Den franska tredje republiken

 

Adolphe Thiers (1797-1877), den Tredje republikens första president, 1871 till 1873

 

 

Hur kunde Frankrike bli en stabil demokrati 1870? Statsvetaren Stephen E. Hanson tar i en artikel från 2010 upp denna fråga. Han motiverar studien i två steg. Ett: det är ett viktigt fall (av en demokratisk regim) att studera.

"The case is of obvious historical significance: The Third Republic was the first stable electoral democracy with universal male suffrage on the European continent, and its example inspired republicans throughout Europe and beyond. From a theoretical point of view, the consolidation of French democracy from 1870 through 1940 poses fascinating puzzles: Surely one would not ordinarily have predicted the long-term success of democratic institutions in a country emerging from a century of dictatorship and violence, in a geopolitical neighborhood dominated by well-established monarchies, and with powerful economic and social elites staunchly opposed to democratic ideals. (s. 1024)

Trots detta har fallet sällan studerats av demokratiseringsteoretiker, säger Hanson. Detta delvis eftersom regimen efter dess kollaps under andra världskriget, fick ett dåligt rykte: "In Stanley Hoffmann’s (1963) memorable phrase, France under the Third Republic could be summed up as a “stalemate society”—a system incapable of making a full breakthrough to dynamic capitalism because of its dependence on small-scale agriculture combined with its weak executive capacity, inefficient bureaucracy, and pervasive official corruption (Crozier, 1970)." (s. 1024 ) Givet Frankrikes turbulenta 1800-talshistoria före 1871 menar Hanson dock att regimen snarare överpresterade vad gäller demokrati och stabilitet. Detta är en intressant formulering:

"given France’s limited degree of urbanization and the dependence of the French bourgeoisie on the state under the Second Empire, structuralist theories would lead us to predict that the most likely political outcome during the 1870s was some form of monarchy with at most a limited role for an elected parliament—that is, the sort of regime found in neighboring Germany in the same time period." (1026)

Det andra skälet till att den tredje republiken har ignorerats är att den inte passar in med de två dominanta teorierna på fältet: "The two main approaches to explaining the “first wave” of democracy in Europe—modernization theory and the class coalition approach inspired by Barrington Moore", som "both saw the French case as a classic example of democratization as a response to long-run structural socioeconomic and cultural changes." (s 1025) Detta är ett problem: "These teleological approaches to understanding French democratization gloss over the contingencies and turbulence of the early years of the Third Republic. A closer analysis of French politics in these years clearly demonstrates that the ultimate victory of democracy was by no means a sure thing." (1026)

Hanson gör ett intressant argument om hur man kan tolka den tredje republiken:

"the chaotic first years of the French Third Republic clearly constitute a “critical juncture” as defined by Capoccia and Kelemen (2007): that is, a relatively short period of time during which ordinary structural constraints on human agency became less constraining and actors’ choices had far greater long-term institutional effects than in normal times. ... the events of the 1870s in France ended up hav- ing path-dependent effects that “locked in” a particular definition of French national identity—one that remains at the core of contemporary French politics (Mahoney, 2000; Pierson, 2000)" (1027)

Och:

"the surprising success of republican democracy in the Third Republic demonstrates the crucial importance of ideological conviction in turbulent postimperial settings. My central hypothesis is as follows: In periods of high social uncertainty, political elites with clear ideological visions of the future can potentially generate large-scale organizations of party activists that give them a strategic advantage over their more “pragmatic” opponents. " (1027)

Jag tycker att det här är väldigt intressant, hur Hanson betonar betydelsen av en politisk vision:

"Clear and consistent ideologies, I argue, can provide a solution to this collective action dilemma by artificially elongating the time horizons of those who embrace them. By presenting an explicit and desirable picture of the political future, successful ideologues can induce at least some instrumentally rational individuals to embrace a long-run strategy of cooperation with other converts." (s. 1027-8)

Hanson menar att det i Frankrike 1870 fanns fyra rivaliserande ideologiska läger, som alla förstås sprang ur det existerande systemet, det andra kejsardömet (som varade mellan 1852 och 1870): Republikanerna, Legitimisterna, Orléanisterna, och Bonapartisterna. Republikanerna var ett brett ideologiskt läger som varierade mellan liberalism och socialism, men som alla ville ha en politisk demokrati. Léon Gambetta, jurist från Marseille, var Republikenernas viktigaste politiske ledare och agitator, och 1869 samlade han sina förslag i Belleville-programmet som byggde på universell, sekulär folkskola och allmän rösträtt utan restriktioner. (s. 1030) Legimisterna föddes som rörelse ur greven de Chambords krav på den kejserliga tronen. "Chambord’s ideological understanding of how one should define “France” can be summed up in three phrases: divine right monarchy, faithful Catholicism, and reestablishment of the “natural” hierarchical order of society." (s. 1031) Chambord argumenterade för att Frankrikes hemska upplevelser av revolution, krig och ockupation sedan 1789 var Guds straff för synden kungamord under Revolutionen. Orléanisterna var en vagt liberal rörelse som enligt Hanson 1870 hade en tuff ideologisk situation:

"In 1830, liberal admirers of British parliamentarianism could reasonably portray the constitutional monarchy of Louis-Philippe, with its strictly limited suffrage, as an effort to emulate one of the most democratic countries in the world. By the 1860s, with Great Britain and the United States moving toward full universal male suffrage and even the Second Empire promoting mass democracy, albeit in authoritarian guise, the reestablishment of Orléanist constitutional monarchy seemed a step backward for liberalism." (s. 1033)

Också det fjärde lägret, Bonapartisterna, hade 1870 ideologiska problem. Napoleons legitimitet hade i princip byggts på hans karisma och militära framgångar, inte på en ideologi och dess tilltal, och detsamma gällde hans brorson, Louis Napoleon som var president 1848-52 och kejsare 1852-1870. Bonapartisterna var 1870 ett ideologiskt splittrat läger, från anhängare av diktatur till mer liberala personer.

 

Efter Frankrikes förlust i slaget vid Sedan i september 1870 följde en period av massiv osäkerhet, inklusive en tysk militärockupation, ett stort krigsskadestånd, och att ge upp Alsace och Lorraine. I två månader våren 1871 behärskades huvudstaden av den socialistiska Pariskommunen innan den nedtrycktes av den nya regeringen ledd av Adolphe Thiers till en kostnad av 20 000 liv; ytterligare 50 000 sattes i fängelse. "The period 1870-1871 became popularly known as l’année terrible." (s. 1034) Thiers kom ur det Orléanistiska lägret men var en äldre politiker som hade förtroende i flera läger och kunde styra i det svåra läget. "Ironically, Thiers’s success in ending the German occupation ended the diplomatic crisis that had made him temporarily indispensable even to right-wing monarchists who opposed his increasingly open embrace of the republic, and he was ousted by a parliamentary vote on May 24, 1873." (s. 1035) Efter Thiers utslängning följde ytterligare ett halvår av kaos innan krigshjälten Patrice MacMahon utsågs till president på en sjuårsperiod.

Innan MacMahon utsågs på hösten 1873, så kallades greven av Chambord till ny kejsare av legitimisterna. Han var barnlös och över 50 år gammal, det var 43 år efter att den senaste Bourbon-kungen fallit, och han var politiskt oerfaren. Hans enda politiska tillgång, säger Hanson, var hans tydliga vision för vad för slags Frankrike han ville bygga. Hans största PR-problem i det läget var hans insisterande på att återinföra Bourbonernas vita flagga med ättens lilja, medan alla andra partier och grupper, inklusive militären under MacMahon, ville behålla trikoloren. På denna symbolfråga föll Chambords kandidatur till tronen! MacMahons sjuåriga presidentur var mot denna bakgrund tänkt som en andningspaus där fransmän från olika politiska läger skulle kunna förenas.*

Åren 1874 till 1877 ger Hanson rubriken "Stalemate", eller "dödläge". De preussiska trupperna hade lämnat landet, krigsskadeståndet var återbetalat, och den nya franska regimen var diplomatiskt erkänd. 1875 skapades en ny konstitution, och republikanernas ledare Gambetta arbetade hårt för denna och för att ge den bred förankring. Han var en skicklig politiker och republikanerna vann i parlamentsvalet 1876 4,028 miljoner röster mot de konservativas 3,202 miljoner.

Kombinationen av republikansk majoritet i parlamentet och den konservative MacMahon som president ledde föga förvånande till konflikt. I centrum av konflikten stod katolicismen och dess roll i samhället, gentemot en delvis anti-klerikal republikanism. (s. 1047-8) MacMahon tillsatte 1876 en republikansk statsminister för att spegla den parlamentariska majoriteten, men tappade redan i maj 1877 tron på denna lösning, och ersatte den republikanska regeringen med en allians av Legitimister, Orléanister och höger-Bonapartister. MacMahon hade en sjuårig mandatperiod,  och utlyste redan till november 1877 ett nytt parlamentstval, och Gambettas huvudsakliga budskap var att "A victory for MacMahon would mean the restoration of the most reactionary clerical and feudal elites in France, who would soon unleash war with Germany and Italy over the status of the Pope’s temporal power." (s. 1049)

Gambetta och Republikanerna vann, i december 1877 tillträdde en helt republikansk regering, och Hanson menar att detta valresultat var av historisk betydelse:

"With the end of the seize mai crisis, the shape of the French political regime was determined for more than six decades. Gambetta wasted no time in declaring that the “forces of the future” had triumphed over those of the past. /.../

The victorious republicans quickly solidified their political success by reorienting French political culture to reflect the key principles of republican ideology. In 1879, the Marseillaise was declared to be the French national anthem and July 14 became the most important national holiday. Already by 1880, new education minister Jules Ferry introduced legislation to mandate universal secular public education throughout France—as had been demanded by radical republicans since the Belleville Program of 1869. The Jesuit order was dissolved, and thousands of other monks and nuns were forced out of the classroom. The content of schooling in the new free public education system naturally also reinforced republican ideology in mass culture. " (s. 1050-1)

Den nya republikanska regimen var sexistisk och pro-imperialistisk, men Hanson menar att den också gjorda stora och viktiga framsteg. Partier både till vänster och till höger var för decennier framåt i huvudsak eniga om att konkurrera om makten inom det ramverk som skapats med konstitutionen 1875.

 

 

referens
Stephen E. Hanson (2010) "The Founding of the French Third Republic", Comparative Political Studies 43(8/9) .

fotnot

* mer utförligt: "The “temporary” nature of MacMahon’s presidency would serve many political purposes: It would place a popular ally of conservatism and Catholicism in the highest office of the land, it would defer any final decision about the precise institutional form of the new French regime, and it would provide a potential last-ditch alternative to radical republicanism in case its social power could not otherwise be checked. What the septennate explicitly could not do, however, was resolve France’s identity crisis." (s. 1043)