Adam Smith: komplex moralfilosof, marknadsliberal dogmatiker eller något däremellan?

 

Ett porträtt av Adam Smith (1723-1790) från 1787. Public domain.

 

Bland nationalekonomer är Adam Smith ihågkommen som något av disciplinens "fader", med hans Inquiry into Nature and Causes of the Wealth of Nations från 1776 på piedestalen som disciplinens första stora verk och presentationen av ett system som bygger på individers egennytta, specialisering, arbetsdelning och marknader. För allmänheten är Smith nog snarast ihågkommen som en marknadsliberal som menade att utan statlig inblandning så skulle marknadens "osynliga hand" lösa koordinationen av ekonomiskt agerande för det allmänna bästa. Som en mängd Smithforskning sedan slutet av 1970-talet, med avstamp i Donald Winchs bok Adam Smith's Politics (1978), påpekat så är detta en problematisk bild. Smith var professor i moralfilosofi och var i sin egen tid lika känd för Theory of Moral Sentiments (1756) som för Wealth of Nations. Han använde bara begreppet "den osynliga handen" tre gånger i sina samlade verk, och inte någon gång för att beteckna marknadens krafter, utan istället i helt andra sammanhang. [1]

Komplexiteten, och kanske självmotsägelserna, i Adam Smiths tänkande avtäcktes redan i slutet av 1800-talet av tyska ekonomer som betecknade frågan "Das Adam Smith Problem", alltså Adam Smith-problemet. Kärnan i detta problem var för tyskarna: var Smith i Theory of Moral Sentiments en samhörighetens och sympatins teoretiker som fokuserade på det nödvändiga i dygder för att samhället skulle hålla samman, medan han i Wealth of Nations var en kallhamrad marknadsliberal som tänkte att marknaden skulle lösa allt? Idéhistorikern Keith Tribe -- jag har tidigare bloggat om hans briljanta artikel om den agrare Max Weber -- ger i en artikel från 2008 en översikt över denna tyska diskussion och framför allt hur den importerades till den engelskspråkiga diskussionen i slutet av 1800-talet. Tribe diskuterar 1800-talets olika utgåvor av TMS och WON, som visar det kontinuerliga intresset för Smith, men menar att förståelsen var ganska låg: "His name lived on generally associated with free trade and economic liberty, but without serious examination of the arguments that Smith himself had advanced in support of these principles." (s. 515)

Med Edwin Cannans History of Theories of Production and Distribution år 1893 lyftes den historiska diskussionen om historisk politisk ekonomi till en ny nivå, säger Tribe. Cannan gav 1896 ut Smiths Lectures on Justice, Police, Revenue and Arms med Oxford University Press och satte en ny nivå också för hur Smiths texter skulle ges ut. (Det är också Cannan som gett ut den -- av Tribe hyllade -- utgåva av Smiths Wealth of Nations som finns på econlib.org.) Det var också på 1890-talet som den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet" sipprade in i den engelska diskussionen. Tribes ganska utförliga diskussion om denna interaktion lämnar jag därhän.

Mer omedelbart intressant är statsvetaren Glory Lius analys av hur 1900-talets Chicago-ekonomer tolkade och undervisade på Smith. I en artikel i Modern Intellectual History från 2020 diskuterar hon idén att de marknadsliberala Chicagoekonomerna [2] förvred bilden av Smith och anakronistiskt framställde honom som en nyliberal a la 1970-talet snarare än en 1700-talstänkare. Större delen av hennes artikel ägnas åt två epoker av Chicagoekonomi: den äldre skolan som symboliseras av Jacob Viner och Frank Knight och deras verksamhet under 1930- och 40-talen, och den nyare skolan som symboliseras av Milton Friedman och George Stigler. (Fotot av Stigler i en "Adam Smith's best friend"-t-shirt på Lius hemsida bör ej missas!)

Diskussionen om hur Viner och Knight läste och undervisade Smith är otroligt intressant. Liu använder studentanteckningar från Viner och Knights kurser i Chicago och kommer så åt vad dessa prominenta lärare egentligen sa till studenterna om styrkorna och svagheterna med Smiths verk. Båda undervisade bland annat om Smiths berömda exempel (från Wealth of Nations bok I kap. 6) med ett primitivt samhälle där någon jagar bäver och en annnan jagar rådjur. Det är dubbelt så krävande att fånga bävern som rådjuret, säger Smith, och då kommer priset på en bäver bli två rådjur. Det är alltså en exposition av en pristeori för ett samhälle utan kapital och jord, utan där arbetet är den enda produktionsfaktorn. Smith använder detta för att lägga fram sin arbetsvärdelära, men Knight lärde sina studenter att detta är en primitiv och motsägelsefull teori om värden och priser. (Liu, s. 1051) För Knight var arbetsvärdeläran, som togs vidare av Ricardo, en återvändsgränd medan ansatsen till en jämviktsteori i WoN bok I kapitel 7 var mera lovande.

Både Viner och Knight betonade att Wealth of Nations innehöll politik, även om det inte var en politisk pamflett, och åtminstone Viner förhöll sig explicit till den tyska diskussionen om "Adam Smith-problemet". Viner menade att Smith lyckades gå vidare från TMS till att skriva en bättre och mer hållbar bok i Wealth of Nations. (s. 1055) 

 

Milton Friedman i sitt berömda blyertspennexempel i vilket han med referens till 

Adam Smith förklarar hur marknadssamhället fungerar. Screenshot från Youtube,

se videon här.

 

Hos Viner och Knight var Smith dock en mer komplex figur än han på 1970-talet blev hos Friedman och Stigler. [3] För Stigler, inte minst vid 200-årsfirandet av Wealth of Nations, var Smith rakt av en föregångare till 1970-talets marknadsvänliga nationalekonomi: egenintresset var Wealth of Nations "kronjuvel" och ”remains to this day, the foundation of the theory of the allocation of resources”, menade Stigler som vidare beskrev Smiths stora verk som “a stupendous palace erected upon the granite of self-interest,” en “immensely powerful force [that] guides resources to their most efficient uses, stimulates laborers to diligence and inventors to splendid new divisions of labor—in short, it orders and enriches the nation which gives it free rein.” (cit. i Liu, s. 1059) Här kommer vi alltså till en Smith som en marknadens vän med en tro på marknadens osynliga hand, en Smith bortom Adam Smith-problemets komplexitet och slitning mellan egenintresse och sympati som drivkrafter i samhället. [4]

Milton Friedman var en av 1960- 70- och 80-talens viktigaste nationalekonomer i USA, både inom och utanför akademin. Han var berömd sedan länge och fick John Bates Clark-medaljen för framstående unga forskare redan 1951. Han var väldigt aktiv i den ekonomisk-politiska debatten, men inte riktigt baserat på sin akademiska expertis utan sa själv att hans påverkan på politiken skedde inte hans egenskap av forskare utan som en "medborgare, en välinformerad medborgare". (cit. i Liu, s. 1061) Smith förekom inte särskilt mycket i hans akademiska verk, men desto mer i hans utåtriktade arbete, där han presenterade en Smith läst genom Chicagoskolans pristeori, deras sofistikerade teoribygge om hur marknader bildar priser som motsvarar utbud och efterfrågan och leder till ekonomisk utveckling. För Friedmans kommunikation av dessa insikter var bilden av att Smith talade om en marknadens "osynliga hand" central; 

"In Friedman’s words, the invisible hand represented “the way in which voluntary acts of millions of individuals each pursuing his own objectives could be coordinated, without central direction, through a price system,” and it was “the achievement that [established] The Wealth of Nations as the beginning of scientific economics.” Friedman repeatedly described the invisible hand as Smith’s “flash of genius,” whereby “the prices that emerged from voluntary transactions between buyers and sellers—for short, in a free market—could coordinate the activity of millions of people, each seeking their own interest, in such a way as to make everyone better off.”" (Liu, s. 1062) [4]

Helt olikt idéhistoriker som Emma Rothschild gjorde Friedman alltså en läsning där begreppet "den osynliga handen", som Smith bara använde tre gånger i sina verk och aldrig för att beskriva marknadens funktion, blev centralt. De komplexiteter som var så viktiga för Viner och Knight när de undervisade Smiths verk på 1930- 40-talen försvann i Friedmans mer populistiska policy-verksamhet. Det är bara ett subjektivt intryck men som jag uppfattar det lyckades också Friedman få allmänt genomslag för denna bild utanför akademin: om du frågar en allmänbildad medborgare om Adam Smiths idéer så är det troligt att denne person nämner "den osynliga handen" som en av Smiths idéer, trots att det egentligen inte är någon vidare representation av vad Smith skrev om och hur han tänkte. Liu menar i sina slutsatser att Stigler och Friedmans läsningar av Smith inte håller måttet jämfört med Smithforskare som Donald Winch eller Emma Rothschild, men verkar mena att det inte spelar så stor roll i bemärkelsen att också anakronistiska läsningar och argument är intressanta. Och jo det stämmer ju: visst är Stiglers och Friedmans Smithdiskussioner från 70-talet intressanta!

referenser

Glory Liu (2020) "Rethinking the 'Chicago Smith' problem: Adam Smith and hte Chicago School, 1929-1980", Modern Intellectual History 17 (4).

Keith Tribe (2008) "‘‘Das Adam Smith Problem’’ and the origins of modern Smith scholarship", History of European Ideas 34.

fotnoter

[1] Jfr Roger Backhouse, The Penguin History of Economics (pocketutgåva, 2023), s. 130-141. Om den osynliga handen m m se Emma Rothschild, Economic Sentiments: Adam Smith, Condorcet and the Enlightenment (2001).

[2] Liu karakteriserar i sin artikel effektivt Chicagoskolan, inte minst utifrån doktrinhistorisk forskning av Steven Medema. I korthet så tror jag att man kan säga att Chicagoskolan på 1920-30-talen var mer heterogen och dominerad av ett par starka personligheter (men överlag marknadsvänliga), medan skolan efter andra världskriget mer utkristalliserade sig som ett mer sammanhållet forskningsprogram. Så här beskriver Liu efterkrigstiden: "The new generation of Chicago economists was also much more self-referential and self-aware of being a part of this distinctive school with a publicly recognized name, a pedigreed history, and a novel method. For example, Milton Friedman, in a speech to the Chicago Board of Trustees in
1974, argued that at least in the public mind, the Chicago school stood for “a belief in the efficacy of the free market as a means of organizing resources, for skepticism about government intervention into economic affairs, and for emphasis on the quantity theory of money.” Friedman also argued that Chicago stood for much more than free-market fundamentalism, though; it
stood for their insistence on empirically testing theories with predictive capability. This approach not only made economics a science, but also demonstrated the correctness of their policy perspectives." Liu, s. 1057.

[3] "Though Stigler’s capabilities as a historian of economic thought were widely recognized (his doctoral dissertation was on historical theories of production and consumption from 1870 to 1905), he also bore witness to the declining relevance of history-of-thought classes in the profession nationwide. “The study of the history of economics has escaped all the forces that have transformed the character of economic research in the twentieth century,” Stigler wrote in 1965. “It has escaped any serious quantification, and research assistants can seldom be used—why, even committees are scarce in the field!”" Liu, s. 1058-1059.

[4] Liu, s. 1060: "For Stigler, Smith’s moral philosophy bore “scarcely any resemblance to his economics,” and thus proved that economics and moral psychology were—and always would be—at odds with one another. Indeed, Stigler denied that any work in related fields could inform the development of groundbreaking economic theory, and even suggests that contemporary economics imperialism had roots in Smith’s economics."

[5] Friedman ville från böjan att den bok som blev bästsäljaren Free to Choose (1980) skulle heta The Invisible Hand. Liu, s. 1063.

Locke och privategendomen

 

John Locke (1632-1704), porträtterad 1697 av Godfrey Kneller. Från wikipedia .

 

 

Jämte Rousseau, som jag bloggade om igår, var förstås John Locke (1631-1704) en av upplysningens stora teoretiker om privategendomens ursprung, natur och roll i samhället. Historikerna Judith Richards, Lotte Mulligan och John K. Graham, aktiva vid La Trobe University i Melbourne, satte 1981 av i en artikel om privategendomen hos Locke med föresatsen att applicera den idéhistoriska metod som föreskrivits av JGA Pocock (1962) och Quentin Skinner (1969), att återskapa idéernas "språkliga kontext". Hur använde Locke i Two Treatises of Government ordet "property" jämfört med hur hans samtida använde ordet? Deras andra syfte är att diskutera varför Two Treatises mottogs så svalt de första åren. Var det så att den bara sågs som en kodifiering av ortodoxin, vad alla redan tyckte sedan 1688 års skifte? Richards et al placerar här in Two Treatises väldigt tydligt i en politisk kontext av strider mellan Whigs och Tories efter den ärorika revolutionen, och valet av vilka monarker och vilka allianser man ska stödja.
 

Så här diskuterade C.B. Macpherson Lockes användning av begreppet "property" i sin klassiker The Political Theory of Possessive Individualism (1962):

" It is true that Locke somewhat confused matters by sometimes defining that property ... in unusually wide terms. "Man ... hath by Nature a Power ... to preserve his Property, that is his Life, Liberty and Estate". Men's "lives, Liberties and Estates . . . I call by the general Name, Property". "By Property I must be understood here, as in other places, to mean that Property which Men have in their Persons as well as Goods." But he does not always use the term property in such a wide sense. In his crucial argument on the limitation of the power of governments he is clearly using property in the more general sense of land and goods, as he is throughout the chapter 'Of Property'. The implications of this ambiguity need not detain us here." (cit. 33)

Richards et al håller inte med. De kritiserar en annan uttolkare för att inte diskutera komplexiteten i Lockes "property": "but nowhere is there a suggestion that Locke ever implied that property was more than what is created 'by mixing the body's labour with external objects'". (s. 32) De menar att Lockes originalitet i diskussionen av egendom överdrivits, och att en rad 1600-talsförfattare i själva verket tänkte mycket på detta, och la mycket energi på att definiera begreppet: de citerar poeten John Dryden ur "Absalom and Achitopel" (1681), och James Tyrrell (i Patriarcha non Monarcha, 1681) som såg behovet att skydda egendom som en grundläggande orsak till "the rise of political society". Hos Tyrrell var det också självklart att det var personer med egendom som skulle bestämma: när han skulle motivera varför barn inte hade rösträtt, så var det så att ty because "Children in their Fathers Families being under the notion of Servants and without any Property in Goods or Land, had no reason to have Votes in the Institution of the Government." (cit. 34) I samma anda så argumenterade Henry Neville i Plato Redivivus (1680) att det politiska samhället började med egendomen. I början ägdes allt gemensamt vilket orsakade "a state of perpetual war", och för att komma ur denna situation:

"every man consented to be debarred of that universal right to all things; and confine himself to a quiet and secure enjoyment of such a part, as should be allotted to him. Thence came in ownership, or property: to maintain which, it was necessary to consent to laws, and a government; to put them in execution." (cit. 34)

Locke var ungdomsvän med Tyrrell, och Tyrell med Neville; Richards et al menar att de hade ett delat språk, och just därför var så noggranna med att definiera sina begrepp när de frångick konventionell användning. Detta kanske låter pedantiskt och överflödigt, säger de, men det är viktigt att notera detta. När Neville, i Harringtons anda, talar om "property" bara som jordägande, så tydliggör han det; det är inte självklart att Locke var exceptionellt bred i sitt perspektiv på vad "property" var. Se bara på Hobbes i Leviathan (1651): "Of things held in propriety, those that are dearest to a man are his own life, and limbs; and in the next degree, (in most men), those that concern conjugall affection; and after them riches and means of living".
 

Egendom är alltid förknippat med historia, eller kanske snarare allegorisk historia, i 1600-1700-tals-filosofin. Se bara på Robert Filmer i The Freeholder's Grand Inquest (1648), en rojalistisk traktat där han argumenterade för att hela Englands jord sedan den första kungens uppträdande varit kungens jord, hans demesne:

"The first government in the world was monarchical, in the father of all flesh ....
Adam was the Father, King and Lord over his family: a son, a subject and a servant or a slave, were one and the same thing at first; the Father had power to dispose, or sell his children or servants ...." (cit. 35)*

Gentemot denna rojalistiska analys argumenterade att Tyrrell och Neville att människor fötts fria och ingått ett beslut att bilda ett samhälle, för att skydda sina intressen och sin egendom. "These writers turned again to the argument that property-ownership predated civil society as a means of describing the stake that men had in society." (s. 36) I denna kontext bör vi också se Lockes teori om egendomen, säger Richards et al: det handlar om ägande, men också om politisk makt, eftersom sökandet efter en ursprunglig privat äganderätt (snarare än att all jord i grund och botten tillhör kungen, som hos Filmer) handlar om att etablera den materiella grundvalen för civilsamhället och det politiska samhället, för staten och dess makt. Gentemot Filmers argument att alla män utom kungen från början hade varit slavar, blev det för Locke viktigt att tvärtom säga och "visa" att det från första början funnits fria män, med egendom, och slavar. Macpherson har alltså fel, menar Richards et al, när han hävdar att Locke förvirrade begreppen om egendom med en onödigt bred diskussion -- att definitionen till synes är så bred (särskilt med 1900- eller 2000-talsögon sett) har att göra med syftet med Lockes diskussion, som alltså var politisk i än högre grad än ekonomisk.** Så här uppstod civilsamhället enligt Locke i Two Treatises: varje man som går med

"seeks out, and is willing to joyn in Society with others who are already united, or have a mind to unite for the mutual Preservation of their Lives, Liberties and Estates, which I call by the general Name, Property." (s. 38)

På en del andra ställen i Two Treatises talar Locke om egendom i den snävare bemärkelsen, men flera gånger påminner han också läsaren om den breda definitionen, när han ska använda den. Richards et al menar också här att Locke faktiskt hävdar en mer universalistisk tillgång till det politiska samhället än vad man kan tro, eftersom den egendom som krävs är så brett definierad. (s. 39-40) 

 

Macpherson hävdade att det för Locke var helt självklart att lönearbetare inte skulle ha någon rätt att delta i politiken, liksom det var självklart för alla andra som skrev och läste politiska traktater på 1600-talet, och att Locke därför inte ens behövde skriva ut att arbetare inte skulle ha politiska rättigheter. Richards et al menar tvärtemot att flera författare på 1600-talet var noggranna med att skriva ut och argumentera för att arbetare inte skulle åtnjuta de politiska rättigheterna. Teologen Baxter skrev t ex att: "The rabble hate both magistrates and ministers that would bring  them up to piety, and restrain them from a licentious sensual life. /.../  Let us have the common reason to conceive that as a man that hath studied  physic, divinity, or any art, or science, or doctrine, is likelier to be skilled in  it than he that was never brought up to it: so it is about the government of Commonwealths also." (cit. 40-41) Också Sidney gör klart att man måste vara en freeman för att få delta och talade om den virtù som skulle krävas, medan Tyrrell gjorde en klar distinktion mellan the masses och the people. Richards et al tar också upp Earl Shaftesburys -- i vilkens hushåll Locke bodde ett tag -- utkast till rösträttsregler: "every pater-familias or housekeeper, is a natural prince, and is invested with  absolute power over his family, and has, by necessary consequence, the votes of all his family, man, woman, and child, included in his." (cit. 42) 

 

Här var Locke annorlunda än sina samtida, menar Richards et al: "Indeed, Locke took some care to insist that his reference was to every man. Unlike Sidney, Tyrrell, and Neville, Locke did not take the ownership of land to be itself a sufficient qualification for political membership." (s. 45). De som inte förtjänade att delta i "the full state of Equality" i det politiska samfundet var enligt Locke barn som saknade "Age and Reason", de som inte hade några rättigheter alls, det vill säga slavar, och de som saknade förnuft, det vill säga  "Lunaticks and Ideots". Locke dömde inte kategoriskt ut tjänare från det politiska samfundet, menar Richards et al: de citerar ur Two Treatises ett stycke om att en man kan ingå ett tjänstekontrakt med en annan man som blir hans herre, men att tjänaren inte får den saken förlorar sin rationalitet och sina politiska rättigheter -- olikt slaven. De menar att Macpherson har fel här, när han menar att Locke utrangerar tjänarna ur det politiska samfundet, och att Locke var annorlunda än Tyrrell, Sidney och andra i att han inte byggde en modell av samhället som en familj i stort, med en enväldig patriark i toppen. De polemiserar också med Dunns tolkning av Locke; de menar att Dunn läser in saker -- patriarkalism -- hos Locke enligt modellen "talande tystnad", att Locke skulle ha delat samhällets värderingar när han inte uttryckligen polemiserar med dem. De menar att denna modell inte håller och att Locke tvärtom var noggrann med att motivera också sådana delade värderingar som varför barn inte skulle få vara med och styra samhället.

Tre år efter Melbourne-historikernas artikel tog sig filosofen Johannes Rohbeck från Freie Universität Berlin an en närliggande fråga, nämligen att visa att vad han kallade " the most general theorem of Locke which is constitutive of his entire theory - namely, that property is grounded in labour - can be made understandable only in terms of the social history of this time." (s. 65-66) Locke och andras tankar måste sättas in i sammanhanget samhället de levde i, men det är samtidigt uppenbart att väldigt olika teorier kan skapas i samma samhälle, säger Rohbeck som pekar på arbetets delvis annorlunda roll hos Thomas Hobbes som ändå levde ungefär samtidigt som Locke. David Hume föddes åttio år senare än Locke och växte upp i ett samhälle där kommersialiseringen och arbetsdelningen utvecklades vidare, vilket också påverkar hans teoribildning jämfört med Lockes, men Hume föll också tillbaka på Hobbes, dvs en teoretiker ur en tidigare fas i ekonomins utveckling, i sin teoretisering av äganderättens grundvalar.

För att kontextualisera Locke går Rohbeck tillbaka till den engelska revolutionen 1641 och debatterna om hur den nya republikanska ordningen skulle vara, debatter där Levellers till vänster krävde allmän rösträtt medan Independents förespråkade en rösträtt baserad på ägande. I sin uppfattning om den existerande ägandefördelningens rättvisa föll Independents tillbaka på en samhällskontraktsteori a la Hobbes. Levellers krävde kanske inte exakt allmän rösträtt utan kunde acceptera att tjänare, beroende av andra, inte skulle ha rösträtt; deras vänsterfraktion Diggers var på den punkten mer konsekventa. Medan Levellers i princip accepterade en samhällkontraktsteoretisering av äganderätten, var Diggers mer skeptiska till privategendomens fördelning, detta i en tid av enclosures av allmänningarna:

"No man can be rich but he must be rich either by his own labours or by the labours of other men helping him. If a man have no help from his neighbour he shall never gather an estate of hundreds and thousands a year. If other men help him to work, then are those riches his neighbour’s as well as his; for they be the fruit of other men’s labours as well as his own. Rich men receive all they have from the labourer’s hand, and what they give, they give away other men’s labours, not their own." (s. 69)

Locke förhöll sig till alla dessa debatter, säger Rohbeck, även om han givetvis socialt -- i tjänst hos en stor jordägare och parlamentsledamot -- var långt ifrån radikalerna. Men hans syfte med Two Treatises var snarast att polemisera med den rojalistiska position som Filmer hade representerat med sin teori om kungens absoluta makt och hur all jord från början tillhörde kungen; Locke hävdade tvärtom att ett politiskt samfund fanns före staten och att staten måste skydda detta. "By explaining civil society as a state of nature", säger Rohbeck, "Locke can denounce absolutist encroachments as being unnatural", och Rohbeck fortsätter: "Since it is here primarily a matter of safeguarding bourgeois property, Locke also tries to legitimate private property as a natural relation by deriving the legitimacy of property from natural right and labour.‘” (s. 70)

Rohbeck hävdar -- men visar inte -- att målgruppen för Lockes resonemang var "capitalistic big landowners. merchants, jurists" och att han var tvungen att polemisera med rojalister men samtidigt inte ta för starkt avstånd från de stora jordägarnas intressen. Enligt Rohbeck -- återigen så är detta ett påstående som han inte underbygger; hans känns filologiskt sett bra mycket slarvigare än Richards et al -- så byggde Locke en del av sina argument på Putney Debates. Han citerar ett av de klassiska styckena ur Two Treatises:

”Though the earth. and all inferiour creatures be common to all men. yet every man has a property in his own person: this nobody has any right to but himself. The labour of his body, and the work of his hands, we may say. are properly his. Whatsoever then he removes out of the state that nature hath provided, and left it in, he hath mixed his Iabour with, and joined to it something that is his own, and thereby makes it his property. It being by him removed from the common state nature hath placed it in, it hath by this labour something annexed to it, that excludes the common right of other men.”

Teoretiseringen här om egendomens ursprung är helt annorlunda än Filmers idé om att Gud gav all jord till Adam, den förste kungen, och att Stuart-kungarna därmed hade rätt att fortsätta förvalta all jord i sitt rike. Den har mer gemensamt med Levellers idé om att jorden från början ägdes gemensamt, och att den genom olika människors arbete tillfaller dem. I motsats till Diggers idé om att gå tillbaka till gemensamt ägande, vill Locke dock tvärtemot legitimera det existerande privata ägandet. "Locke’s social philosophy at the same time is also an expression of the social experiences of the commodity production already sufficiently developed in England at the end of the seventeenth century. In bourgeois society, all labour appears immediately as private labour and consequently as creating private property just as wage labour appears to be compatible with simple commodity production." (s. 55)

 

Den kanadensiske statsvetaren David McNally var några år senare inne på samma koppling mellan Locke och the Putney debates; hans artikel i History of Political Thought börjar uppseendeväckande så här: "Was Locke a Leveller?" 

 

referens
Barbara Arnell (1994) "Trade, Plantations, and Property: John Locke and the Economic Defense of Colonialism", Journal of the History of Ideas, Oct., 1994, Vol. 55, No. 4, pp. 591-609.

David McNally (1989) "Locke, Levellers and liberty: Property and democracy in the thought of the first whigs", History of Political Thought vol. 10, no. 1.

 

Judith Richards, Lotte Mulligan and John K. Graham (1981) "'Property' and 'People': Political Usages of Locke and Some Contemporaries", Journal of the History of Ideas, Jan. - Mar., 1981, Vol. 42, No. 1, pp. 29-5. Läs här. 

 

Johannes Rohbeck (1984) "Property and labour in the social philosophy of John Locke", History of European Ideas, 5:1, 65-77

fotnoter
* Richards et al ger också ett intressant citat från Sidney, kanske formulerat i polemik mot Filmer: "if it be said that records testify all grants to have been originally from the king; I answer, that 'tho it were confessed (which I absolutely deny, and affirm that our rights and liberties are innate, inherent, and enjoyed time out of mind, before we had kings), it could be nothing to the question, which is, concerning reason and justice; and, if they are wanting, the defect can never be supplied by any matter of fact, tho' never so clearly proved." (cit. 39)

** Rohbeck följer Macpherson i en del av sin analys av Locke men intressant nog så tar han också i fotnot 20 upp kritiken mot Macpherson just att han missar bredden i Lockes begrepp om "property". Rohbeck konstaterar att Jacob Viner använde detta faktum i sin kritik av Macpherson, ‘Possessive individualism as original sin’, i Canadian Journal of Economics and Political Science 1963. Hans Medick (1972) tar också upp denna kritik men väljer ändå att följa Macpherson.

Rousseau och privategendomen

 

sent porträtt av Jean-Jacques Rousseau, från wikipedia

 

Nottingham-statvetaren Chris Piersons artikel om Rousseau (1712-1778) och privategendomen börjar direkt: "Rousseau’s life and his work are both notoriously paradoxical." En social man som älskade att vara ensam, en hypokondriker som skydde läkare, en man som trodde att kvinnorna älskade honom men vars kärleksaffärer alltid slutade illa, en man som avfärdade de rikas livsstil men var beroende av desamma för patronage... Det motsägelsefulla gäller också Rousseaus syn på privategendomen:

"Within months of publishing his excoriating attack on private property in the Second Discourse, his article on ‘political economy’ had appeared in the fifth volume of the Encyclopedie describing the right of property as ‘the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’. In Emile, written several years later, he insists that ‘the demon of property infects everything it touches’ and yet the great virtue of the Social Contract (appearing in print at the very same time) is said to be that it has successfully fashioned ‘a form of association which will defend and protect, with the whole of its joint strength, the person and property of each associate’." (s. 409-410)

Roussaus paradoxala syn på egendom har alltid varit prominent i sekundärlitteraturen, säger Pierson:

"It was observed in Vaughan’s long-influential English introduction to Rousseau’s writings, written nearly one hundred years ago, in which it is seen in the context of the great man’s (successful) struggle to free himself from the (malign) influence of John Locke. More than 60 years later, James MacAdam writes of Rousseau that ‘it is impossible to see how his statements on property fit together and how they fit into his philosophy as a whole’. In a recent study of Rousseau’s economic philosophy, Bertil Friden simply notes that ‘Rousseau’s divergent statements on property are not easy to reconcile’." (s. 410)

Det klassiska textstället i Second Discourse (1755) där Rousseau fördömer det privata ägandet är ett stycke stark retorik:

"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'." (cit från svenska Wikipedia)

När ingen protesterade mot denna första inhägnare, skriver Rousseau, tog mänsklighetens sanna ungdom slut; Pierson jämför Rousseaus perspektiv på ägnadets utveckling med Augustinus analys av syndafallet. Rousseau ger sig verkligen in i att skriva en (allegorisk) historia av mänsklighetens förhålladnde till egendom, från ett primitivt tillstånd där männsiskor bodde i hyddor och inte visste vad som var "mitt" och vad som var "ditt". När de börjat dela upp jorden och blivit fler och mer tätbefolkade driver amour-propre, ett komplext begrepp som delvis motsvarar egenkärlek, fram mer komplex ekonomisk och aktivitet och efter hand också arbetsdelning, som Rousseau fäster stor vikt vid:

"From the moment one man needed help from another, and as soon as they found it useful for one man to have provisions enough for two, equality evaporated, property was introduced, and work became mandatory; vast forests were transformed into sunny open country that had to be watered with the sweat of man, and where slavery and adversity were soon seen to germinate and ripen with the crops."

Rousseau menade att med den ökade arbetsdelningen och ojämlikheten så förstärktes också negativa drag hos människorna: de blir avundsjuka, lögnaktiga med mera. Människorna har blivit beroende av varandra, den rike av den fattige, den fattige av den rike, och Rousseaus implicita ideal av oberoende är verkligen märkligt:

"Once free and independent, now subject, so to speak, through a multitude of new needs, to all of nature, and above all to his fellow men, whose slave he has in a sense become, even when he becomes their master. For if he is rich, he needs their services; if he is poor, he needs their aid." (cit. s. 413)*

Men hur kan man få ihop det här med:

"that much more Lockean Rousseau who argues (in the article on ‘Political Economy’ in the fifth volume of the Encyclopedie) that the state is ‘established only in order to provide security for private property, which is anterior to it’ and that ‘the right of property is the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’?"

Från att ha talat om en "lockeansk" Rousseau, vänder sig Pierson genast och invänder om att Locke själv kanske inte var så lockeansk som man kan tro; Jeremy Waldron (The Right of Private Property, 1988) och andra forskare har nyligen visat att Locke inte så oförbehållsamt trodde på privategendomens primat, som det ibland framställts som. Därefter relativiserar han hur lockeansk/libertariansk Rousseaus diskussion av privategendom egentligen är i Encyklopedin: han anger visserligen äganderätt som en central rättighet, men en rättighet som ges av lagen och som är central för att samhället ska fungera och personer kunna överleva, vilket enligt Rousseau är en grundläggande rättighet. I samma text säger han också att ingen har rätt att överföra sin egendom till sina barn utan arvsskatt.

Också i sin klassiska roman Emile diskuterar Rousseau äganderätten, var den kommer ifrån och dess konflikter. Bland annat i en historia om odling av bönor:

"Here Rousseau encourages his young charge to plant some beans. They return every day to water them and to view the progress of the tender shoots. Emile’s delight increases when his mentor tells him that ‘this belongs to you’, establishing that ‘there is in this earth something of himself that he can claim against anyone whomsoever’. One day they return and find, to Emile’s shock and horror, that his beans have been uprooted. The child rails against this injustice. It turns out that this was the work of Robert, the gardener. But when confronted with his ‘crime’, it is Robert who is indignant. He had already planted this plot with valuable Maltese melons (which he had intended to share with Emile):

. . . in order to plant your miserable beans there, you destroyed my melons for me when they were already sprouting, and they can never be replaced. You have done me an irreparable wrong, and you have deprived yourselves of the pleasure of eating exquisite melons.

Rousseau pacifies the aggrieved gardener, assuring him that ‘we will never again work the land without knowing whether someone had put his hand to it before us’, though Robert responds that all the land locally has already been occupied." (s. 415)

Emile och trädgårdsmästaren kommer till slut överens, och delar upp landet så att var och en får odla sina bönor och sina meloner. Pierson är dock tveksam till om budskapet i berättelsen är att de genom sitt arbete gör jorden till sin, som i Lockes berättelse; han menar att Rousseau fortfarande har fler klausuler och krav för ett fullständigt ägande.

Om Second Discourse, politisk ekonomi-kapitlet i Encyklopedin och Emile är svårförenliga vad gäller perspektivet på egendom, så är Samhällsfördraget (1762) ännu svårare. Om steget från naturtillstånd till civilsamhälle i Andra avhandlingen var ett där de rika lurar de fattiga, så är den avgörande övergången mycket annorlunda i Samhällsfördraget:

"The transition to civil society is now represented as bringing with it ‘a very remarkable change’ from the life of ‘a limited and stupid animal’ into ‘an intelligent being and a man’ (contrast this with Rousseau’s remark in the Second Discourse that ‘the man who meditates is a perverse animal’). The social pact itself loses the appearance of being a ruse perpetrated upon the poor and the gullible by the rich and the avaricious. Now it seems that ‘the fundamental contract substitutes moral and legal equality for whatever degree of physical inequality nature has put between men’" (s. 417)

Och:

"Here echoing Hobbes, Rousseau argues that in the state of nature man had a natural right to everything (at least, to everything that was useful to him) but this right was of little value. Thus: ‘in the state of nature, in which everything is common property, I owe nothing to others, having promised them nothing; the only thing I recognize as belonging to others are those that are of no use to me’. At the same time, Rousseau does argue that first occupancy (under specified conditions which include labouring) should give rise to a property title (whether in the state of nature or in civil society) and that ‘the right of the first occupant is more real than the right of the strongest’." (s. 418)

I sina slutsatser säger Pierson att:

"it is labour – in fact, it is only labour, indeed, it is only manual labour – that can justify a claim to create property (though such a claim must always remain provisional until it is embodied in positive law and may be a claim only to the product of that labour, and not necessarily to the land on which it is performed). But this is not an argument from natural right. Even labour-based possession is ‘usurpation’ in the state of nature. True property (rather than possession-tending-towards-property) is only created when the political community inaugurates formal title (though Rousseau’s usage is far from consistent and he certainly writes of a kind of property existing before the agreement that precipitates civil society). But even within civil society the presumption in favour of what I have produced with my own hands remains. So, on the one hand, labour does less work for Rousseau than it did for Locke. It creates only an assumption in favour of the labourer, rather than a natural right to property, in the pre-social state." (s. 420)

Rousseau oroade sig för ojämlikhet, säger Pierson: närmare bestämt för beroendeförhållanden som skulle uppstå genom ojämlikheten. Och i slutsatserna talar han för positionen att det ändå finns nåt slags sammanhängande position över tid hos Rousseau: " I think that it is possible to identify in Rousseau an attitude to property that, while nuanced and sometimes obscure, is generally consistent." (s. 421-2) Denna är: "He was concerned above all to find a form of association in which all could be free and equal (enough) so that human relationships could regain a simplicity, directness and honesty which they lost when we emerged out of the woods and started gazing upon each other. This could only ever happen when everyone had enough and no one had too much." (s. 422)

Bara året efter publicerade statsvetarna David Siroky och Hans-Jörg Sigwart en artikel på samma tema, i Polity. I början av artiklarna skriver de om paradoxerna, inte olikt Pierson: Rousseaus  "thoughts on political economy—particularly his analysis of private property—are still seen by many scholars as puzzling at best, and incoherent at worst." (s. 382) Likt Pierson pekar de på att Andra fördraget framstår som djupt egendomskritiskt, medan Rousseau i Encyklopedin och Samhällsfördraget snarast hyllar egendomen. De säger att: "This article inquires whether it is possible to defend Rousseau’s own claim that any of the “contradictions [in his writings] reflect the contradictions in things.”" Tidigare forskning har inte sett det så, utan snarare sett Rousseau som på denna punkt ogenomtänkt och självmotsägelsefull. Så menar t ex Robert Wokler i sin Social Thought of J.J. Rousseau (1987) att R i sitt kapitel om politisk ekonomi var influerad av Locke, medan han inte var det i övrigt; andra hävdar att R var opportunistisk i sin syn på egendomen.

I tolkningen som de lägger fram finns det tre huvudsakliga argument i Rousseaus perspektiv på egendomen. Ett, att han var intresserad av "the social status of property", där hans utvärdering av egendom hänger ihop med vad för sociala effekter den har i det specifika samhället. " This is a key reason why Rousseau’s perspective on private property is critical and affirmative without being incoherent or opportunistic." (s. 383) Två, "his positive conception of property implicitly weaves together two distinct strands of reasoning. Rousseau advances what John Rawls calls a “realistic utopian” political theory of private property, which combines “ideal” and “non-ideal” theory. On the one hand, Rousseau reflects on the “ideal” constitution of property under ideal or most favorable conditions—that is, within the context of his theory of a fully legitimate republican government. On the other hand, he also considers property when its real-world settings deviate from those that define just republics. " (s. 384) Tre, kärnan i Rousseaus teori om egendom finns i Samhällsfördraget. Medan han accepterar att bearbetningen av jord ger en något slags äganderätt, så var det ändå centralt för honom att äganderätten förutsätter en reciprocitet: äganderätt ges genom politisk-juridiska institutioner, och ges inte bara dig, utan också alla andra som agerat likadant.

De menar att Rousseaus analyser av egendom sker på två olika plan. Ett är det som John Rawls, på tal om Rousseau, kallade "realistiska utopier". En "realistisk utopi" enligt Rawls:

"must rely on the actual laws of nature and achieve the kind of stability those laws allow, that is, stability for the right reasons. It takes people as they are (by the laws of nature), and constitutional and civil laws as they might be, that is, as they would be in a reasonably just and well-ordered democratic society … Following Rousseau’s opening thought in The Social Contract, I shall assume that his phrase “men as they are” refers to persons’ moral and psychological natures and how that nature works within a framework of political and social institutions; and that his phrase “laws as they might be” refers to laws as they should, or ought, to be." (cit. 385)

Jag förstår inte riktigt det här, men Siroky och Sigwart hävdar att: "The notion of a “realistic utopia” is useful because Rousseau both criticizes and affirms certain institutionalizations of private property. " (386) De menar i vilket fall att Rousseau ibland diskuterade egendom i ett idealsamhälle, och ibland i ett faktiskt existerande, alls inte idealiskt samhälle, som Polen, Korsika, eller antikens Rom.

"Rousseau’s fully developed theory of the just republic, put forth in the Social Contract, first introduces the crucial argument of his ideal theory of property. According to this argument, a legitimate and just political society requires a balance in private ownership, not simply because it is a necessary means to bind the state, society, and citizen, and not only because it enhances individual autonomy or individuals’ well-being and their natural right of self-preservation, but also because it enhances political legitimacy."

Men inann de ska gå in på den ideala diskussionen går de igenom den mer kritiska diskussionen i Andra diskursen. De börjar med den klassiska passagen med den första inhägnaden och hur ur detta ett krig kan uppstå mellan de som har och de som inte har. Privategendomens etablering har dock också konstruktiva effekter, enligt Rousseau, så som juridikens utveckling. Överlag, säger Siroky och Sigwart, så är det klart och tydligt att Rousseau inte var någon kommunist: han kritiserade aspekter av egendomen hårt, men berömde andra.

År 1755 publicerade R två texter som båda diskuterar privategendomen utförligt: Andra diskursen, och "Diskurs om politisk ekonomi" som publicerades i Encyklopedin. Fram till nyligen har artikeln i Encyklopedin underskattats av forskningen, menar S och S, vilket lett till en bild av Rousseau som väldigt egendomskritisk. I själva verket så såg Rousseau egendomen som något positivt, av flera skäl. Ett, för att gynna folks möjlighet att försörja sig och överleva (deras mänskliga rättighet). Två, eftersom egendomen gynnar det juridiska systemets utveckling. "Rousseau, when suggesting that government exists because of property, rather than the reverse, seems to echo Locke: “The general administration,” Rousseau writes, “is established only to secure individual property, which is antecedent to it.”" (s. 394) I Emile är det också med egendomen som undervisningen börjar, att Emile ska förstå att egendomen kan främja hans individualitet och väg i livet.

 

referenser

Chris Pierson (2013) "Rousseau and the paradoxes of property", European Journal of Political Theory 12 (4): 409-424. 

David Siroky och Hans-Jörg Sigwart (2014) "Principle and Prudence: Rousseau on Private Property and Inequality", Polity vol 46 nr 3. Läs här.

fotnoter

* Ett annat spännande citat från Rousseau på samma tema som Pierson ger är: ""Let me briefly sum up the social pact between the two classes. ‘You need me, because I am rich and you are poor; let us therefore make an agreement: I will allow you to have the honour of working for me, on condition that you give me the little you still have in return for the trouble I take to give you orders’."" (s. 414-415)