Revolutionära hot och demokratisering

Vissa artikelinledningar är bra. Detta är ett exempel:

“Why would the political elite of a country ever want to extend the voting franchise to broader segments of the population? After all, by doing so, it dilutes its own political base and exposes itself to the risk of redistribution.“

Den idag ledande teorin om varför eliter går med på demokratisering är "hot-teorin". Nationalekonomerna Toke S. Aidt och Peter S. Jensen utvecklar denna teori i sitt mycket intressanta paper "Workers of the World, Unite!", som efter det briljanta inledningen citerad ovan går vidare med att förklara forskningsläget om revolutionära hot och demokratisering:

Acemoglu and Robinson (2000, 2006) point out in their seminal work on this question, voting rights have the advantage that once they are granted, they are hard to take back.2 Accordingly, a franchise extension can serve as a commitment to future redistribution in cases where it would not be credible for the elite to redistribute while retaining power. Along similar lines, Conley and Temini (2001) argue that the extension of franchise occurs when the interests of the enfranchised and disenfranchised groups conflict and the disenfranchised group presents a credible threat. Boix (2003) also views the threat of revolution as a process that strengthens the hand of the disenfranchised, but emphasizes the interaction with structural and organizational parameters that makes democracy cheap relative to autocracy rather than the commitment value of democracy.
The threat of revolution plays a central role in these arguments. The historical record provides justification for this focus. For example, the work by Tilly (1995) suggests that 'contentious gatherings in Great Britain gained momentum in the period leading up to the critical vote on the Great Reform Act in the autumn of 1831 and when Lord Grey introduced the reform bill in Parliament earlier that year with the words ‘the principal of my reform is to prevent the necessity of revolution[...] I am reforming to preserve, not to overthrow’he was making a clear reference to the perceived risk of violent and radical social change. Political historians, such as Lee (1994), suggest that the threat of violence also played a key role in relation to the Second Reform Act in 1867. The perceived link between franchise extension and the threat of revolution is by no means unique to Britain.
For example, Tilton (1974) grants the threat of revolution a central role in the Swedish franchise reforms of 1866 and 1909, and, of course, the revolution of 1848 was a direct cause of subsequent franchise reform in France, as was the (unsuccessful) 1905 revolution in Russia.”

Vad Aidt och Jensen vill bidra med till forskningsläget är att de har ett kvantitativt mått på revolutionshotet. Det finns två tidigare papers som använt kvantitativa mått: Kim (2007) och Przeworski (2009). Kim använder strejkfrekvensen i landet som proxy för revolutionärt hot, och undersöker 12 europeiska länder från 1880 till 1939. Przeworski använder data på strejker, upplopp och demonstrationer, och undersöker en rad länder efter 1945. Båda studierna får signifikanta effekter av "revolutionshotet" på sannolikheten för demokratisering.

Aidt och Jensens mått bygger på frekvensen av revolutioner i grannländer. Fördelarna med detta mått är två, menar de. För det första dessa utrikes händelser exogena till inrikes politiska dynamiker. För det andra så kan de med data från Tilly (1993) med flera gå ända tillbaka till 1820. Logiken är enkel: det verkar rimligt att tro -- och Aidt och Jensen presenterar också en del anekdotisk evidens -- att eliten/den härskande klassen i ett land är uppmärksamma på vad som händer i grannländerna, och om folkliga uppror där innebär demokratisering, så bör elitens beteende förändras.

De har två huvudmodeller, med olika beroende variabler. Ett, linjär regression med andelen röstberättigade i den vuxna befolkningen (före genomförandet av kvinnlig rösträtt bara män) som beroende variabel. Där använder de både land- och års-fixed effects. Variabeln är på skalan 0 till 100 där 100 är maximala röstningsrestriktioner beroende på inkomst och förmögenhet. Den bygger på data från Flora et al (1983), Caramani (2000) och Cook och Paxton (1998). Två, event history-regression med utvidgning av rösträtten eller ej som beroende variabel. I tabell 1 nedan ser vi kodningen av vilka år som detta skedde:

Vi ser t ex att i Sverige utvidgades rösträtten enligt Aidt och Jensens data år 1866, 1907 och 1919. (Jfr.) I den högra kolumnen ser vi också vilka år som kodats som "revolutionära händelser", vilket ju är basen för den oberoende variabeln, överfört till vilka länder som är grannar med de revolutionära länderna. Att det t ex skedde en revolution i Irland 1916 borde enligt modellen ha en positiv effekt på chansen för rösträttsutvidgning i Storbritannien 1917. Definitionen av revolutionär händelse kommer från Tilly (2004) och lyder: "those instances when for a month or more at least two blocs of people backed by armed force and receiving support from a substantial part of the general population exercised control over important segments of the state organization". Aidt och Jensen använder två mått på avstånd mellan länder: kilometer mellan huvudstäderna, och delat språk. De pekar som sagt också på anekdotiska/historiska evidens för påverkan över gränserna, t ex som Collier (1999) skriver om ryska revolutionens effekter: "heightened working-class pressure [in Germany, Belgium, Sweden and Finland] was surely activated as much by the Russian Revolution as by World War I. From the side of the working class, what perhaps changed most was not the greater force of its pro-democratic agitation, but the revolutionary rather than the democratic example of the Russian Revolution".
De har data för 22 europeiska länder för åren 1830-1938. För 12 av länderna är data bättre och vissa regressioner körs bara på den gruppen. De 12 är Österrike, Belgien, Finland, Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Schweiz.  De 10 ytterligare länderna med sämre data är Spanien, Portugal, Grekland, Island, Luxemburg, Serbien, Ungern, Polen, Ryssland och Rumänien.

De har förstås en rad kontrollvariabler. För att kontrollera för moderniseringsteori (Lipset 1960) så har de med BNP per capita, urbaniseringsgrad och dummyvariabel med värde 1 om över 60 procent av barnen går i grundskola. Lopez-Cordova och Meissner (2008) har argumenterat för att handelsintegration orsakar demokratisering. A och J kontrollerar detta med en dummyvariabel för med i guldstandarden eller ej. Denna svaga proxy eftersom den finns tillbaka till 1820. Landets storlek. Mulligan och Shleifer (2005): ett större land har fler skuldror för att bära fasta kostnader med institutionell innovation. Variablen är befolkningsmängd. -- Alla dess kontrollvariabler laggas fem år för att minska risken med ”simultaneity bias”. Janowitz (1976) och Ticchi och Vindigni (2009): mass conscription armies och krig bidrog till demokratiska institutioners utveckling. Dummyvariabel för om landet är i krig det givna året. WW1 särskilt; egen dummyvariabel för alla 12 länder åren 1914-18. Vill separarera effekten av ryska revolutionen från effekten av WW1 (? Hur?). Gleditsch och Ward (2006) och Persson och Tabellini (2009) hävdar att införandet av demokrati i grannländer ökar chansen för dito hemma.

Grund-estimatorn är OLS med fixed effects, en laggad beroende variabel och panelkorrigerade standardfel, á la Beck och Katz (1995). Aidt och Jensen menar med Judson och Owen (1999) att Nickellbias är ignorerbar när N>20, men använder ändå också två estimatorer som ska bli av med denna bias: GMM-system estimator (Blundell och Bond 1998) och ”bias-corrected least-squares dummy variable (LSDV) estimator” (Bruno, 2005). Liknande resultat; revolutionshotet fortfarande signifikant.

Resultaten för grundmodellen syns i tabell 2. Aidt och Jensen förklarar huvudresultatet:

”The short-run effect of an extra revolutionary event somewhere in Europe is that it increases the franchise by just under two percentage points in the average country. The high degree of persistence in the franchise, however, implies that the long-run effect is much larger: around 33 percentage points.”

Tabell 3 har estimationer som tar hänsyn till Acemoglu och Robinsons (2000) teori: variabel för konjunkturcykler (cykeln i BNP/c uträknad med Hodrick-Prescott-filter), repression, och transfereringar till de fattiga. Proxy för repression: andelen av statsbudgeten som går till polis och militär. Proxy för ”temporary transfers”: andelen av statsbudgeten som går till hälsa, utbildning, bostäder och welfare programs generellt. Effekten av revolutionärt hot blir mindre men fortfarande signifikant. De kör också alternativa specifikationer med revolutionshotet laggat ett år, med tobitregression för att ta hänsyn till att den beroende variabelns värden är begränsade, och med klustrade standardfel. De kör också Plumper och Troeger (2007)-modeller för att ta hänsyn till särskilda tidseffekter, och en error correction-modell för att korrigera för icke-stationaritet. Huvudslutsatsen -- att revolutionära hot ökar chansen för utvidgning av rösträtten -- består. Detsamma gäller för event history-modellerna.

Aidt och Jensen formulerar sina slutsatser:

“This paper provides systematic, statistical evidence that the threat of revolution played a pivotal role for the evolution of su¤rage rights in Europe in the 19th and early 20th centuries. Our various measures of the threat are consistently one of the main determinants of the extension of the franchise during this period and we believe that the results represent a causal effect. The analysis lends strong support to one of the key building blocks of the theory of suffrage reform developed by Acemoglu and Robinson (2000, 2006). Of course, this is just one factor in accepting the theory. The evidence on the key implication of the theory, namely that the franchise extension should be related to bigger government and more redistribution, is, on the other hand, more mixed. In particular, the evidence from western Europe for the period casts doubt on the simple hypothesis that suffrage reforms caused a big and immediate expansion of government, see e.g. Aidt et al. (2006) and Aidt and Jensen (2009a,b).46”

Fn46 “46 In contrast, Husted and Kenny (1997) do find evidence of a large positive effect of suffrage reform on redistribution among US states in the post-WWII period and Boix (2003) and Lindert (1994) report similar results for broader samples of countries.”

Referenser 
Toke S. Aidt och Peter S. Jensen, ”Workers of the world, unite! Franchise extensions and the threat of revolution in Europe, 1820-1938”, 2011 (pdf i ny version från 2012 här).
Aidt, Toke S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova, 2006. Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938. European Economic Review 50, 249-283.
Aidt, Toke S., and Peter S. Jensen, 2009a. The taxman tools up: An event history study of the introduction of the personal income tax. Journal of Public Economics (1-2), 160-175.
Aidt, Toke S., and Peter S. Jensen. 2009b. Tax structure, size of government and the extension of the voting franchise in western Europe, 1860-1938. International Tax and Public Finance 16(3), 362-394.
Przeworski, Adam, 2009. Conquered or granted? A history of suffrage extensions. British Journal of Political Science 39, 291-321