Ägande-ojämlikheten i jordbruket har i de stora samhällsvetenskapliga teorierna och modellerna viktiga politiska implikationer. Det handlar t ex om hur godsägare förväntas kunna kontrollera sina underlydande arbetares kultur och politiska tänkande och agerande, något som fått stöd i studier t ex av Chile, Schweiz och Frankrike. Om stor ojämlikhet har politiska implikationer, så följer det också att en minskning av ojämlikheten, t ex genom jordreformer, borde ha effekter.
Statsvetarna Michael Albertus (U of Chicago) och Oliver Kaplan (då Princeton, nu U of Denver) började 2012 en artikel med ungefär en sådan diskussion. Så här introducerar de sitt ämne:
"Scholars have traced rebellion to diverse causes such as economic inequality (Muller and Seligson 1987; Russett 1964), the erosion of subsistence security associated with economic growth and the transition to capitalist labor relations (Huntington 1968; Scott 1976), and citizen grievances over unfulfilled expectations or perceived unfairness in the distribution of benefits from modernization (Gurr 1971). More recent opportunity structure explanations of rebellion have emphasized conditions that favor insurgency such as weak states and rough terrain (Fearon and Laitin 2003) and ‘‘greed’’ explanations have highlighted that the presence of primary commodity exports can provide rebels the motivation and opportunity to support themselves (Collier and Hoeffler 2004)." (s. 199)
Utifrån dessa diskussioner ställer Albertus och Kaplan forskningsfrågan: kan riktade jordreformer (targeted land reform) minska konflikter av typen inbördeskrig? Deras fallstudie handlar om Colombia, ett land med stor agrar ojämlikhet och ett mer eller mindre lågintensivt inbördeskrig sedan 1964. De har ett dataset med nästan en halv miljon jordplättar (plots) som omfördelats mellan 1960 och 2000 [1], och en rad utfallsvariabler som mäter konfliktens intensitet, från 1988 och framåt, framför allt attacker från FARC eller ELN-rebellgrupperna mot offentliga institutioner, samt väpnade konflikter mellan de paramilitära grupperna (s. 205). Mönstret av jordreformer geografiskt sett syns i kartan som jag klistrat in ovan.
Det huvudsakliga resultatet är att halvhjärtade reformer som gav jordlösa på pappret rätt till jord, men inte garanterade detta i praktiken, ökade konfliktintensiteten (liksom i en studie av Brasilien), medan de omfattande jordomfördelningar som genomfördes i avlägsna områden minskade konflikterna. Studiens enhet är kommuner, som det fanns 1014 av i Colombia under perioden. Kontrollvariablerna är tidigare attacker, inklusive av statliga styrkor mot paramilitärer; ett index på problem med bostäder, inkomster och skolgående; ett mått på andelen jordlösa i befolkningen; och ett mått på andelen etniska minoriteter. (s. 208) Vidare, ett index för hur ojämn (rugged) terrängen är, med tanke på att mer komplex terräng underlättar för gerillor att gömma sig, men också ett mått på hur bergig regionen är vilket förväntas ha negativ korrelation med våldet i Colombia eftersom de bergiga regionerna bosattes tidigare och är under starkare statlig kontroll än de lägre djungelområdena. Och befolkningstäthet och ifall kommunen införlivats i staten sent. (s. 210)
De sammanfattar sitt huvudresultat som en "Paradox of Partial Reform": bara de relativt ambitiösa jordreformerna minskar konflikterna; resultaten "suggest that reductions in insurgency most likely occur
through either the reduction of local (i.e., within-municipality) disputes over land, or the alleviation of peasant grievances at a large scale." (s. 227) De menar att det paradoxala resultatet att små reformer ökar konfliktintensiteten drivs av tre mekanismer. Ett , de stora jordägarna minimerade reformeffekterna och när de lyckades med det beväpnade de också paramilitärer för att skydda status quo. [2] Två, mindre omfattande reformer kan ha ökat motsättningarna mellan bönder, mellan de bönder som gynnades och de bönder som inte omfattades. Tre, i linje med en teori om "relative deprivation" kan missnöje med halvdana reformer fått bönder att gå med i gerillan.
Nationalekonomen Felipe González, då verksam vid Pontificia Universidad Católica de Chile och idag vid Queen Mary University of London, studerar i en artikel från 2013 en ganska annorlunda jordreform. Hans historia börjar år 1961 när Latinamerikanska regeringar samlas till Punta del Este-konferensen i Urugyay och bildade Alliance of Progress för att stärka banden mellan USA och Latinamerika och stärka den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika, också för att motverka spillover-effekter från det kommunistiska Kuba. Ett av AoP:s mål, konstaterar González, var att genomföra jordreformer, och för att uppnå detta införde man lån- och biståndsprogram bland annat i Brasilien, Colombia, Ecuador, Paraguay och Chile. Redan 1962 påbörjades i Chile under Jorge Alessandris högerregering (1958-1964) en jordreformprocess, som under Eduardo Freis regering (1964-1970) intensifierades. [3]
González anför fyra skäl till att den chilenska jordreformen 1962-1970 är särskilt intressant och lämplig att studera. Ett, det finns precisa data på hur mycket jord som omfördelades -- och det finns viktiga skillnader mellan kommuner. Två, det finns data, också på kontrollvariabler, för alla chilenska kommuner. Tre, det var staten som höll i jordreformen, inte kommunerna, så lokal politik påverkade inte implementeringen. Fyra, det fanns en bred konsensus om att jordreform behövdes. (Jag fattar inte riktigt varför det spelar roll för designen.) (s. 33)
Designen bygger på att jämföra presidentvalen 1958, före jordreformen, och 1970, efter jordreformen. 1958 är en bra startpunkt eftersom valhemligheten då just införts och folk ganska obehindrat kunde rösta på den de ville rösta på. Det politiska spektrumet var också ganska stabilt mellan 1958 och 1970, med de politiska partierna lättsorterade mellan Vänstern, mitten och Högern. (s. 37-38) Den centrala obroende variabeln är andelen av jorden, mätt i hektar, som omfördelats i kommunen före augusti 1970. Denna variabeln har ett medelvärde om 0.085 med en standardavvikelse om 0.013. 88 av kommunerna hade ingen land omfördelad alls. González kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen i kommunen, statliga utgifter i kommunen, löneutveckling, och socioekonomiska variabler som tillgång till utbildning, elektricitet och varmvatten.
Kommuner med stor jordojämlikhet fick mer omfattande omfördelning på 1960-talet. González använder därför den förexisterande ojämlikheten i kommunen som en instrumentvariabel för effekten av jordreformerna på röstningen: ojämlikheten borde påverka nivån av stöd för vänstern, mitten och högern 1958 och 1970, men inte förändringen mellan 1958 och 1970. (s. 43-44)
Överlag så föll stödet för högern under 1960-talet, men González huvudresultat är att jordreformen ändå var politiskt lyckad: i kommunerna med mer jordreform försvagades högern inte lika mycket som i kommunerna med mindre omfördelning. (En en standardavvikelses ökning av jordreform stärkte Kristdemokraterna med 3-5 procent.) "Although the Alliance for Progress did not prevented the first democratically elected Marxist government, it did diminished the political support for the Left Wing through the implementation of land reform." (s. 64)
referenser
Michael Albertus och Oliver Kaplan (2012) "Land Reform as a Counterinsurgency Policy: Evidence from Colombia", Journal of Conflict Resolution 57: 198-231.
Felipe González (2013) "Can Land Reform Avoid a Left Turn? Evidence from Chile after the Cuban Revolution", The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy 13.
fotnoter
[1] De använder två mått: antingen det kumulativa antalet jordplättar som omfördelats i kommunen sedan 1960, eller antalet jordplättar som omfördelades under det aktuella året. (s. 206)
[2] Så här formulerar Albertus och Kaplan det: "In Colombia, as in other countries with high inequality, powerful landowners blocked extensive land reforms that harmed their interests. This limited the effectiveness of the government’s policies intended to undercut future guerrilla expansion. Elites successfully lobbied for INCORA to focus its efforts at ‘‘those projects least disturbing to the existing land tenure and involving minimal cost’’ (Tai 1974, 294). Instead of promoting government policies that might have reduced guerrilla support, elites instead attempted to retain their land and hire private ‘‘self-defense’’ armies to counter the guerrilla threat." (s. 227)
[3] Om relationen mellan Freis regering och jordreform säger González bland annat detta: "The political and economic intervention of United States in Latin America during the 1960s is well documented: Chile, for example, received more than 743
million US dollars of economic aid through the Alliance for Progress to explicitly avoid presidency of the Marxist Salvador Allende (Taffet 2007). To accomplish this purpose, the United States helped the Christian Democratic Party to win the 1964 presidential election. Then, several structural reforms were implemented in order to address the increasing demand for redistributive policies and Marxism. Land reform was arguably the most visible policy to come out of these reforms." (s. 64)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar