detta är inlägg två i serien om nationalekonomiska kausala studier av tidig välfärdspolitik
tidigare inlägg: barnhälsa på 1930-talet
--
På 1930-talet var den obligatoriska skolgången bara sex-sju år lång (det varierade per kommun), och bara en femtedel av ungdomarna gick vidare från folkskolan till läroverk eller annan högre utbildning. De andra fyra femtedelarna började förvärvsarbeta vid 13-14 års ålder, och den svenska befolkningen var på 30-talet rejält lågutbildad med dagens mått mätt: bara 1 procent av de vuxna som befann sig i arbetskraften hade en universitetsexamen. [1] Folkskolan var också uppdelad, från en inriktning mellan mer akademisk och mer praktisk inriktning vid 11-13 års ålder, och de som gick vidare i skolan efter 14 års ålder fick också välja mellan det akademiskt inriktade läroverket och den mer praktiska realskolan.
Under 1950- och 1960-talet avskaffades detta uppdelade skolsystem och man införde istället en nioårig obligatorisk folkskola -- som alltså förlängde skolplikten med 1-2 år -- utan segregation mellan akademiska och praktiska linjer före 16 års ålder.
Man kan förvänta sig att detta bidrog till att jämna ut livsvillkoren för svenska ungdomar: att senare dela upp mellan akademiskt inriktade och praktiskt inriktade, och skjuta upp när man fick fatta sitt beslut om vilken inriktning man ville ha, borde försvaga bandet mellan dina föräldrars utbildningsnivå och klasstillhörighet, och vilken bana du själv hamnar på.
Ungefär detta var också vad nationalekonomerna Costas Meghir och Mårten Palme fann i en inflytelserik artikel publicerad i American Economic Review år 2005. Deras utvärdering av reformens effekter bygger på det faktum att reformen inte genomfördes i alla kommuner samtidigt, utan rullades ut efter hand. De har data på föräldrars sociala bakgrund, ens IQ, och ens betyg i sjätte klass för två kohorter, de födda 1948 och de födda 1953. I de flesta kommuner så var det så att de födda 1948 gick i skolan i det gamla systemet och de födda 1953 gick i det nya systemet. I en del kommuner gick dock båda kohorterna i det gamla systemet, och i en del gick båda i det nya systemet. Skillnaderna möjliggör användningen av en differences-in-differences-design. Skolstyrelsen valde inte kommuner som skulle få det nya systemet, utan strategiskt, och kommunfullmäktige fick därefter själva besluta om de ville gå med i det nya systemet. (s. 415) 1961, det första året där Meghir och Palme har skoldata, var 25 procent av kommunerna med i det nya systemet, och 1966, när Meghir och Palme har betygsdata för kohorten född 1953, så var det bara 30 procent av kommunerna som helt och hållet var kvar i det gamla systemet.
Betygsdatat för sjätteklassarna kommer från Göteborgs universitet som 1961 och 1966 genomförde undersökningar som omfattade alla 13-åringar som var födda den 5:e, 15:e eller 25:e i en månad. (s. 416) Trettonåringarna fick göra tre IQ-test och deras betyg i svenska, engelska och matte samlades in. Forskarna samlade också in deras föräldrars utbildningsnivå. Informationen om 13-åringarnas slutgiltiga utbildningsnivå hämtade Meghir och Palme från 1990 års svenska utbildningsregister, och information om inkomster och sysselsättning hämtade de från skatteregister från 1985 till 1996. Det fullständiga datasetet omfattar 10 309 svenskar födda 1948 och 9 007 svenskar födda 1953. I samplet gick 35 procent av 1948 års kohort i det nya systemet, och i 1953 års kohort, 81 procent.
För ungdomar som gick i det nya systemet blev det 2,6 procentenheter vanligare att läsa vidare bortom de obligatoriska åren. Detta drivs helt av ökad skolbenägenhet för de med lågutbildade fäder, definierat som fäder som själva bara gått i obligatorisk (6- eller 7-årig, i deras fall) folkskola. (s. 418) Särskilt gäller detta de som hade hög IQ (enligt testet när de var 13) men lågutbildade fäder. Även för inkomster 1985-1996 var effekterna större för de med lågutbildade fäder: överlag var den positiva effekten på ens inkomst bara 1,42 procent, och strax utanför statistisk signifikans enligt 90 procentskriteriet, men för de med lågutbildade fäder var effekten på inkomst 3,4 procent och starkt signifikant. För de med högutbildade fäder, vilket är 17 procent av samplet, var däremot effekten på inkomster negativ! Meghir och Palme menar att detta beror på att deras tillgång till läroverket inte längre var så självklar som i det tidigare, mer sorterande systemet. (s. 419) I slutsatserna säger de att de asymmetriska effekterna, med mest positiv effekt för de från lågutbildad bakgrund, bör ha ökat den sociala rörligheten. (s. 422)
Nationalekonomerna Martin Fischer (Karolinska institutet), Gawain Heckley (Lund), Martin Karlsson (Duisburg-Essen) och Therese Nilsson (Lund) återgick år 2022 i en artikel till frågan om skolreformens effekter. Medan Meghir och Palme använde Göteborgsforskarnas undersökning med 10 procent av kohorterna födda 1948 och 1953, så använder Fischer et al administrativa data för hela dessa kohorter. Med ett sample om 211 582 personer istället för runt 20 000 som i Meghir och Palme så får de väldigt lika resultat, huvudsakligen: en liten positiv effekt på inkomsterna (1,5 procent kontra 1,4 procent hos MP, och statistiskt signifikant med det större samplet) och 0,259 fler år av utbildning, att jämföra med 0,298 år hos MP. Däremot så faller den negativa effekten för folk med högutbildade fäder bort.
Fischer et al pekar på ett problem med utbildningsmåttet som Meghir och Palme, liksom många andra, använt. Det bygger på en uppgift om en persons högsta utbildning -- högstadium, gymnasium, högskola, osv -- och en schablon om hur många år det omfattar -- 9, 12, 15, osv. Fischer et al menar att verkligheten är mer komplex än så, att detta mått missar yrkesutbildning såväl som realskoleutbildning. De föreslår istället ett mått som inte bara kollar på ens högsta utbildningsnivå utan på varje utbildning man gått, och lägger ihop åren för de olika utbildningarna. Med detta mer omfattande mått blir den uppskattade effekten av reformen på folks utbildningsnivå större: 0,464 år överlag, och 0,501 år för de med lågutbildade fäder. (s. 815) Det nya utbildningsmåttet visar att det inte är tillrådligt att, som ett par studier gjort [2], använda den svenska utbildningsreformen som en instrumentvariabel för folks humankapital. (s. 817-818)
Däremot så kvarstår, som sagt, inte den negativa effekten på inkomster för de med högutbildade fäder, och Fischer et al gör en del detektivarbete för att reda ut varför denna differentierade effekt uppträder i Göteborgssurveyn men inte i populationsdata. (s. 815-817)
Vad säger då dessa två studier om folkskolereformen som en del av välfärdsstatens historia? Överlag så skulle jag säga att reformen utifrån dessa studier var väldigt lyckad, sett till vad man ville åstadkomma. Reformen ledde till en mer utbildad befolkning, med högre inkomster (även om den skattade effekten är liten), och dessutom så jämnade den ut livschanserna mellan de med högutbildade och de med lågutbildade föräldrar.
referenser
Martin Fischer, Gawain Heckley, Martin Karlsson och Therese Nilsson (2022) "Revisiting Sweden's comprehensive school reform: Effects on education and earnings", Journal of Applied Econometrics.
Costas Meghir och Mårten Palme (2005) "Educational reform, ability, and family background", American Economic Review.
fotnoter
[1] Om utbildningsnivån år 1930 se SCB (1936) Folkräkningen år 1930.
[2] Black, Devereux och Salvanes (2005, AER) om socialt arv av humankapital, Brunello et al (2013, JLE) om utbildningsnivå och fetma, Lundborg, Nilsson och Rooth (2014, AEJ: Applied) om effekter av ens föräldrars utbildning på ens sociala utfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar