i Sverige; vi hade förstås Stockholmsskolan och några av dess företrädares association med socialdemokratin på 1930-talet, men ännu på LO-kongressen 1951 kunde Metall-ordföranden Arne Geijer kritisera Rudolf Meidner med orden "Våra utredningsmän nöja sig inte med att driva utredningsarbetet utan vilja även föra den fackliga politiken".*** Under 1950-talet, tror jag de flesta forskare är ense om, slog dock "utredningsmännen" igenom i den fackliga politiken, och även inom SAP får man väl säga att nationalekonomer blev en maktfaktor post-Gunnar Myrdal? Vi hade ju inte heller samma planhushållningssystem som Frankrike under efterkrigstiden, så det finns några variationer för en jämförelse. En lös hypotes: de makroekonomiska visionerna hade i teorin mindre motstånd i Sverige, men i praktiken mindre uppbackning?

 

Referens
Thomas Angeletti (2021) "How economics frames political debates: macroeconomic forecasting in the French planning commissions", Socio-Economic Review Vol. 19, No. 2, 635–657. 

Fotnoter

* Här refereras bl.a. forskning av Marion Fourcade (2009, 2011), W.A. Friedman (2009, 2013) om USA, och F. Lebaron (2000).

** Han lägger också in ett rätt kul citat från filosofen Felix Guattari från 1970-talet: "I am convinced that all of the possible variants of another May 1968 have already been programmed on an IBM".

*** Citerad från Svante Nycander (2008) Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal. Andra upplagan. SNS förlag, s. 138. Jfr Lars Ekdahl (2001), Mot en tredje väg: En biografi över Rudolf Meidner. I: Tysk flykting och svensk modell. Arkiv, s. 279 om en debatt inom LO, på representantskapet, september 1949; om detta se också mitt lönebildningspapper, s. 13-14.

Predistribution, omfördelning och ojämlikhet i Frankrike och USA

Om ett land har mer jämlik fördelning av disponibla inkomster än ett annat, blir en intressant fråga: varför? Är det på grund av mer jämlik fördelning av marknadsinkomsterna (löner, företagarinkomster och kapitalinkomster), eller på grund av större omfördelning? Detta är en intressant fråga och alltid aktuell; senast häromdagen twittrade Adam Tooze om just detta, i fråga om skillnaden i ojämlikhet mellan USA och Europa. Antoine Bozio och fyra andra ekonomer, inklusive Thomas Piketty, tacklar i ett nytt working paper från World Inequality Lab denna fråga, för fallen Frankrike och USA sedan år 1900.

Detta fascinerar mig särskilt mycket eftersom ekonomen Robert Wade i sin recension av Pikettys första stora bok påpekade att Piketty i sina analyser av ojämlikhet tenderar att fokusera väldigt mycket på beskattning, och missa frågan om "predistribution", om den sorts policies som påverkar folks förmågor att tjäna pengar och därmed fördelningen av marknadsinkomster, som skolpolitiken, pro- eller anti-fackliga policies, osv. Men nu, 2020, använder Piketty just begreppet "Predistribution", och ställer det mot "redistribution": vilket är viktigast för att förklara utfallen i Frankrike och USA?

Pappret börjar just med att säga att public economics-litteraturen om ojämlikhet i stort helt har fokuserat på skatter och transfereringar, och tagit ojämlikheten före dessa policies för given. Men, påpekar de: policy kan påverka också "the pretax distribution of income (what we will call “predistribution”)", till exempel lagar och förordningar om arbetslivet, corporate law, handelsregimer, arbetsmarknadsregleringar, utbildningspolitik, sjukvårdspolitik. De menar att det är brist på historiska data som gjort att den långsiktiga forskningen inte tittat särskilt mycket på detta, utan fokuserat på skatter:

"although these channels are known to impact inequalities, the lack of adequate data series with sufficient historical and comparative breadth has limited the ability to evaluate and compare the long-term impact of various public policy options on inequality. " (s. 1)*

Det nya bidraget i det nuvarande pappret är att de använder Distributional National Accounts (DINA)-serierna för Frankrike från Garbinti, Goupille-Lebret och Piketty (2018, JPubE) ; detta papper talar de också om som ett "companion paper" (s. 7) och för USA från Piketty, Saez och Zucman (2018, QJE) men lägger till en analys av hur mycket predistribution kontra omfördelning bidrar till utjämning.

Jag hoppar över den långa och tekniska diskussionen av data-konstruktionen och går rakt på resultaten. De börjar med att diskutera utvecklingen för ojämlikheten före skatter och transfereringar. Båda ländernas ojämlikhet, mätt som toppdecilens andel av de totala inkomsterna, är U-formad över 1900-talet men med ett "djupare" U, alltså större minskning, i Frankrike: från 1913 till 1980 minskade toppdecilens andel med 43 procent i Frankrike men "bara" 23 procent i USA. Ökningen efter 1980 är också mycket kraftigare i USA: 35 procent kontra 16 procent i Frankrike. Sammantaget innebär detta att Frankrike idag har lägre ojämlikhet före skatter och transfereringar än vad man hade 1900 medan USA är ungefär på den nivå som Frankrike var runt 1900.

Från detta går de över till huvudfrågan, nämligen hur stor skillnaden är mellan pre-tax och post-tax ojämlikhet. Diagrammen 2a och 2b visar skillnaderna för Frankrike och USA.

Diagram 2a visar att den halvan som tjänar mindre förvisso fått en mindre del av marknadsinkomsterna sedan 1980 i Frankrike, men att omfördelning gjort att andelen av de disponibla inkomsterna inte blivit mindre. I USA (diagram 2b) har däremot de båda andelarna sjunkit på samma sätt, vilket tyder på mindre kompensatorisk omfördelning.

Idag (åren 2010-2018) minskar omfördelningen toppdecilens andel av inkomsterna med 21 procent i Frankrike och med 17 procent i USA. Omfördelningen ökar den lägre hälftens andel av inkomserna med 40 procent i Frankrike och 46 procent i USA. Slutsatsen är att omfördelningen är lika stor i USA och Frankrike, och att skillnaden i utfall alltså beror på skillnader i marknadsinkomstojämlikhet.

Utvecklingen över tid tolkar de så här. Franska toppdecilen tjänade år 1900 18 gånger mer än botten-halvan; ration sjönk kontinuerligt till 7.3 år 2018. Efter skatter och transfereringar var ration 17 1910, sjönk under WW1 och var runt 10.5 på 1920-talet, sjönk sedan i takt med pre-tax och sjönk 1974-84 än snabbare (pga ökad omfördelning) till en nivå runt 4. På 1960-talet var ojämlikheten ungefär samma i de två länderna (ratio på 9 pre-tax och 7 post-tax) men därefter har de divergerat med mer ökning av ojämlikheten i USA än i Frankrike sedan 1980-talet. Omfördelningen är dock mycket större idag än i början av 1900-talet i båda länderna.

De gör dekompositioner av ojämlikheten (pre-tax och post-tax) för måtten toppdecil/bottenhalvan och toppdecilen/botten-90-procenten. Dessa resultat visar att den större minskningen av ojämlikhet i Frankrike jämfört med USA 1900-2018 inte beror på större ökning av omfördelning, utan på grund av en större minskning av marknadsojämlikheten. (s. 26)

Skattekvoten som andel av BNP har ökat rejält sedan 1900-talets början, från mindre än 10 procent till runt 25 procent i USA och runt 40 procent i Frankrike idag, om man inte räknar in arbetsgivaravgifter. Indirekta skatter stod i Frankrike i 1900-talets början för 92 procent av de totala skatterna; idag 36 procent medan kapitalbeskattning och progressiv inkomstbeskattning, liksom arbetsgivaravgiftr ökat. I USA är arbetsgivaravgifterna inte lika viktiga. Med administrativa mikrodata beräknar Bozio et al hur omfördelande skatterna är.

År 1970 var beskattningen mer progressiv i USA än i Frankrike, men sedan dess har länderna gått åt olika håll och bytt plats i denna rangordning. (s. 29-30) Det mesta av förändringen i USA beror på sänkta skattesatser på kapitalinkomster och på minskning av progressiviteten för inkomster mellan percentil 20 och percentil 70.

Vad gäller transfereringar har i frankrike andelen av universella barnbidrag och liknande familjebidrag minskat, medan andelen behovsprövade bidrag ökat. Andelen av nationalinkomsten som utgörs av bidrag till den lägre halvan av inkomstfördelningen har ökat från 2.7 till 6.0 procent sedan 1970. Också USA har faktiskt ökat sina bidrag till den lägre halvan, men inte lika kraftigt. (s. 32-33)

De börjar sin slutsatsdel med att säga att omfördelningen förvisso är omfattande i både USA och Frankrike, men att förklaringen till skillnader mellan de två länder, och förändringar över tid, är förändringar i marknadsinkomsternas fördelning.

"To summarize our main results, pretax income inequality appears to be the main factor to account for differential level and trend in inequality between France and the U.S. over the 20th century. Redistribution plays an important role today in reducing post-tax inequalities in both the U.S. and France, by 43-44% using our benchmark measure of the ratio T10/B50. But this reduction of inequalities by direct redistribution has only contributed for a quarter of the total change in inequalities over the period. " (s. 33)

De betonar att analysen här pekar på en stor uppsättning policies som har betydelse för ojämlikhet men inte fångas av det vanliga måttet på omfördelning. För fortsatt forskning pekar de på att man måste forska mer om vilka policies och regleringar som ger upphov till olika mönster i marknadsojämlikhet:

"Needless to say, we are unable in the context of the present paper to identify the exact role played by predistribution to account for differential level and trend in pretax inequality between France and the U.S. However, our findings clearly show that differences in post-tax income inequality between the two countries are explained by
differences in pretax inequality rather than differences in redistribution. This implies that research and policy discussions should, in the future, focus on predistribution as much as on redistribution. " (s. 34)

Ja, så det är ju ett intressant papper, och väldigt bra att de öppnar upp den långsiktiga ojämlikhetslitteraturen för ett policy-perspektiv på skatter. Fokus har sedan Pikettys epokgörande papers i 2000-talets början varit rätt ensidigt på skatter -- jfr t ex studier av Stasavage och Alfani -- men jag tror att vi måste ha ett mycket bredare perspektiv för att verkligen förstå vad som hänt. I detta papper lämnas dock detta, "predistribution" fortfarande som en svart låda.

Referens
Antoine Bozio, Bertrand Garbinti, Jonathan Goupille-Lebret, Malka Guillot och Thomas Piketty (2020), "Predistribution vs. Redistribution: Evidence from France and the U.S.", World Inequality Lab Working Paper No 2020/22. Finns att läsa här.

Fotnot

* När de talar om vilka litteraturer deras papper bidrar till, tar de dock upp en forskingslinje som fokuserar på vad man kan kalla "predistribution":

"Third, our paper contributes to the broad literature on the determinants of pretax income inequality. This literature has typically discussed the relative role of education policies (Katz and Murphy, 1992; Chetty et al., 2017), minimum wage (Autor, Manning and Smith, 2016), compensation bargaining (Piketty, Saez and Stantcheva, 2014), international trade and technological change (Autor et al., 2014, Acemoglu and Restrepo, 2020), as driving forces of increased inequality. Our results suggest that such “predistribution”–policies, rules and mechanisms impacting pretax income inequality–matters much more than direct redistribution in explaining differences in overall inequality between the U.S., France and possibly other European countries. Generally speaking, our findings contribute to the expending policy debate on the notion of “predistribution” and call for a better comprehension of these mechanisms." (s. 6)

Där i den sista meningen fotnotar de också: "The notion of “predistribution” has played an increasingly important role in policy debates since the 2000s, particularly in British policy debates. See e.g. O’Neill and Williamson (2012) and Thomas (2017). "

Rentier-ekonomins slut: Paris 1842-1957

2014 publicerade de franska ekonomerna Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal en artikel om rentier-ekonomin i Paris 1872-1927. 2018 kom de med ett nytt papper i ämnet, publicerat i World Inequality Database-working paper-serien. Vad är då nytt i studien från 2018, jämfört med den från 2014?

De börjar från en mycket liknande punkt. En rentier definieras -- av praktiska mät-skäl tror jag -- som en person som ärver mer än han eller hon sedan lämnar efter sig. I 1800-talets ekonomiska miljö av långsam tillväxt och låga skatter kunde en rentier reproducera sin livsstil för sina barn även om han varje år konsumerade motsvarande 45 gånger en genomsnittlig arbetarinkomst, och själv inte arbetade. Detta upphörde runt år 1920. Det finns tre konkurrerande förklaringar till det, säger PPVR: 1) kapitalförstörelse genom WW1, Depressionen och WW2. 2) progressiv beskattning. 3) att löner ökade mycket snabbare än kapitalinkomster.

PPVR testar förklaringarna med sin databas för Paris från 1842 och framåt. De skapar en modellekonomi där de gör kontrafaktiska simuleringar. Varje person som får ett arv antas leva i 30 år efter att ha fått arvet. Hen betalar den gällande arvsskatten, tjänar varje år genomsnittlig avkastning på kapital, får genomsnittliga kapitalvinster (capital gains), och betalar rådande kapitalinkomstskatt för detta. När hen dör lämnas den resulterande förmögenheten över till ett barn, med målet att barnet ska kunna leva samma rentier-livsstil som föräldern gjort. (s. 4)

I den nyare studien lägger de till sex nya studerade år, från 1932 och framåt till 1957. De nyare data, efter 1927 där det förra pappret slutade, visar att i takt med att förmögenhetsojämlikheten minskade, så minskade också arvens storlek. Och med detta skedde något fascinerande: "Rentiers did not disappear, they just became poor." (s. 7)

Modellen kommer mycket ut ur Pikettys bok från 2014 tror jag att det är rimligt att säga, det är mycket r-g. När de ska motivera varför de jämför en rentiers kapitalinkomst med en genomsnittlig arbetsinkomst (s. 10-11), gör de det på ett intressant sätt tycker jag. Ett, de menar att genomsnittlig arbetsinkomst är ett bra sätt att i mikro-data-miljön de jobbar i, fånga g ur makro-modellen r-g. Två, för att diskutera ojämlikhet är genomsnittlig arbetsinkomst ett bra mått: att säga att någon har en kapitalinkomst som är 30 gånger större än en genomsnittlig arbetarlön är mer meningsfullt än att säga att personen tjänar 38 250 francs i 1912 års priser. Och till slut, i alla fall genom 1800-talet anställde rika människor många personer: betjänter, kockar och hembiträden (Hoffman et al 2002).

Referenser

Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal, "The End of the Rentiers: Paris 1842-1957", WID.world working paper No 2018/1. Paris: World Inequality Database.

Ärvd och förvärvad förmögenhet: Paris 1872-1927

Många studier av inkomstfördelningens utveckling ser framför allt på toppinkomsttagarna, och relaterar deras inkomster till nationalinkomsten. Så till exempel Bartels (2019) om Tyskland och de andra studierna i mitt föregående inlägg. Ett annorlunda angreppssätt till frågan om den ekonomiska ojämlikheten i 1900-talets början tas av Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal i en studie publicerad i Explorations in Economic History år 2014.

Deras studie bygger på material från den franska arvsskatten. De har tidigare arbetat med detta material, samlat in information om arv i Paris för ett antal år från 1807 till 1902, vilket de länkade till nationella samples och tabuleringar om arv, i en studie av förmögenhetsfördelningen i Paris och Frankrike sedan 1807. I studien från 2014 använder de ett dynamiskt inslag i de franska arvsuppgifterna: att man listade inte bara förmögenheten för den som gick bort (dvs hur mycket hans eller hennes barn skulle få ärva), utan också, för gifta personer, hur mycket hen en gång i tiden själv hade ärvt. Till studien från 2014 gick de tillbaka till arkivet och samlade in fler arvsskatteuppgifter från 1872, 1882, 1892, 1897, 1912, 1922 och 1927. De har samplat alla ur gruppen de rikaste 2 procenten, hälften av nästa 4 procent, en fjärdedel av nästa 8 procent, och en åttondel av resten av de som gått bort med någon förmögenhet.

De använder historiska data om aktier för att beräkna avkastningen på aktie-ägande, data om statsobligationer för avkastningen på obligationer, och skattemyndigheternas antagande för avkastning på fastigheter.

1912 var det genomsnittliga arvet i toppdecilen av arv 130 000 francs, och i toppercentilen var det 2,4 miljoner francs. Nationalinkomsten per capita 1912 var 1500 francs, och genomsnittlig arbetsinkomst var 1000 francs. Med en avkastning på 4 procent, skulle ett arv på 2,4 miljoner francs ge en årlig inkomst om 100 000 franc, alltså 100 gånger mer än den genomsnittliga lönen. (s. 30) Detta medan toppercentilen av löneinkomster bara var 10 gånger snittlönen. Förmögenhetsojämlikheten i Paris var mycket hög: toppercentilen ägde 52 procent av förmögenheterna 1872 och 63 procent 1912, minskade efter WW1, men var fortfarande 58 procent år 1927. Mellan 1912 och 1927 ökade konsumentpriser med 500 procent medan priset på fastigheter och värdepapper bara ökade 200 procent.

Rika parisares portföljer var sofistikerade. Andelen fastigheter var ungefär en tredjedel, varav ungefär 20 procent fastigheter i själva Paris, och 10 procent utanför staden. 1912 var 20 procent "equities", 18 procent privata obligationer, 14 procent statsobligationer, och 9 procent andra finansiella tillgångar inklusive sparkonton och kontanter. (s. 31) Liksom de rika britterna studerade av Scott och Walker (2020), var utländska finansiella tillgångar en viktig del av förmögenheten i Paris: 20 procent år 1912.

Två tredjedelar av de som gick bort i Paris hade noll eller nära noll förmögenhet. En tiondel av befolkningen var rentiers, men eftersom så få alls hade förmögehet, stod rentiers för en stor del av den totala förmögenheten: ungefär 60 procent. Det ser vi i figur 4 nedan. Deras definition av rentiers är de som lämnar mindre tillgångar när de dör, än vad de ärvde: de har alltså under sitt liv sedan arvet konsumerat mer än de tjänat.

Förmögna icke-rentiers, sparare, hade bara ärvt en fjärdedel av sin förmögenhet, resten hade de själva arbetat ihop till, säger PPVR ("the other three quarters came from labor earnings", s. 34). Här undrar jag dock hur de tänker om skillnaden mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst. Man kan väl ha haft stora kapitalinkomster i sitt liv utan att ha ärvt kapital? Jag tänker mig det som ett möjligt tredje sätt att bli rik, kanske "spekulant" eller "entreprenör" istället för rentier eller sparare. Alternativet entreprenör dyker upp lite längre fram i pappret (S. 37) men inte riktigt i bemärkelsen jag tänker på.

Rentiereer var äldre än befolkningen i allmänhet, visas i figur 6 för år 1912. Här undrrar jag om den möjliga spänningen mellan rentiers höga ålder å ena sidan, och deras stabilitet som andel av befolkningen å andra sidan. Fylls gruppen då ständigt på? Det antar jag med tanke på stabiliteten i figur 4 ovan.

PPVR hittar i alla fall förändring efter 1912. Från 1872 till 1912 var rentier-samhället "self-sustaining", på så sätt att de rikaste av rentierer lämnade tillräckligt mycket förmögenhet till nästa generation så att också de kunde leva på samma levnadsstandard, ungefär 90 gånger den genomsnittliga inkomsten. Men rentiers som dog efter 1920 och hade konsumerat så mycket, lämnade bara tillräckligt till sina arvtagare så att de skulle kunna konsumera 30 gångerden genomsnittliga arbetsinkomsten varje år. Nedgången syns i Figur 7.

Då underskattar detta ändå förändringen genom att alla beräkningar i pappret är utan att beakta skatter. före 1914, säger författarna, är det ett helt okej antagande: arvsskatten var som mest 5 procent, och det fanns ingen inkomstskatt. Men på 1920-talet tilltog både arvsskatten och skatter på kapitalinkomster (s. 39).

I slutsatsdiskussionen har de en intresssant diskussion om Paris under denna period som studieobjekt.

"we focus on Paris not just because its data are excellent, but also because it offers a spectacular illustration of what a rentier society looks like. There are good reasons to believe that the results would not be radically different in today's France or U.S., or in the past in many places. Paris will also prove to be an excellent laboratory for studying the massive decline in inequality that arose following the Great Depression. That is a problem we fully intend to tackle but which could not be addressed here for lack of space." (s. 39)

Referens

Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal (2014), "Inherited vs self-made wealth: Theory and evidence from a rentier society (Paris 1872–1927)", Explorations in Economic History 51: 21-40.

Social rörlighet sedan 1800-talet

Det pågår en mini-boom i forskning om historisk social rörlighet just nu. Som jag diskuterat lite i inlägget om det franska TRA-samplet så har digitaliseringar av folkräkningar från 1800-talet och ökad datakraft möjliggjort skapandet av stora samples.

Jag tror att det började, eller tog ny fart, med Long och Ferrie (2013). Long och Ferrie jämförde USA och Storbritannien, vilket förstås är ett bra par av länder att studera om man vill ha uppmärksamhet i vår anglo-orienterade forskarvärld. USA är av särskilt intresse pga myten om "amerikansk exceptionalism" från Tocqueville och andra: idén om ett särskilt öppet samhälle, utan traditioner av feodalism, och med stor social rörlighet, där man kunde gå "från rags to riches". Long och Ferrie kritiserar tidigare studier av social rörlighet på 1800-talet i dessa länder -- användandet av anglikanska äktenskapsregister i GB för minskad representativitet när samhället blev mer pluralistiskt religiöst i slutet av 1800-talet, studier av Boston och andra platser i USA för att bara handla om en (icke representativ) plats i taget. Long och Ferrie använder i stället ett nationellt representativt sample av män från folkräkningarna 1850/51 och länkar dem till män i folkräkningarna 1880/81. Totalt får de ihop 23,000 far-son-par, men av orsaker som har med datakvalitet att göra använder de huvudsakligen "bara" 5,000 par. Dessa länkar de till 1900-talet med data från existerande studier. Klass-schemat som de använder för att studera social rörlighet är: tjänstemän (white collar), bönder, kvalificerade arbetare (skilled), och okvalificerade arbetare. Det var mindre vanligt i 1800-talets USA att sonen tillhörde samma yrkeskategori som sin far, och tar man hänsyn till skillnader i yrkesstruktur, så var USA:s "fördel" (om vi antar att social rörlighet är något positivt) ännu större. I USA blev 81.4 procent av sönerna till okvalificerade arbetare något "högre" än sina fäder, men i Storbritannien gällde det bara 54.3 procent. Färre upplevde också social rörlighet neråt i USA. Intressant nog så är USA -- enligt Long och Ferries data från 1940-talet och 1970-talet -- i mitten av 1900-talet inte längre mer rörligt. En viktig anledning till skillnaden  USA--Storbritannien på 1800-talet och mellan USA på 1800-talet och USA på 1900-talet är att 1800-talets USA hade en stor bondebefolkning, som i hög grad höll på att lämna bondelivet och röra sig till andra sektorer och yrken. Det är dock inte hela förklaringen; en annan delförklaring är att US-amerikanerna flyttade mer (rent geografiskt alltså) än britterna. Long och Ferrie spekulerar, bl.a. baserat på en artikel av Piketty från 1995 om "dynastic learning", om att större (faktisk) social rörlighet i USA på 1800-talet gav upphov till iden om amerikansk exceptionalism, som levde kvar också efter att den stora sociala rörligheten försvunnit, och legitimerade att man avstod från en jämlikhetsfrämjande välfärdspolitik à la Europa.

Jörgen Modalsli (2017) fortsätter i Long och Ferries spår men studerar Norge, och lyckas med norska data länka inte färre än 836 tusen far-son-par från 1865 till 2011! Han använder mobilitetsmatriser, alltså rörelse (eller ej) från en yrkeskategori till en annan, men också inkomstdata. De huvudsakliga källorna är dock de norska folkräkningarna från 1865, 1900, 1910, 1960, 1970, 1980 och 2011. Folkräkningarna från 1865 och 1900 hade redan släppts, och använts i Abramitzky et als (2012, 2013) uppmärksammade studier av emigrationen från Norge till USA. Den från 1910 släpptes 2010 men kodades bara med moderna yrkeskoder 2014. De moderna folkräkningarna har redan använts i forskning om social rörlighet, men Modalsli är den förste att länka de historiska (1865-1910) och de moderna (1960-2011) folkräkningarna, så att han kan ge en bild av social rörlighet på lång sikt. Länkandet mellan folkräkningarna sker på grundval av namn, födelsedatum, och födelseplats. Med tanke på att mycket av måtten på historisk social rörlighet handlar om rörelse mellan grova yrkeskategorier (bonde, tjänsteman, kvalificerade och okvalificerade arbetare), så gillar jag att hans första diagram är ett med andelen i den yrkesverksamma befolkningen som tillhör varje grupp -- se ovan. Inte helt ovantat så faller andelen bönder mycket kraftigt över perioden, från ungefär 50 procent till ett par procent. Andelen män som byter yrkesgrupp jämfört med sin far är 46 procent 1865-1900, 50 procent 1910-1960, 52 procent 1960-1980, och 50 procent 1980-2011. År 1900 var 60 procent av länkade söner till bönder fortfarnde bönder; andelen faller till 18 procent år 2011, då bara 1 procent av befolkningen var bönder. Fram till 1980 var den vanligaste övergången för bondsöner kvalificerade arbetare, och 1980-2011 var det att bli tjänsteman. Alla gruppers rörlighet ut ur den egna gruppen ökade över tid, förutom tjänstemän (vilket förstås reflekterar att en mycket större andel av befolkningen var tjänstemän 2011 än 1865).

När Modalsli jämför Norge med USA och Storbritannien finner han att den sociala rörligheten på 1800-talet är mycket lägre i Norge än USA, och lite lägre än i Storbritannien. På 1900-talet ökar rörligheten, blir ungefär samma som i USA och större än GB i mitten av århundradet. För att lista ut vilka faktorer som spelar roll så provar Modalsli bl.a. att göra analyserna utan bönder (en speciell grupp), och istället studera rörligheten mellan arbetar- och medelklass (dvs tjänstemän). På 1800-talet var det mycket ovanligare att gå från arbetare till tjänsteman i Norge än vad det var i USA eller Storbritannien (s. 54) -- ett slående resultat om vi tänker oss en skandinavisk egalitarianism? I slutet av 1900-talet försvinner skillnaden. En jämförelse mellan bönder och icke-bönder ger mycket olika resultat för Norge och USA -- i Norge består den starka kopplingen att bönders söner blir bönder, medan den i USA i princip försvinner. Däremot är den sociala rörligheten för icke-bönder stabil i USA, men ökar i Norge (s. 56). Regionala skillnader spelar ingen särskilt stor roll i Norge. För att förklara den stadigt ökande sociala rörligheten så menar Modalsli att vi måste se på en mängd faktorer -- just eftersom ökningen varit så långvarig och stadig, kan den inte bero på någon särskild händelse eller reform. Han föreslår teknologisk utveckling, utbildningsexpansion och utbyggnad av socialförsäkringssystemen som förklaringar. Intressant nog så vänder han sig i slutsatserna mot Clarks (2014) tes, baserad på elitdata (t ex den svenska adeln) om att den sociala rörligheten över tid är låg och konstant -- det går visst att öka den, menar Modalsli.

För Frankrike har Jérôme Bourdieu med olika medförfattare gjort studier av social rörlighet sedan 1800-talet både före och efter Long och Ferrie (2013)*. Redan 2009 publicerade Bourdieu, Ferrie och Kesztenbaum en jämförelse mellan social rörlighet mellan Frankrike och USA. Också de börjar med Pikettys artikel från 1995 om sambandet mellan social rörlighet och omfördelningspolitik, och en kontrast mellan USA och Europa i Tocquevilles efterföljd. I sin empiriska undersökning använder de för Frankrike två typer av data (1) äktenskapsregister med yrkesinformation från 1800-talet, och (2) Formation Qualification Professionelle-surveyn med 4,700 far-son-par från sena 1900-talet. För USA använder de (1) folkräkningsdata med 75,000 far-son-par från 1850-1910 och (2) 1973 års Occupational Changes in a Generation (OGC)-survey med 10,000 far-son-par. För båda länderna kan de analysera både rörlighet för en individ över livscykeln (från ca 20 års ålder till 50 år) och rörlighet från far till son. Från 1850-1880 till 1950-1977 ökar andelen av franska män som hamnar i annan yrkeskategori än sina fäder från 48 till 53 procent; i USA är siffrorna 50 och 56 procent. Med mer komplexa mått ökar rörligheten från 1800-talet till mitten av 1900-talet, och minskar sen. Rörligheten är alltid större i USA än i Frankrike, och är lägst för bönder och tjänstemän (s. 543). De ger Tocqueville rätt i att USA var exceptionellt (s. 548).

I en ny artikel studerar Bourdieu och hans medförfattare -- Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann istället persistensen i förmögenhet mellan generationerna i Frankrike sedan 1800-talet. De använder TRA-enkäten, som kan ses som ett slumpmässigt urval av den franska befolkningen, motsvarande 1/1200 av de som dog före 1940 och 1/2000 av de som dött sedan dess. De kan här länka ihop 7782 far-barn-par, inkluderande 4372 olika fäder (varav en del har flera barn). Förmögenhetsvariabeln är brutto-värdet (inflationsjusterat) av ens tillgångar när man dör -- fastigheter, kläder, möbler, jordbruksredskap, aktier m m. Uppgifterna om värde kommer från Fiscal Department (l'Enregistrement), som samlat in dem för betalandet av en arvsskatt. De skiljer på tre grupper -- de som har ingen eller i princip ingen förmögenhet värd något, medelklassen som har en del, och så de rika som har stora tillgångar. Rörelserna mellan de tre kategorierna är slående stabila över tid -- de i mellangrupperna rör sig en del (30-40 procent flyttar sig), men de i de nedre och övre grupperna tenderar att stanna på sina respektive platser. Rörligheten uppåt i strukturen ökar något, från 15 procent 1848-69 till ca 22 procent 1940-60, och rörligheten nedåt är rätt stabil, runt 20 procent (s. 34) Regressionskoefficienten för att låta faderns förmögenhet bestämma barnets (loggade) förmögenhet är 0.320 i hela samplet, men 0.349 1848-69, 0.290 1870-1894, 0.374 1895-1913, 0.312 1914-39 och 0.210 1940-60. Persistensen går upp och ner lite, men är svagast under efterkrigstiden, vilket vi skulle förvänta oss (s. 37). I slutsatserna säger de:

"Mobility is driven by sizable movements in the bottom and the middle class, while inequality is determined by the two extremes, the bottom and the top. During the nineteenth century, intergenerational mobility was stable and oriented mostly downward, as the size of the bottom group increase continuously. Mobility increased after World War I, mainly driven by the upward mobility from the bottom to the middle class. Mobility is related to changes in the occupational structure as well as the extension of pension benefits that modified the motive of holding an asset. The composition of wealth is also likely to change during that process, and switch from professional assets to financial assets.We leave this question for further work." (s. 45)

referenser

Jérôme Bourdieu, Joseph P. Ferrie, and Lionel Kesztenbaum (2009) "Vive la différence? Intergenerational Mobility in France and the United States during the Nineteenth and Twentieth Centuries", Journal of Interdisciplinary History.
Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann (2019) "Intergenerational wealth mobility in France, 19th and 20th century", Review of Income and Wealth. 
Jason Long och Joseph Ferrie (2013) "Intergenerational Occupational Mobility in Great Britain and the United States Since 1850", American Economic Review.
Jørgen Modalsli (2017) "Intergenerational Mobility in Norway,1865–2011", Scandinavian Journal of Economics. 

*Förvisso hade Long och Ferrie redan 2007 publicerat en artikel i Economic Journal om yrkesrörlighet i GB och USA på lång sikt. Den har jag inte läst.