Under 2000-talet har de icke-demokratiska regimerna brett ut sig i världen och till synes blivit allt viktigare, och då har de också blivit ett allt viktigare forskningsämne för nationalekonomer, säger Georgy Egorov och Konstantin Sonin i en översiktsartikel i Journal of Economic Literature från förra året. Egorov är professor vid Northwestern och disputerade vid Harvard 2009 med bland andra Acemoglu som handledare; Sonin är professor vid University of Chicago.
De definierar en demokrati som ett system där "the country leadership is accountable to the population; that is, people have a regular opportunity to replace the government by voting" (s. 596), och en icke-demokrati som ett system där denna mekanism fattas och där de styrande istället använder olika medel -- mutor, förföljelser, valfusk och så vidare -- för att stanna vid makten. Icke-demokratins politiska ekonomi handlar i princip, i alla fall i den här översikten, om relationen mellan de styrande och det maktlösa folket, och Egorov och Sonin strukturerar översikten så att de börjar med propagandans roll i sektion 2, går vidare med hotet om en demokratisk revolution i sektion 3, och med diktatorns behov av att bygga en stödjekoalition i sektion 4 (figur 2 visar hur vanligt det är att diktatorer blir bortkuppade). I nästan varje sektion så fokuserar de dock på rollen som information och propaganda spelar, på ett sätt som jag tycker blir lite ensidigt: okej att det är relevant att betrakta icke-demokratins politisk ekonomi ur ett informationshanteringsperspektiv, men det är ju inte det enda perspektivet, och jag kan tycka att det är mer fundamentalt att t ex kolla på de sociala och ekonomiska skiljelinjernas roll, och varför landet över huvud taget är en ickedemokrati till att börja med. I vilket fall så behandlas i sektion 4 hur diktatorn bygger en koalition och på hur han bestraffar oliktänkande: repression och disenfranchisement. Sektion 5 diskuterar regimens institutioner:
"One distinct feature of political dynamics in non-democracies is that new authoritarian leaders more often than not come to power as a result of overthrowing the incumbent leader. This by itself creates path-dependent dynamics, whereby events that fail to occurand unfulfilled threats play a role as important as those that actually materialized (North 1981; Acemoglu, Egorov, and Sonin 2021). In section 5 we discuss both the now-standard (Markov) approach to model political dynamics (Acemoglu and Robinson 2001, 2005) and alternative approaches that allow for path dependence. By its nature, Markov games cannot account for any kind of path dependence, a very important feature when we deal with lifelong, rather than term-limited, tenure and possibilities of violent comebacks. This contributes to the succession problem, an acute issue for any personalized authoritarian regime. In example 5.3, we combine the static model of divided autocratic government with a model of path-dependent dynamics to analyze how institutionalized ruling parties manage to guarantee regular replacement of top leadership." (s. 599)
Först i sektion 6 kommer det som jag tänker mig borde ha kommit först, nämligen en diskussion om orsaker bakom och utfall av demokratisering och avdemokratisering.
I sektion 2, om informationskontroll, börjar E och S med den auktoritära ledarens dilemma angående hur mycket information som ska tillåtas flöda: ledaren vill ha information om sitt folk, men samtidigt inte låta folket veta allt, om det finns politiskt obekväma sanningar. Den enklaste möjliga modellen av censur ser ut så här, säger de. Autokraten är stark med sannolikhet θ och svag med den omvända sannolikheten, 1-θ. Folket låter autokraten vara vid makten om hon är stark, avsätter henne om hon är svag. Folket har nyttan 1 om de behåller den starke ledaren eller avsätter den svage ledaren, och nyttan 0 i de motsatta fallen. Om θ < 1/2 så kommer folket avsätta ledaren. Ledaren sätter en informationsstruktur, och med sannolikhet p faller hennes commitment till strukturen och hon ändrar den ex post. Folkets information ("signalen") bestäms med sannolikheten 1-p av informationsstrukturen och med sannolikheten p av ledaren, ex post. "he optimal persuasion mechanism for the leader is to commit to the following signal: to report “keep” if the outcome of the experiment is “strong,” and to report “keep” with some probability β > 0 if the outcome is “weak.”" (s. 601)
Sannolikheten för att folket ska stötta autokraten blir 2θ, oberoende av p, så länge som p är mindre än θ/(1-θ). Egorov och Sonin diskuterar hur olika ekonomer på 2010-talet utvecklat olika varianter av denna modell, t ex en variant där p=0, "special case of full commitment". De diskuterar också i relation till modellen hur autokraten i praktiken manipulerar informationsflödet: i verkligheten inte genom att själva redigera flödet i realtid, utan snarare genom att tillsätta korrupta redaktörer och genom censur-funktioner. Adena et al (2015) studerade effekterna av radiopropaganda i Hitlerregimen, och Yanagizawa-Drott (2014) använde terrängens betydelse för radiomottagande som design för att fånga upp den kausala effekten av anti-Tutsi-propaganda under folkmordet i Rwanda på 1990-talet. Qin, STrömberg och Wu (2018) studerar i sin tur statliga tidningar i Kina från 1981 till 2011 och hur de reagerar på ökad konkurrens med att minska sina propagandainslag. Från detta går Egorov och Sonin med att diskutera modellen från tidigare fast med en ny parameter, c som fångar kostnaden för ett hushåll som vill titta på TV eller lyssna på radio. Om c > 0 och θ < 1/2 så blir manipulation gångbart och de utgår från p=0 "for tractability". Då ges den optimala slant, biasen, av: β = (θ - c)/(1- θ). Studier av Venezuela (Knight och Tribin 2018) och DDR (Glässel och Paula 2020) har visat att tillgång till icke-propaganda-media minskar folkets mottaglighet för statlig propaganda.
Men informationskontroll handlar för diktatorn inte bara om att styra vad folket ska få veta, utan också om att själv få den relevanta informationen t ex om de politiska hoten mot ens regim. Detta, säger E och S, är något som många diktatorer varit dåliga på: Ceaucescu trodde fortfarande i december 1989 att han hade sitt folks kärlek, och i februari 2011, efter 23 år vid makten, var Hosni Mubarak omedvetande om hur impopulär han var. Autokraten måste få in information genom spioneri på det egna folket och andra metoder, och E och S presenterar en enkel modell för hur han tillsätter byråkrater: ska han välja de största lojalisterna, eller de mest kompetenta kandidaterna?
Mancur Olson teoretiserade på 1960-talet idén att långvariga diktatorer hade goda skäl att bry sig om sitt folks välmående, för att inte behöva oroa sig för en demokratisk revolution, men E och S säger att det inte verkar funka på det sättet: långvariga autokratiska regimer verkar leda till katastrofala utfall för folket:
"The longer a dictator’s tenure, the lower were economic and societal benefits of his rule (Bueno de Mesquita et al. 2003).The loyalty versus competence model demonstrates, theoretically, that economic stagnation might be a likely flip side of the prolonged political stability under dictatorship. Loyalty at the expense of competence might be in part responsible for massive disasters such as the Great Famine in China (Meng, Qian, and Yared 2015) or Holodomor in the Soviet Union (Naumenko 2021). In
both cases, it was gross mismanagement, coupled with dictator’s disregard for human life and welfare, that caused deaths of millions. Inefficient government is the flip side of the strong authoritarian control." (s. 607)
Bai och Zhou (2019) har bekräftat detta också för Kulturrevolutionen i Kina, och även studeir av Kina efter Mao visar på stora inslag av nepotism.
I sektion 3 diskuteras problem med kollektivt agerande och hur folket kan ena sig t ex till att göra en revolution:
"The critical element of many modern models of a revolution is the mechanism that translates information dispersed among multiple agents into collective action. Individually, participating in a revolution is costly. However, when a mass of citizens participate, the costs are substantially lower and the chances of success are higher. The basic models of political dynamics assumed away the collective action problem. In Acemoglu and Robinson (2001, 2005), potential dissidents under the elite-controlled regime (“the poor”) are able to overcome, from time to time, the collective action problem and coordinate on protests. In other circumstances, “the rich” would overcome the collective action problem and launch a coup. As a next step, Ellis and Fender (2010) added a model of mass protests as information cascades (Lohmann 1994) to the Acemoglu and Robinson framework. Shadmehr and Bernhardt (2011), in a two-person coordination game, demonstrated that limiting public information available to citizens might increase the likelihood of protests as each individual citizen is forced to rely on others’ information to a larger extent.
Persson and Tabellini (2009) departed from the no collective action problem assumption by using the global game approach to refine equilibria in a coordination model. In Bueno de Mesquita (2010), protests are modeled as a coordination game with multiple equilibria, and the vanguard of revolution moves first, thus altering the focal point for mass protesters." (s. 608)
De använder här en enkel modell, utvecklad från Bueno de Mesquita (2010) och Shadmehr (2018). Alla medborgare väljer om de ska delta i revolutionen eller inte, r_i ∈ {0, 1} där r_i = 0 är att man inte deltar. Vinsten av att delta i en lyckad revolution är 1, en misslyckad revolution är 0, och att inte delta alls är a > 0. Medborgare i vill maximera sitt utfall av pr_i + (1-r_i) a där sannolikheten att revolutionen lyckas p bestäms av andelen som deltar r = ∫^1 _0 r_i d_i, och regimens styrka θ ∈ (0, 1). I ett samhälle med fullständig information är θ känd och om den är < 0 så kommer alla medborgare revoltera och om den är > 1 så kommer ingen göra revolt.
Olika studier modellerar relationen mellan elit och massor på olika sätt, med olika antaganden om hur asymmetrisk revolutionen är, vad diktatorn har för teknik för att styra information, osv. [1]
referens
Georgy Egorov och Konstantin Sonin (2024) "The Political Economics of Non-democracy", Journal of Economic Literature 62(2), 594–636
fotnoter
[1] En fascinerande sidokommentar: "To explain why people might express a positive or neutral attitude toward the regime and then participate in mass protests or a revolution next day, Kuran (1989) hypothesized the existence of “preference falsification. While Kuran’s work is an early and important precursor of the modern models of protests and revolutions such as one presented in example 3.1, the agents in these models need not falsify their preferences: changing their behavior in response to their private signals corresponds to switching to a different equilibrium. Preferences are unchanged; a piece of new information results in different action once the beliefs about what other citizens do are updated." (s. 609)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar