onsdag 3 februari 2021

Finansialisering i Sverige


"Finansialisering" är ett mångtydigt begrepp. Vad är det för slags finansialisering som statsvetaren Claes Belfrage och företagsekonomen Markus Kallifatides diskuterar i sin artikel “Financialisation and the New Swedish Model” från 2008? Ja, faktum är ju att titeln har med två stora begrepp, både finansialisering och "den svenska modellen". Inramningen av artikeln börjar med en rätt bred diskussion av de båda. Artikeln börjar med en f-diskussion, så här:

Growing pervasiveness of financial market influence in the economy, ‘financialisation,’ has until recently been understood as a principally Anglo-American phenomenon, primarily associated with shareholder value revolutions in corporate governance, financial disintermediation and labour market flexibilisation. Robert Boyer, in the Regulation School’s endeavour to identify a post-Fordist growth regime, modelled a ‘finance-led growth regime’ on US developments with accumulation driven by credit-based consumption and stabilised by a mode of regulation centring on the interventions of central banks (2000). Stockhammer’s analysis (2008) asserted that accumulation has been financialised also in continental Europe, suggesting the existence of a European ‘finance-dominated accumulation regime’ (see also Kiefer and Rada, 2015). While he suggested that the European regime could be more stable than suggested by Anglo-American experiences, thanks to which debt-led consumption would be less prevalent and buttressing public expenditure greater, Stockhammer, nevertheless, correctly warned about the illusory stability of financialisation in Europe, the crisis of which soon followed (Lapavitsas, 2009). (s. 875-6)
Belfrage och Kallifatides menar i enlighet med detta att den svenska ekonomin idag efter den globala finanskrisen 2008 är mindre stabil och mindre gynnsam än vad t ex Sven Steinmo (2010) och Andreas Bergh (2014) menat i optimistiska utvärderingar. I det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet var produktivitetsutvecklingen positiv och vinsttillväxten god, säger B och K, men i den andra halvan av 00-talet har produktiviteten saktat ner och profiterna framför allt tagit fart i den finansiella sektorn.

De menar att en fundamental instabilitet har vuxit fram i den svenska tillväxtmodellen:

"In fact, the Swedish growth model is rapidly becoming debt-led, a configuration in stark contrast with the famous Swedish model of the 1960s emphasising rationalising investment policies, export-led growth, central wage-bargaining and commitment to full employment and redistribution through a decommodifying and universal welfare state. The abandonment of investment policies along with conservative monetary policy and shareholder value-influenced corporate governance have weakened the competitiveness of the main export firms, only partly sustained by a continuous reduction in
the real labour wage share. Meanwhile substantial profits accrue in a financial sector primarily concerned with capturing rather than creating value, as suggested by Hein’s (2012) notion of ‘profits-without-investment’. However, in the Swedish case, rather than this (yet) affecting industrial capacity, it is impacting upon the housing sector wherein investment in new housing has been very low for over two decades." (s. 876)
Intressant nog polemiserar de också med Pontusson och Baccaros (2016) syn på Sverige som en balanserad tillväxtmodell med både tillväxt av konsumtion och exporter; kanske beror skillnaden, säger B och K, på att P-B:s data tar slut 2007 vilket enligt B och K är ungefär när den svenska tillväxtmodellen verkligen skiftar till en finansialiserad, skulddriven bana. B och K menar att även om reallönerna ökat i Sverige på ett aggregerat plan, så har de inte gjort det om man tar hänsyn till nedskärningar i välfärden (? oklart) och till stigande huspriser som KPI inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till.

De har en rätt lång utveckling om reguleringsteori som inte är så viktigt här, men sen kommer de till finansialiseringens betydelse i denna teoribildning och ger då utifrån van der Zwan (2014) en intressant definition av finansialisering: det är en situation

"‘in which finance has become the dominant function in the economy and has extended its influence to other areas of life (e.g. social and political)’. This structural transformation derives from historically specific policy reforms, for instance financial deregulation and liberalisation (of e.g. the capital account and financial markets), corporate governance (towards the shareholder value paradigm) and the welfare state (notably pensions). Yet, often such reforms are also associated with neoliberalism." (s. 879)

Hur hänger finansialisering och nyliberalism ihop? Det är inte helt lätt: 

"Financialisation is a process of structural transformation involving the reshaping, although never entirely, of logics of accumulation and institutional performance towards finance and risk (Belfrage, 2008), while neoliberalism is an ideology centring on an ethic of competition and associated with a set of policy ideas (Amable, 2011). However, neoliberalism and financialisation are often closely interrelated in the articulation of specific regimes of accumulation." (s. 879)
Utifrån reguleringsteorin för de också en mycket intressant diskussion om tillväxtmodeller och tillväxtregimer:

"A historically specific assemblage of accumulation regime and mode of regulation is known, in Regulation Theory, as a ‘growth model’; considered as an ideal type, at a higher level of abstraction, such assemblages are known as a ‘growth regime’. Analyses of financialisation have given rise to a range of conceptions of financialised growth regimes, sub-types of growth regimes and growth models." (s. 880)

De diskuterar tre sådana postfordistiska tillväxtregimer. Den första är den finansledda tillväxtregimen som Boyer (2000) kartlade för USA med "shareholder value" och förväntningar om hög avkastning på investeringar som centrala delar. I Europa skiljer Stockhammer (2016) på två tillväxtregimer: den neomerkantilistiska och den skuldledda. Tyskland är arketypen för den första, med ökad produktivitet, löner som inte stiger i takt med den, och exportdriven tillväxt. Den skulddrivna tillväxten utmärkte Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien. Båda typerna av regimer har sina egna kristendenser, menar reguleringsteoretikerna (t ex Bieling, Jäger och Ryner 2016) och B och K med dem.

En central fråga för Belfrage och Kallifatides artikel blir därför: stämmer det, som det framstår från en del nyare forskning, att Sverige har en mer stabil, mindre krisbenägen tillväxtmodell idag, post-2008? De tar i en fotnot upp Fredrik Andersson och Lars Jonung som i en artikel i Ekonomisk Debatt 2015 hävdat att vi har en ekonomi med återkommande finanskriser, men menar att den jämförande litteraturen ser Sverige som en stabil modell, och att det därför är viktigt att granska denna tillväxtregim, för att se om den kan stå förebild också för andra länder. (s. 881)

1998-2007 hade Sverige låg inflation och hög produktivitetstillväxt, men också hög arbetslöshet. (Lite oklart hur man definierar "låg" och "hög" i de här olika måtten, men men.) Den höga produktivitetstillväxten står också i centrum för de positiva utvärderingarna hos Bergh (2014) och Steinmo (2010). Erixon (2011) är mer skeptisk i sin utvärdering och menar att tillväxten då berodde på en konkurrenskraftig gruvsektor (? extractive sector) som tjänade på en svag krona, och på några organisatoriska och teknologiska styrkor, centrerade kring telekomjätten Ericsson, som levde kvar från den tidigare svenska modellen. Erixon pekar också på en svaghet i en känslighet för finanskriser, som krisen 1991-93 som utlöstes av en räntehöjning i Tyskland. Hos Buendia och Palazuelos (2014) är 90-talskrisen symbol för  ett skifte mellan en gammal ackumulationsregim och en ny. Den nya tillväxtregimen* utmärks enligt Schnyder (2012) av inflöden av globalt kapital framför allt till högteknologiska små och mellanstora företag vilket bidragit till en strukturell omvandling av ekonomin. Det låter ju bra men B och K menar dock att detta också kan stärka instabiliteten i ekonomin och menar också att det kortsiktiga kapitalet kan ägna sig mycket åt spekulation (köp billigt, sälj dyrt) snarare än investeringar i real ekonomisk utveckling. När de visar investeringarnas utveckling i fasta priser sedan 1981 ser det dock ganska positivt ut -- Fig. 2, ovan -- med stigande utgifter i investeringar.

De går över till att beskriva finansialiseringen av den svenska ekonomin, så här:

"Sweden has become a tax haven for capital and money managers attracting massive capital inflows (Schnyder, 2012, p. 1136). Capital flows are attracted by generous tax deductions for super-high income earners (private equity firm partners, senior accountants, etc.), low corporate taxes, almost abolished property and other wealth taxation, completely abolished gift and inheritance taxation, and, perhaps most importantly, a general government guarantee extended to the major banks implying a substantial wealth redistribution from taxpayers to the four major banks.4 This clearly parallels developments in the USA and the UK, albeit with some time lag. Stockholm has thus developed into a regional financial centre. In fact, the creation of Financial Centre Stockholm (Finansplats Stockholm) has been an explicit ambition of governments from both sides of the political spectrum since the
mid-1990s. Sweden’s four big banks now dominate the banking sectors in the Baltics and have substantial operations in the other Nordics. Some 40% of Swedish banking assets are held outside Sweden (Sveriges Riksbank, 2015, p. 5)." (s. 884)

Finanssektorn står för 4.6 procent av BNP men bankernas verksamhet är mycket omfattande och  som andel av BNP är deras storlek bara marginellt mindre än Schweiz och Nederländerna, och lika stort som Storbritannien, kända finans-ekonomier. Diagrammen 3 och 4, nedan, visar bankernas utlåning relaterat till BNP och deras vinster relaterat till BNP.


Åren 2005 till 2014 så var de rapporterade vinsterna i finansiella företag totalt sett större än de samlade vinsterna i alla icke-finansiella företag -- ett slående faktum. I Tyskland stod finansiella företag under samma period för 48 procent av vinsterna, i Storbritannien 47 procent och i Nederländerna 32 procent. ATt finanssektorn är så lönsam backas upp av att staten garanterar att de inte ska gå i konkurs (too big to fail): dessa garantier var enligt en rapport från Finansinspektionen från 2015 från 1998 till 2014 värda 26 miljarder kronor om året. Det blir totalt sett 442 miljarder vilket kan jämföras med bankernas totala vinster under samma år på 668 miljarder. (s. 886) "In other terms, wealth redistribution from taxpayers to banks amounts to two-thirds of all banking profits in Sweden during this period. We hence assert that the financial sector has been extraordinarily aided by state-sponsored wealth redistribution ever since the financial crisis of 1991–93." (s. 886) Bankerna betalade 1998-2015 165 miljarder kronor i skatt, ungefär 2 procent av statens skatteinkomster i slutet av perioden. 

Svensk företagsstyrning (corporate governance) har allt mer gått till shareholder value maximization, till skillnad från det system som växte fram på 1930-talet: "The corporate governance regime under the
old Swedish model asserted that large corporations ultimately should be responsive to society rather than shareholders or managers alone (Collin, 1998; Agnblad et al., 2001). " (s. 887) Sedan 1980-talet har med kapitalmarknadsavregleringar och globaliseringen av kapitalet förändrat detta, till ett kortsiktigare sätt att styra företagen (Reiter 0203; Nachemson-Ekwall 2012; Henreksson och Jakobsson 2012). Dock är de flesta av de största företagen fortfarande ägda av traditionella familjeägare -- familjedynastier, banksfärer och så. Till exempel så kontrollerar Investor och Industrivärden tillsammans Ericsson, ett av de viktigaste exportföretagen. (s. 888) Men Belfrage och KAllifatides har en väldigt intressant diskussion om vad man skulle kunna kalla de "mjukare värdena" vad gäller företagsstyrning, alltså att det inte bara handlar rent konkret om vem som äger vad, utan också om ideal och idéer om hur företag ska styras:

"The existence of these seemingly different categories of owners has led to a tendency in the Swedish business press to contrast (domestic) ‘owners of flesh and blood’ with (global) ‘faceless’ or ‘irresponsible’ institutional capital (Jansson, 2013). Empirical research has nevertheless shown that ‘short-termist’ capital is gradually gaining more influence over Swedish senior management and organizational practices through aligning corporate reporting to financial market expectations and directing top management attention to these markets (Tengblad, 2004). Financial targets and related discourses are thus disseminated through the hierarchical layers of the organization (Blom, 2007),
shaping the very identity of the corporate manager (at least among stock market-listed companies) (Larsson, 2008)." (s. 888)
Det pågår en dragkamp om "the shareholder revolution" i Sverige, menar de, och denna dragkamp blir uppenbar t ex i konflikter om uppköp och ägande.

De går vidare med en diskussion om penssionssytemet och dess förändringar sedan reformen 1998. "occupational pension schemes have been reformed from being based on defined benefit to defined contribution principles, and are now managed by corporatist mutual insurance companies in accordance with portfolio investment strategies. " (s. 888) De sänkta ersättningsnivåerna i den allmänna pensionen ökar också folks incitament att spara privat vilket särskilt när räntorna är låga ger en skjuts till finansialiseringen.

Detta hänger också ihop med bostadspolitiken. De menar, förvånande för mig, att "three decades of housing-related reforms and politico-economic developments have turned the Swedish housing market into arguably the most liberal among the advanced capitalist economies (Hedin et al., 2012). " Billiga lån, privatiseringar av bostäder och begränsat byggande har gett starka incitament att spekulera på bostadsmarknaden. Blandnigen av det gamla regleringssystemet och den nya liberalismen kallar Brett Christophers (2013) ‘a monstrous hybrid system’. Bostadsrättspriser gick upp 250 procent från 2005 till 2015.



Referens
Belfrage, Claes and Markus Kallifatides. (2018). “Financialisation and the New Swedish Model”. Cambridge Journal of Economics 42: 875–899.

Fotnot

* Olika forskare som refereras här använder av allt att döma lite olika terminologi. Jag är inte helt säker på vad skillnaden mellan tillväxtregim och ackumulationsregim är.

Inga kommentarer: