torsdag 14 december 2017

Inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015


Från Pikettys ojämlikhetsforskningsfabrik i Paris har det nu också kommit en studie av utvecklingen av inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015, författad av doktoranden Marc Morgan. Brasilien är känt för att vara ett av världens mest ojämlika länder, och så det har ett särskilt intresse att göra precisa beräkningar där. Detta har dock inte gjorts, menar Morgan, eftersom tidigare studier använt hushållssurveys vilka underskattar ojämlikheten och kapitalinkomsternas roll. Detta är eftersom de rika inte vill ge bort information om sina inkomster och tillgångar; eftersom de inte vill ägna tid åt att prata med intervjuare; och eftersom intervjuarna kanske inte ens kommer åt de rika, i deras "gated communities" (s. 3) Morgan använder DINA-ramverket, Distributional Income National Accounts, som kopplar ihop makronivån och mikronivån så att man ska kunna se precis hur ekonomisk tillväxt omsätts i ökade inkomster på olika platser i fördelningen. Därmed är det ett inkomstbegrepp före skatter och transfereringar som används, och Morgan försvarar detta kanske med lite överdriven energi -- det är såklart legitimt, men det är inte fel med nettobegreppet heller, det beror bara på vilka frågor man vill ställa. Morgan sågar också Gini-koefficienten och andra "syntetiska" mått på inkomstfördelning, som han menar inte visar den faktiska utvecklingen på ett bra sätt, och förespråkar istället mått av typen botten 50 procentens andel av inkomsterna, etc. Helt i Pikettys anda med andra ord.

Vad gäller data så kombinerar han surveydata och skattedata, vilket är intressant. Eftersom de två typerna av data skapas på så olika sätt så omfattar de mycket olika saker, och ger olika bilder av inkomsterna. Diagrammet nedan illustrerar detta vad gäller den bild av totala inkomster i landet som man får beroende på vilken källa man kollar på och vilka justeringar man använder.


Huvudresultaten visas i Figur 2, som återgivits ovan. Inkomstojämlikheten är hög, den decil med högst inkomster drar in ungefär 55 procent av inkomsterna att jämföra med ungefär 30 procent i Sverige. Det är inte så överraskande. Vad som är mer överraskande är väl hur stabil andelen är under perioden 2001-15. Som Morgan konstaterar i inledningen så utmärkte Brasilien sig under 2000-talet för att för första gången sedan 1960-talet ha en arbetarparti-regering, ledd av Lula, som bl.a. införde en relativt ambitiös minimilön, och det hyllade transfereringsprogrammet Bolsa Familia. Några sådana jämlikhetsökande effekter syns inte i Figur 2. Morgan påpekar också att de lägsta 90 procenten i Brasilien har inkomster i samma storleksordning som de lägsta 20 procenten i Frankrike, något som skvallrar om bristen på en stor "medelklass" -- i alla fall jämfört med en europeisk standard (s. 15).

Vad gäller att man inte ser effekterna av Lulas politik, så gör Morgan följande kalkyl (s. 16f). De sociala transfereringarna -- inklusive Bolsa Familia -- utgjorde i slutet av 2000-talet ungefär 1.5 procent av nationalinkomsten. Om man antar att de helt gick till botten 50 %, och helt finansierades av skatter på topp 10 %, så minskade de toppdecilens andel från 55.3 till 54 procent, och ökade bottenhalvans andel från 12.3 till 14 % år 2015. Transfereringarna är helt enkelt för små för att synas i makroperspektivet. De har gjort stor skillnad för fattiga hushåll, men har inte varit så stora i termer av pengar att de syns på ett tydligt sätt i de aggregerade siffrorna. Transfereringarna ökade från 0.3 procent av BNP år 2001 till 1.5 procent år 2015, men det är fortfarande lågt. Som jämförelse så var i Sverige år 1930 enligt Lindert (1994) transfereringarna 2.6 procent av BNP. Med ett bredare begrepp om "social benefits to households", som inkluderar både direkta transfereringar i pengar och socialförsäkringar, så är enligt OECD denna posts andel av BNP i Brasilien runt 15 procent, vilket visas i diagrammet nedan.


Här ser statens omfördelande aktivitet mycket högre ut än vad Morgan räknar med. Brasilien ser också mycket mer omfördelande ut med sina 15 procent än Costa Rica och Chile runt 4 procent eller Mexiko med 2.5 procent.

Morgan spårar den mycket höga ojämlikheten i Brasilien tillbaka till landets historia. Det var 1888 det sista landet i västra hemisfären att avskaffa slaveri. Och medan man blev republik 1889, så var det en republik dominerad av överklassen i de södra och sydöstra provinserna, framför allt Rio de Janeiro och Sao Paolo (som idag står för 50 % av nationalinkomsten, i ett land med 27 provinser). Sao Paolos kaffe-oligarker fortsatte att dominera politiken med ett system av klientelism. 1900-talets politiska turbulens, med en rad av abrupta regimskiften, ledde aldrig till någon konsekvent omfördelningspolitik. Inte minst så var graden av illitterata länge hög, och det offentliga utbildningssystemet svagt.

Slutligen så diskuterar han den politiska utvecklingen 2001-15, från Cardosos högerregering till 2003 till arbetarpartiregeringar under Lula och Dilma. 2000 till 2015 så ökade den reala medelinkomsten med 18 procent, men den reala minimilönen med 64 procent. Socialförsäkringar som pensioner indexerades också till minimilönen, och den indirekta ojämlikhetsminskande effekten av detta kan ha varit större än den direkta effekten genom minimilönerna i sig (s. 22).


Referens

Förmögenhetsojämlikhet i USA 1949-2013


Tre ekonomisk-historiker från Bonn har ett nytt paper om ojämlikhet i inkomster och förmögenheter i USA 1949-2013. Inte direkt outforskade ämnen (Piketty och Saez, Piketty och Zucman 2014, osv). Det nya med Kuhn-Schularick-Steins (KSS) studie är att de tagit fram Survey of Consumer Finances (SCF) som gjordes av forskare på University of Michigan 1948-1977; medan SCF:s gjorda sedan 1983 har använts i forskningen, framför allt av Edward Wolff, så hade de tidigare inte använts. De ledande metoderna i litteraturen om inkomst- och förmögenhetsojämlikhet är för inkomsterna skattedata och för förmögenheter kapitaliserade skattedata. I inkomstskattedatat saknas dock, säger KSS, låginkomsttagare som inte betalade skatter, och "non-filers". Liknande så fattas i ens beräkningar av förmögenheter baserat på kapitaliserade skattedata typer av förmögenhet som inte beskattas.

När toppinkomststudier baserat på skattedata, Kuznets gamla metod, slog igenom med dunder och brak för femton år sedan så var argumentet för den typen av data inte minst survey-studiers tillkortakommanden i att de missar toppinkomsttagare, som tenderar att tacka nej till att intervjuas om sin privatekonomi, och kapitalinkomster. Nu kommer KSS ironiskt nog och vänder inklusionsargumentet på andra hållet: surveys kan, säger de, vara bättre än skattedata på att fånga låginkomsttagarna. [1]

Huvudresultatet i studien är att visa hur medelklassen -- här definierad som 25:e till 75:e percentilen i inkomstfördelningen -- varit den stora förloraren på den ökade inkomstojämlikheten sedan 1980-talets början. På 1950- och 60-talen gick 40 cents av varje dollar i ökad nationalinkomst till medelklassen, medan toppdecilen fick 30 cent. Sedan 1970 har fördelningen istället varit 15 cents till "medelklassen" och 75 cents till den översta decilen. (Piketty i sin bok refererar till den översta percentilen som "the dominant class" och percentilerna P90-P98 som "the wealthy class".)

KSS utforskar också relationen mellan inkomst- och förmögenhetsojämlikhet. Om inkomstojämlikheten ökar bör också förmögenhetsojämlikheten öka, om de rika sparar av sina ökade inkomster. KSS visar dock att de två måtten inte korrelerat helt och hållet sedan 1949 i USA. Inkomstojämlikheten ökade kraftigt på 1980-90-talen men förmögenhetsojämlikheten var 2007 knappt högre än den var 1971. Nyckeln är skillnaden i vad de rika äger, och vad medelklassen äger. För de rika är priser på aktier och andra värdepapper fundamentala för förmögenhetsutvecklingen, medan medelklassens förmögenheter framför allt är deras bostäder. När bostadspriserna ökar mer än aktiepriserna gynnas alltså medelklassen relativt mer än överklassen.

Fotnot
[1] Pappret kommer presenteras i Paris i övermorgon; på samma konferens deltar R. van Ooijen, Eduard Suari-Andreu och Rob Alessie från universitetet i Groningen som pekar på kontrasten mellan surveydata och kapitaliserade inkomstdata och menar att problemet med surveydata är att man tappar bort de rikaste, medan problemet med kapitaliserade inkomst-metoden är (a) att man överskattar ojämlikheten om de rika har högre avkastning på sina tillgångar än vad andra har, och (b) att man missar en del förmögenhetskategorier. Deras data är å ena sidan en surveystudie med förmögenheter för ungefär 2000 holländska hushåll per år 1993-2016, och å andra sidan ett dataset med 200 000 holländska hushåll från Statistics Netherlands där de har uppgifter om tillgångar, skulder och kapitalinkomster. De kan därmed med dessa källor beräkna ojämlikheten både med survey-metoden och k.i.-metoden, och jämföra resultaten. (Fagereng et al 2015 gör något liknande, fast bara med två typer av tillgångar: aktier och obligationer.)

Referens
Moritz Kuhn, Moritz Schularick and Ulrike Steins (2017), "Income and Wealth Inequality in America, 1948-2013", CEPR Discussion Paper 20547. (pdf här)

torsdag 16 november 2017

Arbetarpartiernas väljare 1911-1940

Gösta Carlsson undersökte i en artikel 1963 arbetarpartiernas röster i valen 1911-48. Före 1911 var rösträtten alltför begränsad, men för 1911-40 finns både bra valstatistik och bra yrkesstatistik. Carlsson använder följande klasschema:
  1. Överklass, övre medelklass, socialgrupp I enligt den från 1924 tillämpade snävare begränsningen
  2. Medelklass, företagare. Innesluter företagarna i socialgrupp II jämte vissa mindre grupper.
  3. Medelklass, tjänstemän. Omfattar stats- och privatanställda tjänstemän i socialgrupp II.
  4. Medelklass, jordbrukare. Omfattar bönder och arrendatorer samt hemmasöner.
  5. Industriarbetare. Hit har också förts tjänstemän i socialgrupp III.
  6. Jordbruksarbetare
Fördelningen ser ut så här:

1932 fattas i tabellen; "som ett led i en aktiv konjunkturpolitik slopades yrkesbearbetningen detta år" (sic!, s 176).

Arbetarpartiernas stöd i väljarkåren ökade från 28.5 procent år 1911 till 58 procent år 1940. Varför? Carlsson anför två möjliga scenarios. (1) Tillväxten berodde helt och hållet på att grupper som var mer benägna att rösta på arbetarpartier, ökade sin andel av väljarkåren. (2) Tillväxten skedde genom idé och impulsspridning till andra grupper än de som från början röstade på arbetarpartier. Få, säger Carlsson har gjort bedömningar av vilken effekt som var större. (s 180) Tingsten (1941) menade att SAP från 1890-talets slut och 1914 blev företrädare för huvuddelen av arbetarklassen och en del av de fattiga jordbrukarna. Enligt Tingsten växte SAP efter 1920 inte minst genom att deras stöd bland lantarbetarna ökade.

Carlsson dekomponerar arbetarparti-röstningen där R är observerad röstandel för arbetarpartierna, k_1 är röstandelen inom varje yrkesgrupp och n_1 är yrkesgruppens andel av befolkningen.
Han definierar mättnadsnivå S som
S  = n_1*k_1 + ... + n_6*k_6
Och R:
R=P(n_1*k_1 + n_6*k_6) = PS
där P är en siffra mellan 0 och 1 som får variera för varje val. 1940 är P=1. Carlsson ser S som potentiella röster för arbetarpartierna inom varje block, och P som "impulsspridningen".


"Impulsspridningen" står för mellan 2/3 och 3/4 av den totala ökningen, menar Carlsson, som säger sig vara förvånad över att yrkesförskjutningarna står för en så pass liten del. (s 183)

Han kollar också på valdeltagandets roll, men mer intressant för mig är när han undersöker den regionala variationen, för valen 1911, 1924 och 1940. Han jämför faktisk arbetarpartiröstning per valregion med förväntad arbetarpartiröstning utifrån klass-sammansättningen i regionen, och kollar på felen. Korrelationen mellan förväntad röstning och faktisk röstning ökar över tid, något som Tingsten redan observerat i Stockholm, och Carlsson förklarar detta med socialt tryck och ett slags social accelerator: i områden där många röstar på arbetarpartier, blir det sociala trycket att också för andra samhällsklasser att rösta SAP eller SKP starkare över tid från 1911 till 1940. (s 190f) Carlsson går också vidare med att kolla på detta för varje region. Det ser vi i tabell 5:



Referens
Gösta Carlsson (1963) "Partiförskjutningar som tillväxtprocesser", Statsvetenskaplig Tidskrift.

lördag 4 november 2017

Sutchs kritik av Pikettys USA-data

Mina kollegor och jag har skapat ett nytt dataset om förmögenheter i Sverige år 1750, 1800, 1850 och 1900, baserat på ungefär 5000 bouppteckningar. I en artikel i Economic History Review har vi presenterat våra beräkningar av ojämlikheten i ägande. Där ville vi också jämföra med andra länders långsiktiga utveckling. Jag gick igenom den tidigare litteraturen för att ta fram de jämförande siffrorna. En given referens var Thomas Pikettys Capital in the 21st Century, där han samlat historisk statistik från tidigare forskning framför allt om Frankrike, Storbritannien och USA, men även Sverige på lång sikt, utifrån Roine och Waldenström (2009). Bekvämast för mig vore då förstås att se Capital som en one-stop-shop, och helt enkelt ta alla siffror för de tre andra länderna därifrån. Men jag har ju läst Hanson Jones epokgörande studie av USA 1774, som efterföljande som Lindert och Williamson och Shanahan och Correll använt och justerat på olika sätt. Och jag har läst Lindert (1986) som tog fram förmögenhetsspridningen i Storbritannien på lång sikt. Och när jag jämförde vad jag hittade i dessa studier med siffrorna i Pikettys jämförande dataset, som refererade tillbaka till Hanson Jones och Lindert, så hittade jag avvikelser. Det var oroande. När vi gjorde vårt diagram där vi jämför toppdecilens andel av de totala privata förmögenheterna i Sverige med Frankrike, Storbritannien och USA använde vi därför Carole Shammas (1993) genomskinliga bearbetningar av Hanson Jones data för 1774 och folkräkningen 1870 för USA, och Lindert (1986) för Storbritannien 1740-1870. För åren från och med 1900 använde vi Pikettys samling. Resultatet syns i diagrammet nedan.


Jag grävde aldrig vidare i avvikelserna mellan uppgifterna i originalforskningen -- Hanson Jones/Shammas, Lindert -- och Piketty (2014). Men nu har en veteran inom amerikansk ekonomisk historia, Richard Sutch, skrivit ett paper som är en grundlig genomgång av Pikettys behandling av statistiken på förmögenhetsspridning i USA. Vad som kommer fram vad gäller olika "justeringar" är delvis hårresande, även om resultaten, alltså vad statistiken visar, egentligen inte förändras -- egentligen, som Pseudoerasmus påpekat på twitter, så är den mer korrekta bilden som Sutchs statistik visar "mer Piketty än Piketty själv", på så sätt att den bättre passar med Pikettys teoretiska-politiska argument. Inte desto mindre är den metodologiska kritiken/källkritiken bra och viktig. Vad är det då som Sutch säger?

Toppercentilen på 1900-talet
Den empiri som Piketty använder om förmögenhetsspridningen i USA på 1900-talet är (1) Kopczuk och Saez (2004) analys av arvsskattedata från 1916 och framåt, och (2) den "Survey of Consumer Finances" (SCF) som centralbanken Federal Reserve genomfört 1962, 1969, 1983, 1989, 1992, 1995, 1998, 2001, 2004, 2007, 2009, 2010 och 2013. SCF har analyserats av Edward Wolff i en rad studier. Arvskattedatan och SCF-datan har viktiga skillnader i metod, framför allt att arvsskatten ger information om förmögenhet per individ medan SCF ger information per "spending unit", i praktiken hushåll. Piketty (2014, s. 56) menar att hushållsdata alltid ger högre ojämlikhet, eftersom makar då kombinerar sitt ägande. Eftersom han också menar att SCF-datan är mer pålitlig, och arvskattedatan ger en lägre förmögenhetsspridning, så justerar Piketty arvskattedatan för att kunna använda dem före 1962 i en enda tidssserie tillsammans med SCF-datan för 1962-2013. Justeringen verkar vara helt ad hoc: vid det överlappande året 1962 så ger SCF en toppercentil-andel av förmögenheterna som är 25 procent högre än arvsskattedatan, och därför applicerar han en multiplikator på arvskattedata-skattningarna på 1.25. För 1916-29 använder han oförklarligt en annan multiplikator, 1.2 (Sutch, s 592). Sutch är starkt kritisk till antagandet att fördelningen av förmögenhet inom hushåll är så pass konstant över tid att man kan använda i princip samma multiplikator hela tiden -- jag återkommer till det.


Sutchs figur 1 visar Kopczuk och Saez skattning, den prickade linjen, och Wolffs skattning baserad på SCF, feta prickar, tillsammans med Pikettys blandning. Om det enda problemet hade varit Pikettys uppjustering av arvsskattedatan med 1.2-1.25 så hade det varit en sak -- sådana pragmatiska/godtyckliga justeringar görs i de många makrohistoriska studier med långa tidsserier. Men här kommer också en del andra konstigheter fram. 1962 justerar Piketty av oklara skäl ner Wolffs skattning av p99:s andel med 2 procentenheter, och för 1974 simulerar P fram en siffra baserat antagligen på den nedåtgående trenden i arvsskattedatan. Därefter interpolerar han en rak linje från den simulerade siffran för 1974 till SCF-datapunkten för 1989. Det gjordes inga SCF-surveys på 1970-talet, så så sett kan jag förstå att P simulerade en punkt för 1974; trenden i ojämlikhet är i princip identisk oavsett om man skattar den med arvsskattedata eller med SCF, så att interpolera SCF utifrån trender i arvsskattedatan ser jag inte som något stort problem. En lite märklig grej som P gör därefter är att han tar decennie-snitt, baserat på olika många år för olika decennier -- för 1960-, 1980- och 2000-talen för ett enda år var (1962, 1989, 2007). (Sutch, s 593) Det ser jag som lite konstigt -- vi blir av med en massa intressant variation -- men inte som något direkt problem.

Sammanfattningsvis tycker jag inte att Pikettys skattningar av toppercentilens andel under 1900-talet är farliga. Vi kan definitivt diskutera hållbarheten i justeringsfaktorn med 1.2-1.25, men ska man kombinera två olika metoder (arvsskattedata, SCF-data) med olika nivåer men samma trender så måste man göra någon slags justering, och det var nog den rimligaste han kunde göra givet vad som fanns då. Ned-justeringen 1962 med 2 procentenheter är konstig men gör knappast någon skillnad. Simuleringen 1974 kan man haja till för men att imputera utveckling mellan datapunkter baserat på trenderna i en variabel som mäter samma sak med en annan metod och därför har andra nivåer men samma trend, ser jag inte som något problem. Dock ökar problemen därifrån.

1800-talet
Föga förvånande är det svårare att mäta förmögenhetsfördelningen på 1800-talet än på 1900-talet. För USA på 1800-talet har Piketty egentligen bara en enda datapunkt, Lee Soltows (1975) analys av förmögenhetsräkningen år 1870. Soltows metoder är i princip alltid lite förbluffande så här i efterhand -- t.ex. hans studie av fattiga och rika i Sverige 1805-1855, eller den om förmögenhetsojämlikhet i Finland 1800, eller den om Sverige runt 1800. I sin analys av förmögenhetsräkningen 1870 gjorde Soltow ett "spin sample" baserat på de fysiska mikrofilmerna av räkningslistorna.
"Soltow marked a spot on the glass screen of the microfilm reader, turned the crank a half turn, and sampled the individual whose name fell on the marked spot provided it identified a male 20 years old or older (Soltow 1975: 4–5). He proceeded in this fashion through all 1,761 rolls of microfilm for the 1870 Census!" (Sutch, s. 594)
Soltow beräknade utifrån detta att bland vuxna män så ägde den rikaste procenten 27 procent av förmögenheterna. Piketty räknar upp detta med 1.2 för att simulera hushållsdata. (s 594) Då ägde den rikaste procenten (av "hushållen") 32 procent år 1870, vilket implicerar en stor ökning till 45.1 procent år 1910, utifrån Pikettys tidigare diskuterade justering av Kopczuk och Saez. En sådan ökning talar P mycket om i de narrativa delarna av sin bok, om skenande ojämlikhet under den så kallade "gilded age"; rubriken på Krugmans recension i NYRB var följdaktligen "Why We're in a New Gilded Age".

Beräkningen för 1870 har sina problem, men mycket värre är att Piketty anger en siffra för 1810 som är rent fiktiv, resultatet av en hundra års interpolering från 1774 (17 procent för toppercentilen) till 1870! Som Sutch helt riktigt påpekar: att linjärt interpolera över en så turbulent tid är oerhört problematiskt. (s. 595)

Toppdecilen
Också Pikettys skattningar för toppdecilens andel är märkliga. För 1870 anger han Soltows siffra, via Lindert, på 71 procent; här avstår Piketty inkonsekvent nog från att applicera den individ-till-hushåll-multiplikatorn på 1.2 som han annars använt. (s 596) Med en sådan multiplikator så hade Piketty fått fram att ojämlikheten minskade mellan 1870 och 1910 -- vilket förstås inte passar med hans story.

Mellan 1910 och 1970 har Piketty egentligen inga data på toppdecilens andel av förmögenheter -- så rik är inte informationen från arvsskattedatat eller SCF-datat. Då gör han en mycket konstig grej och tar helt enkelt toppercentilens andel och slår på 36 procentenheter. Varför skillnaden mellan P99 och P90-99 just ska vara 36 procentenheter förklarr han inte; i Soltows skattning för 1870 är det t.ex. 43 procentenheter.

Diskussion
"Very little of value can be salvaged from Piketty's treatment of data from the nineteenth century." (s. 597)

Sutch går vidare med att konstatera att sedan Pikettys bok 2014 så har det kommit bättre studier av förmögenhetsspridningen. För 1870 har IPUMS-projektet gjort ett mycket bättre dataset än det som Soltow använde, och för 1900-talet så har Saez och Zucman (2016) använt den kapitaliserade inkomst-metoden för att beräkna förmögenhetsspridningen 1912-2015.




Referenser
Richard Sutch (2017) "The One Percent across Two Centuries: A Replication of Thomas Piketty’s Data on the Concentration of Wealth in the United States", Social Science History.

torsdag 26 oktober 2017

Löneledd tillväxt och produktivitet i sju länder 1960-2000

Naastepad (2006) var den första som förde in produktiviteten i Bhaduri-Marglin-modellen. Hein och Tarassow (2010) följde efter. Som belägg för originalitet gentemot föregångaren pekar de på att de tar in produktivitetstillväxtens effekt på investeringarna, och att de använder löneandelen istället för reallönetillväxten som exogen variabel. De kollar också på sju länder 1960-2007 istället för bara Nederländerna; de sju länderna är samma sample som i Hein och Vogel (2008).

Hein och Tarassow visar deskriptiv statistik för de sju länderna 1960-2007 och det visar tydligt skillnaden mellan "de gyllene åren" och perioden därefter, då produktivitetstillväxten var lägre. I USA och Storbritannien återhämtade sig tillväxten dock bättre på 1980-talet. (s 730)

Den funktionella inkomstfördelningen är exogen variabel, bestämd av institutionella faktorer och maktförhållanden, "i.e. by competition between firms in the foods market and between firms and labourers in the labour market." (s 731) Produktiviteten bestäms utifrån Kaldor av (1) kapitalintensitet, som antas vara förkroppsligade tekniska framsteg, (2) Verdoorns lag/kapacitetsutnyttjandet, och (3), med referens till Cassetti (2003, artikel i CJE), Naastepad (2006) och Taylor (1991, Income Distribution, Inflation, and Growth), realööneökningen. Hein och Tarassow följer Cassetti (2003) i att använda löneandelen istället för reallönetillväxt som lönepush-variabel; "because we hold that real wage growth will only give an additional push to capitalists’ efforts to implement technical progress if it exceeds productivity growth and downward pressure on the profit share or on unit profits is exerted." (s 735)

McCombie (2002) ger en översikt av fler än 80 studier av Verdoorn-effekten. Han menar att den skattade effekten är tämligen stabil, med en koefficient mellan 0.3 och 0.6. (s 741) Hein och Tarassow kollar också på studier av effekter av reallönen på produktivitet. Marquetti (2004) kollar på USA 1869-1999 och finner otroligt nog att lönen Granger-orsakar produktivitet, men att produktivitet inte Granger-orsakar reallönen. (s 741) Det låter orimligt i mina öron. Naastepad finner en koefficient av reallönen på produktiviteten på 0.52. Vergeer och Kleinknecht (2007, "Jobs versus productivity?") i panelregressioner för 19 OECD-länder 1960-2004 har med produktivitetsgapet till teknologiledaren (catch up), laggad produktivitetsväxt ("path dependence"), tjänstesektorns andel (strukturomvandling), och land- och tidsdummies. Deras skattade Verdoorn-effekt är mellan 0.23 och 0.26 och lönepush-koefficienten mellan 0.24 och 0.34.

Hein och Tarassows egen empiriska undersökning börjar med arbetsproduktivitet per timme som beroende variabel. Som lönepush-variabel provar de reallönetillväxt (likt Naastepad), men kör också i andra regressioner med löneandel. Som kontrollvariabler har de (1) industrins andel av BNP, och (2) avståndet i produktivitet till ledaren, USA. (s 742). Regressionsapproachen är först och främst ECM, men när variablerna inte är kointegrerade använder de istället vad de kallar "dynamic differences", där de inkluderar en laggad beroende variabel bland förklaringsfaktorerna, och laggar av de diffade oberoende variablerna. "The long-run coefficients for the difference equations were obtained by summing up the coefficients of the exogenous variables and dividing them by one minus the coefficient of the lagged endogenous variable [e.g. b3/(1–b1)]." (s 742)

I regressionstabellerna är det slående att den exakta specifikationen skiljer sig åt så mycket mellan länderna. I Storbritannien används lönetillväxten omedelbar och med en lagg, i Nederländerna och USA bara med en lagg, och i Frankrike och Österrike med tre laggar. Andelen industri i ekonomin är med bara med tre laggar i Tyskland och Frankrike, t-2 och t-1 i Storbritannien, t-1 och t i Österrike, och bara utan lagg i USA. (s 743f) Också val av dummies är väldigt ad hoc -- 1976 i Frankrike, 1979 och 1981 i Nederländerna, 1966 och 1982 i Österrike, 1974 och 1981 och tidstrend i Storbritannien, 1963, 1976, 1978 och 1984 i USA. De skattade Verdoorn-effekterna varierar mellan 0.11 och 0.54, och effekten av reallön på arbetsproduktivitet mellan 0.25 och 0.67. Hein och Tarassow går därefter över till att använda kapitalandelen som förklarande variabel, och då säger de lite mystiskt att det finns ett strukturellt brott mellan kapitalandel och produktivitet runt 1980.  Chowtestet ger tvetydiga resultat säger de och förklarar det med att brytpunkter 1979-82 kombinerat med en brytpunkt i mitten av 80-talet blir oläsligt. Därför använder de istället subperioder. Också med kapitalandelen är specifikationerna lite oförutsägbara. I USA används Δkapitalandelen t-3 men i Storbritannien t-2. Konstigt är också att de använder ΔBNP år t för att förklara Δproduktivitet år t. I Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike använder de sub-samples och kollar på 1960-82 och 1983-2007 separat. Här är det också konstigt att de för den tidigare perioden inkluderar omedelbara effekter av kapitalandelen i Tyskland, Nederländerna och Österrike; i de två senare länderna helt utan några laggade motsvarigheter. För den senare perioden används däremot mest laggar, utan omedelbara effekter. I alla tre länder är den skattade omedelbara effekten positiv (0.80, 0.29 och 0.67), vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på att kapitalandelen beror på produktivitet/arbetsersättning, dvs den beroende variabeln är en del av den oberoende variabeln. (s 748) Också här är valet av dummies och tidstrender eller ej ogenomskinligt.

I slutsatserna betonar de att effekterna av lönepress på produktivitet kan omvandla ett land med profitledd efterfrågan-regim till ett land med löneledd tillväxt-regim. Men det är bara i USA och Storbritannien som kapitalandelen konsekvent har en negativ effekt på produktiviteten. I Österrike, Tyskland och Nederländerna bara efter 1985, i Frankrike inte alls (s. 750); som jag betonat så kan man dock diskutera de metodologiska valen bakom dessa resultat. Hein och Tarassow avslutar:
"Summing up, in those wage-led economies in which we also found a statistically significant negative effect of the profit share on productivity growth, as in Germany, the UK and the USA, the dampening effects of a rising profit share on the demand and the productivity regime reinforce each other and an overall contractive effect of a rising profit share emerges. In France with a wage-led demand regime but no significant direct effect of the profit share on productivity growth, we also obtain an overall contractive effect of a rise in the profit share, because the negative aggregate demand effect also spills over to productivity growth via the Verdoorn channel.
In countries with a profit-led demand regime, however, as probably in the Netherlands or in Austria, the expansive effects of an increasing profit share on aggregate demand go along with a partially depressive effect on productivity growth, which, however, may be compensated for by the expansive effect via GDP growth and the Verdoorn effect. Therefore, the character of the overall regime in these countries (contractive, intermediate or expansive) remains to be determined in more detailed empirical analysis, which will have to focus on the interaction of demand and productivity regime.
In those economies with a wage-led demand regime, however, a clear-cut result for economic policies is obtained from our analysis, at least for the period since the mid 1980s. Redistribution at the expense of labour is not only harmful for aggregate demand and economic activity in the short run, it has depressing effects on capital accumulation and productivity growth, and hence on potential growth and the ‘natural rate of growth’, in the long run. If potential feedbacks on distribution, not discussed in the present paper, were included, the danger of cumulative downwards processes in these economies are quite obvious, with falling wage shares, falling GDP, capital stock and productivity growth rates reinforcing each other." (s 751)

Referens
Eckhard Hein och Artur Tarassow (2010) "Distribution, aggregate demand and productivity growth: theory and empirical results for six OECD countries based on a post-Kaleckian model", Cambridge Journal of Economics 34, 727-754.

Produktivitetens roll i löneledd tillväxt

Diskussionen om löneledd och vinstledd tillväxt som följt Bhaduri och Marglin (1990) har fokuserat på bestämningen av efterfrågan i form av inhemsk konsumtion, investeringar och exporter. Då frågar man: om löneandelen av förädlingsvärdet/inkomsterna ökar med 1 procentenhet, hur mycket ökar konsumtionen (eftersom löntagare konsumerar på marginalen mer än vad kapitalägare gör), hur mycket minskar investeringarna (eftersom det minskar lönsamheten), och hur mycket minskar exporterna (eftersom det ökar lönekostnaderna).

Den holländska ekonomen C.W.M. Naastepad vände 2006 på detta i en artikel om den holländska ekonomin 1960-2000. Hon konstaterar i början att Holland sedan Wassenaar-överenskommelsen 1982 är det mest klassiska exemplen av alla på löneåterhållsamhet -- att facken gått med på att hålla tillbaka löneökningarna, för att öka investeringar och exporter. Detta bygger på antagandet att ekonomin i Bhaduri-Marglins bemärkelse är vinstledd -- en ökning av kapitalandelen ökar tillväxten. Naastepad argumenterar dock för att arbetsproduktiviteten i sig påverkas av löneökningarna. Detta utgår från Nicholas Kaldors analys av produktiviteten på 1950-60-talen, då han menade att produktivitetstillväxten påverkas av (a) kapacitetsutnyttjandet i enlighet med den s.k. Verdoorns lag, att med större kapacitetsutnyttjande ökar produktiviteten mer, och (b) reallöneökningarna, där högre löneökningar pressar fram större teknologisk innovation vilket ökar produktiviteten. Denna idé fanns i Marx Kapitalet, men också hos en neoklassisk ekonom som John Hicks (1932). (Jfr Simon Wren-Lewis kommentar till Storbritannien idag här.) 

Reallönen och dess tillväxt är den exogena variabeln i Naastepads modell; hon antar att den bestäms "by institutionalised negotiation, bargaining and collaboration between labour iunions and employers' associations and often the government (Bhaduri and Marglin, 1990; Taylor, 1991)." Modellen bygger på två förhållanden. (1) En produktivitetsregim där p bestäms av efterfrågan och av reallönen. (2) en efterfråganregim om lönetillväxtens effekt på C, I och X. I bestäms så här:


Faktorn b fascinerar mig, "autonomous investment growth" som alltså inte kan förklaras av modellen. Exporterna bestäms av arbetskostnaderna och av världshandelns storlek.


Hon kör single equation-regressioner där i tur och ordning arbetsproduktiviteten, sparkvoten, investeringarna, och exporterna bestäms, för Nederländerna 1960-2000. För produktiviteten får hon en koefficient på 0.63 av BNP-tillväxt, och 0.52 av reallönetillväxt. Regressionen är i form av AR(1).

De totala resultaten, när hon väger ihop effekter på produktivitet, konsumtion, investeringar och exporter är att en 1 procents högre lönetillväxt ökar BNP med 0.06 procent. Tillväxtregimen är alltså löneledd, men väldigt svagt så. (s 24) Total BNP-tillväxt i Nederländerna bestäms mest av tillväxten i världen, och av "autonomous investment growth" (fotnot 1, s 24).

Hon går vidare med att jämföra perioden 1960-80, "de gyllene åren" och deras slut (Jfr Eichengreen och Iversen för en mycket annorlunda analys), och perioden 1984-2000 av löneåterhållsamhet. Perioden 1984-2000 var reallönetillväxten -5.3 procentenheter lägre, och världshandelns tillväxt -1.2 procentenheter lägre. Vad gjorde detta med BNP-tillväxten i Nederländerna?

En stor del av minskningen av BNP-tillväxten från 1960-80 till 1984-2000 förklaras enligt modellen med lägre tillväxt i världshandeln. Den mycket lägre reallöneökningen har också den haft en negativ effekt på BNP-tillväxten, genom produktiviteten. Produktiviteten ökade 3.3 procent mindre om året 1984-2000 jämfört med 1960-1980. Däremot så ökade sysselsättningen 2.3 procent snabbare 1984-2000 än under den tidigare perioden. Naastepad visar att detta hänger ihop: sänkningen av lönetrycket efter 1982 har sänkt produktivitetsökningstakten, men ökat sysselsättningen.

I slutsatserna säger Naastepad att de negativa effekterna av reallönetillväxt på investeringar och exporter är mindre än vad man kunde tro (dock som i Bowles och Boyer 1995 och Carlin et al 2001). Däremot så har de negativa effekterna på produktivitetstillväxten underskattats.
"Real wage restraint explains—both directly (by retarding induced technological change) and indirectly (through Verdoorn effects)—85% of the decline in Dutch productivity growth after 1984. The effort to revive stagnant investment by curbing real wage growth, while having only a marginal impact on the rate of GDP growth, thus had a tremendous impact on the nature of GDP growth: owing to the slowdown of productivity growth, Dutch output growth became significantly more labour-intensive during 1984–2000. The Dutch employment miracle is, therefore, the by-product of ‘wage-led’ technological regression."
Hon slutar därmed också att dra policy-slutsatser, och att förespråka ett mer egalitärt recept med högre löner och snabbare teknologisk utveckling.


Referens
C.W.M. Naastepad (2006) "Technology, demand and distribution: a cumulative growth model with an application to the Dutch productivity growth slowdown", Cambridge Journal of Economics. Läs här.

onsdag 18 oktober 2017

Bhaduri-Marglin-modellen

Om fördelningen mellan löner och kapital förändras, vad har det för effekt på den ekonomiska tillväxten? Bhaduri och Marglin lade 1990 fram en teori om att en ökning av löneandelen har motstridiga effekter på olika aspekter av BNP. Eftersom löntagare förväntas ha större tendens att konsumera ur extra inkomst än kapitalägare, bör konsumtionen öka. Å andra sidan bör en ökning av löneandelen, eller rättare sagt den medföljande minskningen av kapitalandelen, ha en negativ effekt på företagens investeringar. En ökad löneandel innebär också ökade arbetskostnader vilket bör ha en negativ effekt på exporterna. Den sammantagna effekten beror på de tre elasticiteterna, som kan förväntas variera över tid.

Modellen har fått stort genomslag i post-keynesianska eller post-Kalecki-kretsar; artikeln har 1105 citeringar på Google Scholar. Förra året skrev Eckhart Hein ett paper som helt enkelt ger en översikt över Bhaduri-Marglin-modellens historia sedan 1990. Hein kallar den post-kaleckiansk, för att skilja den från vad han kallar neo-kaleckianska modeller (Rowthorn 1981; Dutt 1984, 1987). Heterodoxa ekonomer tenderar att älska typologier och Hein excellerar i detta när han lägger fram en figur med sex typer av teorier om tillväxt och fördelning -- gammal neoklassisk (Solow, Swan), ny neoklassisk (Romer, Lucas), klassisk/marxistisk, och så tre typer av post-keynesiansska: Kaldor-Robinson, och så två PK som också är Kalecki-Steindl: neo-kaleckianska och post-kaleckianska (s 4). I Kaldor och Robinson är det kapitalackumulationen som bestämmer inkomstfördelningen, tillsammans med tendenser att spara ur löne- och kapitalinkomster (s 6). I den andra generationen av postkeynesianska modeller baserade på Kalecki (1954, 1971) och Steindl (1952) så bestäms inkomstfördelningen av maktfördelningen mellan arbete och kapital, framför allt genom mark-up pricing (jfr Barkai 2016 i nutida mainstream-ekonomi!). Graden av kapacitetsutnuyttjande bestäms av aggegerad efterfrågan, från kapitalackumulation och konsumtion. Kapitalackumulationens takt bestämmer fortfarande profitkvoten, men nu genom variationer i kapacitetsutnyttjande, inte genom inkomstfördelningen. (s 7)

För att jämföra modellerna börjar Hein med en enkel modell med privat ägande, kapitalister och arbetare, en stängd ekonomi utan offentlig sektor (s 8f). Han diskuterar "model closure" i den gamla neoklassiska modellen och de andra, alltså ungefär hur man får modellen att gå ihop. Vilka variabler får anpassa sig? I den klassiska/marxistiska modellen är, säger Hein, de exogena variablerna kapitalandelen (h), "the capital-potential output ratio" (v), "the normal rate of capacity utilisation" (u), och tendensen att spara ur profiter (sπ). (s 14)


De endogena variablerna är som vi ser BNP-tillväxt (g) och profitkvoten (r).

I den post-keynesianska Kaldor-Robinson-modellen får kapitalandelen anpassa sig för att få profitkvoten till sin jämviktsnivå. Investeringar bestäms inte som i den klassiska modellen av hushållens sparande. Det är en "monetary production economy" med en finanssektor, och företag kan finansiera investeringar internt eller genom banker och finansföretag. Investeringarna får nu en egen ekvation (s 16). Investeringsbeslut bestäms enligt Kaldor (1955, 1957, 1961) och Robinson (1956, 1962) av "animal spirits" som hos Keynes, och av förväntade vinster. Hela modellen ser ut så här:



Referens
Eckhard Hein (2016) "The Bhaduri/Marglin post-Kaleckian model in the history of distribution and growth theories – an assessment by means of model closures", Institute for International Political Economy Berlin working paper no. 66/2016. Finns att ladda hem på Repec här.

Tillväxtmodellperspektivet i jämförande politisk ekonomi

I jämförande politisk ekonomi -- forskning, mest gjord inom statsvetenskap men också sociologi och andra ämnen, om ekonomisk utveckling, välfärdsmodeller och arbetsmarknadsinstitutioner i olika länder -- så har de senaste femton åren eller så varieties of capitalism (VoC) varit det dominerande perspektivet. Gentemot maktresursteorin som var väldigt inflytelserik på 1980- och 90-talen, som betonade arbetarrörelsens ledande roll i att utforma välfärdsregimer, så betonar VoC företagens roll, och sambandet/samberoendet mellan institutioner på en rad olika fält -- corporate governance, lönebildning, välfärdsstat och så vidare. Jämfört med Esping-Andersens gamla välfärdsregimstypologi med en skandinavisk/socialdemokratisk modell, en anglosaxisk/liberal modell och en kontinental/konservativ modell, så föreslog VoC bara två modeller: "liberala marknadsekonomier", och "koordinerade marknadsekonomier".

Det har hela tiden funnits kritik mot VoC, framför allt för bristande förståelse för makt och bristande dynamik. Kathleen Thelens senaste bok, Varieties of Liberalization (2014) ser i alla fall jag som ett försök att behålla insikter från VoC men röra sig ut ur det paradigmet, för att kunna inkorporera kritikernas insikter. Wolfgang Streeck har uttalat sig än mer direkt, eller kanske burdust, om VoC:s brister.

Men som så ofta så gäller att "you can't beat something with nothing", och för att slå en teori behöver man en annan teori. Lucio Baccaro och Jonas Pontusson presengterar i sin artikel "Rethinking Comparative Political Economy: The Growth Model Perspective" i Politics and Society 2016 just en sådan ny teori. Jag har redan bloggat om den artikeln, som jag ser som starten på något väldigt spännande, och här tänkte jag bara kolla på de kommentarer som publicerades redan i samma nummer som B och P:s artikel. Redaktörerna för tidskriften var alltså medvetna om att något stort var på gång.

Hope och Soskice
David Soskice var en av huvudtänkarna bakom VoC så det är ingen skräll att han i sin artikel, samförfattad med David Hope som likt DS är på LSE, är tämligen kritisk till B och P. Man kan inte säga att de helt avfärdar B och P utan de förhåller sig artigt till deras artikel, men försöker, kan man nog säga, relativisera och förminska BP:s bidrag. Hope och Soskice är positiva till BP:s användning av Kalecki och fokus på inkomstfördelning som drivande bakom konsumentefterfrågan, som är den viktigaste bestämningsfaktorn på tillväxt på kort sikt. Men de dömer ut det post-keynesianska ramverket som BP bygger på, som HS menar inte kan integrera utbudssidan och efterfrågesidan -- vilket neo-keynesianska modeller däremot kan. HS förespråkar en sådan modell med tre steg, där efterfrågan på kort sikt bara är steg ett. Steg två är Phillipskurvan och relationen mellan arbetslöshet och inflation. (Jfr detta blogginlägg om lönebildning.) Det handlar om klasskonflikt, vilket Rowthorn visade på 70-talet, men för också in penningpolitiken i bilden -- en faktor som är helt central i HS modell men fattas hos BP. Följande citat illustrerar väl hur HS resonerar och vad de vill:
"It is the supply side of the economy that pins down the equilibrium levels of output and unemployment in the medium run in the model, but the equilib- rium can shift in response to changes in the bargaining power of labor and the power of business to increase profit markups. Also, as the whole theory of wage coordination shows, when increased bargaining power permits wage coordination across sectors, the result is likely to be a lower, not a higher, equilibrium unemployment rate." (s 220)
Steg 3 är den penningpolitiska regeln, där räntan håller ekonomin i balans. Så sett finns det ett slags konservativt inslag i HS modell, som likt VoC bygger mycket mera på balans och jämvikt än vad BP:s modell, som uttryckligen handlar om förändring, gör. Det beror givetvis delvis på att man försöker förklara olika saker, men jag tror inte att det är det enda.

Jag blir inte så övertygad av HS teoretiska argument, men däremot så gör de en mycket intressant kritik av BP:s empiriska undersökning, där BP försöker visa att Sverige har en "balanserad" tillväxtmodell där både inhemsk konsumtion och exporter spelar roll, medan Tyskland har en uteslutande exportorienterad modell. Det beror enligt BP på att svenska exporter är mer högteknologiska och därför mindre priskänsliga och därför mindre känsliga till lönehöjningar. Med mer lönetillväxt har Sverige också fått mer privat konsumtionstillväxt än Tyskland, menar BP. HS pekar på att det empiriska fundamentet för detta intressanta argument nog är väl sparsmakat. De gör den rimliga poängen att BP:s empiriska undersökning faktiskt bara täcker perioden 1994-2007 vilket är få år, och dessutom speciella år, på så sätt att Tyskland när perioden börjar just återförenats, medan Sverige just upplevt sin värsta ekonomiska kris sedan tidigt 1920-tal. Om man istället börjar jämförelsen år 1991 ser det hela mycket annorlunda ut, visar de (diagram 2). De har också en intressant kritik av BP:s ekonometri.

Cathie Jo Martin
Cathie Jo Martin börjar med ett vältaligt prisande av BP:s artikel som känns väldigt amerikanskt: "The argument is at once rich yet parsimonious, familiar and instinctively appealing yet original in its encompassing scope, and resonant with implications for equitable growth and social solidarity." Osv.

Martin verkar övervägande positiv, men pekar på att BP inte utforskar "the coalitions of social forces that underlie diverse growth models". (s 229) Där menar hon att institutioner i VoC:s bemärkelse också måste in i diskussionen, eftersom de formar aktörers incitament till olika koalitioner. Martin pekar särskilt på den offentliga sektorns storlek som en drivande kraft. En större offentlig sektor stärker byråkraters incitament att ge bra utbildning åt lågutbildade, för att höja produktiviteten också i offentlig sektor. Den stärker politiska koaalitioner för omfördelning genom att öka low-skill workers sysselsättning och därmed minska skillnden mellan insiders och outsiders. Den stärker facken eftersom facken ofta har enklare att organisera i offentlig sektor.

Hon sammanfattar sitt koalitionsargument i tabellen nedan:


Det är en bra poäng, tycker jag, att BP:s artikel saknar koalitionsperspektivet. Och jag tror inte heller att de skulle ha något att invända mot den poängen: det var inte syftet med deras artikel att få med den vinkeln, och den vinkeln strider inte mot deras argument. Den andra institutionen som Martin menar formar koalitionerna är lönebildningssystemet (s 232). I en tabell visar hon att Gini-koefficienten och andelen fattiga är starkare korrelerat med lönebildningssystem än med ett lands industristruktur, vilket BP:s modell kanske skulle implicera. Två bra poänger, och Martin avslutar ändå med beröm, inklusive att BP:s "conception of balanced grwoth and renewed attention to consumption as well as investment is a welcome corrective to the tyranny of the supply side". (s 232)

Michael Piore
Piore likt Hope och Soskice är inte hundra procent imponerad av BP:s artikel, och likt HS vill han så att säga cut them down to size. Han börjar alltså: "Baccaro and Pontusson’s article is basically an endeavor to resurrect the Keynes- Kalecki analytical framework and direct it toward an understanding of the differences in the macroeconomic performance of national economies, particularly their performance in the last several decades." (s 238) Han tar därefter artikeln som språngbräda för en lång kritik av VoC från Piores egen ståndpunkt -- inte från BP:s. Piore är missnöjd med att VoC klassificerar USA som en "liberal marknadsekonomi" och därmed i hans tycke missar att USA:s ekonomi under efterkrigstiden styrdes av stora företag, fack och andra institutioner. Piore menar att VoC både missar detta faktum, och möjligheten att förklara övergången från efterkrigstidens system till vad han motvilligt kallar finansialisering. VoC är inte alls en teori om kapitalism, säger Piore, utan bara en teori som vill förklara den interna koherensen i ett tyskt system å ena sidan och ett US-amerikanskt system å andra sidan, implicit på 1990-talet (s 239).

BP:s modell med inkomstfördelning och aggregerad efterfrågan är bättre anpassad att förklara skiftet, säger Piore. "It is less a typology, and more a real theory." (s 240) Men han menar att de måste gå längre och utveckla sin approach -- utan att snegla över axeln på VoC, utan med kapitalism i fokus.

Wolfgang Streeck
Veteranen Streeck kan verkligen skriva och börjar sin artikel slagkraftigt och koncist:
"The article by Baccaro and Pontusson opens promising new avenues for comparative political economy (CPE) and has the potential to end its stagnation, to the extent that CPE still adheres to the standard varieties of capitalism (VoC) model, in its pure or extended version. (Extended versions were successively made up ad hoc, in Kuhnian “normal science” ways, to accommodate “anomalous” observations and protect the model from falsification, at the price of watering it down.) In particular, I see the paper dealing a death blow to the so-called firm-centered—that is, efficiency-theoretical and economistic—concept of “capitalist” diversity." (s 244)
Streeck hoppas på att folk ska överge VoC-modellen en gång för alla, och menar att BP introducerat en rad skäl till detta. (1) BP:s fokus på tillväxtmodeller kan få slut på den rigida binära kategoriseringen som utmärker VoC. Streeck menar att länderna som VoC klassificerade i slutet på 1990-talet alla gått i ett nyliberalt håll sedan dess vilket är ett problem för modellen, men menar att det redan på 1990-talet borde varit uppenbart att VoC:s typologi "was no more than a historical snapshot -- and a pretty coarse-grained one", med tanke på att de "liberala marknadsekonomierna" USA och Storbritannien båda under efterkrigstiden var något betydligt mer socialt koordinerat. (Jfr Piores kritik!) (2) Med tillväxtmodellsperspektivet kommer vi undan det rigidiga "2 typer"-argumentet, men utan att få oändligt många modeller -- aggregerad efterfrågan kan bara drivas av ett par olika saker. "This makes the growth model approach suitable for theorization." (s 244) Streeck pekar på det centrala i att tillväxtmodellerna till sin natur är föränderliga, dynamiska, och vill att forskare ska se på samspelet mellan ett lands ekonomiska strategi och modell å en sidan, och "its underlying institutional and political structure—in different terminology, the country’s hegemonic social bloc" å andra sidan. (3) Tillväxtmodellsapproachen "restores history to CPE". (s 245) (4) Approachen tar också in politik och makt i CPE igen. Och här svingar Streeck rejält, på ett sätt som jag helt håller med om:
"Political conflicts can again be conceived as being over power, instead of over the best way to coordinate the economy. Efficiency is recognized as what it is: a secondary concern for those struggling for political supremacy and economic control. This applies even under “rational” capitalism, where the ruling class is interested primarily in profits and only secondarily in productivity; if the latter comes at the expense of the former, capitalists are quite willing to do without it. Low growth is fine with capitalists as long as it is accompanied by a declining wage share and rising profits." (s 245)
(5) BP:s approach tar in kapitalismen igen, och med kapitalism, konflikt -- "not technoccratic disagreement over optimal coordination, but distributional conflict. Here Baccaro and Pontusson's rediscovery of Kalecki is of the highest importance and may point the way to a modern version of a historical-institutionalist theory of capitalist development." (s 245) Med konflikt får vi också en bättre modell av institutionell förändring, säger Streeck, som dock avstår från att referera till sin egen bok med Thelen från 2005, Beyond Continuity, som nog kan sägas ha efterfrågat sådant redan då. (6) Idén om "historical-political settlement" hänger ihop med idén om ett dominant socialt block, säger Streeck med ekon av Gramsci, och då kommer vi till frågan om klass, ännu en dimension som underskattas i VoC. (7) Modellen behöver också en länkning mellan utbudssidan och efterfrågesidan, och Streeck litar på att BP och andra kommer att utveckla detta.

Referenser
Specialnumret av Politics and Society finns här.

måndag 9 oktober 2017

Politik och kapitalandelar



"the question of what share of output should go to wages and what share to profits /.../ 
has always been at the heart of distributional conflict."
Piketty (2014, s 39)

Två nya papers undersöker effekten av politik på (a) börsen, och (b) fördelningen av inkomster mellan arbete och kapital. Eftersom de två utfallsvariablerna hänger ihop -- se Greenwald, Lettau och Ludvigson  -- så blir det ett gemensamt blogginlägg. Det finns vid det här laget massvis av studier av löne- och kapitalandelarnas bestämningsfaktorer. Också en hel del som studerar institutionella faktorer -- jag tänker då inte minst på Tali Kristals maktresursteoretiska studie från 2010, som särskilt visar på fackföreningarnas roll.

Det har gjorts färre studier som studerar särskilda policies och händelser. Men nu har på ett par veckor två sådana papers kommit ut. Det ena, av Girardi och Bowles, handlar om effekterna av valet av socialisten Salvador Allende 1970 och Pinochets militärkupp 1973 på Santiago-börsen. De visar att Allendes valseger sänkte börsen, medan den kapitalägarvänlige Pinochets kupp tvärtom ledde till en börsboom.


Studien av nationalekonomerna Thorsten Drautzburg, Jesus Fernandez-Villaverde, och Pablo Guerron-Quintana är mera allmän. De studerar effekterna på kapitalandelen av politiska chocker, som påverkar de anställdas förhandlingsposition, i 8 länder sedan 1960-talet (t.ex. Franco-diktaturens fall och den portugisiska juntans fall, se ovan) och i USA:s delstater. En väldigt intressant del av deras papper är när de studerar effekten av introducerandet av så kallade right to work-lagar i USA:s delstater. RTW är en omskrivning av antifackliga lagar; det har gjorts en del forskning om dem men det fascinerande med Drautzburg et al:s studie är att de visar hur RTW-lagar ökar kapitalandelen i delstaten med 1.5-1.6 procentenheter jämfört med övriga USA, på fem års sikt.

Girardi och Bowles kommer från den heterodoxa nationalekonomiska institutionen på U Mass Amherst (jfr min artikel i Fronesis), och vi är kanske inte så förvånade över att den gamle marxisten Bowles tror på att politik spelar roll för fördelningen mellan arbete och kapital. Men Drautzburg kommer från Federal Reserve-systemet, Fernandez-Villaverde från ivy league-universitetet Penn, och Guerron-Quintana från Boston College; inga heterodoxa böjelser här. Inte desto mindre: "The political process is an important driver of the income distribution."


referenser
Thorsten Drautzburg, Jesus Fernandez-Villaverde, och Pablo Guerron-Quintana (2017) "Political Distribution Risk and Aggregate Fluctuations, opublicerat paper. Tillgängligt här.
Daniele Girardi och Samuel Bowles (2017) "Institutional shocks and economic outcomes: Allende's election, Pinochet's coup and the Santiago stock market", working paper, University of Massachusetts Amherst, Department of Economics WP 2017-19. Tillgängligt här.
Daniel L. Greenwald, Martin Lettau och Sydney Ludvigson (2016), "Origins of stock market fluctuations", opublicerat paper. Tillgängligt som pdf här.
Thomas Piketty (2014) Capital in the Twenty-first Century.

tisdag 12 september 2017

När och varför blev Sverige ett jämlikt land?

Toppdecilens andel av de privata förmögenheterna sedan 1740: Sverige och tre andra länder. 
Ur vårt kommande paper i Economic History Review.

Jag har gästbloggat på Politologerna! "När och varför blev Sverige ett jämlikt land?" är rubriken.

Den historiska vändningen i demokratiseringsstudier


Statsvetarna Giovanni Capoccia och David Ziblatt lanserade 2010 en ”historisk vändning” i demokratiseringsstudier. Denna historiska vändning reagerar på vad CZ kallar den ”klassiska” traditionen om politiska regimers utveckling. CZ definierar denna ”klassiska” tradition med tre drag: (1) fokus på långsiktiga nationella tendenser snarare än kortsiktig fluktuation, (2) emfas på inhemska snarare än internationella variabler, och (3) betoning på klassvariabler som regimskiftens främsta bestämningsfaktorer. Enligt CZ missar denna klassiska tradition, framför allt företrädd av Barrington Moore (1967) men även av efterträdare som Luebbert (1991) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992), diffusion av politiska regimer över gränser, andra strukturer än klass, och kontingenta val som aktörer, framför allt partieliter, gör vid s.k. ”critical junctures”. På det metodologiska planet kritiserar CZ den klassiska traditionen för att felaktigt utgå från ”unit homogenity” (att olika stater funkar likadant), att missa att ge mikro-klarlägganden för de kausala proicesser som anges på makro-planet, och att ha ett problem med cirkulär kausalitet.

Jørgen Møller kritiserar i en mycket intressant artikel från 2013 CZ:s nya “historiska” approach. Møller menar att CZ med sitt fokus på nästan obegränsade val som elitaktörer gör, missar strukturernas betydelse, och att utfallen vad gäller regimer i Europa på 1900-talet i själva verket kan förklaras utifrån strukturella variabler. Att fokusera på elitaktörers val i specifika situationer gör, säger Møller, att man går miste om möjligheten till systematiska jämförelser. Han definierar ”strukturer” som “factors that are relatively stable and outside the manipulative reach of (current) actors”, och ”contingent choices” som “choices that are relatively unconstrained by such structures and therefore – if they operate as important causes of regime change – tend to
produce relatively random patterns of political outcomes” (s 695).

CZ tar begreppet “critical junctures” från Collier och Collier (1991, Shaping the Political Arena: Critical Junctures, the Labor Movement, and Regime Dynamics in Latin America), och de förankrar sin approach i forskning om critical junctures och spårberoende också av P Pierson, J Mahoney, P Hall, och Cappocia och Kelemen (2007, artikel i World Politics). Om vi accepterar att samhällens utveckling präglas av path dependency*, så blir en metodologisk konsekvens att jämförande tvärsnittsanalyser av olika länder vid en viss tidpunkt inte kan förklara utfall, eftersom sådana jämförelser missar tidsdimensionen och den avgörande betydelsen av timing. (s 697) Därför måste man forska om ”historiska orsaker”, eftersom ”some original ordering moment triggered particular patterns, and the activity is continuously reproduced even though the original event no longer occurs” (cit från Pierson 2000, “Increasing Returns”).

Om vi accepterar att “critical junctures” sätter igång processer som sedan upprätthålls av spårberoende, så blir ”contingency” under dessa critical junctures väldigt viktigt. Möller diskuterar definitionen av ”contingency” utifrån James Mahoneys diskussion:
”To him, contingency entails that the breaking point is theoretically unexplainable. As such the path dependent sequence must be a product of a choice between two or more alternatives, which the received wisdom is unable to explain. Thus contingency is a theoretical construct that is defined by the fact that the crucial actions during the critical juncture cannot be accounted for by antecedent causes. This does not equate with randomness as such, since the actors’ choices may be elucidated with reference to, for example, rationality. But it does entail that the actors’ choices during the critical juncture are voluntary, that is, unconstrained by structural factors – or at least that even if the structures still constrain the menu of possible choices they do not allow us to venture qualified guesses about the particular outcome within this set of choices; otherwise, we would at least be able to make structurally based estimates about the probability of certain outcomes.” (s 698)
Det här tycker jag är oerhört intressant! Just frågan: hur ska vi förstå mänskligt agerande som påverkar historien – i hur hög grad är agerandet möjligt att förklara utifrån strukturer, och i hur hög grad handlar det verkligen om fria och oförutsägbara val? Capoccia och Kelemens definition är dock vagare än Mahoneys; de fokuserar på ‘structural fluidity and heightened contingency’ och ‘high uncertainty and unpredictability’, och att i dessa faser ‘change is substantially less constrained than it is during the phases of path dependence that precede and follow them’. CZ följer Capoccia och Kelemens approach till “contingency”, och Möller menar därför att de egentligen inte alls handlar om “contingency” (total slumpmässighet eller oförutsägbarhet), utan bara att strukturella faktorer ibland begränsar aktörers frihet mindre än vad som annars är fallet. (s 699)

Hur ska man då identifiera vad som är en ”critical juncture”, detta magiska ögonblick när allt står på spel? CZ menar att man kan göra detta genom within-case analysis där man på något sätt identifierar strukturella faktorer över tid, och hur de faller ifrån i betydelse vid något tillfälle. Möller menar att CZ inte lyckas med någon sådan analys i sin teoretiska introduktionsartikel, och att inte heller någon av de empiriska studierna i specialnumret gör det. Istället, menar Möller, så tappar de bort strukturerna och använder begreppet ”contingency” för att slippa förklara varför just tidpunkt X är en kritisk tidpunkt (”critical juncture”). Han citerar Kitschelt (1993, “Comparative Historical Research and Rational Choice Theory”) om att det blir ‘critical, then, to identify cases where choice sets are highly constrained and contrast them to situations in which constraints are more relaxed and ask if the elites’ cognitive maps, preferences, and strategies are different in the two instances’. Ett forskningsråd som jag tycker låter väldigt vettigt! Möller säger rakt ut att CZ och deras kollegor inte lever upp till detta, trots att Cappoccia och Kelemen tidigare medgett att ett argument om handlingsfrihet under en kritisk tidpunkt, kräver en jämförelse också med en annan kritisk tidpunkt med andra strukturer, och att utfallet inte blir samma. (s 700) Möller går på ett vältaligt sätt på krigsstigen mot CZ hela ambition att göra anspråk på att ha en ny approach:
“this advice is not heeded in the contributions to the special issue and neither does it figure prominently in Capoccia and Ziblatt’s discussion about critical junctures and path dependency. This is probably because it removes the theoretical edge of the Capoccia and Ziblatt research agenda. If systematically observed, the difference between Capoccia and Ziblatt’s focus on intra-case episodes and a focus on cross-case comparisons – such as those carried out by most of the ‘classical’ tradition literature – becomes much less stark. Indeed, the former strategy only
becomes meaningful in combination with the latter.”** (s 700)
Efter denna rejäla salva går Möller in på de empiriska studier som ingår i CZ specialnummer. Zachary Elkins om konstitutioner i Europa i det tidiga 1800-talet med särskilt fokus på Spanien 1812 och Portugal 1822. Thomas Ertman om 1832 års rösträttsreform (Reform Act) i Storbritannien. Stephen Hanson om skapandet av den Tredje Republiken i Frankrike i 1870-talets början. Amel Ahmed om införandet av single-member district plurality-valsystem i Storbritannien på 1880-talet och ett proportionellt valsystem i Belgien i 1890-talet; han hävdar gentemot en tidigare litteratur som säger att proportionella system infördes för att försvaga hoten mot elitens makt, så infördes både SMP- och PR-system av detta skäl. Kopstein och Wittenberg analyserar varför Tjeckoslovakien förblev demokratiskt bortom en kritisk tidpunkt 1925-26 medan Polen förföll till en auktoritär regim, och menar att detta inte kan förklaras av Tjeckoslovakiens föregivet starkare bourgeoisie, istället så menar de att etnisk splittring var viktigare. Nancy Bermeo analyserar etablerandet av den Portugisiska republiken 1911 och demokratiseringen 1974. Hon menar att de strukturella förhållandena 1911 enligt den ”klassiska” skolan hade talat emot demokratisering, då ojämlikheten var hög och den ekonomiska utvecklingen låg, men menar att det var konflikter om religion och kronan, inte klass, som drev konflikten. Inte heller demokratiseringen 1974, säger hon, kan förklaras med referens till klasskampen: alla aktörer, inklusive militären, hade stöd från flera klasser. Att demokratiseringen 1974 blev varaktig, olikt den 1911, berodde också på stöd från andra länder i Västeuropa, vilket saknades 1911. Kurt Weyland talar i sin artikel om när öppningar mot demokratisering uppstår, och menar att de inte alls nödvändigtvis kommer från inhemska konflikter såsom klassmotsättningar, utan att de snarare under 1800-talet kom från  internationella skakningar, som t.ex. att avsättandet av franska kungar 1830 och 1848 skapade konstitutionella chockvågor över hela Europa. (Hmm – detta låter ju inte direkt som något som är oförenligt med en marxistisk approach.)


Möller presenterar tabellen ovan, som är från Bermeo. Han påpekar att förutom Tjeckoslovakien så ligger alla länder där demokratin överlever i norra och västra Europa, medan länderna där demokratin inte överlever ligger i södra, centrala eller östra Europa. Kan ett så tydligt geografiskt mönster verkligen uppstå ur en rad helt fria och oberoende beslut av eliter, frågar Möller? (s 702) Nja, om eliternas val var helt fria och slumpmässiga så borde ingen så tydlig geografisk uppdelning uppstå. Samma problem, säger han, finns i de enskilda studierna i CZ specialnummer.

Ertman argumenterar i sin artikel att 1828 till 1835 var en kritisk tidpunkt i Storbritanniens politiska utveckling, och att 1832 års Great Reform Act satte landet på en ”path-dependent pattern” med tre viktiga drag: (a) participatory national politics, (b) ett stabilt tvåpartisystem strukturerat framför allt av religion, och (c) frön sådda till vidare rösträttsutvidgningar under 1800- och 1900-talen (sic! Metafysik!?). Ertman menar att konsekvenserna av 1832 också “safeguarded” den brittiska demokratin från det fascistiska hotet under mellankrigstiden, eftersom (a) tvåpartisystemet, där Labour ersatt Liberalerna på den radikala änden efter WW1, var stabilt, och (b) existensen av ett demokratiskt högerparti förhindrade etablerandet av ett odemokratiskt högeralternativ. Möllers motargument, förklätt till en rad frågor, är elegant, avslöjande och så nästan elakt:
”The question we must immediately pose is this: What does a particular focus in UK in the nineteenth century tell us in the absence of controlled comparisons? How can we, with an N of 1, assess whether the outcome Ertman is ultimately interested in, namely the interwar survival of British democracy, was indeed caused by the path-dependent effects of contingent choices made a century earlier?” (s 702)
Som kidsen säger: boom! Ertman gör tydligen därefter också argumentet att det fanns två olika vägar till demokratisk överlevnad under mellankrigstiden, en “consociational” väg med konfessionella partier, och en väg baserat på konkurrens mellan två starka partier, där han bisarrt nog räknar in inte bara Frankrike utan också Skandinavien – mot allt historiskt vetande – tillsammans med Storbritannien! (s 703) Mot detta säger Möller att hur kan eliter med fria val i dessa sex länder göra samma val? Fanns det inga strukturella faktorer där bakom?

Möller menar att Bermeos analys av Portugal 1911 och 1975 har liknande problem. Hon menar att rationalistisk-ekonomiska teorier om demokratisering som Boix och Acemoglu och Robinson (2006) inte kan förklara Portugals utveckling. När Portugal 1975 blev demokratiskt var ojämlikheten mycket hög även jämfört med Latinamerikanska länder, och ändå så föll demokratin i länder som Chile och Argentina på 1970-talet, samtidigt som Portugal gick det andra hållet. Möller menar dock att jämförelsen mellan Portugal 1911 och 1975 inte är övertygande. 1911 befolkades landet i hög grad av illiterata småbönder vars röster styrdes av godsägare; strukturella faktorer, säger Möller, kan förklara varför demokratin föll 1911 men inte 1975. Han menar också att en rad länder i Sydeuropa och Latinamerika demokratiserades på 1970-80-talen; kan verkligen individuella val förklara detta temporala mönster?

Till slut diskuterar Möller Hansons analys av skapandet av den franska Tredje republiken. Utifrån strukturella faktorer, säger Hanson, så skulle vi förvänta oss ett skapande av en monarki med en begränsad roll för politiska partier, av den typ som etablerades i Tyskland på andra sidan Rhen. Så sett är Frankrike 1870-71 ett least likely case för ett demokratiskt genombrott. Ändå så etablerades ett system med hög grad av politisk konkurrens, mellan partier. 1870-71 var enligt Hanson en kritisk tidpunkt, där aktörer var relativt obehindrade av strukturer och gjorde val som ”låstes in” i ett stigberoende mönster baserat på ‘a particular definition of French national identity’. Hanson betonar betydelsen av ideologi som vägledande för ens agerande i osäkra situationer. Men på ett ställe finner han sig tvungen att föra in en strukturell faktor, och då hugger Möller som en orm och citerar: ‘on one level, of course, it is important to concede that Gambetta’s success depended on some prior degree of socioeconomic modernization in France’ (cit s 704). Med detta, säger Möller, har Hanson introducerat ett ”scope condition” – ett klargörande av gränserna runt området där hans argument är giltigt – för sitt mer voluntaristiska argument. ”Only on this basis does the critical juncture become possible.”, säger Möller (s 704). För att dra slutsatser om huruvida (relativ) demokratisering var ett oväntat utfall i Frankrike 1870-71, så hade Hanson behövt inkludera fler länder, säger Möller.

Möller lägger fram ett försvar för det fokus på ”sweeping trajectories” som Barrington Moore förkroppsligar. Skillnaden mellan Västeuropa och Österuropa, som syns i tabellen ovan, är så uppenbar att den måste förklaras, och det har Tilly (1990), Anderson (1974) med flera ”klassiker” gjort på olika sätt baserat på strukturer. Det är uppenbart, menar Möller, att en förklaring baserad på strukturella skillnader mellan Öst och Väst har ett övertag gentemot en aktörscentrerad contingency-angrepssätt för att förklara mönstren i demokratisering i 1800- och 1900-talens Europa. (s 707) CZ menar att samhällsvetare i högre grad bör närma sig historikers ”long-standing emphasis on contingency, accident, and process” (cit 707). Det var just mot detta, kontrar Möller, som 1970- och 80-talens historiska sociologer gjorde revolt. De såg, menar Möller, att historikers föredragna förklaringar om agens och slump inte kunde förklara europeiska länders olika utveckling, att, som Marc Bloch sa, lokala orsaker inte kan förklara generella utfall. Möller:

”The consequence of this criticism is that – at least regarding the treatment of critical junctures and path dependency – Capoccia and Ziblatt do not succeed in sketching a research agenda that is genuinely comparative and, on that basis, are unable to develop systematic cross-case generalizations. This is of course quite a devastating criticism considering that one of the major aims of the intervention is to create just such a comparative framework. To avoid any confusion about this main issue, my argument is that without an understanding of macro-level structures, it will be virtually impossible to account systematically for, first, the emergence of critical junctures and, second, the consequences of actors’ choices during these junctures. This can be understood as a call for a theoretical and methodological approach which combines macro and micro. As such, this article contributes to the current prominent debate about ‘mixed methods’. But, where I differ from Capoccia and Ziblatt is by arguing that combining the two levels to understand critical junctures necessitates cross-case comparisons.” (s 708)
Möller menar att CZ föredragna fokus på variation över tid inom ett land är bra framför allt för att frilägga kausala mekanismer, men att den måste kompletteras med ett jämförande perspektiv.  Om man lämnar det komparativa, så lämnar man den approach som stora forskare som Weber, Hintze och Bloch förespråkade, och tappar bort möjligheten att besvara ”Stora Frågor”, avslutar Möller.


Noter
* Mahoneys definition säger att p.d. ska förstås som ‘historical sequences in which contingent events set into motion institutional patterns or event chains that have deterministic properties’.
Capoccia och Kelemens definition av “critical junctures” är: ‘relatively short periods of time during which there is a substantially heightened probability that agents’ choices will affect the outcome of interest’. (s. 698)
** Möller utvecklar argumentet vidare, i vad som i princip blir hans argument för en metodologisk väg framåt: “Only by comparing (holding constant or allowing to vary) the antecedent structural constraints, the choices during the critical junctures, and the subsequent process of path dependency is it possible to generalize the identified causal mechanisms, insofar as any have been identified. However, the more disturbing question is whether it is possible to square the circle. The combined strategy outlined would imply that cross-case similarities can be produced by the contingent choices of actors in multiple individual cases. This is the same as saying that the choice sets must have been very severely constrained, which fits poorly with the very notion of contingency and the randomness it entails. Thus we have returned to Bloch’s challenge to his contemporary colleagues: that behind such general developments must lay causal drivers which create patterned outcomes. Each instance of the general phenomenon cannot have been a product of contingent choices.” (s 700f)

Referens
Jørgen Møller (2013) When one might not see the wood for the trees: the ‘historical turn’ in democratization studies, critical junctures, and cross-case comparisons, Democratization, 20:4, 693-715.