Toppinkomster i Norge, 1875-2006

Toppinkomstlitteraturen är en industri, i vilken Oxford-ekonomen Anthony Atkinson är en av de främsta producenterna. Atkinson har också tillsammans med Rolf Aaberge, forskningschef på Norges statistiska centralbyrå, skrivit ett paper om Norges utveckling, smaskigt nog med data ända tillbaka till 1875, något som mig veterligen bara kan slås av Sørensen (1993) som för Danmark hade data tillbaka till 1870! Som jämförelse kan man säga att Roine och Waldenström (2008) för Sverige har data tillbaka till 1903, Piketty (2003) för Frankrike också till 1903 (båda har jag bloggat om här).

Aaberge och Atkinson har en rejäl datadiskussion (s 2-7) som jag dock ska gå förbi här annat än att konstatera att data kommer från kommun- och statsskatteförvaltningen, att totalbegreppet för inkomster rör individer över 16 år (s 8), och att från och med 1967 är det mikrodata, innan 1967 tabulerade data. Utvecklingen 1875 till 2006 ser ut så här:

Toppercentilens väl och ve: 1875 18,3 proc, 1888 20,9 proc, 1896 19,8 proc, 1906 18,0 proc, 1913 11,6 proc, 1929 12,6 proc, 1938 12,7 proc, 1948 9,1 proc, 1960 6,9 proc, 1970 6,0 proc, 1980 4,7 proc, 1990 4,4 proc, 2000 10,4 proc (OBS topp-börsår, två-tre proc högre än 1999 och 2001), 2005 16,8 proc (!), 2006 8,1 proc.

Inkomstojämlikheten -- mätt som toppercentilens andel -- kan ha börjat minska under andra världskriget, men eftersom data bara finns för 1938 och 1948 och inte åren däremellan är det oklart. Klart är att någon gång mellan 1938 och 1948 börjar den nedåtgående trenden som håller i sig fram till ungefär 1990 (s 8). Den ökning av inkomstojämlikheten som därpå följer kan ha orsakats finansialiseringen av ekonomin och 1980-talets finansiella avregleringar, men det är 1992 som den tar fart (s 8, 12). Ökningen är kraftig; 1992-2007 fördubblas toppercentilens andel. Men liksom i Finland är det P99 som sticker iväg; andelen av de totala inkomsterna som går till P90-95 är i princip stabil (s 9).

Aaberge och Atkinson gör för den tidiga perioden en intressant jämförelse med Ohlsson, Roine och Waldenströms (2006) data på förmögenhetskoncentrationen i Norge sedan 1789. År 1868 ägde den procent som ägde mest i Norge 36 procent av den totala förmögenheten. Nästa datapunkt är år 1912 och toppercentilens andel var då 37,2 procent. Också till 1930 har ingen förändring skett: 37,6 procent. Först efter andra världskriget börjar minskningen av förmögenhetskoncentrationen (s 12).

Hur kan man då förklara toppercentilens ökning sedan 1992? Det handlar om ökade aktieutdelningar och kapitalvinster, och framför allt då aktieutdelningar (s 13). En viktig fråga är i hur hög grad denna ökning beror på "income shifting", alltså att folk i styrande positioner i företag av skatteskäl omklassificerar sina arbetsinkomster till kapitalinkomster genom att få bonus i aktier, optioner etc. En tillfällig skatt på aktieutdelningar sänkte toppercentilens andel av inkomsterna år 2001, och införandet av en permanent sådan skatt år 2006 gjorde att toppercentilens andel peakade år 2005, eftersom de rika valde att realisera sina vinster det året för att undgå skatten. Att skatteförändringar påverkar toppercentilens andel har vi också sett i USA år 1986, i Finland 1993, och i Sverige 1991 och 1994 (se diskussionen av dessa fall här). För att få fram ett mått som är mindre känsligt för sådana fluktuationer räknar Aaberge och Atkinson fram ett hicksianskt inkomstmått. "To account for the effect of income shifting and strengthen the comparability of top incomes before and after the 1992 tax reform, we provide results of top incomes for the period 1986-2004 based on imputed returns from shares, which is assessed as the product of the estimated market value of the households' stocks and the long-run average rate of return (8.9 per cent) on the Oslo Stock Exchange (OSE)" (s 13). De gör ett diagram med den vanliga serien och den hicksianska serien; den hicksianska serien ökar mindre snabbt men i huvudsak är utvecklingen densamma (jfr s 18f).

Den norska utvecklingen under 1900-talet är lik den i Storbritannien och Sverige, men inte Tyskland. I Storbritannien, Sverige och Norge minskade toppercentilens andel under efterkrigstiden -- en tid karaktäriserad av "central planning of the economy, very progressive taxation and gradual expansion of the welfare state" (s 18) -- och ökar efter 1980-talet. Dock ökade den ännu snabbare i Norge än i Sverige. Under 1800-talet ser Norges utveckling mer speciell ut, men där finns å andra sidan väldigt lite att jämföra med.

Referenser
Rolf Aaberge och Anthony Atkinson, "Top Incomes in Norway" (pdf). Statistics Norway Research Department Discussion Paper No. 552. Juli 2008.
Ohlsson, H, Roine, J and Waldenström, D, 2006, “Long-Run Changes in the Concentration of Wealth” (pdf), UNU-WIDER, Research Paper No 2006/103.
Sørensen, R S, 1993, “Changes in the Personal Income Distribution 1870-1986” in The Economic Development of Denmark and Norway since 1870, ed Persson, K G, Edward Elgar, Cheltenham.