En av de bästa akademiska textgenrerna är den majestätiska review essay:en, alltså den långa, diskuterande texten som tar sig an stora frågor baserat på de nyaste böckerna inom fältet. Statsvetaren Killian Clarke, verksam vid Georgetown-universitetet, publicerade 2017 just en sådan text, 35 sidor lång, i World Politics. Temat är utvecklingen inom vad man på engelska kallar social forces-paradigmet inom demokratiseringsstudier, vad jag här, på grund av bristen på bra översättning av "social forces", kallar Barrington Moore-traditionen.
Moore etablerade med sin Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) den tradition som för att förklara varför vissa länder är demokratier och andra diktaturer, söker förklaringen i samhällets sociala klyftor. Moore fokuserade på klasskillnader och framför allt på fyra grupper: de stora jordägarna, småbönderna och lantarbetarna, den urbana borgerligheten, och industriarbetarna. [1]
Ämnet för Clarkes review essay är hur väl denna förklaringsmodell, som framför allt använts i forskning om Europa och Latinamerika, fungerar för att studera fattigare länder idag. De tre böcker som han utgår ifrån är Dan Slaters Ordering Power: Contentious Politics and Authoritarian Leviathans in Southeast Asia (2010), Maya Tudors The Promise of Power: The Origins of Democracy in India and Autocracy in Pakistan (2013), och Catherine Boones Property and Political Order in Africa: Land Rights and the Structure of Politics (2014). (Alla tre är statsvetare och professorer: Slater vid University of Michigan, Tudor i Oxford, och Boone vid LSE.)
Den första omgången av revisioner av Barrington Moores paradigm, säger Clarke, kom med forskare som Deborah Yashar (Demanding Democracy: Reform and Reaction in Costa Rica and Guatemala, 1870s–1950s, 1997), Elisabeth Wood (Forging Democracy from Below: Insurgent Transitions in South Africa and El Salvador, 2000) James Mahoney (The Legacies of Liberalism: Path Dependence and Political Regimes in Central America, 2001) och Eva Bellin (Stalled Democracy: Capital, Labor, and the Paradox of State-Sponsored Development, 2002). De pekade på att Moore och hans tidiga efterföljare var överdrivet strukturalistiska och alltför benägna att läsa preferensen och beteenden rakt av från materiella förhållanden. Vidare så menade de att analyserna av de politiska regimernas ursprung behövde ett större element av kontingens och en förståelse av kontextberoende intressen och identiteter.
En annan inriktning av kritiken mot Moore-traditionen är att den underskattar betydelsen av politiska institutioner. Denna kritik började redan med Theda Skocpols utförliga kritik av Moores bok som publicerades 1973, och på 2000-talet har en rad studier (Capoccia 2005; Berman 2006; Ertman 2010; Hanson 2010; Ahmed 2013; Ziblatt 2017) fokuserat specifikt på de politiska partiernas betydelse. När man släpper Moores förenklande antagande att varje parti representerar ett visst klassintresse, så blir ju partier mer intressanta som aktörer i sig själva, och inte bara som reflektion av de materiella förhållandena.
De två kritikinriktningarna har alltså breddat Moore-traditionen genom att föra in mer agens och kontingens, och genom att föra in de politiska institutionerna, framför allt staten och partierna. Men klass står fortfarande i centrum som drivkraft. Varför det? Här går Clarke till Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiker Capitalist Development and Democracy från 1992, en av de enskilt viktigaste studierna i traditionen efter Moore, och som gör det mest utvecklade argumentet just för klass som “a master key to understanding the social structuring of interests and power in society.” Ett kapitel i boken ägnas åt att försvara just detta påstående. Medan Moore mer antog att klass var centralt, så teoretiserar RHSS det på ett mycket mer sofistikerat sätt. Framför allt så diskuterar de två viktiga problem med klassanalysen: boundary-problemet och resonence-problemet. Det första handlar om varför klass ska vara en så viktig identitet och något som folk verkligen agerar utifrån. RHSS talar här om hur en samhällsklass avgränsas på två sätt: vad gäller mobilitet, och vad gäller interaktion. "Mobility closure means that members of a social class cannot easily move socially beyond their class boundaries, and interaction closure means that social interactions are largely confined within these boundaries." (s. 576) Det andra problemet, resonans-problemet, handlar om varför just klass-identiteten ska vara viktig för folk, och inte andra identiteter som bygger på kön, etnicitet, ålder, region eller något annat. RHSS blir här, säger Clarke, konstruktivister; han citerar ur deras bok:
"This objective conception of class must be complemented by an analysis of the subjective mentality, ideas, and dispositions found among members of a class and, equally important, by an analysis of the conditions of collective organization and action on the basis of class position. neither class consciousness nor class organization and collective action follow with any simple necessity from class position." (cit. 576)
Denna modell är något som väldigt många forskare i litteraturen om politiska regimen skulle kunna komma överens om; man kan också se det som att perspektivet går tillbaka på Max Webers distinktion mellan en klass, som definieras av en delad ekonomisk situation, och en statusgrupp, som definieras av gemensamma kulturella identiteter, vanor och livsstilar. Clarke menar dock att medan den konstruktivitistiska hållningen är rimlig och mainstream, så är den svårförenlig med att särskilt vilja hävda "a theoretical adherence to class as the universally relevant social cleavage for social forces research" (s. 578). Jag kan visserligen tycka att han överdriver svårigheten här: RHSS ville ju uttalat förklara införandet av allmän rösträtt, och med tanke på hur många icke-demokratiska system (t ex Sverige före 1909) som delvis definierat de politiska rättigheterna och rösträtten utifrån ens inkomst och förmögenhet, så finns det ju ändå skäl att tro att klass kommer vara en central skiljelinje i sådana situationer.
Från RHSS och Moore-traditionens kärna går han till en forskningslitteratur som mestadels pågått vid sidan av sociala krafter-paradigmet: forskningen om politiska regimer i postkoloniala länder utanför Europa och Amerika. Här har fler forskare fokuserat på statsformationens institutionella tradition (Bunce 1999; Pepinsky 200), eller vikten av hegemoniska partier och odemokratiska val (Lust-Okar 2005; Gandhi och Przeworski 2007; Levitsky och Way 2010), eller koloniala arv, eller problem med "resursförbannelsen". Det finns också en mängd studier av politiska regimer i fattiga länder som använder statistisk metod och inte studerar särskilda länder och processer, och sällan bygger på sociala krafter-paradigmet.
Utifrån detta forskningsläge är Slaters, Tudors och Boones böcker desto mer nydanande, säger Clarke. Slaters syfte med sin bok är att förklara de mycket olika politiska regimer som råder i sju sydostasiatiska länder: "durable authoritarian domination in Malaysia and Singapore; regime fragmentation in the Philippines, South Vietnam, and Thailand; and militarization in Burma and Indonesia." (s. 579) Förklaringen utgår från den critical juncture som var slutet av andra världskriget och den japanska imperialismens fall i regionen, som utlöste ett tumultuöst decennium. Så här sammanfattar Clarke essensen av Slaters jämförelse av de sju länderna:
"The contours of that upheaval, specifically the nature and degree of contentious politics, shaped the way elites in each case came together to form coalitions, which in turn explains the heterogeneity in regime outcomes. Where state officials, business elites, members of the middle class, and communal leaders faced threatening and endemic challenges from below, they banded together in what Slater calls “protection pacts,” which formed the basis for the strong institutions that supported long-term authoritarian durability. Where these challenges were perceived to be less threatening or less enduring, elite cohesion was weaker, and regimes ended up with poorly consolidated authoritarian institutions. " (s. 580)
Vad var det då som gjorde att de folkliga upproren var mer hotfulla i vissa länder än i andra? Här fokuserar Slater på hur klassklyftorna sammanföll med (eller korsade) andra sociala klyftor, framför allt etnicitet. I Malaysia och Singapore så överlappade etniska och klasslinjer, och radikala kinesisiska arbetare organiserade sig och gjorde uppror, vilket svetsade ihop eliten och skapade hårda auktoritära regimer med stöd i Malayeliterna. I Filippinerna, Sydvietnam och Thailand däremot byggde den socialistiska mobiliseringen "bara" på klass och blev därför mindre hotfull för eliterna. I Indonesien och Burma var klass inte ens den avgörande politiska skiljelinjen, utan det var i stället region, och när separatistiska gerillor beväpnade sig ledde det till statlig-militär repression mot dessa gerillor, men också till en svagare och mer fragmenterad stat i övrigt. Så Slaters analys breddar perspektiven på vilka de avgörande sociala klyftorna är, men utgår samtidigt från att de sociala klyftorna, däribland klass, finns, i strukturalistisk anda.
Mary Tudors bok syftar att förklara varför Indien utvecklat en stabil demokrati medan Pakistan i decennier haft instabila auktoritära regeringar.
"In The Promise of Power, she argues that the type of class coalition and level of institutional strength behind each country’s founding political party explains the divergence. in india, the congress Party was built by a multiethnic coalition of middle-class elites in alliance with small rural landholders, and the coherence of these groups’ class interests facilitated the emergence of a strong party espousing an inclusive and programmatic nationalist ideology. in contrast, Pakistan’s Muslim league was based on a coalition of strange bedfellows: aristocratic Punjabi landholders and Bengali peasants. despite having no material or redistributive interests in common, these groups came together over their shared identity as muslims and their perceived marginalization by the increasingly hindu-oriented and -dominated congress Party. They joined forces to push for an independent muslim Pakistani nation, and in so doing formed a coalition of convenience that held until the point of independence. But because the material interests of these groups were so opposed—Bengali peasants demanded economic redistribution programs that would have undermined the Punjabi aristocrats’ wealth and power—the coalition fell apart shortly after independence, leaving Pakistan with the muslim league, a poorly institutionalized and weak ruling party espousing a vague and incoherent form of religious nationalism. it did not take long for this founding party to be pushed aside in a military coup." (s. 581-582)
Här kommer vi alltså till den andra kritikpunkten mot sociala krafter-paradigmet som diskuterats ovan: hur det underskattar de politiska institutionerna, här de politiska partierna. Så sett, säger Clarke, är Slater och Tudors teoretiska argument olika: Slater vill föra in andra sociala skiljelinjer än klass i social forces-paradigmet; Tudor arbetar fortfarande med klass som den viktigaste grupptillhörigheten, men att den politiskt är medierad genom partipolitiken. [2] Här invänder Clarke att också andra identiteter är centrala för att förstå den politiska utvecklingen i Indien och Pakistan: inte minst konflikter mellan muslimer och hinduer; han tar också material från Tudors bok för att argumentera mot hennes teoretiska argument, inte minst vikten av den 1906 grundade Muslim League i britternas United Provinces i vad som idag är norra Indien. ML ansåg sig försvara den muslimska minoriteten i dessa områden, och började efter valen 1937 bygga en bredare koalition som inkluderade aristokratiska jordägare, religiösa ledare, och en populistisk rörelse av studenter och småbönder i Bengalen. Ambitionen att bygga en bred klassallians var alltså inte helt olik vad Kongresspartiet gjorde ungefär samtidigt, men ML misslyckades där Kongresspartiet lyckades. (s. 585)
Catherine Boones bok är annorlunda än Slater och Tudors i det att hon forskar mer om det första steget i Moores analytiska modell: de klassklyftor som strukturerar politiken, snarare än det andra steget, hur klassklyftorna mobiliseras och medieras av institutioner. I Afrika har tillgången till jord historiskt sett varit stor men i modern tid har snabb befolkningsökning ökat konkurrensen om jord och enligt Boone har de politiska konfliktlinjerna formats av de jordanvändningsregimer (land tenure regimes) som funnits på plats. Dessa är också regimer som skiljer sig från de som funnits i Västeuropa och Latinamerika, kanonisk mark för Moore-traditionen; i Afrika har man inte i genomsnitt haft lika stark uppdelning godsägare--peasant, utan oftare haft varianter av neocustomary regimes. [3] I ett kapitel analyserar hon Kisii-regionen i Kenya där släkten varit den kontrollerande enheten för jorden och olika familjemedlemmar -- kvinnor, unga, adopterade -- kan missgynnas av släktens patriark. På grund av detta ägandemönster, argumenterar Boone, har regionen haft stor utmigration och ett splittrat väljarmönster, inte ett mönster som följer etniska grupplinjer som stereotypa analyser av Afrika skulle säga. Ett annat kapitel handlar om hur jordägandet formade inbördeskriget i Rwanda:
"The rwandan state after independence maintained top-down, unmediated authority over land allocations, and sought to effect a variety of rural-to-rural migrations to manage population pressure on land and maintain the domains of those connected to the political elite. When hutus took control of the state with the coup of 1959 and abolished the Tutsi monarchy, they expropriated land from and expelled Tutsi landlords, parceling out those plots to hutu small farmers and tenants from other parts of the country. These migrants were subsequently beholden to state officials for their continued protection and access to land, which heightened their stakes in maintaining the political status quo. The dependency relationship also gave state officials direct levers of influence over farmers and peasants in these regions. Boone compellingly argues that these dependency dynamics are critical to explaining variations in regional patterns of violence during the genocide: “The areas of heaviest killing in the early days of the genocide were the areas that had been settled under the aegis and guiding hand of the postcolonial state”." (s. 588)
Här ser vi hur Boone går tillbaka till Moore på ett originellt sätt, genom att verkligen sätta jordägandet och jordanvändningen i centrum och analysera hur politiska konflikter utlösta av chocker medieras av jordägandet. Boone lägger fram denna tolkning i polemik med vad hon ser som en överdrivet etnifierad tolkningsram som används i studier av politiken i Afrika söder om Sahara; ironiskt nog (eller så är det inte ironiskt) så kan man ju rikta samma kritik mot förklaringar som fokuserar på etniska skiljelinjer som mot förklaringar som fokuserar klasslinjer: varför blir just denna identitet politiskt viktig? Boone menar också att etnisk politik-forskarna underskattat hur mycket klasslinjer ligger bakom att etniska linjer politiseras.
I sina slutsatser så säger Clarke så här angående klassanalysens fortsatta betydelse i sociala krafter-paradigmet:
"Undoubtedly, class analysis will remain central to the paradigm; many cases can and should continue to be analyzed by studying the contests between different social classes. But class conflict is not the only form of political struggle that shapes regime trajectories. To the extent that new political institutions and regime structures affect the distribution of power across all manner of groups in society, we should anticipate that multiple cleavages will be activated during the highly charged moments of regime formation and transformation." (s. 591)
Med sådan öppenhet kan paradigmet vara högst användbart också i studier av helt andra regioner än de vanliga, som Mellanöstern där många politiska analyser utgår från att språk, religion och andra primordial faktorer är viktigare politiska skiljelinjer än vad klass är. Det kommer då handla om en breddad variant av paradigmet, där man inte tar för givet att klass är viktigast, men undersöker klasslinjen jämte geografi, religion och andra faktorer, och tar in institutionernas betydelse. Då behövs mer sofistikerade analytiska metoder än vad Moore använde, säger Clarke:
"Considering a wider array of potential actors will likely require careful empirical detective work and inductive analysis of the cases under consideration. Scholars may therefore want to take what Giovanni Capoccia and Daniel Ziblatt have called an “episode-centric” approach to research. Such an approach privileges analysis of critical junctures in which contingent decisions taken by key actors can produce long-run institutional trajectories. By homing in on these junctures, scholars may be able to better identify the full array of actors (both class and nonclass) relevant to a particular moment of change. in so doing, they might proceed in two steps. First, they may study the historical conditions antecedent to the critical juncture that have made certain identities politically resonant. This type of analysis might look something like Boone’s book, examining how social change (both material and nonmaterial), when refracted through particular historical institutions, makes certain cleavages more resonant than others. of course, as noted above, it is a tall order to expect scholars to conduct an equally rigorous examination of both antecedent conditions and the critical juncture itself—in other words, to spend the same time and effort on each of moore’s two steps. a more cursory analysis of the antecedent period may, therefore, be appropriate." (s. 594)
I en sådan "episod-centrisk" analys kan man också få fatt på hur viktiga aktörer som Kongresspartiet i Indien kan överskrida klasslinjer och omforma hur klass blir till politik.
referens
Killian Clarke (2017) "Social Forces and Regime Change: Beyond Class Analysis", World Politics, 69 (3): 569-602
fotnoter
[1] I en historiografisk sektion så delar Clarke (s. 572-573) in forskningen om politiska regimer i tre huvudsakliga teoretiska inriktningar: övergångsstudier, den strukturella skolan, och social forces-paradigmet.
[2] Clarke (s. 583) ger ett intressant långt citat från Tudor om varför hon sätter klass i centrum för analysen: "This study suggests that classes, as opposed to status groups, are more likely to influence political outcomes when a society is undergoing major economic changes, as was typical of colonial societies. class tends to become a more important determinant of political action in a society undergoing big economic changes because changes in the economic structure of society—typically toward greater industrialization, urbanization, and international integration—are often accompanied by changes in social structure and in political institutions that had heretofore reflected the status quo."
[3] Så här sammanfattar Clarke (s. 590) Boones jämförelse på denna punkt: "Boone explains that her study was motivated in part by “africa’s bad fit with models of rural class structure that are familiar from the study of europe and the new World” (p. 61). in
africa, land is less systematically structured along the lines of vertical landlord-peasant ties, and the systems that govern it have not evolved in the ways predicted by new institutional economic theory, that is, from customary regimes to systems based on private property. rather neocustomary regimes have endured throughout the continent, and the social tensions emerging from the decreasing abundance of land have been managed by ethnic notables or chiefs empowered by the state."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar