Fackets effekter på löner och ojämlikhet i USA

Tom VanHeuvelen är en sociolog, verksam vid University of Minnesota, som gör väldigt intressant kvantitativ forskning om arbetsmarknaden och inkomstfördelning i USA. 2018 publicerade han en artikel i tidskriften Social Forces med titeln "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015". Man kan nog säga att utgångspunkten är en väldigt US-amerikansk debatt om vilken roll facket egentligen spelar. I USA olikt i Sverige organiseras ju en arbetsplats (snarare än en arbetstagare) i taget, och kollektivavtal gäller bara på organiserade arbetsplatser. Arbetare på organiserade arbetsplatser har alltså andra löner och villkor än arbetare på oorganiserade arbetsplatser, närmare bestämt så har fackligt anslutna arbetare högre löner och bättre villkor. Men vi vet att korrelation inte är kausalitet, och att den effekten lika gärna kan bero på selektion -- att mer kvalificerade och gåpåiga arbetare är med i facket -- snarare än en effekt av facket i sig. [1] VanHeuvelens artikel från 2018 handlar väldigt mycket om att beräkna den kausala effekten av fackligt medlemskap på löner och inkomstfördelning, rensat för selektionseffekterna. Artikeln är metodologiskt avancerad men också teoretiskt extremt intressant i det att VanHeuvelen för framåt analysen av hur facket påverkar löner och villkor inte bara för de som faktiskt är med i facket. Han har en rik och koncis forskningsöversikt över den kvantitativa litteraturen om fackets effekter:

"Wage inequality rises in response to union decline not only due to the direct influence on union members, but also through indirect pathways, as unions can use their influence to pull down top management incomes (DiNardo, Hallock, and Pischke 1997; Jaumotte and Buitron 2015; Shin 2014), increase labor’s share of total income (Kristal 2010, 2013), raise wages of non-covered but otherwise similar workers (Leicht 1989; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016), engage in nonmarket activism (Wilmers 2017), strengthen labor’s bargaining position (Bradley et al. 2003; Clawson and Clawson 1999; Korpi 1985), and boost compensation expectations (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Freeman 1984). Furthermore, unionization influences a wide range of stratification outcomes beyond immediate wage-setting practices, including working poverty (Brady, Baker, and Finnegan 2013), job security (Hipp and Givan 2015), political participation (Rosenfeld 2014), policy change (Rosenfeld 2014; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016; Western and Rosenfeld 2011), work satisfaction (Artz 2012; Hipp and Givan 2015), work hours and scheduling (Crocker and Clawson 2012), health and health benefits (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Reynolds and Brady 2012), layoff implementation (Jung 2017), and marriage patterns (Schneider and Reich 2014)." (s. 496)

För att förena dessa olika mekanismer arbetar VanHeuvelen utifrån den teoretiska modell som Bruce Western och Jake Rosenfeld la fram i en artikel 2011 och som fokuserar på fackets effekter på normer (som i sin tur påverkar inkomster), bortom de ditintills mer utforskade effekterna genom löneförhandlingar. Även tidigare har forskare modellerat hur facket i den US-amerikanska kontexten har effekter på lönerna även för icke-medlemmar. VanHeuvelen diskuterar två möjliga effekter:

"First, a spillover effect anticipates lower wages relative to unionization (Borjas 2015; Kaufman and Hotchkiss 2006). Higher union wages make unionized workers  an effective group to dismiss to lower labor costs. Thus, organized worker power counterintuitively increases the likelihood of layoffs among unionized firms. Dismissed workers then transition to nonunion sectors and firms, increasing the stock of potential workers and thus lowering pay (Neumark and Wachter 1995). Presumably, if unionization increases the prevalence of layoffs, unions would also dampen wages through unemployment’s scarring effect on future employment and wages (Gangl 2005). Second, unions provide a threat to
nonunionized firms (Brady et al. 2013; Freeman 1984; Leicht 1989; Western and Rosenfeld 2011). Employers prefer a nonunionized workforce. Therefore, when proximate to unionized firms or industries, the threat mechanism suggests that employers will raise wages preemptively to avoid unionization (Freeman 1984; Leicht 1989)." (s. 499)

Forskarna är alltså ense om att facket har effekter också på icke-medlemmar -- även om Borjas och Freeman är väldigt oense om vilka effekterna är, negativa eller positiva. VanHeuvelen använder och utvecklar som sagt Western och Rosenfelds modell för hur man ska förstå de bredare effekterna. Han förklarar modellen så här:

"Western and Rosenfeld (2011) developed a powerful theory unifying research on the multiple inputs unions have on both wage setting and social outcomes beyond immediate union membership. They relaxed the threat hypothesis’ rationalistic assumptions, and in doing so, reconciled the many strands of union stratification research through the concept of the moral economy: “norms prescribing fair distribution that are institutionalized in the market’s formal rules and customs” (517, also see Thompson 1971; Granovetter 1985). Beyond providing (1) power to workers in bargaining arrangements and (2) higher wages to immediately connected nonunionized firms and industries through rationalistic threat processes, unions have (3) an indirect influence on wage setting through
historical, cultural, institutional, and political practices. The moral economy argument thus complements the threat hypothesis, allowing for a multifactorial set of pathways to link unions and wage setting." (s. 499)

Även moral economy-argumentet kan kritiseras utifrån selektionsargumentet. Western och Rosenfeld operationaliserar den moraliska ekonomins effekte utifrån den fackliga anslutningsgraden i bransch-regionen, alltså till exempel att lönen för en icke fackligt organiserad arbetare i livsmedelsindustrin i Maine påverkas av den fackliga anslutningsgraden i livsmedelsindustrin (bransch) i Nordöst (region). Men selekteras arbetare till branscher och regioner utifrån oobserverade karaktäristika? VanHeuvelen fokuserar på folk som går med i eller ut ur facket och att jämföra deras utfall före och efter skiftet. En sista viktig mätfråga är hur man ska veta ifall effekterna av bransch-region-fackliga anslutningsgraden är en moralisk ekonomi-effekt eller hot-mekanismen, som diskuterad utifrån Freeman ovan. Här menar VanHeuvelen helt enkelt att kvantitativ forskning visar att strejker hade positiva effekter på lönerna före Reagans presidentskap, men inte sedan dess. Därför menar han att ifall de skattade moralisk ekonomi-effekterna klingar av från 1989 och framåt, så var det i själva verket en hot-effekt.

Hans data är Panel Study of Income Dynamics (PSID), en survey som började med ungefär 5000 familjer år 1968 och som samlades in varje år till 1997, och vartannat år därefter. Metoden är en som jag kanske aldrig sett tidigare, en variance function regression-modell (VFR) där han börjar med att skatta effekten av fackmedlemskap och bransch-region-facklig anslutning på lönen för medelarbetaren, och därefter använder samma förklaringsvariabler (med kontroller) för att förklara en loggad version av feltermen från den första regressionen. Den andra modellen förklarar då variansen inom grupperna. Se ekvation 1 och 2 nedan.

Resultaten indikerar att den råa lönefördelen för en fackligt ansluten manlig arbetare är runt 20 procent (för en kvinna runt 15 procent), och att ett beaktande av selektionsprocessen minskar effekten till 5-10 procent. (Men den är fortfarande statistiskt signifikant.) Moralisk ekonomi-effekten, mätt som effekten av bransch-region-anslutningsgraden, är också runt 20 procent före koll på selektionen, och runt 10 procent med koll.

Med Figur 3, som jag klistrat in högst upp, gör VanHeuvelen kontrafaktisk analys av hur löneojämlikheten för män och kvinnor hade utvecklats om den fackliga anslutningsgraden hade varit konstant. Då hade löneojämlikheten sett mycket annorlunda ut idag, kan man konstatera, även om VanHeuvelen påpekar att den beräknade sänkningen av ojämlikheten som konstant facklig styrka hade inneburit, bara är hälften så stor som den ser ut om man inte beaktar selektionen in och ut ur facket. Från dessa resultat går han till att diskutera effekterna och implikationerna av att arbetare byter facklig status, in eller ut ur facket, och visar att effekterna av facket överlag inte är annorlunda efter 1989 än före det året.

I slutsatssektionen drar VanHeuevelen tre huvudsakliga slutsatser. Ett, facket har direkta och indirekta effekter på lönespridningen. Att facket i USA försvagats så mycket som det gjort sedan 1970-talet gör att lönespridningen mellan arbetare och över en arbetares livscykel är större idag. Detta är robust för att kolla på arbetare som byter och inte byter bransch och region, arbetare som går in och ut ur facket, etc. Resultaten ger mikrogrundvalar för makro-argument om fackens betydelse och stöttar en maktresursteoretisk tolkning: "The findings in this paper support and extend a power resources theoretical understanding of inequality. Unions are central to egalitarian politics. From one perspective, results neatly fold into a power resources theoretical argument; it is unsurprising that the decline of labor unions, resulting in lower working-class power, has had broad negative stratification consequences (Jacobs and Dirlam 2016; Korpi 1985). Yet results emphasize the importance of the less frequently studied ideological component of power resources (Brady and Sosnaud 2010)." (s. 521) Den andra slutsatsen är att fackets effekter är robusta för oobserverad heterogenitet, men mindre än de råa effekterna. Den tredje slutsatsen är att facket har effekter inte bara på livslönen för arbetarna, utan att försvagningen av facket också ökar osäkerheten och volatiliteten över livscykeln.

 

referens

Tom VanHeuvelen (2018) "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015", Social Forces 97 (2).

fotnot

[1] VanHeuvelen diskuterar detta mätproblem på flera ställen i artikeln. En koncis diskussion är: "Economists traditionally argue that union workers have higher average unobserved skill levels than otherwise similar nonunion workers (Borjas 2015), while the work security provided by union contracts might allow for more on-the-job training. Controlling for these unobserved productivity-enhancing skills may lower the observed union wage premium. Several studies support this argument, finding that the union wage premium shrinks when worker fixed effects are included in regression models (Freeman 1984). Conversely, others note that the influence of unobserved heterogeneity may be overstated due to measurement error and the unique characteristics of workers who change union status (Card 1996; Lemieux 1998).
Similarly, Card, Lemieux, and Riddell (2004) note how selection bias influences the compressing effect of unions on wages. Assuming all workers possess some combination of observed and unobserved skills, they argue that workers most likely to select into union jobs will come from the off-diagonal: high unobserved and low observed skills, and vice versa. Workers with low observed and unobserved skills are neither qualified nor hired for union jobs, while those with high observed and unobserved skills can attain higher wages outside union contracts. These contrasting selection processes yield the appearance of an exaggerated compressing effect of wages among union members. Lemieux (1998) found this among Canadian male workers. In total, this argument suggests that the inequality-reducing effect of union membership might partially result from workers basing employment decisions on their ability to attain wages beyond those characteristics observed by analysts." (s. 501)

Facken och löneutjämning i USA i mitten av 1900-talet

 Den fackliga anslutningsgraden utanför jordbruket i USA 1900-2000

 

Västvärlden upplevde decennierna från och med första världskriget vad Jeffrey Williamson kallat "the great levelling": en stor utjämning av fördelningen av inkomster och förmögenheter. Tydligast har detta belagts i toppinkomstlitteraturen där Tony Atkinson och Thomas Piketty var pionjärerna runt millennieskiftet. Toppinkomstlitteraturen brukar dock inte vara så bra på att förklara utvecklingen i termer av mekanismer: de tämligen abstrakta skattedata som används lämpar sig inte så för väl för precisa förklaringar.

Men en av förklaringarna som ofta anförs är facklig styrka. Vi kan se till exempel på 1920-talets Tyskland i Bartels (2019) studie. Ekonomen William J. Collins från Vanderbilt-universitetet har med olika medförfatare 2018 och 2019 publicerat två artiklar om fackens effekter på löner och utjämning i mitten av 1900-talet i USA och ger en intressant inblick på detta tema.

Collins och Brantly Callaway börjar sin artikel i Explorations in Economic History 2018 med att konstatera att den fackliga anslutningsgraden för arbetare utanför jordbruket i USA mellan 1935 och 1953 ökade från 13 procent till 33 procent och något av höjdpunkten för USA:s fack. Beräkningar av fackens effekter under perioden har dock hämmats av bristande data: federala Census of Population har aldrig frågat om fack-medlemskap, och Current Population Survey samlade för första gången in information om facklig anslutning 1973, när facken redan var på väg ner. Studier visar att fackförbund på 1980-90-talen minskat löneojämlikheten i USA (Freeman och Medoff 1984; DiNardo et al 1996; Card et al 2004), men "far less is known about the relationship between unions and inequality around mid-century. "Prominenta forskare spekulerade då -- Friedman (1962) -- i att facken kanske ökade löneojämlikheten genom att öka skillnaden mellan två liknande arbetare varav den ene var med i facket och den andre inte, och genom att minska sysselsättningen. Men datat fanns inte för att backa upp spekulationen. Collins och Callaway har dock hittat en survey från 1951 som de menar har unikt detaljrik information i de här frågorna. Undersökningen gjorde i sex städer: Philadelphia, New Haven, Chicago, St. Paul, San Franscisco och Los Angeles, och syftade till att undersöka arbetskraftsörrligheten under 1940-talet. C och C har samplat 6900 män (alltså bara män) från fem av de städerna; originaldatat för Chicago fattas i arkivet.

De studerar med hjälp av detta nya dataset tre uppsättningar av frågor. Ett, vad var det för folk som gick med i facket "at the height of union strength"? Två, vad var skillnaden mellan lönerna för de som var med och de som inte var med, inom jämförbara grupper vad gäller ålder, etnicitet osv? Tre, hur annorlunda hade lönefördelningen varit ca 1950 om fackligt anslutna män hade fått de icke fackligt anslutnas löner?

De sammanfattar resultaten så här. Männen som gick med i facket var mindre utbildade och från mer arbetarklassbakgrund. De tjänade lite mer än jämförbara män som inte gått med i facket, men för lågavlönade, svarta amerikaner och de minst utbildade var skillnaden mera rejäl. Facket lönade sig alltså allra mest för de minst privilegierade (även om frågan om kvinnor inte kan besvaras här), och lönefördelningen bland de fackligt anslutna var mer sammanpressad än bland de icke anslutna. En simulering av hur lönefördelningen hade sett ut i städerna 1950 om inte facket fanns, visar att den fackliga närvaron gjorde ganska mycket för att jämna ut lönerna. De använder också Current Population Survey från 1973 och visar att effekterna från 1951 består för män i städer utanför Södern.

Året efter EEH-artikeln, 2019, kom Collins tillsammans med Gregory T. Niemesh (Miami University) med en ny artikel om fackliga effekter på lönefördelningen. Också här framar de studien delvis gentemot Goldin och Margos (1992) analys av en "Great Compression" på 1940-50-talen.  De visar en graf med % av arbetskraften som är med i facket i USA sedan år 1900 och toppdecilens andel av inkomsterna från Piketty och Saez; de två kurvorna speglar varandra nöästan perfekt, med en platå av hög facklig anslutning och låg ojämlikhet från ungefär 1945 till 1980. "Causal inference from this pattern would be tenuous, but several strands of research suggest that a connection between rising unions and falling inequality is plausible." (s. 692) De pekar på arbetsmarknadsekonomisk forskning för perioden sedan 1970-talet som visar att facket trycker ihop lönestrukturen, och förslag från Goldin och Margo med flera att facken hade samma effekt på 1940-50-talen. Frydman och Molloy fann också att ration av VD-löner till produktionsarbetarlöner i amerikanska företag var negativt korrelerad med facklig anslutning år 1949. Callaway och Collins visade att lönefördelningen för fackligt anslutna män var jämnare än liknande icke fackligt anslutna år 1950. Sammantaget så innebär alla dessa ledtrådar att det är värt att titta mer på kopplingen mellan fackföreningar och löneojämlikhet under Great Compression.

Detta gör de genom att jämföra utvecklingen i olika städer i USA. De har information om sektorssammansättningen i sysselsättning 1940 och olika nationella sektorsspecifika åtgärder under 1940-talet som påverkade facket. Detta utgör, menar de, en identifikation av en exogen drivkraft bakom facklig styrka. För att studera ojämlikhetsutfallen använder de stora mikro-dataset från 1940, 1950 och 1960 års folkräkningar. Resultaten säger att städer som påverkades mer av pro-fackliga lagar efter 1940 fick större minskningar av löneojämlikheten, även om man kontrollerar för andra världskrigets upphandlingskontrakt (som expanderade sysselsättningen på många ställen), skiften i relativ efterfrågan på mer och mindre utbildad arbetskraft, utbildningsnivån 1940, och regionala trender. De städer som fick mer förstärkning av facket efter 1940 upplevde också mindre brant ökning av ojämlikheten efter 1980.

Referenser
Brantly Callaway och William J. Collins (2018) "Unions, workers, and wages at the peak of the American labor movement ", Explorations in Economic History 68: 95-118. Finns här.
William J. Collins och Gregory T. Niemesh (2019) "Unions and the Great Compression of wage inequality in the US at mid-century: evidence from local labour markets", Economic History Review 72 (2): 691-715.  Finns här.

Tjänstemannafack och ojämlikhet

I forskningen i jämförande politisk ekonomi ses fackföreningar typiskt, mer eller mindre i Walter Korpis anda, som ett arbetarklass-fenomen och som de viktigaste organisationer som bär upp krav på omfördelning och välfärdsreformer i demokratiskt kapitalistiska länder. I Sverige applicerar den beskrivningen väl på LO under 1900-talet. För SACO, allt viktigare och mer inflytelserikt sedan 1970-talet, stämmer det betydligt sämre. Deras politiska påtryckningar i alla fall de senaste tjugo åren eller så har snarast varit åt borgerligt håll: lägre och mindre omfördelande skatter, för privata sjukförsäkringar och så vidare.

Statsvetaren Christoph Arndt vid universitetet i Reading tar sig i en artikel från 2018 an denna fråga. Han pekar på att det finns några tidigare studier som diskuterar de fackliga organisationernas varierande intresserepresentation -- Becher och Pontusson 2011, Arndt och Rennwald 2016 -- men att de flesta ändå utgår från att facken är en homogen aktör, till vänster om mitten i politiken. Det är problematiskt med tanke på att t ex Sverige sedan 1960 har gått från att LO -- den klassiska fackföreningsorganisationen -- stod för 3 av 4 fackligt anslutna, till att TCO och SACO står för mer än hälften idag. Tidigare empiriska studier av detta fenomen har använt facklig anslutningsgrad i allmänhet eller facklig anslutning per inkomstnivå som mått (Becher och Pontusson 2011; Pontusson 2013; Vlandas 2016; Mosimann och Pontusson 2017). Arndt och Rennwald (2016) kollade på hur medlemmar i olika fack-konfederationer röstade, men utan att undersök mekanismen som får tjänstemannafackligt organiserade att rösta borgerligt.

Arndt har en väldigt härlig konceptuell distinktion om whote-collar workers eller tjänstemän utifrån Max Webers (1922) diskussion om positiv priviligierte Erwerbsklasse och plockar också upp en brittisk sociologisk diskussion om tjänstemannafack från 1960-70-talen. Nijhuis (2009) argumenterade, rimligt. för att fackens struktur spelar roll: i länder där lågutbildade och högutbildade anställda organiseras i samma fackföreningar -- tänk på tyska DGB -- så kommer facket stå för mer omfördelningande preferenser än i länder där högutbildade har egna konfederationer -- tänk svenska SACO som exempel. Detta har också fått stöd i empiriska studier på 2010-talet av Jonas Pontusson och andra.

Utifrån detta gör Arndt tre hypoteser. Medlemmar i specialiserade fack för högutbildade kommer (a) vara positiva till en mer marknadsbestämd inkomstfördelning, också för att få lägre löner för outbildade arbetare i tjänstesektorn och därmed också billigare tjänster. (b) vara positiva till privatiseringar, så länge det inte är ett fack för offentliganställda som vi talar om. (c) ha mer pro-market attitudes än vad medlemmar i arbetarfack har.

Figur 1, reproducerad ovan, visar andelen fackligt organiserade i olika konfederationer sedan 1960. LO:s andel har fallit från 75-80 procent i alla tre länder till 45-50 procent idag medan tjänstemanna- och akademikerfack har ökat sina andelar. Detta spelar roll för politiken; som Tabell 2 visar är medlemmarna i de olika organisationerna rätt olika socioekonomiskt sett.

Arndt använder valsurveys från Danmark 1979-2011, norska valsurveys 1981-2013 och svenska SOM-undersökningar 1986-2010. Regressionsanalyserna visar att jämfört med LO-medlemmar (referenskategorin) är medlemmarna i de andra facken mindre för omfördelningspolitik och för större löneklyftor. Medlemmar av tjänstemannafack i offentlig sektor i Norge och Danmark och i den oberoende konfederationen YS i Norge hamnar mellan akademikerfackliga och LO-fackliga men är ändå alltså mer för löneskillnader än vad LO-medlemmarna är. Vad gäller privatiseringar så är tjänstemanna- och akademikerfackliga i Danmark och Sverige, men bara delvis i Norge, signifikant mer positiva till privatiseringar än vad LO-fackliga är. Akademikerfackliga ställer sig längre till höger än andra fackliga i alla tre länder, men i Sverige är de som är allra mest till höger politiskt de som valt att inte vara med i något fack alls. (s. 687) Figur 3 nedan visar hur folk placerar in sig på en marknadsvänlig-statsvänlig-skala i förhållande till sin inkomst (de med högre inkomst är mer marknadsvänliga) och sin fackliga tillhörighet. Intressant är ju också hur svenskarna bara i största allmänhet är mer marknadsvänliga än vad norrmännen är.

Det är också fascinerande att se skillnaden mellan LO -- där alla är ungefär på samma ställe på stat vs marknad-skalan oavsett vilken inkomst man har -- och SACO, där skillnaderna är väldigt stora beroende på om man är relativt lågavlönad (vit cirkel) eller högavlönad (blå eller grön cirkel).

Sammantaget så stöder resultaten den tidigare forskningen, fast ger nu ett slags mikro-underlag för makro-slutsatserna hos t ex Becher och Pontusson (2011): facklig organisering ger inte de effekter som t ex maktresursteori associerat med facklig organisering, om det sker i enskilda akademiker-konfederationer. (s. 689) I ett appendix visar han också liknande resultat för de oberoende konfederationerna i Tyskland och Österrike.

Mitt intryck totalt sett blir väl att det är ett väldigt kött och potatis-kvantpapper, inte superspännande och inte särskilt överraskande men ändå ett empiriskt resultat som var värt att lägga fram. Analytiskt sett är dock approachen ganska grund.

Referens

Christoph Arndt (2018) "White-Collar Unions and Attitudes towards Income Inequality, Redistribution, and State–Market Relations", European Sociological Review 34 (6): 675-693.

Fackliga strategiers förändring i Sverige

Hur har fackens konfliktstrategier förändrats i Sverige sedan 1970-talet? Sociologen Magnus Granberg angriper denna fråga i en ny artikel i tidskriften Arkiv. En intressant metodologisk diskussion -- han pekar på Korpi (1978, 1981) och Thörnqvist (1994) som exempel på kvantitativ forskning om svenska strejker -- är:

"Bruket av kvantitativa data är oundvikligt i en analys av historiska tendenser, men jag vänder mig mot det metodologiska antagandet att begreppet ”strejk” betecknar något likformigt, det vill säga något homogent och oföränderligt genom tid och rum." (s. 108)

Han studerar ”arbetskonflikter”, som likställs med ”klasskamp”,och står för något viktigt: ”ett brott i relationen mellan arbete  och kapital”. Argumentet för den kvalitativa metoden utvecklas bland annat med en jämförelse mellan skogsstrejken 1975 och Kommunalstrejken 2003: kvantitativt är de båda varsin strejk, omfattande många anställda -- är de då samma sak? Nej menar Granberg med referens till att skogsarbetarstrejken var gräsrotsdemokratisk och aktualiserade frågan om ekonomisk demokrati och alltså bar på en större samhällelig betydelse. Idag tar den jämförande forskningen delvis strejkernas föränderliga former på större allvar, säger Granberg: forskare plockar upp Tillys begrepp om "repertoarer" av folkliga aktionsformer. Men, menar Granberg: "dessvärre blir även detta begrepp underställt en positivistisk ambition att skapa abstrakta kategorier över olika aktionsformer", med skapande av taxonomier.

"Ett antipositivistiskt alternativ kan hämta inspiration från Marx’ analys av kapitalformer och penningfunktioner, det vill säga från konkreta former och funktioner som gör ett socialt fenomen och dess inre dynamik distinkt. Kort sagt: arbetare mobiliserar olika typer av maktresurser som har bestämda funktioner inom en distinkt strejkform." (s. 114)

En sådan analys stämmer överens med en riktning i marxistisk politisk teori som följer hur Marx såg Pariskommunen som "den äntligen upptäckta ... formen" för arbetets frigörelse. (Ref också Kouvelakis 2003). Jag hade här gärna velat se utvecklat och konkretiserat de här idéerna. T ex så verkar det som någon slags materialistisk determinism där fasen i klassens utveckling bestämmer dess kampform.* Jag gissar att Granberg inte skulle håla med om detta men resonemangen för ändå tankarna ditåt: "Ett fokus på kampformernas kvalitativa förändringar kan kombineras med perspektiv på arbetskonflikter som belyser hur ”proletarisering” och ”reell underordning” motiverar grupper av arbetare att under olika perioder ta strid mot sina arbetsköpare." (114) Väldigt vagt?

I alla fall så börjar analysen med ett större, kvantitativt perspektiv med diagrammet (ovan) med kravaller och generalstrejker i 18 OECD-länder 1946-2015. Diagrammet visar ett stort uppsving i båda serierna efter 2010, "ett internationellt kampuppsving under senare år." (s. 116)

Christer Thörnqvist ser i sin avhandling om strejker i Sverige sedan andra världskriget långa vågor-teorin som utmärkt tillämplig på Sverige. Åren runt 1969 med strejkerna i Göteborgs hamn och Malmfälten var toppen av vågen, och åren efter 1991 bottnen. Granberg påpekar att det är olika arbetargrupper som burit fram olika strejkvågor: på 1800-talet hantverkare, på 1930- och 40-talen industriarbetare, på 1970-talet "nyckelgrupper i fordistisk industri (gruv-, stål- och bilindustrin)" och idag så har strejkmönstret beskrivits som en tertiarisering: "det vill säga att tjänste- och kommunikationsarbetare skulle vara vår tids avantgarde, något som också framträder vid en analys av det frambrytande svenska strejkmönstret." (s. 118, fotnot till Bordogna och Cella 2002). I den internationella forskningen har också Beverly Silver (2003) pekat på att kommunikations- och tjänstesektorn sedan 1970-talet står för en ökande andel av strejkerna globalt sett.

Diagram 2 visar kollapsen för strejker i Sverige i och med 1990-talskrisen. Här har inte heller skett något uppsving efter 2007-2009 som i en del andra rika länder. (Det vore intressant att utveckla varför!) Utmärkande för Sverige är också hur viktiga de vilda strejkerna var på 1970- och 80-talen. Runt 1970 handlade det mycket om skogen, transporter och tillverkningsindustri. Vid 1980-talets början strejkade tjänstemän en hel del. I mitten av 1980-talet skiftade centrum för strejkerna till offentlig sektor vilket den fortfarande i hög grad är, tillsammans med logistik-sektorer, konstaterar Granberg. (s. 122)

I relation till strejkernas förändrade sektorssammansättning anför Granberg en typologi med tre sorters strejker: fordistiska, logistikstrejker och välfärdsstrejker. "Logistiska strejker får sin kraft av förmågan att bryta vidsträckta flöden av varor, inklusive varan arbetskraft, som inkluderar flera arbetsplatser och företag." Dessa blir särskilt viktiga i en tid av just in time-företagsmodeller. Välfärdsstrejker slår inte mot några ägares profit utan utspelas i den offentliga sektorn och välfärdsproduktionen; de "mobiliserar ett socialt etos och övergår på så sätt i expansiva rörelser som universaliserar strejkkrav, söker publicitet och politiserar allt fler samhällsområden, fjärran från den arketypiska partikulära strejken som rör specifika gruppers arbetsvillkor utan att knyta dem till någon övergripande social problematik." (s. 125)

Granberg vill jämföra dagens välfärdsstrejker med 1970-talets fordistiska strejker. Så här karaktäriserar han dem:

"ett utmärkande drag, när de generaliserades, att de ibland direkt utmanade kapitalmakten på strejkdrabbade arbetsplatser, och i en vidare bemärkelse aktualiserade frågan om arbetarkontroll. Ett kvantitativt fokus har förpassat denna fråga till periferin av svensk strejkforskning, men ett internationellt sett utmärkande drag för svenska 1970-talsstrejker är att de aktualiserade frågan om makten över arbetet trots att landet inte såg någon direkt
revolutionär situation (som i till exempel Frankrike och Portugal)." (s. 126)

De fordistiska strejkerna var lokala på så sätt att de handlade om att "direkt stoppa produktionen vid enskilda arbetsplatser". Det gäller inte logistik- och välfärdsstrejkerna.

"Logistik- och välfärdsstrejkerna har det gemensamt att deras funktion är generaliserande. Deras effekter begränsar sig inte till den omedelbara arbetsköparen (ett företag som agerar inom offentligt reglerad transportverksamhet, ett lokalt landsting, etcetera) utan påverkar den ekonomiska och politiska omgivningen i stort. De innebär därför potentiellt en konflikt med staten i vid bemärkelse. I logistikstrejkernas fall beror det på att effekterna av avbrott i centrala värdekedjor kan vara så omfattande att stater väljer att intervenera (något som i varje fall åberopades under de senaste konflikterna i Göteborgs hamn)." (s. 127)

Granberg menar att det pågår proletariseringsprocesser i välfärdsarbetena i Sverige: deras professionella autonomi undermineras i new public management. Sjuksköterskorna har lett konflikterna sedan 1990-talskrisen bland annat genom massuppsägningar (och hot om det) med krav på högre löner och andra förbättringar. (Här refererar Granberg bl.a. sin doktorsavhandling från 2016.)

"Bakgrunden till aktionerna är, utöver omedelbara krav på till exempel högre löner eller bättre bemanning, den utveckling mot reell underordning och varufiering som gjorde entré i Sverige med nyliberalismen under sent 1980-tal och fick sitt verkliga genombrott i samband med 1990-tals-krisen. Sjuksköterskearbetets reella underordning yttrar sig bland annat i mindre tid till fortbildning, reflektion och planering, och därigenom minskade möjligheter att tillämpa professionell kunskap; i ett uppdrivet arbetstempo samt i ökad detaljstyrning (genom till exempel kodsystem och så kallade kliniska protokoll). Kort sagt utmanas det professionella självstyret. " (s. 129)

Granberg pekar på en dialektik här: känslan av maktlöshet och ilskan över att ens professionalism undergrävs ökad klassmedvetandet och uppdelningen mellan "vi på golvet" och "ledningen" (s. 130) Detta i motsats till en professionell självbild som betonar kollegialiteten och inte ser en konflikt med ledningen. (Här hänvisar Granberg också till Lovisa Broströms rapport "Medelklassens förändrade maktposition" från 2018, och till Rebecca Selbergs doktorsavhandling från 2012.) Så sett ser Granberg en parallell här till industriarbetarnas utveckling runt år 1900: då urholkades hantverkarnas yrkeskunnighet i produktionen, vilket ökade deras klassmedvetande och vilja att ta till konflikt för att förbättra sin position. Figur 4 visar att sjuksköterskorna blivit mer konfliktbenägna i bemärkelsen att ta till kollektiva uppsägningar; dessa är särskilt fördelaktiga för specialistutbildade sjuksköterskor där det råder brist, som vid intensivvård, kirurgi och akutsjukvård.

De kollektiva uppsägningarna sker ofta i anslutning till tecknandet av kollektivavtal. Detta mönster kan spåras tillbaka i alla fall till avtalet 1988. Då var Vårdförbundet positivt inställda till denna kampmetod, men har sedan sent 1990-tal blivit mer avfärdande.

I sina slutsatser menar Granberg att det långsiktiga perspektivet visar hur tjänsteyrkena idag står i centrum för strejker och arbetskonflikter av en ny typ. "Framtida rörelser bland välfärdsarbetare och strategiskt placerade logistikarbetare är beroende av hur de pågående förändringarna i klassstrukturen och dess arbetsprocesser påverkar dessa arbetares maktposition, samt av huruvida arbetarna kan utveckla de beständiga organisationer, de traditioner av kamp och det klassmedvetande som behövs för att ta rörelserna till nya nivåer." (s. 134)

Referens

Magnus Granberg (2020), "Kampens nya former. Klasskamp och klasstruktur sedan de vilda strejkerna", Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys, nr 12, s. 107-139.

Fotnot

* Jfr resonemangen på s.117 med en beskrivning av tidigare forskning om hur skiften mellan kampformer "speglar historiska förändringar i den allmänna klasstrukturen (makro) och i specifika arbetsprocesser (mikro)." Också s. 120: "Förändringarna i strejkmönstret återspeglar förändringar i det svenska samhällets klasstruktur."

Erixon om Rehn-Meidner-modellen

Solidarisk lönepolitik och företagen. Diagram från Erixon (2018) 

Rehn-Meidner-modellen, utvecklad av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner på 1940-50-talen var en ambitiös konstruktion för en lönepolitik som skulle hänga ihop med en viss penningpolitik, en viss ekonomisk politik och en viss (aktiv) arbetsmarknadspolitik. Ett helhetsgrepp, och kanske något så ovanligt som en intellektuellas skrivbordskonstruktion som omsattes i verkligheten -- och fungerade.

Erixon 2008

Nationalekonomen Lennart Erixon från Stockholms universitet förklarar i början av en artikel i Cambridge Journal of Economics 2008 att "The aim of this paper is to evaluate the functioning of the R-M policy model in Sweden". R-M förespråkade en stram finanspolitik. Denna skulle hålla nere inflationen, och även lönekraven i goda tider -- å andra sidan skulle lönekraven stimuleras av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Denna hade i den tidiga R-M-modellen tre element. Ett, utbudspolitik: omskolning, yrkesutbildning och stöd för att flytta för jobb. Två, policies för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Tre, riktade efterfrågan-sida-policies för att öka efterfrågan på arbete i vissa regioner, branscher och företag. Rehn och Meidner ägnade mer uppmärksamhet åt mobilitetsfrämjande policies än åt jobbskapande policies. Arbetsmarknadspolitiken skulle upprätthålla full sysselsättning, bekämpa inflationen genom att hålla nere vinstnivåerna, och motverka inflationära flaskhalsar på arbetsmarknaden och stödja näringslivets strukturomvandlig. Den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken skulle samspela med den solidariska lönepolitiken. Denna beskrivs av Erixon som följer:

"A wage policy of solidarity—achieved by coordination of central wage negotiations—means equal pay for work of equal value irrespective of the profits of firms and industries. Wage differences should reflect objective differences in working environment and job content. In fact, solidarity wage policy is an instrument anticipating a long-run equilibrium in the perfect labour markets of orthodox economists.
According to the R-M model, the wage policy of solidarity is compatible with economic growth. Equal remuneration for identical jobs establishes cost pressure on low-productivity firms, requiring them to increase productive efficiency or die. The closure of inefficient firms enhances average productivity, both directly and indirectly, by freeing resources for the expansion of more dynamic firms. Furthermore, a wage policy of solidarity strengthens incentives for structural change by inducing larger profit differentials between industries and firms." (s. 369)

Erixon gör också en intressant kommentar om den solidariska lönepolitikens relation till inkomstfördelningen:

"The wage policy of solidarity is also supposed to hold back wage increases in profitable companies willing and able to pay higher wages. In fact, in the original R-M model, a wage policy of solidarity is the main instrument for preserving wage stability and preventing a further fall in profits shares of gross domestic product (GDP), after the initial profit squeeze, as a consequence of full employment policies." (s. 369)

R-M-modellens stora konkurren på 1950-talet var en keynesiansk politik med mer aktiv finanspolitik. Rehn och Meidner menade att deras egen modell var överlägsen för inflationsbekämpningen.

Under 1960- och 70-talen skedde en stor utjämning av lönerna i Sverige (s. 372). "Swedish wage equalisation supports the R-M view that wage structure can be influenced by solidarity wage policy secured by coordinated central bargaining." LO-SAF-förhandlingarna var centraliserade från mitten av 1950-talet till början av 1980-talet, och tjänstemännen gick med i samordningen i slutet av 1960-talet. Finanspolitiken var i allmänhet stram, och strukturomvandlingen av ekonomin snabb på 1960-70-talen. Sverige såg också den största minskningen av kapitalandelen av inkomster bland OECD-länderna, vilket underlättade för den solidariska lönepolitiken. (s. 372, ref till WP från 2005).

Från mitten av 1980-talet förbyttes utvecklingen vad gäller löner: lönespridningen ökade, om än inte lika mycket som i USA, och ens lön blev mer avhängig lönsamheten hos den egna arbetsgivaren (s. 373, ref Arai 1999; Hibbs och Locking 2000; Nordström Skans et al 2006). 1991-97 ökade lönespridningen kraftigt i en tid med stor arbetslöshet, vilket stämmer överens med R-M:s teori att svaga företag i tider med arbetslöshet inte kan hålla lönerna uppe. Sverige var också del av en internationell trend av större skillnader i produktivitet och löner mellan fabriker (Nordström Skans et al 2006). 1997-2004 ökade löneskillnaden mellan tjänstemän och arbetare, men den mellan arbetare i privat sektor var konstant (ibid). Hälften av löneökningarna för tjänstemännen var löneglidning. Kapitalandelen av inkomsterna har ökat kraftigt sedan 1970-talet, inte minst under 90-talskrisen. Att kapitalandelen ökat har antagligen i sig bidragit till större löneskillnader. Men Erixon sammanfattar sektionen: "However, despite continued increases in earning gaps from the middle of the 1980s, Sweden still appears to be a country of extensive wage equalisation." (375)

1960-73 var Sveriges Phillipskurva relativt positiv. 1974-79 var inflationen lite högre än OECD-snittet, men arbetslösheten låg. På 1980-talet var arbetslösheten fortsatt låg (ovanligt låg) medan inflationen var hög; på 1990-talet var utfallet tvärtom.

1984 var 5 procent av arbetskraften i arbetsmarknadsutgärder och -utbildning, men toppnoteringen kom faktiskt 1994 med 7,4 procent. Erixon menar att detta antagligen var en bra politik:

"A reasonable conclusion is that labour market policy has contributed to Sweden’s favourable trade-off between unemployment and inflation since the early 1960s. Comparisons with other OECD countries are inconclusive, but it seems that job turnover and regional mobility were relatively high in Sweden in the 1970s and 1980s (Nilsson and Zetterberg, 1987, pp. 35–52; OECD Economic Outlook, 1990, table 3.3, 1996, table 5.1). Furthermore, in the 1970s and 1980s, the Swedish Beveridge curve, that is the mapping between the number of vacancies and unemployed rates, was not only more favourable than in other OECD countries but was also shifting inwards.1 Swedish job turnover rates were also relatively high in the 1990s and 2000s (Gomez-Salvador et al., 2004, table 2)." (s. 376-377)

Men det är inte säkert att arbetsmarknadspolitiken var så effektiv. Sverige hade inte större regional rörlighet än vad USA eller grannländerna i Norden hade. Och statens utlägg på denna politik gick ner på 1980-talet. Men gränsdragningen mellan arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik är inte helt enkel. 1997-2002 genomgördes det "remarkable" kunskapslyftet, och omfattade under de första fyra åren 10 procent av arbetskraften. (Albrecht et al 2004). 1980-90-talens arbetsmarknadspolitik sänkte enligt Calmfors (1993) söktakten för jobb, och höjde produktlönerna. (s. 378) R-M-modellen sa heller aldrig att arbetsmarknadspolitiken skulle sänka jämviktsarbetslösheten. Men Erixon menar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken i alla fall förhindrade massarbetslöshet under 70-talskrisen och det tidiga 80-talet.

Kritiker av den solidariska lönepolitiken menar att minskningen av löneskillnaderna försvagat incitamenten att utbilda sig och arbeta hårt (Davis och Henrekson 1996; Henrekson 1997; Lindbeck 1997). Hibbs och Locking (2000) menar också att utjämningen sänkte produktiviteten i näringslivet. Andra kritiker har pekat på att utjämningen inte minskade löneglidningen så som det var tänkt. Det verkar vara så -- man lyckades inte etablera några allmänt accepterade "rättvisa löner" som skulle ha minskat problemet med löneglidning. (s. 379)

Utländska ekonomer som är positiva till R-M har utmålat svensk inkomstpolitik som lyckad. Rehn och Meidner var mer skeptiska till möjligheterna till en sådan, och Erixon menar att de har fått rätt. Under kostnadskrisen efter energikrisen 1973 försökte regeringen med Haga-samtalen föra en aktiv inkomstpolitik, men misslyckades. (s. 380) Erixon är kritisk till utländska betraktares bedömningar:

"Foreign economists probably overrate the wage-restraining capacity of the Swedish bargaining system (Jackman et al., 1990, pp. 477–83; Layard et al., 1991, ch. 9, table 2; Nickell, 1997, pp. 61–3; Nickell et al., 2005, pp. 7-8). They often refer to comparative studies of the 1970s and 1980s showing that product wages were highly responsive to changes in unemployment in Sweden. But the estimates for Sweden reflect frequent devaluations, leading to lower product wages, and the avoidance of open unemployment in the recessions through selective employment policy measures." (s. 380)

1990-talets socialdemokratiska regering förklarade det minskade lönetrycket med Rehnbergkommissionens lyckade medling. Men Erixon menar att det mer berodde på den ekonomiska krisen. Han menar att faktum att höga profiter sedan 1998 förenats med låga löneökningar, även under förhållanden med svaga fördelningsambitioner, skulle kunna tolkas som att inkomstpolitik (i detta fall Industriavtalet) funkar. Men han menar att det mer beror på att arbetslösheten fortsatte vara hög. Det kritiska testet för den nya inkomstpolitiska modellen, säger Erixon, kommer komma när arbetslösheten närmar sig efterkrigstidens låga nivåer.

I slutsatserna betonar Erixon att R-M-modellen aldrig implementerades fullt ut. Litteraturen fokuserar på att kritisera (eller prisa) effekterna av arbetsmarknadspolitiken och den solidariska lönepolitiken. Men modellen effekter på Sveriges makroekonomiska utveckling var antagligen inte så stora. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken höll nere arbetslösheten i recessioner och minskade utslagningen, och den solidariska lönepolitiken minskade löneskillnaderna. Politiken snabbade på strukturomvandlingen. Men en mer konsekvent implementering av R-M:s makropolitik hade gynnat svensk ekonomi, och Erixon menar att R-M-modellen är en potentiell tredje väg för europeisk ekonomisk politik, mellan den anglosaxiska modellen av flexibilitet och större löneskillnader, och den kontinetnala modellen av anställningsskydd och regleringar, också idag (2008).


Erixon 2018
Utländska betraktares utvärderingar av den nordiska modellen, säger Erixon i början till sin artikel från 2018, fokuserar oftast på välfärdsstaten (mest socialförsäkringar), omfördelande skatter, starka fack, och reglerade arbetsmarknader. Den makroekonomiska teorin (EB: finns det en sådan?) bakom modellen diskuteras mera sällan, menar Erixon, men nu på 2010-talet har heterodoxa ekonomer börjat intressera sig för denna fråga. Pollin (2012) och Storm och Naastepad (2012) ser de nordiska länderna som exempel på löneledd tillväxt.

Erixon menar att tre olika makroekonomiska teorier eller modeller kan sägas lika bakom nodiska modeller. (1) Rehn-Meidner-modellen från 1950-talet. (2) den norska/skandinaviska modellen om jämviktsinflation från 1960-talet, alltså Aukrust-modellen. (Fast i Sverige kallas den EFO-modellen, konstaterar Erixon.) (3) den danska flexicurity-modellen från 1990-talet. De norska och svenska modellerna ger varsin modell över hur de nordiska ekonomierna fungerar, samt rekommendationer för lönepolitiken (den norska modellen) eller både lönepolitiken och den ekonomiska politiken (den svenska modellen). Den danska modellen är mer en eklektisk blandning av olika element. Så här beskriver Erixon likhet och skillnad mellan den norska och den svenska modellen:

"The Swedish and Norwegian models alike stress the pivotal role of sectoral wage leadership and of collective wage negotiations. But the Norwegian model (labelled as the EFO model in Sweden) regards moderate inflation and stability in the distribution of national income between profits and wages as the prime goals of central wage negotiations, not wage equalization as in the Rehn-Meidner model. Moreover, productivity changes are given in the Norwegian model, not enforced by economic and wage policies as in the Rehn-Meidner model (Aukrust, 1970)." (s. 654)

Och så här förklarar han syftet med artikeln:

"This article focuses on the Swedish model, or more precisely, on the theory underly- ing the Rehn-Meidner model, in which macroeconomic stability, productivity growth and structural change are obtained by a high wage share of GDP and an equalization of labor incomes. The prime aim of this article is to give a more detailed (and formalized) picture of the macroeconomic theory underpinning the Rehn-Meidner model. The article elaborates the model’s description of a demand- and profit-led economic development and also of a wage-led, although demand-curtailing, strategy in line with the Rehn-Meidner policy program. The Rehn-Meidner theory is then compared with the theories of (functional) income distribution and growth in the Kaldor-Kaleckian tradition. /.../ The article finally surveys the merits and weaknesses of the Rehn-Meidner theory and the possible ways of updating it in light of reasonable objections and new economic circumstances." (s. 654-5)

I en fotnot konstaterar han att bland hans tidigare artiklar så utvärderar Erixon (2004, bokkap) och (2008, CJE -- den som jag skrivit om ovan) modellen i relation till mainstream-NEK och empiriska studier; Erixon (2010, JoEI) analyserar hur R-M-modellen implementerades; och Erixon (2011, EJotHoET) utvärderar modellens teoretiska rötter och hurpass unik den var från början. Det slutgiltiga målet med den nuvarande artikeln är att: "The ultimate aim of this article is to convince the reader that macroeconomics can be enriched by the inclusion of the Rehn-Meidner model." (s. 655)

R-M-modellen lanserades av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner i en rapport till LO-kongressen 1951. Den lanserades som ett alternativ till en keynesiansk approach där efterfråganstimulans håller uppe efterfrågan och sysselsättning, och aktiv inkomstpolitik håller nere löner och inflation.* Rehn och Meidner menade att efterfråge-stimulerade vinstökningar vilket skulle ge löneglidning, vilket skulle ge löne-pris-spiraler och inflation. Löntagare i sektorer utan löneglidning blir provocerade av andras löneglidning och arbetar för att nå ikapp, vilket ger löne-löne-spiraler, menade Rehn och Meidner redan i rapporten från 1951, och argumentet återkommer i senare skrifter av Rehn. "Rehn and Meidner maintained that wage drift cannot be prevented by collective wage restraint. Besides, in periods of extensive wage drift, individual trade "(656)

Höga vinster var enligt R-M inte bara skadligt genom att leda till inflation, utan också genom att ge lägre produktivitetstillväxt. Solidarisk lönepolitik skulle vara bra för produktiviten genom att slå ut de minst produktiva företagen, och istället stimulera de mest produktiva. Den stod dock inte för en utjämning av lönerna i största allmänhet.

I alla fall från 1960-talet menade Rehn och Meidner (Rehn 1969, kapitel i hyllningsbok till Erik Lundberg) att låga vinster skulle stimulera produktivitetstillväxten. Företag med låga vinster skulle vara mer benägna att introducera nya teknologier. För att inte sänka investeringstakten genom att förstöra företagens interna sparande, skulle vinstmarginalen vara stabil på lång sikt. (657-8)

Aktiv arbetsmarknadspolitik håller nere arbetslösheten och håller uppe lönerna, ger en lönerigiditet neråt. Men den ökar också arbetskraftens rörlighet. En generös a-kassa håller också uppe lönerna, och ger en trygghet åt arbetstagarna, som inte ska skyddas av en reglerad arbetsmarknad. Tryggheten skulle finnas i att få ett nytt jobb om man blev av med sitt, inte genom att aldrig bli av med jobbet. (s. 659)

På 1980-talet utvecklade Gösta Rehn en E-M 2.0. I denna, som utvecklades för en ekonomi med lågt kapacitetsutnyttjande och massarbetslöshet, fanns det plats för expansiv finanspolitik. Nu relaterade Rehn (1982, 1987) också till Kaldor-Verdoorn-teorin om sambandet mellan kapacitetsutnyttjande och produktivitet, som säger att när utnyttjandet är högt så ökar också produktiviteten.

Det finns, säger Rehn, en stark och en svag variant av R-M:s tillväxtteori. I den ursprungliga publikationen från 1951 försvarade de den svaga versionen: en utjämnande lönepolitik är förenlig med men inte nödvändig för tilväxt. (660) De menade att också stigande lönespridning kunde vara bra för tillväxt, i en Marshalliansk modell, där incitamenten som ges av löneskillnader får arbetstagare att flytta till mer produktiva företag och branscher. Detta skulle ge tillväxt, men inte lika bra utfall vad gäller rättvisa som R-M-modellen. De menade också att man kunde ha vinst-ledd tillväxt, men att detta också skulle ge problem med inflation. På 1960-70-talen började Rehn och Meidner argumentera för den starka versionen av tillväxtteorin, att fallande vinstmarginaler och utjämnade löner skulle stimulera produktivitet och strukturomvandling.**

I de tidiga åren, det sena 1940-talet och tidiga 1950-talet, utvecklades Rehn-Meidner-modellen i ett sammanhang av exportledd tilllväxt. Efterfrågan stiger, och lönerna också, lett av de ledande industrierna. (s. 661)

Så här förklarar Erixon sambandet mellan vinster och löner i R-M-modellen:

"A higher profit share, e.g. through a rise in (average) labor productivity or a strengthening of monopoly conditions, will generate higher wage claims on equity grounds (Rehn, 1987, pp. 65, 71). Furthermore in times of high profit margins, firms are more willing to offer unwarranted (‘X-inefficient’) salaries, e.g., to top executives (Rehn, 1987, p. 68; Hansen and Rehn, 1956, p. 89). In addition, as in later rent-sharing theories, an increase in average labor productivity will partly accrue to employees as an ‘institutional habit’ (Hansen and Rehn, 1956, pp. 89–90, 96–97). A Rehn-Meidner theory of a positive relationship between profit margins (independ- ent variable) and nominal wages can be reduced to a function where the rate of wage increases in the economy is ultimately determined by changes in aggregate product demand (leading to disequilibrium states of excess demand), autonomous (average) labor productivity and the degree of competition." (663)

Högre vinster ger också mer investeringar, inte minst genom att mängden kapital tillgängligt ökar.

"Rehn and Meidner wanted to replace (or at least control) a demand- and profit-led economic development by a strategy that can be classified as wage-led and demand- restricting. /.../ the model is an example of progressive supply-side economics." (664)

Erixon utvecklar lite mera tekniskt effekterna av solidarisk lönepolitik (och R-M:s finanspolitik) på företagen och på den aggregerade produktiviteten. (665-8) Den solidariska lönepolitiken stimulerar företagen att anamma arbetsbesparande teknologi, och utbildad arbetskraft.

Om den ekonomiska politiken i R-M-modellen säger han mest att den är stram, och att den solidariska lönen har en anti-deflationär effekt genom att hindra lönesänkningar. (669f)

Han går vidare med att jämföra R-M-modellen med Keynes modell. Det finns, säger han, slående likheter mellan R-M och Kaldors modell (Arnim och Barrales 2015, ROKE). Priserna ökar med efterfrågan, och prisutvecklingen kan så ses som indikator på efterfrågan i ekonomin (Skott 1989 IER, 2015 ROKE).  Vinster ökar sparandet och därigenom investeringar i båda modellerna. (671) Olikt R-M teoretiserade Kaldor konjunkturcykler. De skiljer sig åt genom att hos Kaldor så är investeringsandelen oberoende av vinstandelen. Tvärtom så är det variationer i investeringsandelen som styr vinstandelen: mer investeringar ger, enligt Cambridge-skolan som Kaldor var en del av, högre priser, mer vinster och lägre konsumtion. (673) Erixon menar att Kaldors modell jämfört med R-M:s har några brister. T ex så tar den inte in offentligt sparande, som hos Rehn och Meidner är en möjlig källa till investeringar. Den beaktar inte heller den möjliga (positiva) effekten av en minskning av vinsterna på produktiviteten som Rehn och Meidner diskuterar. (I en fotnot konstaterar Erixon att Kaldor själv på en konferens i Stockholm i mitten av 60-talet erkände att R-M hade en intressant teori om hur en profit squeeze skulle gynna produktiviteten.) Kaldors uppfattning av (nominal)lönernas bestämning inkluderar inte någon möjlig effekt av arbetskraftsbrist eller variationer i sysselsättning. Därför var han mycket mer optimistisk än vad R-M var om inkomstpolitikens möjligheter. (673f)

I nästa sektion jämför Erixon Rehn-Meidner-modellen med Kalecki. Hos Kalecki drivs ekonomin av efterfrågan, och framför allt av investeringar. Kaleckianer är oeniga om huruvida efterfrågan är löne- eller vinstledd. Men Kalecki och R-M är eniga -- i kontrast till Kaldor -- om att sysselsättningsgraden/arbetslöheten är en viktig bestämningsfaktor för lönerna. Liksom hos R-M är företagens sparande viktigt för investeringarna. Men liksom Kaldor byggde Kalecki mer en helhetsmodell av ekonomin, inklusive konjunkturcykler. I Kaleckis modell råder mark-up pricing -- detta utesluts inte av R-M, men finns inte med. (675f) Så här utvecklar Erixon rollen för vinstandelen hos Kalecki:

"The emphasis on the importance of capacity utilization for output growth and investment in the Kaleckian theories shows that profit margins have no sovereign role here as in the Rehn-Meidner theory for a demand- and profit-led economy. In fact, Kalecki generally assumed that changes in profit margins have a neutral effect on total (real) profits (and the aggregate rate of profit) in the economy. If wage-earner saving is insignificant, the rise in profits through a higher markup is fully compensated by a fall in profits through the associated reduction in aggregate demand. In the Goodwin- Kalecki models, functional income distribution does matter for profitability and there- fore for GDP growth and investment together with capacity utilization. A recovery is profit-led in the sense that a higher profit share will stimulate investment and output and also have a positive effect on capacity utilization in the economy (Barbosa-Filho and Taylor, 2006, pp. 392–99). However, the neo-Kaleckian models under discussion depart from the Rehn-Meidner analysis of a demand- and profit-led economy (and also from the Kaldorian theories) by assuming that the profit share will increase in the early recovery by demand-induced increases in productivity growth, not by higher producer prices. Kalecki and the neo-Kaleckians refer to a Kaldor-Verdoorn mecha- nism—high capacity utilization makes it possible to raise productivity growth by the importance of static and dynamic scale advantages. In Kalecki’s works, productivity growth also varies positively with aggregate demand through labor hoarding (Barbosa- Filho and Taylor, 2006, p. 398).
Notwithstanding the Kaldor-Verdoorn mechanism, the profit share does not show a procyclical pattern in the Kaleckian models as in the Rehn-Meidner model. A tendency to procyclical profit shares will appear in Kalecki’s theory through a countercyclical change in unit variable costs or in fixed costs in relation to variable costs (see labor hoarding).19 Furthermore, Kalecki made some references to ‘cut-throat’ competition in depressions. Yet, the markup generally moves countercyclically in his theory because of variation in labor strength (Kalecki, 1965 [1954], pp. 17–18, 30–31). Many neo- Kaleckian models have had the ambition to explain the counterclockwise movement in the labor share in large OECD countries (Barbosa-Filho and Taylor, 2006)." (676)

En del neo-kaleckianska ekonomer menar att en högre löneandel kan gynna tillväxten inte bara genom Kaldor-Verdoorn-effekten och trots de negativa effekterna på vinsterna på kort sikt (Erixon 1987; Storm och Naastepad 2012; Hein 2016). Detta genom att öka konsumtionen, eftersom löntagare konsumerar mer och sparar mindre av sin inkomst än vad kapitalägarna gör. Därmed kan man ha löneledd tillväxt, och det skiljer sig från Rehn-Meidners tänkande:

"Despite the disequilibrium approach, the Rehn- Meidner theory downplays the possibility of stagnation, even in an economy without the recommended program, especially by references to forced productivity changes and innovations. Furthermore, the Rehn-Meidner policy program, which can be clas- sified as wage-led in many respects, does not advocate a higher wage share to stimu- late aggregate demand. An important intermediate goal of the original Rehn-Meidner model was actually to restrain private consumption, primarily by VATs, and, gener- ally, to create a deflationary tendency in the medium term in order to obtain price stability and high productivity growth. The 2.0 version of the Rehn-Meidner model incorporates the Kaldor-Verdoorn Law. But the model still keeps a distance from the neo-Kaleckian recommendation of a change in functional income distribution favoring labor. A higher wage share through labor militancy and unconditional expansionary macroeconomic policy measures is a threat to price stability and international com- petitiveness. Rehn maintained in the 2.0 version that a reduction in unemployment, strengthening the bargaining position of labor, must be the joint product of expansion- ary macroeconomic policies, incomes policy and extensive ALMP programs including marginal employment subsidies. His main argument for squeezing profit margins (and for public saving) was still to prevent wage-wage-price races, not to stimulate private consumption and, thus, aggregate demand (Rehn, 1982, pp. 2, 44)." (s. 677)

Kaleckianerna och R-M skiljer sig också åt i sin syn på lönens bestämningsfaktorer: R-M har en större betoning på marknadsfaktorer.

I slutsatserna betonar Erixon att Rehn-Meidner-modellen är ett imponerande bygge. Den var politiskt viktig, och fortsätter i förlängningen också att vara det:

"The Rehn-Meidner model was actually a forerunner of the Scandinavian inflation model (the Aukrust-EFO model) where wage increases in the exposed sector, reflecting a superior productivity performance (in value terms), are spread to the ‘sheltered’ sector (Erixon, 2004, pp. 85–88). Wages are still determined in this way, not only in the Nordic countries but also in Austria, the Netherlands and Germany (OECD, 2012)." (s. 678)

Betoningen på att lönepress kan öka produktiviteten har också fått stöd i ekonomisk-historiska studier som Robert Allens, menar Erixon. Deras para-Schumpeterianska analys av innovation och produktivitet står sig också. Den mest intressanta kritiken mot deras modell är, menar Erixon, den som Erik Lundberg (1950, 1985) riktade redan tidigt, och som siktar in sig på att den sänkning av vinsterna som R-M eftersträvade kan skada investeringarna.*** Kritiker som Davis och Henrekson (1996) och Bergh (2004) menar också att modellen skadat nya företags etablering och expansion i Sverige. LO själva säger idag (2015) att R-M-modellen inte vore möjlig att använda idag, eftersom vinstandelen är internationellt bestämd. Ett svar på kritiken att sänkta vinster sänker investeringarna, är att R-M ville att vinstandelen skulle vara stabil på längre sikt. Men där finns några teoretiska problem i modellen. Ett är den solidariska lönepolitikens behandling av de mest produktiva företagen. T ex så kan de anställda där mobilisera för att öka sina löner mer, och göra uppror mot den solidariska lönepolitiken. Det kan i sig starta löne-löne-pris-spiraler (Uddén-Jondal 1993).

Erixon avslutar sin artikel från 2018 med att skissa på hur R-M-modellen skulle kunna uppdateras för vår tid.****

Referenser

Lennart Erixon (2008) "The Swedish third way: an assessment of the performance and validity of the Rehn–Meidner model", Cambridge Journal of Economics

Lennart Erixon (2018) "Progressive supply-side economics: an explanation and update of the Rehn- Meidner model", Cambridge Journal of Economics.

Fotnoter
* I en för mina syften intressant fotnot konstaterar Erixon att Sverige liksom de övriga nordiska länderna idag har en inkomstpolitik: "However, today, all Nordic countries have incomes-policy arrangements where central agreements for the exposed (manufacturing) sector are wage leading without any direct government intervention (Dølvik et al., 2014).".
** T ex i Rehn, G. 1977B. Finansministrarna, LO-ekonomerna och arbetsmarknadspolitiken [The Secretaries for the Treasury, the LO economists and the labour market policy], pp. 201–27 in Ekonomisk debatt och ekonomisk politik—Nationalekonomiska föreningen 100 år, Swedish Economic Association, Stockholm, Norstedts.
*** Referenserna till Lundberg är: ‘Lönepolitik under full sysselsättning’, Ekonomisk Tidskrift, 1950, vol. 52, no. 1, 44–61, och Lundberg, E. 1985. ‘The rise and fall of the Swedish model’, Journal of Economic Literature, vol. 23, no. 1, 1–36
**** I sammanfattningen gör han en intressant historiografisk anmärkning om hur ekonomer idag förhåller sig till Rehn och Meidner. "Today, the Rehn-Meidner model has not only a peripheral but also an unclear posi- tion in macroeconomics. Post-Keynesian economists are intimidated by the original model’s restrictive macroeconomic policy and skepticism towards incomes policy. At the same time, they have been attracted by the Rehn-Meidner idea that small wage gaps and low profits have a positive effect on productivity growth and innova- tions. Mainstream economists have had difficulties in defining the status of Rehn and Meidner in relation to the great economists in the Stockholm School tradition." (s. 685)

Lönerna i recessionerna 1920-23 och 1930-33

En klassisk fråga i arbetsmarknadsekonomi är: när blev lönerna "sticky"? Alltså, när slutade pengalöner att anpassa sig neråt i konjunkturnedgångar för att kompensera för minskande efterfrågan på arbetskraft? Detta är inte minst en stor forskningsfråga vad gäller sysselsättningen på 1920- och 30-talen, med klassiska papers av bland andra Ben Bernanke. 

I en artikel från 2000 utforskar Klas Fregert, nationalekonom vid Lunds universitet, frågan om "sticky wages" i recessionerna i början av 1920-talet och 1930-talet i Sverige. Figuren längst upp visar att reallönen faktiskt ökade i Sverige från 1930 till 1933, eftersom pengalönerna inte sänktes lika mycket som konsumentprisindex sjönk. Fregert menar att detta berodde på ett "koordineringsproblem" där de olika fackförbunden inte ville gå med på att sänka pengalönen eftersom de inte litade på också de andra facken i så fall skulle göra det. Han menar därför att det hade varit möjligt att sänka lönerna rent institutionellt sett, men pga koordinationsproblemet hände det inte. (Han har också en fin tabell som visar de lönesänkningar som ändå skedde, per sektor och kvartal 1931-34.) För att visa på att det inte var så att alla var bundna av väldigt långa kollektivavtal som omöjliggjorde sänkningar visar han figuren nedan:

Han kallar detta med referens till Ball och Romer (1991) för "strategic stickyness": det enskilda facket går inte med på att sänka sin nominella lön eftersom det inte litar på att de andra facken kommer göra det.

För att kolla på ifall facken bryr sig om relativlönerna -- egna löner jämfört med andras -- kör han löneregressioner med lönedata för 8 industrisektorer 1920-39. (20-talsdata från Sociala Meddelanden, 30-talsdata från Statens Officiella Statistik: Löner.) Lönen i sektorn bestäms av arbetslösheten, inflationen och lönen i sektorn relativt till genomsnittslönen i industrin. Relativlönen, som är loggad, för en stark och statistiskt positiv koefficient, 0.42: om lönen i vår sektor är 1 procent lägre jämfört med genomsnittslönen i industrin i år, så ökar vår lön med 0.42 procentenheter extra.

Utifrån att arbetskonfliktintensiteten gick upp under deflationsåren 1921-24 då pengalönerna sänktes, menar Fregert att pengalönesänkningar var socialt kostsamma. 1931 försökte SAF koordinera en pengalönesänkning, men det var svårt. (Han använder här SAF:s årsrapport som primärkälla, och även De Geers bok från 1986 som referens.) Löner sänktes i ganska många branscher men inte alla.

För att sätta "koordinationsmisslyckandet" 1930-33 i perspektiv går han också mer kortfattat igenom recessionen 1920-23 och hur lönerna anpassade sig där.

Den viktigaste skillnaden, säger Fregert, är att den negativa efterfrågechocken var tillfällig på 1930-talet men mer långvarig på 1920-talet. Efter 20-talskrisen steg arbetslösheten till en permanent hög nivå fram till 1939. Men lönerna sänktes rejält i 20-talskrisen och Fregert menar att det beror på att kostnaderna för ett koordineringsmisslyckandet var större där än i 30-talskrisen.

 

Klas Fregert (2000), "The Great Depression as a Coordination Problem", European Review of Economic History.

se också här på bloggen: Solomou och Weale (2004),

Utvärderingar av avtalsrörelsen 2016

en annons från Svenskt Näringsliv i Dagens Nyheter 12 april 2016

I avtalsrörelsen inför 2016 års nya kollektivavtal sprack LO:s samordning. Martin Klepke kommenterade i Arbetet i oktober 2015:

"I LO:s principprogram som antogs i våras ställde sig alla förbund bakom att den omotiverade skillnaden mellan kvinnors och mäns löner ska minska med en halv procentenhet per år. Alla fack ställde sig också bakom att den internationellt konkurrensutsatta delen av svensk ekonomi ska vara lönenormerande. Dagens sammanbrott innebär därmed också en kraftig försvagning av detta principprogram, bara ett halvår efter att det antogs.
Frågetecknen om hur förbunden praktiskt ska kunna kombineras de två kraven att å ena sidan utjämna lönerna mellan könen och å andra sidan följa normerande avtal för industrin har ju knappast blivit mindre av dagens sammanbrott för samordnade förhandlingar."

Arbetet rapporterade (21 oktober) att det var IF Metall, Kommunal och GS som utifrån olika utgångspunkter spräckte samordningen som försökte förena en jämställdhetsmotiverad satsning på undersköterskor med att industrin skulle sätta märket.

Efter att samordningen sprack så formulerade 6F också en mer principiell kritik av industrins löneledande roll. 6F:s krav i december var också högre än Industrifackens krav som formulerats på 2.8 procent i november: 6F krävde 3.2 procent och en garanti på 800 kr för alla som tjänade under 25 000 kr i månaden.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson refererade i november till den spruckna samordningen som "ett personligt misslyckande" (Arbetet, 6 november). Han säger också:

"LO:s avtalssekreterare säger att det finns ett missnöje mellan LO-förbunden på flera områden. Det är framför allt strävan efter jämställdhet som orsakar motsättningar och splittringar. Jämställdhetspotterna i avtalsrörelsen 2007 var omstridda och de har följts av andra försök att hitta konstruktioner för att höja kvinnodominerade områden mer än andra.
– Några ska få mer och det är besvärligt att hantera för de andra. Det har jag stor respekt för, säger Torbjörn Johansson."

I efterspelet från samordningens misslyckande har märkes-ordningen hyllats av statsminister Löfven:

"– Märket som princip är viktigt och det har politiken uttryckt till Medlingsinstitutet. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn måste avgöra hur stora löneökningar vi har råd med.
Han bedömer att arbetsgivarna snarare är besvikna över nivåerna på löneökningarna, än på avtalets roll som rikslikare. Inte heller ser statsministern något omedelbart problem med den svenska konkurrenskraften.
– För första gången på mycket länge tar vi nu marknadsandelar inom exporten, säger Stefan Löfven." (Arbetet, 21 april)

Medan Kommunal hyllar sitt avtal med extra satsningar på undersköterskornas löner:

"Medan övriga medlemmar får 520 kronor mer i månaden får undersköterskor med undersköterskeexamen 500 kronor extra första året, totalt alltså en löneökning på 1 020 kronor i månaden. Enligt Kommunal motsvarar det en löneökning med 4,3 procent, och SKL säger inte emot.
De 500 kronorna är faktiskt mer än Kommunal hade krävt: Facket gick ut med kravet 400 kronor mer till undersköterskorna än till alla andra. ”Vi har betalat extra för att få ett långt avtal”, förklarar SKL:s förhandlingsledare Helene Fritzon.
År två och tre fortsätter satsningen på undersköterskorna med 180 respektive 150 kronor utöver ”märket”. Under treårsperioden höjs undersköterskornas löner med totalt 830 kronor mer än märket.
Exakt vilka som får del av satsningen på undersköterskor får klaras ut i lokala förhandlingar.
Teoretiskt skulle en del undersköterskor kunna bli utan extra lönelyft, men avtalssekreteraren Lenita Granlund tonar ner den risken.
– Med det här avtalet bryter vi värdediskrimineringen på svensk arbetsmarknad, säger Lenita Granlund.
– Arbetsgivaren har förstått att bättre löner behövs för att rekrytera till välfärdsyrkena, säger Annelie Nordström. Avtalet är också en milstolpe i arbetet för heltidsjobb.
Helene Fritzon, SKL:s förhandlingsledare, medger att avtalet det första året är värt 3,0 procent, alltså klart mer än ”märket” på 2,2 procent.
– Våra medlemmar kan betala det här. Ett treårigt avtal ger förutsättningar för långsiktig planering och utveckling av kvaliteten. Det finns stora vinster i det, som gör att vi kan räkna hem avtalets värde i våra budgetar.
– Det är bra att undersköterskor nu kan göra karriär. Det gör det lättare att utveckla kvaliteten och möta de volymförändringar vi står inför i vård och omsorg." (Arbetet, 29 april)

Arbetsgivarna har däremot uttryckt starkt missnöje med årets avtal, så starkt att de börjar tala om att hela Industriavtalsordningen kan vara på väg ut. Detta trots sin reklamkampanj den 8 mars för "märket"; i april uttryckte företrädare för arbetsgivarsidan sig så här kritiskt:

"Flera tunga arbetsgivarföreträdare är skeptiska till industriavtalet. En fortsättning kräver samsyn med facket om de ekonomiska förutsättningarna i avtalsrörelserna, hävdar företrädarna.
− Åstadkommer vi inte detta är avtalet dödsdömt, säger Anders Weihe, Teknikföretagen.
På presskonferensen den sista mars, när industrins löner var klara, framträdde arbetsgivarna med mycket bistra miner. Enda skälet till uppgörelsen på 2,2 procent var riskminimering, förklarade Indus-triarbetsgivarnas vd Per Hidesten. Alternativet var konflikt.
– Nivån är inte förenlig med industriavtalets syfte, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.
Nu kommer efterspelet när flera toppförhandlare ifrågasätter industriavtalets framtid. Syftet med avtalet är att stärka industrins internationella konkurrenskraft och ha en god löneutveckling. I nära 20 år har avtalet levererat reallöneökningar, men det är inget kvitto på att avtalet fungerar, enligt arbetsgivarna.
– Sedan finanskrisen 2008 har reallöneökningarna varit alldeles för höga. De har varit till skada för svensk industri, men också för arbetstagarna som förlorat många arbetstillfällen, säger Anders Weihe.
Det största problemet i industrins avtalsrörelse är bristen på samsyn i de ekonomiska bedömningarna, enligt de arbetsgivare som Arbetet intervjuat. Arbetsgivarna talade om nödvändig återhämtning av förlorad konkurrenskraft och löneökningar på under en procent, medan facken talade om högkonjunktur och krävde 2,8 procent.
– I år har bilderna varit extremt olika. Vi har inte varit överens om vilka ekonomiska variabler som är viktiga och därför inte sett samma saker, säger Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen.
– Det finns ingen poäng med att ha industriavtalet kvar om vi inte kan komma överens om vilka ekonomiska variabler vi ska titta på.
Även Anders Weihe lyfter fram samma problem.
– Facket kan inte enbart välja ut några branscher som går bra, lika lite som vi kan välja ut de sämsta.
– Vi måste jobba tillsammans och vilja göra det.
Finns den viljan?
– Nej. Den har funnits, men inte just nu. Om den inte kan återskapas är industriavtalet dödsdömt." (Arbetet, 22 april)

Och när Arbetet sammanfattade avtalsrörelsen i mitten av maj blev det under rubriken "Stökrörelsen" (13 maj). De konstaterar att förhandlingarna i industrin, såklart så viktiga för övriga branscher, gick väldigt långsamt och att avtalet där slöts först i sista sekund, 31 mars. Det hamnade på 2.2 procents löneökning, att jämföra med arbetsgivarnas förslag på nollavtal och Facken i industrins utgångskrav på 2.8 procent. Vad som händer efter att detta avtal slutits är mycket intressant:

"Handels sätter krontalsmärke
3/4 Första söndagen i april skriver Handels och arbetsgivarna ett avtal som ger 590 kronor i löneökning till alla. Facket betalar med något lägre höjning av de lägsta lönerna i avtalet. Därmed håller man sig inom 2,2 procent och sätter det ”andra märket”, en krontalshöjning för de lågavlönade.

Sensationellt utspel
4/4 LO och Svenskt Näringsliv kallar till gemensam presskonferens och vädjar till alla parter som ännu inte gjort upp att respektera märket. De är oroliga för att den svenska modellen inte ska hålla. Byggarbetsgivarna hävdar att Byggnads uppsåt med strejken är att spräcka märket trots striden om ackorden. Nu har vi ett riktigt LO igen, kontrar Byggnads ordförande Johan Lindholm. Det blir ganska tydligt att märket respekteras av facken inom byggsektorn.
/.../

Första 6F-uppgörelsen
8/4 Fastighets gör upp med Almega för anställda vid privata fastighets- och entreprenadföretag om löneökningar på 590 kronor. Första avtalet inom grupperingen 6F, där Byggnads och Målarna ingår, är klart och visar att de respekterar märket.

Byggstrejk!
11/4 Över 1 000 byggnadsarbetare lägger ner arbetet på tisdagsmorgonen sedan Byggnads sagt nej till medlarnas slutbud kvällen före. Det låg på 2,2 procent. Det är uppenbart att man går till strejk på märket, säger byggarbetsgivarna. Budet var tomt på lösningar av våra viktiga frågor, förklarar facket. I bakgrunden finns hela tiden striden om ackordssystemet."

Den 12 april varslar byggarbetsgivarna 12 000 byggnadsarbetare om lockout. Men den 15 april får 20 000 elektriker ett nytt avtal -- på 2.2 procent, "märkets" nivå. Också byggnadsarbetarnas avtal den 17 april håller sig till märket; detsamma gäller Målarna 22 april. Bara Kommunals avtal 29 april avviker.

Till slut så tycks rent lönepolitiskt utfallet för LO-förbunden alltså ha hamnat mycket nära det utfall som IF Metall och Kommunal på förhand förhandlade fram: märket gäller för alla utom undersköterskor som IF Metall godkände som undantag. Mycket skrik för litet ull?

Mer facklig-politiskt är det ju dock intressant att fundera på konsekvenserna av årets tumult.  Har relationerna mellan förbunden inom LO skadats? Har ledningens auktoritet försvagats? Kommer detta ge konsekvenser på LO:s kongress i juni?

Jag har ingen aning utan undrar bara. Hittills verkar inte utvärderingarna riktigt ha kommit heller; jag hittar "bara" ett avsnitt av Ekonomiekot Lördag som handlar just om LO efter årets avtalsrörelse.

"[intervjuare] Johan Lindholm från Byggnads, kommer ni acceptera att industrin bestämmer löneökningstakten också nästa gång?

[JL] nja, precis som jag beskrev det tidigare så är det väldigt viktigt att LO får ihop samordningen. Och jag tror att den ledning som kommer sitta efter LO-kongressen kommer ha en mastodontuppgift med att få ihop oss 14 förbund."

Ekonomiekot lördag, "Skadat samarbete inom LO", 14 maj

Och LO:s ordförande "Kålle" Thorwaldsson har uttalat sig starkt och lite oroat för en bättre samordning till nästa avtalsrörelse, som i och med de korta (1-åriga) avtalen kommer redan om ett år:

"Sannolikt ledde den spruckna LO-samordningen till en mycket stökigare avtalsrörelse än vad den annars skulle ha blivit. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var trots detta misslyckande nöjd med avtalsrörelsen som levererar ökade reallöner.
– Men det som oroar mig är att avtalet blev ettårigt.
Tiden är väldigt kort innan en ny LO-samordning måste vara på plats, konstaterade LO-ordföranden. Uppgiften att sy ihop de olika förbundens viljor är knepig.
– Det är enormt svårt att börja ett sådant arbete nästan direkt efter att samordningen föll i höstas. Att hitta en väg ut ur detta är svårt.
Bland åhörarna på representantskapet fanns alla tunga förbundsföreträdare, som IF Metalls ordförande Anders Ferbe, Kommunals Annelie Nordström och Byggnads Johan Lindholm. LO-ordföranden vände sig direkt till dem alla när han vädjade:
– Den svenska fackföreningsrörelsen blir aldrig starkare än när vi lyckas hålla samman. Om jag blir omvald på LO-kongressen i juni ska jag lägga all möda på att få en LO-samordning till stånd." (Arbetet, 18 maj)