Bassanini och Manfredi undersöker dock orsaker till minskningarna av löneandelen, inte konsekvenser av minskningarna. De är neoklassiska nationalekonomer och fäster stor vikt vid teknologiska faktorer; några bra referenser för att ett kapitalförmerande skifte är Bentolila och Saint-Paul (2003), Arpaia et al (2009), Driver (2010) och Raurich et al (2012). Bassanini och Manfredi utgår från en neoklassisk modell:
"In a standard aggregative model of the economy, if labour and product markets are competitive, the labour share depends uniquely on capital intensity, the evolution of capital-augmenting technical change and the elasticity of substitution between capital and labour (e.g. Acemoglu, 2003, Bentolila and Saint-Paul, 2003)."(s 10)Deras huvudslutsats är också att teknologiska skiften är den viktigaste förklaringen till den fallande löneandelen: 80 % av minskningen beror på capital deepening och TFP-tillväxt, 10 % på låglöneglobalisering och någon liten del på privatiseringar, som har förändrat företagsledarnas incitament i dessa företag. Men de håller sig inte till dessa faktorer. Om arbets- och produktmarknaderna inte är fullt konkurrenskraftiga (perfekta), vilket de inte är, så spelar också sociala faktorer roll, konstaterar de (jfr Blanchard 1997):
"If labour and product markets are not competitive, competition and labour market institutions (including workers’ bargaining power) will act as shifters of this relationship (see e.g. Hutchinson and Persyn, 2012). In addition, cyclical fluctuations in union bargaining power, due for example to unemployment fluctuations, can cause additional departures from this relationship. This implies that the role of these factors can in principle be studied by including additional covariates." (s 11)Deras huvudsakliga estimator är dynamisk GMM, med land- och års-fixed effects (en introduktion till dynamiska panel-GMM-modeller i Stata finns här, pdf). Rädda för endogenitet; om endogenitet inte vore så mycket problem vore vanliga FE-estimatorer att föredra (s 12). De jämför skattningarna från de två typerna av modeller, GMM och FE, så får man se hur stabila resultaten är. Kör också GMM med differenced femårssnitt.
De kollar på den privata sektorn minus gruvor, bränslen och fastigheter, eftersom alla dessa tre branscher har problematiska löneandelsdata (s 12f). I enlighet med Arpaia et al (2009) tillskriver de egenföretagare en lön motsvarande genomsnittslönen i samma bransch, och resten av personens inkomst räknas som kapitalinkomst. De har löneandelsdata för 21 sektorer i 25 länder i uppemot 38 år, 1970 till 2007. Men tillgången till data för de oberoende variablerna som de vill använda är inte lika bra. Den centrala TFP-variabeln har de t ex bara för 13 länder, och är inte pålitlig för den finansiella sektorn och i affärstjänstesektorn. I huvudmodellerna som inkluderar TFP exkluderas de sektorerna. Av liknande reliabilitetsskäl använder de bara data från 1980 och framåt. Data kommer varierande från EU-KLEMS och OECD-STAN.
Basmodellerna använder bara TFP -- som de ser som proxy för kapitalförmerande teknologisk förändring! --, kapitalintensitet och en laggad beroende variabel som förklarande variabler. De körs med sex olika estimatorer: OLS, fixed effects, "dynamisk" fixed effects (dvs med LDV:n), och så tre varianter på GMM.
I alla sex specifikationer får de negativa koefficienter för TFP och kapitalintensitet. (OBS: det är bara "long-run coefficients" som redovisas.) Med within-estimatorerna får de fram att en procentenhets ökning av kapitalintensiteten är associerad med en minskning av löneandelen med mellan 0,05 och 0,24 procentenheter, och en procentenhets ökning av TFP är associerad med en minskning av löneandelen mellan 0,14 och 0,23 procentenheter. Difference-GMM-estimatorn (kolumn 4) antyder större effekter av TFP. Om man tar FE-skattningen "at face value" så kan ökningen av TFP, ungefär 1,3 procent per år från 1990 till 2007, förklara 66 procent av minskningen i löneandelen (0,26 procentenheter per år), och 16 procent av minskningen förklaras av ökningen av kapitalintensitet (0,8 procent per år) (s 15). De kör också med arbetsproduktivitet timmevis istället för TFP och kapitalintensitet; resultaten håller, (den loggade) arbetsproduktiviteten har negativ effekt på löneandelen. "The easiest interpretation of these results is that the diffusion of the ICT-general purpose technology have induced a period of strong capital-augmenting technical change with high substitution between capital and labour." (s 17) För att testa detta kör de också regressioner med andel av löneandelen för olika utbildningssegment av arbetskraften. Arbetsproduktivitet är negativt associerad med den beroende variabeln i alla tre fall -- nivåerna är gymnasium eller mindre, mindre än gymnasium, eller exakt gymnasienivå ["upper secondary level"]. De här utbildningsnivåerna är ju inte så intressanta, känns som att det bara hade varit intressant om Bassanini och Duval hade haft data på typ mindre än gymnasienivå, exakt gymnasienivå, och universitetsnivå. Men intentionen gillar jag verkligen.
De går vidare med regressioner som undersöker effekten av globaliseringen. De använder tre olika variabler som indikatorer för globalisering. Den första, som de använder med fem olika estimatorer, är sektorsspecifik valutakurs. Jag hajar till lite för den här variabeln, den vanliga globaliseringsproxyn brukar vara importer som % av BNP eller liknande (ex på bloggen: här, här, här), men Bassanini och Manfredi förklarar det med att importratios och dylika variabler är behäftade med endogenitetsproblem. Måttet som de använder förklarar de så här:
"For a given industry and country, an increase in this indicator captures a real depreciation in the price of output produced by the industry relative to the country’s trading partners (weighted by import shares). Put it another way, an increase in the industry-specific exchange rate represents an improvement in the terms of trade in the industry for the country, thereby reducing foreign competition."(s 19)De andra två globaliseringsvariablerna är "import penetration", definierad som importer relaterat till efterfrågan, och "trade exposure", definierad som importpenetration/exporter som % av BNP. Den beroende variabeln i dessa regressioner är löneandelen i industrin. Ingen av de tre globaliseringsvariablerna får någon signifikant effekt. Resultaten är förvånande; tidigare har t ex Jaumotte och Tytell (2007) med landsdata funnit att globaliseringen sänkt löneandelen i de rika länderna. Bassanini och Manfredis rimliga förklaring är att låglönekonkurrens sänker löneandelen i de rika länderna inte genom effekter inom sektorer (och deras regressioner är ju på sektorsdata), utan genom att orsaka sektorsskiften i de rika länderna, från sektorer med höga löneandelar till sektorer med lägre dito. De kör därför regressioner med sektorers andelar av produktionen i landet som beroende variabel och globaliseringsvariabler och kontrollvariabler på höger sida. De finner också att importpenetrationen är större i sektorer med hög löneandel (s 24). De tar också en variabel med intra-industry offshoring från OECD:s input-output-tabeller som finns för åren 1990, 1995 och 2000 och kör femårsgenomsnitts-difference-regressioner. Det här är ingen dunderstark modell men resultaten antyder att offshoring är negativt associerad med löneandelen (jfr Milberg och Winkler 2010). (De kollar också på effekter av inkommande FDI, men den sektionen skippar jag här.)
Nästa tema är avregleringar och privatiseringar, som varit viktiga fenomen i OECD-ländernas ekonomier de senaste trettio åren. A priori är det inte helt tydligt vilken effekt avreglering ska ha på löneandelen. Ökad konkurrens mellan företag borde minska deras rents och så sett öka löneandelen, givet att arbetarnas förhandlingsmakt är konstant (Blanchard och Giavazzi 2003). Men empirin tyder på att arbetarnas förhandlingspositioner faktiskt är svagare i nya företag (Hirsch 1988, Böckerman och Maliranta 2012), att gapet mellan produktivitet och löner är större där. Om denna förhandlingsmaktsmekanism är starkare än konkurrensmekanismen så leder avregleringar till en minskning av löneandelen. Vad gäller privatiseringar så leder de enligt Ghazala Azmat et al (2012) till lägre löneandel genom att chefer i statsägda företag är mer inriktade på jobbskapande och imperiebyggande (företagets storlek) jämfört med aktieutdelningar och hålla aktieägarna nöjda ("shareholder value") än vad cheferna i privatägda företag är. Bassanini och Manfredi har data på "anti-competitive product market regulation" för branscher i infrastruktrur ("network industries"): gas, el, vatten, transport och kommunikation. De kör regressioner med detta för 25 länder 1980-2007. De ser nivån av reglering som exogen till löneandelen och kör därför FE-modeller. De får inte fram några statistiskt signifikanta koefficienter för regleringsvariabeln, men offentligt ägande är däremot konsekvent positivt associerat med löneandelen (s 31). Deras resultat antyder att en privatiseringstakt motsvarande den i data 1990-2007 skulle leda till en minskning av löneandelen i branscherna med 0,13-0,25 procentenheter per år, vilket motsvarar mellan 1/3 och 60 procent av minskningen där (s 33). De menar dock att antagandet att effekten av offentligt ägande inte behöver vara konstant över tid; det är rimligt att anta att styrningen av statsägda företag är annorlunda (och mer vinstorienterad) på 2000-talet än vad den var på 1980-talet (s 34). De får fram att den positiva associationen mellan offentligt ägande och löneandel är större på 80-talet, just som förväntat, och även antydningar att den positiva associationen mellan regleringar och löneandel är större på 90-talet än på 00-talet, vilket de tolkar som att "liberalisation reforms in the past two decades have had an increasingly weakening impact on workers’ bargaining power." (s 34n)
Bassanini och Manfredis huvudslutsats blir att global låglönekonkurrens och privatiseringar har bidragit till minskningen av löneandelen, men att den viktigaste förklaringen är TFP-tillväxt och ökad kapitalintensitet. Varför leder då teknologiska framsteg idag till en minskad löneandel? B och M framför två tolkningar som för mig framstår som identiska. Den första är att informations- och kommunikationsteknologin underlättat automatisering och ökad graden till vilken arbete som produktionsfaktor kan ersättas med kapital. Den andra tolkningen är att de teknologiska framstegen direkt ersätter arbete, vilket minskar antalet jobbmöjligheter för lågutbildade arbetare och av någon anledning också dämpar produktiviteten för denna kategori (Acemoglu 2011). B och M:
"Both interpretations appear consistent with two additional results presented in this paper. First, labour productivity growth appears to have been associated with increases in the share of those with tertiary education in labour compensation and contractions of the shares of those with lower levels of education, and particularly those with less than upper-secondary education. Second, decomposing further this association, ICT capital accumulation appears to have had an especially negative effect on the lowest educated, while TFP growth impacts particularly on the share of those with intermediate education. These two results taken together suggest that, in the period under analysis, technical change embodied in ICT capital was strongly biased against the low-educated, while disembodied technical change was strongly biased towards high-skilled labour. While the first result is fully consistent with the literature on skillbiased technical change, one possible explanation for the latter is that disembodied technical improvements reflects embodiment in intangible capital (entrepreneurship, output from R&D departments, ideas of highranking managers, high-performing human resource practices) – that is improvements that are essentially incorporated in highly-qualified personnel." (s 35)En mycket viktig och intressant fråga som Bassanini och Duval reser är: den fas vi är inne i nu, att teknologiska framsteg är capital-augmenting (min översättning: kapitalförmerande) och sänker löneandelen, kommer den bestå? De menar att mainstream-perspektivet från nationalekonomi är att det jämnar ut sig på sikt (Acemoglu 2003). Det motsatta perspektivet är att informations- och kommunikationsteknologin förändrat hur teknologiska framsteg funkar, och förskjutit framstegen i riktningen maskiner som ersätter särskilt lågutbildade arbetare (Acemoglu 2011, Brynjolfsson och Macafee 2011). I så fall fortsätter dagens "race against the machine" för arbetarna som kommer att fortsätta att förlora. B och M ger därför policyrekommendationen att stater bör sikta på utbildning, och inte minst på att förhindra att studenter hoppar av högstadiet och gymnasiet, för att stävja tendenserna till ökad inkomstojämlikhet.
Referenser
Acemoglu, Daron. 2003. "Labor- and Capital-Augmenting Technical Change" (pdf). Journal of the European Economic Association.
Acemoglu, Daron. (2011), “When Does Labor Scarcity Encourage Innovation?” (pdf), Journal of Political Economy, Vol. 118, No. 6, pp. 1037-1078
Bassanini, Andrea och Thomas Manfredi. 2012. “Capital's Grabbing Hand? A Cross-Country/Cross-Industry Analysis of the Decline of the Labour Share” (pdf). OECD Social, Employment and Migration Working Papers, No. 133. Paris: OECD.
Belke, A., C. Dreger, and R. Ochmann (2012), “Do Wealthier Households Save More? The Impact of the Demographic Factor”, IZA Discussion Paper No. 6567, Bonn
Brynjolfsson, E. and A. McAfee (2011), Race against the machine, Digital Frontier Press, Lexington, Mass.
Driver, C. and J. Muñoz-Bugarín (2010), “Capital Investment and Unemployment in Europe: Neutrality or Not?”, Journal of Macroeconomics, Vol. 32, pp. 492-496.
Hutchinson, J. and D. Persyn (2012), “Globalisation, Concentration and Footloose Firms: in Search of the Main Cause of the Declining Labour Share”, Review of World Economics, forthcoming.
Raurich, X., H. Sala and V. Sorolla (2012), “Factor Shares, the Price Markup, and the Elasticity of Substitution between Capital and Labor”, Journal of Macroeconomics, forthcoming.
---
Uppdatering, 19 december
Krugmans tes om ett skifte till kapitalförmerande teknologiska framsteg kritiseras av den marxistiske ekonomen Fred Moseley i ett gästinlogg på Mark Thomas Economist's View, här. Moseley pekar på att det inte finns något bra sätt att mäta huruvida teknologin är kapitalförmerande eller arbetsförmerande. Denna kritik träffar förstås också Bassanini och Manfredis paper, med deras användning av TFP som mått för kapitalförmerande teknologiska framsteg.
Uppdatering 25 januari 2013
Goldman Sachs-analytiker har en ny rapport om löneandelen, som kommenteras av David Keohane på FT Alphaville, "Unemployment: it's not all back to the 1970s, but a serious chunk might be", 11 januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar