Agara konflikter i 1930-talets Spanien

Vilken roll spelade den agrara ojämlikheten -- mellan godsägare och lantarbetare, och mellan dessa och olika slags bönder -- för de sociala och politiska konflikterna i Spanien i början av 1930-talet, när landet var på väg mot ett inbördeskrig? I detta inlägg tittar jag på tre artiklar av den Madrid-baserade ekonomisk-historikern Jordi Domènech, tre artiklar som alla belyser dessa frågor på olika sätt.

Artikeln "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict" från 2015 tar sitt avstamp i en konventionell förståelse av vägen till inbördeskriget 1936-39 som rotad i det tidiga 30-talets sociala konflikter. I Spanien organiserade sig småbönderna 1931-32 i den anarko-syndikalistiska (CNT) eller socialistiska (UGT) fackföreningsrörelsen, och den andra republiken genomförde 1932 en jordreform för att stävja småbrukarnas missnöje. Domenech relaterar detta till klassiska frågor om hur bönders missnöje och protester kan rucka på politiska regimer:

"In European history, rural unrest or open peasant rebellion have been linked to revolution and civil war, especially when peasant mobilization revolves around the issue of landownership (Acemoglu and Robinson 2005; Moore 1967; Skocpol 1979: 112). Hegemonic accounts of political transitions have considered democratic and popular threats to landowning elites as the main cause of authoritarian reaction and democratic breakdown in interwar Europe (Gerschenkron 1966)." (s. 254)

Strejkfrekvensen var mycket hög i Spanien i början av 30-talet, och anarkister begick upplopp 1931, 1932 och 1933, och "episodes of land seizures in 1933 and 1936; and tragic clashes between rebels and the police". Domenech citerar Malefakis (1970) klassiska verk om 1930-talets Spanien: det pågick enligt Malefakis redan under andra republiken ett “latent and spontaneous Civil War in the countryside”. (cit. 254) Dessa narrativ om 1930-talets rurala konflikter har, säger Domenech, fokuserat på de särskilt ojämlika landsdelarna i södra Spanien.

Han reser dock invändningar mot förklaringar som ser ökad exploatering och ojämlikhet som utlösande faktorer bakom den exceptionella konfliktfrekvensen ca 1931-36: den ekonomiska ojämlikheten föll faktiskt under perioden, de dåliga veteskördarna 1931 och 1933 matchades av goda skördar 1932 och 1934, olivodlande områden hade liknande konfliktintensitet som veteodlande områden utan att ha lika stora fluktuationer i ekonomin, säsongsarbetslöshet var inget nytt på 1930-talet, och lantarbetarnas reallöner "held up pretty well in the 1930s" (cit. 255). [1]

 

 

Spaniens 17 comunidad autónoma, av vilka Andalusien är en

Artikelns syfte är att utvärdera (utmana?) det etablerade narrativet om 30-talets agrara konflikter i Spanien. Domenech gör detta genom en studie av Andalusien, med fokus på provinserna Còrdoba, Jaén och Sevilla. Det finns ingen nationell databas över de agrara konflikterna, och han menar att tidigare mikrostudier lidit av selection bias: historiker har valt att studera vissa platser t ex just för att de hade så hög konfliktintensitet. Den regionala studien ger däremot, menar han, "enough variation in the dependent conflict variables and independent explanatory variables to identify the main causal effects." (s. 255) Andalusien överlag hade en hög konfliktnivå, men det fanns variation där inom. (259-260)

Den huvudsakliga slutsatsen är att det inte var ojämlikhet eller fattigdom i sig som drev konflikterna: "The main conclusion of the paper is that the pattern of conflict analyzed here is consistent with “polity process” explanations and not with “grievance-based” explanations: in 1930s Spain, peasant conflict was obviously affected by inequality and poverty, but did not closely correlate with these variables." (s. 255) [2] Som Domenech säger i sin litteraturöversikt, väldigt rimligt: "Inequality, unemployment and underemployment, crises, and exploitation are the norm, not the exception, in most developing countries and in historical societies, yet conflict only erupts in very special historical circumstances." (s. 258)

I sin översikt av den tidigare spanska litteraturen så betonar han att en del historiker har hävdat att lantarbetarnas ökade politiska aktivism inte kan förklaras av ökad nöd, utan av en politisk process: "The story is not one of exploitation and resistance, but of empowerment, changing expectations, and large changes in the social organization of labor and land markets, especially in towns controlled by the Spanish Socialist Party and the UGT (Collier 1987: 15)." (s. 258) En annan viktig diskussion är den om hur stora skillnaderna var mellan de anarkosyndikalistiska och de socialistiska arbetarrörelserna. Domenech fokuserar i sin analys inte på dessa skillnader, utan snarare på deras grundläggande likheter. (s. 259)

En fördel med att studera Andalusien, känd för sin stora ojämlikhet och höga konfliktintensitet på 1930-talet, är att det där finns data på jordägandets fördelning. "Because the government started the
cadastre in provinces with large estates, quantitative evidence on landownership distribution in 1930s Spain only exists for some provinces, including the provinces studied here (Carrión 1975: 77; Pro Ruiz 1992: 308–16)." (s. 260) De tre provinserna har en del drag gemensamt: de fokuserade på att producera vete och oliver, deras arbetare hade problem med säsongsarbetslöshet, och stora gods dominerade. Dessa egenskaper kan man alltså hålla konstant i den empiriska analysen, medan andra variabler varierar. Det finns inga officiella strejkdata och D använder därför tidningar (som Malefakis 1970) och den historiska litteraturen. (260-261) Här för han också en intressant diskussion om ifall man ska använda antalet strejker som mått, eller antalet deltagare som andel av totala arbetskraften i området (som t ex Korpi och Shalev 1980). Domenech menar att deltagandefrekvensen är problematisk eftersom den är svårmätt, och eftersom den är endogen till strejkens framgång; han använder därför antalet incidenter som intensitetsindikator. (s. 261) Han samlar in data om två typer av incidenter: lantarbetarstrejker ("local strikes of peasants or farmers organized by peasant unions"), och hot mot jordägares äganderätter, i form av jordinvasioner eller "trespassing". (s. 262) Databasens struktur är 252 kommuner i 39 månader från april 1931 till juni 1934, så totalt 9828 observationer.

Forskningsdesignen är probit-modeller med en panelstruktur, där utfallsvariabeln är ifall det sker en konflikt eller ej i kommun i i månad t. Han kontrollerar för skördens utfall, för kommunens specialisering på olika grödor, för de helt jordlösa arbetarnas andel av jordproletariatet. Ojämlikheten i jordägandet, eller som D kallar det "insecure property rights", mäts med andelen av jorden i kommunen som upptas av gods med mer än 250 hektar. För att kontrollera för brist på jord så inkluderar han befolkningstäthet år 1930 och befolkningstillväxten 1920-1930. Dessa ska inte tolkas som indikatorer på en malthusiansk kamp för överlevnad, säger han, utan som konkurrens om avkastningen från jorden. (s. 266) Han kontrollerar för tillgång till information och marknader med variabler för avståndet från kommunen och provinshuvudstaden, kommunens höjd över havet, en dummyvariabel för om kommunen hade en tågstation, och en dummy för om kommunen var centralorten i det juridiska distriktet. Han kontrollerar också för kommunens politiska historia med en dummy för om kommunen hade ett lantarbetarfack år 1916. För att kontrollera för säsongsberoende skillnader i arbetarnas förhandlingsstyrka använder han 11 månadsdummies, från februari-december. [3] I en alternativ uppsättning regressioner testar han effekten av Socialistiska borgmästare, med två konkurrerande hypoteser. Den ena är att socialistiskt styre lokalt ledde till sociala reformer som provicerade jordägarna och ökade konfliktnivåerna. Den andra är att de socialistiska borgmästarna blev utsatta för repression efter valförlusten i landet november 1933. Det finns inte valdata från alla kommunerna från kommunvalet i april 1933 så här blir samplet 109 kommuner. (s. 267) Eftersom socialisternas styrka i valet är en endogen faktor i förhållande till en massa andra faktorer som påverkar konfliktintensiteten, provar Domenech också att begränsa samplet till kommuner där socialisterna "knappt" vann eller förlorade valet. Det finns får val där de hade just över eller under 50 procent av rösterna, så han breddar definitionen av "closely contested election" till kommuner där socialisterna antingen hade 30-49 eller 50-70 procent av rösterna.

Resultaten visar att dåliga skördar inte var någon central drivkraft bakom konflikter; den positiva effekten av en bra skörd på land invasions var mycket större än den positiva effekten av en dålig skörd på strejker. (s. 274) Inte heller strejkernas säsongsmönster stödjer en "grievance-based" konfliktteori: arbetarna strejkade mest under skördemånaderna, särskilt juni och november, inte under månaderna med stor säsongsbaserad arbetslöshet. Jordojämlikheten hade inga signifikanta effekter. Kommuner med mer befolkning, med en tågstation, och med en fackförening närvarande 1916, hade fler konflikter. (s. 276-277) [4] Det verkar som att den stora befolkningen i sig spelade roll, att det fanns en särskild politisk dynamik i mer befolkade kommuner.

I slutsatserna betonar Domenech att ojämlikheten och exploateringen var brutal i 1930-talets Andalusien, men att variationer i ojämlikhet inte kan förklara konfliktintensitetens variationer i tid och rum -- för detta var politiska variabler viktigare. (s. 280-281) På större orter med större tradition av politisk aktivism, protesterade lantarbetarna mer, och de protesterade också mer i skördetider när arbetsgivarnas beroende av sina arbetare var större, och arbetarna därför fick en större påverkansmöjlighet. Domenech betonar också det svårförklarade i såna här stora, ickelinjära processer av konflikter, och att mycket återstår att göra för en systematisk förklaring av 30-talets agrara konfliktmönster i Spanien: "To a great extent, the results from this paper suggest a large part of the historical variation in rural conflict in the South of Spain is still unexplained, as it is generally the case in very intense, nonlinear processes of mobilization and organization of collective action. " (s. 281) Det allra sista han säger i artikeln är att perspektivet att det inte var fattigdom, dåliga skördar eller ojämlikhet i sig som drev konflikterna, öppnar för ett perspektiv som "puts Andalusian landless laborers at the forefront of some of the crucial democratic battles of interwar Europe." (s. 282)

 

Två år senare, 2017, kom Domenech tillbaka till den agrara frågan i 1930-talets Spanien, denna gång tillsammans med den Madrid-baserade statsvetaren Francisco Herreros, i en artikel publicerad i Explorations in Economic History. Här är forskningsfrågan som de utgår ifrån ifall omfördelande reformer -- såsom jordreform i en agrar kontext -- kan minska graden av social konflikt, såsom Acemoglu och Robinson (2005) och andra har teoretiserat. Den motsatta hypotesen är att drastisk omfördelning tvärtom ökar konflikten, genom att uppmuntra de fattiga till vidare protester och revolter, och genom att dela upp befolkningen i vinnare och förlorare på reformerna. Tidigare forskning har visat på just konflikt-ökande effekter av reformer i 1800-talets Ryssland (Finkel, Gelbach och Olsen 2015, CPS) och i det tidiga 1900-talets Sydamerika (Alston, Libecap och Mueller 1999 om Brasilien; Albertus och Kaplan 2013 om Colombia).

Bidraget med Domenech och Herreros artikel, säger de, är på det empiriska planet att lägga till en studie av det kanoniska fallet av Spanien till litteraturen om jordreformernas politiska konsekvenser, baserat på ett nytt dataset om två latifundia-dominerade provinser. På det analytiska planet undersöker de mekanismerna genom vilka ofärdiga jordreformer ökar konflikter, skiljer mekanismen jordägarnas organisering från mekanismen lantarbetarnas mobilisering, och utvärderar empiriskt effekten av genomförda jordreformer på småböndernas kollektiva agerande.

1930-talets spanska jordreform följde en fredlig övergång från diktatur till demokrati i april 1931, och att valen i april 1931 "resulted in the weakening of landed elites and the emergence of a dominant coalition favorable to pro-poor policies and large-scale land ownership re-distribution towards tenants and laborers." (s. 83) Det skrevs en ny, demokratisk konstitution som antogs i december 1931, och i denna förklarade artikel 44 att  “national wealth (…) is subordinated to the interests of the national economy (…) Property can be socialized.” Jordreformslagen genomfördes i september 1932, men de flesta faktiska omfördelningarna av jord skedde inte förrän under inbördeskrigets första månader, 1936. Lagen begränsades till 14 provinser i centrala och södra Spanien: Andalusien, Extramadura,  Ciudad Real, Toledo, Albacete och Salamanca. Domenech och Herrero kommenterar dock att lagen utlovade generös ersättning till alla som fick jord konfiskerad och omfördelad; denna betalning "increased gigantically the cost of reform, and most probably also slowed down the pace of reform." Det enda undantaget var jord som tillhörde gamla adelsfamiljer (Grandes de Espana) i vilket fall lagen medgav omfördelning utan kompensation. Detta var dock något av ett slag i luften, eftersom adelsfamiljerna i hög grad redan hade sålt sin jord och diversifierat sina portföljer. Lagens olika svagheter gjorde att jordreformerna gick mycket långsamt framåt: vid slutet av 1934 hade bara 8600 familjer fått jord genom omfördelning. (s. 84) Däremot så användes i den västliga provinsen Extramadura också en tillfällig åtgärd genom vilken 32 570 familjer fick tillgång till 98 355 hektar jord, med uppdraget att intensifiera uppodlingne; detta gav däremot alltså inte permanent äganderätt till jorden. I februari 1936 vann dock en vänsterkoalition valet, och satte sig för att öka takten vad gäller jordreformer: i mars och april approprierades mer än 400 000 hektar, och fler än 94 000 familjer flyttade till denna jord. Från april till juli omfördelades ytterligare 572 000 hektar till 111 000 familjer.

Domenech och Herrero kommenterar att det saknas bra data på jordreformens utveckling i landet som helhet, och de jobbar därför med ett dataset som omfattar två provinser, Córdoba och Jaén, som båda ligger i regionen Andalusien, inte direkt vid kusten men långt söderut i landet. Deras data är på månadsnivå, med 39 månader från april 1931 till och med juni 1934, och en andra period med fyra månader från mars till och med juli 1936. De två utfallsvariablerna är samma som i artikeln från 2015: jordockupationer och andra direkta attacker på privat egendom, och bonde/lantarbetarstrejker. Dessa kan mätas som en binär variabel -- kommunen har en strejk under månaden, eller inte -- eller som en kontinuerlig skala med antal dagar i strejk, eller med ett slags genomslagsfokus där antal omnämnande i tidningarna blir en proxy för strejkernas effekter. De illustrerar dessa utfallsvariabler med tre kartor, varav jag reproducerat en ovan.

Diskussionen av de förklarande variablerna börjar med artikelns huvudhypotes, att "incomplete land reform triggered higher levels of conflict". Här studerar de både reformperioden från april 1933 till juni 1934, när en del omfördelning skedde, och perioden mars-juli 1936, en mer intensiv reformperiod under Folkfrontregeringens tid. De olika förutsättningarna för att reform över huvud taget skulle hända samlar de under rubriken ojämlikhet, och där handlar det om andelen jord i kommunen som möjligtvis skulle kunna omfördelas under reformlagen, och om andelen jordlösa peasants (jag skulle kalla dem lantarbetare) i befolkningen i kommunen. I en uppsättning regressioner skiljer de på två olika treatment effects: förväntad jordreformintensitet i kommunen, och faktisk reformintensitet. (s. 86-87) De kontrollerar för befolkningsstorlek i kommunen, jordkvalitet, och geografiska faktorer som altitud, longitud och latitud.

Resultaten, säger de, indikerar att långsam och t o m misslyckad jordreform ökade konfliktintensiteten -- ökade lantarbetarna och småböndernas tendens att strejka -- medan mer konsekvent genomförd faktiskt minskade konfliktintensiteten. Det senare i linje med Acemoglu och Robinsons teori, antar jag, men det är min läsning, inte vad som står i slutsatserna. (s. 101-102)

 

Den sista Jordi Domènech-artikeln om 1930-talets Spanien som jag ska kolla på här publicerades så sent som förra året, i Explorations in Economic History, och skrevs tillsammans med statsvetaren Ilona Lahdelma, verksam vid Carlos III-universitetet i Madrid, och nationalekonomen Pablo Martinelli Lasheras, också han verksam vid Carlos III. Det är en uppföljare till artikeln från 2017 på så sätt att det också här handlar om sociala och politiska effekter av jordreformerna, men här är inte utfallsvariablerna centrerade på sociala konflikter, utan på stödet för politiska partier. De börjar med en stor fråga: "Can agrarian societies with concentrated landownership have free voting?" Forskning av Alexander Gerschenkron (1966), Daniel Ziblatt (2008), Adrian Montalbo (2023) och andra har uttryckt skepsis om detta, eftersom att starka jordägande eliter har ett så starkt ekonomiskt och socialt övertag mot sina jordlösa grannar, och därför också kan utöva politiska påtryckningar på dem. Valhemlighet är en central reform för att minska lantarbetarnas utsatthet gentemot jordägarna, men också med valhemlighet kan valen manipuleras.

Domenech, Lahdelma och Martinelli studerar detta fenomen i kontexten Spanien på 1930-talet, de tre valen 1931, 1933 och 1936, alla hållna mellan demokratins införande 1931 och inbördeskrigets början 1936. De studerar regionen Extramadura, i sydvästra Spanien på gränsen till Portugal, och jobbar utifrån hypotesen att genomförda jordreformer kommer stärka vänstern i valen, och att delar av högersvängen i valet 1933 därför kan förklaras av att reformerna gick så långsamt. De finner stöd för hypotesen, och särskilt när reformerna var av den permanenta typen. De skattade effekterna är stora: de implicerar att om reformen hade genomförts konsekvent, så hade socialistpartierna fått 70 procent av rösterna i valet 1933.

De stora jordägarna stöttade högern och använde sin makt som arbetsgivare och kreditgivare till att pressa småfolket att rösta på högern, något som påverkade valutfallet 1933. (s. 18) När vänstern lyckades med att genomdriva omfördelning så kunde de dock motverka denna konservativa grundton i de ojämlika områdena, och Domenech, Lahdelma och Martinelli konstaterar också att effekterna kvarstått över tid, i flera decennier. Man kan tänka sig att en permanent omfördelning som omvandlade lantarbetarna till bönder hade gjort dem till centrister politiskt, egendomsägare som de skulle bli, men i det här fallet med Extramadura verkar det framför allt ha gynnat mainstream-Socialistpartiet. De säger i slutsatserna att "The findings in this paper highlight the significant challenges of establishing democracy in agrarian contexts characterized by high inequality and widespread poverty. /.../ the limited state capacity in 1930s Spain hindered the rapid implementation of policies that could have stabilized the nascent agrarian democracy. This limitation ultimately contributed to the outbreak of a traumatic civil war, followed by a 40-year long dictatorship." (s. 19) Det får man säga är historisk forskning av stor samhällelig relevans!



referenser

Jordi Domenech (2015) "Land Tenure Inequality, Harvests, and Rural Conflict: Evidence from Southern Spain during the Second Republic (1931–1934)", Social Science History 39, Summer 2015, pp. 253–286

Jordi Domenech och Francisco Herreros (2017) "Land reform and peasant revolution. Evidence from 1930s Spain", Explorations in Economic History 64 (2017) 82–103

Jordi Domènech, Ilona Lahdelma och Pablo Martinelli (2024) "Land reform and agrarian socialism in interwar Europe: Evidence from 1930s Spain before civil war", Explorations in Economic History 94 (2024) 101618.

 

fotnoter

[1] Domenechs referens om ojämlikheten är Prados de la Escosura. Hans referens om lantarbetarlönerna är hans egen artikel från Economic History Review år 2013, “Rural labour markets and rural conflict in Spain before the civil war (1931–1936).”

[2] Han relaterar till den teoretiska sociologiska litteraturen så här: "My explanation stresses the “political opportunities” window (Goodwin 2001; Goodwin and Jasper 2012; McAdam, Tarrow, and Tilly 2001; Tilly 1964, 1986) in which the focus is in the interplay between different interest groups and social movements, the state and local and national political institutions."

[3] Han har en klassisk metoddiskussion om panel/TSCS-formatet med referenser till Beck och Katz (1995, 1998), Beck (2001) och Plümper, Troeger och Manow (2005). Detta handlar om ifall man ska använda en laggad beroende variabel bland de förklarande variablerna, och ifall man ska ha tids- och enhetsdummies. 

[4] Här hänvisar han också till Hobsbawm och Rudés klassiska studie av Captain Swing-upploppen i England på 1830-talet, där de också hittar att mer befolkade byar var mer benägna att delta.

Streecks krisanalys

 

Den Köpenhamnsbaserade statsvetaren Tim Holst Celik säger det effektivt: "The 2008 crisis has sparked a comeback for the big questions within mainstream social science." Celiks artikel handlar om den tyske ekonomisk-sociologen Wolfgang Streecks intellektuella utveckling under 2010-talet, med fokus på hans bok Gekaufte Zeit från 2013, och i detta blogginlägg ska jag gå igenom ett par kommentarer om en gemensam utveckling i samhällsvetenskapen under 10-talet där Streecks radikaliserade kapitalismkritik står bredvid Thomas Pikettys. Statsvetaren Miriam Ronzoni börjar en översiktsartikel från 2018 lika effektivt, och lika finanskris-centrerat:

"The continuing ramifications of the financial crisis of 2007–2008 have forced social scientists to raise fundamental questions about the relationship between capitalism, democracy and inequality. In particular, Thomas Piketty’s Capital and Wolfgang Streeck’s Buying Time focus on, respectively, the economic and the political contradictions of capitalistic societies. Piketty argues that capitalism naturally tends towards the exacerbation of rent-based wealth inequality, whereas Streeck suggests that capitalism and democracy are ultimately incompatible. A striking feature of these two contributions is that their authors are social democrats, not Marxists or radical anti-capitalist thinkers. In this review article, I illustrate how the combination of social democratic convictions and the acknowledgment that capitalism cannot be tamed generates interesting tensions between the diagnosis offered by the two monographs and the solutions that are proposed." (s. 118)

Streecks bok kom på tyska 2013, och översattes till engelska 2014 som Buying Time – The Delayed Crisis of Democratic Capitalism; Pikettys bok kom på franska 2013, och översattes till engelska 2014 som Capital in the Twenty-First Century. Sammanfallandet i tid är slående och intressant, antagligen talande för vår tid.

Men jag börjar med Celik som helt fokuserar på Streeck. Celik, statsvetare med inriktning på politisk teori, ser Streecks bok som en återgång till 1970-talets kristeori; rubriken på hans artikel är "From Frankfurt to Cologne", som betecknar spänningen i Streecks bok mellan den empiriska ekonomiska sociologi han bedrivit i Köln sedan 1990-talet, och Frankfurtskolans mer teoretiska tradition. 70-talets kristeori syftar på "a forgotten strand of critical/neo-Marxist theory of the 1970s that emphasized the capitalist state’s tension-filled and crisis-inducing twin functions of legitimation and accumulation (O’Connor, 1973; Habermas, 1975; Offe, 1984)." (s. 106) Och så här beskriver Celik Streecks egen krisanalys:

"As in Streeck’s influential New Left Review article of 2011, Buying Time (2014) presents a particular causal sequence involving three crises (or near crises) of democratic capitalism since the end of the postwar settlement, accompanied by three monetary remedies or ‘stopgaps’ intended to ‘buy time’ by smoothening the underlying tensions causing the crises without ever canceling them permanently. The first stage of the crisis sequence appears in the late 1960s where – amidst lowered growth rates and a rising degree of strikes, union militancy and antagonistic distributive demands, etc. – inflation served to pacify conflicts (see also Streeck, 2011: 10–12). In the second stage, a cross-country rise in public debt appears as a way of temporarily remedying the effects on public finances stemming from the turn to disinflation and monetary discipline. Again, ‘time was bought’ (Streeck, 2014a: 40) through superficial monetary remedies. In the third stage, from the 1990s and throughout the 2000s, we see budget consolidation practices appearing through de regulation, privatization, financialization and, importantly, the promotion of private debt (Streeck’s third stopgap) – what Crouch (2009) has termed ‘privatized Keynesianism’." (s. 107)

Enligt Streeck så springer raden av kriser ur en grundläggande motsättning mellan två ‘competing principles of distribution’, nämligen ‘market justice’ and ‘social justice’. Celik är beundrande om boken, men för en (intressant) kritik på två punkter, varav just denna dikotomi är en av två, medan den första kritiska punkten är hur Streeck förstår staten och nyliberalismen. Detta är abstrakta, samhällsteoretiska frågor, och Celik påpekar också att Streeck själv erkänner i sin bok, som har sitt ursprung i en föreläsningsserie, att boken ‘[travels] light in terms of theory’.

Kritikpunkt ett: nyliberalismen och staten. Här menar Celik att Streeck allt för mycket faller tillbaka på en identifikation av Hayek med nyliberalism och en förståelse av den nyliberala staten som "largely rolled-back, hollowed-out or reactive." (s. 109) Gentemot detta så hävdar Celik med ett stort batteri av referenser -- Peck, Vogel, Cerny, med flera -- att nyliberalismen inte alls är en urholkning av staten utan bygger på en egen typ av stark stat.

Jag är inte superintresserad av just den diskussionen, som kanske mer tillhör statsvetarna, utan mer intresserad av Celiks andra kritikpunkt, som handlar om vad för samhälleliga motsättningar som egentligen leder till den demokratiska kapitalismens kriser. Streeck jobbar som sagt med en dualism mellan politik och marknad, och Celik visar, nog övertygande, att Streecks förståelse -- i just denna bok -- av politiken är överförenklad: "Buying Time seems to unproblematically associate democracy with politics – an identification that also finds expression in its often used notion of ‘democratic politics’." (s. 110) Med en sådan fast och fix konceptualisering av politiken, så blir det så klart lättare att jobba med en fast dualism mellan politik och marknad. Celik menar att Streeck därför missar en avgörande omvandling av den demokratiska politiken från efterkrigstiden till idag, från "masspartiernas tid" som mobiliserade fattigare samhällsgrupper och gav dem politisk röst, till en samtida politisk scen dominerad av vad Katz och Mair kallar "kartellpartier" och "catch-all-partier", mindre ideologiska, mindre politiserande, och mindre intresserade av omfördelning. Utifrån detta ställer Celik den kritisk-retoriska frågan:

"As the two symptomatic cases of China and Singapore illustrate, it seems that contemporary (Western or non-Western) ‘competition states’ (Cerny, 1997) prefer technocracy over (egalitarian, socially progressive) participatory democracy. We may then ask: to what extent is Buying Time actually responding to some of the observed effects of the historically varying logics of (capitalist) state-crafting rather than, as the book argues, a principled tension between democracy and capitalism?" (s. 111)

Celik kryddar ju på bra här -- man får väl ändå säga att det är rätt stor skillnad på Kina eller Singapore och det Europa som Streeck sysslar med -- men han gör i detta också en poäng att peka på de europeiska väljarkårernas omvandling -- mindre intresse för omfördelning, inte minst -- och att detta har konsekvenser för Streecks analys. (s. 112) Här vill Celik också ha in mer av Frankfurtskolans analys av konsumtionssamhällets politiska psykologi och hur detta påverkat den politiska ekonomin (s. 116); i sina slutsatser betonar han också att Streecks analys "remains too close to Cologne and too far away from Frankfurt." (s. 117)

Det är också intressant hur Celik problematiserar själva politik--marknad-dikotomin som Streeck använder och mot dennas ställer en konkurrerande dikotomi från 1970-talets kristeori, med begreppen "legitimering" och "ackumulation". Celik:

"the ‘legitimation’ and ‘accumulation’ function categories already developed by these scholars – rather than the more popular pair of (liberal) democracy and capitalism (or liberalism), which in the 1970s/early 1980s was preferred by e.g. Wolfe (1977) and Bowles and Gintis (1982), and now Streeck – are better able to travel across time and space and allow us to see the capitalist private-property economy as merely one mode of state accumulation, and to see representative democracy as merely one historically contingent mode of ‘electoral’ legitimacy (Beetham, 1991: 150). Contrary to Streeck’s democracy versus capitalism setup, which due to its particular conception of neoliberalism tends to a priori equate democracy with the principles of ‘social justice’, the ‘legitimation-accumulation tension’ vocabulary thus principally allows for the possibility of different types or sources of state/government legitimation: democratic (‘input’), ideological/nationalist, bureaucratic/legal, performance-based (‘output’), etc. With a bit of theoretical tweaking, this conception of the twin functions of the state – legitimation and accumulation – also allows us, at least in principle, to better understand the Chinese mode of ‘authoritarian capitalism’. ..." (s. 113)

Specifikt så menar Celik att denna alternativa dikotomi är bättre ägnad åt att analysera en av de tre kriser som Streeck identifierar, nämligen den växande privata skuldbördan. Celik ser denna expansiva skuldpolitik som ett sätt för politiker att arbeta med output-legitimitet, alltså att vinna politisk legitimitet och popularitet genom att låta folk få vad de vill ha, snarare än input-legitimitet, som kommer ur själva den politiska och legitimerande processen. (s. 114) Också 1970-talets kris, inflationskrisen, omtolkar Celik utifrån sin föredragna kristeori:

"According to Streeck, it was not the masses whose unsustainable expectations had exploded but actually the ‘revolt of capital’ (2014a: 3), which, ‘in the shape of its organizations, its organizers and its owners’ (2014a: 16), broke the postwar social contract. Indeed, as has also been indicated, the ‘Frankfurt crisis theories of the 1970s’ did in fact underestimate the political-economic power of the accumulation leg and overestimate the socio-cultural and socio-political saliency of democratic and social demands/claims (the legitimation leg).
However, the exclusive causal weight on the ‘revolt of capital’ (construed as an agent) stands in need of more explanation when confronted with the argument that, as Buying Time’s own data also seems to show, a main sociological condition of possibility for
neoliberal democracy has been the gradual normative reconfiguration of the social ethic of the citizenry. Arguably, we can make such an argument without falling into the well-known trap of putting the (moral) blame on the electorate. Secondly, it is, once again, the case that Streeck’s productive empirical findings of a general financialization of capitalism/society sits less well with the core tenets of his analytical democracy versus capitalism framework. In the end, the reader is unsure whether Buying Time argues that the input-oriented legitimation requirements linked to democratic politics either (1) still exist (and are based on social justice) or (2) have disappeared (and are now based on market justice). Either way, as we have argued, the relative unimportance of a certain mode or institutional form of legitimation (based on e.g. ‘inputs’, social claims, etc.) should not be taken to imply the unimportance of legitimation as such.
In a nutshell, Buying Time’s productive diagnosis of the post-1970s period is analytically tension-filled: while its empirically-driven examinations tend to implicitly emphasize the normative replacement of social justice for market justice, its analytical framework explicitly sets up ‘democratic politics’ as a socially progressive counterforce to capitalism." (s. 115-116)

Celiks artikel fokuserade helt på Streeck; Miriam Ronzoni samläser däremot Streeck och Piketty. Hon gör en fin poäng i att kontextualisera de båda som "reluctant radicals": både Streeck och Piketty har på 2010-talet kommit ut som rungande kapitalismkritiker, med en mer eller mindre radikal systemkritik som ibland låter anmärkningsvärt heterodox, kanske till och med gammeldags, men Ronzoni påpekar att de båda är socialdemokrater av tämligen konventionell akademisk bakgrund: Piketty med hans examina från MIT och LSE och tidigare historia av matematisk, teknisk nationalekonomi; Streeck med som ekonomiska sociologi och sin roll som rådgivare åt den tämligen liberale socialdemokraten Gerhard Schröder i det sena 1990-talet. (s. 119)

Hon sammanfattar Pikettys Capital och Streecks Buying Time, och drar tydligt parallellen: "In many ways, Buying Time (Streeck, 2014) tells us the political side of the economic story told in Capital." (s. 121) Om Piketty berättar en historia om den skiftande relationen mellan ekonomisk tillväxt och avkastningen på kapital, och hur det var Depressionen och världskrigen som sänkte kapitalavkastningen, och efterkrigstidens tillväxt som till slut innebar r < g, så berättar Streeck om den socialdemokratiska ordningens slut på 1970-talet som ett resultat av en legitimeringskris -- men inte den massornas legitimeringskris som en 70-talsteoretiker som James O'Connor förväntade sig, utan en kapiatlets revolt mot efterkrigstidens ordning. Ronzonis sammanfattning, med insprängda citat från Streeck: "From the 1970s onwards capital started to ‘go on strike’ against the ‘conditions which capitalism had had to accept after 1945 in order to remain politically acceptable in a rivalry of economic systems’. It was capital, not labour, which started to perceive the mixed economy of late capitalism as illegitimate – and to resist it." (s. 121) Ronzoni menar att Streecks bok är svårläst, åtminstone för en anglo-amerikansk läsare, men menar att två delar av hans analys av 1970-talets kris är särskilt tänkvärda. För det första, nyliberalismens kritik av skatter. För det andra, hur Streeck plockar upp Michal Kaleckis (1943) argument om att kapitalägare kommer vägra investera om arbetslösheten blir för låg, och arbetarnas förhandlingsposition för stark. Denna kaleckianska analys relaterar Ronzoni, intressant nog, till Pikettys analys av tillväxten i dagens ekonomi, och hans pessimism om västvärldens tillväxt-kapacitet i den nära framtiden.

Ronzoni refererar Streecks analys av en sekvens av kriser sedan 1970-talet, men eftersom jag åberopat Celiks sammanfattning av denna analys ovan så skippar jag det här. [1] Mer intressant är hennes analys av Piketty och Streecks överlappande normativa pågående engagemang i dessa böcker. Hon sammanfattar denna normativa hållning i tre punkter. Ett, "both books are motivated by a strong conviction that the European social model was a highly desirable but, at closer inspection, extremely fragile, and ultimately unstable, equilibrium." (s. 122) Två, de ser -- i motsats till en vanlig attityd där man ser USA:s ekonomisk-politiska problem som större än Europas -- Europa som ett mer intressant fall än USA, eftersom den demokratiska kapitalismens motsättningar framkommer tydligare i Europa. Tre, "they struggle to reconcile their nostalgic sympathy for postwar mixed economies with the increasingly acute awareness that Marxists were probably partly right in denouncing social democracy as a self-deception, as an illusion that capital could be tamed." (s. 123) Punkt tre är helt central för Ronzoni, och egentligen hennes artikels hela argument: att Piketty och Streeck båda är nostalgiska för efterkrigstidens socialdemokratiska ordning, men båda egentligen klargör tydligt hur det ändå är väldigt begripligt att denna ordning föll.

Ronzoni är forskare i politisk filosofi och menar att Piketty och Streeck är ense "in a sense, much in the same way as most liberal egalitarian political theorists – that the European social model which characterised the three decades after WWII was arguably the best possible reconciliation of freedom, equality and efficiency that complex societies have ever managed to achieve." (s. 123) Hon ser Piketty och Streeck som "motvilliga radikaler": de är socialdemokrater, vilket inte är radikalt, men deras analys säger i princip att efterkrigstidens socialdemokrati idag är omöjlig, och att något nytt och radikalare behövs. Hon skåpar ut Pikettys teknokratiska dragning i slutet av Capital till att säga att en global progressiv skatt på kapital kommer lösa problemen:

"It suggests that, once we have identified a problem, the solution is to find the optimal policy to ‘fix’ it. It reveals the persuasion that politics is fundamentally about making citizens understand what the problems are in a reasoned dialogue, and that the political will – and power – to act in the right direction will follow. This is a mixture of liberal and social democratic optimism in their purest form. It combines the liberal hope that politics can be understood as a reason-guided process of deliberation over public choices with the social democratic hope that, when it comes to capitalism, we can have our cake and eat it – we can tame it, rather than get rid of it, so as to combine social justice with the advantages of markets. However, if Piketty’s analysis is correct, and if Streeck is equally correct that Piketty’s economic story has a political side, knowing the truth will not automatically motivate citizens and policymakers to fix things." (s. 123-124)

Gentemot detta så säger Ronzoni helt enkelt att "we need less policy and more politics" -- en rimlig kommentar i sammanhanget. (s. 124) Streeck är inte lika optimistisk som Piketty, säger hon, men hon menar att också hans förslag om att åter-nationalisera den ekonomiska politiken är alltför snävt och inte matchar analysen av de existerande problemen.

Hon avslutar sin artikel med ett mycket intressant resonemang om implikationerna av Piketty och Streeck för normativ politisk filosofi: de båda är eniga om att europeisk socialdemokrati är den önskvärda politisk-ekonomiska modellen, men: "If, however, Piketty and Streeck are roughly correct in their respective diagnoses, social democracy might actually be the true Utopia, for a peaceful taming of capitalism can only obtain in unique and unstable circumstances." (s. 126) Här menar hon att liberal egalitarians inom politisk filosofi alltså måste beakta hur liberal-egalitära ideal egentligen kan implementeras i en verklighet som den vi lever i idag.

Min sista artikel om Streeck är den längsta av de tre jag skriver om här: Jerome Roos behandling från 2019 är faktiskt 40 sidor lång, och tar in inte bara Buying Time utan i princip hela Streecks ouevre på ämnet sedan sent 1990-tal. Han börjar i det sena 1990-talet, med Streeck som en av världens främsta forskare inom ekonomisk sociologi, och med en moderat socialdemokrat som förespråkade "social productivism" och "nationell konkurrenskraft" och gav råd till Gerhard Schröder. Från detta tar han sig till finanskrisen 2008, som Streeck själv säger radikaliserade honom [2], och till publikationer som 2013 års Gekaufte Zeit/Buying Time och essäsamlingen How Will Capitalism End?, utgiven av Verso 2017. Roos är en elegant skribent och denna sammanfattning av utvecklingen säger något om både Streeck och vår tid: "In many respects, to read Streeck in the present historical conjuncture is to witness social democracy become self-conscious of its own demise." (s. 249)

Roos betonar hur medvetet icke-radikal Streeck var före 2008: han citerar honom både om hur han som student i Frankfurt på 1970-talet tyckte att marxismen var "torr och abstrakt", och från hans avgångstal som direktör för Max Planck-institutet i Köln 2014, där han kommenterade att  ‘experience tells me … that all-too-radical departures from one’s established path should not even be tried, if only because older commitments will always pull you back.’ (cit. 251) Roos är påläst och visar hur det, i enlighet med citatet från 2014, finns en stark kontinuitet i Streecks arbeten från före 2008 och hans radikalism före 2008. Under 00-talet arbetade Streeck mycket med den historiska institutionalismens teori, och att teoretisera hur kapitalistiska demokratier utvecklas. I detta arbete kritiserade han Varieties of Capitalism-skolan för dess funktionalistiska och statiska approach, och kom allt mer att betona kapitalismens ständiga förändringar och omvandlingar, och vad Roos sammanfattar som "the moyenne durée of political-economic change" (s. 255). Detta ledde honom redan före 2008 till klassiska referenser som Polanyi och Schumpeter; även om Streeck under 00- och 10-talen uttalat refererat Marx som en oundviklig hållpunkt för politisk ekonomi, så lämnar Polanyi större spår i Streecks egna modell. Roos sammanfattar denna Polanyiska influens på ett mycket elegant sätt:

"More than Marx, however, it is probably Polanyi who leaves the most important imprint on Streeck’s approach, especially insofar as he stresses the conflict between ‘market justice’ (which operates in accordance with the logic of competition) and ‘social justice’ (which operates in accordance with social norms), arguing that ‘conflicts under capitalism are more than just struggles over the distribution of the results of joint production: importantly, they are also about which spheres of life should legitimately be subject to commodification and which should remain protected from the expansion of market relations.’
This Polanyian perspective in turn propels Streeck towards an emphasis on the social institutions devised to contain the expansion of the market and protect society from its chaotic and ‘disorganised’ logic. Such institutional containments do not come ready-made; they have to be integrated into capitalism through the political struggles of organised counter-movements. Here we arrive at one of Streeck’s most important claims: the idea that, as an inherently conflictive and unstable system, capitalism is dependent on effective opposition for its own long-term survival. However, given capital’s unceasing efforts to liberate itself from all social constraints, institutional arrangements devised to contain ‘the vagaries of the market’ are always precarious and at risk of being dismantled or undermined by competitive pressures. ‘Preventing this’, Streeck argues, ‘requires a noncapitalist politics capable of defining and enforcing general interests in the sustainability of human society, bringing capitalist actors to their senses and forcing them to act in line with better insights’." (s. 256)

Här, säger Roos, ser vi också Streecks rötter i europeisk demokratisk korporatism: arbetarrörelsen och dess institutioner som en nödvändig motvikt och stabilisator för en dynamisk men instabil kapitalism. Utifrån detta perspektiv så beskrev Streeck 2010 nyliberalismens omvandlingar i djupt Polanyiska termer: ‘As it extricated itself from the social-democratic regime imposed on its after 1945, it became
more like itself, revealing in the course of its development its “true nature,” or its “essence.” … In the neoliberal era … capitalism became progressively more capitalist.’ (cit. 257)

På 2010-talet, efter finanskrisen, så radikaliserades Streecks analys, även om den i hög grad arbetade vidare inom samma teoretiska koordinater. Själva sekvensen av tre kriser -- inflation, statsskuld, privat skuldsättning -- har jag redan sammanfattat ovanför, men Roos tillför flera intressanta kommentarer. En är att Streeck före 2008 och före eurokrisen uttalat dömde ut James O'Connors relevans, medan han under 10-talet återigen tagit O'Connor till heder. Så här sammanfattar Roos O'Connors analys från 1974, och hur Streeck bygger vidare på denna:

"O’Connor had argued that the capitalist state has a dual nature that pulls it in opposite directions. On the one hand, its legitimation function compels it to respond to rising welfare expectations among the general population by raising public spending; on the other, its accumulation function keeps it from raising taxes sufficiently high to cover its growing budget outlays, resulting in a widening structural deficit. Over time, O’Connor theorised, this basic contradiction would give rise to a fiscal crisis of the state, threatening to undermine the viability of the capitalist system as a whole. But while his analysis was widely influential at the time, O’Connor did not foresee the possibility of financialisation, which was to provide policymakers with a stopgap to the crisis: large-scale government borrowing. In other words, what O’Connor had failed to anticipate was the ability of capital and the state to play for time by drawing on an expanded credit supply to alleviate some of the intensifying social tensions of the time. One of the main merits of Buying Time is therefore to restore centrality to the question of the public debt in the political economy of contemporary capitalism." (s. 261)

Här pekar Roos också på en av de största svagheterna jag kan se i Streecks analys: att han utser den växande statsskulden sedan 1980-talet till ‘a new stage in the relationship between capitalism and democracy’, en övergång från en schumpeteriansk skattestat till en nyliberal skuldstat. Detta verkar bara så dumt, med tanke på, som Roos visar, att statsskulderna (som andel av BNP) på 2010-talet inte på något sätt var på en historiskt unik nivå, utan liknade såväl mellankrigstiden som den tidiga efterkrigstiden. [3] Därmed blir också Streecks distinktion mellan Marktvolk och Staatsvolk utifrån frågan om statsskulden inte bara politiskt dubiös (som Tooze påpekat), utan också historiskt knackig. Roos anför också både en mängd historiska exempel på konflikter om statsskulder, och Marxologiska citat för att påvisa hur konflikter om höga statsskulder och hur de ska betalas inte på något sätt är något historiskt nytt. [2] Det är absolut så att tyngdpunkten i _hur_ statsskulderna ska hanteras och återbetalats har förskjutits, men det är ändå för mycket att utnämna detta till ett kvalitativt skifte i den demokratiska kapitalismens historia. Roos gör här poängen att Streecks överdrifter kring statsskulden också faller tillbaka på en alltför förenklad och snäv dikotom jämförelse mellan efterkrigstidens Trente Glorieuses och perioden sedan 1980-talet, ett återkommande problem, enligt Roos. (Jag lämnar därhän diskussionen om Eurokrisen, som dock innehåller intressant stoff om just statsskuldens politik.)

Den andra stora intressanta kritiken som Roos riktar mot Streeck handlar om frågan om kapitalismens möjliga undergång. Här pekar Roos på att hela Streecks resonemang om en sådan undergång bygger på en orimlig definition av "kapitalism". Denna orimliga definition presenteras i How Will Capitalism End? från 2017:

"I propose that to determine if capitalism is alive, dying or dead, we define it as a modern society that secures its collective reproduction as an unintended side-effect of individually rational, competitive profit maximisation in pursuit of capital accumulation, through a ‘labour process’ combining privately owned capital with commodified labour power, fulfilling the Mandevillean promise of private vices turning into public benefits." (cit. Roos, s. 269)

Som Roos helt rimligt påpekar, så är ju den Mandevillska klausulen inte alls någon nödvändig eller viktig definition av ett kapitalistiskt system -- lönearbete, privat ägande av produktionsmedlen och profitmotiv räcker helt för detta. Och Roos visar hur detta verkligen inte lirar med den institutionalistisk-Polanyiska analys av kapitalismen som Streeck utvecklade på 00-talet och som jag refererat ovan:

"Streeck’s claim that capitalism is on its way out rests purely on the notion that it is no longer able to fulfil the Smithian or Mandevillean formula of social progress that he has just superimposed onto what is otherwise a Marxian definition of capitalism. The problem with this conceptual manoeuvre is not only that it reifies the neoclassical mystification of capital accumulation as a ‘rising tide lifting all boats’, so famously derided by Keynes as the ‘the astounding belief that the most wickedest of men will do the most wickedest of things for the greatest good of everyone’, but also that it directly contradicts Streeck’s own understanding of the exogenous social containment that is required to keep the system’s endogenous tendencies towards the concentration of wealth and power in check and make it work towards collectively beneficial ends instead." (s. 269)

Som Roos så träffsäkert påpekar: den kapitalismens undergång som Streeck förutspår, rör bara -- till och med i Streecks egna termer från 00-talet -- den _socialdemokratiska_ kapitalismen. Streeck förstår det i någon mån själv, och säger att i det "postkapitalistiska" samhället så fortsätter det privata vinstmotivet att verka, men det kommer ske i "an anomic society with decaying institutions, declining coherence, successive crises, and ongoing local and more-than-local conflicts and contestations.’" (s. 270) Och Roos påpekar igen: anomi, minskande "koherens" (vad är det?) och konflikter är inte på något sätt oförenligt med kapitalismen -- se bara på mellankrigstiden. Återigen så handlar det ju om att Streeck beskriver ett skifte från efterkrigstidens socialdemokratiska kapitalism, till något annat -- inte ett skifte bort från kapitalismen tout court.

Roos andra kritikpunkt mot Streeck rör sig också kring detta: Streecks alltför begränsade analytiska horisont, geografiskt och historiskt. Europeisk efterkrigstid är verkligen normen för Streeck, och Roos visar hur t ex Kinas ekonomiska tillväxt sedan tidigt 1980-tal. (s. 271-273) Roos tredje kritikpunkt är mer intressant analytiskt sett: att Streeck i sina 10-talsanalyser i princip helt bortser från folkliga sociala rörelser. Kapitalet som agent var ju centralt i Gekaufte Zeit, och Roos menar att Streeck helt enkelt inte tar in möjligheterna till motvikter -- som de korporatistiska institutioner som han på 1990-talet fäste så stor vikt vid, eller något annat. Detta är inte heller någon omedveten brist, utan något som Streeck själv argumenterat för. Roos sammanfattar Streecks analys på denna punkt, med citat:

"For Streeck, the ‘social structure’ of globalised and financialised capitalism ‘confounds rather than supports class consciousness and collective action, leaving capitalism, not just without an alternative, but also without a prospect for progress.’ In other words, ‘disorganised capitalism is disorganising not only itself but its opposition as well’. At the same time, the moral order of late capitalism – with its ‘possessive individualism’ and its depoliticised culture of consumerism – militates strongly against social solidarity and political activism. As a result, Streeck argues, ‘effective political counter-movements that would be up to the dimension of the problem are nowhere in sight.’" (s. 274)

Här hamnar ju Streeck i en vagt Frankfurt-doftande kulturpessimism [4], och Roos menar att den inte är förenlig med vad som faktiskt hänt politiskt på 2010-talet. Han refererar att Streeck när han i en intervju 2012 frågades vad han tänkte om Occupy Wall Street och indignados, helt enkelt svarade: "I know too little about such movements." (cit. 275) Streeck hamnar så, menar Roos, i en slags fatalism, en "Polanyi without the countermovement" (276). Istället, och detta är Roos fjärde kritikpunkt, så vänder Streeck sig till nationalstaten som en möjlig källa till politisk förnyelse. Streeck kritiserar i Gekaufte Zeit och annanstans utförligt den globala kapitalrörligheten som en destabiliserande faktor för politik och samhälle [5], och Roos är starkt kritisk till hur Streeck här också blandar ihop rörlighet för kapital med rörlighet för människor; Streeck har under 2010-talet blivit allt mer invandringskritisk och i någon mån närmat sig den konservativa sidan av politiken, som när han i en text i Die Zeit 2018 gillande citerade Theresa Mays uttalande om att  ‘a citizen of the world is a citizen of nowhere’. Roos är kritisk: "It is a development that has, on occasion, seen Streeck’s views on immigration and refugee policy veer dangerously close to the welfare chauvinism of the nationalist right." (s. 281)

Det är ungefär där som Roos avslutar sin text, med Streecks politiska analys som ju genomsyrar hans vetenskapliga analys. Roos menar att Streeck omvärderat sin tilltro till socialdemokratins möjlighet, men att han ändå politiskt står kvar på samma plats -- han vill ha en europeisk socialdemokrati a la efterkrigstid, men tror att det är omöjligt. "In this respect, Streeck’s latest book shares an undeniable affinity with a long-standing tradition of catastrophist theorising on the left" (s. 282)



referenser
Tim Holst Celik (2016) "From Frankfurt to Cologne: On Wolfgang Streeck and the crises of democratic capitalism", Thesis Eleven 137 (1).
Miriam Ronzoni (2018) "How social democrats may become reluctant radicals: Thomas Piketty’s Capital and Wolfgang Streeck’s Buying Time", European Journal of Political Theory 17 (1).
Jerome Roos (2019) "From the Demise of Social Democracy to the ‘End of Capitalism’: The Intellectual Trajectory of Wolfgang Streeck", Historical Materialism 27 (2).

fotnoter
[1] En intressant detalj är dock att både Celik och Ronzoni åberopar Peter Mair här. Ronzoni: "In an insightful working paper, Peter Mair (2009) had observed how difficult it is, for the governments of advanced democracies in the 21st century, to act ‘responsibly’ towards external constraints and legacies and to be representative of the people they govern at the same time." (s. 122)
[2] Roos: "For Streeck, it was the devastating impact of the global financial crisis that ‘finally sealed it all’, compelling him to acknowledge that social democracy – and hence his entire intellectual project up to that point – had become a political and academic dead-end. This is when reality kicked in: ‘I needed a new framework, away from wishful demonstrations of the possible to a realistic accounting of the real.’" (s. 253)
[3] "As Marx had already remarked in Volume I of Capital, the rise of the national debt ‘marked with its stamp the capitalistic era’. Indeed, in his historical chapters on the emergence of modern capitalism, Marx explicitly highlights how the birth of the system of public credit served as ‘one of the principal levers of primitive accumulation’, allowing tax revenues to be turned into capital through the servicing of interest on government debt, thereby feeding into the rise of a distinct ‘aristocracy of finance’ and the emergence of the ‘modern bankocracy’." Roos, s. 262.
[4] Roos tar aldrig riktigt upp Frankfurtskolan som kontext utan härleder S pessimism pådetta sätt: "a specific set of conceptual, methodological and theoretical choices – flowing logically from the corporatist residue in his work – prime Streeck towards an understanding of contemporary capitalism as fundamentally devoid of social opposition or adaptive resilience, leading him to describe a world in which the inevitability of generalised anomie is structurally predetermined by the system’s endogenous tendencies towards social entropy." (s. 282)
[5] En intressant poäng som Roos gör här (s. 276) är att Streeck här underskattar hur viktiga nationsgränser fortfarande är i vår egen tid, hur mycket som ändå regleras av nationsgränser. Detta sammanfaller med Celiks kritik, som jag refererat ovan, om att Streeck överdriver graden av statens "urholkning" sedan 1980-talet.

Agrar ojämlikhet och politik i Spanien

Agrara samhällen kan ha väldigt olika sociala strukturer (klasstrukturer): det är stor skillnad mellan en socken där all jord ägs av en enda godsägare och där den övriga befolkningen sysselsätter sig med att arbeta åt godsägaren, och en socken där jorden delas mellan en större mängd småbönder. Vi kan tänka oss att i den godsdominerade socknen så utövar godsägaren inte bara ekonomisk makt -- makten att anställa och att avskeda -- utan också social och ideologisk makt. I denna tanketradition har historiker och samhällsvetare som Alexander Gerschenkron teoretiserat att den agrara ojämlikheten leder till en odemokratisk politisk kultur, med starkt begränsat folkligt deltagande och helt enkelt elitens dominans. Östra Preussen med dess junkrar är det arketypiska exemplet.

Ekonomisk-historikern Jordi Domènech och statsvetaren Ignacio Sánchez-Cuenca, båda verksamma vid Carlos III-universitetet i Getafe just utanför Madrid, går i en artikel från 2022 i dialog med denna tanketradition. De inleder dock sin artikel med en något annan inramning, om den historiska persistensen och ifall vi har en långsiktig persistens i regionala skillnader i politiskt beteende

"The historical and geographical persistence of patterns of political behaviour has been well documented (see, among others, Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Charnysh 2015; Homola, Pereira and Tavits 2020; Lupu and Peisakhin 2017; Rodden 2019; Sanchez-Cuenca 2019; Tilley 2015; Voigtländer and Voth 2012; Wittenberg 2006). In many cases, the phenomenon of political persistence is conceptualized as a historical legacy, where the effect of an extinct cause survives vast economic, social and political transformations (Simpser, Slater and Wittenberg 2018)." (s. 1668)

Den agrara ojämlikheten kan då ses som ett specialfall av sådan persistens. De går tillbaka till mellankrigstiden i Europa, som enligt Lipset och Rokkan (1967) var tiden när det politiska systemet formerades, med klyftorna mellan stad och land, kapitalister och arbetare, och kyrka och sekularism. Domènech och Sánchez-Cuenca knyter an till Stefano Bartolinis klassiska bok The Political Mobilization of the European Left (2000) där Bartolini hävdar att länder som på 1920-30-talen fortfarande var agrara, och som hade "extreme inequality", fick ett politiskt mönster där lantarbetarna gick till den politiska vänstern. Om man förenar detta argument från Bartolini med Lipset och Rokkans argument om att klyftorna som strukturerar den politiska konflikten "frös" på 20-30-talen och bestod i flera decennier, så får vi alltså en position att de länder som på 20-30-talet var agrara och ojämlika flera decennier senare bör ha en vänsterdominerad landsbygd medan de andra länderna inte bör ha det.

Spanien är ett perfekt fall för att studera detta, säger Domènech och Sánchez-Cuenca: agrar klasskonflikt var en av de drivande faktorerna bakom den Andra Republikens fall och inbördeskriget 1936-1939, medan agrara klasskonflikter var mycket mindre viktiga efter Franco-diktaturens fall 1977. Ändå, säger de, finner vi en robust och positiv effekt av 20-30-talens agrara ojämlikhet på Vänsterns styrka i de spanska valen från 1977 till 2019. De föreslår att det finns två kausala mekanismer i spel här. Ett, att konflikterna om jord skapade beständiga politiska identiteter och lojaliteter som ännu sjuttio-hundra år senare gynnar vänstern. Två, att den agrara ojämlikheten har negativa effekter på socioekonomiska utfall -- välståndet, utbildningsutbudet -- vilket i sin tur gynnar vänstern. 

I teorisektionen konstaterar de att Lipset och Rokkan inte utvecklade analysen av den agrara klasskonflikten men att andra forskare, inklusive Urwin (1980) gjorde bidrag åt detta håll. Linz (1976, Comp Pol) urskilde 13 sociala klasser i jordbruket, med godsägare (latifundium) i toppen och jordbruksarbetare i botten. D och SC är framför allt intresserade av polariseringen i godsregioner och motsättningarna mellan godsägarna och lantarbetarna. Så här beskriver de dessa och deras implikationer för politiken:

"In countries with high levels of agrarian inequality, landowners sought to maintain their privileges and to neutralize the emergence of new industrial elites; consequently, they opposed democracy, which was perceived as a threat to the status quo (Ansell and Samuels 2014; Boix 2003; Moore 1967; Ziblatt 2008). Large landholdings are usually associated with various forms of labour coercion and, therefore, with strongly hierarchical social relations. In response, landless labourers resent their dependence on landowners, particularly if their jobs are only seasonal, and frequently support land redistribution. Politically, therefore, they lean towards the Left. Small farmers, by contrast, tend to be conservative, religious and traditionalist; they do not generally favour land redistribution." (s. 1670)

Med Bartolini (2000) säger de att denna sociala motsättning var viktig i länder där jordbruket var (a) viktigt och (b) ojämlikt. På förutsättningen (a) faller de tidigt industrialiserade länderna bort: de pekar på Storbritannien, Schweiz, Belgien, Nederländerna och, förvirrande nog med tanke på det klassiska Sonderweg-argumentet om junkrarnas betydelse i tysk 1900-talspolitik, Tyskland. På (b) gör de också en pikant utsortering av länder: "A similar diagnosis holds for countries with more egalitarian land distribution (the Nordic ones), regardless of the timing of industrialization." (s. 1670) Jag hade missat att läsa denna artikel innan Felix Kersting och jag skrev vårt working paper om agrar ojämlikhet och demokratisering i Sverige och Preussen men man kan väl helt enkelt konstatera att vårt argument om att folk underskattar den agrara ojämlikheten i Sverige, och drar felaktiga slutsatser om den politiska utvecklingen utifrån den felaktiga bedömningen av den agrara ojämlikheten, är ännu mer relevant än vad vi visste när vi skrev vårt utkast. I vilket fall, så menar Domènech och Sánchez-Cuenca att det är i länder där lantarbetarna var mellan 1/3 och 1/2 av arbetarklassen, som den agrara klasskonflikten blev central för politiken. (De jämställer "extrem agrar ojämlikhet och proletarisering, inget konstigt med det men intressant att notera, s. 1671.) De identifierar detta som södra Europa och i någon mån Frankrike. De beskriver situationen i detta mer polariserade Sydeuropa så här:

"the agrarian issue was key during the interwar period. Rural conflict polarized politics: leftist formations, particularly socialist parties, were less compromising and more tempted by revolution when agrarian workers had a greater presence in their ranks, in contrast to the reformist socialist or labour parties in early industrializing countries, which had a more homogeneous industrial and urban base (Bartolini 2000, 498–9; Luebbert 1991, 295–302). The agrarian basis of support for leftist parties (socialist, anarchist or communist) in Southern European countries is a well-known phenomenon (Urwin 1980: ch. 4). Moreover, in these countries, the agrarian issue was reinforced by the religious cleavage due to the coalition between large landowners and the Church (Manow 2015). Thus, anti-clerical violence was higher in areas of greater agrarian inequality, whereas in more egalitarian regions, small owners sided with the Church." (s. 1670)

De går över till att diskutera Spanien, som på 1930-talet fortfarande hade mer än hälften av sina sysselsatta i jordbruket, och som hade en ojämlik ägandestruktur i jordbruket, särskilt i den sydvästra delen av landet. Det finns inga "comprehensive estimates of landownership inequality" i det tidiga 1900-talet för Spanien, säger de, men med statistik från Vanhanen (2003) pekar de på att Spanien, liksom Portugal och Italien, hade en av de lägsta andelarna familjejordbruk i Europa. I de södra provinserna Cádiz, Sevilla och Córdoba utgjorde stora gods -- över 250 hektar -- mer än 40 procent av jorden, och i dessa andalusiska provinser spred sig den anarkistiska rörelsen bland lantarbetarna i det tidiga 1900-talet. [1]

Under 1920- och 30-talen ökade hettan i den agrara klasskonflikten ytterligare. Antalet medlemmar i den socialistiska lantarbetarfackföreningen ökade från runt 37 tusen år 1930 till nästan en halv miljon år 1933, och strejkerna i jordbruket ökade tjugofalt 1931-33. Efter att vänstern vann valet 1931 genomförde socialister och vänsterrepublikaner reformer av landsbygdens arbetsmarknad och arrendatorsförhållanden. I september 1932 försökte vänsterreringen genomföra en ambitiös jordreform, vilket ytterligare ökade polariseringen. Små och mellanstora bönder organiserade sig i Confederación Española de Derechas Autónomas, en högerkoalition med reaktionära partier, katolska grupper och monarkister. De små och mellanstora bönderna skulle inte direkt påverkas av jordreformen, eftersom de inte ägde tillräckligt mycket, men skulle indirekt bli påverkade av att lönerna skulle stiga när det fanns färre fattiga och desperata jordlösa arbetare att välja mellan, och detta hot drev bönderna i Högerns famn inför valet 1933. [2] När Folkfronten vann valet i februari 1936 skruvades reformtakten upp, men detta väns förstås snabbt när först regeringen möter en kupp och sedan ett inbördeskrig. Den segrande högersidan återställde alla exproprieringar av jord som vänstern genomfört, och på 1950-60-talet ledde snabb industrialisering i Baskien, Katalonien och Madrid-regionen till stor migration från de fattiga provinserna i södern till de nya fabrikerna. Jordbrukets andel av sysselsättningen i landet som helhet sjönk från 40 procent år 1960 till 16 procent år 1980. (s. 1672)

I Domènech och Sánchez-Cuencas empiriska analys är den huvudsakliga utfallsvariabeln vänsterns röstandel i de spanska valen 1977 till 2019, totalt 15 val. [3] Den första oberoende variabeln är andelen jordlösa lantarbetare i folkräkningen år 1860, som i Beltrán och Martínez-Galarraga (2018, Explorations). Denna är mätt på ganska grovhuggen nivå: de 50 provinserna, som skapades 1833 och finns kvar oförändrade idag. Den andra varianten är att använda en inkomplett jordräkning från 1920-talet, insamlad av en historiker på 1970-talet, och att räkna ut andelen av den totala beskattade jordbruksinkomsten som gick till ägare med inkomster över 5000 pesetas -- historikern Carrión (1975) menade att ungefär 1 procent av jordägarna i Spanien hade sådan inkomst eller mer, och att det var ungefär 2 procent av jordägarna i de ojämlika andalusiska provinserna. (s. 1674) Denna variabel finns för 882 kommuner, från provinserna Badajoz, Ciudad Real, Cáceres, Cádiz, Córdoba, Jaén, Málaga, Salamanca och Seville. I regressionerna utesluter de kommuner med färre än 1000 röster, eftersom de kan vara så volatila, och har då kvar 513 kommuner. (s. 1675) En tredje oberoende variabel, i en robustness check, är andelen i olika bondegrupper i 1920 års folkgrupper. Anledningen till att denna bara är en robustness check är att det är otydligt hur en småbonde räknas, i kategorin patronos eller no patronos.

Diskussionen om geografiska kontroller är extremt kort och ganska otydlig. I sin helhet lyder den: "Both in the provincial and municipal analyses, we add latitude and longitude to control for
hidden spatial patterns. We also control for the altitude of the province capital in the provincial
analysis and the altitude of the municipality in the municipal analysis." (s. 1674) De motiverar alltså inte alls varför det är relevant att inkludera latitud och longitud, eller hur högt provinshuvudstaden ligger över havet. 

Regressionsmodell 1 har på högersidan andelen jordlösa år 1860, geografiska kontroller, och dimmies för valåren. (Det är oklart om modellen har provins-fixed effects: enligt brödtexten innehåller den "the dummy for historical regions", men det finns inga sådana i tabellen, medan däremot valårs-fixed effects är tydligt redovisade.) Modell 2 använder istället andelen stora jordägare för de 882 kommunerna i de nio provinserna. Enligt modell 1 så medför en 10 procentenheters ökning av andelen jordlösa år 1860 4 procentenheters mer röster för vänstern under åren 1977-2019. I modell 2 är effekten svagare, vilket antagligen har att göra med att dessa data mest kommer från provinserna med hög agrar ojämlikhet. Koefficienten är 0,082 vilket innebär, säger Domènech och Sánchez-Cuenca, att en ökning om en standardavvikelse medför 2 procentenheter mer vänsterröster, vilket motsvarar 15 procent av en standardavvikelse i utfallsvariabeln. Den skattade effekten är robust till inkludering av provins-fixed effects.

Modell 3 lämnar den ekologiska inferensen -- studiet av mönster på kommun- och provinsnivå -- och studerar istället individdata, med en survey (som har omkring 9000 respondenter) från strax före 1977 års val. Det är en probit-modell där utfallsvariabeln är sannolikheten att rösta på ett vänsterparti, och använder andelen jordlösa år 1860 plus samtida socio-demografiska kontroller: arbetslösheten i regionen, utbildningsnivå, och sysselsättningsstrukturen jordbruk/industri/tjänster. Med alla andra variabler på sina medelvärden var sannolikheten att rösta vänster 35,1 procent i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 30 procent, men i provinser där andelen jordlösa år 1860 var 70 procent, var sannolikheten att rösta för vänstern 59,6 procent.

I ytterligare en variant använder de en instrumentvariabel för den historiska ojämlikheten. Instrumentet är reconquistan från de muslimska härskarna i Spanien, från 700-talet till 1492. Denna gick i början långsamt och ledde till tätbefolkade samhällen med en större mängd bönder och relativt utbrett deltagande i bystyret, men från 1000-talet och framåt var det en strängare feodal ordning som skapades i de nyvunna regionerna:

"The initial period of the Reconquest was characterized by a relatively compact settlement, leading to egalitarian political institutions, free peasants and dispersed land-
ownership. In contrast, after Toledo fell into Christian hands in 1085, the aristocracy and the so-called ‘military orders’ were in charge of guaranteeing the protection of settlers in contested terrain south of the Tagus River."

Detta historiska arv, 500-1200 år gammalt, korrelerar förstås med en massa mellanliggande utfall, inte bara partival i valen 1977-2019, och författarna resonerar om hur den feodala ojämlikheten t ex leder till lägre socialt kapital och lägre utbildningsnivå (Baten och Hippe 2018, Baten och Juif 2014); därför kontrollerar de för andelen icke läskunniga år 1860 för att rensa bort effekten på politiken från det feodala arvet som verkar genom sociala förhållanden. [4]

Deras diskussion om kanalerna för den historiska persistensen är väldigt intressant. De menar att den historiska agrara ojämlikheten påverkar samtida politik genom två kanaler: en politisk, en ekonomisk. Den ekonomiska är att ojämlikheten enligt dem -- och detta tror jag inte gäller om man byter till en svensk kontext -- hindrade industrialiseringen, hejdade humankapitalbildningen, och ökade fattigdomen och arbetslösheten. (Greg Clark skulle inte heller hålla med om att ojämlikheten nödvändigtvis hindrar humankapital -- se hans och Rowena Grays studie av England.) I vilket fall, så är det ganska rättframt att testa betydelsen av de här variablerna. Den politiska kanalen är på något sätt mer komplex, och mer intressant. Domènech och Sánchez-Cuenca lägger här in två mellanstationer, tester av episoder som ligger emellan de historiska orsakerna och utfallen från 1977 till 2019. Den ena är stöd för Folkfronten i det polariserade valet februari 1936. Den andra är repressionen efter inbördeskriget. De använder för att testa detta litteraturen om "mediation analysis". De beskriver logiken så här:

"In the model, historical agrarian inequality has both an effect on the mediators (voting in the 1936 elections and Civil War violence) and on the intermediate confounders (the contemporary economic conditions of the provinces). The existence of intermediate confounders and post-treatment bias suggests that a causal mediation model should be adopted. In this sense, we follow Acharya, Blackwell and Sen (2016a) and use sequential g-estimation to isolate the two potential causal relationships." (s. 1677)

Det första steget är diagrammet med pilar som jag klistrat in nedan, en Directed Acyclic Graph, DAG. Till vänster finns "pre-treatment variables", alltså faktorer som föregick 1860 års agrara ojämlikhet: geografi, reconquistan, politik före 1860. Därefter kommer själva "treatment", alltså den huvudsakliga oberoende variabeln, 1860 års agrara ojämlikhet. Denna påverkar därefter utfallsvariabeln -- partival 1977-2019 -- på två olika vägar, en genom 1930-talets agrara politik, konflikter och inbördeskrig, en genom den ekonomiska utvecklingen.

För att beräkna detta ekonometriskt använder de s k g-estimation som är ett sätt att hantera longitudinella effekter där något som tidigare hänt (den oberoende variabeln) påverkar utfallsvariabeln direkt, men också indirekt genom mellanliggande variabler, confounders. G-estimation är en teknik som använts mycket i medicinsk forskning där man har data för samma individ över en längre tid, och något dåligt som hände personen tidigare påverkar utfall idag genom olika mekanismer. Psykologiforskarna Wen Wei Loh och Dongning Ren presenterar i en introduktion till g estimation följande exempel på en DAG:

Här är utfallsvariabeln Y -- som i deras exempel är ens välmående under dagen -- observerad vid tre tidpunkter, förmiddag, lunch och eftermiddag. Den oberoende variabeln X är om man har druckit kaffe eller inte, och confoundern L är trötthetsnivån. Som vi ser från pilarna så påverkar både förmiddagens humör (Y1) och förmiddagens energinivå (L1) om man dricker kaffe (X1), som påverkar humöret senare under dagen, Y2 och Y3. g estimation är då en metod för att beräkna hur Y3 bestämts av måendet tidigare under dagen (Y1 och Y2) och en oberoende variabel (X) och en confounder (L) som alla påverkas i sig av Y, och har ömsesidiga relationer.

Så här förklarar Domènech och Sánchez-Cuenca sin g-estimation-approach:

"To proceed with the sequential g-estimation, we first expand our baseline regressions to include the mediator variables and the intermediate confounders alternatively. One first snapshot of the relative importance of these channels can be simply grasped by gauging the change in the main coefficient on agrarian inequality when adding the mediators or the intermediate confounders to the baseline specification (Baron and Kenny 1986). For the mediators, we use the provincial percentage of the vote going to the Popular Front in the general election of February 1936 (the source is Alvarez Tardío and Villa [2017]). Regarding Civil War repression, we use the data from Espinosa (2010).15 For the analysis, we include only the number of civilians killed by the Rebels since the repression of the Republicans is associated with support for the Popular Front in the 1936 elections (it makes little sense to assume that Republican repression strengthens leftist allegiances). We ‘normalize’ the number of murdered civilians using the inverse hyperbolic sine function." (s 1677-1678)

Den första regressionen i g-estimation-analysen är samma som den första regressionen i pappret fast med de två medlande variablerna med: andelen röster på Folkfrontens partier år 1936 och höger-repression efter inbördeskriget. Båda de medlande variablerna har positiva och signifikanta effekter på vänsterröstning 1977-2019, och koefficienten för 1860 års andel jordlösa krymper från 0,406 till 0,107. I en annan variant, kolumn 3 i samma tabell, använder de istället de samtida confounders -- arbetslöshet, etc. Dessa minskar inte koefficienten för 1860 års ojämlikhet lika mycket som de medlande variablerna från 1930-talet gör, vilket författarna tolkar som att: "Although these estimations are affected by post-treatment bias, they suggest that the political mechanism is a more dominant channel than the intermediate economic confounders." (s. 1678)

Därefter gör de en sequential g-estimate med Stata-koden från Acharya, Blackwell och Sen (2016). De beskriver processen så här: 

"This procedure de-means the main variable to keep the intermediate confounders or the mediator constant, re-estimates the regression without post-treatment variables and bootstraps the standard errors of the coefficient of interest. In column 4, we present the results of the sequential g-estimation when the intermediate confounders (unemployment, education and industrialization) are fixed. The coefficient on agrarian inequality in 1860 captures the effect that goes through the political channel, in this case, the front-door pathway via our selected mediators. We obtain a very similar coefficient of land inequality to that of column 3. A one standard deviation increase in 1860 inequality (10.24 percentage points) is associated with a 2.94 percentage point increase in the leftist vote, which represents almost a third of the standard deviation in the leftist vote." (s. 1678)

Kolumn 2 kollar på den andra möjliga kanalen, med medelvärdet för 30-talets medlande variabler bortdragna från dem. Koefficienten ändras knappt jämfört med kolumn 1 vilket visar att båda kanalerna spelar roll, men den politiska mer än den ekonomiska. De gör också g-estimation-metoden med kommundatat.

Jag gillar verkligen hur fokuserade de är på att diskutera persistensens mekanismer, och från g-estimation-sektionen övergår de till en mer kvalitativ diskussion av mekanismerna. Hur kunde den ideologiska präglingen från 1920-30-talen överleva genom flera decennier av diktatur och fortfarande manifestera sig i den demokratiska politiken från 1977 och framåt? De ger en effektiv översikt över olika kanaler som forskningen diskuterat: "The literature on historical legacies has contemplated several transmission mechanisms: the Church (Wittenberg 2006), the school (Darden and Grzymala-Busse 2006) and the family (Acharya, Blackwell and Sen 2016b; Lupu and Peisakhin 2017; Voigtländer and Voth 2012)." (s. 1680) För den spanska kontexten med Francos diktatur bör familjen vara den viktigaste mekanismen: partier och fackföreningar till vänster var förbjudna, och kyrkan var regimtrogen. Skolorna styrdes likaså av kyrkan och regimen. Återstår gör familjen, som också forskningen från andra länder visat vara viktig. För att undersöka denna mekanism använder de en survey gjord 2008 där respondenterna blev tillfrågade både om sin egna politiska position, ens föräldrars politiska positionerl och vilken sida förfäderna tog under inbördeskriget.

Det är en rik artikel, med ambitiöst innehåll, och från mekanismdiskussionen går de över till att diskutera ifall relationen mellan agrar ojämlikhet och senare politiska utfall är sig lik också i andra europeiska demokratier. De kollar här på Italien och England, två länder med stor agrar ojämlikhet i det tidiga 1900-talet men där England var en tidig och Italien en sen industrialiserare. (I ett online-appendix kollar de också på Portugal.) För Italien är ojämlikhetsmåttet andelen jordlösa ("landless peasants") i befolkningen i folkräkningen 1931, och utfallsvariabeln är partival i 1976 års val. Korrelationen mellan den agrara ojämlikheten och vänsterns styrka är stark. (s. 1684) I England är det däremot inte så. Där är utfallsvariabeln stödet för Labour-partiet i 1970-talets fem parlamentsval, och de oberoende variablerna är olika indikatorer på rural fattigdom och konflikt på 1820- 1830- och 1870-talen. De tar en indikator på poor relief per person på 1820-30-talen från Blaug (1963) eftersom poor relief-utgifter var (negativt) korrelerade med bred tillgång till jord. Den andra oberoende variabeln är deltagande i Captain Swing-upploppen på 1830-talen, med data från Caprettini och Voth (2020). Den tredje oberoende variabeln är andelen av jordräntorna år 1873 som betalades till jordägare med mer än 800 acres jord. Till skillnad från i Spanien och Italien finns det i England ingen positiv korrelation mellan historisk agrar ojämlikhet och vänsterns styrka på 1970-talet.

 

referens

Jordi Domènech och Ignacio Sánchez-Cuenca (2022) "The Long Shadow of Agrarian Conflict: Agrarian Inequality and Voting in Spain", British Journal of Political Science 52: 1668-1688.

fotnoter

[1] Här har de några intressanta historiska referenser: T Kaplan (1977) Anarchists of Andalusia, 1868–1903 (Princeton); J Maurice (1990) Anarquismo Andaluz: Campesinos y Sindicalistas, 1868–1936. (Barcelona).

[2] Också här är de hsitoriska referenserna intressanta. De använder Malefakis klassiska studie från 1970 för jordreformen, och Luebbert (1991, s. 297), Manow (2015) och Simpson och Carmona (2020) för böndernas reaktion. 

[3] Eftersom vänsterpartierna förändrats över tid aggregerar de röstarna på alla vänsterpartier i varje aktuellt val. (s. 1672) 

[4] Mer precist så diskutear de det så här: "Feudal privilege is linked to other factors, like lower levels of social capital and education, which might also be correlated with contemporary political outcomes (Baten and Hippe 2018; Baten and Juif 2014), violating the exclusion restriction. We therefore add to our specification the rate of illiteracy in 1860 as an extra control blocking potential impacts of feudal privilege on political preferences other than inequality. By including illiteracy, the levels of human and social capital are taken into account, and the instrument captures agrarian inequality." (s. 1676)

Demokratiskt kapital

 

Nationalekonomerna Torsten Persson (Stockholm) och Guido Tabellini (Bocconi) presenterar i sin artikel "Democratic Capital" från 2009 tre nya idéer om relationen mellan välstånd (mätt som BNP per capita) och demokrati. Vi vet att de två sakerna korrelerar, men varför, vad driver vad? Persson och Tabellinis första idé eller argument är att om demokrati förbättrar den ekonomiska utvecklingen, så kommer också förväntningar om en kommande demokrati påverka investeringsbeteendet i en autokratis slutfaser. Detta gör att ekonometriska skattningar av demokratiseringens effekt på ekonomin kommer underskatta de positiva effekterna, om folk redan börjat anpassa sig utifrån sina förväntningar, före demokratiseringen faktiskt sker. (99-100) Den andra idén är att för att demokratin konsolideras långsamt, "through a slow accumulation of a stock of civic and social assets that we call 'democratic capital.'" (s. 89) Persson och Tabellini menar att det demokratiska kapitalet ackumulerar ett samhälle antingen genom egen erfarenhet av demokrati, eller genom att ta inflytande från grannländer. [1] Dessa två argument kan kombineras till att förklara utvecklingen av en positiv spiral av demokrati och ekonomisk utveckling. Det tredje argumentet är att det inte är slumpmässigt vilka autokratier som demokratiseras, och att beräkningar av effekterna av demokratisering alltså kan vara biased.

Begreppet "demokratiskt kapital" är det som intresserar mig mest med Persson och Tabellinis undersökning. Angående detta så relaterar de till tidigare forskning så här:

"We are not the first to stress civic engagement and cultural attitudes in shaping the functioning of political institutions, and how some kind of “social capital” can be acquired over time. Important precursors include Seymour Martin Lipset (1959), Gabriel A. Almond and Sidney Verba (1963) and, more recently, Robert D. Putnam (1993), Axel Hadenius and Jan Teorell (2005), and Ronald Inglehart and Christian Welzel (2005). But our empirical methodology is very different from these studies.
In particular, democratic capital refers to variables that influence the stability of democratic regimes without direct effects on economic outcomes. The importance of culture in economic (as opposed to political) development is discussed from a different perspective in Guido Tabellini (2008a)." (s. 91)

Deras mått på BNP per capita kommer från Angus Maddison (2001). Måttet på politisk regim är binärt: 0 för autokrati, 1 för demokrati, och bygger först och främst på Polity IV som betygsätter politiska regimer från -10 (ren diktatur) till +10 (ren demokrati); Persson och Tabellini kodar landet som demokrati om värdet är över 0. [3] Deras alternativa mått på demokratisering kommer från Boix och Rosatos (2001) utbyggnad av Przeworski et als (2000) data. Detta är en binär variabel för "turnover of political power in free and fair elections". (s. 100) Persson och Tabellini beskriver fördelningen av länder som går från autokrati till demokrati, eller inte, eller fram och tillbaka flera gånger: 

"By both measures, political change varies a great deal across countries. Some nations, such as Afghanistan, China, and Morocco, never experience a transition into democracy. Others, like Australia and Canada, start out as democracies from independence, and never relapse into autocracy. Yet others, such as Costa Rica and Denmark, start out autocratic and make a single transition into democracy. Many countries have a more eventful history, however, with intermittent spells of democracy and autocracy. According to the Polity IV measure, Guatemala is the most extreme, having gone through six periods each of democracy and autocracy, since independence in 1839." (s. 100)

Hur kan man då mäta demokratiskt kapital, d, utifrån dessa data? Persson och Tabellini menar att det demokratiska kapitalet kommer i två former. Det första är inhemskt demokratiskt kapital (z), som växer över tid när medborgarna får fler erfarenheter av demokratiskt samhällsliv. Detta gör demokratin mer robust på flera sätt (genom flera mekanismer), som uppbyggnaden av formella och informella institutioner, som politiska partier och sociala normer. Tabellini (2008) har presenterat en formell modell för hur kulturella normer överförs mellan generationerna, och visar hur andra generationens invandrare i USA vars föräldrar kommer från mer demokratiska länder, idag har högre grad tillit, vilket är korrelerat med politiskt deltagande.

De säger att de är "agnostic about functional form" om hur z formeras, och börjar med en enkel modell där z ökar med antalet år som demokrati och vittrar med antalet år som autokrati. Om ∑ är från τ=0 till τ  = t−t_0 och t_0 är startåret, som antingen är år 1800 (när datat börjar) eller året när staten blir självständig, så:

 z (δ)_i,t = (1 − δ)   ∑  (1 − a_i,t−τ) δ^τ 

Diagrammet som jag klistrat in högst upp här illustrerar hur det demokratiska kapitalet utvecklades i Spanien och Sverige sedan 1800 om vi följer ekvationen här och sätter förslitningstakten 1-δ till 0,06. Länderna hade ganska olik politisk historia: Sverige blev demokratiskt först 1910 men förblev då demokratiskt, medan Spanien för första gången blev demokratiskt mycket tidigare, 1870, men också hade en mycket mer volatil historia därefter. Persson och Tabellini laborerar med två olika värden på δ, 0,94 eller 0,99, och med det lägre värdet på δ, alltså högre förslitningstakt på det demokratiska kapitalet, så går Sverige om Spanien i "demokratiskt kapital" runt 1930, snarare än runt 1950 som sker i modelleringen med δ på 0,99.

Den andra dimensionen av demokratiskt kapital är enligt Persson och Tabellini baserad på förhållanden i grannländerna. De definierar detta utländska demokratiska kapital f_i,t som:

 f (ρ)_i,t = ∑ (1 − a_j,t) ϖ (ρ)_t ^i,j
                j≠i
där a är ett mått på demokrati i närliggande landet j, och vikten ϖ tar in avståndet mellan land i (som vi är intresserade av) och landet j. ϖ faller till 0 när avståndet överskrider radius ρ utanför vilken förhållandena alltså inte förväntas påverka det demokratiska kapitalet i land i.

Man kan tycka att måtten är rätt yxiga -- t ex den medvetet naivt formulerade modellen att politiken i land i påverkas lika mycket av alla länder på samma geografiska avstånd, snarare än att detta medieras av land j:s befolkningsstorlek, ekonomiska styrka, militära styrka etc -- och Persson och Tabellini medger också att måtten d och f är "boldly constructed measures of democratic capital". (s. 104) De menar till måttens fördel att de båda är starkt korrelerade med graden till vilken medborgare värderar det demokratiska styrelsesättet i en stor uppsättning länder; på 1990-talet frågade World Value Surveys personer i 60 länder om de höll med om påståendet “Democracy may have problems, but it’s better than any other form of government.”, och benägenheten att hålla med är starkt korrelerad med Persson och Tabellinis mått d och f.

Den empiriska studien börjar med att beräkna sannolikheten för regimskifte: från autokrati till demokrati, eller tvärtom. Här undersöker de betydelsen av det demokratiska kapitalet, BNP per capita och BNP per capita givet politisk regim. Med maximum likelihood-metoder beräknar de rimliga värden på δ och ρ; δ hamnar mellan 0,94 och 0,99 och ρ hamnar på 1 vilket innebär att hela världens länder räknas in i den relevanta referensgruppen. (Vad jag inte fattar är hur en ρ på 1 kan kombineras med års-fixed effects, men men.) [4] Demokratiskt kapital minskar föga förvånande sannolikheten för en autokratisering, och högre inkomst minskar risken att en demokrati autokratiseras. (s. 111) Modellerna kan dock inte förklara majoriteten av sannolikheten att demokratiseras eller autokratiseras: de förklarar ungefär 22 procent av risken att autokratiseras, och hälften så mycket för risken att demokratiseras.

De har en utförlig diskussion om möjliga metodologiska problem med regressionerna, med till exempel random effects-modeller istället för fixed effects, och diskussion om dold heterogenitet med flera möjliga problem. (s. 114-115) Efter denna diskussion övergår artikeln, som är ganska lång, till bestämningsfaktorerna bakom den ekonomiska tillväxttakten, med fokus på demokratins roll. Att vara nära en övergång till autokrati igen har en negativ effekt på den ekonomiska tillväxten i demokratiska länder. (116-121) Att ha inhemskt "demokratiskt kapital" ackumulerat är bra för tillväxten.

Slutsatssektionen börjar med att beskriva det ömsesidiga beroendet mellan den ekonomiska tillväxten och demokratin:

"Our results suggest the possibility of a virtuous circle, of the type mentioned in the introduction. Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability." (s. 123)

Det deskriptiva mönstret, när de klassificerar en stor mängd av världens länder i ett diagram med demokratisk erfarenhet på en axel och BNP per capita på den andra axeln, antyder att alla demokratier har ekonomisk utveckling, men att också en del autokratier har det. Demokrati är då en tillräckligt men inte nödvändig orsak till ekonomisk tillväxt. (s. 123)
 

referens

Torsten Persson och Guido Tabellini (2009) "Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change", American Economic Journal: Macroeconomics, 1:2, s. 88-126.

fotnoter

[1] Ett annat sätt att tänka på den här frågan är att som Kadivar, Usmani och Bradlow fokusera på den folkliga mobiliseringen i en autokrati -- den folkliga mobilisering som i sig kan leda till demokratisering.

[2] Deras makroekonomiska modell ser mycket kort ut som följer. produktionen BNP per gammal person, y, beror på produktivitet A och kapitalintensiteten k. Produktiviteten är A i autokratier och A + θ i demokratier. Varje ung person har inkomsten w. De unga personer väljer att spara k i period t-1 utifrån förväntningar om avkastning som också beror på θ, alltså skillnaden i produktivitet mellan demokrati och autokrati, och p, sannolikheten att landet kommer vara en autokrati i period t. Sannolikheten för ett regimbyte är χ som tar ett värde mellan 0 och 1. Sannolikheten beror på hur många av de gamla medborgarna som engagerar sig för att försvara demokratin, som i sin tur beror på deras avkastning av detta, b som beror på d och θk. d är det demokratiska kapitalet, som "reflects cultural forces related to history or geography that lead to an appreciation of democracy." (s. 94) Sannolikheten för autokrati avtar alltså med d och θ. d har en effekt på kapitalackumulationen indirekt, genom sannolikheten för autokrati p, men inte direkt. 

De menar att länder "sorterar sig" till autokrati och demokrati beroende på om θ är positiv (sortering till demokrati) eller negativ (sortering till autokrati). (s. 96-97) 

[3] De påpekar att den underliggande genomsnittliga förändringen i Polity IV när de kodar ett regimskifte (från 0 till 1 eller 1 till 0) är 8. (s. 100) Med så stora skiften är dikotomiseringen mindre kontroversiell än om skiftena hade varit mindre, om det hade varit en mängd fall som rörde sig från 0 till 1 eller liknande. 

[4] I introduktionen till regressionerna så beskriver de specifikationerna så här: "Some specifications include a number of fixed and time varying controls, xi,t, to reflect country- and time-specific probabilities of a coup or an uprise, corresponding to parameter χ in the model." (s. 107)