Visar inlägg med etikett Ekonomisk historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ekonomisk historia. Visa alla inlägg

måndag 24 mars 2025

Hur relevant är Brenners kapitalismanalys för att förstå vår tid?

 



 

Det är en helt konventionell periodisering i ekonomisk historia att karakterisera 1950- och 60-talens höga ekonomiska tillväxt i västvärlden, fram till oljekrisen 1973, som "de gyllene åren", les trente glorieuses och liknande (den svenske historikern Göran Hägg kallade sin bok om perioden Välfärdsåren), och kontrastera denna period med en mer turbulent period med ojämn ekonomisk tillväxt från 1973 till 1990-talet. 

Om forskarna är ense om periodiseringen, så är de oense om förklaringarna till den lägre tillväxten decennierna efter 1973. En tankegång -- representerad t ex i Toniolo och Crafts lärobok från 1996, Economic Growth in Europe since 1945 eller hos den svenske nationalekonomen Assar Lindbeck, till exempel i Det svenska experimentet (1998) -- är i breda drag att politikerna "förkalkade" de avancerade ekonomierna med för höga skatter, ambitiösa välfärdssystem och starka fackföreningar. Tillsammans utgjorde dessa faktorer en hämsko på den entreprenöriella aktiviteten och därmed den ekonomiska tillväxten. 

En konkurrerande förklaring, företrädd t ex i ekonomisk-historikern Lennart Schöns lärobok En modern svensk ekonomisk historia (2000) och i någon mån i Barry Eichengreens The European Economy since 1945 (2007), är att det snarare handlar om ekonomisk strukturomvandling och omställningen, under ökad global konkurrens från framför allt de östasiatiska drakarna, till en tjänsteekonomi, med de konsekvenser för den uppmätta tillväxten som en sådan omställning har.

Dessa tolkningar har förstås båda med politik att göra: ens förståelse av den ekonomiska tillväxtens bestämningsfaktorer kommer, under förutsättning att man ser tillväxt som önskvärt, leda till reformförslag för den ekonomiska utvecklingen. En tredje tolkning som är djupt förbunden med politiken, och frågor om politisk strategi, är den amerikanske historikern och marxisten Robert Brenners. Så sent som 2023 utspelades i amerikanska tidskrifter som New Left Review och Jacobin en debatt inom den amerikanska vänstern om Brenners ekonomisk-politiska analys, hur rimlig den är, och vilka slutsatser man kan dra för vänsterpolitik utifrån detta. Debatten började med Brenners artikel med sociologen Dylan Riley, "Seven Theses on American Politics", i New Left Review, men det hela går i en anmärkningsvärt hög grad tillbaka på Brenners böcker om de industrialiserade ländernas ekonomi sedan 1945, The Boom and the Bubble (1998) och Economics of Global Turbulence (2006).

Brenner och Riley förankrar nämligen sin analys av USA:s politik idag (närmare bestämt: 2022) i en analys av ekonomin och politiken sedan 1945, schematiskt skissad förstås i artikeln, men tidigare utvecklad i Brenners böcker från 1998 och 2006. Brenner och Rileys analys börjar med politiken. De menar att under 1900-talet var de två US-amerikanska partierna förankrade i olika kapitalistiska koalitioner, som tilltalade vanligt folk (working-class voters) genom att utlova olika materiella framsteg. Dessa koalitioner gav upphov till stora valsegrar, åt båda hållen: Eisenhower 1956, Johnson 1964, Nixon 1972. Idag är marginalerna mindre och koalitionerna avskaffade: att vinna ett val "hinges on turnout and mobilization of a deeply but closely divided electorate." (s. 6) Denna politiska struktur reflekterar en ekonomisk struktur, menar de:

"This new electoral structure is related to the rise of a new regime of accumulation: let us call it political capitalism. Under political capitalism, raw political power, rather than productive investment, is the key determinant of the rate of return. This new form of accumulation is associated with a series of novel mechanisms of ‘politically constituted rip-off’. These include an escalating series of tax breaks, the privatization of public assets at bargain-basement prices, quantitative easing plus ultra-low interest rates, to promote stock-market speculation—and, crucially, massive state spending aimed directly at private industry, with trickledown effects for the broader population: Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips Acts and the Inflation Reduction Act. All these mechanisms of surplus extraction are openly and obviously political. They allow for returns, not on the basis of investment in plant, equipment, labour and inputs to produce use values, but rather on the basis of investments in politics." (s. 6-7)

Detta är ett väldigt stort påstående, men inte något som de genast backar upp. Istället går de vidare till att diskutera klassbegrepp och klassanalys, [1] och diskutera hur materiella klyftor gestaltas i USA:s politik. De menar att US-amerikanska politik präglas av en paradox: "while ubiquitously structured by class, it is marked by an almost complete absence of ‘class politics’." (s. 9) Man kan säga att det är två rätt olika saker som de gör i artikeln -- den ena handlar om att slå fast att USA har en ny ackumulationsregim, "politisk kapitalism", den andra handlar om politisk sociologi. I det senare fallet så menar de att arbetare i USA för politik framför allt som individer, inte utifrån klasstillhörighet eller klassidentitet. [2] Utifrån statistik om kapitalinkomster och ägande klassificerar de ungefär 2/3 av vuxna amerikaner som arbetare -- men en sådan klassificering har förstås inga omedelbara politiska konsekvenser, och de diskuterar också hur denna medieras av utbildning, ekonomisk sektor och "ras". (s. 13-16)

Den andra av sju teser som de förfäktar i artikeln är mer intressant för mina syften: "Bidenism offers Keynesianism without growth". De menar att Bidens ekonomiska politik var ambitiös -- hans Build Back Better-programförslag om $2.2 biljoner var mycket storskaligt och innehöll åtgärder om universell sjukförsäkring, familjeförsäkring, subsidier till barnomsorg med mer; det som faktiskt genomförde i form av Inflation Reduction Act (IRA) hamnade på $738 miljarder över tio år, inte på BBB:s nivå men ändå en stor och ambitiös satsning för solkraft, kärnkraft, elbilar, billigare mediciner, med mera. (s. 16-17) I ett historiskt US-amerikanskt perspektiv sticker Bidenomics som välfärdspolitik ut på två sätt: ett, att den inte föregåtts av någon arbetarklassaktivism, två, att den utspelades i en kontext av låg ekonomisk tillväxt. Bidens stora satsningar sprang istället, menar Brenner och Riley, ur Covid 19-erans stora paket. (s. 18-19)

Jag hade egentligen velat veta mer om hur covid-paketen enligt Brenner och Riley banade väg för eller ledde till Bidens mer generella expansionspolitik (något som Adam Tooze skrivit mer om i sin runa över Bidenomics, men de går vidare till den politiska sociologin. De visar att väljare utan college-utbildning är mer benägna att gilla Trump och ogilla Biden, och tvärtom för de med college-utbildning. De menar att detta inte speglar class dealignment, som Matthew Karp hävdat ("The Politics of a Second Gilded Age", Jacobin, 2021), utan att Republikanerna för en exkluderande klasspolitik för vita arbetare, medan Demokraterna för en klasspolitik för experter och högutbildade. [3] (s. 20-23) Det är inte heller så att Brenner och Rileys invändning mot Demokraternas valstrategi är "de måste prata mer om klass". Brenner och Riley menar tvärtom att Demokraternas styrka historiskt sällan eller aldrig byggt på ett direkt tilltal till arbetare som arbetare -- inte ens under New Deal -- utan istället bredare tilltal. Det tror de är vägen framåt även nu. (s. 25) De förnekar också att Demokraternas popularitetsproblem idag, 2023, skulle bero på att Biden varit alltför timid i sin ekonomiska politik: de menar som sagt att Bidens politik var expansiv på en historisk skala, åtminstone tillbaka till Lyndon B Johnson. Istället så menar de att: "The political problems Biden has faced in fact derive from the constraints of political capitalism as a system of accumulation." (s. 25) Här är de extremt pessimistiska: "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." (s. 26) Det här bygger på det påstående som jag citerat in extenso från början av texten, om att dagens "politiska kapitalism" har en i sig svag ekonomisk dynamik, och bygger på politiska överföringar för ackumulation -- vilket omöjliggör den typ av politiska ekonomi som de menar alltid underbyggt välfärdsstaten, höga vinster och höga investeringskvoter i industrin vilket finansierar välfärdsstaten. (s. 26)


Det första stora svaret på Brenner och Riley som jag hittat är den unge historikern Tim Barkers "Some Questions about Political Capitalism", publicerad i New Left Reviews vårnummer 2023. Barker refererar själv till att Matthew Karp redan svarat på B-R, men Karp fokuserar på den politiska sociologin, medan jag här fokuserar på den ekonomiska analysen, som också står i centrum för Barkers utmärkta text. Barker gör ett stort arbete med att reda ut begreppen, kategorierna och de historiska parallellerna; ovan har jag långt citerat Brenner-Rileys beskrivning av vad som sker under den politiska kapitalismen, hur ackumulationen sker, och Barker gör en välformulerad invändning mot just denna ihopklumpning:

"the article offers an astounding list of policies which count as ‘politically constituted rip-offs’. They include ‘ultra-low interest rates, Bush’s Prescription Drug legislation, Obama’s Affordable Care Act, Trump’s cares Act, Biden’s American Rescue Plan, the Infrastructure and chips acts and the Inflation Reduction Act’, all of which are classified as ‘mechanisms of surplus extraction’. But is the class character of these interventions really so one-sided? You hardly need be an apologist for the present state of things to question whether all of these can be subsumed under the rubric of ‘politically engineered upward redistribution’—or to ask whether the government ever spends money to legitimate itself, or to buy votes from non-rich people, or to invest in the cheapest possible version of social reproduction. Barely mentioned in ‘Seven Theses’, and unintegrated into the theory in which all acts of fiscal and monetary policy are somehow automatically regressive, are the massive transfers to households during the Covid pandemic; nor is there any discussion of what happened in labour markets (and to wage growth) between 2018 and 2022, or any data presented on the course of wealth and income inequality in these years. Without this, the picture is partial at the least." (s. 39-40)
Detta ser jag som helt centralt: Riley och Brenner klumpar ihop ganska olika policies och företeelser från idag och påstår, utan att riktigt belägga och utveckla det -- se min frustration i anteckningarna ovan över att de så snabbt övergår till politisk sociologi -- att dessa företeelser tillsamans utgör något som vi kan kalla "politisk kapitalism". Man kan väl inte säga att Barker direkt motbevisar detta, och det tror jag inte riktigt är hans syfte heller (han beskriver artigt artikelns ärende som en öppen diskussion), men han visar åtminstone att Brenner och Riley inte belagt sitt centrala påstående om att vi lever i en tid av politisk kapitalism.

Relaterat till detta viktiga argument, så tar Barker också upp att de olika beståndsdelarna av dagens s.k. politiska kapitalism förstås också har historiska föregångare. Han citerar historikern Gabriel Kolko som 1965 kategoriserade det sena 1800-talets järnvägsekonomi som "politisk kapitalism", han citerar Erik Olin Wright som i Class, Crisis and the State (1978) ser "the progressive politicization of the accumulation process itself" som en av sin tids utmärkande drag, och tar upp tydliga exempel från USA:s efterkrigstid på hur politik och ekonomi intimt hängde ihop -- förstås. (s. 36-37) [4] Summa summarum så är det inte alls klart att politisk kapitalism är ett träffsäkert begrepp för vår tid -- eller att vår tids kapitalism skulle vara så mycket mer politisk än 1950-talets eller 1970-talets. [5]

En intressant fortsättning på grundargumentet om hur vår tids ekonomi är "politisk kapitalism" eller inte, är att Barker påvisar hur slarvigt Brenner och Riley faktiskt använder sitt centrala begrepp "surplus extraction", när de säger att olika skattesänkningar och räntepolicies utgör "surplus extraction", vilket de omöjligen kan göra enligt den marxistiska modell som Brenner och Riley också bekänner sig till. (s. 42-43) Barker gör också en djupdykning i frågan om penningpolitikens fördelningskonsekvenser, så klart i nollräntans tid och därefter också en stor diskussion i Sverige -- är det så att 2010-talets nollräntepolitik drev på ojämlikheten genom att höja priserna på bostäder och aktier? Brenner och Riley driver en sådan "hard money"-linje, likt Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson [8] eller ekonomijournalisten Andreas Cervenka:
"‘Seven Theses’ takes the position that ‘ultra-low interest rates’ are a ‘surplus extraction mechanism’, benefiting rich people through asset price inflation. Even leaving uncontested (for the moment) the idea that there is a straightforward relationship between easy money and stock prices, this view of central banking has severe analytical and political shortcomings. There is, first, the implication that ‘easy money’ is unnatural and that some other level of interest rates is more natural or would have distributional consequences which were either neutral or better for workers. This is more explicit in Brenner’s ‘Escalating Plunder’, which lamented that Fed intervention brought about one set of results ‘at a time when the real economy would otherwise have brought about the opposite result’, as if there were such a thing as a ‘real’ economy existing independently of financial conditions, conditions always heavily influenced by government policy. But the premise is still intact in the new article: otherwise, how to make sense of the idea of low rates as part of a new regime in which ‘political accumulation’ has replaced the market-driven outcomes of earlier decades? (Arguably, a similar ontology needs to be exorcised from the idea of asset-price inflation, which suggests there is a natural price where asset values should tend to rest.)" (s. 44)
Barker påpekar, helt korrekt, att det inte är så enkelt som att lågräntepolitiken självklart ökar ojämlikheten. Hög ränta kan öka ojämlikheten på åtminstone två sätt: direkt genom att öka avkastningen på räntebärande papper, som ägs framför allt av de välbärgade, och indirekt genom att öka arbetslösheten. [6]

Till sist, till den underliggande frågan om profitkvoterna. I slutet av sin artikel så säger Riley och Brenner, som jag citerat ovan, att "Positive-sum class compromise is impossible in the current period." Detta bygger på deras analys att företagens vinster och investeringar i industrin är för låga idag, och att företagen därför är beroende av politiska överföringar -- vilket konkurrerar ut en kompenserande välfärdspolitik. Här går Barker in på något av ett generalangrepp på hela Brenners ekonomisk-historiska analys av ekonomin sedan 1945, som underligger artikeln med Riley. Barker börjar från början: varför är vinsterna nyckeln till investeringarna? Brenner, säger han, anför två mekanismer. Ett, att företagens intäkter är en viktig källa till finansiering av nya investeringar. Två, att vinstnivåerna ger signaler om hur lönsamma nya investeringar kommer vara: ‘companies have little choice but to regard the realized rate of profit as the best available indicator of the investment climate, the expected rate of profit.’ (cit. 46) Barker säger att de två mekanismerna i sig är rimliga, och att Keynes och Kalecki hade hållit med; hans kritik handlar inte om dessa utan om hur Brenner mäter vinster.

Brenners mått är profitkvoten, som är kvoten, för industrin eller för ekonomin som helhet, av vinsterna genom kapitalstocken. Detta är inte det rimliga måttet, säger Barker, för någon av mekanismerna. För den första, att finansiera ur tidigare vinster: "What matters is the ratio of the mass of profits to the cost of desired investments. Even leaving aside the question of credit, it is not clear how the ratio of profits to the capital stock could constitute the binding financial constraint." (s. 46) För den andra mekanismen, vinstnivån som signal: "Empirically, is there any evidence of a firm making an investment decision based on the economy-wide ratio of profits to the capital stock? Theoretically, why would the size of capital stock be the relevant denominator, rather than the ratio of returns to the cost of the new investment?" (s. 46-47)


Barker går vidare med att preliminärt ändå acceptera Brenners mått, och så utforska hur detta utvecklas över tid. Diagram 1 (ovan) visar profitkvoterna i USA 1948-2001, från Brenners bok. Utifrån den streckade linjen, vinstnivån i den privata ekonomin som helhet, så säger Barker att: "What jumps out is that no dramatic decline is really evident at all." (s. 47) Vinsterna hade en tillfällig topp under 1960-talets andra halva, och föll därifrån till mitten av 1980-talet, men sedan från dess till 2001 skedde en återhämtning tillbaka till de gyllene årens nivåer. För industrin står efterkrigstidens vinstnivåer ut mer, men, säger Barker, det är inte klart varför industrin ska premieras, givet att den idag står för 11 procent av förädlingsvärdet i USA:s ekonomi. (47-48) Barker reproducerar också vinstmåttet med egna beräkningar ur USA:s nationalräkenskaper för åren 1947-2022 och får också här fram mönstret att 1960-talets andra halva hade historiskt höga vinstnivåer, men att 1990-2000- och 2010-talen inte är särskilt olika 1950-talet. [7]

I den US-amerikanska vänstern, säger Barker, är det vanligt att bedöma politiska projekt idag i förhållande till Brenners analys av profitkvoter, och döma ut olika projekt utifrån detta: "det är inte som under de gyllene åren". Barker säger gentemot denna attityd, att det i så fall krävs tre saker: en förklaring av varför profitkvoten skulle vara den relevanta indikatorn, varför denna skulle mätas som vinsterna genom kapitalstocken, och hur och varför trenderna i Brenners tidsserier tillåter så drastiska politiska slutsatser. (s. 50) Barker verkar själv snarare luta åt att vinsterna inte alls är historiskt låga i USA, utan att problemet istället är att utväxlingen från vinster till investeringar är historiskt låg. Han anför ett diagram från nationalekonomen Thomas Philippon:


För att förklara denna slående utveckling refererar han till forskning av de keynesianska ekonomerna JW Mason och Engelbert Stockhammer (se också), och säger att den vanligaste förklaringen till diskrepansen mellan vinster och investeringar är att "the shareholder revolution since the 1980s has meant that activist shareholders possess both the desire and the capacity to enforce a low-investment, high-cash pay-out model onto corporate managers." (s. 51) Och det är faktiskt där som Barkers -- mycket konstruktiva -- polemik med Brenner och Riley slutar: "In sum: the Riley–Brenner theses on ‘political capitalism’ may be pointing towards real developments, but they still have a lot of questions to answer." (s. 51)

 

Nästa stora kritik av Brenners analys gick ännu mer in på den ekonomiska analysen av västvärldens ekonomiska historia sedan 1945. Denna gång var det Seth Ackerman som i september 2023 skrev en lång och mycket intressant text i Jacobin: "Robert Brenner's Unprofitable Theory of Global Stagnation". Ackerman går tillbaka till Brenners 1990-tal, redan före publikationen av Boom and the Bubble 1998, för att förklara sammankopplingen mellan politik och historieskrivning hos Brenner. Ackerman refererar ett föredrag som Brenner höll i mitten av 1990-talet för en marxistisk grupp, där han visade på nödvändigheten för revolutionärer att visa att det nuvarande systemet är ohållbart och innehåller kristendenser som inte kan övervinnas med reformism -- om det inte var så, så skulle ju reformistisk politik räcka till för att lösa problemen. [9] Här finns den underliggande anledningen, antyder Ackerman, till att Brenner så bestämt håller fast vid sin krisanalys, med fallande profitkvoter även när andra forskare och debattörer -- som Barker -- visar hur känsliga Brenners deskriptiva resultat är för specifika val av variabler och definitioner. 

Ackerman har en rätt utförlig doktrinhistorisk diskussion av kristeori som jag lämnar därhän här, [10] men mer intressant är när han kommer till 1960-70-talen och hur Nobuo Okishio och Anwar Shaikh teoretiserade frågan om profitkvoten. Hos Brenner finns det ju ett grundantagande att en ökande kapitalintensitet sänker profitkvoten, eftersom den mer avancerade ekonomin anhopar en större och större mängd föråldrat men inte skrotat realkapital som i sitt slitna stadium inte tjänar några vinster, eller bara dåliga vinster. Den enkla motfrågan mot denna typ av analys är: varför skulle kapitalister investera i realkapital som sänker deras egna vinster? Den ryske ekonomen Mikhail Tugan-Baranowsky ifrågasatte redan 1901 detta, och hävdade att kapiatlisterna om något skulle välja teknologier som ökade, inte sänkte, vinsterna. Okishio formaliserade i en artikel 1961 denna idé, vilket Shaikh i sin tur reagerade på under 1970-talet. Shaikh skildrade kapitalismens konkurrenssituation som “antagonistic by nature and turbulent in operation. It is the central regulating mechanism of capitalism and is as different from so-called perfect competition as war is from ballet.” Han modellerade att om tillgängliga nya teknologier typiskt sett kommer öka arbetsproduktiviteten och öka kapitalintensiteten, så kommer investeringarna faktiskt leda till en långsiktigt fallande tendens för profitkvoten. För Shaikh är en central mekanism att företagen konkurrerar med pris och sänkta kostnader:

"Okishio’s model has innovating capitalists adopting more efficient production methods for the purpose of reaping higher current profits by charging the same price as competitors while producing at lower cost. But for Shaikh, that ignores the inherently strategic and antagonistic nature of capitalist competition. Rather than sitting back and enjoying an augmented flow of profits at the old price, Shaikh’s innovating capitalist wields his newfound cost superiority as a bludgeon, pressing his advantage against rivals by mercilessly cutting the price below what his competitors can afford to charge. He has no choice but to act this way, according to Shaikh, because in the field of capitalist competition, “do unto others ere they do unto you” is the maxim of the game."
Ackerman invänder dock mot Shaikhs modell både på teoretiska och empiriska grunder. Teoretiskt: han påpekar att Shaikh använder kriget som modell för hur företag beter sig mot varann, men att faktiskt existerande stater faktiskt spenderar det mesta av sin tid i fred, inte i krig. Inte alltid för att de är uppfyllda av genuin välvilja mot varann, men kanske för att de inser hur kostsamma krig är, och hur osäkra utfallen är. Stater agerar alltså för att undvika krig, och i analogi med detta så menar Ackerman att företag också agerar strategiskt för att undvika den typ av vinstsänkande priskonkurrens som Shaikh menar är normen. Ackerman vänder sig här till något så intressant som managementlitteratur: först en bok, The Price Advantage, av tre McKinsey-konsulter, och sedan till den tyska priskonsulten Hermann Simons bok Confessions of the Pricing Man. Ackerman citerar McKinseyboken: “price wars rarely have any real winners — and few healthy survivors”, och därför så är det så att “the best-run companies go to almost any lengths to avoid price wars.” Simon ger samma bild, och ännu viktigare så säger Ackerman att bilden från denna managementlitteratur också för stöd av empirisk, nationalekonomisk forskning: en studie från 2014 analyserade försäljning av nästan en halv miljon produkter från fler än 50 000 företag och fann att produkt-tilltal (product appeal) och marknadsnischer, inte prisfördelar, avgjorde produkters framgång. En omfattande studie från 2011 gav samma bild: företag lägger stor möda på att differentiera sina produkter, just för att undvika den typen av priskonkurrens som är så central i Shaikhs modell.

Gentemot Brenners kristeori är Ackerman än mer kritisk än vad han är mot Shaikhs. I Brenners analys så innebar nya länders intåg på världsmarknaden på 1960-70-talen en global överkapacitet i industrin, fallande priser, och fallande profitabilitet vilket orsakade låga investeringar och stagnerande BNP-tillväxt. Men en rad kritiker, inklusive Shaikh i hans recension av Economics of Global Turbulence (2000), har påpekat att om priserna faller i industrin, så borde detta öka vinsterna i övriga sektorer i ekonomin, eftersom industrins outputpriser är (en viktig del av) de andra sektorernas inköpspriser. Detta nämner Brenner på ett ställe i sin bok, och säger då att fallande priser kan ha lett till för höga reallöner -- och lägger då alltså fram en lönetrycks-krisanalys á la Glyn och Sutcliffe, precis den typ av modell som han annars kritiserar. På andra ställen i boken säger han också tvärtom: det var prisfallet i industrin som orsakade vinstfallet i sektorn, vilket orsakade vinstfallet generellt. [11] Det finns alltså en inkonsekvens här.

Ackermans teoretiska kritik mot Brenners modell stannar inte där. Han menar att Brenners kristeori saknar en trovärdig mekanism för att länka vinsterna till stagnationen:

"On the one hand, he suggests that the cause of stagnation is underinvestment due to low profit rates. But at the same time, he claims low profit rates are brought on by overinvestment. One would think that years of underinvestment would eventually eliminate the excess capacity — or, alternatively, that never-ending overinvestment would be incompatible with stagnation. But in Brenner’s theory there is somehow always an economy-wide investment drought alongside continual excess capacity."
Ackerman menar att Brenner helt enkelt aldrig löser denna interna motsägelse i modellen. Han menar också att det helt enkelt är att måla med för bred pensel att säga att världsekonomin utmärkts av stagnation -- här klagar han också på att Brenner aldrig stringent definierar just begreppet "stagnation" -- sedan 1973. Han citerar Aaron Benanav ur ett försvar för Brenner-tesen i New Left Review, 2023: perioden sedan 1973 i världsekonomin som en “ever-worsening stagnation”, där “some countries . . . are able to achieve a recovery only at the expense of other countries”, och avfärdar denna beskrivning som "simply wrong". Belägget däremot är inte minst diagrammet nedan, med BNP-per-capita-tillväxten för 70 länder sedan 1870:


Ur diagrammet drar Ackerman fyra sammanfattande siffror: BNP-tillväxten under Brenners "long downturn", sedan 1973 (här: fram till 2018) har snittat 2,53 procent om året, medan den under de gyllene åren snittade 3,51 procent, och under belle epoque snittade 1,44 procent. Under hela perioden är snittet 2 procent om året, så perioden sedan 1973 har om något varit bättre än genomsnittet, och medan 1945-73 var ännu bättre, så var det en unik period, inte lämplig som jämförelse.

Efter att ha ifrågasatt om det över huvud taget finns någon "long downturn", går Ackerman vidare till att ifrågasätta också Brenners föreslagna orsak till denna (kanske icke-existerande) stagnation: profitkvoten. Intressant nog är det inte det konceptuella som Ackerman går in på här, utan statistiken: hur mäter vi kapitalstocken, som ju är nämnaren i profitkvoten? Nationalräkenskapernas beräkningar av den existerande kapitalstocken förenar historiska investeringar med estimerad förslitning av kapitalet (maskinerna, hyreshusen, affärsbyggnaderna, etc.), och denna förslitning tenderar att beräknas mycket oprecist. (Något som jag tidigare bloggat om i samband med diskussioner om löneandelar och kapitalandelar.) [12] Ackerman citerar här ett OECD-arbetspapper om hur olika länders statistiska byråer beräknar kapitalförslitningen, och visar att de gör på olika sätt, och att USA använder den mest konservativa beräkningsmodellen för förslitningen, vilket alltså innebär att den existerande kapitalstocken ser större ut, vilket i sin tur innebär att den av Brenner beräknade profitkvoten ser lägre ut.

Ett gäng nationalekonomer från USA:s Bureau of Labor Statistics och Bureau of Economic Analysis har till och med beräknat hur USA:s kapitalstock skulle se ut om man skulle använda en mer avancerad beräkningsmetod -- nämligen den som används i Kanada. I Kanada har Statistics Canada sedan mitten av 1980-talet bedrivit en surveyundersökning med företag, där de årligen samlar in information om hur maskiner slits ut, blir oanvändbara, och byts ut. När Ackerman applicerar den kanadensiska metoden på USA:s kapitalstock, och sedan beräknar profitkvoten på den nya kapitalstocken, så blir skillnaden i kvoten enorm jämfört med Brenners version:

(Ackerman visar motsvarande resultat med World Profitability Dashboard, en databas som drivs av marxistiska ekonomer vid University of Massachusetts, men det lämnar jag därhän.)

Enligt Ackerman så har alltså världsekonomin inte stagnerat sedan 1973, och vinsterna har inte haft någon kris i USA. Brenners modell faller då totalt. Ackerman avrundar sin artikel med att hävda -- inte lika välgrundat som det övriga i artikeln -- att moderna ekonomiska kriser inte beror på kapitalackumulation eller överkapacitet, utan på grund av problem med koordination i system med extremt avancerad samhällelig arbetsdelning, och som finns både i socialistiska och i kapitalistiska ekonomier.



fotnoter

[1] Här har de också en ganska utförlig exkurs om klassbegreppet och klassanalys, som är intressant i sig men inte relevant för analysen jag utforskar här. De definierar klass så här: "Social classes, in our view, are structural positions linked by relations of exploitation. The dominant class extracts labour effort from—that is to say: ‘exploits’—the subordinate class." (s. 7) Överföringen av "labour effort" sker på olika sätt i olika samhällen, säger de, och "the purpose of ‘class analysis’, in our view, is to identify the nerve centre of the entire social order with a view to its possible transcendence. It is not, therefore, pace the late brilliant Erik Olin Wright, a theory of ‘social stratification’, or a procedure designed to provide a social cartography of ‘life chances’. In fact, the categories of mainstream social science are far better at doing that than is class analysis." (s. 8)

[2] "Working-class politics in this sense [de refererar till ett citat från Rosa Luxemburg] has been a highly unusual occurrence in US history. There were only two brief spells of it in the twentieth century. The first, which ran from 1934 to 1937, saw the passage of the 1935 Wagner Act (gutted in 1948). The second, extending from the mid-60s to the early 1970s, brought the Voting Rights Act and the Great Society programmes. But these bouts of class politics quickly petered out." (s. 11)

[3] De definierar Demokraternas "actual constituency" som "that fraction of the working class dependent on credentials to increase the value of its labour power". (s. 25)

[4] Barker tar ett mycket intressant exempel från 1970-talet: "A 1971 article on ‘The Coming of the Managed Economy’, for example, quotes a Nixon adviser predicting that the us was going to become ‘an absolutely regulated economy’ in the 1980s: ‘Within ten years, fifty per cent of our industrial production will be controlled by the government.’ As the adviser pointed out, there was plenty of reason to think this way at the time: ‘Washington already calls the tune in housing, airlines, railroads and aircraft production.’ Think of the Penn Central bankruptcy and partial nationalization of the railroads, the Lockheed bailout, the various interventions into the airlines, the government’s assistance to ITT both at home and in Chile, and the remarkable level of interpenetration between the Nixon Administration and corporate interests. Not to mention a defence budget which had roughly equalled, or even exceeded, total fixed business investment for decades." (s. 37)

[5] Här invänder Barker också mot att Riley och Brenner bara tar upp feodalismen som historisk föregångare till politisk ackumulation. Utifrån ett citat som jämför lobbying med feodalism kommenterar han lakoniskt: "Surely there is something more recent than feudalism to which lobbying can be compared?" (s. 37)

[6] Han visar också på det lite udda i att B-R hävdar den anti-keynesianska linjen att statliga budgetunderskott varit en viktig drivkraft bakom inflationen.(s. 44)

[7] Jag förstår dock inte riktigt Barkers mått här. Rubriken säger att det är "Corporate Rate of Value Added to Stock of Fixed Assets, 1947–2022" vilket låter som att det skulle vara en kvot, förädlingsvärde/kapitalstocken, men måttet på y-axeln är miljoner dollars vilket låter som ett flöde, inte en kvot. (s. 49)

[8] Så här beskriver Svensson lågräntepolitiken i en ledare i SvD, "När staten skapar ojämlikhet" från 15 februari 2021: "Bostäder och aktier ökar och minskar i värde, och räntor blir högre eller lägre, så funkar det i en marknadsekonomi. Med Riksbankens ambition att hålla räntorna superlåga och till och med negativa, är det däremot statens beslut som i stor utsträckning påverkat priserna, kurserna och räntorna.
Detta har åtminstone sedan finanskrisen 2008 skett på ett sätt som gynnat de mer välbärgade, som har en stor del av sitt kapital i aktier och ägda bostäder. Det har samtidigt missgynnat exempelvis de många låginkomsttagare som har huvuddelen av sina sparade slantar på bankkonton, som idag ger noll eller någon futtig procent i ränta. En medveten statlig politik har därmed ökat de ekonomiska skillnaderna." Svensson bortser här så klart från räntans effekter på sysselsättningen.

[9] Ackerman citerar Brenner: “for revolutionaries, so much is riding on their contention that extended periods of crisis are built into capitalism.”

[10] Ackerman historiserar analysen av profit-squeeze-kriser, och menar i huvudsak att dessa före 1970-talet inte var någon särskilt central del av den marxistiska ekonomiska analysen; hos Rosa Luxemburg och Rudolf Hilferding i det tidiga 1900-talet bestod kapitalismens kriser oftare av underkonsumtion (hos Luxemburg) eller obalanser mellan sektorer (Hilferding), inte i allt för låga vinster, som ju givet lönernas status som huvudsaklig källa till konsumtion, snarast skulle leda till "överkonsumtion", snarare än underkonsumtion. I USA var Paul Mattick med sin Marx and Keynes: The Limits of the Mixed Economy (1969) central för att väcka liv i profit-squeeze-analysen, och fick en del genomslag under 1970-talet, genom bland andra David Yaffe. Ackerman visar också intressant hur skiljelinjen mellan Glyn-Sutcliffes lönepressanalys och den konkurrens-profit-squeeze-analys som idag associeras med Brenner, drogs redan i det tidiga 1970-talet, t ex genom Yaffes recension av Glyn och Sutcliffes bok i New Left Review 1973, och i hur Paul Sweezy försvarade sig mot Mattick och dennes efterföljare.

[11] Ackerman är väldigt kritisk mot denna inkonsekvens: "Thus, when it comes to the ultimate causes of “stagnation,” Brenner’s argument is a kind of Schrödinger’s cat of crisis theories: it’s a theory of excess competition when you’re looking at it and a wage-squeeze theory when you’re not. Like the cat, neither survives scrutiny." Han citerar också Shaikh här: "Shaikh was not alone in judging Brenner’s monograph “difficult to read” because “the arguments involved appear in different sections, are sometimes implicit rather than explicit, and can be contradictory.”"

[12] Jag har också skrivit om det t ex i samband med beräkningar av historiska nationalförmögenheter och mer om kapitalandelen av nationalinkomsten.

söndag 23 februari 2025

Ogilvie om ekonomiska institutioner i förindustriella Europa

Samhälleliga institutioner -- definierade av Nobelpristagaren Douglass North som "the rules of the game in a society or, more formally . . . the humanly devised constraints that shape human interaction’" -- är sedan fyra decennier eller så centrala beståndsdelar i den nationalekonomiska och ekonomisk-historiska instituioner. Det tydligaste belägget för detta är kanske att först North, 1991, och sedan Acemoglu-Johnson-Robinson, 2024, tilldelades Riksbankens pris till Nobels minne för sina institutionella analyser av ekonomisk utveckling.

Ekonomisk-historikern Sheilagh Ogilvie, då i Cambridge, nu i Oxford, höll 2006 års Tawney Lecture på den årliga Economic History Society-konferensen på temat ekonomiska institutioner. Hon välkomnade de institutionella perspektiven och institutionella förklaringarnas uppsving, men varnade för att ekonomernas förklaring i nästa led, av varför institutionerna blir som de blir, var bristfälliga. Mer specifikt så formulerade hon sin varning så här: "The dead end I find most worrying is the tendency to explain institutions as an efficient and beneficial response to the needs of the economy—the view that ‘whatever is, is right’." (s. 651) [1] [2]

Den första förindustriella institutionen som tolkades på detta sätt av nationalekonomer, säger Ogilvie, varr träldomen. Douglass North och hans medförfattare Robert Paul Thomas hävdade i deras epokgörande bok The Rise of the Western World (1973), en del av 1970-talets kliometriska revolution som förenade nationalekonomisk teori och metod med historiska material, att träldomen var ‘an efficient solution to the existing problems’ i medeltida ekonomier—ett frivilligt kontrakt mellan bönder och godsherrar, där bönderna erbjöd sitt arbete i utbyte för ‘the public good of protection and justice’. (cit. 653) I North och Thomas analys var detta ett effektivt kontrakt med den relation mellan tillgång på arbete och tillgång på jord som rådde då, men att när denna relation förändrades, var träldomen inte längre en effektiv institution, och försvann. [3]

Den andra stora förindustriella institutionen som omtolkades var bygemenskapen. Här var det kliometrikern Deirdre McCloskey som 1976 argumenterade att den medeltida byn och dess tegskifte var en effektiv institution för att sprida riskerna mellan byns alla medlemmar: när var och en hade en mängd små plättar på olika ställen i byn, stod man inte och föll med en viss del av byn och dess mikroklimat, jord, etc. [4]

Den tredje institutionen som omtolkades var hantverksgillena. Här handlar det om tolkningar som pekar på hur skråna t ex kunde lindre informationsassymmetrier mellan producenter och konsumenter om produktkvlaiteten, eller att skråna på andra sätt minskade transaktionskostnaderna. "Epstein pointed out many weaknesses in these other theories, but claimed that craft guilds ‘prospered for more than half a millennium’ because they were the cost-minimizing institution ‘to allocate skilled labour efficiently’ and ‘provide an ideal market structure for innovation’." (s. 654)

Den fjärde institutionen är arrangemang som köpmansgillen som var till för att hantera handel. "Thus Greif, Milgrom, and Weingast argued that merchant guilds, by threatening collective boycotts of rulers who failed to provide commercial security, sustained ‘the efficient level of trade’ from the twelfth to the fifteenth century.27 Separately, Greif also concluded that merchant guilds ‘enhanced efficiency by supporting inter-community impersonal exchange’ through what he termed the ‘community responsibility system." (s. 654)

Ogilvie pekar på en rad andra, mindre viktiga institutioner -- inklusive lynchjustis! -- som ekonomer och ekonomisk-historiker idag har tolkat som uttryck för effektivitet "So by now economic historians have reinterpreted pretty well every pre-modern institution in terms of efficiency as a beneficial solution to one or more obstacles to possible transactions." (s. 655)


Referens

Sheilagh Ogilvie (2007) "‘Whatever is, is right’? Economic institutions in pre-industrial Europe", Economic History Review, 60, 4 (2007), pp. 649–684

Fotnoter

[1] Citatet ‘whatever is, is right’ kommer från Alexander Popes "Essay on Man" från 1732.

[2] Det här, det som Ogilvie kritiserar, kan man väl kalla en funktionalistisk approach till institutioner. Se Pierson (2004, Politics in Time), kapitel 4, särskilt s. 122-124, för en analys från statsvetenskapen om problemen med nationalekonomers funktionalistiska förklaringar av institutionella förhållanden, och särskilt skillnaden mellan snävt ekonomiska institutioner med tydligare avkastning och mer avgränsade syften, och mer komplexa samhälleliga och politiska institutioner vilkas plasticitet är betydligt mindre.

[3] Ogilvie menar att effektivitetsanalysen av träldomen lever kvar i 90-00-talens revisionistiska perspektiv på den "andra träldomen" öster om Elbe, som i WW Hagens Ordinary Prussians: Brandenburg Junkers and Villages 1500-1840 (Cambridge UP, 2002). 

[4] Ogilvie pekar på att McCloskeys analys 1993 fick stöd av Townsend i MEdieval Village Economy, och att Richardson, "Prudent village", och Nafziger i sina studier av Ryssland också stöttat den.

torsdag 6 februari 2025

Antikens ekonomi och antikens kliometri

 
en gallisk-romersk relief som avbildar skördearbete 
 

Vad vet ekonomisk-historiker om Antikens Rom? Och hur vet de det? Vad för källor, metoder och teorier använder historiker och andra för att kartlägga antikens ekonomier? Arkeologen och klassicisten Kim Bowes från University of Pennsylvania har en superintressant artikel om detta i tidskriften Capitalism: A Journal of History and Economics från år 2021. Artikeltiteln är "When Kuznets Went to Rome" och utgångspunkten är ett skifte på detta fält, under 1990-talet, från en mer substantivistisk, antropologisk approach till antikens ekonomier, till en mer nationalekonomisk eller kliometrisk approach. 

Tidigare, säger hon, dominerades fältet av substantivistiska analysmodeller som de som Moses Finley (1912-1986), lärare och professor i Cambridge 1956-1982, arbetade med. Finley menade att man inte ska använda moderna nationalekonomiska begrepp för att förklara antikens ekonomi, eftersom antikens människor saknade sådana begrepp själva -- de saknade för den delen också begreppet "ekonomi" i dagens bemärkelse, som en avskild samhällssfär. Så här sammanfattar Wikipedia perspektivet som Finley lägger fram i sin klassiska bok The Ancient Economy från 1973:

"Finley interpreted the economy from 1000 BC to AD 500 sociologically rather than through use of economic models (as did Michael Rostovtzeff). Finley viewed the ancient economy as largely a by-product of status, with economic relations being embedded in ancient institutions that are very much unlike those present in modern times.

He viewed the ancient economy as largely stagnant since, among other things, the scope of economic action was not directed to economic or productive growth as is so often the case in modern times: technological innovations therefore went without adoption, large projects were executed for prestige rather than practical benefit, and economic development, or profit maximisation. Such views, and the uncritical acceptance of elite ancient writers' economic mentalités, have been challenged and overturned by archaeological discoveries through the late 20th century."

Detta är verkligen ett klassiskt substantivistiskt perspektiv: att hävda att det -- kontra nationalekonomi 101 -- inte finns någon universell mikroekonomi av nyttomaximerande individer i olika samhällen över tid och rum, utan istället att varje typ av samhälle har sin egen mikroekonomi, ungefär. [1] Jag tror att den teoretiker som mest av allt associeras med perspektivet är den ekonomiske antropologen Karl Polanyi, och det är också slående att Finleys Ancient Economy publiceras samma år som antropologen Marshall Sahlins mycket inflytelserika The Stone Age Economy, som lägger fram en egen tolkning av stenålderns nationalekonomi.

Men detta perspektiv vände sig alltså en del antikhistoriker ifrån på 1990-talet och 2000-talet, säger Bowes: hon pekar på Walter Scheidel och Sitta von Redens antologi The Ancient Economy (2002) och Scheidel, Ian Morris och Richard Sallers Cambridge Economic History of the Greco-Roman World (2007). I denna forskning ställer man frågor om "BNP per capita" i Antikens Rom, om produktivitet, tillväxt och inkomstfördelning; forskningen relaterar till bredare, icke-antika projekt som Angus Maddisons forskning om BNP i historien och Branko Milanovics forskning om inkomstfördelning. Så här kontextualiserar Bowes den kliometriska breddningen:

"The 2008 financial crisis, growing concerns about long-term inequality, and a sense that non-state, non-elite economic actors might also merit a place in Rome’s economic history have all put these calculations on a broader stage, both in the field of Roman economic history and beyond. Estimates of Roman GDP or Gini coefficients for income in equality have been applied to subjects as varied as Roman slave demographics, the economic well-being of Roman artisans, and Piketty’s models for long-term capital distribution." (s. 9)
Jag läser det som att Bowes omfamnar den ämnesmässiga breddningen, men är kritisk till den kliometriska metodologin:

"Historians and economists alike have rushed to calculate Roman GDP and place it on a graph with  those of other pre-modern economies, using the resulting numbers to make sweeping assessments about progress or its absence, or to affirm a natural, historical law driving wealth inequality. In the process, the calculations used to estimate Roman GDP or inequality have seen very  little criticism. In particular, the efforts’ calculative heuristics, the imputed relationship between macroeconomic measurements and economic well-being, and their assumptions about the very nature of history all have yet to be properly interrogated. While some of this work on GDP has had the salutatory effect of making the Roman world relevant and accessible, the data that has been used to do so is largely a fiction, and the resultant histories, stripped of nuance and complexity, are rendered into Kuznets’s worst nightmare—simplistic teleologies of growth or stagnation." (s. 9)
Bowes essä ägnas åt en ingående kritisk granskning av just dessa metodologier och data, och vad för slutsatser de egentligen leder till i fråga om antika Roms historia och samhälle. 

 
ekvation ur Keith Hopkins artikel "Taxes and Trade in the Roman Empire" från 1980
 

Framför allt så handlar det om hur forskare beräknat BNP per capita, och hur de beräknat inkomstfördelningen. De första beräkningarna av romersk BNP gjordes av Keith Hopkins år 1980, och de var då en bi-effekt av hans egentliga syfte, som avar att illustrera relationen mellan beskattning och ekonomiska flöden. Han beräknade romersk BNP helt enkelt som befolkningen gånger en beräknad vetekonsumtion gånger priset på vete. Resultatet var 8244 miljoner sesterces (förkortas av Bowes som HS), enligt Hopkins själv snarast en metafor, men taget på allvar av senare forskare.

Senare skattningar av romersk BNP har snarare haft intresset att jämföra levnadsstandarden i Rom med den i andra delar av världen och senare tider. Dessa moderna historiker och ekonomer har jobbat lite väl galant med källorna, menar Bowes; hon betonar att källäget egentligen är sparsmakat och problematiskt:

"What exists instead are a very  limited range of wheat prices (some thirty, ranging from the second century BCE through the early third century CE) and wage series (some sixty, ranging from the second century BCE through the early third century CE), the vast majority and most reliable of which come from Roman Egypt, along with a handful of literary references to slave and army rations. As has been noted by the scholars most attentive to the limitations of these data, most of these data points are circumscribed by particular contextual exigencies: Roman Egypt may or may not be representative of the rest of the Roman world; the limited wage and wheat price series may be affected by instances of short-term scarcity that make averages problematic; the data from the capital city is almost certainly biased by price-setting for wheat and by high costs of living for wages, and so on. Literary sources in which price is a signal aspect of the rhetorical toolkit are hard to lay next to papyri that record wheat and wage prices in unemotional but locally framed contexts. And the Roman population headcount is hotly debated, with estimates differing by an order of magnitude." (s. 12)

Hon säger att det är ekonomer som har "kört bilen" medan historikerna, mer intresserade av kontext och källkritik, suttit i passagerarsätet. Beräkningar av BNP från utgiftssidan har således gjorts på ett väldigt pragmatiskt sätt, med data på vetepriser multiplicerat med ett antagande om hur mycket vete gemene man och kvinna konsumerade, för att få fram grund-levnadsstandarden. Antagandena om hur mycket man åt har tagits inte från faktiska uppskattningar av konsumtion, utan från ett antagande om hur många kalorier man behövde för att överleva, eller romerska ransoner för slavar och soldater, eller från uppgifter från bönder i Aten på 400-talet f Kr. [2] Ett annat sätt att beräkna BNP är från inkomstsidan, och då har forskare som Goldsmith (ROIW, 1984), Temin och Scheidel och Friesen (J of Roman Studies, 2009) använt t ex en löneuppgift för lågutbildade arbetare multiplicerat med antal arbetsdagar per år i ett modernt dataset, multiplicerat med en siffra för genomsnittlig sysselsättning i ett modernt dataset, plus icke-löneinkomster från olika källor. Många lantarbetare och bönder i antikens Rom hade förstås inte särskilt mycket penninglöner, och då kringgår forskarna detta problem genom att helt enkelt utgå från att löneserierna motsvarar en överlevnadsnivå (utan överskott) som också bönderna bör ha legat på. (s. 13-14) 

De resulterande BNP per capita-skattningarna varierar från 166 till 380 HS, vilket är fattigare än 1500-talets Europa och i de mer pessimistiska varianterna motsvarar moderna ekonomier som Uganda och Rwanda.

Beräkningarna har också använts för att skatta inkomstfördelningen. Flera forskare -- Goldsmith (1984), Milanovic, Lindert och Williamson (2011) -- har använt en approach där man börjar med att identifera ett par elitgrupper och beräkna en genomsnittlig inkomst per grupp. I det romerska fallet är de fyra elitgrupperna "senatorial elite, the equestrian or knight class, the decurion or town councilors", och övriga eliter. De har i detta fall gjort inkomstberäkningen per elitgrupp i två steg: först en beräkning av medelförmögenheten för gruppen, och sedan denna multiplicerad med 0,06 för att få fram en tänkt årlig inkomst med 6 procents avkastning på kapital. Resten av BNP fördelas därefter med en genomsnittlig inkomst för hela icke-eliten. 

 
från Scheidel och Friesens "The Size of the Economy and the Distribution 
of Income in the Roman Empire", Journal of Roman Studies, 2009

En alternativ approach används av Scheidel och Friesen som använder en Pareto-fördelning för att distribuera BNP inom eliten, de översta 3 procenten av befolkningen. De övriga 97 procenten delar de in i nio lika stora inkomstgrupper, för vilka de tilldelar inkomste utifrån två olika scenarios: ett "optimistiskt" och ett "pessimistiskt". De får fram att 90 procent av Roms befolkning levde på eller runt existensminimum, medan 6-12 procent levde på vad de definierar som en "respektabel" nivå. Den högsta 1,5 procentens andel av inkomsterna beräknar de till 15-25 procent. Gini-koefficienten blir 0,42 till 0,44, alltså i sig inte särskilt högt. (s. 15)

Från denna redogörelse går Bowes vidare till sin källkritiska och metodologiska kritik. Hon talar om hur kliometrikerna plockar upp några data här och några uppgifter där och sedan "smetar ut" (smear) dessa över flera decennier och olika regioner -- Grekland, Egypten, Italien...

"A limited number of contextually contingent price data, like wheat prices, are smeared—their chronological and geographic fixity stripped away so they can be effectively averaged to form the “wheat price” constant. This happens, too, with most of the data used for subsistence consumption constants. The repeated use of 175 kilograms of wheat per year per person as a precise subsistence amount actually derives from an attempt— itself full of assumptions and contingencies—to calculate the production and consumption levels of fourth-century BCE Athenian farmers. This very specific, and also very hypothetical, figure becomes untethered from the chora of ancient Athens and smeared over the whole of the ancient world to represent how the majority ate,—which is thus rendered fixed and unchanging. Just so, the slave wages recommended by Cato are part of a carefully composed literary effort to bridge the gap between the ideal of a peasant farmer and the reality of slave-run estates in which slaves are simply an extension of the master’s hand." (s. 16)

Det finns en mängd olika problem här: dels "smetandet", att låta Aten på 300-talet f Kr också stå för Italien eller Egypten 200 år senare, dels källorna i sig: tendenser så som Polybius syften när han skriver om den romerska armén, eller Catos egna syften med sin text, eller bristfällig information eller tolkning som när man fokuserar helt på vetet även om Cato också skriver om vin och fikon. Bowes säger dock att än värre än "smetandet" är vad hon kallar "data sucking", när man tar data från en kontext och applicerar dem på en helt annan kontext -- som att ta konsumtionsdata från 1900-talet och låta dem representera antikens Rom. Mer specifikt så kritiserar Bowes bland annat hur Walter Scheidel använder Robert Allens konsumtionskorg som baseras på kejsare Diocletianus prisedikt från tidiga 300-talet e Kr, och beräknar dess pris utifrån egyptiska priser från första till tredje århundradet e Kr. I denna korg ingår bland annat tvål och ljus, som inte användes i antikens Rom. Här menar Bowes också att  den avkontextualiserade användningen av data tenderar att reproducera tidigare resultat, eftersom man väljer data för en "fattig ekonomi" som saknar data, från en annan "fattig ekonomi", och sedan drar slutsatser om den datalösa "fattiga ekonomin", och kanske då helt enkelt komma fram till att den var fattig.

Detta hävdar hon också angående BNP-skattningarna som är en del av Angus Maddisons projekt: enligt Bowes var Maddison övertygad om att förindustriella ekonomier var lika varann och inte hade någon varaktig ekonomisk tillväxt, så data väljs för att reproducera denna bild, så att antikens Rom får ungefär samma BNP per capita som förmoderna Neapel eller Bysans under medeltiden. [3] Ett centralt antagande i denna process är det om konsumtionsnivån på existensminimum: en människa behöver en viss mängd kalorier för att överleva, och de förindustriella människorna antas i denna litteratur framför allt ha fått sina kalorier från spannmål. Om konsumtionen av spannmål är konstant i förindustriella ekonomier, och mat stod för 60-70 procent av konsumtionen, så förklarar detta mycket varför BNP/capita stagnerade enligt beräkningarna.

Löneserierna är mer reella än vad konsumtionsdatat är, säger hon, men fortfarande problematiska, inte minst genom antagandet om att många var löntagare i antikens Rom, vilket inte är fallet. (s. 20) Utöver att anta att många var löntagare, så kan man också, som Scheidel och Milanovic, anta att lönerna helt enkelt sattes utifrån existensminimum -- och då är man tillbaka på den föregående punkten. Här kritiserar hon särskilt Scheidel och Friesen (2009) för deras metod när de beräknar Roms BNP per capita och inkomstfördelning. [4]

Så här rundar Bowes av sin kritik om BNP, löner och ojämlikhet i antikens Rom, med en verklig bredsida:

"The purpose of this somewhat belabored critique is not to suggest that specific calculations of  either GDP or in equality for the Roman world arewrong, although they probably are. Rather, it is to suggest that  there is very little about them that is Roman. To counter stubborn data lacunae or apply a similar data yardstick to a broad range of economies—in short, motivated by the desire to compare rather than to actually measure— these authors’ various estimates for Roman GDP and the concomitant effort to measure inequality are largely predetermined by a reiterated and reinserted series of pre-modern data constants. In their attempt to place the Roman world, the Byzantine empire, and the French Ancien Régime on the same graph, these models are forced to resort to a kind of extreme economic formalism, assuming, in effect, that economic and cultural behaviors can be so completely dissociated that the latter might change while the former remain constant and thus allowing the scholar to infill Roman lacunae with data— for consumption, wage practices, price ratios, and wealth distribution—from other periods. The results may or may not resemble actual Roman economic well-being; in a way, that was never the  actual goal. The purpose of these calculations—all but Hopkins’s, at any rate— was to re- inscribe the Roman world into a pre-modern economic monolith, not to reveal anything about the exigencies of life experienced by the Roman majority." (s. 21-22)
Jag tycker nog att hon är lite orättvis, att kliometrikernas pragmatism med källor ändå är befogad när källäget är svårt, men det är inte desto mindre en intressant kritik. Hon menar också att kritiken tidigare uteblivit, eftersom antikhistoriens socialhistoriker -- källnära -- knappt läser vad Bowes kallar kliometriska "GDP boys". Därför har antikens kliometri, teknisk som den är, också kunnat användas i böcker med större genomslag, som Scheidels The Great Leveller (2017) eller Pikettys Capital in the 21st Century (2014). Så här karaktäriserar Bowes elegant hur Maddison och andra siffror från antiken används i Pikettys narrativ:

"While ideologically worlds apart, Piketty’s long- term capital project, when it extends its r>g model further backwards in time, not only depends upon Maddison’s numbers for the Roman and medieval worlds, but also uses them to hammer home the evitability of capital-driven inequality in slow-growth environments. For at the heart of Maddison’s and Piketty’s (and Milanovic’s) projects is a particular conception of modernity as a time when things happen—growth, exploding inequality—defined in opposition to a static, longue durée “pre-modernity” when nothing happens—glacial growth, “natural” inequality. In a way, the Roman-specific critiques I’ve laid out above anchor the origins of this presumed modern versus pre-modern binary, a binary that relies on manufactured data for
subsistence in order to create a metahistorical arc of extremely slow growth followed by modern progress or its opposite." (s. 23)
Från denna diskussion går hon vidare till hur BNP per capita-skattningarna använts i stora narrativ om den ekonomiska utvecklingen och specifikt om Roms roll i detta. Här menar Bowes att den antika kliometrin inkorporerats i nya stora narrativ om imperiernas uppgång och fall, en typ av historieskrivning som trillade ur modet på 1970-80-talen men som kommit tillbaka idag. [5] Bowes menar att detta är en mansdominerad forskningsgenre som går tillbaka till 1800-talets heroiska narrativ -- "It is telling, and important, that the Gibbon for our age is the rise and decline of economic development" -- men nu med diagram:

"Tellingly, quantitative data has taken the place of purple passages culled from primary sources. This data is displayed in carefully constructed graphs—for coin circulation, femur length, lead pollution, wheat prices, Lorenz curves—that make historical causation manifest through rising or falling numbers.  These graphs merit a study in themselves, so prominent have they become in these new histories and so layered in their never-stated generative assumptions about data correlation and historical causality. In them we can see quantitative demonstrations that the advent of Roman rule produced radical economic in equality from a plot of British  house sizes; that periods of Roman economic and political florescence can be directly read off changing lead levels in the Greenland ice sheet; that changes in human femur length document an increase in standards of living; or that differences in wheat prices reveal the economic devastation caused by plague in the late
empire." (s. 27; femur betyder lårben)

 Från detta går Bowes till sitt eget, mer positiva program för vägen framåt. Det hon vill ta med sig från den kliometriska revolutionen i den romersk-historiska forskningen är fokuset på vanligt folk, bortom eliterna, och användningen av kvantitativa data för att dra bredare slutsatser om hur livet var i antikens Rom. Hon vill ha mer romerska data, mindre extrapolering från andra kontexter och mer faktisk information från det romerska imperiet. Här handlar det mycket om hushållsdata, som berättar vad folk faktiskt konsumerade, bortom den vetecentriska kliometrin om historiska levnadsstandarder, och om pengar. För levnadsstandarden vill hon se bortom en "unskilled wage" och se på mer komplext sammansatta inkomster för de många småbönderna; här refererar hon bl.a. till sin egna Roman Peasant Project. Så här lanserar hon sin egen approach relativt till kliometrikernas:

"At the moment, in an attempt to participate in the longue-durée comparative effort, Romanists have tried to run before they can walk, and in  doing so, they’ve probably totally misrepresented welfare and in equality as well as overall economic performance. We need to keep the urgency to tell big stories, but use thick, small-scale data to tell them, returning to a place we actually know quite well—the household—and exploiting both well-known and new datasets in the context of lives lived—not
trends already assumed. " (s. 32)

 

 

referens

Kim Bowes (2021) "When Kuznets Went to Rome: Roman Economic Well-Being and the Reframing of Roman History", Capitalism: A Journal of History and Economics, Volume 2, Number 1, Winter
2021, pp. 7-40.

fotnoter

[1] Den formuleringen, minus "ungefär", lånar jag från den marxistiske historikern Robert Brenner. “[E]very historically evolved type of society – what Marx called mode of production – has its own microeconomics”, citerat från Brenner, "Property and Progress: Where Adam Smith Went Wrong", i Chris Wickham (red.) Marxist History-writing for hte Twenty-first Century (Oxford UP, 2007).

[2] Kalori-minima: Hopkins; slav- och soldatransoner: Goldsmith; Atens bönder: Temin, “Estimating GDP in the Early Roman Empire.” 

[3] Angående att Bowes menar att dessa ekonomer/kliometriker väljer antaganden för att få de resultat de vill ha, så skriver hon bl.a. att: "For most of the economists involved in these debates, of course, the point was not to ask  whether the Roman world was, in fact, a world of subsistence farmers, but to demonstrate the relatively static quality of all such economies compared to industrially driven growth."  (s. 19)

[4] Hon skriver bl.a. att: "despite a pretense of internal checks, Scheidel and Friesen’s inequality exercise is a largely cir-
cular one in which pre-modern or ahistorical data both drive the GDP calculations at its base and determine the distribution of the resultant overall wealth." (s. 21) 

[5] Hennes exempel är Harpers Fate of Rome och Scheidels Great Leveler och Escape from Rome. Hon sammanfattar Harpers och Scheidels narrativ om Rom så här: "Thus, one can read, on the one hand, that the expansion of monetization driven by foreign plunder fueled a Roman economic “revolution”; that innovation in water-driven machines produced a mini-industrial revolution so expansive that its effects are registered in lead pollution on the Greenland ice-sheet; and that economic growth driven by urbanization, agricultural intensification, and trade resulted in historically unprecedented health and physical well-being as mea sured in the human skeletal record. On the other hand, one can also read that a volcanic eruption and a succession of plagues in the late empire created catastrophic economic impacts that ultimately led to the empire’s political collapse; and
finally and most expansively, that the Roman economy experienced no real per capita growth and was so unequal in its wealth distribution that only its catastrophic collapse could equalize wealth and unleash innovation and growth in the Middle Ages." (s. 24)

måndag 30 september 2024

Ekonomiska och sociala effekter av folkskolans införande

 
 Södermalmsskolan i Sundsvall, uppförd 1956. Okänd fotograf, fotografi från Sundsvalls museum via Digitalt museum, licens CC-BY.
 

 

detta är inlägg två i serien om nationalekonomiska kausala studier av tidig välfärdspolitik

tidigare inlägg: barnhälsa på 1930-talet

 
--

På 1930-talet var den obligatoriska skolgången bara sex-sju år lång (det varierade per kommun), och bara en femtedel av ungdomarna gick vidare från folkskolan till läroverk eller annan högre utbildning. De andra fyra femtedelarna började förvärvsarbeta vid 13-14 års ålder, och den svenska befolkningen var på 30-talet rejält lågutbildad med dagens mått mätt: bara 1 procent av de vuxna som befann sig i arbetskraften hade en universitetsexamen. [1] Folkskolan var också uppdelad, från en inriktning mellan mer akademisk och mer praktisk inriktning vid 11-13 års ålder, och de som gick vidare i skolan efter 14 års ålder fick också välja mellan det akademiskt inriktade läroverket och den mer praktiska realskolan.

Under 1950- och 1960-talet avskaffades detta uppdelade skolsystem och man införde istället en nioårig obligatorisk folkskola -- som alltså förlängde skolplikten med 1-2 år -- utan segregation mellan akademiska och praktiska linjer före 16 års ålder.

Man kan förvänta sig att detta bidrog till att jämna ut livsvillkoren för svenska ungdomar: att senare dela upp mellan akademiskt inriktade och praktiskt inriktade, och skjuta upp när man fick fatta sitt beslut om vilken inriktning man ville ha, borde försvaga bandet mellan dina föräldrars utbildningsnivå och klasstillhörighet, och vilken bana du själv hamnar på.

Ungefär detta var också vad nationalekonomerna Costas Meghir och Mårten Palme fann i en inflytelserik artikel publicerad i American Economic Review år 2005. Deras utvärdering av reformens effekter bygger på det faktum att reformen inte genomfördes i alla kommuner samtidigt, utan rullades ut efter hand. De har data på föräldrars sociala bakgrund, ens IQ, och ens betyg i sjätte klass för två kohorter, de födda 1948 och de födda 1953. I de flesta kommuner så var det så att de födda 1948 gick i skolan i det gamla systemet och de födda 1953 gick i det nya systemet. I en del kommuner gick dock båda kohorterna i det gamla systemet, och i en del gick båda i det nya systemet. Skillnaderna möjliggör användningen av en differences-in-differences-design. Skolstyrelsen valde inte kommuner som skulle få det nya systemet, utan strategiskt, och kommunfullmäktige fick därefter själva besluta om de ville gå med i det nya systemet. (s. 415) 1961, det första året där Meghir och Palme har skoldata, var 25 procent av kommunerna med i det nya systemet, och 1966, när Meghir och Palme har betygsdata för kohorten född 1953, så var det bara 30 procent av kommunerna som helt och hållet var kvar i det gamla systemet.

Betygsdatat för sjätteklassarna kommer från Göteborgs universitet som 1961 och 1966 genomförde undersökningar som omfattade alla 13-åringar som var födda den 5:e, 15:e eller 25:e i en månad. (s. 416) Trettonåringarna fick göra tre IQ-test och deras betyg i svenska, engelska och matte samlades in. Forskarna samlade också in deras föräldrars utbildningsnivå. Informationen om 13-åringarnas slutgiltiga utbildningsnivå hämtade Meghir och Palme från 1990 års svenska utbildningsregister, och information om inkomster och sysselsättning hämtade de från skatteregister från 1985 till 1996. Det fullständiga datasetet omfattar 10 309 svenskar födda 1948 och 9 007 svenskar födda 1953. I samplet gick 35 procent av 1948 års kohort i det nya systemet, och i 1953 års kohort, 81 procent.

För ungdomar som gick i det nya systemet blev det 2,6 procentenheter vanligare att läsa vidare bortom de obligatoriska åren. Detta drivs helt av ökad skolbenägenhet för de med lågutbildade fäder, definierat som fäder som själva bara gått i obligatorisk (6- eller 7-årig, i deras fall) folkskola. (s. 418) Särskilt gäller detta de som hade hög IQ (enligt testet när de var 13) men lågutbildade fäder. Även för inkomster 1985-1996 var effekterna större för de med lågutbildade fäder: överlag var den positiva effekten på ens inkomst bara 1,42 procent, och strax utanför statistisk signifikans enligt 90 procentskriteriet, men för de med lågutbildade fäder var effekten på inkomst 3,4 procent och starkt signifikant. För de med högutbildade fäder, vilket är 17 procent av samplet, var däremot effekten på inkomster negativ! Meghir och Palme menar att detta beror på att deras tillgång till läroverket inte längre var så självklar som i det tidigare, mer sorterande systemet. (s. 419) I slutsatserna säger de att de asymmetriska effekterna, med mest positiv effekt för de från lågutbildad bakgrund, bör ha ökat den sociala rörligheten. (s. 422)

 

Nationalekonomerna Martin Fischer (Karolinska institutet), Gawain Heckley (Lund), Martin Karlsson (Duisburg-Essen) och Therese Nilsson (Lund) återgick år 2022 i en artikel till frågan om skolreformens effekter. Medan Meghir och Palme använde Göteborgsforskarnas undersökning med 10 procent av kohorterna födda 1948 och 1953, så använder Fischer et al administrativa data för hela dessa kohorter. Med ett sample om 211 582 personer istället för runt 20 000 som i Meghir och Palme så får de väldigt lika resultat, huvudsakligen: en liten positiv effekt på inkomsterna (1,5 procent kontra 1,4 procent hos MP, och statistiskt signifikant med det större samplet) och 0,259 fler år av utbildning, att jämföra med 0,298 år hos MP. Däremot så faller den negativa effekten för folk med högutbildade fäder bort.

Fischer et al pekar på ett problem med utbildningsmåttet som Meghir och Palme, liksom många andra, använt. Det bygger på en uppgift om en persons högsta utbildning -- högstadium, gymnasium, högskola, osv -- och en schablon om hur många år det omfattar -- 9, 12, 15, osv. Fischer et al menar att verkligheten är mer komplex än så, att detta mått missar yrkesutbildning såväl som realskoleutbildning. De föreslår istället ett mått som inte bara kollar på ens högsta utbildningsnivå utan på varje utbildning man gått, och lägger ihop åren för de olika utbildningarna. Med detta mer omfattande mått blir den uppskattade effekten av reformen på folks utbildningsnivå större: 0,464 år överlag, och 0,501 år för de med lågutbildade fäder. (s. 815) Det nya utbildningsmåttet visar att det inte är tillrådligt att, som ett par studier gjort [2], använda den svenska utbildningsreformen som en instrumentvariabel för folks humankapital. (s. 817-818)

Däremot så kvarstår, som sagt, inte den negativa effekten på inkomster för de med högutbildade fäder, och Fischer et al gör en del detektivarbete för att reda ut varför denna differentierade effekt uppträder i Göteborgssurveyn men inte i populationsdata. (s. 815-817)

Vad säger då dessa två studier om folkskolereformen som en del av välfärdsstatens historia? Överlag så skulle jag säga att reformen utifrån dessa studier var väldigt lyckad, sett till vad man ville åstadkomma. Reformen ledde till en mer utbildad befolkning, med högre inkomster (även om den skattade effekten är liten), och dessutom så jämnade den ut livschanserna mellan de med högutbildade och de med lågutbildade föräldrar.



referenser
Martin Fischer, Gawain Heckley, Martin Karlsson och Therese Nilsson (2022) "Revisiting Sweden's comprehensive school reform: Effects on education and earnings", Journal of Applied Econometrics.
Costas Meghir och Mårten Palme (2005) "Educational reform, ability, and family background", American Economic Review.

fotnoter
[1] Om utbildningsnivån år 1930 se SCB (1936) Folkräkningen år 1930.
[2] Black, Devereux och Salvanes (2005, AER) om socialt arv av humankapital, Brunello et al (2013, JLE) om utbildningsnivå och fetma, Lundborg, Nilsson och Rooth (2014, AEJ: Applied) om effekter av ens föräldrars utbildning på ens sociala utfall.

Vad säger den ekonometriska litteraturen om den tidiga välfärdsstatens effekter? Fallet barns hälsa på 1930-talet

Det finns vid det här laget en rad ekonometriska studier av effekterna av olika välfärdsreformer som infördes på 1930-40-50-talen: integrationen av folkskolan, införandet av gratis skollunch, och så vidare. Dessa studier är skrivna i traditionen av "trovärdighetsrevolutionen" i nationalekonomi och syftar i varje enskild studie till att bedöma effekten av intervention x på utfallen y och z, inte till att förklara variationen i y och z i största allmänhet. Jag tänker göra en liten serie blogginlägg om några av dessa studier, med en underliggande frågeställning som är: vad säger egentligen den nya kausala litteraturen om välfärdsstatens historia? Det finns ju en helt separat litteratur som mer använder kvalitativ, historisk metod -- eller kanske lite enklare statistisk metod med ett antal länder i en panel -- och arbetat med att diskutera frågor som: när utvecklades den svenska välfärdsstaten? Och: hur distinkt var den svenska välfärdsstaten från andra länders, t ex Storbritannien, Tyskland eller USA? Var det en socialdemokratisk välfärdsstat? De kausala policyutvärderingarna som nationalekonomer gör relaterar inte till denna välfärdsstatslitteratur, men jag ska försöka dra några slutsatser, i senare inlägg, om vad för slutsatser välfärdshistoriker kan dra av nationalekonomernas studier.
 

--


I oktober 1931 införde den svenska regeringen, oroad över att barnadödligheten slutat falla, ett nytt system för att arbeta med små barns hälsa. Fram till 30 juni 1933 inkluderades de nyfödda i ett system av information, stöd och övervakning, inklusive uppmuntran till amning, ett medvetet hälsoarbete, och en hälsosam kost. Den genomsnittliga bebisen med i projektet besökte en vårdcentral 2,8 gånger och besöktes av sjukvårdspersonal 3,9 gånger. (s. 1140) [1] Allt detta -- jag hade aldrig hört talas om experimentet innan -- hämtar jag från nationalekonomerna Sonia Bhalotra (Warwick), Martin Karlsson (Duisburg-Essen), Therese Nilsson (Lund och Nina Schwarz (Duisburg-Essen) som 2017 och 2022 publicerade två artiklar som kvantitativt utvärderade utfallen av 1931 till 1933 års barnhälsopolitik.
(Jfr SOU, “Kungl. Medicinalstyrelsens Utlåtande och förslag Angående Förebyggande Mödra och Barnavård,” Statens Offentliga Utredningar 1935:19.)

I artikeln från 2017 visar de att barnadödligheten minskade med 24 procent (!) och dessutom minskade de omfattade barnens framtida risker för kroniska sjukdomar. I artikeln från 2022 vidgar de perspektivet från hälsoutfall till utbildning och ekonomiska utfall. Det finns sedan 1960-talet en stor nationalekonomisk och läkarvetenskaplig forskning som visar att de förhållanden som man lever i under ens tidiga år -- och för den delen i mammas mage -- påverkar ens framtida hälsa och intelligens, så det finns skäl att tro att en hälso-intervention som den svenska från 1931-33 kan förbättra bebisarnas framtida ekonomiska ställning. [2]

Deras dataset omfattar 25 000 personer som föddes 1930-1934 i 114 samplade landskommuner och fyra samplade städer. Politikerna skickade inte det nya programmet specifikt till kommuner som hade större problem med barns hälsa, och Bhalotra et al menar att "program variation across birth cohort and birth parish is quasi-experimental" (s. 1142); det är förstås viktigt här att ifall man omfattades av programmet eller inte, inte bara påverkades av vilken kommun man föddes i, utan också precis när man föddes 1930, 1931, 1932 och 1933. I datat finns alltså personer från alla omfattade kommuner av båda typerna: barn som omfattades, och barn som inte omfattades. Bhalotra et al har själva samlat in födelseinformationen och skoldatat, och länkat dessa till administrativa data om senare ekonomiska utfall för dessa individer. Av de 25 000 födslarna lyckades de länka 66 procent till skoldatat, 86 procent till 1970 års folkräkning och 65 procent till skattedata. De kausala slutsatserna bygger på att de jämför de barn som föddes så att de omfattades av programmet 1 oktober 1931-30 juni 1933, med de barn som föddes just därinnan eller därefter.

De omfattade barnen gjorde bättre ifrån sig i skolan: i fjärde klass fick pojkarna 0,1 standardavvikelsers bättre betyg, medan för flickorna effekten bara uppträdde i toppen av distributionen; flickor fick en 12,4 % större chans att hamna i den översta femtedelen av betygsfördelningen. Just att tillhöra den översta femtedelen var särskilt viktigt i Sveriges 1930-tal, säger Bhalotra et al, med tanke på att det var just 20 procent av folkskolebarnen som gick vidare till det vid denna tid mycket prestigefyllda läroverket. För flickor omfattade av programmet blev sannolikheten att gå till läroverket 3,5 procentenheter högre. Flickorna som omfattades var vid 36-40 års ålder 5,3 procentenheter mer benägna att förvärvsarbeta, 7,6 procentenheter mer benägna att ha ett heltidsjobb, och tjänade 19,5 procent mer än de icke omfattade. Detta drevs framför allt av att de omfattade kvinnorna blev mer benägna att ha högprestigejobb till exempel inom bank och administration. [3]

Bhalotra, Karlsson, Nilsson och Schwarz menar att deras resultat är policyrelevanta också idag, och att de visar att relativt billiga, lågteknologiska interventioner i barnhälsa kan ge mycket hög avkastning genom interventionens effekter på folks hälsa och humankapital. (s. 1140)

Ur ett välfärdsstatshistoriskt perspektiv kan man då väl säga att studien visar att 1930-talets socialpolitik kunde ha stora positiva effekter på folkhälsan och samhällsekonomin. Men ur det politisk-historiska perspektivet är det pikant att programmet inleddes hösten 1930: konventionellt börjar mycket av den välfärdsstatshistoriska forskningen hösten 1932, när Socialdemokraterna vinner valet och ingår i allians med Bondeförbundet, den berömda "kohandeln" som började ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Här har vi alltså en lyckad välfärdsstatsreform som startade hösten 1930 istället, under den begabbade folkpartistiska Ekmanregeringen. Bhalotra et al säger inget om vilka politiska krafter som var drivande bakom reformen, och spontant så misstänker jag en professionsförklaring a la Theda Skocpol -- socialmedicinare, framför allt -- snarare än en partipolitisk förklaring. Den relativa vikten för de olika förklaringarna kan jag komma tillbaka till i senare blogginlägg i serien.



referenser
Sonia Bhalotra, Martin Karlsson, Therese Nilsson, and Nina Schwarz (2022) "Infant health, cognitive performance, and earnings: Evidence from inception of the welfare state in Sweden", Review of Economics and Statistics.

fotnoter
[1] Programmet hade också ett antenatalt program, alltså gentemot gravida kvinnor. Bhalotra et al hittar inga effekter av det antenatala programmet, varken på hälsoutfall eller på ekonomiska utfall, se s. 1140.
[2] Så här introducerar Bhalotra et al denna litteratur: "Infancy is a period of rapid neurological development: the brain doubles in size in the first year, and by age three it has reached 80% of its adult volume (Nowakowski, 2006). Brain growth is sensitive to nutrition and infection. It is estimated that 85% of calorie intake in infancy is used to build brains, and severe or repeated infections in infancy may divert nutrients away from brain development (Finch & Crimmins, 2004; Eppig, Fincher, & Thornhill, 2010). Moreover, the release of inflammatory molecules during infections may directly impact the developing brain by changing the expression of genes involved in the development of neurons and the connections between them (Deverman & Patterson, 2009). Thus there are biological mechanisms for causal effects of infant health on cognition.
The biological mechanisms may be reinforced as follows. Individuals carrying an improved cognitive endowment from infancy may make greater investments in education, receive reinforcing investments from parents (Bhalotra & Venkataramani, 2013; Yi et al., 2015; Adhvaryu & Nyshadham, 2016; Almond, Currie, & Duque, 2018), and compete more effectively for state investments in education (which, we will argue, played a role in the context we study). If the interventioneligible cohorts exhibit higher human capital attainment, and, if there is sufficient demand for the acquired skills, we may expect them to have higher earnings." (s. 1138)
[3] Det ligger lite vid sidan av fokuset för det här blogginlägget men de gör en mycket intressant undersökning om bestämningsfaktorerna bakom kvinnornas ökade förvärvsarbete, och ökat förvärvsarbete i prestigejobb specifikt. De använder shift-share-instrument och visar att i kommuner där jobb i sektorer där många kvinnor jobbade, expanderade mer, så ökade kvinnors sysselsättning i prestigejobb mycket mer. Så här beskriver de bidraget på denna punkt i inledningen: "Previous work has discussed changes in the relative demand for female (versus male) labor stemming from recession, war, or technological change (Elsby, Hobijn, & Sahin, 2010; Acemoglu, Autor, & Lyle, 2004; Cortes, Jaimovich, & Siu, 2018; Bhalotra, Fernandez-Sierra, & Venkataramani, 2022). We provide a new perspective, emphasizing that expansion of broad-based public services tends to raise the relative demand for female labor. This is of potential relevance to understanding prospects for women in developing countries that are witnessing large-scale expansion in the provision of schooling, public health services, and preschool centers." (s. 1141)