I forskningen i jämförande politisk ekonomi ses fackföreningar typiskt, mer eller mindre i Walter Korpis anda, som ett arbetarklass-fenomen och som de viktigaste organisationer som bär upp krav på omfördelning och välfärdsreformer i demokratiskt kapitalistiska länder. I Sverige applicerar den beskrivningen väl på LO under 1900-talet. För SACO, allt viktigare och mer inflytelserikt sedan 1970-talet, stämmer det betydligt sämre. Deras politiska påtryckningar i alla fall de senaste tjugo åren eller så har snarast varit åt borgerligt håll: lägre och mindre omfördelande skatter, för privata sjukförsäkringar och så vidare.
Statsvetaren Christoph Arndt vid universitetet i Reading tar sig i en artikel från 2018 an denna fråga. Han pekar på att det finns några tidigare studier som diskuterar de fackliga organisationernas varierande intresserepresentation -- Becher och Pontusson 2011, Arndt och Rennwald 2016 -- men att de flesta ändå utgår från att facken är en homogen aktör, till vänster om mitten i politiken. Det är problematiskt med tanke på att t ex Sverige sedan 1960 har gått från att LO -- den klassiska fackföreningsorganisationen -- stod för 3 av 4 fackligt anslutna, till att TCO och SACO står för mer än hälften idag. Tidigare empiriska studier av detta fenomen har använt facklig anslutningsgrad i allmänhet eller facklig anslutning per inkomstnivå som mått (Becher och Pontusson 2011; Pontusson 2013; Vlandas 2016; Mosimann och Pontusson 2017). Arndt och Rennwald (2016) kollade på hur medlemmar i olika fack-konfederationer röstade, men utan att undersök mekanismen som får tjänstemannafackligt organiserade att rösta borgerligt.
Arndt har en väldigt härlig konceptuell distinktion om whote-collar workers eller tjänstemän utifrån Max Webers (1922) diskussion om positiv priviligierte Erwerbsklasse och plockar också upp en brittisk sociologisk diskussion om tjänstemannafack från 1960-70-talen. Nijhuis (2009) argumenterade, rimligt. för att fackens struktur spelar roll: i länder där lågutbildade och högutbildade anställda organiseras i samma fackföreningar -- tänk på tyska DGB -- så kommer facket stå för mer omfördelningande preferenser än i länder där högutbildade har egna konfederationer -- tänk svenska SACO som exempel. Detta har också fått stöd i empiriska studier på 2010-talet av Jonas Pontusson och andra.
Utifrån detta gör Arndt tre hypoteser. Medlemmar i specialiserade fack för högutbildade kommer (a) vara positiva till en mer marknadsbestämd inkomstfördelning, också för att få lägre löner för outbildade arbetare i tjänstesektorn och därmed också billigare tjänster. (b) vara positiva till privatiseringar, så länge det inte är ett fack för offentliganställda som vi talar om. (c) ha mer pro-market attitudes än vad medlemmar i arbetarfack har.
Figur 1, reproducerad ovan, visar andelen fackligt organiserade i olika konfederationer sedan 1960. LO:s andel har fallit från 75-80 procent i alla tre länder till 45-50 procent idag medan tjänstemanna- och akademikerfack har ökat sina andelar. Detta spelar roll för politiken; som Tabell 2 visar är medlemmarna i de olika organisationerna rätt olika socioekonomiskt sett.
Arndt använder valsurveys från Danmark 1979-2011, norska valsurveys 1981-2013 och svenska SOM-undersökningar 1986-2010. Regressionsanalyserna visar att jämfört med LO-medlemmar (referenskategorin) är medlemmarna i de andra facken mindre för omfördelningspolitik och för större löneklyftor. Medlemmar av tjänstemannafack i offentlig sektor i Norge och Danmark och i den oberoende konfederationen YS i Norge hamnar mellan akademikerfackliga och LO-fackliga men är ändå alltså mer för löneskillnader än vad LO-medlemmarna är. Vad gäller privatiseringar så är tjänstemanna- och akademikerfackliga i Danmark och Sverige, men bara delvis i Norge, signifikant mer positiva till privatiseringar än vad LO-fackliga är. Akademikerfackliga ställer sig längre till höger än andra fackliga i alla tre länder, men i Sverige är de som är allra mest till höger politiskt de som valt att inte vara med i något fack alls. (s. 687) Figur 3 nedan visar hur folk placerar in sig på en marknadsvänlig-statsvänlig-skala i förhållande till sin inkomst (de med högre inkomst är mer marknadsvänliga) och sin fackliga tillhörighet. Intressant är ju också hur svenskarna bara i största allmänhet är mer marknadsvänliga än vad norrmännen är.
Det är också fascinerande att se skillnaden mellan LO -- där alla är ungefär på samma ställe på stat vs marknad-skalan oavsett vilken inkomst man har -- och SACO, där skillnaderna är väldigt stora beroende på om man är relativt lågavlönad (vit cirkel) eller högavlönad (blå eller grön cirkel).
Sammantaget så stöder resultaten den tidigare forskningen, fast ger nu ett slags mikro-underlag för makro-slutsatserna hos t ex Becher och Pontusson (2011): facklig organisering ger inte de effekter som t ex maktresursteori associerat med facklig organisering, om det sker i enskilda akademiker-konfederationer. (s. 689) I ett appendix visar han också liknande resultat för de oberoende konfederationerna i Tyskland och Österrike.
Mitt intryck totalt sett blir väl att det är ett väldigt kött och potatis-kvantpapper, inte superspännande och inte särskilt överraskande men ändå ett empiriskt resultat som var värt att lägga fram. Analytiskt sett är dock approachen ganska grund.
Referens
Christoph Arndt (2018) "White-Collar Unions and Attitudes towards Income Inequality, Redistribution, and State–Market Relations", European Sociological Review 34 (6): 675-693.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar