Jordägare och demokratin

En av de mest beständiga hypoteserna i litteraturen om demokratins och de auktoritära regimernas ursprung, är den att en hög grad av ojämlikhet i jordbruket missgynnar chanserna för demokratin. Michael Albertus, statsvetare vid University of Chicago, sammanfattar i en artikel i World Politics från 2017 argumenten kring detta så här:

"There is considerable consensus that among the major social actors, large landowners are often the least likely group to support democracy. The reasons offered in the literature for why wealthy landowners should be systematically antidemocratic are legion. By holding fixed assets that cannot easily be shielded from taxation, landowners are apprehensive that majority rule in unequal societies will result in expropriation of those assets.[1] Landowners fear that the secret ballot and freedom of the press will undermine their ability to pressure or otherwise influence their workers to support candidates favorable to landlords.[2] At the same time, the repressive instruments that supply nonwage or servile labor to landlords by coercive means are far less readily available under democracy, and that threatens the profits, social status, and way of life of the most labor-repressive landowners.[3]"

Det finns alltså tre element här. För det första, att jordägarnas egendom -- själva jorden -- ligger fast och alltså inte kan flytta till ett grannland eller till ett skatteparadis ifall en ny demokratisk regim inför omfördelande skatter. Här refererar Albertus till Wood (2000), Boix (2003) (som diskuteras på bloggen här), Acemoglu och Robinson (2006), Ziblatt (2008) och Ansell och Samuels (2014). För det andra, att jordägare förväntas förlita sig på press mot underlydande för att hålla sig fast vid den politiska makten, och att möjligheterna att göra detta minskar med demokratisering. Referenserna här är Mahoney (2001), Baland och Robinson (2008), Ziblatt (2009) och Mares (2015). För det tredje, att godsägarna vill ha billig arbetskraft och att de använder repression för att hålla nere lönerna. Möjligheterna till detta kan minska med demokratin. Referenserna här är Gerschenkron (1943), Moore (1966) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992).

Det finns gott om empiriska belägg som stödjer dessa argument, säger Albertus och börjar diskussionen med Ziblatts (2008) studie av Preussen i det sena 1800-talet. Han går vidare så här:

"Labor-repressive landowners effectively sidelined democracy in interwar Austria, whereas their relative weakness in Northern Europe enabled democracy to take root. Labor-dependent landowners were key players in the creation of fascism in interwar Europe. Powerful landowners in El Salvador and South Africa long sought to suppress peasant and other popular movements that favored democracy. The same was true in Guatemala. The absence of powerful landed elite, in contrast, helped pave the way for early democracy in Costa Rica." (s. 233-234)

Det här är ju superintressant och som svensk är det inte minst referensen till norra Europa, här på en jämlik Sonderweg, som fascinerar mig. Referensen för Albertus här är Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiska Capitalist Development and Democracy från 1992. En fantastisk bok, men jag håller inte med om deras kodning av jordojämlikheten i Sverige (som de inte har några hårda data för). I min artikel med Felix Kersting i Comparative Political Studies från tidigare i år så polemiserar vi med denna kodning. [1] Men teoretiskt sett är diskussionen väldigt intressant och den kan ju hålla i kontraster som Guatemala (hög landojämlikhet) kontra Costa Rica (låg dito) även om den inte håller i norra Europa. [2]

Albertus kommer i alla fall till att det finns nyare studier som ifrågasätter dessa teorier. Kanske gör den ökade kapitalrörligheten de senaste decennierna att jordägarna blir mindre speciella (jämfört med andra kapitalägare) vad gäller hur känsliga de är för beskattningen. En rad jordreformer under autokratiska regimer (Albertus 2015) visar också att jordägarna inte alltid har politikerna i sin ficka heller i de odemokratiska regimerna. Tre, det ökade inslaget av paramilitära konflikter på 1960-70-talen gjorde repressionen allt kostsammare och minskade den relativa kostnaden för demokratiseringen.

Detta öppnar, säger han, för ett nytt test av teorin att stora jordägare hindrar demokratin. De flesta tidigare studierna är antingen fallstudier, kvantitativa subnationella analyser som Ziblatts (2008, 2009) studier av Preussen, eller medium-N-studier som Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992). Så här ramar han in sin studies bidrag:

"The most comprehensive cross-national statistical analyses are perhaps those of Carles Boix, and Ben Ansell and David Samuels, who do not directly measure the presence of landed elites or labor-dependent agriculture; rather, they measure the concentration of land or more precisely, the share of farms held in family-size plots.
 This article offers the broadest cross-national empirical test to date of the relationship between landowners and democracy. i focus on what is argued to be the most robust finding in the literature: that a powerful labor-dependent landowning class is inimical to democracy. To examine this hypothesis i construct an original, continuous measure of labor-dependent agriculture dating back to 1930 by calculating the percentage of the population that works in agriculture and relies upon employers or landlords for access to rural land for farming." (s. 235) 

Här är det alltså Boix bok Democracy and Redistribution (Cambridge, 2003) och Ansell och Samuels bok Inequality and Democratization (Cambridge, 2014) som refereras. Och måttet på agrar ojämlikhet är Vanhanens: andelen av jorden som brukas av familjejordbruk, alltså jordbruk som bygger på den ägande eller arrenderande familjens arbetskraft, inte anställd arbetskraft. Det är ett yxigt mått, men i alla fall ett mått på den sociala strukturen i jordbruket, och ett mått som tack vare den finske statsvetaren Vanhanen finns tillgängligt för en stor mängd länder. Ur ett svenskt perspektiv är det lustiga här att dessa data inte alls visar att Sverige skulle vara något särskilt jämlikt jordbruksland. Här står en större procent för en större jämlikhet (fler familjejordbruk, omvänt färre gods) och en lägre procent för en lägre ojämlikhet, och i diagrammet nedan visar jag och mina medförfattare Jakob Molinder och Svante Prado att Sverige under perioden 1870-1930, demokratiseringsperioden, befinner sig ungefär i mitten av fördelningen. Större andel familjejordbruk än i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Storbritannien, men lägre andel än i Österrike, Tyskland, USA, Kanada och Norge. (Sverige och Danmark har i princip identiska nivåer och trender.)

Att Sveriges medelmåttiga position här talar emot idén om att Sverige hade ett exceptionellt jämlikt jordbruk, verkar ingen ha plockat upp. [3] I vilket fall så talar denna detalj väl bara för Albertus ambition, när han lanserar sitt nya mått på labor-dependent agriculture sedan 1930.

I teoridelen diskuterar Albertus nyanser av vilka aspekter av den agrara ojämlikheten det är som bör ha de negativa effekterna på demokratin. James Mahoney (2003) säger i en nyare översikt, kapitlet “Knowledge accumulation in comparative historical research: The case of democracy and authoritarianism” i samlingsvolymen Comparative Historical Analysis in the Social Sciences, att, och här citerar jag Albertus som citerar Mahoney, "“new evidence is sufficient to falsify” Moore’s contention that labor-repressive landowners systematically block democracy." RHSS (1992) fokuserar därför att det är alla godsherrar som förlitar sig på en stor mängd billig arbetskraft, snarare än labor-repressive godsherrar specifikt, som motverkar demokratin. [4] I sin bok om Latinamerika specifikt säger Huber Stephens och Stephens (1995) liknande att de stora godsägarna med stort behov av billig arbetskraft faktiskt inte använde så många labor-repressive ingrepp av typen restriktioner av flyttningar. De behövde inte det eftersom det fanns en så stor grupp fattiga som ändå var tvungna att ställa upp för att arbeta billigt och under dåliga förhållanden. Mahoney (2003) drog utifrån detta slutsatsen att “we now have solid evidence that the power of labor-dependent landed elites—if not labor-repressive landed elites, as Moore hypothesized—is negatively correlated with the establishment and persistence of democracy.” (s. 238) Albertus kommenterar: "I build on this shift in the literature with my focus on labor-dependent, rather than strictly labor-repressive, agriculture."

När han lanserar sitt eget mått gör han blnd annat en väldigt intressant kritik av Vanhanens mått. Det säger hur stor procent av gårdarna som är familjejordbruk, men inte hur stora de är och hur stor del av jorden som brukas av familjejordbruk. Han konkretiserar med Brasilien år 1980: 37 procent av gårdarna var mindre än 5 hektar vilket är ganska mycket, men dessa utgjorde bara 1,3 procent av jorden och jordägande-Ginin var 0.86, en av de högsta i världen. (s. 241)

Albertus utfallsvariabler är i huvudsak av två typer: övergångar till demokrati, och demokratisk varaktighet. Detta data kommer från Cheibub, Gandhi och Vreeland (2010) som utvidgar Przeworski et als (2000) dataset.  Han undersöker också mer specifika aspekter av demokratin: nivån av rösträtt (från V-Dem), hur starkt parlamentet är gentemot regeringen, och hurpass fria valen är.

När han lanserar den oberoende variabeln gör han det mycket i relation till Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens och deras resonemang om det arbetsintensiva jordbruket. De räknar in tenants och sharecroppers i den underlydande arbetskraften och motiverar detta. (s. 245-249) Prosterman och Riedinger (1987) utvecklade ett mått på insecure tenure och använde detta som proxy för hur sannolikt det var att en revolution skulle bryta ut. Deras data omfattar 13 länder före revolutioner och ytterligare 78 länder från och med 1970-talet.

"I create the continuous variable labor-dependent agriculture by using several different data sets. data on the total number of agricultural holdings and the number of holdings that are owned or held in ownerlike possession are taken from the world censuses of agriculture (wca), which have been coordinated by the un’s Food and agriculture organization in decadal intervals since 1930. The most recent wave that has been made public is the 2000 wave, consisting of censuses conducted between 1996 and 2005. The wca data also contain information on the number of holdings with ownership or ownershiplike rights. The 
temporal scope of the data prevents any conclusions about the role of labor-dependent agriculture in the first wave of democracy or in the first half of the interwar period. " (s. 249) 

Han använder folkräkningsdata för att få fram antalet hushåll, och antalet hushåll som är verksamma i jordbruket. Med dessa variabler skapar han själva indikatorn:

"I then construct a measure of nonowner families engaged in agricultural labor by calculating the difference between the number of families dedicated to agriculture and the number of individually operated agricultural holdings with owner or ownerlike possession. This number is divided by the total number of families in the population to generate labor-dependent agriculture, an indicator of the percentage of families in a country that are engaged in agricultural labor, but lack ownership or ownershiplike rights.80 By capturing the prevalence of labor-dependent agriculture, this indicator implicitly accounts for the importance—and relational power—of landowners in society." (s. 250)

Och resultatet ser ut så här: 

"Labor-dependent agriculture varies from 0.1 percent of the population, corresponding to the united states in the early 2000s, to 73.2 percent of the population, which corresponds to iraq in the early 1950s. It has a mean of 21.6 percent and a standard deviation of 15.3 percent. other countries that score very low on labor-dependent agriculture include much of western and northern europe in the last several decades. countries that score particularly high on the measure include Venezuela in the 1930s, honduras prior to 1960, and Pakistan before 1970." (s. 250)

Resultaten är rimliga säger han: måttet är mycet lägre i Argentina och Uruguay än i historically labor-dependent ekonomier som Guatemala och Honduras. Colombia och Ecuador är mittemellan de låga och de höga länderna. Detta syns i Figur 1 som jag klistrat in ovan.

Den empiriska undersökningen börjar med dynamiska probitmodeller för att undersöka demokratiska övergångar. I en första bivariat modell har arbetsintensivt jordbruk ingen statistiskt signifikant effekt på sannolikheten för demokratisk övergång (men koefficienten är negativ). Inte heller när albertus kontrollerar för inkomst per capita eller antal tidigare regimskiften blir effekten signifikant. Med årsdummies och region-fixed effects blir koefficienten för arbetsberoende jordbruk positiv och signifikant, men med en svag effekt. Inte heller med Gini eller Vanhanens familjejordbruksmått händer något.

När Albertus byter utfallsvariabel till demokratisk varaktighet blir effekterna mer som förväntat. "A two standard deviation increase in labor-dependent agriculture increases the likelihood of democratic breakdown by an estimated 24 percent. The same is true in model 2(b), which introduces controls." (s. 256)

När han kollar på dimensionerna av demokrati är arbetsberoende jordbruk negativt relaterat till rösträtt, valens grad av frihet, och parlamentets makt.

Han går vidare med att kolla på ifall effekterna är föränderliga över tid. Han delar in samplet i 1930-1974 och 1974- och effekterna för de två subperioderna är helt olika varann. Graden arbetsberoende jordbruk har en positiv och statistiskt signifikant effekt på demokratiska övergångar efter 1974, och en negativ effekt på demokratisk varaktighet före 1974 -- men inte efter 1974. "The positive effect after the 1974 onset of the third wave postdates much of the early, influential literature on landowners and democracy. early authors such as Alexander Gerschenkron and Moore could not have known that labor-dependent landowners would subsequently become a positive force for democracy in much of the third wave." (s. 259) För att testa vad det är som gör att jordägarna blir positiva för demokratin efter 1974 kör han interaktionsmodeller där arbetsberoende jordbruk interageras först med kapitalrörlighet, sedan med föregående jordreformer, och sedan med data om inbördeskrig och liknande väpnade konflikter. Det verkar som att jordreformer och väpnade konflikter, men inte kapitalrörlighet, förändrar jordägarnas beteende vis-a-vis demokratin.

I en ny undersökning kollar han ifall länder med större grad av arbetsberoende jordbruk var mer benägna att introducera konstitutioner som riggade kommande demokratiseringar för att ändå koncentrera makten till den gamla eliten. (s. 267-272. Här föregår artikeln forskningen som Albertus publicerade tillsammans med Victor Menaldo i Authoritarianism and the Elite Origins of Democracy, publicerad av Cambridge UP 2018.)

I slutsatssektionen, som är relativt kort, bygger han på resultatet om de olika resultaten före och efter 1974, och resultatet om införandet av riggade konstitutioner:

"The positive shift in the role of labor-dependent landowners in democracy, spurred by spreading land reform and domestic civil conflict, is a major untold story of democracy’s third wave. it also helps explain why many third-wave democracies have low  institutional quality, as has been widely noted. Labor-dependent agriculture is tied to a host of democratic ills that plague developing democracies and hobble their efforts to consolidate. This has left a “democratic deficit” in these countries that is difficult to circumvent." (s. 272-273)

 

referenser

Michael Albertus (2017) "Landowners and democracy: The social origins of  democracy reconsidered", World Politics 69 (2).

fotnoter

[1] Vi skriver: "we have established that Sweden and Germany during the decades around 1900 were essentially similar regarding land inequality. This finding makes the comparison relevant. If we would accept the assumptions of Rueschemeyer et al. (1992, pp. 91–102), Ansell and Samuels (2014), Albertus (2017), or Domènech and Sanchez-Cuenca (2022) that Sweden had an egalitarian agrarian structure, then the comparison would not make sense." (s. 985) Albertus kommer också i teoridelen, s. 237, tillbaka till idén om ett relativt jämlikt Norden, och bygger också här på RHSS (1992).

[2] I fotnoter diskuterar han dock att skillnadenra också här kanske handlar mer om statsstruktur än om landojämlikhet. Om Costa Rica: "Yashar 1997, however, argues that this was not so straightforward: the state’s role in organizing production and the development of civil society were key to ultimate Costa Rican democracy.

[3] De studier som använt Vanhanens mått är väl mer kvantitativa och kollar på många länder, fokuserar inte in på enskilda fall som Sverige. Albertus refererar Ansell och Samuels resultat så här: "Ansell and Samuels use Vanhanen’s family farms measure while adjusting for the rural population and find that consistent with their own predictions and with Boix’s but not with those of Acemoglu and Robinson, a dearth of family farms decreases the probability of democratization in a linear fashion." (s. 240) I detta perspektiv kan man ju se det som helt enkelt att Sverige inte var särskilt sannolikt att demokratiseras 1920, men inte heller särskilt osannolikt fall.

[4] Albertus formulerar det så här: "In a sweeping and comprehensive study, Dietrich Rueschemeyer, Evelyne Huber Stephens, and John Stephens examine a range of advanced capitalist and Latin American countries and hypothesize that landed elites dependent upon a large supply of cheap agricultural labor, though not necessarily labor-repressive landlords, will be the most consistently antidemocratic social force. This modification of moore’s concept of labor-repressive agriculture captures a broader degree of landlord reliance on the political control of labor, even if not necessarily on outright coercion." (s. 238)