Var Sveriges demokratisering gradvis eller snabb?

Den vanliga bilden av Sveriges demokratisering är att den var gradvis, konstaterar statsvetaren Johan Karlsson Schaffer. Den brukar liknas vid Storbritanniens utveckling, och kontrasteras mot de mer revolutionära och snabba utvecklingarna i Frankrike och Danmark. Den inflytelserike statsvetaren Stein Rokkan skrev: "Sweden was able to keep up its estate representation through most of the era of absolutism and moved very gradually, step by step, toward mass democracy; Denmark, by contrast, was an absolute monarchy from 1660 to 1839 and moved quite suddenly to near-manhood suffrage already in 1849." Också till exempel Francis Castles och Timothy Tilton har i artiklar om Sverige hävdat att utvecklingen var gradvis. Tilton skrev: "Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts."

Karlsson Schaffers ärende i pappret "The Forgotten Revolution" är helt enkelt att motbevisa denna vanliga bild och visa att Sveriges demokratisering tvärtemot konsensus var sen och snabb. Han visar Polity IV:s klassificering av Sverige och en rad jämförbara länder på en demokrati-ickedemokrati-skala för perioden 1800-1930 och visar att Sverige där så sent som 1906 framstår som ett av de mest autokratiska länderna. Om man kollar på det mer specifika måttet andel av befolkningen över 20 år som hade rösträtt så ser man också att Sverige under perioden 1881-1914 var ett betydligt mindre demokratiskt land än jämförbara länder som Finland, Österrike, Frankrike och Italien.

Om Sverige enligt data -- så mycket som de nu kan säga -- definitivt var en sent demokratiserande stat, hur kan då konsensusbilden i forskningen ha blivit att utvecklingen var gradvis och tog lång tid? Karlsson Schaffer menar att många förväxlat modernisering -- pressfrihet på 1840-talet, reformer av byråkratin etc -- med demokratisering: Sverige moderniserades förvisso stegvis under 1800-talet, men utan att demokratiseras. Han pekar också på att "segrarna skriver historien" och att Socialdemokraterna för att legitimera sig -- han hänvisar här till Åsa  Linderborgs avhandling -- skrev en historia där de själva bara var den logiska fortsättningen på den svenska självägande bonden. Ytterligare ett missförstånd om utvecklingen är att förväxla de viktiga aktörernas (Socialdemokraternas, liberalernas) de facto ideologiska reformism med hur processen i verkligheten såg ut (s 10).


Referens
Johan Karlsson Schaffer, "The forgotten revolution: Challenging conventional wisdom on Sweden’s transition to democracy" (pdf), paper, 2010.