Traktorer, arbetsrelationer och demokrati

 

"The conventional wisdom", säger statsvetarna David J Samuels, verksam vid University of Minnesota, och Henry Thomson, verksam vid Arizona State University, i en ganska ny artikel, "holds that landed elites oppose democratization." Det kan vara eftersom de stora jordägarna fruktar stigande löner, ökad arbetskraftsrörlighet, eller jordreform, men historiskt har de "repressed agricultural workers and sustained autocracy." (Alla citat hittills ur artikelns abstract.) Barrington Moore hävdade denna linje i sin klassiker Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) och enligt Geddes (1999) är de stora jordägarnas antidemokratiska tendens en av få saker som vi verkligen vet om de politiska regimernas historia. Mahoney (2003) håller med när han säger att forskare debatterar ifall borgerligheten eller arbetarklassen är mest prodemokratisk, men är eniga om att: “a weakened agrarian elite remains the most plausible explanation for why capitalist development is associated with the emergence and/or endurance of democracy.” Argumentet har också en lång historia från Aristoteles vidare fram via bland andra Gerschenkron (1943). Moore specifierade att det inte var alla stora jordägare som per definition var antidemokratiska, utan det var de stora jordägarna som är beroende av en stor arbetskraft: de är mot demokratin eftersom de utgår från att en auktoritär regim hjälper dem att hålla priset på arbetskraft nere.*

Men nyligen, säger Samuels och Thomson, har en rad demokratiska övergångar skett där de jordägande eliterna inte spelat den antidemokratiska roll som vi förväntar från dem. Albertus (2017) har noterat detta för Brasilien, Colombia och Pakistan: i en del fall har eliterna rent av tagit ställning för demokratin, i andra bara slutat kämpa emot den. "What might cause us to rethink a centuries-old hypothesis that has taken on the status of a sociological law?" (s. 740) Politisk ekonomi-forskningen har missat en enkel förklaring, säger de: mekaniseringen av jordbruket. Sedan 1950, ungefär har världens jordbruk ökat sin produktivitet i en rasande takt. Med nya grödvarianter, konstgödsel och bekämpningsmedel har man ökat avkastningen av jorden kraftigt men för Barrington Moore-hypotesen är ännu viktigare hur man ökat avkastningen av arbete, och därmed minskat behovet av billig arbetskraft i jordbruket. Pappret handlar mer om ett originellt argument än om en stringent eller innovativ metod:

"We explore this argument cross-nationally, assessing its most important implications and maximizing the generalizability of our findings. We regress indices of democracy on a measure of agricultural mechanization, which acts as a proxy for change in landowners’ political preferences. We thus present preliminary and suggestive correlational evidence to demonstrate the plausibility of our argument rather than a precise test of causal mechanisms. This is the same approach as much other recent research on regime change that uses macro-level economic indicators as proxies for the preferences or relative strength of different political actors, such as Boix (2003), Ansell and Samuels (2014), or Albertus (2017)." (s. 740)

Och man måste ge dem att argumentet är väldigt elegant, och så vitt jag kan se kraftfullt och viktigt. De refererar att Eric Hobsbawm i början av 1990-talet menade att småböndernas (peasantry) globala nedgång var  “the most spectacular, rapid, far-reaching, and profound social change in world history” och påpekar hur aktuellt det är att i ljuset av detta, revidera Moores (1966) teori.

De börjar sin diskussion av jordbruksmekaniseringen med Figur 1 som jag klistrat in ovan, med data från Binswanger (1986), “Agricultural Mechanization: A Comparative Historical Perspective." Antalet traktorer i Japan var 500 000 år 1960 och 3 miljoner år 1970, och gick från 800 000 till 1,5 miljoner i Västtyskland under samma decennium. Det är alltså traktorer som är deras mått på mekanisering tout court: grovt, men så får det väl vara när man jämför en rad länder. I den historiska diskussionen tar de också in andra maskiner: i Södern i USA skördades 42 procent av bomullen mekaniskt 1960, men nära 100 procent 1970 (Alston och Ferrie 1999).  I Kalifornien år 1961 fanns bara 25 mekaniska tomat-skördare, men sex år senare fanns 1000 stycken och de skördade ungefär 80 procent av tomaterna. På 1960-talet blev i princip alla tidigare skördearbetare inom bomull eller tomater arbetslösa. Motsvarande utveckling skedde i Malaysias risodling på 1970-talet. I Tyskland arbetade år 1800 62 procent av arbetskraften i jordbruket och idag är det 1,4 procent; i Spanien har andelen gått från 65 procent till 4,2 procent. I Brasilien arbetade 30 procent i jordbruket år 1981 och idag är det 10 procent; i Malaysia, 37 procent och 13 procent. (s. 741) Olika saker har bidragit till denna utveckling, säger de, men mekaniseringen är en, och den är mycket starkt korrelerad med förändringen i (a) andelen av befolkningen som bor på landsbygden och (b) andelen sysselsatt i jordbruket sedan 1961. Korrelationen mellan land-Gini och mekanisering sedan 1961 är något negativ, medan korrelationen mellan andelen familjegårdar (från Vanhanen 2003) och mekanisering är något positiv. (s. 743)

Efter detta kommer de tillbaka till en litteraturöversikt: Moore, och en rad empiriska studier om hur stora jordägare agerat repressivt för att hålla nere lönerna i jordbruket. I USA:s Sydstater efter inbördeskriget (Alston och Ferrie 1999; McAdam 2010; Mickey 2015), i Tyskland i det sena 1800-talet (Anderson 2000; Mares 2015), Brasilien i det tidiga 1900-talet (Leal 2012) och Malaysia i mitten av 1900-talet (Scott 1985). "Support for labor-repressive agriculture rested not on local culture but
on economics: a need to maintain a supply of cheap labor. Societal norms or cultural beliefs (such as racism among U.S. southern planters) rationalize but cannot explain the emergence and persistence of oppression." (s. 744)

Så här presenterar de sin forskningsdesign och metod:

"Our argument suggests that all else equal, we should observe a positive association between mechanization and levels of democracy within countries. Given that our story is one of endogenous democratization, we estimate linear regression models of democracy including country fixed effects. This is theoretically important, even though it raises the bar for finding significant effects of any endogenous measure of democratization. We include only a sparse set of control variables in our analysis, given the danger of including bad controls that are also potential outcomes of our main independent variable, agricultural mechanization." (s. 746)

De erkänner att analysen testar ifall argumentet är plausibelt, snarare än dess exakta kausala mekanismer. Den beroende variabeln, demokrati, mäter de först med Polity-måttet, och sedan också med V-Dems Polyarchy- och Liberal Democracy-mått. Den oberoende variabeln, jordbrukets mekanisering, mäts som antal traktorer per hektar odlingsbar jord. De har data på antalet traktorer från 1930 till 2009; 1960-2009 årliga data framför allt från World Development Indicators eller från Food and Agricultural Organization. Före 1960 har de samlat data från FAO:s publikationer om världens jordbruk vart tionde år. De imputerar data mellan censusåren linjärt. Mängden jordbruksjord kommer från samma källor.

Kontrollvariablerna börjar med Albertus (2017) mått på labor-dependent agriculture, "the percentage of families in a country that work in agriculture but who lack ownership or ownership-like rights over any land." De inkluderar också Vanhanens (2003) family farms-mått, andelen gårdar som anställer fyra eller färre personer och odlas av jordägarna själva. De interpolerar Vanhanens decennievisa data linjärt, just som Boix (2003) och Ansell och Samuels (2014) gör. Så här diskuterar de data-kvaliteten för dessa mått:

"Both of these measures capture different aspects of power relationships in the countryside and have different strengths and weaknesses. Albertus’ measure is weighted by the size of the rural population and thus it is actually a measure of the relative importance of labor-dependent agriculture in a national economy. It has broad coverage through time and is fairly precise, but covers far fewer countries than Vanhanen’s measure. Meanwhile, Vanhanen’s data are less precise, as they are derived from the
FAO censuses for some countries but from the author’s estimates from other sources for other countries (Vanhanen 1997, 48-50)—but the dataset has broader coverage across time and space. It is also not weighted by agriculture’s importance in the national economy." (s. 747)

Två mer standard kontrollvariabler är BNP per capita (loggad) och andelen länder i regionen som är demokratiska. De använder också land-fixed effects.

Enligt den enklaste regressionsmodellen så är en en standardavvikelses ökning av antalet traktorer associerad med en 0,44 standardavvikelses ökning på Polity-skalan, en stor effekt som motsvarar 16 punkters ökning på skalan från 0 till 100. Med kontroller för BNP/capita och andelen demokratier i regionen kvarstår associationen men är 40 % svagare. Att använda andra mått på demokrati, från VDEM, förändrar inte resultaten i grunden. Med Albertus mått på labor-dependent agriculture är associationen fortfarande stark (medan Albertus mått inte har någon signifikant korrelation), men antalet länder i samplet sjunker från 141 till 70. Med Vanhanens mått på family farms sjunker koefficienten från 0.27 till 0.19 medan Vanhanens mått har en positiv och signifikant koefficient på 0.18.

I slutsatserna lyfter Samuels och Thomson fram att "We offer a parsimonious explanation for why landed elites specifically may become accommodated to democracy." (s. 750) För vidare forskning pekar de på att man borde utforska de kausala mekanismerna mellan jordbruksmekanisering, jordägares preferenser och demokratisering. De ger fem förslag:

"First, survey research could investigate whether agricultural producers who own machinery such as tractors hold more democratic values or have stronger preferences for democratic forms of government and the rule of law. Second, as Dasgupta (2018) or Bhattacharya (2018) have done for other aspects of the Green Revolution, research could explore the impact of mechanization on rural mobilization and rebellion. Third, subnational comparisons could explore links between mechanization at the local level and the frequency of agricultural labor repression or rural conflict. Fourth, changes in agricultural mechanization in different subnational regions (perhaps due to different relative costs of labor and technology by crop) could be correlated with changing patterns in agricultural lobbying efforts or roll-call votes (as in Ziblatt 2008 and Thomson 2015 and 2019, for example) as mechanization reduces some planters’ need to focus on issues pertinent to control over labor while simultaneously increasing their demand for subsidized imports or domestic production of agricultural machines. Finally, one might consider the cross-national evolution of labor rights in the countryside, given mechanization. All in all, the impact of agricultural mechanization on politics could provide the basis for a fruitful research agenda." (s. 750)

Med det mekaniserade jordbruket, säger de, så är de stora jordägarna inte längre oroliga för att arbetarna ska få för starka rättigheter och för höga löner. De är mer oroliga för äganderätten, och den garanteras bäst i en demokrati (Gehlback och Keefer 2011; Ansell och Samuels 2014).

referens

David J Samuels och Henry Thomson, "Lord, Peasant . . . and Tractor? Agricultural Mechanization, Moore’s Thesis, and the Emergence of Democracy", Perspectives on Politics 19 (3).

fotnot

* Samuels och Thomson refererar en ganska imponerande mängd nyare empiriska studier som stödjer detta argument: "Boix (2003), Acemoglu and Robinson (2006), Ziblatt (2008), Ansell and Samuels (2014), Ardanaz and Mares (2014), Mares (2015) and Thomson (2015), among many others, all rely on this logic. In short, the affinity between labor-dependent landed elites and autocracy is not just conventional social science wisdom, it is an assumption—and for most of history, there was little reason to question it." (s. 740)

Val och demokratisering sedan 1900

Jag har tidigare bloggat om betydelsen av val i odemokratiska regimer för att kunna demokratisera dessa. Val även med begränsad rösträtt eller med brott mot liberala rättigheter om yttrandefrihet, demonstrationsfrihet etcetera kan som jag ser det -- influerad framför allt av Michael K. Miller -- vara en demokratisk kraft genom flera mekanismer: genom att srida en demokratisk kultur bland de som inkluderas och skapa en vana av politiskt deltagande med mera, genom att höja kraven för medborgerliga rättigheter och rättvisa val, genom att skapa en punkt att fokusera på för oppositionspartier och -rörelser (som också kan få stöd genom att uppmärksamma orättvist genomförda val och valfusk), och så vidare. Andra statsvetare, som Gandhi och Lust-Okar (2009), betonar däremot att odemokratiska val ger en möjlighet för de styrande eliterna att kontrollera befolkningen ännu mer genom informationsinnehållet i valen, genom patronage och så vidare.

Statsvetarna Amanda B. Edgell (U of Alabama), Valeriya Mechkova (Göteborg), David Altman (Pontificia Universidad Catolica de Chile), Michael Bernhard (U of Florida) och Staffan I. Lindberg (Göteborg) ger sig i en artikel från 2018 in i denna debatt. Lindberg har varit en ledande företrädare för "odemokratiska val leder till demokratisering"-tesen, men Gandhi och Lust-Okar menar att Lindbergs (2006) argument byggde på studier i Afrika söder om Sahara och att motsvarande studier t ex i Latinamerika inte stödjer argumentet; den empiri som de själva utgår ifrån är dels från Mexiko, men i hög grad från Mellanöstern.

Edgell et al har ett större dataset, V-Dem som jag tidigare bloggat om, för hela världen och en lång tidsperiod i 1900 till 2010, och kan därmed ta upp just sådana frågor om huruvida "democratization by elections"-argumentet funkar i vissa världsdelar men inte i andra, eller i vissa epoker men inte i andra. Deras artikel börjar effektivt:

"There is no democracy without contested elections. They are the medium through which popular sovereignty is translated into working institutions of government. Despite this, the discipline has long wrestled over the relationship between elections and democracy. Huntington proclaims, “[e]lections, open, free, and fair, are the essence of democracy, the sine qua non”, and the literature often highlights founding elections as the moment of democratic transition. Yet it remains important to avoid the fallacy of electoralism. Many authoritarian regimes mimic democratic procedures,even multiparty elections, in an attempt to legitimize their hold on power. It is essential not to conflate necessity with sufficiency." (s. 422-3)

Från odemokratiska-val-är-kontroll-sidan refererar de Gandhi och Przeworski som menar att valen låter auktoritära ledare dela ut rents för att blidka oppositionen, Lust-Okar diskuterar "competitive clientilism" och Magaloni visar att röstning och politiska partier kan stabilisera den auktoritära regimen. Det motsatta "democratization by elections"-argumentet klargör de bl.a. så här:

"Reiterated elections hold the potential for social learning: (1) opposition parties become better at coordination, campaigning, and countering fraud; (2) citizens come to expect regular opportunities to decide who will hold power, engage in politics, and value the inherent rights that make that possible; and (3) civil society organizations learn to better advocate for their interests and promote vertical accountability. 

Di Palma originally called this the “power of elections”. /.../" (s. 424)

 

 

referens

Amanda B. Edgell, Valeriya Mechkova, David Altman, Michael Bernhard och Staffan I. Lindberg (2018) "When and where do elections matter? A global test of the democratization by elections hypothesis, 1900–2010", Democratization 25 (3) 422-444. Läs här.

Val i odemokratiska regimer

"Ruling elites exploit their control over state
resources to stay in power." (s. 412)

 

Statsvetarna Jennifer Gandhi och Ellen Lust-Okar börjar en översiktsartikel från 2009 om val i odemokratiska regimer så här:

"Authoritarian elections are often understood as a monolithic, infrequent phenomenon somewhat incompatible with stable dictatorship, but a cursory examination of the practice of such elections around the world reveals a very different picture. Incumbents in eighteenth- and nineteenth-century Western Europe and Latin America held elections well before the advent of democracy (Zeldin 1958, Posada-Carbo 1996), and incumbents in the vast majority of regimes today call voters to the polls (Hyde 2006, Roessler & Howard 2008). That is, authoritarian elections are neither rare nor, as others have noted before, inevitably undermining to autocrats (Hyden & Ley 1972, Hermet et al. 1978)." (s. 404)

Statsvetarna har uppfunnit begrepp för att tampas med detta, konstaterar Gandhi och Lust-Okar -- de pekar på "hybridregimer", "competitive authoritarian", "electoral authoritarian" med flera -- men G och L-O menar att till och med dessa differentierade begrepp är för imprecisa. Bristen på precision, menar de, har gjort att statsvetare missat viktiga frågor om "the micro-level dynamics of authoritarian elections and the ways in which they differ systematically from each other." (s. 404)

Makthavare i odemokratiska regimer kan använda val för att co-opt eliter, partimedlemmar eller samhället mer allmänt: dela upp makten inom eliten, ge folket en illusion av en rättvis ordning, osv. Med mutor, hot och andra fulspelsmetoder kan man få folk att "rösta rätt" och sedan använda de starka val-utfallen som en signal -- inåt och utåt -- om hur stark regimen är. Man kan också få in andra politiker i systemet och bearbeta dem. Valresultat kan också ge makthavarna information om var de har sina starkaste fästen kontra var de behöver bearbeta befolkningen mer. En studie av lokala val i Kina visar att dessa stärker regimen genom att öka informationsutbytet mellan de styrande och folket, och öka regimens legitimitet. Överlag har Gandhi och Lust-Okar en rätt mörk bild av val i odemokratiska regimer: perspektivet är snarare att valen ökar den odemokratiska regimens stabilitet, än att de skulle öka sannolikheten för demokratisering, som Brownlee (2009) utgick ifrån.

"In most cases, the emerging picture is that elections are not uncompetitive exercises simply returning preselected candidates, but rather exercises in “competitive clientelism,” wherein candidates vie for the privilege of acting as intermediaries in patron-client relations (Lust-Okar 2006) and incumbents manipulate such a system to insure their prolonged rule." (s. 407)

De diskuterar i tur och ordning tre typer av aktörer som deltar i odemokratiska val: väljare, kandidater, och makthavare (incumbents). Diskussionen om väljare börjar återigen med kontrollperspektivet på odemokratiska val, snarare än omvandlingsperspektivet:

"Most scholars view patronage distribution and control over resources as important in driving voter behavior in authoritarian regimes (Blaydes 2006b; Lust-Okar 2006, 2008a; Greene 2007; Pepinsky 2007; Masoud 2008). The playing field is so clearly skewed in favor of the incumbents—given their monopoly over patronage resources and the use of force— that citizens often vote in favor of incumbents despite their preferences. This results in what Magaloni (2006, p. 19) terms the “tragic brilliance” of the regime: “Citizens’ choices are free, yet they are constrained by a series of strategic dilemmas that compel them to remain loyal to the regime.”" (s. 408)

Exempel på hur odemokratiska regimer använder val för att kontrollera folk genom att inkludera dem i det styrande partiet kan till exempel tas från Mexiko under PRI. I Kina är Kommunistpartiet inte lika centralt i de riggade valen.

Kandidaterna som ställer upp i valen motiveras främst av korruption, menar G och L-O:

"Most candidates apparently enter elections to vie for a portion of the spoils, since their control over policy outcomes is limited (Lust-Okar 2006, Magaloni et al. 2007, Blaydes 2008, Masoud 2008, Shehata 2008). " (s. 409)

De refererade studierna handlar om, i tur och ordning, Jordanien, Mexiko, Mubaraks Egypten, Egypten igen, och Egypten igen. Jag tycker att det är lite konstigt att Gandhi och Lust-Okar går så all in på ett kontrollperspektiv på odemokratiska val; mitt intryck är att just eftersom odemokratiska regimer är så olika varandra, som de pekar på i introduktionen till artikeln, så finns det också regimer där val bär en mer genuint demokratiserande potential: mitt intresse är ju europeiskt 1800-tal och tidigt 1900-tal, inte Egypten på 1990-talet, och då tycker jag, i fall som Sverige efter 1866 eller Tyskland efter 1871, att det blir svårt att inte se valen liknande som Lindberg: en chans för oppositionen att mobilisera, trumma upp intresse, och stärka sin bas på sikt. (Se också inlägg om civilsamhälle och substantiell demokratisering.)

Omsättningen av parlamentariker är väldigt hög i länder som Jordanien, Egypten, Syrien och Mexiko: bara 19-40 % av parlamentariker behöll sina platser i egyptiska val sedan 1980-talet; i Jordanien sedan 1990-talet, färre än 20 %.

Det finns också fall i Mellanöstern där partier lyckats bli massrörelser bland annat genom att ställa upp i mer eller mindre riggade val: Rättvise- och utvecklingspartiet i Marocko, Muslimska brödraskapet i Egypten, Islamiska aktionsfronten i Jordanien. (s. 411)

Det kan alltså för en odemokratisk regim bli ett dubbeleggat svärd att arrangera val. Gandhi och Lust-Okar citerar Schedler (2006):

“To the extent that they [elections] serve to legitimate the system and demonstrate the power and popularity of the ruling party as well as the weakness of its opponents, elections tend to demoralize and demobilize opposition forces. To the extent that they allow opposition forces to get stronger and to demonstrate that the emperor is naked, that his grip on power is based on manipulation rather than popular consent, elections tend to reinvigorate opposition parties.” (cit. 411)

Oppositionspartier kan också agera strategiskt och välja att bojkotta val som de ser som alltför riggaed och meningslösa: också det kan vara ett sätt att vinna stöd.

Magaloni (2006) menar att PRI-regimen i Mexiko hindrade småbönder från att ta sig ur fattigdomen, och samtidigt arbetade med patronage för att låsa fast dem i regimen, göra dem beroende av staten och regimen. Odemokratiska regimer arbetar också mer institutionellt med att rigga valmetoder och valkretsar, och så vidare.

I de preliminära slutsatserna angående valens roll menar Gandhi och Lust-Okar att litteraturen i någon mån vilar på ett fåtal rikligt studerade fall, särskilt Mexiko, Kina och Egypten.

De går vidare med att diskutera ifall valen utgör en länk till demokratisering: en fråga som motiverat mycket foskning. En mekanism kan vara att valet genererar en splittring inom den styrande eliten och en successionskris som ger oppositionen en chans. G och L-O går vidare med en mer aktiv roll för oppositionen:

"It is more difficult to demonstrate that authoritarian elections promote democratization—not just regime breakdown and transition. Yet there is some evidence that elections may contribute to democratization from the ground up. The literature on local elections in China advances the claim that elections promote “creeping democratization” (Pei 1995). Village-level elections can empower citizens or enhance their engagement in politics depending on township characteristics. In particular, “better elections increase participatory attitudes and rights protection, values that are likely to be difficult to dislodge” (Birney 2007, p. 153; see also Shi 1999a, Li 2003). Elections thus may influence citizens’ relationship with the state and their expectations about it, eventually leading to higher levels of democratic engagement.
In addition, elections may promote democratization if they result in victory for a democratic opposition. “Liberalizing electoral outcomes” are possible when opposition parties form pre-electoral coalitions (Howard & Roessler 2006). These coalitions not only make an opposition victory more likely but also expand the political space just short of alternation in power. Or possibly democratization is more likely over the course of repeated elections, particularly where opposition candidates are afforded some degree of freedom (Lindberg 2006c, Roessler & Howard 2009). In Mexico, as opposition parties made greater inroads into the PRI’s majority in the assembly, the PRI sought to form legislative coalitions with one opposition party (i.e., PAN) in an attempt to marginalize another (i.e., PRD). The price, however, was increasing concessions regarding the independence of electoral institutions, eventually leading to elections that an opposition party could and did win (Eisenstadt 2004)." (s. 415)

En tredje mekanism är protester orsakade av "stulna val" etc; exempel på sådana processer där tidigare oeniga medborgare kan enas och samlas runt en god protest är färgrevolutionerna i Georgien 2003 och Ukraina 2004. Sådana protester kan också få stöd från andra stater och från NGOs.

Överlag är dock Gandhi och Lust-Okar skeptiska till om val verkligen ökar sannolikheten till en demokratisering av en odemokratisk regim, och det är intressant här med argumentet att Lindbergs argument baserat på SSA inte håller i Latinamerika:

"The claim that authoritarian elections facilitate democratization, however, has its skeptics. Finding little evidence for it in Latin America, McCoy & Hartlyn (2007, 2009) question whether the findings within sub-Saharan Africa (Bratton & van de Walle 1997; Lindberg 2006a,b) are more general. The results of more global inquiries seem questionable as well. For instance, Hadenius & Teorell (2007) find that multiparty elections appear to be a “prime stepping stone” for democratization, and yet they
code as “multiparty regimes” those regimes that have chosen to open elections, possibly as part of the process of democratization. Multiparty elections may characterize democratization without necessarily causing it. Indeed, Brownlee (2007) finds no evidence that elections affect regime survival in a large-n analysis of authoritarian regimes, although he does find that holding elections under an authoritarian regime increases the likelihood that a subsequent regime will be democratic (Brownlee 2009)." (s. 416)

Autokratiska härskare är så skickliga på att använda val för att "perpetuate their rule" så att de teoretiska kopplingarna från odemokratiska val till demokratisering blir "tenuous", säger de med referens till Lust-Okar (2006).

I slutsatserna menar de att val i odemokratiska regimer är mer olika varandra än val i demokratiska stater och att man kan behöva mer forskning för att utforska olika effekter av och orsaker till variationer i de odemokratiska valen:

"These questions require an enormous amount of work: the careful elaboration of theories and explanations, studies of a more varied set of cases, and the collection of systematic data to identify the empirical patterns, assess the scope conditions of current findings, and verify whether our theories have explanatory power. These studies promise to be rewarding. Unlike in democracies, where by definition elections entail specific political conditions (e.g., partisan competition, free press), the variety in conditions surrounding elections under authoritarianism allows us to theorize and empirically examine how basic, yet specific, features of elections are related to particular outcomes." (s. 418)

referens
Jennifer Gandhi and Ellen Lust-Okar (2009) "Elections Under Authoritarianism", The Annual Review of Political Science  12:403–22

Hybridregimer och demokratisering 1975-2004

Statsvetaren Jason Brownlee börjar en artikel från 2009 med en mycket intressant historisering av utvecklingen av ett slags politiska hybridregimer på 1990-talet, auktoritära regimer men med demokratiska inslag, och hur statsvetare teoretiserade och typologiserade detta:

"In the wake of the cold war authoritarian rulers increasingly adopted the forms of democracy even as they resisted substantive democratization. By 2001 “electoral authoritarianism” had become the modal form of nondemocracy; autocrats allowing some form of multiparty elections outnumbered those who did not by more than two to one (Schedler 2002, 47). As Larry Diamond observed, these hybrid regimes were not completely new. Much earlier authoritarian regimes in Mexico, Senegal, and Taiwan had permitted the opposition to contest elections, although many more regimes had excluded their challengers from such competition (Diamond 2002, 23–24). In the 1990s rulers were fusing plebiscitarianism and authoritarianism at an astounding rate, in the process defying expectations that they would soon adopt genuine democracy." (s. 515)

Under 00-talet såg statsvetarna att dessa hybridregimer kunde utvecklas åt olika håll: en auktoritär regim med demokratiska inslag kunde bli demokratisk på 90-talet (Mexiko), men också mer auktoritär (Azerbaijan). Brownlee går in i den här litterturen och jämför länder med olika hybridregimer ("competitive authoritarian", “hegemonic electoral authoritarian”) såväl som länder helt utan politiska val. Han har också en period som överskrider kalla krigets slut 1989, 1975-2004, och definierar regimskifte som följer: "rather than assessing regime change as a shift in Polity or Freedom House scores, I measure changes from authoritarianism to democracy based on Freedom House’s underutilized listing of electoral democracies."

Definitionen av demokrati är minimalistisk, schumpetersk:

"The criteria for being counted as an electoral democracy are 1. a competitive multiparty political system; 2. universal adult suffrage for all citizens; 3. regularly contested elections under a secure and secret ballot and the absence of massive, outcome-changing fraud; 4. significant public access of major political parties to the electorate through the media and open campaigning (Puddington 2007, 3)." (s. 517)

Mellan 1990 och 1994 ökade antalet demokratier i världen, med denna definition, med 50 %, från 76 till 114, och sedan var nivån ganska stabil de närmsta tio åren, vilket syns i diagram 1. I slutet av 1990-talet och början av 00-talet utvecklades så diskussionen om hybridregimer inom statsvetenskapen. Det diskuterades då också ifall detta var ett nytt fenomen eller vad som var distinkt med dem på 1990-talet:

"For Larry Diamond, it was the proliferation of hybrid regimes, not their simple emergence, which made these cases novel. “Hybrid regimes (combining democratic and authoritarian elements) are not new,” he remarked. “Even in the 1960s and 1970s, there existed multiparty, electoral, but undemocratic regimes”. The contemporary period differed, though, because nondemocratic regimes tended not to ban their opponents outright but instead corral them through other methods." (s. 518)

Andreas Schedler konstaterade att kombinationen av politiska val och icke-demokratiskt styre hade en lång historia, men menade att 1990-talet visade att "transitions", övergångar, från auktoritära regimer kunde leda lite vart som helst, inte nödvändigtvis till demokrati utan lika gärna till olika mer eller mindre auktoritära hybridregimer "that do not fit into our classic categories of one-party, military, or personal dictatorship". Diamond (2002) lade fram en ny typologi, med sex sorters regimer: (1) "liberal democracy", (2) "electoral democracy", (3) "ambiguous regimes", (4) "competitive authoritarian", (5) "hegemonic electoral authoritarian", och (6) "politically closed authoritarian". Skillnaden mellan 4:an och 5:an är oppositionens styrka: i 5:an har vi ett dominerande parti som vinner nästan alla röster, som i Singapore (ofta över 95 procent), Egypten år 2000 (80 procent), eller Tunisien på 1990-talet (över 80 procent).

Är en auktoritär regim med val en slippery slope till demokrati? I goda tider har statsvetare hävdat det: "After regime-initiated elections in the Philippines (1986), Chile (1989), Poland (1989), and Nicaragua (1990) produced opposition victories, Samuel Huntington remarked that “liberalized authoritarianism is not a stable equilibrium; the halfway house does not stand”" (cit. 518-9). O'Donnell och Schmitter (1986) hävdade detsamma om autokrater efter 1945, att de bara kunde legitimera sin makt som "en övergångsfas", medan andra forskare hävdat att val varit ett sätt för de styrande att kontrollera ed underlydande (Chebabi och Linz 1998; Gandhi och Przeworski 2007).

I sitt argument för en typologisk metod, där regimskifte är ett skifte från en nolla till en etta snarare än en linjär förflyttning på ett skala, utgår Brownlee från Barbara Geddes (1999, 2003) teoretisering av regimförändring. Geddes förklarar approachen: “Because I consider the most important differences among authoritarian regimes to be qualitative, I create a typology for ‘measuring’ regimes rather than a scale or index.” Geddes menade att auktoritära regimer antingen har stöd i militären, ett parti, eller en personlig klick. Hon kodade 167 regimer från 92 länder med denna typologi. Hon fann att militärregimer hade den kortaste överlevnaden, 8 och ett halvt år i snitt, medan partidiktaturer överlevde längst, 22,7 år. En av de mest ambitiösa uppföljarna till Geddes projekt var Axel Hadenius och Jan Teorells, i vilket de skapade fler variabler, inklusive regimer som var monarkier eller demokratier. H och T kunde så spåra såväl skiften mellan olika typer av auktoritära regimer, som skifte från auktoritär regim till demokrati. Medan Geddes kodade Mexiko under PRI från 1929 till 2000 som en och samma politiska regim, kodade Hadenius och Teorell det som en "dominant party regime" 1960-87 och en "multiparty regime" 1988 och framåt. Brownlee ifrågasätter såväl detta som H och T:s kodning av Filipinnerna sedan 1970-talet, och menar att H och T överdriver hur många regimskiften som skett och då får får starka resultat. Staffan Lindberg skapade ett nytt dataset på val i Afrika söder om Sahara, och Lindberg (2006) "argues that elections do not merely ratify preceding democratic development but actually facilitate democratization independently". (cit. 520) Det här referatet av Lindbergs studie, med citat från svenskan, är väldigt intressant:

"Over time, Lindberg contends, elections have a self-reinforcing effect that embeds and consolidates democratic practices in previously authoritarian settings: “My analysis of more than two hundred third-wave elections in Africa shows that an uninterrupted series of competitive elections imbues society with certain democratic qualities. Repeated elections—regardless of their relative freeness or fairness—appear to have a positive impact on human freedom and democratic values” (2007, 139). He reaches this conclusion by tracking “improvement in democratic qualities” as measured by changes in Freedom House civil liberties scores for the relevant countries (2006, 18–19). Yet Lindberg leaves unexplored the relationship of these shifts in democratic quality for the arguably more monumental change from an electoral authoritarian regime to an electoral democracy. The resulting implications are unclear; repeated elections may be accompanied by a flourishing of civil society, but we cannot be confident they spur regime change."

Howard och Roessler (2006) menar att vad de kallar "liberalizing electoral outcomes", jag antar att det ungefär betyder demokratisering*, är mest sannolikt när oppositionen enas runt en enda kandidat och utmanar en ny regimtrogen kandidat i valet.

Utifrån litteraturen gör Brownlee 4 hypoteser. (1) "The holding of multiparty elections under authoritarian circumstances provides an additional venue for mobilizing opposition and challenging incumbents, thereby making electoral authoritarian regimes more prone to regime breakdown than their nonelectoral counterparts." (2:an) är i princip tautologisk: när oppositionen är starkare konkurrens för makthavarna och "electoral contestation" ökar så blir regimskifte mer sannolikt. (3:an) låter i princip som 1: eftersom val erbjuder oppositionen möjlighet att delta i val, blir det mer sannolikt att denna regim, snarare än "exlcsuionary authorianism" övergår till demokrati. (4) oppositionspartiernas deltagande och högre nivå av väljar-konkurrens gör det också mer sannolikt att den nya regimen efter regimskiftet blir en "electoral democracy".

Brownlees metod är regressioner. Den beroende variabeln "regime breakdown" är en dummyvariabel "that takes the value of one in a year in which the incumbent rulers are ousted from power, whether through revolution, coup, electoral defeat, or other means." (s. 522) Exempel är Nicaragua 1979,  Mexiko 2000, Haiti 1994, Sovjet/Ryssland 1991 med flera: totalt innefattar datat 107 exempel på "regime breakdown", av vilka 54 ledde till "electoral democracies" (s. 528).

Resultaten visar att "competitive authoritarian"-regimer är överrepresenterade bland de som fick regimskifte under perioden (1975-2004); hälften av de 54 övergångarna till full demokrati skedde från CA-regimer. Liberalisering under en auktoritär regim gjorde också en senare övergång till demokrati mer sannolikt; Brownlee talar om att den kvalitativa litteraturen utforskat sådana kopplingar, men att det behöver beaktas också i kvantitativ forskning. Det verkar också finnas en skillnad mellan före och efter 1989 vad gäller regimskiften. (s. 530) Däremot menar Brownlee att frågan om varför CA-regimen och dess val gör demokratisk övergång mer sannolikt, kvarstår för vidare forskning. Jag förstår inte riktigt hans tolkning av resultaten men han menar att det är hypotes (4), inte (1), som får stöd:

"lections have not provided oppositionists an independent mechanism for ousting incumbents, but where the opposition is able to perform strongly, competitive elections augur well for chances the successor regime will meet the minimum standard for democratic governance." (s. 531)

referens
Jason Brownlee (2009) "Portents of Pluralism: How Hybrid Regimes Affect Democratic Transitions", American Journal of Political Science, Vol. 53, No. 3, July 2009, Pp. 515–532

fotnot

* mer precist är deras operationalisering att Polity-indexet ska öka med minst 3 punkter och Freedom House political rights-indexet ska minska med minst 1 punkt.

Sociala investeringar-paradigmet och andra argument för och om barnomsorg

Sedan 00-talets början, konstaterar historikern Sonya Michel i en artikel från 2015, har "sociala investeringar"-paradigmet djupt influerat tänkandet om välfärdsstaten i världens rika länder. Så här beskriver och definierar hon elegant detta paradigm:

"Instead of simply insuring against “social risks” such as illness, old age, and poverty, as earlier welfare states were intended to do, this approach calls for proactive welfare state policies to create human capital which, in turn, can form the building blocks of economically sound societies in which as many citizens as possible become “activated” in the labor force. It also looks to markets as well as states to support such policies as a form of “investment” in the future (Jenson and St. Martin 2006; Morel, Palier, and Palme 2012; Taylor-Gooby 2005)." (s. 360)

Allra starkast inflytande har SIP i debatten om den tidiga barndomen, om barnomsorg och skolans tidiga år. Debatterna om SIP har delvis varit annorlunda i olika kontexter -- i Europa har man pratat mer om potentialen för jämställdhet mellan könen, och i USA mer krasst om avkastningen på sociala investeringar i barn. Så här argumenterade Representative Carolyn Maloney (D-New York), en viktig förespråkare för SIP i US-amerikansk politik: “Children are our nation’s greatest resource. The best investment we can make is in their future. . . . Investments in quality preschool education pay dividends down the line. Quality early childhood education helps deter crime, saves taxpayer dollars, and creates an innovative workforce for the future”. Mahoney har också i ett annat sammansagt hävdat att om sociala investeringar i barnomsorg "were a stock, all of Wall Street would be buying". (cit. 361)

Michel historiserar SIP genom att diskutera hur barnomsorg och skolgång för små barn rättfärdigats historiskt sett. I slutet av 1800-talet var day nurseries mest till för arbetarkvinnor som var änkor eller av andra skäl inte kunde ta hand om sina barn om dagarna och inte heller kunde bli försörjda av en manlig breadwinner.

"In the early twentieth century, day nurseries became increasingly stigmatized as the ideas of the emerging disciplines of child psychology and child development took hold. Professionalizing American social workers blamed maternal employment for weakening the mother–child bond while early childhood educators contrasted the meager services day nurseries were able to muster with the vaunted developmental benefits of newly founded kindergartens and nursery schools. While nursery schools gained support from the voluntary sector and kindergartens found a niche in the public school system, day nurseries became a kind of “policy orphan.”" (s. 362)

Under andra världskriget expanderade offentliga sektorns barnomsorg i Västeuropa och Nordamerika men förutom i Frankrike föll de tillbaka igen under efterkrigstiden, inte minst i USA. Från 1960-talet och framåt stöttades expansionen av barnomsorg i USA av två krafter: den andra vågens feminism, och skiftet från "welfare" till "workfare". Hon pekar på en intressant skillnad mellan USA och Europa vad gäller barnomsorgen och dess drivkrafter:

"In short, except during the “emergency” of World War II, the most successful rationales for child care in the United States, whether public or voluntary, have been associated with prevention of poverty, but even those only sporadically led to the expansion of public services. The kinds of arguments that prevailed in parts of Western Europe in the latter half of the twentieth century, such as child health and school readiness in France and gender equity, social justice, and child development in the Nordic countries, never gained traction in American political culture (Bergkvist and Nyberg 2002; Morgan 2002). Nor did the need to make women available for the labor market, as took hold in communist Eastern Europe (Haney 2002, Chapters 1–2; Inglot, Szikra and Rat 2011). 

Indeed, it was not until the emergence of the social investment rationale and the idea of ECEC that peacetime funding for both child care and preschool began to increase and capacity expanded in the United States. ..." (s. 363-364)

Den samtida utbyggnaden av barnomsorg i USA har inte skett så mycket på federal nivå, utan mer lokalt och på delstatsnivå.

 

För att skildra de idémässiga drivkrafterna bakom utbyggnaden i USA har hon följande fascinerande resumé av nationalekonomen James Heckmans karriär:

"In the 1970s, he wrote about female labor force participation; in the 1980s about the relationship between skills and income; and in the 1990s about the Coleman Report, a 1960s study that argued that high investment in K-12 education could not offset the cognitive deficits produced by early social and financial deprivation. But it was not until the 2000s that he zeroed in on the economics of “human capital investment”—investment in young children—looking first at family influence on child development (Carneiro, Cunha, and Heckman 2003) and then working out his productivity argument in a pair of working papers written with Dimitriy Masterov, a micro-economist from the University of Michigan (Heckman and Masterov 2004, 2006), and finally in a major article (Heckman and Masterov 2007). Building on this work, Heckman (N.D.) has in recent years turned himself into a one-man institute, marketing “The Heckman Equation” (his title) on his own website, entitled “Heckman: The Economics of Human Potential” (http://heckmanequation.org/heckman-equation)." (s. 365)

Hon refererar ganska utförligt hur Heckman själv argumenterar för sin position och hon betonar hur han inte motiverar sina förslag med rättviseargument, utan snarare har produktivitet som ledstjärna. Bland annat så säger han att "Investing in disadvantaged young children is a rare public policy with no
equity-efficiency trade-off." (cit. 365) Redan 2005 plockade RAND Corporation upp Heckmans ekonomiska argument för barnomsorg i en studie betitlad “Early Childhood Interventions: Proven Results, Future Promise”, som betonade det vetenskapliga i Heckmans approach och att det nu var vetenskapligt bevisat att sociala investeringar i barn lönade sig genom att hindra brottslighet med flera negativa utfall. 2007 hördes Heckman i kongressen om sitt policyprogram. Michel (s. 367-370) diskuterar föregångare till Heckmans analys, och menar att hans analys fick sådant genomslag eftersom hans fokus på "vexing problems such as crime and teen pregnancy" gjorde att den "resonated with contemporary neoliberal policy objectives such as efficient use of resources, accountability, and measurable outcomes—objectives that were becoming prevalent in other policy domains as well." (s. 371)

 

Michel diskuterar vad för policies som Heckmans program leder till, och menar att det finns en inbyggd begränsning i det att argumenten är instrumentella -- barnomsorg för att minska kostnader i framtiden -- istället för att fokusera på barnens rättigheter. (s. 374) Så sett så ser hon Heckmans argument som ett exempel på vad filosofen Michael Sandel i boken What Money Can’t Buy: The Moral Limits of Markets (2012) beskriver som att “Sometimes, market values crowd out nonmarket values worth caring about” (s. 374). Hon menar också att Heckmans program stigmatiserar och instrumentaliserar de fattiga och så sett ökar de politiska klyftorna i samhället.

referens
Sonya Michel (2015) "Wall Street Meets the Day Nursery: A New Rationale for Early Education and Care in the United States in the Twenty-First Century", Social Politics vol. 22 no. 3.

Sociala rörelser och contentious politics

Det har skett många "turns" (vändningar) i samhällsvetenskapen de senaste decennierna, säger statsvetaren Sidney Tarrow 1996, men också en "re-turn": "the rebirth of systematic comparative and historical  studies of contentious politics." Begreppet contentious politics är svårt att översätta till svenska, vilket Andrés Brink Pinto och  Martin Ericsson diskuterar i en artikel i Scandia 2015, men de föreslår konfrontativ politik vilket jag tänker delvis använda härefter. Sedan 1960-talets höjdpunkt för studier av contentious politics har förstås forskare också sysslat med sociala rörelser, säger Tarrow, men mer på ett mikroplan: studier av enskilda organisationer, med relativt korta tidsperspektiv. På 1990-talet har tvärtom makrostudier med långa perspektiv kommit tillbaka, och i sin review article ger han en översikt över sex sådana böcker: Andrain och Apter om politisk protest och social förändring; Jenkins och Klanderman om jämförande perspektiv på sociala rörelser; Kriesi et al om nya sociala rörelser i Västeuropa; Elizabeth Perry om arbetarklassen i Shanghai; Charles Tillys magistrala verk om Popular Contention in Great Britain, 1758-1834; och James White om sociala konflikter och politiska protester i tidigmoderna Japan.

De centrala begreppen contentious politics och sociala rörelser definierar Tarrow så här:

"'Contentious politics' I define as collective activity on  the part of claimants- or those who claim to represent them-relying at least in part on noninstitutional forms of interaction with elites, opponents, or the state. 'Social movements' I define, with Tilly, more narrowly  as sustained challenges to powerholders in the name of a disadvantaged population living under the jurisdiction  or influence of those powerholders)." (s. 874)

Att relatera den konfrontativa politiken till sociala rörelser och vice versa " should enable us to locate the former more effectively in  relation to institutions, political alignments, and long- term political struggles; this is why, along with most of  these authors, I call for a "political process" model of  social movements." (s. 874) Alla de sex studierna som han recenserar använder begreppet "political opportunity structure" som kopplar ihop de sociala rörelserna och den formella politiken. (Något annat än high politics à la Cowling, detta!) Den nya approachen karakteriseras av tre saker, säger Tarrow. Ett, finare metodologier "designed specifically to analyze contentious  interaction", ofta kvantitativa metoder som bygger på datorvetenskapens framsteg på 80- och 90-talen. Tarrow kallar denna metodologi "contentious event analysis". Istället för att följa en grupp och berätta dess historia, så samlar event history practicioners som Tilly och Kriesi databaser av händelser i samtida presskällor och åberberättar rörelsers utveckling över tid från detta perspektiv. Två, de nya forskarna avviker från socialpsykologiska och resource mobilization-approacher och samlar sociologer och statsvetare. Tre, istället för en fallstudiemetod använder de nya forskarna bredare, jämförande och historiska ramverk. I en fotnot gör Tarrow en intressant anmärkning angående drag ett, skillnaden i perspektiv jämfört med fallstudier av enskilda rörelser. (Jag har diskuterat detta på ett annat sätt, och okunnig om Tarrows perspektiv, i min studie av folkmöten i Skåne under 1800-talets sista tredjedel. Se s. 8-9.) Så här säger han just om studier av enskilda rörelser:

"In the best work in this tradition, for example, Piven and Cloward's  Poor People's Movements (1977), a model of institutionalization was applied comparatively to four movements in recent U.S. history. But in less skillful hands, the approach can degenerate into telling stories of the rise and fall of a movement organization, sometimes blaming the agents responsible for its institutionalization and sometimes celebrating its achievements." (s. 875)

Tre av böckerna som Tarrow recenserar -- Andrain och Apter, Jenkins och Klandermans, och Kriesi et al -- är explicit komparativa; Tillys täcker en lång period och innehåller mycket jämförande information; Perrys följer en heterogen social aktör över ett århundrade och studerar tre olika branscher, textil, hamnen, och tobak; och Whites studie av Japan följer bönder och staten över tre hundra år. Det breda perspektivet är gynnsamt, säger Tarrow, eftersom sociala rörelser ofta är flyktiga och att forskares intressen av dem kommer och går vilket till slut ger en massa fallstudier som inte går att jämföra med varandra.

Tillys studie bygger på fler än 8000 "contentious gatherings" i London 1758-1820 och Storbritannien som helhet 1828-1834. Metoden, utvecklad av Tilly själv och använd också av Kriesi, White med flera, är att 

"enumerate and analyze  the actors, their actions, and the targets of their contention from serial sources in the context of the political struggles of their times and to relate the data to covari ates drawn both from the same sources and from other serial and contextual data. Tilly, in whose work sociology always meets history, leans more extensively on contextual than on serial data; but in the hands of a scholar like White or Olzak (1992), the method allows sequences of contentious events to be related to structural time-series trends like food prices, immigration, urbanization, and the growth of capitalism." (s. 875-6)

Tillys eget fokus är inte så mycket på de bivariata relationerna mellan protesterna och kontext-variablerna, utan mer på protesterna i sig. Så här sammanfattar Tarrow Tillys beskrivning av den moderna politikens framväxt i Storbritannien:

"He shows that the secular trend of contention as Britain moved into the nineteenth century lay in  a shift from the local, parochial, bifurcated, and particular-and often violent-gatherings of the early part of the period to the cosmopolitan, autonomous, modular- and usually peaceful-repertoire of its close (pp. 45-8). He focuses not only on the "long rhythm" of changes in Britain's contention but also on the shorter rhythms of a number of crucial cycles of protest, including the one that gave rise to Britain's modern politics, 1828-34 (chapter 7). This period emerges from Tilly's method not, as many have thought, as a single peak of contention centered on the Reform Act of 1832 but as a partly autonomous and partly linked series of hills and valleys, including the struggles over Catholic emancipation and Protestant reaction, the suffrage reform, and the Swing movement. In the process, argues Tilly, the social movement organization, soon to become the staple of modern contentious politics, was born." (s. 876)

Tilly menar att förändringarna i contention hängde ihop med (a) den ökade centraliseringen av den brittiska staten och (b) kapitalismens utveckling; Tarrow menar att särskilt den senare faktorn inte riktigt testas i boken, vilket Tilly också motiverat i ett brev till Tarrow (!) med att kapitalismen dominerat diskussionen i trettio år och att Tilly velat förändra balansen i diskussionen. För statens omvandling har Tilly samlat data om (a1) parlamentets ökade betydelse och (a2) den ökade frekvensen av krigsföring, men Tarrow menar att han egentligen aldrig visar dessa variablers betydelse för den konfrontativa politiken med statistisk metod. En anledning är det trots allt relativt snäva empiriska materialet: data för 13 år i London mellan 1758 och 1834 och 7 år i Storbritannien mellan 1828 och 1834.

Elizabeth Perrys bok är influerad av kulturhistoriker som Lynn Hunt, men Tarrow menar att Perry inte desto minst har mycket att säga om en strukturell faktor som sociologer diskuterat utförligt: sociala nätverk.

"But rather than focus only on conventional movement organizations, Perry shows the key role that guilds, criminal gangs, and native-place associations played in the development of  the Shanghai labor movement. And alone among these authors, she shows how gender intersected with skill hierarchies and native-place identities in this develop ment. Although the theory in her book sometimes needs to be teased out of the narrative, Perry shows how these "natural" proclivities took on a changing political signif icance depending on the political context, most notably in the partisanship of first the KMT and then the CCP." (s. 876)

Perry kollar på strejker som protestmetod, över 110 år. Hon är inte intresserad av Tillys "long rhythm" utan kollar på avgränsade perioder inom sina 110 år, motsvarande vad Tilly kallar "short rhythms". Hon kartlägger på ett elegant sätt, säger Tarrow, arbetarklassens politiska formering och agerande, men han eftersöker en analys av hur detta fungerar långsiktigt, kumulativt. 

James White kollar på rurala revolter i Japan mellan 1590 och 1877, med hjälp av ett förexisterande arkiv över protester. Det finns väldigt många sådana i databasen, och White använder olikt Perry och Tilly multivariata kvantitativa metoder för att undersöka variationer såväl på provins- som länsnivå. Tarrow är imponerad av metodologin men kommenterar att den kommer göra att White förlorar läsare bland historiker som "are more comfortable with narratives of discrete periods than with the statistical study of the longue duree".

Kriesi et als bok är mycket annorlunda de historiska studierna av Tilly, Perry och White: den handlar bara om 15 år, från mitten av 1970-talet till slutet av 1980-talet i Västeuropa, och närmare bestämt om de "nya sociala rörelsernas" politiska aktivitet. Tarrow är kritisk till nya sr-litteraturen som han menar överdriver hur "nya" de här rörelserna är, och missar deras koppling till den offentliga politiken; i relation till detta är Kriesi et als bok ett framsteg, menar han.

De två antologierna redigerade av Jenkins och Klandermans respektive av Andrain och Apter lovar båda att gå bortom existerande paradigm inom studier av sociala rörelser, och knyta de sociala rörelser till den offentliga politiken. Tarrow verkar egentligen inte särskilt imponerad av någon av dem.

Efter genomgången av de sex böckerna övergår Tarrow till en teoretisk diskussion, om relationen mellan rational choice-perspektivet och contentious politics. Studier av sociala rörelser som använt ett rational choice-perspektiv har i allmänhet tappat bort historien och kontexten och reducerat sina forskningsfrågor till: varför var det rationellt att protestera? (s. 879) Sociala rörelser-forskningen har i någon mån polariserats av rational choice, där kritiker sett RC som alltför marknadsorienterat (marknaden som modell för hur människor agerar). Men Tarrow menar att det finns något gemensamt mellan collective action-paradigmet och RC:

"Both assume that potential actors mobilize not in response to raw grievances and discontents but as the result of the incentives and opportunities that surround them. While rational choice scholars find these incentives in individual calculations of cost and benefit, and political process scholars see the decision working through group processes and political opportunities, members of both schools explain variations in participation as the result of constraints and opportunities. Therefore, potentially creative intersections between the two approaches cry out to be explored." (s. 880)

Tarrow menar att CA-forskare borde ta större inspiration från RC och även testa deduktiva teorier kvantitativt. I slutsatsdelen av sin artikel går han vidare till att skissa på en väg framåt för forskningen om konfrontativ politik. Ett viktigt steg, menar han, är att bryta ner begreppet political opportunity structure i mer distinkta bitar: det är inte en variabel, utan ett aggregat av variabler, säger han.

"By breaking it down into a small number of finite dimensions (e.g., the presence or absence of influential allies, the opening of possibili ties for legal collective action, splits within or between elites, realignments in the party system), the impor tance of opportunities in triggering movements can be operationalized and assessed and their changes related to conventional politics. But if opportunity structure is allowed to become a catch-all term for any interaction between a group and the state, or if the concept is specified post hoc, then we will end up with ad hoc analyses that border on descriptions. One of the priorities in the next wave of studies in this tradition must be to pin down opportunity structures in a more testable and widely accepted form." (s. 881)

Vidare så menar han att fenomenet social rörelse måste teoretiseras och definieras mera distinkt, i relation till "händelser" (events) som ju står i centrum för många av dessa studier. Tarrow menar att Kriesi et al, till exempel, bara förutsätter/antar att "nya sociala rörelser" står bakom de händelser som de belägger. Men är alla dessa händelser "movement events"?, frågar Tarrow. Och detta är en väldigt intressant kommentar, både metodologiskt och teoretiskt:

"Are there no contentious collective actions carried out by nonmovements? And are there no movement activities that are not captured by the record of contentious collective action? Authors writing in the "new" social movement tradition appear to think so (Melucci 1988); students of the women's movement point out that much of its work is done in private, or at least in "unobtrusive" forms of mobilization (Katzenstein 1990). There is a good deal to be said for both positions. Especially given the tendency for the "normalization" of protest in Western societies since the 1960s-in which parties, unions, interest groups, and temporary coalitions of local actors regu larly employed contentious forms of politics-this poses a major conceptual problem for the event-based study of social movements and one that the next wave of studies will need to confront." (s. 881) 

Den sista frågan som Tarrow reser i sina slutsatser är den om gränsen mellan contentious politics och politik i allmänhet. Om konfrontativ politik definieras utifrån att aktörer gör kollektiva claims på andra aktörer som, om realiserade, påverkar den andra uppsättningen aktörers intressen, vad ska då inte räknas, hur drar vi gränsen mot politik i största allmähet? Räknas intressegruppers ageranden och krav? Kanske, säger Tarrow, borde man studera alla typer av omfattande krav, som skulle "threaten some fundamental standing commitment of powerholders or other groups, regardless of the tactics used by claimants?" Men, påpekar han, då tappar man den specialisering som utvecklats i konfrontativ politik-forskningen, att fokusera inte på innehållet i kraven utan formerna för agerandet. Dessa är frågor och dilemman för nästa generation av forskning om konfrontativ politik, säger Tarrow.

Referens

Sidney Tarrow (1996) "Social Movements in Contentious Politics: A Review Article", American Political Science Review. Läs här.

Bostadsmarknader och politik i Europa idag

 

Under 2000-talet har bostadsmarknadens betydelse för samhället blivit allt tydligare, säger statsvetarna Alison Johnston och Paulette Kurzer i inledningen till ett specialnmmer av West European Politics från förra året. Irland och Spaniens fall i finanskrisen började med att deras bostadsmarknader kollapsade; även i östeuropeiska länder som Ungern och Lettland vändes boom till kris. 2017 tog EU-kommissionen in bostadspriser som en av indikatorerna av intresse för EU:s Macroeconomic Imbalances Procedure. Johnston och Kurzer ger en rapp, effektiv översikt över 2010-talets snabbt växande forskningslitteratur om bostadsmarknadernas betydelse politiskt, och kommenterar också på luckor i litteraturen:

"These events triggered greater interest in housing and mortgage credit markets among political economists who study the causes and consequences of economic crises (Bohle 2014; Johnston and Regan 2017; Schelkle 2012; Thompson 2012). Additionally, political science scholarship has drawn attention to housing’s political implications, identifying how home-ownership shapes political support for the welfare state (Ansell 2014; Trumbull 2012), examining the interaction between credit and asset accumulation with neoliberal reforms to social security entitlements (Crouch 2009; Watson 2010) and pointing out housing’s impact on rising generational inequality (Flynn and Schwartz 2017). Yet these recent works also highlight the fact that housing has been conspicuously absent from major debates within comparative political economy (CPE; see also Aalbers and Christophers 2014). Home-ownership affects how individuals interact with the tax system (and hence how they perceive the welfare services their taxes are being spent on), how individuals perceive their wealth, social worth, and the health of the economy, and how individuals interact with their local governments, school districts, and even their own family. Moreover, through mortgage debt, home-ownership directly links individuals to their respective national (and the international) financial system; the presence of outstanding mortgages expands the opportunities of banks and other financial organisations to engage in financial innovations like (mortgage-backed) securitisation. In short, housing and its affiliated services constitute a vital economic sector whose contribution to GDP, employment and political life is significant."

Deras specialnummer av West European Politics tar litteraturen vidare i fem riktningar: (a) bostadsägande och förmögenhetsojämlikhet och ojämlikhet mellan generationer; (b) kopplingarna till penningpolitik och centralbanker; (c) stöd för högerpopulism; (d) statlig makt över finanssektorn; och (e) hur stater reagerar på finansiell instabilitet. Artiklar i numret går också tillbaka till "gamla" forskningsfrågor om kopplingar mellan bostäder och pensioner, och sambandet mellan den skandinaviska välfärdsstaten, kreditvärdighet, husägande, och solidaritet.

Johnson och Kurzers egen essä utgår från det teoretiska läget i jämförande politisk ekonomi (comparative political economy, CPE). Två breda inriktningar är den som studerar välfärdsstater i ett jämförande perspektiv (Esping-Andersen 1990) och den som studerar varianter av kapitalistiska system (Hall och Soskice 2001; Baccaro och Pontusson 2016). De två typologierna överlappar inte helt, men delvis -- t ex genom att "The egalitarian Scandinavian states possess universal welfare states, coordinated wage-setting institutions and strong unions that produce wage compression, robust public sector employment and flexible training systems that cater to its ‘balanced growth’ model." (s. 277) Men bostadsmarknaderna förekommer inte i någon av de två litteraturerna. Vilket är förvånande med tanke på hur viktig bostadspolitiken var i europeisk politik efter 1945 och dess socialpolitiska ambitioner. "despite its important role in most developed countries’ economies, the study of housing remains in comparative capitalism’s peripheral vision (Hall 2018)", säger Johnston och Kurzer, och detta trots (eller tack vare att) bostadsmarknadens utfall inte korrelerar med de typologier som används i välfärdsstats- eller jämförande litteratur-litteraturen. Så är det inte i de "liberala" välfärdsstaterna som hushållens boende-relaterade skuldsättning är störst, utan i Skandinavien och Nederländerna; jfr diagram 2 nedan.

 

Inte heller bostadsprisökningarna före eller efter finanskrisen 2008 korrelerar med de etablerade typologierna. Över huvud taget trotsar bostadsmönstren typologierna: inom den kanoniserade skandinaviska/socialdemokratiska modellen finns et land med relativt låg andel som äger sina bostäder (Danmark), ett mellanland (Sverige) och ett land med hög andel (Norge). De sydeuropeiska länderna Grekland, Spanien och Italien har hög grad av bostadsägande, men låg skuldsättning. Bostadsmarknaden är ett hybridsystem, säger Johnston och Kurzer: ett land som Sverige kan ha en socialdemokratiskt präglad "social housing market" (jag antar att de menar allmännyttan? Annars brukar vi ju säga att vi inte har "social housing" i brittisk bemärkelse i Sverige). (s. 281) J och K menar att hybridformerna speglar bostadens dubbelhet: en social rättighet, men också en privatekonomisk tillgång vars värde vi kan spekulera i.

Statsvetenskaplig forskning om bostäder ("housing") har följt två linjer, säger J och K. Den ena är en historisk-institutionalistisk väg som tar det stora greppet om nationella bostads- och kreditsystem och hur de utvecklats över tid. Den andra är mikro-nivå-undersökningar av hur bostaden påverkar individens politiska preferenser. (Jfr Davidsson 2018.) 

Makro-forskare som Harloe (1995) och Kemeny (1995) har kartlagt utvecklingen av västeuropeiska bostadspolitiska regimer sedan 1945 och menar att det finns en tudelning mellan regimer med reglerad bostadsmarknad och prioriterad hyresmarknad, och mer liberala "profit-driven" regimer där allmännyttan använts främst för de fattiga. (s. 282) Denna typologi sammanfaller bekvämt med Esping-Andersens typologi över välfärdsstater, men Johnston och Kurzer menar att den har många empiriska problem (jfr diagrammen ovan). Mer analytiskt är det också problematiskt att forskare som Harloe och Kemeny inte beaktade bostadslånens betydelse. Detta gjordes framför allt av Schwartz och Seabrooke (2008) som utvecklade en ny typologi, med fyra bostadspolitiska regimer. (1) "Corporatist market regimes with higher than average household mortgage debt", t ex Nederländerna, Danmark, Tyskland och i någon grad Sverige. (2) "Liberal market regimes with higher than average household mortgage debt (also fuelled through the broader financialisation of mortgage credit markets), and higher than average home-ownership rates" -- de anglosaxiska länderna men också, förvånande nog, Norge. (3) "Statist-developmental regimes" med lägre nivåer av bostadslån och bostadsägande: Frankrike, Finland och Österrike. (4) "4. Familial regimes with higher than average home-ownership rates but lower than average mortgage debt levels": södra Europa, Irland och Belgien. 

Andra har forskat om detta ännu mer löskopplat från typologierna. Blackwell och Kohl (2018) spårar bostadslånen tillbaka till särskilda system av vad jag antar att man kan kan kalla hypotek; dessa historiska rötter är ofta djupare än själva välfärdsstaterna. (s. 285-6) Schwartz (2019) visar liknande särskilda historiska ursprung för system av statliga stöd till lägenhetshusbyggen.

Mikro-angreppssättet, om hur husägande påverkar folks politiska preferenser, tog fart med Castles (1998) och Kemeny (2005) som antog att husägare skulle bli mer skeptiska till välfärdsstaten. Både eftersom man betalar av på sina lån vilket är en utgift jämte skatten, och eftersom huset kan ses som en individuell trygghet som gör en mindre beroende av välfärdsstatens försäkringar. Ansell (2014) inskärpte att detta gäller ännu mer i en ekonomi där huspriserna stiger. Husägarnas preferenser är särskilt viktiga eftersom husägare röstar i högre grad än hyresgäster gör (André et al 2017); kanske särskilt i anglosaxiska länder med starkt segregerad bostadsmarknad (McCabe 2013). Andra forskare betonar att staten själv kan föredra att satsa på husägare istället för, eller som ett slags, välfärdspolitik: ge stöd till att folk tar lån och köper hus, så får de själva förverkliga sina drömmar (jfr Thompson 2010; Doling och Elsinga 2012). Till slut kan detta bli ett slags privatiserad keynesianism (Crouch 2009).

Resten av Johnston och Kurzers artikel beskriver artiklarna från specialnumret av West European Politics.Tranøy, Stamsø och Hjertaker menar att vad Castles (1998) kallade den "really big" trade-offen mellan husägande och välfärdsstat inte finns, i alla fall inte i Skandinaviens universaella välfärdsstater. Van Gunten och Kohl testar samma hypotes i en paneldata-setting. Anderson och Kurzer studerar "social housing" i Sverige, Danmark och Nederländerna och spårar fastighetsbubblor till ländernas solidariska bostadspolitik som begränsat utbudet på bostäder samtidigt som man gynnat låntagande -- en rätt skarp kritik! Bohle och Seabrooke beskriver utvecklingen av förståelsen av "bostaden som finansiell tillgång" (housing as an asset) i Danmark, Irland och Ungern. Ytterligare tre artiklar i numret tar istället mikro-approachen. Adler och Ansell studerar sambandet mellan huspriser och populism, i fallet Frankrike och presidentvalet 2017 och stödet för Marine Le Pen där. De menar att populistisk retorik framför allt funkar i regioner med sjunkande huspriser. Flynn diskuterar hur bostadssituationen skapar nya politiska konfliktlinjer i Europa, inte på grundval av ideologiska skillnader utan på skillnadern mellan generationer. "She highlights that baby-boomers had ‘first-mover advantages’ in entering the housing market, because house prices were much lower relative to their income than they are currently for millennials. Due to the unaffordability of housing, millennials are not only purchasing homes at a lower rate than their baby-boomer parents in their young adult years, but they are also leaving the parental home later in life and often rely on family resources to jump into the housing market. " (s. 290) Fuller, Johnston och Regan diskuterar också ojämlikhet mellan generationer och förmögenhetsojämlikheten överlag. En tredje grupp av artiklar fokuserar på centralbanker och finansreglerares betydelse för bostadsmarknader.

I sina slutsatser betonar Johnston och Kurzer att bostadsmarknaden djupt påverkar välfärdsstatens politik, såväl som populismens möjligheter. De betonar också att statlig politik -- också genom under-diskuterade vägar som centralbankernas agerande -- påverkar bostadsmarknaderna och att dessa policies kan vara lika viktiga som socialförsäkringar och skatter för ojämlikheten i samhället. (s. 291-2)

Referens
Alison Johnston och Paulette Kurzer (2020) "Bricks in the wall: the politics of housing in Europe", West European Politics, 43:2, 275-296

Bostadsägande och höger-vänster-politik i Sverige

Svensk politik strukturerades under 1900-talet i hög grad efter höger-vänster-skalan, som sammanföll med en socioekonomisk skiljelinje: arbetare röstade mer rött, höginkomsttagare och företagare mer blått. Sedan 1990-talet, säger statsvetaren Simon Davidsson i en artikel från 2018, har flera viktiga förskjutningar skett. Fler väljare uppger sig stå till höger på en höger-vänster-skala. Vänsterpartierna (inräknat Socialdemokraterna) får en mindre del av rösterna. Och kopplingen mellan klass och partival har försvagats. Davidsson studerar betydelsen av bostadsmarknadens utveckling för de politiska skeendena. Andelen som ägde sin bostad ökade från 59 procent 1990 till 64 procent 2012, och huspriserna har stigit i 20 år eller så. I den tidigare forskningen har Dunleavy (1979) menar att engelska arbetare som ägde sitt eget hus var mer benägna att rösta på Tories, och Ansell (2014) har mer nyligen lagt fram tesen att allt annat lika så röstar folk som ger sin bostad mer höger.

Davidsson använder 2012 års SOM-undersökning, som är (eller var 2018) den senaste SOM-undersökningen som frågade om folks bostadssituation. Undersökningen skickades till 11 097 slumpmässigt utvalda svenskar , av vilka 57 procent svarade. Här finns alltså både information om personens bostadssituation, och hur han eller hon placerar sig själv på en vänster-höger-skala. Davidsson länkar detta till huspriserna och deras utveckling på kommunal nivå, utifrån kommunen där personen bor, med data från Boverket och SCB.

Vänster-höger-skalan har fem steg, från 1 till 5: tydligt till vänster, något till vänster, mitten, något till höger, tydligt till höger. Ungefär 10 procent placerar sig i vardera av "tydligt"-grupperna, ungefär en fjärdedel i vardera "något till...", och 30 procent i mitten. Bland de som hyr sin bostad är genomsnittsvärdet 2,75, medan de som äger sin bostad har 3,12; skillnaden är statistiskt signifikant. I ordered logit-regressioner kontrollerar Davidsson för hushållsinkomst, klasstillhörighet, om man är pensionär, utbildningsnivå, sektor för sysselsättning, sysselsättningsstatus, kön, civilstånd, och om man bor i stad eller på landsbygd. Den beräknade effekten är att om man äger sin bostad, iställer för att hyra den, blir man 3-4 procent mer benägen att placera sig själv mer till höger på en höger-vänster-skala. (s. 317-319)

Utifrån att bostadspriserna stigit mest i storstäderna så går Davidsson vidare med att dela upp sitt sample mellan de som bor i storstäder och de som bor någon annanstans. Effekten på att se sig själv som höger är starkare, 4,5-6 procent, i storstäder än annanstans (1-2 procent). I nästa steg delar han upp samplet i fyra: kommuner där en villa kostar mindre än 1 miljon, kommuner där villan kostar 1-2 miljoner, kommuner i prisklassen 2-4 miljoner, och till slut kommuner med medelpriser över 4 miljoner. Effekten på höger-vänster-placeringen är, som förväntat, starkast i kommunerna med högst huspriser. (s. 321-322) I relation till ens klasstillhörighet, så är det inom gruppen lägre tjänstemän som effekten av bostadsägande på höger-vänster-placeringen är allra starkast. I sina slutsatser betonar Davidsson också att tjänstemännen är viktiga för den substantiella betydelsen av bostadsägandet för svensk politik: de har råd att köpa bostäder och kan därför välja mellan att hyra eller äga, och deras val kommer ha politiska implikationer. (s. 327)

Referens
Simon Davidsson (2018) "Left-right Orientation, Homeownership and Class Position in Sweden", Scandinavian Political Studies. Läs här.

"Coalition merchants": om ett sätt politiken förändras på

För 100 år sedan var Demokraterna det dominanta partiet i den US-amerikanska Södern, och den vita överhöghetens parti. Republikanerna var det större partiet i Nordstaterna, och för svarta amerikaners medborgerliga rättigheter. Men under 1960-70-talen omvändes mönstret. Hur gick det till? Statsvetaren Hans Noel ställer i en artikel från 2012 upp forskningslitteraturen på detta effektiva sätt:

"A considerable literature has explored how this occurred. One view is that the parties saw electoral advantage in pursuing different voters. Democrats wooed the support of growing numbers of black voters in the north even at the risk of losing their base in the south, while Republicans adopted a ‘‘southern strategy’’ of appealing to southern white conservatives (e.g., James 1997; Karol 2009; Lee 2002; Sitkoff 1971). Another view, however, is that Democratic activists forced party leaders and candidates to adopt procivil rights positions (Caro 2002; e.g., Carmines and Stimson 1989; McMahon 2005).
One simple empirical implication of these competing views concerns their sequence: which changed first—the content of the country’s two ideological coalitions, or the content of the party agendas?"

Hans forskningsupplägg för artikeln är att använda NOMINATE-data, som är kodning av hur politikerna i representanthuset och senaten röstar, och studerar hur röstmönster varierar över tid, i hur de olika politikerna förenar sitt röstande i olika typer av frågan. Han sammanfattar dessa mönster och hur de förändras över tid:

"I find that, in 1910, parties in Congress were still voting along patterns set in the nineteenth century, in which probusiness and procivil rights views were at one pole of partisan conflict, opposed to antibusiness and anticivil rights views at the other. But positions taken by political intellectuals on race and economics had become unrelated in 1910. Beginning in the 1930s, congressional voting began to display that same lack of alignment between race and economics. Meanwhile, pundits had begun by 1930 to align their positions on race and economics in the now familiar ideological pattern: Progressive intellectuals were becoming both procivil rights and antibusiness. Conservative pundits adopted the new ideological pattern sometime before 1950. Congressional voting on race and economics did not fall onto the same dimension until the 1960s." (s. 155)

Detta, medger han, är inte något bevis om kausalitet, men väl ett motbevis

"While this temporal pattern does not demonstrate that ideology shapes party coalitions, it is an important element of a causal argument. In particular, it rules out the alternative, that the parties changed their positions and intellectuals then rationalized their coalitions. The rationalization, or perhaps better, the articulation, came first." (s. 156)

Från denna mycket effektiva sammanfattning av artikeln, övergår Noel till att diskutera vad "ideologi" är. "Nearly every study of ideology begins with the idea that ideology ‘‘constrains’’ groups of individuals to take similar positions on a series of issues, even in cases in which there may be little obvious basis for the constraint (Converse 1964; Gerring 1997; Knight 2006)." Detta är intressant: ideologi begränsar, kopplar ihop olika frågor till sammanhängande paket som man kan välja mellan. (s. 157) I Noels statsvetenskapliga perspektiv hänger ideologi och koalition nära ihop: folk med en konservativ ideologi, förenas i en konservativ koalition. Utifrån Converse (1964) betonar Noel hur centrala intellektuella, eller politiker, är för att organisera dessa koalitioner, övertyga folk ideologiskt.

Noels ideologiska analys handlar i grund och botten om en polaritet mellan "liberalism" och "konservatism", alltså den US-amerikansk skalan. Det finns egentligen, säger han, inget skäl till att ett lands politik ska gå att sammanfatta så enkelt, men Poole och Rosenthal har visat att det funkar i USA. (s. 161)

Den ideologiska omvandlingen i samhället bredare sett, utanför den formella politiken, mäter Noel genom att koda "pundits" ställningstaganden ur en stor mängd tidningar, för vart 20:e år sedan 1910. Tidningarna är:

"The Atlantic Monthly, The Christian Science Monitor, Harper’s Monthly, Human Events, The International Monthly, The Los Angeles Times, The Nation, The National Review, The New Republic, The New York Times, The New-Englander, The North American Review, Scribner’s, The Wall Street Journal, and The Washington Post.
These publications are meant to be representative of the general political discourse at the time, but they do not cover everything. Important exchanges take place in smaller or more narrowly targeted publica- tions and in letters between intellectuals. Even at cocktail parties. This dataset covers only the tip of the iceberg of politically important discussion, but every effort has been made to make it representative. Publications were selected that appeared significant in the secondary literature." (s. 161)

Referens
Hans Noel (2012) "The Coalition Merchants: The Ideological Roots of the Civil Rights Realignment", Journal of Politics, Vol. 74, No. 1, January 2012, Pp. 156–173.

Vad innebär civilsamhället för demokratisering?

Ett levande civilsamhälle är gynnsamt för demokratin, det är nog allmängods idag, efter inflytelserika argument inte minst av Robert Putnams i hans klassiska studie av socialt kapital från 1993. Jag har själv funderat på detta i samband med Sverige i sent 1800-tal, som jag menar utmärktes av en kombination av starkt oligarkiska politiska institutioner, men ett livaktigt politiskt civilsamhälle utanför den officiella politiken. Därför blir jag också extra intresserad när jag hittar en artikel av statsvetaren Omar G. Encarnación som vill komplicera bilden och betona vikten också av de formella politiska institutionerna. Så här sammanfattar han sitt argument, baserat på en fallstudie av Spaniens demokratisering, i början av sin artikel:

"The first is that civil society, however vibrant and robust, does not supercede other conditions necessary for democratic consolidation, including political institutionalization. The second is that the principal reason why the role of civil society in the consolidation of democracy has been inflated is because we have misplaced or misunderstood how civil society actually impacts the process of democratic consolidation. Thus far, much of the debate about the importance of a strong civil society to democracy has focused on the capacity of civil society organizations (be it a trade union, a bird watching club, or a choral society) to generate social capital, understood as generalized trust among the citizenry. This commodity is thought to help eradicate authoritarian tendencies within both the state and society while greasing the societal collaboration that makes democracy possible. I argue that this view of the production of social capital is quite impoverished and that it needs to be expanded by incorporating the performance and legacies of political institutions. The third and final assumption is that most of the virtues ascribed to civil society-especially the engendering of democratic values-can only be realized in the context of a political system that is active in the production of the attributes that we have come to associate with social capital, including a generalized sense of trust among the citizenry but also cross-class collaboration and general interdependence across civil society organizations and political institutions. In other words, a political system endowed with capable and legitimate institutions with deep roots in civil society is necessary. Taken together, these arguments suggest that what matters most about the configuration of civil society in the consolidation of democracy is not the vibrancy and robustness of its various components but rather the effectiveness of the institutional-political frame- work that surrounds them."

Referens
Omar G. Encarnación (2001) "Civil Society and the Consolidation of Democracy in Spain", Political Science Quarterly, Vol. 116, No. 1, pp. 53-79

Värdet av landsbygden i svensk politisk debatt

 

I denna globaliseringens era har landsbygden i Europa och USA, menar statsvetaren Markus Holdo i en artikel från 2020, gått från att ses som produktiva till improduktiva ekonomier, och att porträtteras som gammeldags, konservativa områden. Holdo använder en "deliberative systems"-approach* för att studera olika typer av argument för landsbygdens värde i svensk politisk debatt idag. Han betonar att landsbygden inte är någon homogen entitet och att vi bör se pluralistiskt på olika argument från och om landbygden och vad dess roll är i samhället i stort. Han refererar till Nilsson och Lundgrens (2015, 2018) studier som visar att Sverige har ungefär samma typer av motsättningar mellan stad och land i politiken idag som andra europeiska länder har. Han för ett intressant resonemang om hur våra politiska argument om stad och land i sig också kan säga något bredare om vilka värden vi eftersträvar

"this exploration of rural politics in Sweden helps demonstrating that the claims of injustice and negligence that often characterize rural activism may be analyzed as political ideas and that an approach that recognizes the intellectual (in contrast to emotional or psychological) significance of rural political discourse can generate critical reflection in a society as a whole" (s. 69)

Sverige är särskilt intressant, säger Holdo, både eftersom stad-land-klyftan sedan länge präglat svensk politik, med Bondeförbundet som en stark närvaro sedan 1910-talet, om än under namnet Centerpartiet idag, och eftersom idén om en pågående rural marginalisering, och att denna lett till Sverigedemokraternas framväxt, är populär idag; Holdo refererar bl.a. till en studie av von Essen och Allen (2017) om svenska jägare som en "motvillig höger-social rörelse".

Materialet som Holdo studerar omfattar fyra program från Sveriges Radio under namnet Kluvet land (från 2017 och 2018); partidebatter inom ramverket för Hela Sverige ska leva-kampanjen; en EU-sponsrad podcast om rural utveckling; och opinionsartiklar från de fem största landsbygdstidningarna. Totalt blir det 22 bidrag till den landsbygdspolitiska debatten som studeras.

Holdo har strukturerat analysen av diskurserna om landsbygdspolitik utifrån fyra variabler: de enheter som finns (basic entities, ontology), relationer, motiv, och retorik. Han vaskar fram fyra typer av diskurser: en om ekonomisk tillväxt, en om rural konservatism, en om demokrati, och en om solidaritet. (Se "boxarna" inklistrade ovan.) 

Ekonomisk tillväxt-diskursen ramar in frågorna om andsbygdsutveckling utifrån produktivitet och bidrag till landets ekonomi, kontra områden som lever på omfördelning från rikare, mer produktiva delar av landet. I denna diskurs kritiseras förslag om ökad kommunal utjämning för att öka skatten och belöna ineffektivitet, men man kan också tvärtemot argumentera för att landsbygden är mer produktiv ä vad vi ser, och att det finns en potential som man måste ta tillvara på. Så talar i Holdos material t ex landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, och den dåvarande partiledaren för MP, Gustav Fridolin som menar att lösningar på klimatfrågan finns på landsbygden.

Rural konservatism-diskursen ser landsbygden som produktiva, men hindrade av staten, särskilt genom byråkrati och skatter. En kolumnist skriver: "Landsbygden behöver inte räddas. Det räcker att lämna den i fred." (cit. s. 72) Eskil Erlandsson, Centerpartiets dåvarande talesperson i landsbygdsfrågor, pekar på vattenkraften som genererar enorma summor pengar, men summor som hamnar i Stockholm istället för att främja lokal utveckling.

Demokrati-diskursen är mindre mainstream och ser landsbygdsbornas intressen som en demokratifråga: landsbygdsutveckling är viktigt eftersom det står för ett gott liv för alla som bor på landet. Hela Sverige ska leva r den huvudsakliga aktören som representerar detta perspektiv i den offentliga debatten.

Solidaritets-diskursen fokuserar på rättvisa vad gäller levnadsförhållanden. Journalisten Po Tidholm exemplifierar detta synsätt när han säger att landsbygdsfrågan helt enkelt handlar om rättvisa, rätt till jämlika villkor och service var man än bor i landet.

"The discourse of solidarity challenges both the discourse of economic growth and rural conservatism by claiming that it misguided to think of distributive decisions in terms of productivity and the right to keep what one produces. On the contrary, distributive issues must be seen in terms of fairness and everyone's possibilities to live a good life. When asked about the idea that municipalities should keep more of the returns generated by local production, in line with the discourse of rural conservatism, a local politician in the northern municipality of Arjeplog, Britta Flinkfeldt, calls it a “headless way of reasoning” (S3). “If one municipality gets extremely rich, thanks to natural resources, it means per definition that all other municipalities get less money, and that's not how it should be. It is not a solidary society” (S3)." (s. 72)

Genomgången visar på mångfalden i argument för och om landsbygden i svensk politisk debatt -- frågan om "stad mot land" är inte någon fråga om en monolit mot en annan. De fyra perspektiven som analyserats är dock inte lika representerade bland politikerna, som framför allt står för perspektivet om ekonomisk tillväxt. Centerpartiet, menar Holdo, representerar rural konservatism-perspektivet medan Vänsterpartiet står för solidaritetsperspektivet. Demokratiperspektivet saknar politisk representant men representeras av civilsamhällesorganisationen Hela Sverige ska leva.

Slutsatsdelen är ganska kort men Holdo har en intressant utblick till en studie av rural konservatism i Wisconsin och den radikale republikanen Scott Walkers uppgång där. Holdo använder Cramers resultat från den studien för att utveckla sitt argument och visa på användbarheten i den här typen av perspektiv på landsbygdspolitiska debatter, för att se mönster och rationalitet, bortom klichéerna av konservativa och egennyttiga landsbygdsbor:

"Cramer (2016) shows, for instance, that what she calls a “rural consciousness” in the United States, involves justice arguments, such as the idea of an equal right to education (p. 50). Cramer writes that according this rural consciousness “rural communities are not given their fair share of resources or respect” (p. 51). On the other hand, rural populations are overwhelmingly Republican and conservative and tend to associate the Democrats and policies of redistribution with “big government,” which they oppose. These two tendencies indicate a combination of what I have called the solidarity discourse and rural conservatism. Moreover, Cramer's analysis also indicate the existence of what I have called a democracy discourse, as, for example, she comments that her interviewees in rural Wisconsin “perceived that politicians and government in general are tone deaf to
people outside the major cities” (p. 60). As I have sought to show in this article, these arguments can be reconstructed in ways that bring their coherence and public-mindedness to the fore so that their validity can be assessed instead of discarded them as sentimental, backwards or narrowly self-interested." (s. 74)

Referens

Markus Holdo (2020), "Rural Arguments: Four perspectives in Swedish Political Debate", Journal of Rural Studies 76: 67-75. 

Fotnot

* "by “deliberative system” I mean, in this context, all the views on rural politics that interact in a political ommunity and influence actions and decision-making. Importantly,from a democratic perspective, the way that the parts of a deliberative system are connected, or disconnected, and how they are taken up and addressed in decision-making, or are politically marginalized, affect citizens' opportunities and effective abilities to exercise their democratic rights (see also Bohman, 2000). It also affects a society's capacity to handle problems such as social tensions and conflicts (Dryzek, 2000; Warren, 2017). Studies of deliberative systems thus aim to understand the particular challenges that a political community may face with re- gard to inclusion and uptake." (s. 68)