Han börjar med att konstatera att den mesta forskningen handlar om perioden efter ungefär 1970 i rika länder, vilket är ett problem.
"probably owing to the scarcity of data, those researchers who have worked on the evolution of income distribution have exclusively focused on its evolution in advanced countries in the past three decades (Gottschalk and Smeeding 1997; an exception is Rogowski and McRae 2008). Yet any reasonable inquiry about the origins and varying persistence of inequality should tackle a much broader temporal span"Boix menar att forskningen mpåste täcka en längre tidsperiod, och förklara fyra stylized facts. Den kritiske kan dock invända att om den mesta empiriska forskningen handlar om OECD-länder de senaste 30 åren, var får då Boix sina fyra stylized facts ifrån? [1] I alla fall, så är de de följande. Ett, att fördelningen av inkomst och förmögenheter var relativt jämlik i statslösa ekonomier för länge sen. Två, i och med jordbrukserevolutionen och bildandet av stater så ökade ojämlikheten. Tre, graden av ojämlikhet varierade mycket i jordbrukssamhällena. Fyra, "income inequality has trended downward, albeit with a few national exceptions and temporal reversions, in the 150 years since the spread of industrial technologies" (490).
Litteraturen som fokuserar på de rika länderna sedan 1970 -- den jämförande politiska ekonomin om ojämlikhet, jag har bloggat om ett typiskt exempel här -- har enligt Boix betonat tre typer av oberoende variabler. Ett, partier och ekonomisk politik (t ex Hibbs, Huber och Stephens, Bartels). Två, arbetsmarknadsinstitutioner och kollektivavtalssystem (t ex Wallerstein). Och tre, välfärdsstatstyper (t ex Esping-Andersen). Boix sammanfattar vad han tycker är denna litteraturs begränsningar så här:
"Although these political-institutional models have made definite contributions to the debate on the sources of inequality, they have several shortcomings. First, their focus is limited to the evolution of advanced countries since the 1970s. Second, government partisanship and wage institutions have been found to have little effect on inequality in the long run, that is, once one looks at pre-1970 data (Scheve and Stasavage 2009). Finally, they are incomplete in the following sense: They do not integrate their theory of inequality determination within a model that explains the conditions under which a given distribution of income is compatible (or not) with the efficient allocation of resources and hence with growth." (493)Vad jag tycker är mest intressant här är invändning två. Studierna på data från 1970 och framåt har tydligt visat att starka fack och arbetarpartier, hur man nu har operationaliserat dessa variabler, minskar ojämlikheten. Men om vi utifrån det drar den övergripande slutsatsen att "det är politiken som avgör graden av ojämlikhet" så kanske vi i själva verket tar fel; i ett längre perspektiv och med andra operationaliseringar av politik så kanske det inte gäller? En stor litteratur om politik och "omfördelning", typ 1880 till 1950, använder ju välfärdsstatens storlek som mått på "omfördelning" -- vilket katastrofalt sätt att blanda ihop korten! -- och får då också delvis andra resultat; se Lindert 1994 och Ansell och Samuels 2010. En del forskare, som Scheve och Stasavage som Boix tar som exempel (jag har bloggat om deras centrala artikel här) menar att om man tar ett längre perspektiv också med faktiskt fördelning (dvs gini och andra mått) som beroende variabel, så ser man att ojämlikheten i länder som Sverige började minska långt innan välfärdsstaten byggdes upp och arbetarpartierna och facken fick starka positioner. Vilket förstås sätter den jämförande politiska ekonomins favoritvariabler socialdemokrater och fack i ett nytt ljus: kanske dessa bara var grädden på moset, snarare än drivande kraft? Boix användning ett är banal. Invändning tre köper jag helt enkelt inte: jag tycker att förklarandet av inkomst- och förmögenhetsfördelning är en värdig forskningsuppgift i sig, även om man inte gör det inom ett ramverk där man också förklarar BNP-tillväxttakter etc.
I vilket fall, så fortsätter Boix sin artikel med att lägga fram en teoretisk modell som han menar ska kunna klara de stylized facts som nämnts ovan, och förklara både fördelning och dess effekter på ekonomisk effektivitet. Hans modell ska också kunna förklara sådant som varför vissa jägar-samlar-samhällen gick över till jordbruk och andra inte... Hela den historiska biten skippar jag här, för att istället komma fram till knäckfrågorna för oss som sysslar med 1900-talet.
I större delen av historien var icke-demokrati förstås regeln. Boix modellerar också hur omfördelningen ser ut i autokratier. Men för mig blir det mer intressant när han kommer fram till demokratier. Boix är en rational choice-snubbe som verkar tro stenhårt på medianröstarteoremet (trots alla dess problem!), att folk röstar i enlighet med sina ekonomiska intressen etc, och demokrati leder i modellen därför ofelbart till omfördelning till folkmajoritetens fromma:
"Since the introduction of full or quasi-full enfranchisement in the past 100 years, unskilled and semiskilled voters have delayed or impeded shocks and reforms that would hurt their welfare at several critical junctures. Examples include restrictive immigration policies and probably trade protectionism among Western nations in the 1920s and 1930s, the emergence of populism and ISI (importsubstitution industrialization) in Latin America, and the maintenance or implementation of strong labor regulations (leading to the formation of an insider-outsider split in labor markets) in many European countries since the 1970s. Antiliberal or anticapitalist revolts were common for example among guilds and workers in city-states of past ages.Med tanke på hur mycket ojämlikheten har ökat i rika demokratier de senaste trettio åren -- jfr Ansell och Samuels kritik -- så kan man tycka att Boix borde ha reviderat sin teori. T ex Larry Bartels visar också hur man kan ha en teori om rationella fördelningskonflikter men mjuka upp den med falskt medvetande, okunnighet m m så att modellen stämmer bättre överens med fakta. (Se också bloggen om Kelly och Enns 2010.)
The only way to pass proreform, liberalizing strategies under those circumstances (losses borne by the decisive voter) entails establishing some transfer scheme or compensatory package from the winners to the losers. This seems to account for the relatively well-established correlation between trade openness and larger public sectors (Katzenstein 1985, Rodrik 1998, Adsera and Boix 2002)." (s 505)
Vad gäller de senaste 150 åren så menar Boix som sagt att ojämlikheten allmänt talat fallit. "In the long run, prosperity has bred equality." (507) Han illustrerar detta bland annat lite banalt med scatterploten nedan som visar per capita-inkomst på x-axeln och gini-koefficienten för inkomster på y-axeln.
Han visar också tidsserier över topdecilens andel av ägandet i USA, Storbritannien, Frankrike och ett par länder till. Boix menar att hans modell vänder upp och ner på Kuznetskurvan. Hos Kuznets är det industrialiseirngen som leder till den ökade ojämlikheten. Enligt Boix var det en ursprunglig ojämlikhetsökande chock som politiskt möjliggjorde industrialiseringen, bl a genom mer diversifierade klassintressen inom överklasserna (508) Investeringar i nya teknologier gjorde arbetarklassen och medelklassen mer produktiva och stärkte i förlängningen dessa klassers sociala och politiska röst, vilket de använde till att genomdriva omfördelningspolicies. I Boix formulering:
"Over time the new technologies of production became more widespread, either because they were actively promoted by capital owners interested in increasing the availability of complementary skills (Lindert 2004, pp. 87–122; Galor and Moav 2006) or because industrialists had no desire or capacity to block the access of low-income voters to those new technologies. In the context of the model, industrialists were either not the decisive voter or they were but their after-transfer income improved even after accepting the shock in place.Observera att de klasskrafter som driver fram omfördelning alltså är endogena i modellen, eftersom de drivits fram av produktiva investeringar.
The spread of these new technologies of production had two related consequences: Incomes grew across the board and therefore strengthened the political capability of middleincome and low-income groups; and income compression increased (by the last third of the nineteenth century and at a faster pace since 1910), making democracy a more attractive political option than a narrow franchise (Boix 2003; see also Przeworski 2009 for an empirical confirmation of the same hypothesis, linking equalizing conditions and higher chances of democratization). The successive expansions of the franchise in Britain took place in lockstep with the evolution of the economy (Justman and Gradstein 1999). The expansion of the franchise then led to the expansion of public education, health spending, and direct transfers such as unemployment benefits and pensions, and to a further reduction in inequality (Boix 2001; Boix 2003, ch. 5; Lindert 2004)." (508ff)
Boix kommer också fram till argumentet om att minskningen av ojämlikheten varit en del av industrialiseringsprocessen, inte bestämd av institutioner:
"Human capital became a central component of the economy. This resulted in a higher marginal product of labor, higher wages, and a generalized process of wage compression. This explains the secular decline in inequality across all Western countries in the past 100 years or so—without much need to resort to any kind of institutional story such as wage bargaining, electoral systems, and so on, except to account for (in relative terms) small cross-country differences. The share of income earned by the top 10% in most advanced countries was on average about 20 percentage points higher in 1920 than in 1970. By contrast, the difference between maximum and minimum national values in 1970 was of about 5 percentage points. (Cross-national differences have increased in the past 20 years, however.)" (510f)Vad gäller den ökade ojämlikheten de senaste 30 åren så menar Boix att litteraturen är delad i frågan ifall den är utlöst av handel eller teknologi, och menar att staternas respons på ökningen beror på partipolitik och institutioner såsom lönesättningen (511). Att politiska faktorer spelat roll de senaste 30 åren förklarar Boix med:
"This result is not at odds with the previous discussion. In the short run, certain institutional factors (such as wage bargaining and partisan governments) can reduce wage dispersion—at the price of high unemployment or subsidized employment through the public sector. But those institutions cannot explain long-run inequality because wage dispersion broadly tracks variance in marginal productivities in the labor market. Institutional conditions that create wage equality artificially lead to the misallocation of resources, and they end up leading to a suboptimal outcome in the long run." (511)Att Västeuropa under en period lyckades minska ojämlikheten kraftigt förklarar Boix med utbildning av arbetskraften och brist på konkurrenter utomlands; nu när framför allt förutsättningarna på faktor två förändrats i grunden så menar han att det inte är lika enkelt längre. Han menar också att Western (1999) och Scheve och Stasavage (2009) visar att lönebildningsinstitutioner minskade löneojämlikheten fram till och med 1970-talet, men inte gör det längre.
För de som använder sociala och politiska förklaringar till fördelningsmönster är Boix artikel förstås en utmaning. Det finns några vägar att gå. En är att diskutera vilka de korrekta operationaliseringarna av ens underliggande intressen -- klassrelationer, maktrelationer -- egentligen är. Om de korrekta operationaliseringarna inte bara är löneförhandlingscentralisering och socialdemokratiska regeringar, utan också saker som förekommit längre tillbaka såsom arbetarmobilisering (t ex fackligt medlemskap) och röstdeltagande, hur förändras resultaten och diskussionen mellan teknologi-sidan och sociala faktorer-sidan? Två, vilka data lämpar sig för att testa sociala faktorer-approachen långsiktigt och inte bara tillbaka till 1970? För långsiktiga test behövs, det har Boix helt rätt i. En tredje är att diskutera hur stor del av variationen som förklaras, inom studierna från 1970 och framåt, av de sociala faktorerna. Boix tar som citerat ovan upp att toppdecilen i de rika länder för vilka vi har data i snitt drog in 20 procentenheter mer av nationalinkomsten år 1920 än 1970, medan variationen mellan minimi- och maximivärdena år 1970 bara var 5 procentenheter. Är 5 procentenheter lite? Hur ser det ut med andra mått och andra basår? En sådan diskussion behövs också.
Fotnoter
[1] Boix fotnot är: "See Clastres (1972, 1974) for a discussion of the huntergatherer societies of the Ache and Chagnon (1997) on the Yanomamo. More generally, see Kelly (1995) and Panter- Brick et al. (2001). On hortoculturalists, see Price and Gebauer (1995). Comparing the Gini coefficients of three contemporary hunter-gatherer societies with classical Athens, Bollen and Paxton (1997) conclude that the former are all more egalitarian, particularly with respect to women."
Referenser
Carles Boix, "Origins and Persistence of Economic Inequality", Annual Review of Political Science 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar