1990-talets svenska ekonomisk-politiska regim

Hur stor skillnad är det mellan svensk ekonomisk politik idag och, säg, 1980? Ett annat sätt att ställa den frågan är nog: hur förändrades egentligen svensk ekonomisk politik på 1990-talet? För det var nog på 1990-talet som det hände. Nationalekonomen Lennart Erixon publicerade 2011 en artikel där han menade att den nya ekonomisk-politiska regimen i Sverige då, 2011, upplevt tre faser: åren när den nya strategin utveclades 1992-1997, åren där den nya strategin fullt ut applicerades, rutinartat, 1998-2007 och sedan de ekonomiska krisåren 2008-2011 som testade den svenska ekonomisk-politiska regimen, likväl som regimerna överallt annars. 

Begreppet ekonomisk-politisk regim kan användas på lite olika sätt och det är inte helt glasklart hur Erixon definierar det men jag tänker att det handlar om hur politiken görs, inte bara innehållet, men också innehållet. Så här förklarar han i början av artikeln vilka de centrala dragen är i den nya ekonomisk-politiska regimen: "Deregulation of financial, product and labour markets and rule-based macroeconomic policy are paramount features of the new regime." (267)

Den regelbaserade ekonomiska politiken är en intressant del. Så här beskriver Erixon 1990-talets reformer av budgetramverken:

"A budget reform in the mid-1990s accepted by both the centre-right coalition and the following social democratic government restricted the possibility for the Parliament to increase public expenditure by a breakdown of the budget items. Furthermore, when regaining power in 1994, the social democrats introduced rules for fiscal discipline. In 1995, they decided to put a ceiling on expenditure by central government. The rule was applied from 1997. The same year the social democratic government also introduced a fiscal target for the consolidated public sector requiring a surplus of 2 per cent of GDP over the business cycle. The reduction in the target from 2 to 1 per cent in 2006 was not a softening of the target. Rather, it was the result of EU regulations requiring that certain parts of the pension system should be included in the private sector. Finally, in 1997, the social democratic government decided to restrict the extent to which local and county governments could pass budgets with a deficit. The new law, introduced in 2000, stated that local and county governments must eliminate budget deficits within two years." (s. 273)

Här gick Sverige snabbare fram än vad många andra europeiska länder gjorde, säger Erixon: fortfarande idag (2011) saknar Irland, Italien, Frankrike och Grekland sådana regler helt medan Norge inte införde dem förrän 2001 och de liksom Danmark har mycket svagare regler. (s. 273)

Avregleringarna är en annan dimension: här pekar Erixon på avregleringen av finansmarknaderna i mitten av 1980-talet och valutamarknaderna i slutet av samma decennium. På 1990-talet avreglerades också en rad produktmarknader: jordbruket, bemanningsföretagen, telekom, transport, elektricitet. [1] Under 90-talet och 00-talet öppnades också upp för privata alternativ i sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och skolan.

Under avregleringar tar Erixon också upp nerskärningar i socialförsäkringarna, som sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och högre krav för att kvalificera sig för pengar från a-kassan. (s. 274-5) I sjukförsäkringen sänktes år 2006 taket från 33 000 kr i månaden till 25 000 kr, och ungefär samtidigt sänktes ersättningsprocenten från 80 till 75 procent efter 1,5 års sjukdom. Mer direkta avregleringar som påverkade arbetsmarknaden var 2001 års undantag från LAS "sist in, först ut"-regel för företag med färre än 10 anställda, och reformer under Reinfeldtregeringen för att underlätta anställningar på kortare sikt.

Erixon sammanfattar förändringarna så här:

"Thus, the new economic-policy regime in Sweden in the 1990s and 2000s was constituted by a deregulation of financial, labour and product markets and a departure from Keynesian discretionary economic policies." (s. 276)

Han betonar genast att den nya regimen också bär på en del arv från den föregående: en del aktiv arbetsmarknadspolitik, och "frivillig" inkomstpolitik, som alltså förs av arbetsmarknadens parter snarare än av regeringen. Sådan partsförd inkomstpolitik var helt central i den svenska ekonomisk-politiska regimen på 1950- och 60-talen, men är alltså central fortfarande idag. Erixon menar att de centrala institutionerna för sådan frivillig inkomstpolitik idag är Industriavtalet från 1997, som ska se till att industrins överenskomna löneökningar ska följas också i andra sektorer, och Medlingsinstitutet, skapat 2000. Så här beskriver Erixon lönepolitiken i den nya regimen:

"The labour-market partners in Swedish manufacturing have officially declared that they are following the wage norm of wage increases at a European level in order to maintain Swedish competitiveness. But public agencies have replaced this rather anachronistic wage norm under the new economic-policy regime with a recommendation that wage increases must be compatible with the Central Bank’s inflation target. The National Institute of Economic Research (Konjunkturinstitutet) maintains that collective wage setters can reduce equilibrium unemployment provided that the (short-run) wage increases do not threaten the Central Bank’s inflation target (National Institute of Economic Research, 2011, pp. 8–9).
Thus, the Swedish incomes policy of the 1990s and 2000s shared the idea with the incomes policy of the 1980s that wage restraint has a positive effect on employment. But the suggested underlying mechanisms differed. In the 1980s, high nominal wages were expected to lead to losses of market shares and therefore to lower employment unless the government devaluated the SEK or pursued an expansionary fiscal policy. In the early 1990s, these last resorts were excluded by the explicit hard-currency policy. The adherents of this policy also emphasized that high nominal wages would reduce employment by inducing increases in the long-run interest rate reflecting a weaker confidence in the SEK. In the present economic-policy regime, employment will be reduced by a restrictive monetary policy if wage setters are shooting above the inflation target. With flexible exchange rates, the competitive strength of the exposed sector could possibly have been restored by depreciations." (s. 279-280)

Om detta är den nya regimen, varför kom den då på plats? Den första förklaringsfaktorn som Erixon anför är 1990-talets djupa ekonomiska kris, för Sverige en större minskning av BNP 1991-93 än vad som skedde under Depressionen på 1930-talet och den största minskningen i sysselsättningen någonsin uppmätt i Sverige. Den ekonomiska krisen har förklaringskraft för den förändrade politiken, menar Erixon: Finland hade den värsta krisen i Norden och gick över till rörlig växelkurs redan före Sverige, medan Norge hade en lite mildare kris och bytte strax efter Sverige, och Danmark inte hade någon kris alls och höll fast vid den fasta växelkursen. (s. 279-280) Också budgetpolitiken påverkades, säger han: Sverige förde radikalt restriktiv finanspolitik från mitten av 90-talet och framåt, mer restruktiv än något annat OECD-land fram till finanskrisen 2008. (s. 280)

referens

Lennart Erixon (2011) "Under the Influence of Traumatic Events, New Ideas, Economic Experts and the Ict Revolution – The Economic Policy and Macroeconomic Performance of Sweden in the 1990s and 2000s", Comparative Social Research 28: 265-330.

fotnoter

[1] Erixon menar att Sverige gick ovanligt långt i avregleringarna: "it seems that the deregulation of these markets was earlier and more far-reaching in Sweden than in other OECD countries, including other Nordic countries with the exception for Finland (Erlandsen & Lundsgaard, 2007, Figure 17, Hüfner, 2007, p. 7). Deregulation continued in Sweden under minority social democratic governments (1994–2006) primarily supported in Parliament by the Green Party and the Left Party. In 2003, Sweden and the other Nordic countries excluding Norway were, together with the Anglo-American countries, the most deregulated economies in the OECD." (s. 274)