Näringslivets mobilisering för kapitalism och vinster i USA på 1970-talet

 

Var och när började nyliberalismen? I en diskussion om USA:s politik är det inte ovanligt att börja med ett memo som affärsjuristen och framtida HD-domaren Lewis F. Powell Jr. skrev 1971. Så här beskrev han läget för direktören för USA:s handelskammare:

"No thoughtful person can question that the American economic system is under broad attack …We are not dealing with sporadic or isolated attacks from a relatively few extremists or even from the minority socialist cadre. Rather the assault on the enterprise system is broadly based and consistently pursued …The most disquieting voices joining the chorus of the criticism come from perfectly respectable elements of society: from the college campus, the pulpit, the media, the intellectual and literary journals, the arts and sciences, and from politicians . . . American business ‘plainly in trouble’; the response to the wide range of critics has been ineffective, and has included appeasement: the time has come – indeed, it is long overdue – for the wisdom, ingenuity, and resources of American business to be marshaled against those who would destroy it."* (cit. Volscho s. 250)

Detta är helt enkelt amerikanernas motsvarighet till Sture Eskilssons PM om behovet av att från näringslivets håll bemöta 68-vänsterns ideologiska offensiv, och där börjar sociologen Thomas Volscho en artikel från 2017 om "kapitalisternas revansch". Dateringen av det politiska skiftet till nyliberalism, säger Volscho, varierar dock i USA:s debatt. Vissa pekar på skiftet i penningpolitken till sträng inflationsbekämpning med den s.k. Volkerchocken 1979 (Dumenil och Levy 2011; Parenti 1999; Perelman 2007); andra betonar övergivandet av Bretton Woods-regimen 1971 (Gindin och Panitch 2012; Hudson 2003). 

Dumenil och Levy (2004) definierar nyliberalismen som "a set of institutional transformations
designed to restore the revenue and power of the capitalist class—income streams and power that
never fully recovered from the shocks of the Great Depression and the Second World War." (Volschos formulering, s. 251). Utifrån detta menar Volscho att man måste studera "the changing institutional arrangements of US capitalism from the end of the Second World War to the 1970s and the response of capitalist elites."

Utifrån Samuel Bowles m fl (1990) och den s k social structure of accumulation (SSA)-skolan så beskriver Volscho efterkrigstidens institutionella ordningi fyra punkter. 1, Pax Americana med dollarn som dominerande valuta i 1944 års Bretton Woods-avtal men också användandet av CIA, dollardiplomati m m för att omkullkasta och omöjliggöra socialistiska och populistiska hot mot kapitalackumulationen utomlands.  2, "the capital-labor accord", ett vagt begrepp som verkar beteckna arbetsfred efter 1940-talets slut och stigande löner. Märkligt nog så menar Volscho att "Evidence of capital-labor accord effects may be found in statistics on earnings and income.", men löneökningar kan ju knappast i sig vara bevis på förekomsten av ett accord eller ej. 3, the Capital-Citizen Accord med keynesiansk stabiliseringspolitik, en komplex mix av militärutgifter, subsidier och välfärdsprogram. 4, minskad konkurrens mellan kapitalister/företag: många oligopol.

I slutet av 1960-talet bröt denna ordning ner med anti-krigsprotester och stagnation i Vietnamnkriget; ekonomisk stagnation och fallande profitkvoter; och en ökning av brott och upplopp. Figur 1 visar  protester, upplopp och politiska strejker i USA 1948-1972 och hur demonstrationerna peakar ungefär 1963, 1965 och 1971, upploppen 1967, och de politiska strejkerna 1970.

För politiska, sociala och ekonomiska eliter var detta oroande. I den Trilaterala kommissionens rapport 1975 om demokratins kris menade Harvard-statsvetaren Samuel Huntington att statsapparatens expansion på 1960-talet burit med sig en minskning av dess auktoritet, och kontrasterade detta mot det lugna 1950-talet då president Eisenhower kunde “govern the country with the cooperation of a relatively small number of Wall Street lawyers and bankers”. Som Noam Chomsky konstaterade 1978 var detta en ovanligt öppenhjärtig programförklaring från elitistiska samhällseliter. TK:s rapport, författad av Michel Crozier med flera, menade att 1970-talets oro var ett tecken på “an excess of democracy” och att “the pendulum had swung too far in one direction”. I det sena 1960-talet var profitkvoterna fortfarande goda i USA:s näringsliv, men i det tidiga 1970-talet var tendensen fallande, som vi ser i Figur 2.

På 1970-talet hade kapitalister av olika slag i USA därför goda skäl att mobilisera sig gemensamt och politiskt. Fraför allt så riktade de sig mot de fallande profiterna, och ökande statliga regleringar och skatter. Konsumenträtts- och miljöaktivisten Ralph Nader var därför en av de främsta måltavlorna. Handelskammarens medlemskap boomade fullständigt under 1970-talets andra hälft, upp från ungefär 45 000 1973-74 till 90 000 1980-81. (s. 257) Det bildades också en stor mängd politiska organisationer sponsrade av företag, "corporate political action committees": antalet gick från under 200 år 1975 till 1500 1982.

I det sena 1960-talet föll arbetslösheten samtidigt som offentliga stödprogram gjordes mer generösa: welfare benefits, food stamps, bostadsbidrag och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa båda processer sammantaget gjorde att "the reserve army of labor"-effekten på lönerna avtog och att arbetare kunde kräva högre löner. Feds allt mer stränga kamp mot inflationen hade så sett en negativ effekt på den fackliga styrkan.

Profitkvoten i den icke-finansiella sektorn har trots allt inte haft någon trendmässig ökning sedan 1970-talet, menar Volscho som använder Bakir och Campbells beräkningar av profitkvoter publicerade i Science and Society 2010.** Däremot, menar han, har profitkvoten i den finansiella sektorn ökat markant, från nivåer kring 5 procent på 1970-talet med kriser 1973 och 1980 med negativa vinster, till nivåer kring 15-20 procent, med några svåra fluktuationer neråt, sedan 1990. Så sett har kapitalets mobilisering på 1970-talet lönat sig, menar Volscho.

Referens

Thomas Volscho (2017) "The Revenge of the Capitalist Class: Crisis, the Legitimacy of Capitalism
and the Restoration of Finance from the 1970s to Present", Critical Sociology 43 (2): 249-266.

Fotnoter

* Volscho ger också ett fascinerande citat från den US-amerikanska Handelskammarens ordförande 1975 ur ett föredrag med titeln "Can Capitalism Survive?" Ordföranden, Richard Lesher, oroade sig bland annat för att "‘There are many people in this country who are against capitalism.’ The word itself has negative connotations in many circles—as does the word, ‘profit.’" (s. 255) Ett annat bra citat kommer från Ronald Reagan, då Guvernör för Kalifornien, 1972: "For the second time in this century the idea of free enterprise is under attack." (cit. 258)

** Så här refererar Volscho forskningsdiskussionen om profitkvotens utveckling i USA. 

"The non-financial sector rate of profit peaked between 1964 and 1966 (Bakir and Campbell, 2013). Explanations for the profit crisis have ranged from a multitude of causes rooted in the higher bargaining power of labor (and diminished productivity owing to the inability of capital to dominate labor in the 1970s) noted by Bowles et al. (1983; see also Glyn, 2006; Piven and Cloward, 1985) to Dumenil and Levy’s (2004) argument that diminished returns to productivity resulted in dwindling profitability. The editors of the Monthly Review have argued that stagnation is the result of the inherent monopolistic organization of capital where production quickly surpasses demand (Foster and Magdoff, 2009). Probably one of the most detailed studies of the falling rate of profit in the US is Robert Brenner’s (2002) The Boom and the Bubble. Brenner’s analysis demonstrates that a significant amount of class-based reorganization occurs when capitalists search for ways to restore the rate of profit. One of the central pieces of the puzzle (also noted by Bowles et al., 1990) was the rise of Japan, Germany, and to a lesser extent other western European nations’ manufacturing sectors in the mid-1960s. With the latest technology after having to significantly rebuild infrastructure after the Second World War, capital in nations like Germany and Japan could effectively efficiently out-produce US manufacturing.

In the face of competition, US capitalists, unable to markup costs (because of the lower priced imports) were stuck with the sunk costs of plants and equipment and a relatively strong labor unions so they could not (immediately) squeeze wages. Thus, “As a consequence of the unexpected interruption of lower-priced producers on the world market, U.S. manufacturers thus turned out to have over-invested, and were prevented from raising prices in line with labour and capital costs” (Brenner, 2002: 17). But falling profit rates in the manufacturing sector later spread to the non-manufacturing sector and thus rates of profit in the aggregate, declined in the US. The ultimate result was that capital went on a wholesale assault on labor costs—everything from wages to benefits." (s. 261-262)