Sensommaren och hösten 2011 samlades en mängd amerikaner från olika rörelser på lägre Manhattan för att protestera mot Wall Street och den växande ojämlikheten. "Occupy Wall Street" blev ett begrepp, liksom sloganen "We are the 99 percent". Sociologen Lisa Keister, som tydligen nu arbetar på en bok som heter The One Percent: Dynamics of Wealth Power och som gett ut böckerna Wealth in America (2000) och Getting Rich (2005) hade i Annual Review of Sociology 2014 en översikt över den procent som inte inkluderades i OWC-slagordet: den översta procenten.
Keister förklarar skillnaden mellan att vara topp 1 procent i inkomst respektive förmögenhet, och går därefter över till empiriska strategier för att studera dessa eliter i USA. Survey of Consumer Finances (SCF) är en stor surveyundersökning som gjorts av Federal Reserve vart tredje år sedan 1983 och innehåller detaljerad information om hushållens inkomster, tillgångar,skulder, demografi, attityder till risk med mera. Om man är intresserad av att studera de rika är det viktigt att veta att SCF har en "dual-frame sample design": för det första ett randomiserat sample utifrån bostadsområde, för det andra ett särskilt sample av höginkomsthushåll, som identifierats med hjälp av skatteregisterdata från IRS.*
Som en annan approach nämner Keister Piketty och andras metod att använda tabulerade skattedata för att beräkna toppercentilens andelar av inkomster och förmögenheter. Keister är ganska dissig mot denna metod: "These data have their own limitations: They include only top incomes and wealth, the unit of observation is the individual rather than the household, and they might be biased because of tax evasion." (s. 351) Metoden är användbar föra tt studera långsiktiga mönster, vilket inte går med surveydata, men hon nämner inte det faktum att de tabulerade skattedata inte har någon information om individuer (eller individuella hushåll) till skillnad från surveydata -- det hade annars varit intressant att diskutera för- och nackdelar med de olika metoderna och hur det skulle gå att triangulera dem för att få mer kunskap.
Figur 1 visar koncentrationen av inkomster, netto-förmögenheter och finansiella tillgångar i USA 2001, 2004, 2007 och 2010. Koncentrationen av ägande är mycket starkare än den av inkomster: Gini-koefficienten för netto-förmögenhet ökar från 0,80 till ungefär 0,84 under perioden medan den för inkomster fluktuerar utan trend runt 0,55.
På lång sikt har toppandelen visat en U-formad trend: hög i början av 1900-talet, sjunkande vid århundradets mitt, och stigande sedan 1980-talet. Minskningen av toppinkomstandelen 1914-45 menar Keister berodde på helt på fallande kapitalinkomster, inte alls beroende på någon löneutjämning. (s. 355) Sedan 1980 har däremot ojämlikheten ökat både genom ökad koncentration av löner, affärsinkomster och kapitalinkomster. Förmögenhetsfördelningen har visat en liknande trend. Toppercentilens andel peakade under 1920-talets högkonjunktur, runt 35 procent. På 1930- och 40-talen föll den i takt med inkomstojämlikheten.
Inkomst-toppercentilens demografiska karakteristika är inte särskilt förvånande: de är ofta vita, män, och gifta. 98 procent av toppercentilen i SCF 2010 var män, 95 procent av de nästa 9 procenten, och 70 procent av de lägsta 90 procenten. (Vilket hintar om att kvinnor är underrepresenterade i enkäten.) Bland förmögenhetens toppercentil är den manliga dominansen lite mindre, 96 procent, och det samma för de nästa 9 procenten: 88 procent. 91 procent av inkomst-P99 var vita icke-hispanics och 85 procent av de nästa 9 procenten. (s. 357) Löner står för 70 procent av inkomsterna för de lägsta 90 procenten, ungefär samma andel för P90-98 men bara 50 procent för den översta percentilen som får 32 procent av sina inkomster från "bsiness", 8 procent från räntor och utdelningar, 8 procent från kapitalvinster, och 2 procent från annan inkomst.
Keister typologiserar existerande förklaringar av de stigande toppandelarna av löneinkomster som följer. Det handlar frmaför allt om VD-löner, och det finns tre typer av förklaringar: ekonomiska, politiska och sociala. De ekonomiska fokuserar på fyra faktorer: (a) chefers förmåga att utvinna rents ur företagen (Bebchuk et al 2002), (b) företagen och marknaderna har blivit större och därför också avkastningen av att ha d en bästa istället för den näst bästa VD:n, vilket driver upp lönerna (Gabaix och Landier 2008), (c) en förändrad rekryteringsprofil för VD:ar från sektorsspecialister till generellt kompetenta managers; detta förklarar dock inte varför ökningen började redan på 1970-talet eller varför även idrottare ökat sina inkomster på liknande sätt (Kaplan och Rauh 2009). (d) det kanske är så att i perioder med hög ekonomisk tillväxt ökar de rikas inkomster mer än andras, och så vänds detta mönster i tider av lägre ekonomisk tillväxt.
Vad gäller de politiska förklaringarna handlar dessa inte minst omlägreskatter på höga inkomster och kapitalvinster (Domhoff 2013; Hacker och Pierson 2010; Phillips 2002; Volscho och Kelly 2012); försvagade fackföreningar och lägre löneökningstakt (Bartels 2008; McCall och Percheski 2010; Volscho och Kelly 2012). Hacker och Pierson menar att företagens starkare position vis-a-vis politiken och Washington gett politiska beslut som gynnar höginkomsttagare. Toppercentilen har mycket mer politiskt inflytande än resten av befolkningen, det bekräftas också av andra statsvetare (Gilens 2012; Page et al 2013) och deras preferenser är mer konservativa än andras.
Vad gäller sociala förklaringar tar Keister up DiPrete et al (2010) som menar att VD:ar jämför sig med varandra och sätter sina löner och lönekrav i jämförelser med varandra.
Det finns i alla fall två gap i forskningen om toppercentilen, säger Keister. För det första är inkomstojämlikheten mycket mera utforskad än förmögenhets-dito. För det andra vet vi inte om demografiska processer och livscykelsprocesser för toppercentilen, särskilt för dem med stora förmögenheter. Går de på elitens internatskolor och Ivy League-universiteten? Ärver de sina pengar? Ökar den demografiska mångfalden i penga-eliten?
I sina slutsatser menar hon att OWS förvisso åtminstone delvis har rätt, i att den ekonomiska eliten har det bättre än andra och mer politiskt inflytande än andra, men att amerikaner i allmänhet inte bryr sig så mycket om ojämlikheten. Det menar hon beror på tre saker. Först, att homophily, att vi mest umgås med folk som liknar oss själva, vilket gör att vi inte tänker så mycket på hur andra grupper har det. Två, "rising tides lift all boats". (Ett lite märkligt okvalificerat påstående med tanke på den stora diskussionen i USA om stillastående medianlöner sedan 1970-talet.) Tre, att det fortfarande finns social rörlighet.
Referens
Lisa A. Keister (2014) "The One Percent", Annual Review of Sociology 40: 347-367.
Fotnot
* Keister utvecklar: "The unique sample design improves the likelihood that top incomes and wealth are represented and that both widely held assets (e.g., homes, cars) and those held more narrowly by wealthy households (e.g., businesses, bonds) are included ( Johnson & Moore 2005, Kennickell 2009a). Unique efforts to improve data accuracy and impute missing values make the SCF particularly useful for studying households with high income and wealth (Kennickell 2008, 2011)." (s. 350)
Det här intresserar mig särskilt eftersom jag, Jakob Molinder och Svante Prado arbetat liknande i vårt sample av svenska skattebetalare vart tioende år 1870-1920. Vi har ett geografiskt stratifierat randomiserat sample men också ett specialsample av höginkomsttagare, vilket i vårt fall är områdena Östermalm och Djursholm i och utanför Stockholm -- vi har inte tillgång till något register av höginkomsttagare, baserat på andra data, som SCF har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar