Strukturomvandlingen ut ur jordbruket

Francisco Alvarez-Cuadrado och Markus Poschkes artikel från 2011 börjar på ett slående sätt: "The process of economic development is always and everywhere characterized by substantial reallocations of resources out of agriculture." Ekonomer är ense om att detta drivits av produktivitetsutveckling, men de är oense om ifall utvecklingen inom jordbruket eller inom industrin varit viktigast. Med tanke på hur stora jordbrukssektorerna fortfarande är i fattiga ekonomier idag, är det viktigt att ha "a proper understanding of the historical determinants of structural change." För att få detta applicerar Alvarez-Cuadrado och Poschke en enkel modell, som kan fånga upp både förändringen inom jordbruket och förändringen inom industrin, och testar den på 12 länders utveckling från 1800-talet och framåt. År 1800 arbetade ungefär tre fjärdedelar av USA:s arbetskraft i jordbruket, som stod för mer än hälften av BNP; tvåhundra år senare var andelarna 2,5 procent och 1 procent.

De presenterar debatten som att Arthur Lewis (1954) är en företrädare för industri-modellen, där kapitalackumulation, ökad produktivitet och ökade löner i den urbana sektorn driver utvecklingen framåt. Harris och Todaros (1970) modell över migration mellan stad och land ser de som samma skola: "Both theories suggest that productivity advantages in manufacturing raise urban incomes and drive the process of structural change." Denna förklaring kallar Alvarez-Cuadrado och Poschke "labor pull"-hypotesen, och de ser också Hansen och Prescott (2002) som en del av denna förklaring.

Den motsatta förklaringen börjar med Ragnar Nurkse (1953) som argumenterade att “everyone knows that the spectacular industrial revolution would not have been possible without the agricultural revolution that preceded it.”  Också hos WW Rostow (1960) var produktivitetstillväxt i jordbruket nödvändigt för en takeoff. Detta kallar A-C och P för "labor push"-hypotesen och depekar på Gollin, Parente och Rogerson (2002, 2007) som en modern formalisering av dessa idéer, med Ngai och Pissarides (2007) i samma skola.

Båda skolorna predicerar på sikt med ekonomisk utveckling en lägre grad av sysselsättning i jordbruket, och en mindre andel av BNP från jordbruket. Men de har olika prediktioner vad gäller relativprisernas utveckling, och därför använder A-C och P relativpriserna som indikator på den relativa produktivitetsutvecklingen mellan branscher.

De sammanfattar resultaten som att båda kanalerna spelar roll, men med olika vikt i olika länder och olika perioder. I USA dominerade "labor pull"-kanalen (alltså högre tillväxt i industrin) före WW1, medan "labor push"-kanalen, alltså högre produktivitet i jordbruket, efter 1945. Strukturomvandlingen accelererade över huvud taget efter 1945. Överlag så menar de att labor pull/industrins utveckling var viktigast, förutom efter 1960 och i länder där jordbruket redan hade minskat sin andel av sysselsättningen rejält. "The importance of time periods in our results suggests the presence of common trends in technology, most plausibly in innovation and the diffusion of technology. However, a country’s current stage in the structural transformation also matters. In particular, there appears to be a sequence of “first pull, then push.”" (s. 130)

"The main contribution of our paper is to provide insights about the historically important drivers of structural change." De menar att detta har policy-relevans: för att förstå hur (den önskvärda) strukturomvandlingen går till, måste vi tänka på industrin.

Deras källor för historiska data är "Brian R. Mitchell (1988, 2003a, 2003b) and the Groningen Growth and Development Centre (GGDC) 10-sector and Historical National Accounts databases (for documentation, see Bart van Ark 1996; Marcel Timmer and Gaaitzen J. de Vries 2007; Jan-Pieter Smits, Pieter Woltjer, and Debin Ma 2009)". Från Groningen-centret får de antingen sektorsvisa prisutvecklingen direkt, eller så räknar de ut den från skillnaden mellan rörliga priser och fasta priser-serierna. För USA finns inte sektorsvisa priser för 1800-talet utan där gör de en abrovink och använder försäljningspriser för alla varor jämfört med försäljningspriser för livsmedel. Eftersom prisserierna för USA skapats på ett annorlunda sätt än alla andra länder, kör de analysen separat för USA.

"The failure of price indices to adjust for new goods and quality changes, which arguably matter more for nonagricultural goods, could imply that increases in the relative price of manufacturing goods are overstated, and the trends we find have to be corrected downward. Without this correction, there is a bias against finding a “pull” channel. Quantitatively, the Boskin Commission report argues that the US CPI overstated inflation by around 1.1 percentage points in 1995–1996 (see e.g., Michael J. Boskin et al. 1998). The bias most likely was not constant over time and probably was lower before the 1990s, which makes it difficult to judge its size. While the issue is not resolved with precision, we can still conclude that observing a period of falling nonagricultural goods prices robustly indicates a dominant pull channel, while this is not so clear for the opposite case. Finally, while in theory changes in the composition of baskets used for the price indices could lead to spurious trends, this does not appear to be too much of a concern, as price indices relying on broader baskets (though with more sparse observations) exhibit similar trends, at least in the United States (Benjamin N. Dennis and Talan B.  Iscan 2009). We thus believe our results to be robust, though it is, of course, impossible to be absolutely certain that they do not reflect some imperfections of the data." (s. 137-138)

Diagram 1, som jag klistrat in ovan, visar andelen av sysselsättningen som är i jordbruket och relativpriset för industrivaror/jordbruksvaror i USA sedan 1790. Industrivarornas relativpris hade ingen särskild tendens 1800-1850 men föll sen i hundra år fram till mitten av 1900-talet, vilket tyder på en bättre produktivitetsutveckling i industrin. Sysselsättningsandelen i jordbruket föll i princip konstant från 1830-talet till 1980-talet, med undantag för en blipp under Depressionen. A-C och P tolkar mönstret som att före WW2 var det labor pull som minskade sysselsättningen i jordbruket: tillgången på mer produktiva och därmed bättre betalda jobb i industrin. Efter 1950 var det däremot labor push: produktiviteten ökade mer i jordbruket än i industrin vilket gjorde att man kunde producera mer med färre arbetare, samtidigt som Engels lag gör att efterfrågan inte ökar linjärt på mat även fast den blir (relativt och absolut) billigare. Diagram 2 stödjer vidare denna tolkning genom att visa den faktiska relativa produktivitetsutvecklingen tillsammans med relativpriset.

 

referens

Francisco Alvarez-Cuadrado och Markus Poschke (2011) "Structural change out of agriculture: Labor push versus labor pull", American Economic Journal: Macroeconomics 3 (July 2011): 127–158. Läs här.

Tillbakablickar på Lewismodellen

Det var 1954 som Arthur Lewis publicerade sin klassiska artikel ‘Economic Development with Unlimited Supplies of Labour’ i tidskriften The Manchester School. Samma år som Simon Kuznets höll det anförande som ett år senare blev hans mest klassiska artikel om inkomstfördelningen, och verkligen av samma historiska epok, industrialismen på högvarv i Väst och på väg in i en intensifierad diskussion om utvecklingsekonomi.

År 2004 publicerade Manchester School en tillbakablick på Lewis artikel av Gary S Fields (Cornell). Fields introducerar sig själv som någon som arbetat med dualistiska arbetsmarknadsmodeller länge och därför står i intellektuell skuld till Lewis och andra pionjärer på fältet som Fei och Ranis (1964), Harris och Todaro (1970), Doeringer och Piore (1971, 1982) samt Stiglitz (1971, 1982). I hjärtat av Lewis modell är en distinktion mellan två sektorer. Den ena kallas 

"‘capitalist’, ‘formal’, ‘modern’, ‘industrial’ or ‘urban’. The other is that which is alternatively called ‘subsistence’, ‘informal’, ‘traditional’, ‘agricultural’ or ‘rural’. (At one point, I even called the last mentioned the ‘murky’ sector.) In this paper, I shall use the formal/informal terminology." (s. 724-725)

Lewis (1954) avsedde att modellen skulle vara användbar för att analysera t ex Egyptens, Indiens och Jamaicas ekonomi, men inte Storbritannien (där han själv var verksam) eller nordvästra Europa. Fields menar att i verkligheten är arbetsmarknader mer komplexa än två sektorer, men för analytiska och policy-syften är den enkla duala modellen användbar. Den exakta skiljelinjen varierar mellan olika forskare; latinamerikanska ECLAC föreslår till exempel att företag med 5 eller färre anställda ska räknas som den informella sektorn. Lewis själv presenterade distinktionen på ett måleriskt, nästan litterärt sätt:

"What we have is not one island of expanding capitalist employment, surrounded by a vast sea of subsistence workers, but rather a number of such tiny islands . . . We find a few industries highly capitalized, such as mining or electric power, side by side with the most primitive techniques; a few high class shops, surrounded by masses of old style traders; a few highly capitalized plantations, surrounded by a sea of peasants. But we find the same contrasts also outside their economic life . . . There is the same contrast even between people; between the few highly westernized, trousered, natives, educated in western universities, speaking western languages, and glorying Beethoven, Mill, Marx, or Einstein, and the great mass of their countrymen who live in quite other worlds." (cit. 725)

Den empiriska essensen är att lönerna för arbetare är högre i den kapitalistiska sektorn; Lewis menade att de typiskt var 30 procent högre jämfört med "subsistence earnings". På 1960-talet utvecklade humankapitalforskare som Schultz (1961, 1962) och Becker (1962, 1964) modellen på så sätt att de påpekade att för att dualism ska föreligga så måste lönerna vara högre i sektor A än sektor B för personer med samma mängd humankapital. Också labor search-modeller har utvecklat och förfinat Lewis antaganden. Ett empiriskt argument mot Lewis duala modell är att arbetare rör sig mellan de två sektorerna: en studie från Latinamerika visar att under en sexmånadersperiod bytte 16 procent av arbetarna i Mexiko och 11 procent av arbetarna i Argentina från eller till ett informellt jobb. Fields menar dock att detta bara visar att de flesta arbetare stannar i den sektor där de är.

Det faktum att arbetsutbudet för den formella sektorn, som rekryterar från den informella/traditionella, i princip är oändligt är vad som gör Lewis modell klassisk snarare än neoklassisk; i den senare skulle den formella sektorn alltid behöva höja lönen när efterfrågan ökar.* Det är dock en dynamisk modell där den formella sektorn växer över tid och med den den ekonomiska tillväxten. Fields ifrågasätter dock Lewis antagande (som motsvarar Kaldors från samma tid, 1956, 1957) att kapitalbildningen helt sker hos kapitalisterna; Fields menar att det både kan ske kapital-läckage till schweiziska bankkonton eller fastigheter i Florida, och kapitalbildning hos arbetarna och småbönderna, på den mindre skalan som större användning av konstgödsel eller maskiner. "For whom is the marginal propensity to form growth-producing capital higher? The answer is by no means evident, at least to me." (s. 728)

Så här beskriver Lewis förhållandet med "unlimited supply of labour":

"An unlimited supply of labour may be said to exist in those countries where population is so large relative to capital and natural resources, that there are large sectors of the economy where the marginal productivity of labour is negligible, zero, or even negative . . . The phenomenon is not, however, by any means confined to the countryside. Another large sector to which it applies is the whole range of casual jobs—the workers on the docks, the young men who rush forward asking to carry your bag as you appear, the jobbing gardener, and the like. These occupations usually have a multiple of the number they need, each of them earning very small sums from occasional employment; frequently their number could be halved without reducing output in this sector." (cit. 728)

I utvecklingsländerna, menade Lewis, hade småföretagen många fler anställda än de behövde, till låga löner, men med ett implicit löfte om att inte säga upp de anställda i dåliga tider, av solidaritet gentemot dem. Ranis menar att begreppet "labor surplus" var olyckligt och att det inte var det viktiga, utan det viktiga var låg marginalproduktivitet och därmed lön. Fields menar att Lewis menade att produktionen i den informella sektorn utmärktes av fallande marginalproduktivitet och att när en del folk lämnade den sektorn för den formella, så kunde medel-inkomsten i den informella sektorn stiga (som Sen 1967 argumenterade). Detta har att göra med Lewis antagande att bönder och liknande i den informella sektorn "anställde" i princip ett obegränsat antal familjemedlemmar och liknande av relationella skäl, inte för att det var ekonomiskt lönsamt. Detta gör att det inte finns någon uttalad arbetslöshet i Lewis-modellen, bara undersysselsättning. (s. 730)

Övergången från traditionell till modern sektor kallade Kuznets "intersectoral shifts", och Fields (1979, 1980) kallade det "modern sector enlargement". Harris och Todaro (1970) formulerade ett alternativ till Lewis i det att man först flyttade till staden, och sedan sökte efter jobb i den formella sektorn; fram tills att man fick ett jobb är man i Harris-Todaro-modellen arbetslös (olikt avsaknaden av öppen arbetslöshet i Lewis-modellen).

"Returning to the Lewis model, his characterization of intersectoral linkages generated two major predictions. The first is that as long as a labor surplus existed, economic growth would generate intersectoral shifts of employment but little or no increase in real wages in the formal sector. The second prediction is that once the unlimited supply of labor is exhausted and the turning point is reached, subsequent economic growth is marked by rising real wages economy-wide." (s. 730)

"The model proved to be remarkably prescient", menar Fields som pekar på Taiwan som exempel: 1954 var den öppna arbetslösheten 6,3 procent, över de kommande sex åren föll den till 4,3 procent men reallönerna steg bara med 2 procent på hela den perioden 1954-1960. Men på 1960-talet föll arbetslösheten till 1,5 procent och reallönerna ökade med hela 81 procent! Fields menar att denna utveckling i två steg -- först fallande arbetslöshet men stagnerande reallöner, sedan full sysselsättning och mycket snabb ökning av reallönerna -- är helt i enlighet med Lewis-modellen, och att det imponerande är att Lewis formulerade modellen innan det hela hände i Taiwan.

Lewis var helt och hållet fokuserad på den ekonomiska tillväxten, menar Fields, med knappt något intresse alls för inkomstojämlikheten. Däremot oroade han sig för fattigdom. Med övergång till den moderna sektorn skulle fattigdom falla, både genom att individerna som går in i den moderna sektorn går ut ur fattigdomen, och genom att arbetarna som är kvar i den informella sektorn blir mindre fattiga. (s. 732-733)

I slutsatserna menar Fields om Lewis-modellen att "Overall, his model has stood up remarkably well." Det i princip oändliga arbetskraftsutbudet håller tillbaka löneutvecklingen, "substantial income sharing" sker i den informella sektorn och det finns turning points -- som illustrerat med Taiwan -- i ekonomisk utveckling.

 

Tio år senare, 2014, skrev Douglas Gollin, professor i nationalekonomi vid Oxford, en artikel som blickade tillbaka på Lewis-modellen vid dess 60-årsdag. Lewis artikel, menar Gollin, jobbade med många saker samtidigt: tillväxtteorier, strukturomvandling, ojämlikhet, löner och demografi. Denna mängd av idéer var ingen slump, menar Gollin och citerar Lewis (1954) inledning:

"This essay is written in the classical tradition, making the classical assumption, and asking the classical question. The classics, from Smith to Marx, all assumed, or argued, that an unlimited supply of labour was available at subsistence wages. They then inquired how production grows through time. They found the answer in capital accumulation, which they explained in terms of their analysis of the distribution of income. Classical systems thus determined simultaneously income distribution and income growth, with the relative prices of commodities as a minor by-product.” (cit. 71)

Lewis diskuterade länder som han menade var inte bara "underutvecklade" utan också "överbefolkade", en kombination som gav upphov till "unlimited supplies of labour". För dagens utvecklingsekonomer är begreppet "överbefolkat" problematiskt menar Gollin, eftersom man idag ser befolkning, sysselsättning och arbetsmarknadsdeltagande som endogena faktorer. Men Lewis hade en viss utvecklingsväg i åtanke och menade uttryckligen att hans modell inte var applicerbar på länder som redan gått över till kapitalistisk produktion, eller länder som hade gott om naturresurser och därför saknade malthusiansk press i subsistenssektorn. 

Gollin redogör kort för Lewis tvåsektorsmodell och övergår till en mer kritisk och analytisk diskussion av Lewis antaganden:

"Lewis was somewhat vague on the theoretical underpinnings of the model. Some ingredients were clear, however. Lewis envisioned a capitalist sector that was, at least in the early stages of development, sufficiently small to be a price taker on the labor market. He assumed that the supply of capital was fixed in the short run and could only be used in the capitalist sector. This assumption implicitly requires a market failure or perhaps a technological barrier, and it is the key ingredient in forcing the economy to include two distinct sectors. The labor-surplus subsistence sector determines the wage rate of the economy, at least in early stages of development. At the prevailing wage (or more precisely at a modest premium above the subsistence sector wage, discussed below), the capitalist sector hires labor up to the point where its marginal value product is equated with the wage. The remainder of the labor force remains in the subsistence sector." (s. 72-73)

Detta kan framstå som en trevligt neoklassisk modell, menar Gollin och pekar på den fixa mängden kapital och variabel mängd arbete mot en viss lön, men "this seemingly neoclassical equilibrium actually rests on a dualistic framework that is imposed by assumption". Framför allt så utgick Lewis från att subsistens-sektorn inte kunde använda kapital på något produktivt sätt; kunde den det så skulle kapitalisterna

"surely be inclined to use some small portion of their capital to “fructify” part or all of the subsistence sector. The marginal returns to capital would presumably be very high for the large numbers of workers in this sector, and market incentives should encourage capital to flow from the capitalist sector to the subsistence sector. Lewis’s explanation for this assumption seems to invoke an essential lumpiness of capital. He writes (p. 145): “If unlimited labour is available, while capital is scarce, we know . . . that the capital should not be spread thinly over all the labour.” Given this assumption, then Lewis’s capitalist sector will indeed look like a standard neoclassical firm, at least for some model specifica-
tions and parameterizations." (s. 73)

Bland andra Wang och Piesse (2013) har utvecklat alternativa mikro-fundament för Lewis modell; Gollin fokuserar i sin artikel istället på big picture, liknande Kirkpatrick och Barrientos (2004). Gollins övergripande åsikt är att inte alla specifika antaganden och mekanismer som hör till Lewis-modellen fått stöd i forskningen, men att "the model remains a powerful and useful tool for thinking about growth because it correctly identifies a key feature of the growth process—namely, the importance of within-country gaps in income and productivity, or dualism". Lewis pekade på det centrala faktumet att även i fattiga länder så finns det öar av rikedom, rika personer och produktiva företag, och de stora skillnaderna tenderar att bestå över tid; han förklarade kanske inte exakt hur och varför, men den deskriptiva insikten är central.

Den centrala idén i Lewis-modellen är delningen mellan den moderna eller kapitalistiska sektorn, och den traditionella subsistens-sektorn. Den traditionella sektorn definieras inte i detalj av Lewis, men den består i princip av folk som lever på subsistens-nivå (Galor och Weil 2000; Hansen och Prescott 2002); Lewis avfärdar uttalat idén att traditionell är samma sak som jordbruk, och menade att kommersiellt jordbruk hörde till den kapitalistiska sektorn i hans modell, medan informella arbeten i städer hörde till den traditionella sektorn. Bland de subsistens-avlönade i städerna fanns enligt Lewis (1954)  ". . . the workers on the docks, the young men who rush forward asking to carry your bag as you appear, the jobbing gardener, and the like." Lewis dualism-tes står sig väl i forskningen ännu, menar Gollin: en rad forskare (Temple 2005, Temple och Wössmann 2006, Vollrath 2009) använder Lewis begrepp uttalat medan andra använder dualismen utan att referera till Lewis, och utvecklingsekonomier verkar ha dualistiska drag ännu idag, även om de precisa gränserna mellan de två sektorerna varierar mellan olika studier. (s. 75) Restuccia, Yang, och Zhu (2008) och Caselli (2005) har pekat på att genomsnittlig produktivitet i industrin i utvecklingsekonomier inte skiljer sig så mycket från genomsnittlig produktivitet i rika länder. De rikaste länderna har ungefär fyra gånger så hög arbetsproduktivitet i industrin som de fattigaste, men i jordbruket är faktorn 45 gånger. Gollin, Lagakos och Waugh (2014) visar relaterat att gapet mellan jordbruk och icke-jordbruk är särskilt stort i fattiga ekonomier.

"In many of the lowest-income countries, the average productivity of labor in agriculture is less than half that of the level in the nonagricultural sectors of the economy. This gap remains even after extensive corrections for differences in hours worked and human capital; the productivity gaps appear in micro data as well as in aggregate data. The average product of labor is not the same as the marginal product, so this is not necessarily evidence of a gap in wages across sectors, nor is it evidence of misallocation per se. The agricultural productivity gap is, however, evidence of a kind of dualism. This dualism extends from the production side of the economy to realized living standards: Young (2013) documents large disparities between urban and rural areas in a number of different measures of well-being." (s. 75)

Dock menar Gollin att Lewis dikotomi mellan de två sektorerna i praktiken kanske snarare är ett kontinuum; "Taking the retail food sector as an example, there are large formal retail establishments such as supermarkets in many developing countries; there are also people selling oranges and pineapples by the roadside from atop their heads."

Lewis citerar aldrig Malthus i sin artikel från 1954, men använder ordet "subsistence" 92 gånger! Exakt vad en subsistens-inkomst är, är dock flyktigt: han diskuterar den som ren och skär överlevnad och inget mer, men överger denna konceptualisering och menar att i praktiken är subsistens-inkomsten ofta lite högre än så.  “It is not, however, of great importance to the argument whether earnings in the subsistence sector are determined objectively by the level of peasant productivity, or subjectively
in terms of a conventional standard of living. Whatever the mechanism, the result is an unlimited supply of labour for which this is the minimum level of earnings.” Lewis efterföljare har varierat antagndena om lönebildningen; Ranis och Fei (1961) i sin tidiga formalisering och utveckling av Lewis-modellen argumenterade "simply for a non-neoclassical wage—meaning a wage higher than the marginal value product of labor—in the subsistence sector. This wage was determined by some social norm or 'institutional or nonmarket forces'". (s. 77)  I deras version av Lewis-modellen var nyckeln låg marginalproduktivitet i jordbruket så att folk kunde lämna den sektorn utan att matproduktionen minskade -- hade den gjort det, hade det hämmat reallönen för folk i den moderna sektorn (eftersom maten blev dyrare). Lönen i jordbruket sattes enligt Ranis och Fei på ett icke-neoklassiskt sätt, utifrån genomsnittlig produktivitet, inte utifrån marginalproduktiviteten. På detta sätt kunde man ha en stor sysselsättning utan att lönen underskred överlevnadsnivån. Lewis (1954) idé om subsistenslöner övergavs alltså redan där och den faktiska (om än knappa) ökningen av lönerna i jordbruket i utvecklingsländer har också visat att Lewis mer omfattande idé om en "konventionellt satt" inkomst fungerar bättre än hans mer stringenta idé om subsistens-inkomst. Ett större problem är att Lewis missade ojämlikheten inom den agrara sektorn; i Kina idag var Gini-koefficienten för utgifter (en proxy för inkomster) 41,5 år 2009 och i Indonesien var den 34,0, motsvarande Storbritannien eller Italien. "These measures of inequality show that rural households vary substantially in their living standards; they are not all living at some absolute level of subsistence, and they are not enduring “shared poverty” through some kind of pooling of income. " (s. 78)

Foster och Rosenzweig (2010) beräknar att omkring 20 procent av Indiens arbetskraft i jordbruket "could be effectively surplus, based on calculations of the minimum efficient scale of farms". Om man minskade antalet arbetare skulle varje arbetare sköta en större mängd jord och de skulle då bli mer produktiva. Kärnan i deras analys blir helt enkelt att den genomsnittliga bondgården i Indien är för liten, och att det ur ett policy-perspektiv blir avgörande att förstå varför man fastnat i denna improduktiva jämvikt. (De verkar ha utvecklat detta mycket intressanta WP till en artikel som publicerades i Journal of Political Economy förra året.)

Varför flyttar inte folk i Lewis-modellen linjärt över från traditionell till modern sektor? Lewis förutsätter faktiskt fri rörlighet** och att arbetare inte i sig har något emot att arbeta i den moderna sektorn. Det är dyrare att bo i städerna så lönerna måste vara högre där. Mer svårbegripligt, menar Gollin, är att Lewis förutsätter att lönen i den moderna sektor sätts utifrån den genomsnittliga produktiviteten där, inte marginalproduktiviteten. Gollin är också skeptisk till Lewis antagande om en konstant kapitalstock: det funkade kanske på 1950-talet, men inte i dagens globaliserade värld. Då blir frågan såklart varför kapital inte rör sig till låginkomstländer för att använda deras arbetskraftsöverskott, och då hamnar vi i Lucas (1990) fråga som "remains a fundamental puzzle for the development and growth literature today." (s. 82)

Nästa tema som Gollin dikuterar är sparande och kapitalobildning. På ett ställe i sin artikel menar Lewis att det stora att förstå är hur ett land går från att spara 4-5 procent av sin nationalinkomst till att spara 12-15 procent. Hans modell var i sin tid helt förenlig med ett planhushållningsperspektiv och med ett positivt synsätt på bistånd för att få igång kapitalbildningen. "Lewis’s capital fundamentalism is not, I think, an essential ingredient of his theories of structural transformation, but it is related to a key set of puzzles about the model. Why doesn’t the modern sector grow? Why doesn’t it attract high rates of investment, given the large pool of unemployed or underemployed labor that could be productively used? Why isn’t the capital spread more evenly across the labor force? Lewis repeatedly says in the paper that this does not happen, and he seems to have in mind some kind of lumpiness or indivisibility with respect to investments. But this argument is never made explicit, and the implied model seems to require some kind of nonconvexity and/or market imperfection in the capital market." (s. 82-83) Lewis antog att det var kapitalisterna som sparade och att detta sparande var nödvändigt för att finansiera investeringar. I rika länder är sparkvoterna högre än vad de är i fattiga länder, men Gollin menar att Lewis här förväxlade korrelation och kausalitet.

"In the growth literature, the view of investment rates as an exogenous determinant of income levels was a widespread view in textbook treatments of the Solow model and in empirical papers such as Mankiw, Romer, and Weil (1992). More recently, however, views have arguably shifted; not only is the savings rate seen as potentially endogenous, but also the correlation between investment rates and income levels has been portrayed as misleading, relating more to measurement approaches than to underlying causal links (for example, Laitner 2000; Restuccia and Urrutia 2001; Hsieh and Klenow 2007). Seen through this lens, Lewis’s effort to explain the investment–GDP relationship seems, with the benefit of 60 years of hindsight, to have been misguided. Reflecting back on his original work in 1968, Lewis appeared to recognize that his own capital fundamentalism was not the right story for many countries—and that the Green Revolution appeared to be associated with agriculture-led growth in some Asian countries. “This author is delighted that there are economies where the productivity of peasants increases steadily and that some portion of that increase goes into capital formation,” Lewis (1968) wrote, somewhat defensively. “This does not render it useless or dangerous to study models of economies where in the initial stages the dynamism of growth is located in capitalist expansion.”" (s. 83)

Den sista sektionen innan slutsatserna handlar om frågan om turning points/vändpunkter. Detta är en av de mest diskuterade delarna av Lewis-modellen, med appliceringar som 2010-talets diskussion om ifall Kina hade nått sin Lewis-vändpunkt och var på väg in i en "period of rising wages, declining comparative advantage in manufactures, and declining returns to investment" (vilket väl låter rätt rimligt från 2023 års horisont?). Denna diskussion, konstaterar Gollin, motsvarar Krugmans (1994) argument i mitten av 1990-talet att de östasiatiska drakarnas goda tillväxtperiod var på väg att ta slut eftersom deras tillväxt byggde på input-intensifiering snarare än ökad produktivitet.

I sina slutsatser sammanfattar Gollin sin syn på Lewismodellen så här:

"His model offers a crude but persuasive depiction of the growth process, in which growth occurs through the reallocation of labor and other resources across sectors. The model puts structural transformation processes at the heart of economic growth—a view that has captured renewed attention over the past few years. There is abundant empirical support for the proposition that structural transformation does, in an accounting sense, explain a large fraction of growth and income levels.
What is less clear is that the underlying mechanisms of the Lewis model were correct. The labor market dynamics that he posits do not seem to apply in the real world, and the capital fundamentalism that drives growth in his model seems overly restrictive. The specific assumptions and implications of the model seem almost uniformly to conflict with micro evidence and macro data. Even for countries like those in East Asia that seem at first glance to have been characterized by surplus labor, the evidence conflicts with a key prediction of the Lewis model—namely that the capital share of income should be rising steadily until the Lewis turning point (after which they should fall steadily)." (s. 85-86)

Gollin menar att Lewis hade fel i att arbetarna i den traditionella sektorn har noll eller negativ marginalproduktivitet; man kan inte flytta arbetare därifrån utan att förlora någon output. Men när produktiviteten är låg är kostnaden för utflyttning lå, som Foster och Rosenzweig visar för alltför små bondgårdar. En nyare litteratur (t ex Banerjee och Duflo 2007; Restuccia och Rogerson 2008; Bartelsman, Haltiwanger och Scarpetta 2013) påvisar också existensen av "misallocation". Även utan direkta bevis för felallokering ser vi idag stora spatiala ojämlikheter i fattiga länder, inte minst att många fattiga arebtar i jordbruket. "Understanding the growth process will require a richer understanding of the forces keeping hundreds of millions of the world’s poorest people in rural areas and tying them to low-productivity work in agriculture. Lewis’s explanation of these forces was perhaps inadequate, but he was surely looking at the right questions." (s. 86) Gollin menar att utvecklingsekonomin led av sin underskattning av duala modeller under ett par decennier med början i mitten av 1960-talet. Han avslutar sin artikel:

"The issues that stand out today are related to the sources of dualism. We need to learn more about the kinds of frictions and barriers that prevent the movement of labor across sectors. These barriers may reside in labor markets, or they may be related to frictions in markets for land and capital. We also need to understand better the reasons why productivity differs so markedly across sectors. But with new data sources and more ability than ever before to collect and analyze data, it seems reasonable to aim for an updated and improved understanding of dualism—one that is consistent with the data and can guide policy choices in the years ahead." (s. 86)

referenser

Gary S Fields (2004) "Dualism in the labor market: A perspective on the Lewis model after half a century", The Manchester School 72, 6. Läs här.

Douglas Gollin (2014) "The Lewis Model: A 60-Year Retrospective", Journal of Economic Perspectives, 28, 3. Läs här.

fotnoter

* Mer specifikt så formulerar Fields det så här: "The unlimited supply of labor to the modern sector is sometimes called an ‘infinitely elastic supply curve of labor’, but this designation is a misnomer. By definition, a supply curve tells the amount of something that is forthcoming as a function of the relevant price. Given the price of labor, the supply function delivers the unique quantity of labor available. Thus, in the Lewis model, when the formal sector wage is above the informal sector wage, the potential quantity of labor supplied to the formal sector is the entire labor force. However, because formal sector employers do not wish to employ all the workers who would like to work there at that wage, they (the employers) face an effectively unlimited supply of labor. Specifically, this means that no individual employer need raise the wage to attract additional labor, nor do employers as a whole within a substantial range. Indeed, there is a horizontal curve, but it is the wage as a function of employment, not the amount of labor supplied as a function of the wage." (s. 727)

** Gollin anger i en intressant litteraturöversikt att: "A number of recent literatures have looked at different types of barriers to labor mobility across sectors. Bryan, Chowdhury, and Mobarak (forthcoming) consider information barriers to migration; Dercon, Krishnan, and Krutikova (2013) note the importance of subjective well-being; Caselli and Coleman (2001) focus on the costs of acquiring skills needed for migration; In Gollin, Parente, and Rogerson (2004, 2007), we view subsistence factors as a barrier to migration; In Gollin and Rogerson (2014), we consider transportation costs as an additional source of differences in sectoral productivity; and Vollrath (2009b) sees differential fertility patterns as a potential source of dualism." (s. 81)

Strukturalistisk utvecklingsekonomi anno 1975

Vad är "strukturalism" inom nationalekonomin? Hollis B. Chenery, vice ordförande för utvecklingspolicy på Världsbanken, menade 1975 att tre skolor av utvecklingsekonomi utvecklats (sic) under efterkrigstiden: neoklassisk, marxistisk, och strukturalistisk.

"The first  two attempt to adapt systems of thought  that were initially formulated for the study  of industrial societies to the less developed  countries. The structuralist approach at tempts to identify specific rigidities, lags,  and other characteristics of the structure of developing economies that affect economic adjustments and the choice of development policy."

 De strukturella hypoteserna formulerades på 1950-talet av forskare som Paul Rosenstein-Rodan, Ragnar  Nurkse, W. Arthur Lewis, Paul Prebisch,  Hans Singer, och Gunnar Myrdal.

"They  explain phenomena such as balance of payments disequilibrium, unemployment, and worsening income distribution on the basis of particular properties of demand and
 production functions and other specifica tions of economic behavior. A common  theme in most of this work is the failure of  the equilibrating mechanisms of the price  system to produce steady growth or a desirable distribution of income." (s. 310)

1960-talets goda ekonomiska tillväxt ledde till skepsis mot strukturalisterna och deras pessimism, men med 70-talets diskussion om "strukturella rigiditeter" har strukturalismen kommit en vogue igen, för att diskutera ämnen som: "the limited ability of economies to absorb the growing labor force, the worsening of  the income distribution in several developing countries, and-most recently-the disruption to world trade caused by increased oil and food prices, which will require a substantial adjustment in productive structures."

Chenery menar att sedan 1950-talets början har strukturalismen utvecklats från ett intuitivt sätt att tänka på och argumentera om ekonomi, till något mera stringent. Hans diskussion om strukturalismens metod börjar med Arthur Lewis (1915-1991) modell över en dual ekonomi.

"He [Lewis] makes three basic assumptions as to the structure of a developing economy: (1) that technology can be divided between capital-using (capitalist) and non-capital-using (subsistence); (2) that the labor supply is elastic at a conventional wage; and (3) that saving is done largely by the recipients of nonwage income (capitalists)." (s. 311)

Nästa stora idé som Chenery introducerar är Nurkse och Rosenstein-Rodans analys av balanserad tillväxt:

"The early formulations of concepts of balanced growth by Nurkse and Rosenstein-Rodan also relied on a simple set of structural hypotheses: (1) a generalized version of Engels' law, specifying that consumer demand for food, clothing, shelter, and other major commodity groups is mainly a function of income and little af fected by relative prices; (2) a similar assumption as to the limited price elasticity of demand for exports; and (3) in Rosenstein-Rodan's formulation, the importance  of economies of scale in overhead facilities and basic industries. The first two assump tions make it necessary to expand output and allocate investment in close relation to the pattern of domestic demand. They also provide an explanation for structural dis equilibrium and slow growth in countries that fail to do so." (s. 311)

Chenery menar (det känns pre-Washington Consensus, det här!) att båda uppsättningarna antaganden hållit väl empiriskt: Lewis tes har snarast blivit mer sann med tiden när befolkningstillväxten varit snabb i utvecklingsländerna. Ekonometriska teser visar också stöd för Engels lag, med priselasticiteter under 1 för livsmedel. "Among the basic structuralist assumptions listed, only the assumed inelastic demand for exports needs to be seriously qualified." (s. 311)

Steget till teoretisk förfining och policy-applikation har varit svårare. Chenery menar också att olikt neoklassiska antaganden så leder inte de strukturalistiska antagandena automatiskt till vissa policy-rekommendationer. För att producera sådana slutsatser måste man kombinera strukturalismens antaganden med ett allmän jämvikts-ramverk, antingen en neoklassisk modell eller en version av en "linear Leontief input-output model, which excludes most forms of substitution." (s. 312) De flesta som utvecklat den duala ekonomin och surplus labor-begreppen har gjort det i ett neoklassiskt system med två sektorer: JC Fei och G Ranis, JG Williamson, med flera. Ett policy-steg med denna typ av forskning är att räkna ut arbetskraftens skuggpris för att se hur man kan stödja arbetets flytt till mer produktiv sysselsättning. Detta har dock hämmats av brist på nyanserade data om olika typer av dualism.

"The elaboration of structuralist hypotheses in planning models has also focused attention on the value of flexibility in adapting resource allocation to changing circumstances. This problem does not arise in the neoclassical system, which assumes perfect foresight and a high degree of substitutability. When these assumptions are abandoned, flexibility can be provided by increased exports or capital inflows and by planning some excess capacity in physical and human capital stocks." (s. 312)

Det ökade intresset för inkomstfördelningen har också  yttrat sig i den strukturalistiska diskussionen. MS Ahluwalia har visat att de flesta riktigt fattiga i utvecklingsländer är självanställda och på landsbygden, inte lönearbetare i städer som i industriländer. I utvecklingsländer tenderarar lönearbetare snarare vara mellan-inkomst-grupper. (s. 312) De olika grupperna som påverkas av fattigdom -- småbönder, jordlösa arbetare, egenanställda i städerna-- har "a different set of produc-
 tive possibilities and constraints" och därför behövs strukturella analyser som tar hänsyn till dessa skillnader. Med sådan förfining menar Chenery att strukturalistiska modeller och policyförslag är överlägna såväl neoklassiska som marxistiska dito, som Chenery menar bygger på för starka, inflexibla antaganden.

Konflikten mellan de tre skolorna är ännu starkare i synen på internationell ekonomisk politik. Neoklassiskerna överdriver vinsterna av frihandel när de inte tar i beaktande varierande exportpriser eller problemen med att skifta resurser för att möta förändrade marknadsförhållanden, och marxister överdriver kostnaderna av "beroende" och underskattar vinsten av teknologisk överföring.

På 1960-talet skiftade en rad länder från en initial strategi av importsubstitution till en exportorienterad strategi, när de byggt upp en industri: Taiwan, Israel, Korea, Brasilien, Mexiko. Chenery är rätt optimistisk om hur detta gått och menar att det visar att motsättningen mellan de två strategierna överdrivits och att en kombination är möjlig och gynnsam. (s. 313-314)

Chenery börjar sin slutsatssektion med en förhoppning om att när statistiskt testade relationer mellan variablerna ersätter a priori-hypoteser, så kan skillnaderna mellan de tre skolorna minska. Inte minst substitutions-elasticiteterna ser han som prioriterade att skatta empiriskt. Han menar dock att den neoklassiska idén om perfekta marknader aldrig kommer gå att förverklliga och att man borde sluta tala om modeller som inkorporerar marknadsimperfektioner som "second best"-modeller. (s. 315) Men han håller också med Albert Hirschman om att strukturalisters och marxisters mer ambitiösa utvecklingspolicy kan kräva alltför stor administration från utvecklingsländers statsapparater och att man måste designa realistisk utvecklingspolicy, som faktiskt går att implementera med de institutionella förutsättningar som föreligger.

Referens

Hollis B. Chenery (1975) "The Structuralist Approach to Development Policy", The American Economic Review , May, 1975, Vol. 65, No. 2, Papers and  Proceedings of the Eighty-seventh Annual Meeting of the American Economic  Association (May, 1975), pp. 310-316 

Finsk lönebildning i en nordisk kontext

De finska arbetsmarknadsforskarna Joel Kaitila, Ville-Pekka Sorsa och Antti Alaja börjar en ny artikel om den finska lönebildningen med att beskriva de idébaserade förklaringarnas ökade inflytande inom arbetsmarknadsforskningen (Industrial Relations). Så här ger de rappt en litteraturöversikt:

"Ideational framings have been observed to influence perceptions and the legitimacy of IR (Cradden, 2014), shape wage regulation preferences and strategies (Boumans, 2021), and necessitate and legitimize changes in wage policy (McLaughlin and Wright, 2018). Most ideational research has focused on either the micro-level of analysis – that is, the contribution of ideas to shaping the form, dynamics and products of the employment relationship (Hauptmeier and Heery, 2014) – or the macro-level of analysis – that is, the ideas constitutive of IR regimes and contribution of ideas to long-term incremental change (Boumans, 2021; Howell, 2019). Few studies have adopted a meso-level approach to examine the use of ideas in specific wage regulation and policy processes (see McLaughlin and Wright, 2018). The research thus far has focused mostly on the context of liberal market economies (McLaughlin and Wright, 2018)."

Deras empiriska bidrag är att studera den finska "konkurrenskraftspakten" (Competitiveness Pact/
Kilpailukykysopimus) från 2016. Denna pakt var ett led i återcentraliseringen av finsk lönebildning, en motsatt trend mot övriga Norden där lönebildningen decentraliserats på 2010-talet*, vilket gör det särskilt intressant att utforska drivkrafterna bakom 2016 års uppgörelse. 2007-11 tog Finland steg mot decentralisering, men i lönerundorna 2011, 2013 och 2016 gick man tillbaka till mer centrala förhandlingar, medan den helt centrala nivån avbröts 2017 när arbetsgivarorganisationen tog bort ur sina stadgar mandatet att förhandla centralt. Intressebaserade förklaringar till skiften i arbetsgivarnas politik har fokuserat på exportindustrins drivande roll för decentralisering på 2000-talet (Bergholm och Bieler 2013). Så här ramar Kaitila, Sorsa och Alaja in sin fallstudie i relation till litteraturen:

"While these factors in combination may explain the longer-term macro-level regime shift, they provide, at best, a partial explanation for the temporary reintroduction of central bargaining in 2011–2016 and, consequently, the deviation from the Nordic trajectory. Thus far, the elastic commitment to central bargaining in Finland has been attributed to the tradition of using existing institutions pragmatically to achieve economic policy goals (Andersen et al., 2015). The idea of national competitiveness was revamped in the 2010s to emphasize labour cost reduction at the expense of sectoral flexibility and investment policies (Kaitila, 2019). Simultaneously, the interest constellation of the Finnish business system became tripolarized, and wage policy interests increasingly diverged between global service and technology companies pursuing ‘upward’ competition, export industries pursuing ‘downward’ competition and domestic service companies pursuing purchase power increases (Sorsa, 2020). Thus, it remains unlikely that a one-size-fits-all cost reduction would be perceived as a pragmatic instrument by any majority. External institutional pressures from the Eurozone appear to have had little impact on the Finnish wage policy and regulation of that time (Dølvik et al., 2018)." (s. 474)

Idéer spelar roll för arbetsmarknadens institutioner, säger de: t ex "when influential actors succeed in producing and disseminating ideas that bear reform imperatives, other actors’ perceptions of interests typically change". (s. 475)** Sådana förändringar kan vara kortsiktiga, säger de lite ogenomskinligt, men "New frames and beliefs are necessary for justifying aspired institutional changes; therefore, ideas are needed as ‘blueprints for institutional reform’ (Blyth, 2002)." (s. 475) Och så här ramar de in sin forskning om idéer på meso-nivån, som är distinkt från makro-nivån:

"While macro-level ideational analyses focus on collective paradigms and micro-level
analyses on individual-level cognition, the appropriate research object at the meso-level is ideation. Here, the focus is on the ideas framing each decision-making instance and what emerges therefrom as new ideas or rearticulations and reframings of old ideas (Kamkhaji and Radaelli, 2022). In policy processes, ideas are typically pushed by exogenous inputs and feedback and often create new processes of ideation where thought structures are recreated and contextually reshaped. Ideas can be used as heuristics and strategic tools (Swinkels, 2020), which are typically used to construct policy problems and solutions, create reform imperatives and connect interests and/or legitimize policy prescriptions to form coalitions (Beland, 2009; Beland and Cox, 2016)." (s. 475)

Deras fallstudiestrategi är att studera ett "deviant case", "an appropriate case study strategy for disconfirming deterministic arguments and probing new explanations (Seawright and Gerring, 2008). In this case, we probe meso-level ideational explanations for temporary shifts in wage regulation and policy that deviate from ongoing institutional change processes and publicly articulated interests,
respectively." (s. 476)  Så här presenterar de sin metod och källorna som de använt:

"To analyse how ideas may explain the deviant process and its outcomes, we constructed a process description of the negotiations, mapped out key instances of ideation, recognized puzzles requiring an ideational explanation and mapped out the framings and reframings produced in ideation. We used the extensive reporting by Helsingin Sanomat (HS), Finland’s largest newspaper, as our primary material. The timeline of the process spanned from April 2015, when the newly elected government presented its first demands for central bargaining, to the signing of the final pact in June 2016. We searched the HS database using the string Yhteiskuntasopimus (‘The Social Pact’, the term used by the media) from April 2015 to March 2016. Next, we used the string Kilpailukykysopimus, the official title of the 29 February 2016 agreement. The retrieved HS materials comprised 1017 articles in total. We supplemented these materials with publicly available official reform documentation (cited in the next section) to widen our materials on frames brought to each ideation session. These materials included references to policy programmes, expert reports and other documents that the government employed in the negotiations." (s. 476)

Metoden specifierar de som "the ideational outcome process tracing analysis method developed by Vanhala and Hestbaek (2016) for negotiation settings" -- intressant nog kommer metoden från ett ganska annorlunda fält, studier av global klimatpolitik.

Förhandlingsprocessen började när en ny regering, ledd av Centerpartiets Juha Sipilä och med Koalitionspartiet och Sannfinnländarna som koalitionspartners, tillträdde 2015. Sipilä bjöd in arbetsmarknadens parter att förhandla om en social pakt för tre mål: internationell konkurrenskraft, BNP-tillväxten, och jobbskapandet. Regeringen satte som första mål att minska arbetskostnaderna med 5 procent genom att öka den årliga arbetstiden med 100 timmar utan lönekompensation. Genom att vilja gå genom tripartistiska förhandlingar bröt Sipilä med den tidigare Stubbregeringens policy att hålla facken utanför. Det blir ett puzzle för forskningen att förklara varför den borgerliga regeringen 2015 gick in i centraliserade förhandlingar, tvärtemot tidigare politik och formulerade mål. (s. 478) 

Finska LO, SAK, protesterade mot regeringens agenda, och fas två av förhandlingarna började hösten 2015. I september hotade regeringen med att helt enkelt, om ingen uppgörelse kunde nås, genomföra reformer (om semester, sjukledighet och övertidsbetalning) som skulle sänka arbetskostnaderna med 5 procent. Facken svarade med strejker och demonstrationer, men SAK presenterade också ett motförslag för att sänka arbetskostnaderna med 4,2 procent genom en centraliserad pakt till 2018 med frysta löner m m. Arbetsgivarna presenterade ett förslag på central pakt med sänkta indirekta arbetskostnader, men utan centrala förhandlingar om lönepolitiken i sig. Regeringen förhandlade i oktober och december utifrån SAK:s förslag och vintern 2015-16 fördes hårda förhandlingar.

Den tredje fasen av förhandlingar började med att arbetsgivarna och facken förberedde ett provisoriskt avtal i slutet av februari 2016. "The interests and positions of different parties had been clearly articulated throughout the long negotiation process, which enabled rapid progress. The provisional agreement was built around a wage freeze, other labour cost reductions and an uncompensated increase in work time." (s. 480) Det politiska spelet här handlade bl.a. om vilka fackförbund som skulle skriva på, och NKP och Företagarnas (FE) försök att decentralisera löneförhandlingarna genom pakten.

I analysen börjar Kaitila et al med att hävda att genom förhandlingsprocessen skapades (eller frilagdes?) en

"frame that we call the economic outlook (hereinafter EO). Overall, the EO created a strong imperative to resolve the perceived competitiveness and fiscal problems in tandem and prescribed labour cost moderation in its various guises as the key policy tool for overcoming a perceived crisis. The EO created situational awareness among the negotiating parties that allowed them to recognize shared interests and justify unpopular measures and compromises, and it was used as a discursive weapon to commit other parties to an uncertain and often frustrating negotiation process. Moreover, the EO became an institutional fact during the negotiation process: no labour market organization leader or politician could neglect it or the implied need to moderate labour costs to return to Finland’s earlier levels of competitiveness without being perceived in the media as part of the problem rather than its solution." (s. 480-1)

Den första idén som var en del av EO var "konkurrenskraftskrisen". Den andra idén var "the ‘sustainability gap’ (kestavyysvaje)", introducerad av Finansdepartementet 2007.

EO:s roll i förhandlingarna förklarar de förvånande mönstren i hur förhandlingarna gick och deras resultat, menar Kaitila et al. Idén om en pågående konkurrenskraftskris förklarar varför regeringen kunde gå in på ett program om centrala förhandlingar, mot NKP:s tidigare hållning. Facket kunde i sin tur gå med på lönesänkningar eftersom de fick sina preferenser vad gällde centraliserade förhandlingar. (s. 482-483)

referens
Joel Kaitila, Ville-Pekka Sorsa och Antti Alaja (2022) "The power of the economic outlook: An ideational explanation of the distinct pattern of Finnish wage setting within the Nordic context", European Journal of Industrial Relations Vol. 28(4) 471–490.

 

fotnoter

* Mer detaljerat beskriver de den nordiska bakgrunden så här: "Wage flexibility and price competitiveness replaced fair distribution and wage growth as the main norms driving wage policy. Wage regulation was gradually decentralized in an organized manner and, depending on the country, shifted to either the local/company level or sectoral or industry level. The importance of the local bargaining component in wage determination grew. Bi- and tripartite bargaining became more a coordinator and/or regulator of decentralized wage policy than a policymaking arena (Andersen et al., 2015). Especially in the Nordic countries these transformations occurred in different guises and at varying paces but amounted to comprehensive reconfigurations of labour market institutions, (Dølvik et al., 2018)." (s. 473)

** Mer detaljerat förklarar de sin approach så här: "In this paper, we focus on ideas that justified the use of exhausting institutional resources and enabled different parties to find common ground in the CoPa policy process. Explaining an individual policy process and its outcomes necessitates a meso-level analysis. A meso-level policy analysis examines a specific policy programme and all the factors framing and giving shape to the policy process. In the context of IR
scholarship, this entails analysing the wage policy and regulation process emerging from the macro-level IR regime. We focus on how ideas were used, interests were articulated and institutional resources were mobilized through them in the negotiation process to form proposals and positions, coalitions and break-ups, consensus and dissensus and, eventually, the wage policy and regulation measures constituting the CoPa." (s. 475)