Löner i Sverige på 1880-talet

Den mest klassiska källan till historiska löner i Sverige är dubbelvolymen Wages in Sweden I-II av Gösta Bagge, Erik Lundberg och Ingvar Svennilson, publicerad 1933 och 1935 av P.S. King and Son i London. Den första volymen presenterade löner för industri och gruvor, och den andra volymen löner för den kommunala sektorn, och jordbruk och skogsbruk. Volymerna byggde på ett jättearbete och presenterade löner på företagsnivå för en rad företag såsom Höganäs-Billesholm, Limhamns cement, Gustavsbergs porslinsfabrik, Kosta glasbruk, Lessebo pappersbruk med mera, totalt 160 företag*. Det finns lite källkritisk diskussion om WiS-datat här och var, till exempel så kritiserade Lasse Cornell i sin avhandling från 1982 hur Bagge et al hade klassificerat stabbläggare i sågverksindustrin som "unskilled" arbetare.

Men det känns ändå minst sagt befogat att ekonomisk-historikerna Jesper Hamark och Kristoffer Collin 2019 ägnade ett papper helt och hållet till att diskutera Wages in Swedens uppgifter om 1880-talet och kontrastera dem mot en mer omfattande källa för denna period. Inte minst är det relevant eftersom så mycket senare forskning, svensk och internationell, använt Wages in Sweden-data mer ellr mindre okritiskt (som Hamark och Collin diskuterar på s. 6-7). Deras detaljerade uppgifter möjliggörs genom att använda Arbetarförsäkringskommitténs undersökning från 1888. Kommittén skickade ut en enkät om löner till mer än 15 000 företag varav 82 procent svarade.

Hamark och Collin menar att Wages in Sweden är bra för att fånga trenderna i löner i Sverige på 1800-talet, men inte nivåerna -- Bagge et al sa själva att de använde en "kinetisk" metod, just för att studera förändringar. De var också mer intresserade av den "typiska" arbetarlönen än den genomsnittliga. Varför blir detta dåligt för att gånga nivån på löner? En orsak är att de bara studerade fast anställda arbetare, eller i alla fall arbetare som jobbat på arbetsplatsen i alla fall ett år. Men fast anställda arbetare var en "insignificant minority" på arbetsmarknaden, citerar H och C Gustafsson (1996). Vidare så var yrkesutbildade (skilled) arbetare överrepresenterade, vilket Gårdlund (1952, s. 356-7) påpekade. Därför överskattar Wages in Sweden de faktiska genomsnittslönerna. Ett annat skäl för överskattning i metall och kemisk industri är att de inte har många uppgifter om grovarbetare (kanske eftersom grovarbetare mindre ofta var fast anställda?), medan serierna för livsmedelsindustrin är mer heltäckande. Hamark och Collin påpekar att om andelen med casual anställning varierade mellan branscher så kommer graden av överskattning av medellönerna per bransch också variera, och bransch-jämförelser baserade på WiS kommer inte funka. WiS bygger också, vilket de själva (Bagge et al 1933, s. 8, 24) säger, på större företag, som antagligen betalar högre löner.

En knivig punkt är frågan om in natura-löner.Bagge et al (1933,s. 33-37, 85-90) konstaterar att detta var vanligt men inkluderar inte dessa delar -- boende, mat, kanske kläder -- i sina löneberäkningar, annat än för järnbruken där arbetarnas boende räknas in. Också Prado (2010, s. 485) har konstaterat att detta är inkonsekvent. För att studera utvecklingen av löner över tid inom en bransch orsakar inte exkluderingen av in natura-lönerna så stora problem, om inte andelen varierar över tid. Men för att jämföra mellan branscher blir det ett stort problem, inte minst om man vill jämföra järnbruken med andra branscher.

Ett annat problem är att WiS samlat in väldigt lite info om kvinnors löner. De har gjort det för textil och livsmedel, där många kvinnor jobbade, men inte räknar ihop några aggregerade trender, och inte samlat några data alls för andra branscher. Ett sista problem är att WiS-serierna kan bygga på ganska få individuella löneobservationer, ofta fyra arbetare för en serie.

Tullkommitténs enkät 1880, där de frågade om löner 1860-79, fick en svarsfrekvens på bara 18,5 procent, vilket kommittén betraktade ganska nonchalant. Men Collin visar i sin avhandling att antalet arbetare i materialet motsvarar 19,8 procent av alla industriarbetare, en rimlig andel. Baserat på dessa data visar Collin att Bagge et al överskattat löneskillnaderna mellan branscher. Skillnaderna minskar rejält under 1860-70-talen.

I oktober 1884 tillsattes Arbetareförsäkringskomitén, som 1888 publicerade sin rapport. Den täcker ett år, från 1 september 1884 till 31 augusti 1885. De studerade industri och hantverk såväl som jordbruk, gruvor, transportsektorn och offentlig sektor. Arbetsgivarna skulle rapportera alla arbetsskador, och för berörda arbetare yrke, kön, födelseår och daglön. I januari 1885 gick enkäten ut till 15 089 företag (rörelser), i två delar, en för varje halvår. 82 procent svarade. Lägst var svarfrekvensen i konfektionsindustrin med 55 procent.

Jag refererar inte de metodologiska delarna av pappret här, om branschindelning och så. Men det är intressant att Hamark och Collin för att omvandla daglöner till timlöner delar daglönen med 11,1, vilket är den sysselsättningsviktade genomsnittliga arbetsdagen enligt information i Arbetareförsäkringskomiténs rapport från 1888. (s. 12) AFK gjorde ingen undersökning av antalet timmar arbetade i gruvorna men menade att gruvarbetarna hade kortare arbetsdag än industriarbetare hade. Hamark och Collin antar 10,1 timmars arbetsdag för gruvarbetarna.

För män i åldern 18 till 24 år (n=481) är genomsnittslönen i datat 1,87 kr per dag. För män i åldrarna 25-74 år (n=1474) är den däremot 2,28 kr, dvs 22 procent mer. De visar också att killnaderna är betydande mellan mindre och större företag: 1,72 kr per dag för företag med 1-10 anställda, och 2,20 kr per dag för företag med fler än 10 anställda. (s. 14)

De har ganska mycket diskussion om data -- bl.a. om problem med att mäta antalet anställda i sågverken -- som är mer detaljerat än vad som behövs här. De diskuterar vägning ganska utförligt, för att få rättvisande beräkningar på genomsnittslöner per län, per bransch och för hela landet. De ger också fascinerande deskriptiv information som att den lägst betalda vuxna mannen i datat är en 18-årig maskinarbetare på Vargöns pappersmassafabrik, som tjänade 65 öre per dag, medan den högst betalda var en 40-årig yrkesarbetare på Damsjös destilleri; han tjänade hela 6 kronor om dagen. (s. 21) Tabellen nedan beskriver lönespridningen i AFK-datat jämfört med Industristatistiken (IS).

De visar också daglönerna 1884-85 för män per bransch med Industristatistikens branschindelning (9 branscher); lönerna var högst inom elektricitet, gas och vatten (3 kr om dagen) och lägst i kemisk industri (1,60 kr) och läder, hår och gummi (1,81 kr). Med AFK:s finare branschindelning (15 branscher) ser man att genomsnittlig daglön i gruvorna var 1,91 kr, i "metal processeing" 2,29 kr, i "metal" 2,34 kr och i maskinindustri 2,22 kr. Lägst lön här har kemisk industri och papper och pappersmassa, båda med 1,58 kr. (s. 20) Eftersom de har så få observationer för kvinnlig arbetare redovisar de bara daglön för livsmedel (1,03 kr), textil och konfektion (1,05 kr), kemisk industri (1,30 kr) och allt övrigt (0,83 kr). Totalt sett tjänade en vuxen kvinna lika mycket som en pojke (under 18 år). Lönerna per län, för vuxna män, visar att man tjänade mest i Norrbotten och Värmland (2,51 kr), och Stockholm (2,63). Lägst var lönerna i Blekinge (1,72), Kalmar (1,83), Älvsborg (182) och Skaraborg (1,81 kr).

Utifrån sin undersökning och den i Collins avhandling menar de att Wages in Sweden överskattat löneskillnaderna mellan branscher och län. För det sena 1870-talet fann Collin en variationskoefficient runt 10 proent mellan branscher, vilket bara var hälften av vad Prado, med WiS-data, fann. Hamark och Collins skattning för 1884-85 liknar Collins för 1879, 11.6 procent. Den stora skillnaden mellan undersökninen för 1879 och den för 1884-85 är att pappersindustrin såg ut som en höglönebransch 1879 men relativt lågavlönad 1884-85. De jämför också med Prados (2010) undersökning baserad på Wages in Sweden, och jämförelsen syns i tabellen nedan.En reservation för jämförelsen är att den inte är helt rättvisande eftersom AFK använde daglöner och Prado använde timlöner.

Den mest slående skillnaden mellan de två är ju att enligt AFK så var gruvarbetarna relativt lågavlönade, tjänade 16 procent mindre än den genomsnittliga industriarbetaren, medan enligt Prado så var gruvarbetarna väldigt högavlönade, tjänade 50 procent mer än genomsnitt! De förklarar inte riktigt varför gapet är så stort men de pekar på att in natura-förmåner är ett problem: för arbetare vid Falu koppargruva, som var en hyfsat stor andel av branschen, ökade lönen med 15 procent när man räknar in in natura-förmåner (s. 24, ref. Bagge et al 1933, s. 386-388).

Också för kemisk industri är skillnaden stor: lönen är 26 procent lägre än industri-snittet enligt AFK, men 24 procent högre än snittet enligt Prado/Wages in Sweden. En orsak till diskrepansen är att tändsticksindustrin inkluderas i AFK-serien för kemisk industri, men inte i Prados beräkning, och lönerna i tändsticksbfabrukerna var låga.

Kvinnors löner var i snitt 49 procent av män. I jordbruket var lönekvoten samma år enligt HILD 45 procent, vilket är liknande. Lars Svensson (2004) finner för år 1913, när den officiella lönestatistiken börjar, en kvot på 58 procent. (s. 25)

Den genomsnittliga timlönen för en vuxen man i industrin var enligt Bagge et al 20,8 öre, och enligt Hamark och Collin 18,9 eller 19,3 öre, beroende på hur man beräknar sågverkens anställda. Det är inte konstigt att Bagge et al-beräkningen är högre (10 proc) med tanke på att den överrepresenterar facklärda arbetare och inte har med arbetare med osäkra anställningar.

Referens

Jesper Hamark och Kristoffer Collin, "Industrial wages in mid-1880s Sweden: estimations beyond
Bagge’s Wages in Sweden. Data, source and methods", Göteborg Papers in Economic History nr 24, september 2019. Ladda hem här.

Fotnot

* Hamark och Collin gör också en användbar sammanfattning av Wages in Swedens studie av industrin. 

"The wage series that Bagge et al. constructed for 1860–1913 rely on payroll records from 160 firms. From each firm, typical (or representative) workers in typical (or representative) occupations were chosen. The criteria for choosing particular workers included variation in age and employment exceeding eleven months. Further, workers were substituted after a limited amount of years (5–10) to avoid letting age influence the movement of wages (Bagge et al. 1933, pp.27–30). The selection of occupations was based on an effort to capture both skilled and unskilled workers as well as to collect information on the same or similar occupations across firms within a given industry or industrial branch (Bagge et al. 1933, p.26). After computing the average occupational wages at the level of firms, the authors combined and weighted the averages to create industry-specific time series (Bagge et al. 1933, pp.37–45).
The method used by Bagge et al. is called kinetic (from the Greek work kineticos, meaning “of motion”), since it captures the movements of wages better than the actual levels of all workers in a given industry.  /.../"