Relationen mellan historia och samhällsvetenskaplig metod: fallet HPE

 

Historisk forskning och samhällsvetenskaplig metod kan närma sig på flera sätt. Jag har nyligen bloggat om Wawro och Katznelsons diskussion om detta i fallet American Political Development (APD), en inriktning inom US-amerikansk statsvetenskap som i huvudsak använder kvalitativa statsvetenskapliga metoder. Här ska jag istället kolla på en mer utpräglat kvantitativ litteratur, nämligen Historical Political Economy (HPE). HPE är en forskningsinrktning som utvecklats inom statsvetenskapen, och i någon mån nationalekonomin, under 2010- och 2020-talen. Här handlar det om samhällsvetare som använder kvantitativa samhällsvetenskapliga metoder, men applicerar dem på historiska fenomen och skeenden. Där finns det alltså en avgörande skillnad mot APD vars kanoniska metod är den fördjupande, teoretiskt rotade fallstudien.

För att definiera HPE vänder jag mig till översiktsartikeln "Historical Political Economy: What Is It?", publicerad i Oxford Handbook of Historical Political Economy. Artikeln är skriven av bokens två redaktörer, Jeffery A. Jenkins och Jared Rubin. Jenkins är professor i statsvetenskap vid University of Southern California, har publicerat bland annat böckerna Republican Party Politics and the American South, 1865-1968 (2020) och Congress and the First Civil Rights Era, 1861-1918 (2021) och en stor mängd vetenskapliga artiklar framför allt om USA:s politiska historia. Rubin är professor i nationalekonomi vid Chapman University i södra Kalifornien och har publicerat bland annat böckerna  Rulers, Religion & Riches: Why the West Got Rich and the Middle East Did Not (2017) och How the World Became Rich: The Historical Origins of Economic Growth (2022) samt en mängd vetenskapliga artiklar bland annat om Englands ekonomiska historia och reformationens ekonomiska historia. 

Jenkins och Rubin lägger fram tre kriterier för att en artikel eller en bok ska räknas som HPE. Ett, "all works of HPE must attempt to establish a falsi able argument, that is, one that can be tested and proven false (or logically contradicted)." Detta kan göras med kvalitativ eller kvantitativ metod, säger de, men intressant nog så säger de att "Under this criterion, works that are merely descriptive do not qualify." I min King-Keohane-Verba-färgade världsbild är detta ett ohållbart argument. [1] Som KKV säger (och som John Gerring visat än tydligare i "Mere Description"), så kan ju deskriptiva argument -- ökar ojämlikheten globalt eller minskar den, ökar marknadskoncentrationen i USA eller inte, osv -- vara lika omstridda och i lika stort behov av testning som kausala argument. I alla fall, så är kriterium två för Jenkins och Rubin att "all works of HPE must have some interest in understanding and explaining historical context." 1980- och 90-talen kan vara historia idag, men man kan inte bara skriva o msamtiden, och man måste ha ett intresse för den historiska kontexten. Att göra en makroekonomisk studie med en lång tidsserie är inte i sig HPE. Det tredje kriteriet är att studien måste innehålla ett "political economy element". De definierar politisk ekonomi med hjälp av Weingast och Wittman i introduktionen till Oxford Handbook of Political Economy: 

“political economy is the methodology of economics applied to the analysis of
political behavior and institutions. As such, it is not a single, uni ed approach, but a family of approaches…. This is tied together by a set of methodologies, typically associated with economics, but now part and parcel of political science itself.” 

Ekonomisk-historiska studier av löner och priser är alltså inte i sig HPE, om de inte är "concerned with the political processes driving these phenomena." Och omvänt, så är politisk-historiska studier inte nödvändigtvis HPE, om de inte jobbar med politisk-ekonomiska aspekter. [2] Utifrån de tre kriterierna kommer de fram till Venndiagrammet nedan som också påvisar relationen till närliggande discipliner som ekonomisk historia och politisk historia:

HPE är ett nytt begrepp men forskningen inom disciplinen går långt tillbaka: de pekar på de Tocqueville och Marx som föregångare från 1800-alet, och Max Weber, Werner Sombart och RH Tawney från det tidiga 1900-talet. Tre viktiga skillnader i dagens HPE jämfört med dessa föregångare är dagens användning av stora dataset, det större fokuset på kausala designer influerat av diskussioner inom ekonometrin, och en större användning av matematik och formella modeller. Man kan också säga att HPE bygger vidare på forskning ffrån det sena 1900-talet av Douglass North, William Riker och andra. Men i huvudsak är HPE som disciplin en ny skapelse, och det är först sedan 2021 som den har en egen tidskrift, Journal of Historical Political Economy (JHPE). Tidskriften för samman två separata grupper forskare, säger de: statsvetare som sysslar med kvantitativ historisk forskning, och ekonomisk-historiker och applied economists som blivit mer intresserade av de politiska aspekterna. Det finns alltså en tidskrift sedan 2021, och en Oxford Handbook sedan 2024, men Jenkins och Rubin säger att det fortfarande finns hinder för nätverksutvecklingen inom HPE. Ett, att fältet inte har någon årlig konferens. Två, att "academia has become increasingly siloed. Economists, political scientists, and historians are less likely to be rewarded (i.e., with tenure and promotion) by their departments for interdisciplinary work, especially when that work is not published in a known outlet within the discipline. The inherent interdisciplinarity of HPE also means that one must keep up with multiple literatures. This is time consuming, and is typically not rewarded by the profession."

När Jenkins och Rubin börjar sin översikt över pågående forskning inom HPE så säger de att HPE befinner sig på forskningsfronten på två sätt: genom användning av de senaste teknikerna för kausal inferens, och genom studier av persistens. De utgår i din diskussion från Anna Callis, Thad Dunning, och Guadalupe Tuñóns kapitel “Causal Inference and Knowledge Accumulation in Historical Political Economy”. Callis et al pekar på HPE:s starka förankring i identifikationsrevolutionen och den ymniga användningen av "naturliga experiment", diskontinuiteter, historiska instrument och chocker eller reformer som tillåter en diff-in-diff-design. Dippel och Leonard kritiserar i sin artikel i det första numret av JHPE det väldigt starka fokuset på "naturliga experiment" i HPE-artiklar, som de menar bland annat gör att man kanske gör eleganta studier med väldigt liten extern validitet. Gentemot detta lyfter Jenkins och Rubin ett för mig lite otippat argument, att varje empirisk studie med liten extern validitet ändå främjar kumulativt lärande och kan ge en pusselbit till det stora pusslet.

Vad gäller persistensstudierna refererar de kritiken om att dessa saknar historisk förståelse av perioden och processerna mellan den historiska chocken och det samtida utfallet, en kritik som formulerats t ex av Arroyo Abad och Maurer (2021) som pekar på “the failure to recognize institutional change (‘anti-persistence’), vague mechanisms, the insufficient use (or misuse) of historical sources and narratives, the compression of history, and a failure to account for the effects of geography”. Också här refererar Jenkins och Rubin hur Callis, Dannung och Tunon försvarar den kvantitativa approachen; de pekar också på Acharya, Blackwell och Sens kapitel specifikt om persistensstudier.

En tredje "margin" där HPE är cutting edge är, säger Jenkins och Rubin, att samla in data. Cirone diskuterar i sitt kapitel "Data in Historical Political Economy" just detta. Digitalisering och internets lagringsmöjligheter har gjort det väldigt mycket enklare att samla in stora mängder data och dela dem. Cirone klassificerar HPE-data i sju kategorier: “sociodemographic and population data, government or institutional records, geographic and spatial data, political data, economic data, ethnographic data, and civil society data.”

Jenkins och Rubin pekar också på ett par punkter där HPE skulle kunna bli ännu bättre. Det första är att alltid beakta den historiska kontexten i varje HPE-analys, "even if its primary purpose is to show “persistence.”" Den andra är att de håller med Sean Gailmard, i kapitlet "Formal Models in Historical Political Economy", att HPE:s studier tenderar att vara underteoretiserade. De citerar också Gailmard från en bloggpost 2021 från Broadstreet:

 “While credible identification has obvious and important bene ts for empirical HPE, making it the centerpiece of any research program in HPE is going to distort the kinds of historical and theoretical understanding we create. In particular, centering the demands of causal identification will slant case selection without any corresponding benefits for generalized historical knowledge.”

Här balanserar Jenkins och Rubin Callis et als optimism om att varje ny fallstudie ger ny kunskap, med Gailmards pessimism eller frustration: vi behöver också teori för att kunna relatera de olika studierna och fallen till varann.

Den sista sektionen i Jenkins och Rubins inledning heter "The Future of HPE". Den börjar soligt: "For all the reasons given so far—and for reasons repeated again and again throughout this volume—the future
of HPE is extraordinarily bright."  De pekar framför allt på två områden där HPE behöver ta steg framåt. Det ena är att bredda den geografiska specialiseringen från Nordamerika och Europa. Den andra är att arbeta mer med teori. "In our opinion, too many papers in HPE (and economics and political science more generally) rigorously establish causal connections without applying that same level of rigor to the mechanisms driving those connections. This is where we need formal theory the most: it is a complement, not a substitute, of rigorous causal analysis." Men framför allt så är de optimister. Att jobba med historiska data blir enklare och enklare: nya metoder för digitalisering, OCR-inläsning och geografiska analyser i GIS. Digital humaniora. Och så vidare. Andelen artiklar om HPE i topptidskrifterna inom statsvetenskap är hög, och det har kommit fram en mängd yngre forskare som visar framfötterna. 

 

 

Dippel och Leonards diagram. De förklarar: "For economic history journals, Figure 1 includes all papers 

that mentioned “natural experiment,” “policy experiment,” or “quasi-experiment.” For general interest 

journals in economics and political science, we impose the additional condition that the paper must 

mention “history” or “historical.”"

Min plan för det här inlägget var egentligen inte att se på Jenkins och Rubins kapitel, utan på det första numret av Journal of Historical Political Economy, från 2021, och diskussionerna om metod där. Christian Dippel (då UCLA, nu Western U i Ontario, Kanada) och Bryan Leonards (U of Wyoming) artikel "Not-so-Natural Experiments in History" är på det hela taget inte superintressant men jag tar i alla fall med mig deras invändning mot vändningen mot "naturliga experiment" i och med identifikationsrevolutionens inflytande på kliometri. (Deras utgångspunkt är alltså kvantitativ ekonomisk historia/kliometri.) Dippel och Leonard menar att fokuset på snygga forskningsdesigner gett forskarna incitament att slarva med den historiska kontexten, samtidigt som referees blivit mindre och mindre benägna att vara experter på kontexten, eftersom kvasi-experiment-studierna dras från så olika kontexter. [3] De formulerar problemet så här:

"a lack of scrutiny over a paper’s historical plausibility may not be compensated in the peer-review process. In general-interest journals in particular, the peer-review process will often select referees who are at a disadvantage for evaluating the plausibility of so-called natural experiments drawn from history because the editor may have difficulty finding a referee with the relevant contextual knowledge (especially in the typical case where the editor himself/herself is not an economic historian), or because he/she may not want to “use up” a full referee report on a historian who may be unable to comment on large parts of the paper devoted to statistical identification. This potential problem is illustrated succinctly in an episode recalled by Gavin Wright where he received a referee report stating that a specific “paper might be acceptable in the AER, but it does not meet the standards of the JEH” (Abramitzky, 2015)." (s. 4)

Dippel och Leonard ger också en ganska rik översikt över kliometrins utveckling på 2000-talet. En intressant observation, som också lirar med Jenkins och Rubins observation gällande HPE, är att man i någon mån vänt sig från teori och till mer rent empiriska studier:

"Cliometricians are also making use of theory-driven structural econometric approaches to answer new questions and shed new light on old ones (Jaworski, 2020). Gentzkow and Shapiro (2010) use a structural general-equilibrium model of newspaper demand to analyze the drivers of political “slant” among historical newspapers. Donaldson and Hornbeck (2016) revisit Fogel’s (1964) examination of railroads’ contribution to American economic growth with a structural approach for estimating changes in “market access” due to the development of railroads, an approach that has subsequently been adapted by Jaworski and Kitchens (2019) to study the impact of the Appalachian Highway Development System.
Despite this continuity, there has nevertheless been a marked overall shift away from theory in economic history. In large part, this is because cliometrics — in lock-step with applied econometric analysis more generally — has expanded into asking ever broader questions, many of which were previously confined to other fields of social science. One example of this is the recent evaluation of Turner’s Frontier Hypothesis by Bazzi et al. (2020). This paper developed novel ways of quantifying both the frontier and “individualism”’ to address a long-standing historical debate about the evolution of culture that would traditionally have been outside the scope of standard economic analysis. Precisely because economic theory does not off er an analytic framework for what “frontier spirit” is, the authors were all the more reliant on sources outside economics to confi rm the intuition of their approach. Hence, this study
provides a nice example of how authors can engage with related historical literature to validate findings." (s. 8)

Skiftet bort från teori har med identifikationsrevolutionen att göra: "In a sense, this shift away from theory was caused by the rise of quasi-experimental applied econometrics because causal identifi cation has become a substitute to economic theory for qualifying a paper for a general-interest journal (Abramitzky,
2015)." (s. 8) 

I övrigt ger Dippel och Leonards artikel en bra översikt över användning av instrumentvariabler, regressionsdiskontinuitetsdesigner och diff-in-diff inom ekonomisk historia. Jag tror t ex att artikeln vore användbar för undervisning. Deras diskussion om "the gradual dissolution of cliometrics as a methodologically distinct field", tidigare diskuterad av Margo (2018), är också historiografiskt intressant. Jag tar också med mig deras praktiska förslag om att införa ett särskilt "historiskt abstract" för kliometriska artiklar, och att detta specifikt ska lektörsgranskas av en historiker som inte behöver granska artikeln som helhet:

"We propose correcting the incentive problem discussed in the previous section through changes in the refereeing process of general-interest journals handling econometric papers. Researchers’ incentives for what to include in a paper are dictated by the editorial review process. The ever-increasing length of robustness checks and appendix exercises are a symptom of the increasingly stringent empirical standards applied at many journals. Hence, the most direct way to incentivize cliometricians to engage more thoroughly with history is to alter or amend the review process itself, at least as it pertains to historical (or other context-heavy) works in general-interest journals. As we discuss in the previous section, referees of cliometric works in general-interest journals are more likely to be selected for their technical expertise, and perhaps for working on economically related topics, than for their historical and contextual knowledge. As such, it may be difficult for them to evaluate whether a given paper is historically accurate or glossing over important details.
The set of referees who possess both technical expertise and the relevant contextual knowledge may be very small or even empty. In such cases, we believe that editors should have a lexicographic preference for ensuring at least a modicum of scrutiny grounded in contextual knowledge is involved in the refereeing process. If experts with the relevant historical knowledge are too time-constrained, or not technically trained to provide a full report commenting on the parts of the paper devoted to statistical identification, then we believe that editors should instead request a shortened report that only comments on the veracity and plausibility of the historical natural experiment as it is described in the paper.
To facilitate such an approach we propose that authors submitting a cliometric paper to a general-interest (or perhaps any) journal include a separate “historical abstract” that delineates the purely historical parts of the paper. The historical abstract would consist of the researcher’s summary of the policy, institution, or other variation that they claim comprises a natural experiment. This summary would include a characterization of the source of variation itself, as well as plain-English statements of the identifying assumptions necessary for validity of the research design. Historical details could be in part provided in an in-depth historical appendix, since it is probably both infeasible and undesirable to insist that every paper includes a lengthy historical background section. Multiple appendices with empirical robustness checks are now commonplace in cliometrics, and the addition of a supplemental historical appendix would allow researchers to demonstrate that they hold a sufficient understanding of the setting under study without unduly lengthening main text of manuscripts." (s. 22-23)

De motiverar förslaget särskilt med bristen på historiker som skulle vara villiga att lektörsgranska hela manuskript för nationalekonomiska tidskrifter, och förstå metoderna som används. Men att lektörsgranska bara ett kort historiskt abstract, är mer praktiskt och kan göras med en arbetsdelning mellan historiker och ekonomer. De gör också en intressant jämförelse mellan sitt förslag och det ganska nya påfundet med "data editors" på ekonomiska tidskrifter; "This analogy is an apt one, as Nunn (2020) suggests that one solution to the lack of replicability in historical studies is for authors to closely cross-reference their findings with the historical literature." (s. 23)

 

I samma nummer av JHPE som Dippel och Leonards artikel hade också Tracy Dennison, professor i samhällsvetenskaplig historia vid Caltech, en intressant artikel om kontextens betydelse i kvantitativ samhällsvetenskap, inte minst HPE förstås. Att den historiska kontexten är viktig är i sig förstås inget särskilt spännande påstående utan ganska självklart, men Dennison ger tre väldigt intressanta specifika exempel på där kvantitativa samhällsvetare dragit tveksamma slutsatser om historia eftersom de inte beaktat den historiska kontexten tillräckligt. Det första exemplet är The European Marriage Pattern (EMP) och dess påstådda effekter på ekonomisk tillväxt. Det andra är träldomen, vad den betydde och hur den avskaffades. Det tredje är kyrkans förbud mot kusinäktenskap under senmedeltiden och ifall detta spelade en särskild roll för utvecklingen av individualismen i Europa.

 

referenser

Tracy Dennison (2021) "Context is Everything: The Problem of History in Quantitative Social Science", Journal of Historical Political Economy 1: 105-126. 

Christian Dippel och Bryan Leonard (2021) "Not-so-Natural Experiments in History", Journal of Historical Political Economy 1: 1-30.

Jeffery Jenkins och Jared Rubin (2024) "Historical Political Economy: What Is It?", i Jenkins och Rubin (red.) Oxford Handbook of Historical Political Economy. Oxford UP.

fotnoter

[1] Det är också intressant utifrån att Rubin just publicerat en artikel i QJE som så vitt jag kan se för fram rent deskriptiva argument. Se på de tre argumenten i deras abstract: "Our analysis yields three main findings. First, there was a separation in the languages of science and religion beginning in the mid-eighteenth century. Second, volumes using language at the nexus of science and political economy became more progress-oriented during the Enlightenment. Third, volumes using industrial language—especially those at the science-political economy nexus—were more progress-oriented beginning in the eighteenth century." Alla dessa tre argument är deskriptiva!

[2] De citerar också Pablo Beramendis definition av HPE från Broadstreet-bloggen, 2021. Beramendis formulering är elegant och effektiv så jag citerar hela från Jenkins och Rubin: "What I think identifies historical political economy (HPE) as an approach relative to prior efforts is a three-fold commitment. The  rst one is theoretical: an explicit effort not to let the description of a
process substitute for an argument (often in the form of an endless forest of arrows quickly progressing towards negative degrees of freedom) and, more constructively, to develop an abstract logic about the causal relationships of interest that, subsequently, guides empirical efforts. The second one is methodological: a pledge to both dig deep into historical sources to improve measurement as a theoretically driven exercise and pursue, as far as possible given the data context, compelling research designs. Finally, the third one is a commitment to transgression, transgression of artificial disciplinary boundaries and scholarly prejudices to embrace the diffusion of tools, approaches, models and techniques to maximize access to new data (often in vast amounts) and,
critically, to analyze it rigorously."

[3] Kontraexemplet från applied economics är analyser av Clean Air Act i USA 1963. Det finns en mängd artiklar publicerade om denna och alltså en pool av experter som kan vara referees för vidare studier av lagen. Dippel och Leonard: "regulation of pollution is a ubiquitous topic in environmental economics, and nearly every graduate student in this fi eld becomes familiar with a litany of studies on the Clean Air Act in their fi eld courses. Cliometrics is just the opposite: because the only common denominator is history, there are a relatively small number of researchers studying any given historical period or episode (and even fewer
who are not co-authors). The upshot is that a referee’s ability to evaluate a paper in cliometrics is often constrained, at least to some degree, by the contextual details provided by the researcher." (s. 20)

Relationen mellan historia och kvantitativ samhällsvetenskaplig metod: fallet APD

En av de för mig som ekonomisk-historiker mest intressanta skärningspunkterna i forskningen är den mellan disciplinen historia -- som tenderar att arbeta källintensivt och med kvalitativa metoder/small N designs -- och kvantitativ forskning inom statsvetenskap, sociologi och nationalekonomi. Statsvetaren Gregory J. Wawro och historikern Ira Katznelson, båda verksamma vid Columbia-universitetet i New York, har 2014 och 2020 publicerat två artiklar om just denna skärningspunkt, specifikt för hur man kan kombinera historiska och samhällsvetenskapliga metoder inom fältet American Political Development (APD). APD är en inriktning inom amerikansk statsvetenskap som arbetar med USA:s politisk-historiska utveckling och framför allt med kvalitativa metoder; APD är nära relaterat till forskningsprogrammet historisk institutionalism. [1]

En rolig grej med att läsa 2014-artikeln nu är att den redan, tolv år senare, så tydligt känns som att den kommer från en tidigare era inom samhällsvetenskapen, metodmässigt. [2] Titeln "Designing Historical Social Scientific Inquiry" går tillbaka på King-Keohane-Verbas klassiska metodbibel från 1994, Designing Social Inquiry, och diskussionen hör verkligen till 1990-talets och 00-talets fokus på panelregressioner och hur kan kunde frångå antaganden om linjära och konstanta effekter/korrelationer för att istället tillåta effekt-heterogenitet. (Jag disputerade 2013 och min avhandling var väldigt färgad av de diskussionerna, med structural breaks, rolling regressions för tidsvarierande koefficienter, interaktionsmodeller, multilevel m m, som jag förstås lärt mig på metodkurser på 00-talet och tidigt 10-tal.) Wawro och Katznelson nämner Angrist och Pischkes fundamentala artikel i Journal of Economic Perspectives från 2010 som var med och startade (och namngav) identifikationsrevolutionen, som ledde metoddiskussionen i ett ganska annorlunda håll, mer fokuserat på forskningsdesign, men Angrist och Pischkes fokus på regressionsdiskontinuitet, differences-in-differences med mera spelar ingen roll i Wawro och Katznelsons artikel. [3]

Utgångspunkten för deras diskussion är väldigt intressant: historikers och kvalitativa statsvetares grundläggande argument mot linjär regressionsanalys, att denna missar betydelsen av kontext och hur kausala relationer inte kommer vara konstanta över tid och mellan olika kontexter. Så här presenterar de APD:s diskussion av tidsvarierande effekter:

"We need to be receptive to how the complex and interdependent features of causal relations are sensitive to temporality and periodicity by way of a rigorous historical sensibility that places “politics in time,” a goal that long has been an aspiration of APD scholarship focused on path dependency, heterogeneous causality, and contingency (Pierson 2004, 102, 109; also, see Orren and Skowronek 2004)." (s. 527) [4]

Wawro och Katznelson säger att de håller med APD-forskarna i deras kritik av standard-kvantitativa metoder, men att de menar att APD när de väljer att bara använda kvalitativa metoder, både försvagar sin egen position inom statsvetenskapen, och "are missing the chance to probe rigorously into subjects that matter by the absence of appealing quantitative tools." De anför alltså både pragmatiska och substantiella skäl för att APD ska använda kvantiativ metod i högre utsträckning.

Det huvudsakliga problemet med "standard regression models" för historikers intresse för kontext, temporalitet och periodicity är att man tenderar att estimera konstanta koefficienter/effekter över lång tid och över olika kontexter. Mot detta ställer de modeller som tillåter varierande koefficienter: "Parameter variation offers a potentially powerful solution by permitting the effects of explanatory variables to change and evolve along dimensions that are thought to be important." (s. 529) Det kan handla om koefficienter som estimeras separat för två olika perioder, före och efter en critical juncture, eller med variation mellan kontexter.

Den första typen av modell som de lyfter fram är Structured additive regression-modeller (STAR). Dessa presenteras på följande vis:

"Structured additive regression (STAR) models extend generalized additive models by incorporating flexible nonparametric functions of covariates that can account for nonlinear effects and build in complexities in relationships among variables that are not possible in standard regression models (Fahrmeir and Tutz 2001; Hastie and Tibshirani 1990). STAR models generalize several classes of models familiar to political scientists, including generalized additive mixed models, variable coefficient models, and multilevel/hierarchical models. STAR models can capture parameter variation as well as unobserved heterogeneity that is likely to exist in the data while performing parameter smoothing to reduce the estimation instability that can result when we increase the parameter-to-data ratio. Smoothing can be done in a way that is particularly sensitive not just to historical time but also in ways that provide flexibility over other dimensions as well, such as region and policy area.
Bayesian approaches to estimation of STAR models provide the kind of flexibility that we seek. While frequentist approaches that use smoothing splines—especially splines over the time dimension—offer flexibility, a key advantage to going the Bayesian route is that we can use priors that incorporate assumptions that are particularly useful for historical analysis." (s. 529-530)

De exemplifierar fördelen med denna typen av modell med en undersökning av röstmönster i USA:s Kongress för medborgarrättsfrågor (civil rights) sedan tidigt 1800-tal. Vi kan förvänta oss att hur Demokrater och Republikaner röstar och samröstar (eller röstar mot varann) i dessa frågor förändras över tid: t ex med Lincoln och inbördeskriget på 1860-talet som en brytpunkt, eller med Lyndon B Johnsons liberala politik gentemot de svartas rättigheter i Södern på 1960-talet som en brytpunkt. Vi kan förvänta oss varierande effekter per period, eller per kongress.

Det första empiriska exemplet är som sagt röstmönster i US Congress. Här introducerar de också hur statsvetare jobbar med varierande effekter i regressioner över tid, utifrån structural breaks. Det vanligaste sättet att identifiera strukturella brytpunkter, skriver de 2014, är att göra ett Chow-test, "which assumes that it is valid to break a series into two parts—before and after some posited significant event. Yet it could be the case that the series should be broken into more than two parts and that the most important breaks occur at different points in time from those explicitly posited. If there are more structural breaks in the data than specified, we could reach incorrect inferences." (s. 531) W och K förespråkar istället ett flexiblare sätt att identifiera strukturella brytpunkter, bayesianska metoder där man använder informationskriterier för att beräkna vilket antal brytpunkter som ger bäst resultat. (531-2)

Nästa empiriska exempel är hur vanligt det är med split-party U.S. Senate delegations. Detta bygger på att varje delstat i USA har rätt att utse två senatorer, och att dessa väljs på ett rullande schema: en delstat väljer en senator vartannat år, och varje gång kan valet av ny senator alltså delvis "kompensera" för vem man valde förra gången. Brunell och Grofman (1998) har undersökt hur vanligt det är med split-party och lyfter fram att frekvensen av detta talar till en rad viktiga ämnen: realignment-teori, effekten av 17th Amendment (1913, bestämde att senatorer ska vara direktvalda), och ifall väljare väljer "divided government" för att balansera ut extrema politiker. Brunell och Grofman gör en tidsserieanalys för perioden 1788 till 1996 (!) där "the percentage of split Senate delegations is regressed on lags and lagged differences to account for the directionality of the multistage realignment process, variables that mark the received locations of realigning elections (e.g., 1830, 1862, 1896, and 1932), and a dummy that indicates the move to direct election." (s. 533) W och K säger att Brunell och Grofmans studie är extremt välgjord men att det ändå finns skäl att tänka vidare om fallet med split Senate delegations. Bland annat utifrån hur Mayhew (2002) och andra ifrågasatt realignment-teori: utifrån detta kan en mer flexibel metod för att bestämma strukturella brytpunkter vara mer befogad än B och G:s metod där de själva sätter parametrarna (1862, 1896 osv). Resultaten av en omanalys av detta, med Barry-Hartigan och Bai-Perrons metoder för att hitta strukturella brytpunkter, syns i Figur 1 ovan. Enligt dessa tester var t ex inte 1896 eller 1932 några brytpunkter för benägenheten till split Senate delegations, och att man hittar en brytpunkt 1908 talar emot betydelsen av 17th Amendment, med tanke på att den först implementerades 1913.

Wawro och Katznelsons tredje exempel handlar om hur Demokraternas politiska koalition omformades av politiken under New Deal. Här omanalyserar de en studie som Katznelson själv gjort, tillsammans med Farhang och publicerad 2005 i APD:s hustidskrift Studies in American Political Development. Närmare bestämt så handlar det om hur Demokrater från Sydstater och Nordstater kunde hålla ihop så länge New Deals arbetarvänliga politik inte omfattade svarta arbetare (många i jordbruk eller husliga tjänster) i Södern, medan koalitionen började krackelera när Nordstatsdemokraterna började omfamna kraven på rättvisa i att också förbättra livet och förhållandena för de svarta arbetarna. Wawro och Katznelson beskriver processen så här:

"During the early years of the New Deal, southern Democrats behaved much like their northern colleagues because labor policy was explicitly designed so that it would not interfere with the southern system of racial apartheid. Specifically, domestic and agricultural sectors—occupations in which the majority of African Americans were employed—were largely exempted from New Deal labor protections. The basis of this arrangement was a set of Faustian bargains in which liberals outside the South allowed a distinctly illiberal social and political order to perpetuate for the sake of securing and maintaining national majority coalitions. As labor unions began to mobilize in the South, and as their inroads began to undercut Jim Crow through the partial racial integration of union locals and by the challenge they posed to the region’s racialized, low-wage political economy, senators and representatives from that section became less willing partners in the New Deal coalition. Pursuing an insight of Key’s (1949), Farhang and Katznelson show how this decline in the southern propensity to vote with their northern counterparts on labor questions was the opening wedge for the later emergence of the Conservative Coalition that linked Republicans and southern Democrats in votes to resist a more robust federal government." (s. 535)

Farhang och Katznelsons studie bygger på röstmönster (roll-call voting data) i Kongressen från 1933 till 1948 och visar att likheten mellan Sydstats- och Nordstatsdemokrater minskar över tid; inte minst så slutade Sydstatsdemokraterna stödja arbetarvänlig lafstiftning när facket växt sig starkare. [5] "The analysis that Farhang and Katznelson offer can be conceived as one of changing parameters. " (s. 535) Wawro och Katznelson använder STAR-modeller för att omanalysera detta mönster och specifikt vad den fackliga styrkan hade för implikationer för röstningen i Kongressen. Jämfört med Farhang och Katznelsons modeller så inkluderar dessa tidsvarierande effekter. Kanske så fanns det för Sydstatarna en "temporal component of accelerating concern"? Och omständigheterna under andra världskriget, med tighta arbetsmarknader och en speciell politisk mobilisering, kan också ha format omröstningarna under krigsåren.

Så här sammanfattar Wawro och Katznelson resultaten av sin omanalys av Farhang och Katznelsons (2005) studie:

"Allowing parameters to vary over time and region while employing historically relevant priors thus reveals a fascinating nuance inside the more general pattern identified by Farhang and Katznelson(2005)—one that indicates an interesting and significant modification to our understanding of this era’s labor policymaking. While senators from the Deep South were much less supportive of labor as unionization, the African American population in their states, and urbanization increased in tandem, their colleagues from the Border South were significantly less hostile to labor into the Fair Deal period. These results suggest that senators from this region were cross pressured, caught between their overarching desire to protect a system of white supremacy and the need to be responsive to their voters, some of whom were drawn to unions and their capacity to improve life situations. While segments of constituencies in this region feared the threat to desegregation and the southern order that union activity presented, other constituents were actually being mobilized to join unions, implying that they might pose effective opposition to reelection-seeking senators who were hostile to labor. As a result, some southerners in Congress may have hedged their bets in places where unions were experiencing the most success at organizing and where, concomitantly, preferences for segregation were weaker.
The methods we have applied provide clear and unexpected evidence that unionization in the Border South tempered defections from the majority party position in the 1940s, a pattern within a pattern that had been missed not only by Farhang and Katznelson (2005) but also by all the extant literature on unions and the South written by historians and social scientists, including Marshall’s (1967) still standard work.
In all, this replication demonstrates the usefulness of permitting parameter heterogeneity while constraining it with historically relevant priors. ..." (s. 540)

I slutsatserna återkommer de till riskerna med ömsesidig oförståelse mellan historiker och historiskt orienterade samhällsvetare. Att använda modeller med varierande effekter över tid och mellan enheter kan vara en väg framåt för att överbrygga motsättningarna och den ömsesidiga oförståelsen, säger de: "Good research on historical periods cannot proceed by a flattening universalism. Rather than expect models to predictably port across time, we should be building models that seek to internalize and reflect central historical features and processes by integrating parameter heterogeneity and complexity inside their very construction." (s. 541)

 

Om 2014-artikeln var en fläkt från 1990- och 2000-talens metoddiskussioner, så är 2020-artikeln, publicerad i Jenkins specialnummer av Public Choice om APD och metod och återpublicerad i den editerade volymen från 2020, Causal Inference and American Political Development, mycket mera ett explicit engagemang med identifikationsrevolutionen. De diskuterar Rubins (1974, 1978, 1990) potential outcomes-modell, diskussionerna om kausal inferens och randomisering. De säger att APD-forskningen över tid rört sig till att inkludera OLS-regressioner med kontrollvariabler, men inte riktigt med den typen av designer som "causalistas" förespråkar. [6]

Men faktum är att W och K vill varna för detta: "First, we worry that standard OLS approaches insufficiently are attuned to central problems of history and historicity, including context, specificity, and temporality. And we are concerned as well that no compelling reason exists for historical scholarship deeply concerned with causality to rely on standard regression analysis without going further." (s. 303) De är optimistisk om möjligheten att använda geografiska regressions-diskontinuitets-designer (RDD) a la Melissa Dells (2010) studie av tvångsarbete i Peru och Bolivia, men mer skeptiska till tidsbaserade diskontinuitetsdesigner. Däremot tror de att man kan använda sig av RDD-designer där man jämför politiska kandidater som knappt vunnit respektive knappt förlorat val, så som Feigenbaum, Palmer ohc Schneer ("Descended from immigrants and revolutionists: How immigrant experience shapes congressional decisionmaking on immigration votes", konferenspapper 2018, publicerat i QJE 2025) gjort för att undersöka hur politikers familje-migrationshistorier påverkat deras röstning i migrationsfrågor 1915-1971.

Nästa diskussion handlar om instrumentvariabeldesigner, lanserade som kausala designer för nationalekonomi av Angrist, Imbens och Rubin i en rad artiklar på 1990-talet, som alla relaterade till Rubins potential outcomes-modell. Wawro och Katznelson ser IV-designer som lovande för APD:

"A number of influential and well-placed publications in the field of economic development have used IV for historical work, effectively establishing it as a definable approach. APD scholars will find much to like in this literature. The questions pursued are of the “big” variety that APD prides itself on tackling (Mettler and Valelly 2016). Historical materials are deeply engaged, especially when it comes to arguments for why the IVs employed are valid. Archival resources are mined painstakingly to compile astoundingly rich historical datasets amenable to quantitative analysis and suitable for IV designs. Much of this work marries qualitative and quantitative efforts in the ways advocated by Dunning (2012), with the former involving a grappling with historical context in ways that justify the latter." (s. 305)

Här diskuterar de t ex Feyrer och Sacerdotes ("Colonialism and modern income: Islands as natural experiments", RESTAT 2009) studie av hur längden av perioden under kolonialism påverkar den ekonomiska utvecklingen, med vindförhållanden som instrument. Kolonisatörerna koloniserade först öasr som det med den tidens segelteknik var enkelt att segla till. Vindförhållandena borde inte ha några kausala effekter på den ekonomiska utvecklingen idag, och är alltså ett giltigt instrument för koloniseringsperioden. Liknande så använder Hoyt Bleakley och Jeffrey Lin ("Portage and path dependence", QJE 2012) svårframkomlig vattengeografi, t ex vattenfall, som instrument för var det var särskilt viktigt att anlägga städer för att hantera transporter för länge sen. Vattenfallen har ingen egen effekt på den ekonomiska utvecklingen idag, så utgör ett relevant instrument för urbaniseringens effekter på ekonomisk utveckling. 

Wawro och Katznelson reser dock en invändning mot IV-designerna. Det handlar om att de typiskt använder ett förhållande från för länge sedan, flera hundra år, och kör regressionen med en nutida utfallsvariabel på den historiska instrumentvariabeln. Tiden däremellan beaktas inte. (Ekonomisk-historikern Gareth Austins "Compression of history".)  De diskuterar Nunn och Wantchekons (2011) IV-studie av slavhandelns effekter på tilltro som exempel: det finns mer än hundra år av historia mellan måttet på slavhandeln och måttet på samtida tilltro. Gentemot IV-designens avstånd mellan historiska orsaker och nutida utfall, ställer W och K en rad intressanta frågor om hur man skulle kunna utveckla approachen:

"the empirical strategy does raise questions about what we would expect to see if we had data from intervening intervals. Would we expect relationships to decay, grow stronger, or stay the same across time? If relationships between explanatory variables of interest and outcomes vary over time, what does that tell us about the nature of the persistence? What if the extent of correlation between instruments and endogenous variables changes over time? In a sense, we would expect such shifts, but what does this mean in terms of the theory of persistence?" (s. 307)

Från denna mer principiella diskussion går de över till en diskussion av användningar av IV-designer inom APD-forskning. Acharya, Blackwell och Sen (2016, 2018) använder en historisk IV-design, liknande Nunns (2008) för att utforska slaveriets bestående effekter på politiken i USA. ABS argumenterar att vita i områden som var mer beroende av slaveriet för sin ekonomi reagerade mer negativt på avskaffandet av slaveriet, och agerade för att etablera institutionella och kulturella förhållanden som skulle upprätthålla de vitas makt över svarta. Så här beskriver Wawro och Katznelson argumentet och metoden:

"ABS find a relationship at the individual respondent-level between slaves per capita in a county in 1860 and the likelihood today of identifying as Republican, opposing affirmative action, and expressing racial resentment and “colder” feelings toward African–Americans. In order to bolster the validity of their estimates as causal, the authors use cotton-growing suitability to instrument for the proportion of the population made up by slaves on the eve of the Civil War. Nunn and Qian (2011) first deployed the design using crop suitability as an instrument in their study of the impact of the potato on population growth and urbanization. The concern is that a simple regression of political attitudes on the proportion of slaves in a county would not account sufficiently for all pre-1860 covariates that would have had a simultaneous effect on both the slave population proportion in 1860 and contemporary attitudes. The argument for doing two-stage least squares is that cotton-growing suitability would have a direct relationship with slave proportions in 1860, but would not be related to racial attitudes today, thus providing the necessary exclusion restriction. The design enables them to discount other potential explanations, including possible “racial threats” perceived by whites who currently are living in close proximity to high concentrations of African–Americans." (s. 308)

Invändningar har rests, säger Wawro och Katznelson, mot att ABS inte har något faktiskt mått på hurpass användbar jorden var för att odla bomull år 1860, utan att jordkvalitetsvariabeln istället härrör från perioden 1961-1990. Här kan man t ex ställa frågor om omvänd kausalitet: kanske intensiv odling av bomull under slaveriperioden slet ut jorden och i sig gjorde att jorden 1961-1990 var mindre effektiv för att odla bomull. (Nunn och Qian försöker undvika sådan endogenitet genom att använda bara de aspekter av suitability för potatisodling som inte kan påverkas på detta sätt: värme, regn.) En annan invändning är att ABS bara kollar just på bomullslämplighet som instrument, trots att slavar användes också för att producera andra jordbruksprodukter. ABS (2016) säger i en fotnot att de “omit suitability for other crops, such as tobacco, because they have no relationship with slavery conditional on cotton suitability.” Detta trots att Fogel (1989) visar att det fanns stora koncentrationer av slavar också i områden som inte odlade bomull, särskilt i upper South där man odlade tobak. Wawro och Katznelson reser invändningar mot ABS design som är helt i enlighet med deras 2014-artikel och intresset för varierande effekter över tid och mellan enheter, här delstater:

"We also question whether or not it is reasonable to assume homogeneous coefficients between the Deep South and the Border South. ABS address heterogeneity by including state fixed effects in their regressions. However, it is reasonable to worry about heterogeneity of the coefficients across states in the first-stage regression and possibly the second. The question of how crop suitability varied over time also remains, as southerners embraced innovations in farming techniques and technology that helped to revive depleted lands (Craven 1926)." (s. 310)

Som mer generell slutsats menar de att en viktig metodologisk väg framåt är att gentemot IV-designer utforska varierande effekter över tid. "We are hopeful that devoting more thought and effort to developing causal approaches that are more self-consciously historical will enable researchers to avoid trading off identification for the flattening of time." (s. 311)

 

anteckningar

Gregory J. Wawro och Ira Katznelson (2014) "Designing Historical Social Scientific Inquiry: How Parameter Heterogeneity Can Bridge the Methodological Divide between Quantitative
and Qualitative Approaches", American Journal of Political Science.

Gregory J. Wawro och Ira Katznelson (2020) "American political development and new challenges 
of causal inference", Public Choice 185: 299–314

 

fotnoter

[1] APD verkar vara mer kontroversiellt och debatterat än vad man som utomstående genast förstår. Jag vet inte riktigt vad det handlar om men jag antar att det har med metodstrider att göra? Det är i vilket fall slående att redaktörerna för Oxford Handbook of American Political Development, Suzanne Mettler (Cornell) och Richard Valelly (Swarthmore),  i sin inledning till handboken talar om APD som att fältet "emerged in the early 1980s as an insurgent movement". Insurgent!

Jeffery A. Jenkins (USC) ger i sin inledning till volymen Causal Inference and American Political Development, publicerad av Springer 2024, också ett intressant perspektiv på APD:s metodologi, från ett kvantitativt håll; Jenkins är kvantitativ statsvetare som under 2020-talet varit med om att etablera Historical Political Economy (HPE) som ett forskningsfält, som drivs av kvantitativ metod. Volymen springer ur en workshop arrangerad 2019, före HPE myntats som begrepp, ägnad åt att föra samman Causal Inference (CI) och APD, och Jenkins kommenterar så här på mötet mellan CI och APD: "As many of the authors discussed, CI and APD do not easily go together. For example, Caughey and Chatfield (2020: 359) noted: “both causal inference and APD are centrally interested in questions of causation, but they approach causation with very different ontological and epistemological commitments.” Specifically, while CI scholars typically incorporate careful, experiment-based research designs to produce “average effects of discrete, manipulable ‘treatments’” (Caughey and Chatfield 2020: 360), APD scholars have traditionally focused on “large, complex, normatively significant questions about historical processes and institutions – questions that typically are not well-suited to a crisply defined design-based inference about the effect of a specific ‘treatment’” (Schickler 2020: 502)." Citat från Jenkins, s. v.

[2] Det är kanske också den har förvånansvärt få citeringar för att vara en programmatisk metodartikel publicerad i en av statsvetenskapens topp tre-tidskrifter: enligt Google Scholar har den bara citerats 50 gånger.

[3] De diskuterar Angrist och Pischke så här: "Although social scientists have recently paid a good deal more attention to unearthing more persuasive and powerful instrumental variables to address endogeneity and identify causal effects (Angrist and Pischke 2009), our focus here is on the substantial progress that can be made by augmenting standard models with techniques that have only recently come to the attention of political scientists. These techniques work within the framework of the regression model in ways that satisfy a desire for parsimony while incorporating features historians see as crucial to representing historical events and development." (s. 528)

[4] För den andra dimensionen, kontext, har de en intressant definition som jag inte riktigt förstår. Jag citerar: "Defined as “the dependency of sufficient causes upon necessary causes” (Gaddis 2002, 97), context concerns those features of social reality that make a given cause a candidate for sufficient status. This orientation to how particular surrounding circumstances affect the play of causal relations implies close attention to the particularity of locations and moments, for interaction of factors is shaped by noteworthy elements at distinct times and places." (s. 527)

[5] De definierar Södern som "the 17 states that mandated racial segregation before the 1954 Brown decision". Södern delas i sin tur in i tre grupper: Deep South (Alabama, Florida, Georgia, Louisiana, Mississippi, South Carolina, och Texas), Border South (fyra delstater), och de övriga sex.

[6] Så här beskriver W och K (2020) utvecklingen: "While earlier generations of APD scholars viewed detailed narratives, combined with some descriptive statistics, as sufficient for evaluating causal claims, regression analysis has become a standard method within APD’s toolkit, thus helping to move at least some parts of APD closer to the mainstream of political science, though not without cost." Fotnoten här går till: "For recent works in the APD tradition that employ regressions, see Caughey and Warshaw (2016),  Farhang (2010), Mulroy (Forthcoming), Ogorzalek (2018), and Schickler (2016)." (s. 303)

Jordägare och demokratin

En av de mest beständiga hypoteserna i litteraturen om demokratins och de auktoritära regimernas ursprung, är den att en hög grad av ojämlikhet i jordbruket missgynnar chanserna för demokratin. Michael Albertus, statsvetare vid University of Chicago, sammanfattar i en artikel i World Politics från 2017 argumenten kring detta så här:

"There is considerable consensus that among the major social actors, large landowners are often the least likely group to support democracy. The reasons offered in the literature for why wealthy landowners should be systematically antidemocratic are legion. By holding fixed assets that cannot easily be shielded from taxation, landowners are apprehensive that majority rule in unequal societies will result in expropriation of those assets.[1] Landowners fear that the secret ballot and freedom of the press will undermine their ability to pressure or otherwise influence their workers to support candidates favorable to landlords.[2] At the same time, the repressive instruments that supply nonwage or servile labor to landlords by coercive means are far less readily available under democracy, and that threatens the profits, social status, and way of life of the most labor-repressive landowners.[3]"

Det finns alltså tre element här. För det första, att jordägarnas egendom -- själva jorden -- ligger fast och alltså inte kan flytta till ett grannland eller till ett skatteparadis ifall en ny demokratisk regim inför omfördelande skatter. Här refererar Albertus till Wood (2000), Boix (2003) (som diskuteras på bloggen här), Acemoglu och Robinson (2006), Ziblatt (2008) och Ansell och Samuels (2014). För det andra, att jordägare förväntas förlita sig på press mot underlydande för att hålla sig fast vid den politiska makten, och att möjligheterna att göra detta minskar med demokratisering. Referenserna här är Mahoney (2001), Baland och Robinson (2008), Ziblatt (2009) och Mares (2015). För det tredje, att godsägarna vill ha billig arbetskraft och att de använder repression för att hålla nere lönerna. Möjligheterna till detta kan minska med demokratin. Referenserna här är Gerschenkron (1943), Moore (1966) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992).

Det finns gott om empiriska belägg som stödjer dessa argument, säger Albertus och börjar diskussionen med Ziblatts (2008) studie av Preussen i det sena 1800-talet. Han går vidare så här:

"Labor-repressive landowners effectively sidelined democracy in interwar Austria, whereas their relative weakness in Northern Europe enabled democracy to take root. Labor-dependent landowners were key players in the creation of fascism in interwar Europe. Powerful landowners in El Salvador and South Africa long sought to suppress peasant and other popular movements that favored democracy. The same was true in Guatemala. The absence of powerful landed elite, in contrast, helped pave the way for early democracy in Costa Rica." (s. 233-234)

Det här är ju superintressant och som svensk är det inte minst referensen till norra Europa, här på en jämlik Sonderweg, som fascinerar mig. Referensen för Albertus här är Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiska Capitalist Development and Democracy från 1992. En fantastisk bok, men jag håller inte med om deras kodning av jordojämlikheten i Sverige (som de inte har några hårda data för). I min artikel med Felix Kersting i Comparative Political Studies från tidigare i år så polemiserar vi med denna kodning. [1] Men teoretiskt sett är diskussionen väldigt intressant och den kan ju hålla i kontraster som Guatemala (hög landojämlikhet) kontra Costa Rica (låg dito) även om den inte håller i norra Europa. [2]

Albertus kommer i alla fall till att det finns nyare studier som ifrågasätter dessa teorier. Kanske gör den ökade kapitalrörligheten de senaste decennierna att jordägarna blir mindre speciella (jämfört med andra kapitalägare) vad gäller hur känsliga de är för beskattningen. En rad jordreformer under autokratiska regimer (Albertus 2015) visar också att jordägarna inte alltid har politikerna i sin ficka heller i de odemokratiska regimerna. Tre, det ökade inslaget av paramilitära konflikter på 1960-70-talen gjorde repressionen allt kostsammare och minskade den relativa kostnaden för demokratiseringen.

Detta öppnar, säger han, för ett nytt test av teorin att stora jordägare hindrar demokratin. De flesta tidigare studierna är antingen fallstudier, kvantitativa subnationella analyser som Ziblatts (2008, 2009) studier av Preussen, eller medium-N-studier som Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992). Så här ramar han in sin studies bidrag:

"The most comprehensive cross-national statistical analyses are perhaps those of Carles Boix, and Ben Ansell and David Samuels, who do not directly measure the presence of landed elites or labor-dependent agriculture; rather, they measure the concentration of land or more precisely, the share of farms held in family-size plots.
 This article offers the broadest cross-national empirical test to date of the relationship between landowners and democracy. i focus on what is argued to be the most robust finding in the literature: that a powerful labor-dependent landowning class is inimical to democracy. To examine this hypothesis i construct an original, continuous measure of labor-dependent agriculture dating back to 1930 by calculating the percentage of the population that works in agriculture and relies upon employers or landlords for access to rural land for farming." (s. 235) 

Här är det alltså Boix bok Democracy and Redistribution (Cambridge, 2003) och Ansell och Samuels bok Inequality and Democratization (Cambridge, 2014) som refereras. Och måttet på agrar ojämlikhet är Vanhanens: andelen av jorden som brukas av familjejordbruk, alltså jordbruk som bygger på den ägande eller arrenderande familjens arbetskraft, inte anställd arbetskraft. Det är ett yxigt mått, men i alla fall ett mått på den sociala strukturen i jordbruket, och ett mått som tack vare den finske statsvetaren Vanhanen finns tillgängligt för en stor mängd länder. Ur ett svenskt perspektiv är det lustiga här att dessa data inte alls visar att Sverige skulle vara något särskilt jämlikt jordbruksland. Här står en större procent för en större jämlikhet (fler familjejordbruk, omvänt färre gods) och en lägre procent för en lägre ojämlikhet, och i diagrammet nedan visar jag och mina medförfattare Jakob Molinder och Svante Prado att Sverige under perioden 1870-1930, demokratiseringsperioden, befinner sig ungefär i mitten av fördelningen. Större andel familjejordbruk än i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Storbritannien, men lägre andel än i Österrike, Tyskland, USA, Kanada och Norge. (Sverige och Danmark har i princip identiska nivåer och trender.)

Att Sveriges medelmåttiga position här talar emot idén om att Sverige hade ett exceptionellt jämlikt jordbruk, verkar ingen ha plockat upp. [3] I vilket fall så talar denna detalj väl bara för Albertus ambition, när han lanserar sitt nya mått på labor-dependent agriculture sedan 1930.

I teoridelen diskuterar Albertus nyanser av vilka aspekter av den agrara ojämlikheten det är som bör ha de negativa effekterna på demokratin. James Mahoney (2003) säger i en nyare översikt, kapitlet “Knowledge accumulation in comparative historical research: The case of democracy and authoritarianism” i samlingsvolymen Comparative Historical Analysis in the Social Sciences, att, och här citerar jag Albertus som citerar Mahoney, "“new evidence is sufficient to falsify” Moore’s contention that labor-repressive landowners systematically block democracy." RHSS (1992) fokuserar därför att det är alla godsherrar som förlitar sig på en stor mängd billig arbetskraft, snarare än labor-repressive godsherrar specifikt, som motverkar demokratin. [4] I sin bok om Latinamerika specifikt säger Huber Stephens och Stephens (1995) liknande att de stora godsägarna med stort behov av billig arbetskraft faktiskt inte använde så många labor-repressive ingrepp av typen restriktioner av flyttningar. De behövde inte det eftersom det fanns en så stor grupp fattiga som ändå var tvungna att ställa upp för att arbeta billigt och under dåliga förhållanden. Mahoney (2003) drog utifrån detta slutsatsen att “we now have solid evidence that the power of labor-dependent landed elites—if not labor-repressive landed elites, as Moore hypothesized—is negatively correlated with the establishment and persistence of democracy.” (s. 238) Albertus kommenterar: "I build on this shift in the literature with my focus on labor-dependent, rather than strictly labor-repressive, agriculture."

När han lanserar sitt eget mått gör han blnd annat en väldigt intressant kritik av Vanhanens mått. Det säger hur stor procent av gårdarna som är familjejordbruk, men inte hur stora de är och hur stor del av jorden som brukas av familjejordbruk. Han konkretiserar med Brasilien år 1980: 37 procent av gårdarna var mindre än 5 hektar vilket är ganska mycket, men dessa utgjorde bara 1,3 procent av jorden och jordägande-Ginin var 0.86, en av de högsta i världen. (s. 241)

Albertus utfallsvariabler är i huvudsak av två typer: övergångar till demokrati, och demokratisk varaktighet. Detta data kommer från Cheibub, Gandhi och Vreeland (2010) som utvidgar Przeworski et als (2000) dataset.  Han undersöker också mer specifika aspekter av demokratin: nivån av rösträtt (från V-Dem), hur starkt parlamentet är gentemot regeringen, och hurpass fria valen är.

När han lanserar den oberoende variabeln gör han det mycket i relation till Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens och deras resonemang om det arbetsintensiva jordbruket. De räknar in tenants och sharecroppers i den underlydande arbetskraften och motiverar detta. (s. 245-249) Prosterman och Riedinger (1987) utvecklade ett mått på insecure tenure och använde detta som proxy för hur sannolikt det var att en revolution skulle bryta ut. Deras data omfattar 13 länder före revolutioner och ytterligare 78 länder från och med 1970-talet.

"I create the continuous variable labor-dependent agriculture by using several different data sets. data on the total number of agricultural holdings and the number of holdings that are owned or held in ownerlike possession are taken from the world censuses of agriculture (wca), which have been coordinated by the un’s Food and agriculture organization in decadal intervals since 1930. The most recent wave that has been made public is the 2000 wave, consisting of censuses conducted between 1996 and 2005. The wca data also contain information on the number of holdings with ownership or ownershiplike rights. The 
temporal scope of the data prevents any conclusions about the role of labor-dependent agriculture in the first wave of democracy or in the first half of the interwar period. " (s. 249) 

Han använder folkräkningsdata för att få fram antalet hushåll, och antalet hushåll som är verksamma i jordbruket. Med dessa variabler skapar han själva indikatorn:

"I then construct a measure of nonowner families engaged in agricultural labor by calculating the difference between the number of families dedicated to agriculture and the number of individually operated agricultural holdings with owner or ownerlike possession. This number is divided by the total number of families in the population to generate labor-dependent agriculture, an indicator of the percentage of families in a country that are engaged in agricultural labor, but lack ownership or ownershiplike rights.80 By capturing the prevalence of labor-dependent agriculture, this indicator implicitly accounts for the importance—and relational power—of landowners in society." (s. 250)

Och resultatet ser ut så här: 

"Labor-dependent agriculture varies from 0.1 percent of the population, corresponding to the united states in the early 2000s, to 73.2 percent of the population, which corresponds to iraq in the early 1950s. It has a mean of 21.6 percent and a standard deviation of 15.3 percent. other countries that score very low on labor-dependent agriculture include much of western and northern europe in the last several decades. countries that score particularly high on the measure include Venezuela in the 1930s, honduras prior to 1960, and Pakistan before 1970." (s. 250)

Resultaten är rimliga säger han: måttet är mycet lägre i Argentina och Uruguay än i historically labor-dependent ekonomier som Guatemala och Honduras. Colombia och Ecuador är mittemellan de låga och de höga länderna. Detta syns i Figur 1 som jag klistrat in ovan.

Den empiriska undersökningen börjar med dynamiska probitmodeller för att undersöka demokratiska övergångar. I en första bivariat modell har arbetsintensivt jordbruk ingen statistiskt signifikant effekt på sannolikheten för demokratisk övergång (men koefficienten är negativ). Inte heller när albertus kontrollerar för inkomst per capita eller antal tidigare regimskiften blir effekten signifikant. Med årsdummies och region-fixed effects blir koefficienten för arbetsberoende jordbruk positiv och signifikant, men med en svag effekt. Inte heller med Gini eller Vanhanens familjejordbruksmått händer något.

När Albertus byter utfallsvariabel till demokratisk varaktighet blir effekterna mer som förväntat. "A two standard deviation increase in labor-dependent agriculture increases the likelihood of democratic breakdown by an estimated 24 percent. The same is true in model 2(b), which introduces controls." (s. 256)

När han kollar på dimensionerna av demokrati är arbetsberoende jordbruk negativt relaterat till rösträtt, valens grad av frihet, och parlamentets makt.

Han går vidare med att kolla på ifall effekterna är föränderliga över tid. Han delar in samplet i 1930-1974 och 1974- och effekterna för de två subperioderna är helt olika varann. Graden arbetsberoende jordbruk har en positiv och statistiskt signifikant effekt på demokratiska övergångar efter 1974, och en negativ effekt på demokratisk varaktighet före 1974 -- men inte efter 1974. "The positive effect after the 1974 onset of the third wave postdates much of the early, influential literature on landowners and democracy. early authors such as Alexander Gerschenkron and Moore could not have known that labor-dependent landowners would subsequently become a positive force for democracy in much of the third wave." (s. 259) För att testa vad det är som gör att jordägarna blir positiva för demokratin efter 1974 kör han interaktionsmodeller där arbetsberoende jordbruk interageras först med kapitalrörlighet, sedan med föregående jordreformer, och sedan med data om inbördeskrig och liknande väpnade konflikter. Det verkar som att jordreformer och väpnade konflikter, men inte kapitalrörlighet, förändrar jordägarnas beteende vis-a-vis demokratin.

I en ny undersökning kollar han ifall länder med större grad av arbetsberoende jordbruk var mer benägna att introducera konstitutioner som riggade kommande demokratiseringar för att ändå koncentrera makten till den gamla eliten. (s. 267-272. Här föregår artikeln forskningen som Albertus publicerade tillsammans med Victor Menaldo i Authoritarianism and the Elite Origins of Democracy, publicerad av Cambridge UP 2018.)

I slutsatssektionen, som är relativt kort, bygger han på resultatet om de olika resultaten före och efter 1974, och resultatet om införandet av riggade konstitutioner:

"The positive shift in the role of labor-dependent landowners in democracy, spurred by spreading land reform and domestic civil conflict, is a major untold story of democracy’s third wave. it also helps explain why many third-wave democracies have low  institutional quality, as has been widely noted. Labor-dependent agriculture is tied to a host of democratic ills that plague developing democracies and hobble their efforts to consolidate. This has left a “democratic deficit” in these countries that is difficult to circumvent." (s. 272-273)

 

referenser

Michael Albertus (2017) "Landowners and democracy: The social origins of  democracy reconsidered", World Politics 69 (2).

fotnoter

[1] Vi skriver: "we have established that Sweden and Germany during the decades around 1900 were essentially similar regarding land inequality. This finding makes the comparison relevant. If we would accept the assumptions of Rueschemeyer et al. (1992, pp. 91–102), Ansell and Samuels (2014), Albertus (2017), or Domènech and Sanchez-Cuenca (2022) that Sweden had an egalitarian agrarian structure, then the comparison would not make sense." (s. 985) Albertus kommer också i teoridelen, s. 237, tillbaka till idén om ett relativt jämlikt Norden, och bygger också här på RHSS (1992).

[2] I fotnoter diskuterar han dock att skillnadenra också här kanske handlar mer om statsstruktur än om landojämlikhet. Om Costa Rica: "Yashar 1997, however, argues that this was not so straightforward: the state’s role in organizing production and the development of civil society were key to ultimate Costa Rican democracy.

[3] De studier som använt Vanhanens mått är väl mer kvantitativa och kollar på många länder, fokuserar inte in på enskilda fall som Sverige. Albertus refererar Ansell och Samuels resultat så här: "Ansell and Samuels use Vanhanen’s family farms measure while adjusting for the rural population and find that consistent with their own predictions and with Boix’s but not with those of Acemoglu and Robinson, a dearth of family farms decreases the probability of democratization in a linear fashion." (s. 240) I detta perspektiv kan man ju se det som helt enkelt att Sverige inte var särskilt sannolikt att demokratiseras 1920, men inte heller särskilt osannolikt fall.

[4] Albertus formulerar det så här: "In a sweeping and comprehensive study, Dietrich Rueschemeyer, Evelyne Huber Stephens, and John Stephens examine a range of advanced capitalist and Latin American countries and hypothesize that landed elites dependent upon a large supply of cheap agricultural labor, though not necessarily labor-repressive landlords, will be the most consistently antidemocratic social force. This modification of moore’s concept of labor-repressive agriculture captures a broader degree of landlord reliance on the political control of labor, even if not necessarily on outright coercion." (s. 238)