Substantiell demokratisering

Demokratin har många aspekter och beståndsdelar: valrätt, medborgerliga rätter, konkurrens mellan olika partier och kandidater, och så vidare. Sociologerna Mohammad Ali Kadivar (Boston College), Adaner Usmani (Harvard) och Benjamin H. Bradlow (Harvard) jobbar i en ny artikel i Social Forces på det övergripande planet med en enkel uppdelning mellan formella och substantiella aspekter. "while democracies exist everywhere, they do not everywhere exist equally. Beneath the veneer of formal democracy lies substantial variation in the extent to which citizens realize the ideal of self-rule" (s. 1311)

De använder Historical Varieties of Democracy-datasetet (jfr blogginlägget här) för att utforska orsaker bakom varierande utfall i hur substantiell en demokratisering, definierat som demokratisering i världen sedan 1950, egentligen blir. Deras centrala förklaring är väldigt intressant: hur länge man haft en fredlig, pro-demokratisk rörelse före den demokratiska övergången.

"We find that one of the most consistent explanations of variation in substantive democracy is the length of unarmed pro-democratic mobilization prior to a democratic transition. This is not the only explanation our evidence supports, but it is one of the most consistent and powerful. We build on recent work by Klein and Lee (2019) and a case study of Brazil to argue that these movements matter in three ways: first, because movement practices of self-organizing model and enable the reform of state institutions; second, because veterans of the pro-democracy movement are more likely to use state office to deepen democracy; third, because long movements give post-transition civil societies the capacity to demand the deepening of democracy. In an era of anxiety about the antidemocratic proclivities of the mass public, our results are a reminder that ordinary people have advanced the cause of democracy and not hindered it." (s. 1312)

I sin litteraturöversikt skiljer de mellan "elite-led transitions" kontra "transitions from below". Det är riktigt intressant här hur man tänker sig att typen av demokratisering påverkar utfallet i typ av demokratins funktionssätt senare, när den väl är på plats. Så här ger de en överblick över debatten:

"An earlier, influential literature held a pessimistic view about the consequences of protest. These scholars argued that mobilization might force a “pivotal elite” to abort the transition (O’Donnell and Schmitter 1986). Indeed, as Huntington (1984) argued, even if protest succeeded in installing democracy, the resulting regime was likely to be unstable. This negative view of mobilization had its lineage in Huntington’s earlier work about stability and order in developing countries. Huntington (1968) had argued that in the absence of institutions to contain demands for participation, popular mobilization might overload the political system. Similarly, in a report about the governability of democracy to the Trilateral Commission, he and his co-authors warned that the increasing participation of various groups in political activities had inhibited democracy, again by overloading the governing process and by fostering distrust in leadership (Crozier, Huntington, and Watanuki 1975). In this tradition, a recent study of democratic consolidation finds that cooperative transitions produce more durable, higher-quality democracies (Guo and Stradiotto 2016).
Yet several other studies dispute this pessimistic view. These authors argue that democracies emerging from episodes of popular mobilization are more durable (Bayer, Bethke, and Lambach 2016; Kadivar 2018) and that they score higher in measures of electoral and liberal progress (Bethke 2017; Bethke and Pinckney 2016a; Haggard and Kaufman 2016). Specifically, Bethke and Pinckney (2016a) show that democracies that emerge from nonviolent campaigns have higher-quality electoral institutions because they improve the freedom of expression. This literature, nonetheless, remains in the realm of formal democracy." (s. 1314-5)

Det här pappret ska förklara mekanismerna genom vilka rörleser påverkar demokratisn funktionssätt. Det är genom civilsamhället. Klein och Lee (2019) har nyligen teoretiserat tre sätt på vilka civilsamhället påverkar policy. Ett, de bygger parallella institutioner för sina "constituents", som K och L kallar "the politics of substitution". Två, civilsamhället påverkar policies utifrån, vad de kallar "the politics of influence". Tre, civilsamhället påverkar policy genom att gå in i policy-institutionerna och påverka inifrån, "politics of occupation". (s. 1315) 

Kadivar, Usmani och Bradlow menar att det är dessa mekanismer som förklarar varför pro-demokrati-rörelser skapar "djupare demokratier". Detta av tre skäl. Ett, community organizing skapar kompetenta aktivister. Rörelsernas interna praktiker av horisontalism och deliberativ demokrati skapar förebilder för aktivisterna, för hur demokratin i det politiska systemet kan se ut i framtiden. Denna utbildning genom organisationerna motsvarar helt och hållet vad Sven Lundkvist kallade folkrörelsernas funktion som "medborgarskolor", som jag också diskuterar i min bok Världens jämlikaste land?, s. 108-113. Det andra skälet är att långa rörelser skapar en uppsjö av pro-demokratiska ledare. "These movement veterans are embedded in pro-democratic political parties. Upon taking office, they are well placed to build institutions that empower disadvantaged groups. This is the “politics of occupation”. Parties borne of years of struggle will be disposed to deliver to the masses that they mobilized." (s. 1316) För det tredje så skapar rörelserna en stark "politics of influence" också efter demokratiseringen, eftersom ett välorganiserat civilsamhälle ger upphov till positiva spiraler av medborgares aktivitet, "activism begets activism".

Metoden i pappret är regressionsanalys, kompletterat med en fallstudie av Brasilien. Panelregressioenrna av demokratisering 1950-2010 bygger på Geddes et al (2014) definition av demokrati: alla politiska regimer "whose executive comes to power through “direct, reasonably fair, competitive elections”" (s. 1317). För att mäta substantiell demokrati använder Kadivar, Usmani och Bradlow data från Varieties of Democracy-datasetet. De förklarar på ett fint sätt vad fördelarna med V-Dem är för deras syften:

"Unlike existing data-sets, V-Dem measures democracy in multiple dimensions: electoral, liberal, participatory, deliberative, and egalitarian. The first two overlap with traditional indices, but the other three are new. Because they are the three ideals which recur in the literature on substantive democracy, they are our focus in what follows. Each index registers important changes on the road to deep democracy. Deliberative democracy is higher when political elites reach decisions via deliberation rather than appeals to solidary attachments or parochial concerns. Participatory democracy is higher when citizens are actively involved in the political process, through direct democracy and local bodies. And egalitarian democracy is higher when ordinary people face fewer barriers in exercising their formal liberties due to a more balanced distribution of resources." (s. 1316-7 -- se tabell 1 ovan som redovisar de använda variablerna)

För att mäta rörelsernas styrka och längd före demokratiseringen använder de ett dataset om anti-auktoritära mobiliseringar från Kadivar (2018), som använt Chenoweth och Stephans (2012) definition av en "kampanj" (campaign) och Tilly och Tarrows (2007) definition av contentious politics.

Som kontrollvariabler inkluderar de BNP/capita och dess tillväxt;  urbaniseringsgrad: genomsnittlig utbildningsnivå:; och Solts (2016) mått på inkomstojämlikhet. De kontrollerar med en dummy för kolonial historia och även för om landet är oljeproducerande. De kontrollerar också för etnisk fraktionalisering och för grannländernas grad av demokrati, handel, och för det egna landets typ av regim före demokratiseringen. Metoden är autoregressive distributed lag models (ADL), med hänvisning till De Boef och Keele (2008) som jag bloggade om för länge sen här.

Den genomsnittliga längden för den fredliga pro-demokrati-kampanjen före demokratiseringen är 2.20 år. Vid den 90:e percentilen i fördelningen är längden 4 år. Regressionsanalysen antyder att om varje land hade haft en fyra år lång kampanj, hade utfallen blivit mycket mera demokratiska -- se den inklistrade figur 1 ovan.

De följer sin regressionsanalys med en fallstudie av ett "paradigmatiskt fall", Brasilien. De förklarar sitt val av fall så här:

"Paradigmatic cases illustrate an association at its extreme. They are thus fruitful places to identify mechanisms (Gerring 2006). That is to say, because Brazil experienced both a lengthy period of contentious mobilization under authoritarianism and a remarkable deepening of its democracy after the transition to formal democracy. Our statistical results suggest the two are linked, and we therefore expect Brazil to illustrate why." (s. 1328)

Redan på 1970-talet hade Brasilien en bred folklig organisering för demokrati: fackföreningar, grannskapsföreningar, katolska kyrkor, kulturella grupper med flera. Arbetaraktivism och stora strejker i Sao Paulo 1978-79 visade att rörelsen hade klös. Det viktigaste partiet som sprang ur detta civilsamhälle var Arbetarpartiet, PT. Kadivar et al förklarar PT:s roll här, och jag tycker att det är väldigt slående hur starka paralellerna är med Folkpartiet och Socialdemokraterna i Sverige ca 1890-1910:

"The PT’s importance lay in its capacity to articulate social movement demands in the political sphere. The party participated in tightly-controlled parliamentary elections in 1982. After a poor showing, it returned to its base in trade unions and social movements. It was precisely this process of organizational renewal that explains the steady growth of the PT in later periods (Keck 1995)."

Referens
Mohammad Ali Kadivar, Adaner Usmani och Benjamin H. Bradlow (2020) "The Long March: Deep Democracy in Cross-National Perspective" (länk), Social Forces 98(3) 1311–1338, March 2020