Hembiträden i Sveriges tidiga 1900-tal och tjänarkrisen därefter

  

hembiträde hemma hos journalisten Annastina Alkman på Blasieholmstorg i Stockholm, 1960-tal

foto av Lennart af Petersens, från Stockholms Stadsmuseum via Stockholmskällan

Runt 1900 var arbete i någon annans hem -- som piga, hembiträde och liknande -- det vanligaste yrket för kvinnor i Sverige. År 1930 arbetade 222 000 kvinnor, mer än en femtedel av alla ogifta kvinnor över 15 år gamla, i någon annans hem. År 1910 var andelen lika hög men 1950 hade den sjunkit till 12 procent, och antalet till 90 000. I dessa fakta börjar ekonomisk-historikerna Therese Nordlund Edvinsson och Johan Söderberg en intressant artikel från 2010. 

De konstaterar rimligt att tjänararbetets moderna historia är underutforskat i Sverige. Som tidigare forskning pekar de på Kerstin Mobergs avhandling om hembiträdenas fackliga organisering från 1978, och tre kapitel av Christer Lundh (2004), Lotta Vikström (2004) och Agneta Emanuelsson-Blanck (1996) om hembiträdena och deras ursprung. I sin artikel studerarNordlund Edvinsson och Söderberg den så kallade "tjänarkrisen", bristen på tjänstefolk runt 1920-30-40-talen, hur den uppstod och hur borgerliga familjer anpassade sig till bristen på (billigt) tjänstefolk.

För i 1900-talets början hade en majoritet av borgerliga hushåll tjänstefolk. I Stockholm gick det 0,95 hembiträden på varje statlig byråkrat, 0,86 på varje industrialist, 0,76 på varje arkitekt, och 0,56 på varje bank-kontorist. "The employment of servants was a well-established part of constructing a social identity in the bourgeoisie." (s. 428) I borgerlighetens livsstil ingick att ha ett generöst och vackert hem där man kunde ta emot gäster; de åberopar ett roligt exempel med en amerikansk lärarinna Ruth Randall som gifte sig med ASEA:s VD Sigfrid Edström och kommenterade:

"She enjoyed the tradition of keeping old things and preserving traditional values. She wrote in a letter: ‘I love old china, old glasses, plates, furniture etc. that you find here in the homes of the bourgeois families’."

De stora och generösa hemmen skulle tas om hand om, och desto fler tjänare man hade, desto mer status fick man. Men det skulle vara gjort med smak:

"In 1911, Swedish businessman and minister, Dan Broström, visited a business associate, Mr Gray, at Thorp Perrow in Yorkshire. He was impressed by the wealth of Mr Gray and the size of his staff, as he described it in a letter to his wife, Ann-Ida: ‘Three butlers are serving by the table. Inside the manor they have 19 servants, besides that the family has 2 private chauffeurs, 5 workingmen in the stable and 12 gardeners’. Back at home, Dan Broström was thrilled to have a chauffeur and a butler of his own, as it ‘looked very fancy, as I am a softie for these little pleasures in life’. In reality, however, Broström refrained from employing two maids, and temporarily a chauffeur and a butler of his own. In doing so, he paid respect to the general attitude, which strongly rejected a life of luxury and conspicuous consumption. Even the wealthy bourgeoisie were assumed to live a frugal and sober life that was different from the ostentatious lifestyle of those who had earned their money too fast and were spending it equally fast. Wealth was not enough for gaining social status. It had to be accompanied by thrift, careful handling of money and reliability in all business matters"

Tjänarna förväntades vara lojala mot sina chefer och opolitiska. De skulle lyda alla i arbetsgivar-familjen, inklusive barnen, och döttrarna i familjen uppfostrades till att leda tjänarna och ta del av styrandet av hemmet:

"The children of the bourgeois household had to learn that servants were their subordinates. Hedda Ekman, wife of a corporate leader in Gothenburg, wrote in her diary about her little daughter who treated her nanny like a slave. The latter was obliged to follow the child’s wishes. In bourgeois culture only women could run a household, and daughters were introduced to housework as a part of a requirement for becoming future mistresses. This meant helping out with the flowers in the garden, serving tea and acting like the perfect hostess. Businessman Gustaf Oscar Wallenberg worried about his daughter Nita and her relaxed attitude towards housework. He tried to motivate her to gain more insight into the household, but it was easier said than done when ‘servants stayed in each and every corner’. These families recruited servants, yet they wanted their daughters to learn more about the household. It was important to give the children a fine education, devotion to fine art, music and culture and religion." (s. 429)

Nordlund Edvinsson och Söderberg kommenterar: "The key precondition of the bourgeois lifestyle, then, was that large numbers of female servants were available at low wages." (s. 430) Manliga tjänare var mycket ovanligare; i 1930 års folkräkning fanns det bara 55 manliga tjänare i Stockholm, vilket utgjorde 0,2 procent av det totala antalet tjänare.

NE och S har en intressant reflektion om källäget för att studera tjänares situation vid 1900-talets början. I självbiografier från adeln -- Wilhelm Wachtmeister, Oscar Douglas med flera -- och högborgerligheten -- konsthistorikern Henrik Cornell, journalisten Barbro Alving, ambassadören Olof Rydbeck och andra -- minns i sina memoarer på olika sätt sina barndomars tjänarinnor, "dumma Berta", Hanna Matilda "som nästan var en del av familjen" och så vidare. Hembiträdena själva skrev sällan memoarer; ett undantag är Rut Berggren som arbetade som hembiträde på 1930-taket, skrev dagbok om det, och sedan använde dagböckerna i sina memoarer. I sin dagbok 29 november 1935 skrev hon:‘It is not particularly amusing to be a domestic servant’.

Decennierna efter det första världskriget pågick en diskussion (inom borgerligheten) om en "tjänarkris". Med industrialiseringen och arbetarrörelsens framsteg drevs lönerna upp i andra yrken vilket gjorde hembiträdesyrket mindre attraktivt, och de som skulle ta jobb som tjänare kunde ställa högre krav på löner och annat. Kvinnor i svenska städer kunde välja att istället arbeta på hotell, caféero ch restauranger. De oreglerade arbetstiderna, den låga statusen och en brist på personlig frihet gjorde hembiträdesyrket mindre attraktivt. Ett anonymt hembiträde sa: ‘We are interested in our work and try to perform it to the satisfaction of our principals, but our work is held in such contempt and we are kept like work animals, maybe a little higher than a horse, but not as high as a car’. Tidigare tjänare klagar i sina minnen från arbetet på en brist på frihet, ensamhet och en ständig press att arbeta. (s. 433f)

Redan 1907 skrev författaren Else Kleen om "tjänarinneproblemet" och om strategier för en borgerlig livsstil med ett mindre antal tjänare. Hon rekommenderade bland annat att modernisera hemarbetet och skifta till ett "ett hembiträde-system". (s. 436-7) I Kleens program ingick också att man skulle vara snäll mot sina hembiträden, så att de skulle arbeta bättre. Nedskiftandet av antalet tjänare hängdeockså samman med en förändring i den borgerliga bostaden. De riktigt stora lägenheterna blev färre; år 1900 var 20 procent av bostäderna i Stockholm 4 rum eller större, men 1930 bara 12 procent och 1945 bara 7 procent. Det genomsnittliga hushållet i Stockholms innerstad minskade från 5,0 personer år 1900 till 3,2 personer år 1930 och 2,5 personer år 1950. Samtidigt blev också bostäderna mycket modernare. Centraluppvärmning och gasspisar introducerades vilket sparade mycket arbete, t ex med att hantera veden. 

Åren 1935 till 1950 var i Stockholm den mest avgörande fasen för "tjänarkrisen". Med 1944 års tjänarinnelag förbättrades de anställdas situation avsevärt och det blev mera likt ett vanligt jobb. Men fortfarande avhöll kvinnorna i yrket sig från att stanna där länge: de flesta max 7-8 år. Många hembiträden blev hemhjälpsarbetare i den offentliga sektorn, eller socialarbetare.

 

Referens

Therese Nordlund Edvinsson och Johan Söderberg (2010) "Servants and bourgeois life in urban Sweden in the early 20th century", Scandinavian Journal of History.