Häromdagen bloggade jag (ganska utförligt) om Daron Acemoglu och James Robinsons modell av demokratisering så som de lade fram den i två kanoniska artiklar från 2000 och 2001. (År 2005 lade de fram en delvis reviderad version i boken Economic Origins of Dictatorship and Democracy.) Här ska jag som komplement blogga om två intressanta kommentarer på Acemoglu-Robinson-modellen: en av statsvetaren Daniel Ziblatt från 2006, och en av statsvetarna Hannes Lacher och Dillon Wamsley från 2023.
Ziblatts kommentar, publicerad i World Politics, är faktiskt en mäktig kvadrupelrecension av fyra böcker om demokratisering i allmänhet och Europas demokratisering i synnerhet: The Economic Origins of Dictatorship and Democracy av Daron Acemoglu och James A. Robinson (2005); Democracy and Redistribution av Carles Boix (2003); Paths toward Democracy av Ruth Berins Collier (1999); och Contention and Democracy in Europe, 1650-2000 av Charles Tilly (2006). Ziblatt är alltid bra och skriver alltid bra och så också här; han rivstartar med att peka på något substantiellt intressant som de fyra i övrigt rätt olika böckerna har gemensamt: de problematiserar, river kanske till och med ner, den traditionella, whig history-aktiga idén om en kraftfull, irreversibel våg av demokratisering i Europa 1820-1920 som så att säga enkelriktat förde Europa in i en helt ny uppsättning av politiska system. Med detta perspektiv har man pekat på Preussens treklass-röstningssystem eller Tysklands svaga parlament som "undantag", säger Ziblatt, men i själva verket var de snarare typiska för sin tid, en tid av röriga, smutsiga kompromisser mellan (varianter av) demokrati och icke-demokrati. Ett argument som så klart passar mitt perspektiv hand i handsken, med tanke på min och Felix Kerstings studie av Tyskland och Sverige 1870-1944 där vi argumenterar just att mycket slarv och felaktiga antaganden har kunnat sopas under mattan med svepande argument om "undantag" (och Sonderwegs) utan några systematiska jämförelser som kan säga vad som egentligen är undantag och vad som är typiskt. [1] Ziblatt konstaterar att:
"The four books that this article reviews suggest that rather than deviations, the antidemocratic currents cutting across Europe's democratic age were key parts of the democratic age itself. If we give proper weight to the presence of antidemocratic rules, institutions, and practices that were often invented and institutionalized during Europe's age of democratization, we can revise the dominant narrative of European exceptionalism. Moreover,we can draw lessons from Europe's turbulent age for our own in which efforts at democratization so often result not in smoothly functioning liberal democratic regimes but instead in "illiberal democracies," "competitive authoritarian regimes," or "hybrid regimes," where democratic and antidemocratic institutions, rules, and practices coexist." (s. 313)
Alla vi som läst kapitlet om rösträtt i Leif Lewins Ideologi och strategi känner igen oss när Ziblatt diskuterar hur varje demokratisk övergång kombinerades med olika eftergifter till anti-demokratiska krafter:
"It is here that we see the most provocative insight generated in the four books under review: regime change even in the important Eur pean historical cases so often held up as the paradigmatic models of successful "transitions"to democracy were messier and more ambiguous than typically thought. Democratization in Europe, like elsewhere, did not simply represent the wholesale replacement of one regime for another but often entailed and- perhaps required- combining democratic reforms with microlevel formal and informal undemocratic elite safeguards, including undemocratic upper chambers, gerrymandered electoral districts, clientelism, and corrupt voting registration rules. As in contemporary cases of regime change, such safeguards had unintended and contradictory consequences. " (s. 313)
I övrigt är de fyra böckerna väldigt olika, klargör Ziblatt, och det tema som han dragit fram ovan är inte alltid uttalat i dem; Acemoglu och Robinsons och Boix böcker är böcker i politisk ekonomi med fokus på ekonomisk ojämlikhet och andra variabler, medan Ruth Berins Collier undersöker ifall eliter eller arbetarklasserna var de viktigaste aktörerna för demokratisering; och Tilly liksom Acemoglu och Robinson ställer frågor om hur demokratin säkrades. Han lägger ut de fyra böckerna på en plot line från strukturella förutsättningar för demokratisering, till aktörer, till vad som hände, och strukturerar texten i dessa tre steg.
Frågan om strukturella förutsättningar för demokratisering börjar naturligt nog med moderniseringsteorin och observationen från 1950-talet att demokratiseringsprocesserna i Europa tog fart efter att industrialiseringen gjorde det. Betydde det att det var industrialiseringen och/eller ökat välstånd som orsakade demokratiseringen?
referenser
Hannes Lacher och Dillon Wamsley (2023) "Democratization, development, and inequality: the limits
of redistributive models of democracy", Theory and Society.
Daniel Ziblatt (2006) "How Did Europe Democratize?", World Politics, Vol. 58, No. 2 (Jan., 2006), pp. 311-338
fotnoter
[1] som annat som svepts undan som "undantag" pekar Ziblatt på södra Italiens klientilism och röstköpande, Napoleon III:s Bonapartism, och Storbritanniens komplexa och snåriga system med rösträtt och representation. (s. 312)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar