Lön- och prisdynamik i Kina

Inflationstrycket i Väst har minskat i och med Kina med flera länders inträde i världsekonomin: importpriserna har sjunkit (jfr Auer och Fischer 2010), och "available slack" i världsekonomin har ökat vilket har minskat "price and wage setting power in the advanced economies". Det stora arbetskraftsutbudet "has helped keep labour costs increases in check". Jag citerar från ekonomerna Carsten Holz och Aaron Mehrotras nya paper "Wage and price dynamics in a large emerging economy: The case of China". Deras utgångspunkt är läget som beskrivs ovan, men mer specifikt frågan om huruvida denna fas är på väg att ta slut.

Det har ju varit en del diskussion de senaste två-tre åren om att löneökningstakten har växlat upp i Kina (sedan 2009 har löneökningstakten varit tvåsiffrig, säger H och M) och att demografin innebär att arbetskraftsreserven där inte kommer vara så stor de närmsta decennierna som de senaste decennierna. Utveckling åt det hållet skulle innebära att Kinas prispresseffekt inte förblir vad den varit.

Holz och Mehrotras dataset är företagsdata för Kinas provinser 1994-2010. De estimerar prisekvationer där priser sätts som mark-up över produktivitetskorrigerade löner. De finner att de stigande arbetskraftskostnaderna inte helt översätts i stigande priser, vilket innebär att vinstmarginalen för kinesiska företag minskar. Att de inte kan höja priserna beror på stark konkurrens på produktmarknaderna.

Sett till tillväxten i produktivitet och BNP har löneutvecklingen i Kina varit måttfull de senaste decennierna, och löneandelen har sjunkit (Aziz och Cui 2007). Holz och Mehrotra definierar arbetsenhetskostnader (unit labour cost) som medelnominallönen delad med arbetsproduktivitet, som i sig är definierad som real BNP delat med total sysselsättning (s 4). De kollar på jordbrukssektorn, industrin och tjänstesektorn separat. Var Kinas lönekostnader befinner sig i internationell jämförelse är otydligt, på grund av olikheter i datakällor och definitioner. Ceglowski och Golub (2011) visar att Kinas enhetsarbetskostnader i PPP år 2008-09 befann sig någonstans mellan 33 och 68 procent av USA:s nivå, beroende på källa. Yang et al (2010) menar att industrilönerna i Kina redan konvergerat till några "merging markets" i Asien, typ Filippinerna och Thailand, men att det återstår en stor skillnad till Taiwan, Sydkorea och Hong Kong.

De tar lönekostnadsutvecklingen som exogen, med referens både till den påverkas av exogena faktorer som institutioner och politik och praktiska skäl. Och börjar sin modellering av prisutvecklingen med denna ekvation:
πt = β0 + β1Δulct + β2yt + β3Δpt^m + ut
där π är priset, ulc är "unit labor cost" och β1 effekten av förändringar i dessa, y är "output gap" och p^m är importpriser. Sen gör de modellen mer komplicerad med hänsyn till att de har data på provinsnivå (30 provinser), och specifierar modellerna i error correction-form. Men jag går inte in på detaljerna här. De använder pooled mean group-estimatorn (PMG) föreslagen av Pesaran et al (1999). Denna antar att de långsiktiga koefficienterna är samma i alla tvärsnitt, men att de kortsiktiga koefficienterna och felen kan variera (s 7).

Prisvariabeln varierar mellan tre olika: konsumentprisindex (KPI), retail price index (RPI) och producentprisindex (PPI). Output gap definieras som output minus potentiell output, skattat med Hodrick-Prescottfilter. Externa output gaps definieras på samma sätt fast för USA, EU och Japan. Jag tycker att det är intressant att de inte presenterar tester för stationaritet och kointegration, utan de säger helt enkelt inför regressionerna att "our approach allows for non-stationarity in price and unit labour cost series, and potential cointegration between the two variables" (s 9, min kursivering). Presentationen av resultaten är elegant sparsmakad:

Alltså bara speed of adjustment och långsiktiga koefficienter. Koefficienterna för speed of adjustment är i alla modeller negativa och statistiskt signifikanta, vilket tyder på att det faktiskt finns en rörelse tillbaka till jämvikt. Lönekostnadskoefficienten är hela tiden positiv, statististiskt signifikant men lägre än 1, vilket indikerar att inte hela löneökningen omsätts i högre priser. Liknande studier för Hong Kong och Sydafrika har fått lönekostnadskoefficienter på priser på 0,56 respektive 0,68 vilket ligger nära Holz och Mehrotras resultat (s 11). Denna "pass-through" är svagare i den varuproducerande sektorn än i resten av ekonomin.

Holz och Mehrotra spekulerar i hur ökade lönekostnader i Kina kommer påverka inflationspress i omvärlden. A, lönekostnaderna ökar i Kina. Och B, kanske ökar kinesiska företags prissättningsmakt när de går över till mer specialiserade produkter, vilket skulle innebära att en större andel av löneökningarna skulle bli omsatta i högre priser på kinesiska produkter (s 12). Auer et al (2013) kommer fram till att en 1 procentenheters ökning av asiatiska låglöneländers marknadsandel i Europa sänkte producentpriserna med 3 procent, för perioden 1995-2008. Den perioden kanske redan är på väg att ta slut?


Referenser
Auer, Raphael och Andreas M. Fischer. 2010. "The effect of low-wage import competition on US inflationary pressure". Journal of Monetary Economics.
Auer, Raphael, K Degen och Andreas Fischer. 2013. "Low-wage import competition, inflationary pressure, and industry dynamics in Europe". European Economic Review.
Aziz, J och L Cui. 2007. "Explaining China's low consumption: The neglected role of household income" (pdf). IMF Working Paper No. WP/07/181.
Ceglowski J och S Golub. 2011. "Does China still have a labor cost advantage?". CESifo Working Paper no 3579.
Carsten A Holz and Aaron Mehrotra. 2013. "Wage and price dynamics in a large emerging economy: The case of China". BIS Working Papers No 409. Basel: Bank for International Settlements.
Pesaran, MH, Y Shin och R Smith. 1999. "Pooled mean group estimation of dynamic heterogeneous panels". Journal of the American Statistical Association.
Yang DT, WC Vivian och R Monarch. 2010. "Rising wages: Has China lost its global labor advantage?". Pacific Economic Review.

NYT-perspektiv på Kinas perversa ojämlikhet

He Bing i sin lägenhet i en bunker under Beijing. Ur NYT Magazine 22 april

New York Times har de senaste veckorna haft två intressanta reportage som från varsin del av inkomstfördelningen speglar hur perverst stark Kinas ekonomiska ojämlikhet har blivit.

Först hade de ett reportage om att det för singelmän i städerna är omöjligt att träffa en kvinna om de inte äger sina egna boenden - om de inte gör det ses de som fattiga losers. I en enkätundersökning med 32 000 tillfrågde, gjord av Chinese Research Association of Marriage and Family och All-China Women’s Federation, så uppger 70 procent av kvinnorna att de inte kan tänka sig att gifta sig med någon som inte äger ett hus, och 50 procent uppger att "financial considerations" är den enskilt viktigaste faktorn när de väljer en partner. NYT intervjuar en Wang Lin, en 28-årig college-utbildad försäkringsförsäljare, som därmed ligger illa till: han tjänar $900 i månaden, men att köpa en lägenhet i Beijing kostar $150 000.

Detta följdes upp i söndags med ett reportage om Beijings "mouse tribe", vilket är den lokala beteckningen på de fattiga som bor i bunkrar under staden. Det finns ett nätverk av bunkrar - skydd mot flygattacker - under staden, och myndigheterna har nu hyrt ut detta till privata hyresvärdar som hyr ut delar som lägenheter. NYT intervjuar Wang Xiuli som bor med sin man och 16-årige son där nere i en "lägenhet" för mindre än $80 i månaden; uppe i staden är den genomsnittliga hyran $450 i månaden och det har familjen inte råd med.

Andrew Jacobs, "For Many Chinese Men, No Deed Means No Dates", NYT 14 april
Edward Wong, "The Air-Raid-Shelter Apartments Under Beijing", NYT Magazine 22 april

Uppdatering 8 maj 2012
Changyong Rhee från Asian Development Bank varnar i FT för att den ökade ojämlikheten hotar hållbarheten i (öst-)Asiens tillväxt.

"Over the past 20 years, the gap between Asia’s rich and poor has widened so that the richest 1 per cent of Asian households now account for 6 per cent to 8 per cent of expenditure. Income inequality has widened in China, India and Indonesia, the countries that have powered the region’s economic growth. Taking developing Asia as a unit, the Gini coefficient – a common measure of inequality – has increased from 39 per cent to 46 per cent. Had it only remained stable, another 240m people would have escaped poverty.

More worrying still is the gap in opportunity. Children born to poor families can be 10 times more likely to die in infancy than infants from affluent households. Children from the poorest quintile are up to five times less likely to attend secondary school than wealthier peers, and up to 20 times less likely to attend university. This cuts their chances of career growth and economic security.

Widening inequality threatens the sustainability of Asian growth. /.../

The abundance of labour has depressed wages. Capital has benefited disproportionately from Asia’s growth. Between the mid-1990s and the mid-2000s, labour income as a percentage of manufacturing output fell from 48 per cent to 42 per cent in China and from 37 per cent to 22 per cent in India. Some regions, especially cities and coastal areas, were better able to respond to new opportunities and our analysis shows that in many Asian countries 30-50 per cent of income inequality is accounted for by geography alone."

Changyong Rhee, "Inequality threatens Asia growth miracle", FT 7 maj 2012

Uppdatering 3 juli 2012
Enligt FT Alphaville så har mainstream-uppfattningen om Kina i Väst svängt från bullish (optimism) till bearish (pessimism) i år. Försämrad demografisk struktur, stora löneökningar och kapitalflykt, en stor fastighetsbubbla och stora governance-problem (kleptokrati) är anledningarna. Varningen för att det kinesiska politiska systemet hämmar möjligheterna till en mer kvalitativ tillväxt överensstämmer för övrigt väldigt väl med vad Daron Acemoglu och James Robinson skriver i sin nya bok Why Nations Fail, som recenseras av Jared Diamond i New York Review of Books här.
Kate Mackenzie, "The China OMG moment", FT Alphaville 2 juli

Löneökningar i Kina

Löneutvecklingen i Kina är ett återkommande tema på denna blogg. I juni förra året kunde man konstatera att en strejkvåg pågått under våren och att ekonomen John Knight med medarbetare hävdade att migrantarbetarlönerna ökat med hela 17,3 procent i snitt under 2009. Och i juli 2010 att urkapitalistiska Hong Kong för första gången var på väg att införa en minimilön, parallellt med att också grannprovinsen Guangdong, "världens fabrik", höjt sin minimilön.

I onsdags rapporterade Financial Times att Kina verkar ha högst löneökningstakt bland asiatiska utvecklingsländer. Enligt ILO-data så har kinesiska arbetares löner ökat med i snitt 12,6 procent per år mellan 2000 och 2009 medan ökningarna bara varit 1,5 procent per år i Indonesien och noll i Thailand (!). I Beijing höjdes minimilönen med 21 procent i januari i år, i Shanghai höjs minimilönen med 10 procent i april, och även förra året skedde snabba löneökningar. FT:s rubrik antyder att löneökningarna skapar en risk för att företag kommer flytta från Kina på grund av kostnaderna, men Stephen Roach, ordförande för Morgan Stanley i Asien, hävdar att enligt Världsbankens data så har produktiviteten ökat i takt med löneökningarna, så arbetskostnaderna har i själva verket inte ökat.

Kevin Brown, "China's rising wage bill poses risk of relocation", FT 16 februari 2011

---
UPPDATERING
I dagens FT skriver Rahul Jacob och Patti Waldmeir om att arbetare i Kina kan ställa allt större krav på löner och arbetsförhållanden. De hävdar att en viktig förklaring är demografi:

"an important demographic shift. China's once endless supply of workers is looking less infinite. The number of those entering the workforce, defined in China as those between 15 and 24 years old, peaked in 2005 at 227m and is likely to fall to 150m by 2024."

De ökade lönerna beror såklart också på ökad produktivitet - artikeln citerar konsultfirman Dragonomics som säger att i textilindustrin ökade produktiviteten med 13 procent årligen mellan 2003 och 2010, och lönerna ökade i takt med den.

Förvånande nog skriver Jacob och Waldmeir, med referens till en rapport från Världsbanken, att Kina har infrastruktur i klass med Sydkorea. Med tanke på hur stor skillnad det är i BNP/capita mellan de två länderna blir jag förvånad - Kinas PPP-anpassade BNP/capita är 25 procent av Sydkoreas.

Rahul Jacob & Patti Waldmeir, "Workers call the tune in China", FT 22 februari

Uppdatering 13 april
Rahul Jacob och Chris Giles skriver i en analys i FT att en ny era börjat i Kinas arbetsmarknadsrelationer och lönesättning, att arbetarnas förhandlingsposition stärkts och att löneökningstakten växlat upp.

"A new era began last summer after a spate of suicides by workers at the Shenzhen plant of contract electronics manufacturer Foxconn, just across the border from Hong Kong. In response the Taiwanese company, which supplies the likes of Apple and Dell, raised wages by about 20 per cent. This was followed by wild-cat strikes at the factories of Honda parts suppliers in the same province, leading salaries there to rise by a similar percentage.

Until that point, says Han Dongfang of workers’ rights group China Labour Bulletin, Beijing through its federation of trade unions had always sided with employers, helping to keep wage increases in check. In a video clip widely circulated online, young white-uniformed workers at the Honda parts plant shouted at representatives of the official government union for beating them and taking the part of their Japanese bosses.

These strikes, says Mr Han, were a 'turning point. It became clear [the government union] was channelling employee anger into anger against the government'. This year, the government has signalled its determination to raise workers’ incomes by lifting the benchmark minimum wage by about 20 per cent in Beijing (where it is now Rmb1,232 per month); Guangzhou, capital of the industrialised province next to Hong Kong (to Rmb1,030); and elsewhere."

Rahul Jacob & Chris Giles, "An inflated outlook", FT 9-10 april

Uppdatering, 15 maj
Peter Tasker, en Tokyo-baserad investeringsanalytiker, skrev i januari i FT om Kina och jämförde landets ekonomiska situation idag med Japans 1960-tal: lönerna har inte ökat i takt med produktiviteten och löneandelen i ekonomin har därför sjunkit medan vinstandelen ökat. Men i Japan svängde det på 70-talet med militanta fackföreningar och ett uppressande av löneandelen, vilket ledde till svag börsutveckling. Tasker spekulerar i om huruvida Kinas arbetare kommer kunna pressa upp löneandelen redan innan urbaniseringen av landet är fullständig, och tror att det är möjligt. "If China were to follow Japan, the next stage would be labour strife and inflation."
Peter Tasker, "Rising wages will burst China's bubble", FT 10 januari

Uppdatering 31 maj

"While Beijing was increasing workers’ minimum pay by 21 per cent, Guangdong, the biggest provincial economy, announced wage rises for the low-paid of 18-26 per cent. In March, an FT China Confidential survey showed that ongoing shortages of manufacturing labour were adding to inflationary pressures, with a worker’s average monthly salary in Wenzhou, the coastal business hub, up 17 per cent to Rmb1,810 in 12 months.
Investment managers are now asking if these are prices worth paying to finance bloated workforces. According to ABN Amro Private Banking’s second-quarter investment outlook: 'There is no evidence in advanced economies that the rise in inflation is feeding through into excessive wage increases … Still, some emerging economies are facing a serious inflationary threat.'
American Century Investments, a US-based asset manager, sees this as a Bric phenomenon. 'Most of China’s inflation is being driven by domestic growth that exceeds the country’s short-term capacity to produce and supply consumption and investment needs,' says Mark Kopinski, chief investment officer."

Matthew Vincent, "Big Macs and big wages", FT Wealth (!) maj 2011

Uppdatering 4 augusti
Foxconn meddelar nu att de planerar att i stor skala ersatta arbetare med robotar: malet ar att om tre ar anvanda en miljon robotar i produktionen. Nagra analytiker som Guardian intervjuar havdar dock att utspelet inte ar helt allvarligt menat utan ocksa ett strategiskt utspel for att satta press pa arbetarna:

"Liu Kaiming, of the Institute of Contemporary Observation, which supports workers in Guangdong [sager att]

'Machines can do it, but think about the cost … overall, workers are still much cheaper. This is probably just for sensational effect, [to] put pressure on workers.'

Prof Huang Renmin, director of the institute of labour market research at the China Institute of Industrial Relations, agreed.

'This is the trick capitalists use to threaten workers,' he said.

He said labour costs were going up partly because they had been suppressed for so long. China Daily reported last year that wages as a proportion of GDP fell every year between 1983 and 2005."

Tania Branigan, "Taiwan iPhone manufacturer replaces Chinese workers with robots", Guardian 1 augusti

---
Uppdatering 13 september
Rahul Jacob rapporterar i FT att Kinas snabba löneökningar gör att en del industriföretag ser till Thailand och andra länder hellre än Kina. Ett diagram med data från UBS visar att Kinas andel av importer av lättare industrivaror till USA började sjunka år 2010, efter mycket snabba ökningar 2001-09. Minskningen är i och för sig bara ungefär från 56 procent till 54 procent, men det är dock ett möjligt trendbrott.
Rahul Jacob, "China wage rises bring shift in production", FT 8 september 2011

---
Uppdatering 7 januari 2012
FT rapporterar att Beijing och Shenzhen har höjt sina minimilöner (med 8,6 % till 1260 RMB respektive med 15,9% till 1500 RMB):

"The moves by Beijing and Shenzhen are likely to kick off what has become an annual ritual in China in recent years, of local governments racing to boost minimum wages. But whereas they rose nationwide by 22 per cent on average over the past two years, the increases this year are set to be smaller because of the pressures on China’s export-reliant manufacturing sector."

Tydligen står det med i landets femårsplan för 2011-2015 att minimilönerna ska höjas med 13 procent årligen.
Enid Tsui och Simon Rabinovitch, "China pushes minimum wage rises", FT 4 januari

---
Uppdatering 15 mars 2012
I uppdateringen från 22 februari 2011 ovan konstaterades att de närmaste tio-tjugo åren demografiska skiften kommer att förändra förhållandena mellan arbete och kapital i Kina. FT:s Östasien-korrespondent David Pilling har idag en artikel om sådana skiften i hela Östasien. Enligt honom kommer Kinas och Hong Kongs arbetskrafter minska från 2017, Sydkoreas från 2016, och Singapores från 2018. Även fattigare Vietnam och Thailand kommer se en sådan utveckling om tio år eller så.
Pilling, "The end of Asia's demographic dividend", FT 15 mars 2012

Uppdatering 17 april 2012
Återigen till Foxconns robotar (jfr augusti 2011 ovan). Arbetsmarknadsekonomen och IZA-chefen Klaus Zimmermann skriver nämligen idag på det temat i FT. Zimmermann menar att den kinesiska regeringen är inblandad i besluten att satsa på robotar, och att det är en del av en strategi för att hantera landets demografiska skifte.

"China’s economic planners know the number of annual entrants to its labour market is set to peak soon. Because of a longstanding cultural preference for the birth of boys over girls, which has been exacerbated by the country’s one-child policy, that peak point has already passed for young women, who up until now have been the primary source for staffing assembly operations in China’s coastal provinces. China’s leadership and people are all keenly aware that the country’s population may get old before it gets rich. But laws of demographics are almost unalterable. What can be changed, though, are the levels of income generated in an economy and its overall growth path. And it is precisely on this front that the Chinese government is making a determined bet. It wants to see wages go up, not just to strengthen domestic consumption but also because it would mean Chinese companies are producing more advanced goods for the world market."

Han hävdar att Kina nu satsar på en uppgraderingsstrategi för ekonomin, med satsningar på humankapital och att automatisera bort de sämsta industrijobben. Implikationen för de rika länderna i Väst, säger Zimmermann, är att konkurrensen om högteknologisk produktion och high value added-produktion kommer att öka, och att de rika länderna måste skärpa sina humankapitalsatsningar. (Inte ett förvånande budskap från en arbetsmarknadsekonom...)

Zimmermann, "Robots can solve China's labour problem", FT 17 april 2012

Minimilön i Hong Kong

"Hong Kong is poised to shortly adopt its first minimum wage, with grudging support from even such die-hard opponents as Mr Cheung and the local chamber of commerce.

Debate has moved on to just what level to set the minimum at, with most views in the range of HK$23 to HK$35.

Malaysia is beginning to track Hong Kong’s footsteps and Brunei is showing interest as well. Officials are more adamant in Singapore and Macao, east Asia’s other hold-outs against a minimum wage, but the opposition in both cities has latched on to the issue."

Zach Coleman, "A boost to equality or a drag on business?", Financial Times 9 juni

--
Hong Kong har större BNP/capita (lite mer än 40 000 PPP-USD år 2009) än Storbritannien, men en arbetare på t ex McDonald's tjänar cirka 20 kronor i timmen.
The Economist, "End of an experiment", 15 juli

---

I grannprovinsen Guangdong har minimilönen höjts i år:

"Factories struggle to attract enough workers

The Chinese province of Guangdong, the country's biggest export centre, announced yesterday that it would raise the minimum wage by an average of more than 20 per cent.

The move comes amid worries about inflation in China and complaints from factories in Guangdong and elsewhere about unfilled jobs as they rush to complete a surge in orders since February.

"A lot of our workforce traditionally come from the poorer regions in western China, but factories are moving out there to take advantage of cheaper wages and lower taxes," said Au Yiu-chee of Hong Kong, who owns a textile factory in Dongguan, a manufacturing centre.

Mr Au said that he had only about a third of the workers required to complete an order due in May from a European brand. The People's Daily, the Communist party's flagship newspaper, has reported that factories in the Pearl River Delta have more than 2m unfilled positions.

Guangdong, which abuts Hong Kong, said that the wage rise would help attract workers from other areas and improve the lives of low-income earners faced with rising inflation. China's consumer price index rose by 2.7 per cent in February from a year before.

Jiangsu province, the region near Shanghai, and one of Guangdong's closest export rivals, last month raised its monthly minimum wage rate by 13 per cent to Rmb960 ($140).

Guangdong's rise, which takes effect on May 1, will bring the minimum wage up to Rmb1,030 in Guangzhou, the provincial capital, to Rmb920 in Dongguan and three other larger cities and to between Rmb660 and Rmb810 in smaller towns.

Mr Au said that the spectre of a renminbi appreciation, which would make Chinese exports more expensive, rendered the wage increase doubly worrying, even if it helped counter the worker shortfall.

Yesterday, the China Council for the Promotion of International Trade said that a survey of 1,000 businesses showed that exporters in labour-intensive sectors generated profit margins as low as 3 per cent.

Guangdong exported $53.3bn of goods in January and February, 22.1 per cent more than the same period last year.

The province, once dubbed 'the workshop of the world' as the preferred location for low-cost manufacturers, now competes with cheaper centres elsewhere in China and Asia."

Enid Tsui, "Guangdong raises minimum wage by 20% amid China inflation fears", FT 19 mars

--
jfr 24 mars, "De mest ojämlika länderna" (Hong Kong världens 17:e högsta gini-koefficient enligt CIA World Factbook, på 53,3), 22 mars "Fattigdom i Hong Kong", 22 mars "Höjd minimilön i Guangdong".
Också: 23 juli 10 "Dokumentär om arbetare i Buffalo, NY", 29 januari 09 "Utvidgning av minimilönlag i Tyskland".

En av 1990-talets stora debatter i arbetsmarknadsekonomin (labor economics) handlade om effekter av statligt reglerade minimilöner: stör de jobbskapande, som frimarknads-teori skulle förutsäga? I USA kan man ofta göra nationalekonomiska studier genom att jämföra delstater, eftersom delstaterna har olika lagar men också mycket gemensamt, de är tillräckligt lika för att man ska kunna jämföra dem och isolera den skillnad mellan de stater som man jämför som man i studien är intresserad av att se effekten av. År 1992 höjde delstaten New Jersey sin minimilön kraftigt, från $4.25 till $5.05 i timmen, och Princeton-ekonomerna David Card och Alan Krueger bestämde sig då för att studera effekterna av denna höjning genom att jämföra sysselsättningsutvecklingen i New Jersey med utvecklingen i grannstaten Pennsylvania, som inte hade höjt minimilönen. Närmare bestämt kollade man på sysselsättningen i snabbmatsbranschen, där lönenivån för många ligger runt minimilönnivån.

David Card & Alan B. Krueger, "Minimum Wages and Employment: A Case Study of the Fast-Food Industry in New Jersey and Pennsylvania" (pdf), The American Economic Review, september 1994

Vad Card och Krueger fann var att sysselsättningen i snabbmatsbranschen i New Jersey faktiskt ökade efter höjningen av minimilönen, medan sysselsättningen i Pennsylvania stod stilla. Kontra-intuitivt utifrån en frimarknads-teori. Därmed ledde förstås artikeln till en stor diskussion.

---
EDIT 14 oktober:
ett nytt paper som fortsätter i Card-Kruegers spår:
Arindrajit Drube, T. William Lester och Michael Reich, "Minimum Wage Effects Across Borders: Estimates Using Contiguous Counties", UC Berkeley Institute for Research on Labor and Employment, oktober 2008

---
Uppdatering 16 december 2012
Economists nationalekonomiska kolumn Free Exchange har gått igenom diskussionen om minimilönernas effekt på sysselsättningen i USA och Storbritannien. Dube, från U Mass Amherst, och Reich, från UC Berkeley, som refereras till ovan i detta blogginlägg, tas upp som Card och Kruegers efterföljare på "minimilön skadar inte sysselsättningen"-sidan av debatten. David Neumark från UC Irvine och William Wascher från Federal Reserve företräder "minimilön skadar sysselsättningen"-sidan. Neumark och Wascher har dock delvis gett med sig med åren, och menar i ett paper från 2011 att höjningarna av USA:s delstatliga minimilöner 2007-09 kombinerat med Earned Income Tax Credits, USA:s motsvarighet till jobbskatteavdraget, faktiskt har ökat sysselsättningen bland ensamstående mödrar.

Storbritannien införde en lagstadgad minimilön år 1999, vilket erbjuder forskarna ännu ett case att studera och dra slutsatser utifrån. Minimilönen låg på 46 procent av medianlönen, vilket är lite högre än USA:s men lägre än t ex Frankrikes som ligger på nästan 60 procent. Utvärderingarna av införandet av minimilönen visar att den inte skadat sysselsättningen, och har haft positiva effekter på inkomstfördelningen:

"The most striking impact of Britain’s minimum wage has been on the spread of wages. Not only has it pushed up pay for the bottom 5% of workers, but it also seems to have boosted earnings further up the income scale—and thus reduced wage inequality. Wage gaps in the bottom half of Britain’s pay scale have shrunk sharply since the late 1990s. A new study by a trio of British labour-market economists (including one at the Low Pay Commission) attributes much of that contraction to the minimum wage. Wage inequality fell more for women (a higher proportion of whom are on the minimum wage) than for men and the effect was most pronounced in low-wage parts of Britain."

IMF och OECD, "bastions of orthodoxy", menar numera att en "moderate" lagstadgad minimilön, definierat som på en nivå av 30-40 procent av medianlönen, inte har negativa effekter på sysselsättningen. Economist påpekar att Storbritanniens utveckling antyder att en hållbar minimilön kanske är högre än så. I vilket fall, så tycks debatten överlag ha skiftat sedan Card och Krueger 1994-95 var avvikarna.

Economist, "The argument in the floor", 24 november 2012
Ryan Avent, "Raise the floor?", Economist Free Exchange-bloggen 27 november 2012

Strejkvåg i Kina

strejkande bilarbetare från Hondas fabrik i Zhongshan, förra veckan. Bild från NYT 11 juni

De senaste veckorna har flera stora strejker ägt rum i Kinas bilindustri. (Beverly Silvers förutsägelser besannas, någon?)

New York Times hade förra veckan flera mycket intressanta artiklar om detta.
David Barboza, "After Suicides, Scrutiny of China's Grim Factories", 6 juni
David Barboza & Hiroko Tabuchi, "Power Grows for Striking Chinese Workers", 8 juni
Keith Bradsher, "An Independent Labor Movement Stirs in China", 10 juni
David Barboza, "In China, Unlikely Labor Leader Just Wanted a Middle Class Life", 13 juni

NYT har också en intressant mini-enkät med akademiker och författare på temat "What Do China's Workers Want?"

också:

"There’s trouble in the assembly plant of the world. Chinese workers in several plants are bypassing state-controlled trade unions and confronting management. Consumers across the globe face a cost hike at a key stage in the thousands of supply chains that bring them electronics, clothes and toys.
And about time too. /.../
Chinese workers are not racing to the bottom. They are beginning to rise towards the top."

Financial Times ledare 11 juni, "Why China's pay unrest is healthy"

--
EDIT, 14 augusti
Economist har 31 juli en tresidors briefing om de kinesiska migrantarbetarnas ökade militans och höjda löner, och vilka konsekvenser detta kan få för den kinesiska industrin. "The next China". Artikeln har bl a en graf med siffror bl a från John Knight som hävdar att medan migrantarbetarnas löner i snitt ökade med 6,4 procent år 2007 och 3,2 procent år 2008, så ökade de med hela 17,3 procent år 2009.
ett paper på temat: John Knight, Deng Quheng och Li Shi, "The Puzzle of Migrant Labour Shortage and Rural Labour Surplus in China" (pdf), University of Oxford Department of Economics Discussion Paper Series nr 494, 2010

--
Jfr tidigare inlägg: 23 april "Economist om Apples underleverantörer i Kina", 10 dec 09 "Kränkningar av fackliga rättigheter 2009", 24 nov 09 "Bra globaliseringsgrejer", 9 juli 09 "Ett försök till Freeman-Robinson-syntes", 4 feb 09 "Wolf om världsekonomins konsumtions- och sparandeimbalans", 26 juli 08 "Kinas inhemska efterfrågan", 22 april 08 "Rumänsk bilarbetarstrejk".

Economist om Apples underleverantörer i Kina

"APPLE is renowned for the control it exercises over every element of its business, from design to marketing. The resulting products, to its fans, verge on perfection. But there are clearly some steps in the manufacturing process that it does not supervise so closely. According to a report the firm released on February 23rd, the treatment of workers at several of its contractors in various countries broke both local laws and Apple’s own standards. Such problems are thought to be rife at Western firms’ suppliers in China in particular, but are seldom brought to light. Even Apple’s account raises more questions than it answers.

Apple says some of its suppliers hired underage employees, dumped hazardous waste illegally, made staff work unreasonable hours and paid less than the minimum wage. They also violated Apple’s own standards by discriminating against pregnant women, providing inadequate safety equipment and imposing onerous recruitment fees on workers. Remedial steps, the company says, have already been taken. But it does not specify where these events occurred or how many people were affected. Over the past three years the firm has increased the number of facilities audited each year from 39 to 102. But how much of its production this represents is not disclosed. The report does, however, observe that Apple’s suppliers are good at protecting its intellectual property, if not their workers’ rights."

Economist, "Core and periphery", 6 mars

Fattigdom i Hong Kong

"if you want to see capitalism in action, go to Hong Kong"
Milton Friedman

"kapitalismens pärla"
SvD ledare 29 juni 2002 om Hong Kong

--

Financial Times, 17 mars 2010: "Poverty blights the dream of Hong Kong".

"Tam Kin-wai’s home has a high ceiling. Unfortunately, the single room he occupies with his wife and 12-year-old son is higher than it is wide or long. At about 35 square feet, it has space for two wooden bunk beds fixed to the back wall, a small black-and-white television balanced precariously on a shelf and a little bedside table. Every inch of space in what feels more like a storage cupboard than a place of abode is piled high with clutter: clothes, chipped cups, bedding, an electric fan, a roll of white toilet paper. Guests can either stand just inside the doorway in the only vacant space, or (as I did) sit beside Mr Tam on the lower bunk bed.

Mr Tam, a retired light-bulb maker who came to Hong Kong from mainland China in the 1960s, is one of an estimated 100,000 people in the territory who reside in cubicle-sized apartments. A short taxi ride away (if you can afford it), Dai Yun-po, a hard-of-hearing 80-year-old, and Kong Siu-gau, 63, live in even more shocking conditions. Retired construction workers fallen on hard times, they sleep in cages with mesh walls and ceilings too low for them to stand up. To do so, they must join a dozen other caged men in a communal area. When I arrived they were all standing – since there were no seats – watching a television programme about the latest Forbes list of billionaires. If Mr Dai and Mr Kong were dogs, someone from animal rights would have taken up their case years ago.

These are extreme examples of Hong Kong poverty to be sure. Yet a territory better known for its breathtaking harbour-front skyline and its money-making possibilities has plenty of misery to go round. In a city of 7m people with an average per capita income of nearly US$30,000, 1.23m live below the poverty line, earning less than half of a desperately low median wage. The city’s Gini coefficient, which measures income inequality, is the worst in Asia (worse even than India and mainland China) before the limited effects of the city’s half-hearted income redistribution are counted.

The few hundred US dollars a month that many people live on do not get you very far in a cramped city-state with some of the world’s highest rents. Mr Kong pays US$160 a month for caged enclosure. Since there are no cooking facilities, he spends a good deal more on take-away food.

Widespread poverty is a largely untold story of Hong Kong. Were it not for subsidised public housing, where 40 per cent of Hong Kong residents live, conditions would be much worse. As it is, thousands of pensioners pick through garbage to make ends meet."

David Pilling, "Poverty blights the dream of Hong Kong", FT 17 mars

Kinas inhemska efterfrågan

Kina har under de senaste trettio åren haft en hög ekonomisk tillväxttakt. Den ökade produktionen har skett både för inhemsk konsumtion och för export. I hög grad har den följda tillväxtstrategin varit exportorienterad, i likhet med de Japans efterkrigsboom och de östasiatiska "tigerekonomierna" efter det.

Jag har skrivit om det där innan, 15 april, "Den ursprungliga ackumulationen i Kina". Om undertryckande av arbetarklassens rörelser och konsumtionskraft. Statsvetaren Xiaoming Huang (2005 s 89-91) kallar detta inslag i den kinesiska tillväxtstrategin för "marginalization of distributional demands", och det är ju ett fint uttryck för våldsam repression mot fria fackföreningar och arbetarrörelser som kräver ändrade arbetsförhållanden, högre löner, rättigheter osv. Huang (s 82) citerar en forskare Bienefeld som utpekade ett intressant inslag i den östasiatiska tillväxtstrategin som vissa kallat neo-merkantilism: "the competetive system comes close to incorporating the apparent 'absurdity' of mercantilist thought which saw the prosperity of the nation achieved through the poverty of its inhabitants". Den ekonomiska ojämlikheten har ökat drastiskt i Kina de senaste 30 åren. Och att den har ökat är väl knappast ett problem, med tanke på den skadliga egalitarismen (kombinerad med privilegier för de härskande) i det maoistiska systemet. Men hur den har ökat, och hur mycket den har ökat, det är ett problem! Faktiskt varnade år 2004 Världsbankens chef James Wolfensohn för att Kina var på väg att bli världens mest ojämlika land! (Croll 2006 s 312)

De klassrelaterade ojämlikheter och orättvisor som råder i Kina idag är knappast hållbara, eller åtminstone inte önskvärda. Sedan 2003 har också Folkrepublikens högst uppsatta ledare, president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiaobao allt mer betonat betydelsen av jämlikhet och rättvisa i Kinas utvecklingsprocess. Wen sade år 2004 i ett uppmärksammat tal: "The development process of many countries shows that during this stage, two developmental results may appear. In one scenario, a country successfully industrialises and modernises. In another, growing economic gaps and social tensions cause development to stagnate or even result in turmoil and depression." Det andra scenariot skulle kunna kallas det "sydamerikanska". Vi ser alltså hur sociala förhållanden och jämlikhet hänger ihop med ekonomiska förhållanden och tillväxt. (Vi kan kalla den insikten för politisk ekonomi.)

Enligt Kinaexperten Elisabeth Croll på LSE pågår idag en debatt i det kinesiska kommunistpartiets politbyrå (och utanför, förstås) mellan förespråkare av en fortsatt exportorienterad tillväxtstrategi, kontra en hemmamarknadsorienterad strategi. Vad innebär då en hemmamarknadsorienterad tillväxtstrategi i detta fallet, och vad har det med ojämlikhet och jämlikhet att göra?

Jo, om Kina ska föra en mer hemmamarknadsorienterad tillväxtstrategi, så måste förstås de egna medborgarnas efterfrågan stimuleras, de måste få mer köpkraft. Och för att detta ska skapa efterfrågan som ger en robust tillväxt för en ekonomi med sund struktur, så måste man också beakta de distributionspolitiska aspekterna: det skulle inte duga att bara öka de redan rikas köpkraft en massa, genom skattesänkningar eller liknande. Det skulle bara leda till ökad ojämlikhet, vilket är ett problem i sig, och efterfrågan på mer lyxbetonade produkter, vilket inte heller är Kinas industris starka sida. En sådan efterfråganökning skulle visserligen ge ökad efterfrågan på tjänster i landet och på byggindustrin, vilket skulle ge en bra keynesiansk multiplikatoreffekt, men än mer effektivt vore att fokusera sig på att öka köpkraften inte bara för de rika. Alltså, att (om politiskt möjligt - och det tror jag knappt att KKP anser att det är) mildra repressionen mot arbetarklassen, eller ge skattesänkningar eller subsidier, eller att skapa jobb i offentlig sektor (Ernst Wigforss, någon?).

De kinesiska ekonomerna Justin Yifu Lin (numera chefsekonom på Världsbanken), Fang Cai och Zhou Li föreslår just ett sådant egalitärt stimulansprogram i sin intressanta bok om den kinesiska tillväxten, The China Miracle.

I sammanhanget bör vi ha i åtanke att, all Kinahype i Väst till trots, 800 miljoner av Kinas medborgare fortfarande bor på landsbygden och är, med internationella mått mätt, i hög grad fattiga (jfr Wang 2008 s 10-12 och Croll 2006 om betydelsen av att inte överskatta mängden rika eller medelklass i Kina idag). Lin, Cai och Li (2003 s 275-281) konstaterar att faktiskt saknar hälften av Kinas 740 000 byar kranvatten. Om man skulle bygga ut infrastrukturen i landet och ge dessa ca 370 000 byar kranvatten med mera, skulle de också kunna efterfråga kylar, tvättmaskiner och liknande "consumer durables". Just inköpen av sådana varor, och den boom för dessa industrier som den nya efterfrågan och köpkraften förde med sig, var ju en viktig del av USA:s och Västeuropas ekonomiers "gyllene år" mellan 1950 och 1973, när vanliga medborgare fick råd med bilar, tv-apparater, tvättmaskiner, dammsugare och liknande varor. Lin, Cai och Li betonar en statsledd utbyggnad av infrastruktur på Kinas landsbygd, som skulle skapa jobb och genom multiplikatoreffekten en kraftigt ökad köpkraft och efterfrågan på landsbygden. "All the above activities will create a huge demand and the existing excess capacities in most industries will disappear" (s 280).

Jag tycker att det är ett väldigt intressant förslag. En sådan tillväxtstrategi för att lyfta upp landsbygden och få igång ekonomin där, är potentiellt en starkt positiv utveckling både för jämlikhet och social rättvisa, och en hållbar tillväxt i Kina. Strategiförslaget är inte heller helt fjärran från den politiska debatt som de styrande i Kina idag för, där Hu och Wen betonar betydelsen av att minska ojämlikheterna mellan stad och landsbygd för att skapa en mer hållbar tillväxt. Kanske är det ett (möjligt) skifte i tillväxtstrategi vi ser från de senaste trettio årens neo-merkantilistiska exportorienterade strategi.

---
Justin Yifu Lin, Fang Cai och Li, The China Miracle: Development Strategy and Economic Reform (Hong Kong: The Chinese University of Hong Kong Press, 2003, andra reviderade utgåvan)

Elisabeth Croll, China's New Consumers: Social Development and Domestic Demand (London/New York: Routledge, 2006)

Tidigare blogginlägg om Kinas tillväxt: "Arrighis senaste bok och att teorisera Kinas tillväxt", 25 maj. Och 15 april, "Den ursprungliga ackumulationen i Kina".

Xiaoming Huang, The Rise and Fall of the East Asian Growth System, 1951-2000 (RoutledgeCurzon, 2005)

Jing Wang, Brand New China: Advertising, Media and Commercial Culture (Harvard UP, 2008)

För en diskussion om huruvida Kinas BNP-tillväxttakt snart kommer att justeras nedåt till cirka 5-6 procent om året, se Financial Times Economists' Forum från i februari i år, som tar avstamp i en artikel av Ken Rogoff, "China may yet be the economy to lose sleep over".

Om lägre tillväxttakt av exporter i Kina i år, se Geoff Dyer, "China's trade surplus shrinks", Financial Times 10 juli 2008

Om valutakursen och inhemsk konsumtion kontra exporter som tillväxtlok, se Morris Goldstein & Nicholas Lardy, "China's currency needs to rise further", Financial Times 23 juli s 9

Om betydelsen av investeringar i infrastruktur för att skapa tillväxt i Indien idag, se en mycket bra artikel av Joe Leahy, "A passage through India", Financial Times 30 juni s 11

---
UPPDATERING 18 mars 2011
Michael Pettis, finansprofessor vid Beijing-universitetet, hade en intressant artikel om Kinas förändrande tillväxtmodelli FT häromdagen. Enligt Pettis låg hushållskonsumtionen som andel av BNP under 80-talet runt 50-52 procent, vilket är lågt men liknande andra exportorienterade asiatiska länder under motsvarande tillväxtfaser. År 2000 hade konsumtionsdelen sjunkit till 46 procent - "worrying" lågt, hävdar Pettis. År 2005 hade andelen sjunkit ytterligare, till "unprecedented" 40 procent. Sedan dess har, som jag konstaterade i detta ursprungliga inlägg i juli 2008, Kinas tillväxtstrategi åtminstone delvis svängt om till en större betoning på inhemsk konsumtion som en drivande kraft. Pettis hävdar att väldigt mycket dåliga investeringar gjorts under en tid av mycket låga räntor, och att nu när pengar måste omdirigeras till mer konsumtion så måste investeringstakten sjunka, vilket kommer sänka tillväxttakten.

Michael Pettis, "China must bridge the growth gap", FT 15 mars 2011, s 8

Uppdatering 4 april 2012
Michael Pettis, "China needs a new growth model, not a stimulus", FT 13 mars 2012

---
Uppdatering 5 november 2012
55 procent av BNP-ökningen i Kina i år -- de första tre kvartalen -- är driven av inhemsk konsumtion, rapporterar Economist. "If that pattern holds, China's growth this year will not be investment-led (let alone export-led), but consumption-led." Economists bloggare uppmärksammar också att Kinas tillväxtdata från förra året har reviderats och att enligt de nya beräkningarna inhemsk konsumtion stod för en majoritet -- 55,5 procent -- av BNP-tillväxten också år 2011. Om det fortsätter så här måste det allmänt accepterade "stylized fact" att Kinas tillväxt är export- och investeringsledd, revideras.
S.C., "China's consumer-led growth", Economist Free Exchange 20 oktober.

Arrighis senaste bok och att teoretisera Kinas tillväxt

Häromkvällen satt jag i trädgården och hängde löst med grannarna. Apropå Kina berättade en granne att DN någon dag innan hade inne en essä om Kinas tillväxt - grannen hade inte orkat läsa klart den, men han hade rivit ut den. När vi kvällen efter satt där igen, taggade för en flaska slivovice, hade han med sig urklippet och det visade sig att det är min kollega/samarbetspartner (så får jag kanske kalla honom nu, även om det känns lite pretentiöst) Ingemar Lindberg som skrivit den.

Ingemars artikel bygger på Giovanni Arrighis senaste bok Adam Smith in Beijing: Lineages of the Twenty-First Century (Verso, 2007) som jag sett fram emot mycket men som inte kommit till Göteborgs bibliotek än.

Ingemar Lindberg , "Historiens nya början", DN 18 maj

---

Jag hade tänkt att åka till Hong Kong & Guangdong i sommar för att studera urban och ekonomisk omvandling i regionen. Antagligen sätter pengabrist p för det. Vad jag hade tänkt att skriva utifrån den studien var i alla fall en slags ekonomisk-geografisk-sociologisk-flanörteoretisk analytisk essä om sydkinesisk kapitalism och rekordtillväxt, med influenser från 1960- och 70-talens Cambridgeskola inom nationalekonomin, Jing Wangs "capital structures space", David Harvey, Bruce Cumings, Alice Amsden, etc.

I detta blogginlägg fokuserar jag av naturliga skäl (ingen resa - inget flânerie!) på den ekonomiska aspekten. Frågan, som jag tänker mig att även Arrighi sysselsätter sig med i sin bok, är :

hur kan vi teoretiskt förklara Kinas tillväxt?

Jag tänker mig att en viktig del av den neoklassiska teorins stora styrka är att den är utpräglat teoretisk, den bygger på en generaliserande ansats som innebär att så fort vi beaktar ett nytt fall (case), så som ett land, en region eller en viss period, så kan vi välja den enkla vägen att rutinmässigt applicera standardteorin på detta fall. Det finns, och det hoppas jag på att fortlöpande kunna påvisa här på bloggen, en ofantlig massa bra ekonomisk forskning som inte är neoklassisk utan heterodox, politisk ekonomi etc, men heterodoxin lider av bristen: för få gemensamt accepterade standardantaganden, för lite möjlighet till förutsägelser på grundval av teorin, och rutinmässigt applicerande av teorin på nya fall.

Man kan tycka att det är tautologiskt att säga att heterodoxin lider av oenighet. Men just därför måste man röra sig bortom heterodoxi som ett negativt program och skapa ett konstruktivt program. (Om heterodoxin och eventuellt enande har bl a skrivits de senaste åren: Chang 2002, Colander 2003, Howard och King 2001, Lawson 2006, O'Hara 2007)

Kina är ett mycket lockande case för att jobba med / spekulera om möjligheterna till rutiniserande av PE, och försök med generaliserande och förutsägelser utifrån PE. Jag hade tänkt att ekonomiteoretiskt utgå från ett citat av den Cambridgeutbildade räven Edward J Nell, som nu för tiden är på en av ekonomimarxismens högborgar New School of Social Research i New York. Han skrev i en mycket bra essä från 1984:

”Ortodox ekonomi försöker visa att marknader allokerar bristande resurser enligt
relativ effektivitet; politisk ekonomi försöker visa att marknader distribuerar
inkomster enligt relativ makt.”

Med caset Kina skulle jag då jobba med ett perspektiv som betonar: ekonomin är politisk, fördelning, distributionskamp, investeringspolitik, kapitalbildning. Ett grovt förenklat orsaksschema:

Distributionskamp (plus semi-autonom diskursiv process á la Bo Stråth, Vivien Schmidt et al, men den skulle inte tas med i min essä) --> institutioner, effektiva eller inte --> tillväxttakten

Förutom de mer rent teoretiska influenserna från Nell och liknande ekonomer, är jag starkt influerad av de i mitt tycke mest övertygande analyserna av den starka tillväxten, nuvarande men framför allt tidigare, i andra östasiatiska länder: Japan, Sydkorea, Taiwan. Varje av dessa tre viktiga länder har en tung politisk-ekonomisk analys: Japan Chalmers Johnsons MITI and the Japanese Miracle (U of California P, 1982); Sydkorea Alice Amsdens Asia's Next Giant (Oxford U P, 1989); Taiwan Robert H Wades Governing the Market (Princeton U P, 1990). De jobbade inte utifrån Cambridgeteorin men jag tror att i mötet mellan Cambridgeteorin och statism/politisk ekonomi-skolan i Östasiendebatten - Johnson, Amsden, Wade et al - kommer något konstruktivt ut.

Något som Amsden, Wade-gänget visat är att staten ingripit oerhört mycket i ekonomin i Japan, Sydkorea och Taiwan under och före deras tillväxttoppar. Välutbildade och relativt icke-korrupta byråkratier administerade kapitalismen och styrde dessa länder till rikedom. Byråkratierna, eliter i hierarkiska samhällen, samarbetade nära med kapitalistklassen och gynnade medvetet kapitalisterna för att skapa tillväxt - arbetare offrades på tillväxtens altare. (Om detta se Atul Kohli, State-Directed Development, Cambridge U P, 2004). Med mängder av regleringar, statliga banker och företag, offentlig-privata samarbeten, deals för kapitalistklassen, osv styrde byråkratin och kapitalisterna tillsammans utvecklingen.

Det ska tilläggas att inrikespolitisk styrning inte var allt. Den internationella geopolitiska och ekonomiska tillväxten spelar alltid roll för tillväxttakter och ekonomiska prestationer i allmänhet. Vad gäller Östasien har Japans, Sydkoreas och Taiwans allianser med USA, och dessa länders geopolitiska betydelse för USA i det kalla kriget, spelat en stor roll! Stater kan gynna eller missgynna andra staters ekonomiska tillväxt genom handelspolitik, direkt bistånd med mera, och USA var minst sagt aktivt i Östasien under efterkrigsperioden och kalla kriget. - Om geopolitikens, antikommunismens och USA:s betydelse för tillväxten i Östasien, se Bruce Cumings nedan.

Alltså, återigen förenklat, två faktorer som varit helt avgörande för tillväxt i Östasien:
1. "utvecklingsstaten" - kompetenta, relativt icke-korrupta byråkratier inriktade på tillväxt
2. internationell kontext - geopolitik och stormakters agerande

Om dessa två faktorer (som förstås här är väldigt imprecist formulerade) var avgörande för tillväxten i Japan, Taiwan, Sydkorea (låt mig komma till ett mer aktuellt fall, Vietnam, senare), skulle man inte kunna anta att de är det även för Kina?

Invändning 1: Kina är kommunistiskt. EB: njae. En av de stora poängerna med det politisk ekonomi-perspektiv som jag förespråkat är att undkomma sådana reifierade kategorier.

Invändning 2: Kina är olikt de tidigare fallen på andra sätt. EB: jo, teorin måste modifieras och utvecklas. Det var ett sådant försök jag skulle vilja göra med min essä! (Om jag hade råd att åka till Hong Kong.)

Min idé är:
- Kina har sedan 1979 haft en strategi för tillväxt och integration med världsekonomin. Ekonomin var från början en planekonomi och i processen av övergång till kapitalism har byråkratin arbetat för en utveckling som förenar ekonomisk tillväxt med bevarad politisk makt för kommunistpartiet. Byråkratin har antagligen inte varit så högutbildad och icke-korrupt som t ex tidigare Japans, men faktorerna tillväxtstrategi med starka inslag av planering, och allians stat-kapitalistklassen har båda varit närvarande. Exempel på arbetarfientlig politik: vid Tiananmenprotesterna 1989 slog staten ner hårdare på de arbetarrörelser som deltog i protesterna, än på studentrörelserna (se Jack Gray, Rebellions and revolutions: China from the 1800s to 2000, Oxford U P). Antifacklig politik. Osv. Exempel på allians stat-kapital: "red capitalists"-diskussionen. (Om arbetarkamp i reformperiodens Kina, se Ching Kwan Lee, Against the Law: Labor Protests in China's Rustbelt and Sunbelt, U of California Press 2007, och Anita Chans arbeten, bl a "Globalization, China's Free (Read Bonded) Labor Market, and Chinese Trade Unions", Asia Pacific Business Review nr 3 2000.)
- Avgörande i Kinas omvandling har internationell politik varit - jfr Margaret MacMillan, Nixon and Mao: the week that changed the world, Random house, 2007.

--> Det finns likheter i Kinas nuvarande hög-tillväxtfas med Japans, Sydkoreas och Taiwans tidigare hög-tillväxtfaser.

--> En politisk ekonomi-approach som förenar Cambridgeskolans fokus på distributionskamp, investeringspolitik och kapitalbildning med utvecklingsstatsskolans analyser av staters betydelser och institutionalism á la Dani Rodrik, vore något att jobba på, för fallet Kina och för andra fall. (För institutionalistiskt perspektiv se Qian Yingyi, "How Reform Worked in China", i Rodrik (red) In Search of Prosperity, Princeton U P 2003, och Rodriks One Economics, Many Recipes, Princeton U P 2007)


Nu blir alltså denna essä antagligen inte skriven denna gång, även om jag säkerligen kommer återkomma till de här frågorna. Så länge klipper jag ihop några referenser och citat, som ett ofullbordat Benjaminskt ("jag har inget att säga, bara att visa" -Passagen-Werk) skelett till en essä:

---

Edward J Nell, “The Revival of Political Economy”, i Nell (red.) Growth, Profits and Property(Cambridge: C U P, 1984)
”Ortodox ekonomi försöker visa att marknader allokerar bristande resurser enligt relativ effektivitet; politisk ekonomi försöker visa att marknader distribuerar inkomster enligt relativ makt.”


UTVECKLINGSSTAT

Robert H Wade, Governing the Market (Princeton: P U P, 1990), s 165f:
”In Japan and Korea, the channeling of high savings through government-controlled banking systems has been a key instrument of industrial coordination. In Taiwan this has been less important, but not much less important. /.../ The banks have transferred funds from actual or potential customers to investors.” – statliga investerings-/lånefonder

Wade (s 301f):
Om Taiwan under efterkrigstiden: regeringen formade “social structure of investment”:
1) landreform hindrade filippinskt ojämlikhetsmönster.
2) staten reglerade finanssektorn så att ingen finanskapitalistklass kunde uppstå; man ville bara ha industrikapitalister.
3) staten reglerade/höll nere jordbruksprodukternas priser genom att hålla lönerna låga och kompenserade bönderna genom low input costs och att socialisera risker. Billig mat --> låga industriarbetarlöner --> höga industriprofiter. Antifacklig politik.
4) public enterprise sector, ”one of the biggest in the noncommunist world”

Robert Brenner, The Economics of Global Turbulence (London & New York: Verso, 2006), s 86 om Japan under efterkrigstiden:
”the state established a series of lending institutions of its own, notably the Export-Import Bank of Japan and the Japan Development Bank. Under the Fiscal Investment and Loan Program (FILP), the Ministry of Finance, in close collaboration with the Ministry of International Trade and Industry (MITI), funnelled money from the postal savings accounts maintained by households all over the country, through the Export-Import Bank and the Japan Development Bank, into favored industrial and infrastructural projects. Even as late as the 1970s, the FILP supplied nearly one-third of all bank loans made in Japan, and, over the postwar epoch as a whole, loans under FILP accounted for 15 to 20 per cent of the nation’s gross fixed-capital formation.
The state maintaned tight control of the credit market, with the goal of keeping interest rates low for the great manufacturing corporations.”
Staten tvingade fram högt hushållssparande, t ex genom konstgjort höga huspriser.

GEOPOLITISK KONTEXT

A G Frank (1996, cit av Jan Nederveen 2006 i Delanty (red) Europe and Asia Beyond East and West, Routledge):
”many big patterns in world history appear to transcend or persist despite all apparent alterations in the mode of production. It therefore cannot be the mode of production that determines overall development patterns. ... World history since 1500 may be less adequately defined by capitalism than by shifts in trade routes, centers of accumulation, and the existence/nonexistence and location of hegemonic power.”

Bruce Cumings, “The Origins and Development of the Northeast Asian Political Economy”, International Organization nr 1 1984

-----

Refererade texter om heterodoxin och enandet:

Chang Ha-joon. 2002. “Breaking the mould: an institutionalist political economy alternative to the neo-liberal theory of the market and the state”, Cambridge Journal of Economics 26:5

Colander, David. 2003. “Post Walrasian macroeconomics and heterodoxy: Thinking outside the heterodox box”, International Journal of Political Economy 33:2 s 68-81

Howard, M C och J E King. 2001. ”Where Marx was right: towards a more secure foundation for heterodox economics”, Cambridge Journal of Economics 25

Lawson, Tony. 2006. ”The nature of heterodox economics”, Cambridge Journal of Economics 30:4

O’Hara, Phillip Anthony. 2007. “Principles of institutional-evolutionary political economy – converging themes from the schools of heterodoxy“, Journal of Economic Issues 16:1 pp 1-43

Kinas intellektuella liv

Kina är förstås sen ett tiotal år sedan hetare än hett, på grund av landets spektakulära ekonomiska utveckling. Främst är det det ekonomiska som uppmärksammas, och så förstås det politiska - diktaturens agerande.

Men så smått har också intresset för kulturella och intellektuella aspekter ökat. Nu i veckan har jag hittat två nya texter om Kinas intellektuella liv.

Yongle Zhang har en väldigt intressant lång recension/essä i senaste numret av New Left Review, om en bokutgåva av den inflytelserika intellektuella tidskriften Dushu.

Och den brittiske populistiske thinktank-debattören Mark Leonard, känd för sin EU-optimism, har skrivit en egen bok om den kinesiska samtidens intellektuella liv: What does China think? (London: Fourth Estate, 2008). Jag har inte läst Leonards bok än men det blir nog till att läsa den. Så länge kan man läsa en artikel av Leonard som utgår från boken, i Prospect: "China's new intelligentsia".

Jag lägger apropå detta också upp två gamla recensioner som jag skrivit (år 2005) om två böcker om samma ämne och som säkerligen är klart bättre än vad Leonards är: Beijingfilosofen (och före detta Dushu-redaktören) Wang Huis China's New Order, och en antologi från Verso redigerad av kulturvetaren Wang Chaohua, One China, Many Paths.

För den som undrar varför jag utgår från att Leonards bok inte är särskilt bra - smaka på denna mening ur boken: "I had imagined that China's intellectual life consisted of a few unbending ideologues in the back rooms of the Communist party or the country's top universities."
Min fråga blir: hur ignorant måste man inte vara, för att utgå från att ett land med 1,3 miljarder invånare inte har några oberoende intellektuella? Hade Leonard läst någon av de två böckerna som jag recenserar nedan hade han inte behövt tro något så dumt.

-----------------------------------------------------------------------------------

Wang Hui: China's New Order. Society, Politics and Economics in Transition.Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2003

In the early morning of June 4, 1989, as I departed from Tiananmen Square in the company of the last group of my classmates, I felt nothing but anger and despair. For the greater part of 1990 I lived in the depths of the Quinling Mountains of central China, and that brief experience left a lasting and indelible impression on me - I suddenly realized how far my life in Beijing was from this other world. In the months and years that have followed, I have endeavored to create a link between these two worlds, and via this link to proceed to understand the events and the changes that we have gone through.

Wang Hui är professor vid Tsinghuauniversitetet i Beijing, och i två essäer samlade i China's New Order gör han ett ambitiöst försök att greppa de övergripande samhälleliga förändringar som skett i Kina sedan 1978 (Deng Xiaopings återkomst till makten och starten på liberaliseringen av landet) och 1989 (proteströrelsen). Wangs analys handlar, som antyds av hans i citatet ovan uttalade ambition, både om socioekonomiska förhållanden såsom utvecklingen av förhållandet mellan landsbygd och städer, om politik, inte minst välfärdspolitik, och om de intellektuella och deras diskussioner. Det brukar vara problematiskt med böcker som försöker röra sig på så omfattande olika samhälleliga nivåer och deras parallella utvecklingar, men Wang skriver ändå välstrukturerat i och med att han utgår från gemensamma orsaker till förändringar på de olika nivåerna: 1979 och den politiska och ekonomiska omsvängning som utgår från det året, och 4 juni 1989 och dess effekt på Kinas politiska och intellektuella liv.
I China's New Order bjuds läsaren också på en mycket pedagogisk introduktion till Wang Hui av översättaren till en av essäerna, professor Theodore Huters. Huters sätter in essäerna i sitt sammanhang, inte minst diskuterar han Kinas intellektuella liv under de senaste 25 åren, med grupperingar som "ny upplysning" under 1980-talet, cyniska postmodernister omfamnandes den nya kommersialismen, och den "nya vänster" som Wang anses tillhöra (själv avfärdar han beteckningen). Wang står alltså politiskt till vänster, och gör i skildringen av 1989 års rörelse en central distinktion mellan den statssocialistiska kommunismen, och en mer välfärdspolitisk inriktad ideologi som han själv står för. Wang är alltså motståndare till den kommunistiska staten, men också starkt kritisk till hur när efter 1978 ekonomin liberaliserats, det inte utformats någon motsvarande välfärdspolitik; detta är detta som Wang kallar Kinas nyliberalism.

Genomgången av den ekonomisk-politiska transformationen är tämligen grundläggande och därmed välbekant, men när Wang diskuterar de intellektuellas utveckling och diskussioner i Kina de senaste tjugo åren blir det desto mer nytt och intressant för åtminstone denne läsaren. Wang gör något tämligen ovanligt för intellektuella, nämligen framställer schematiskt hur diskussionerna gått, mer typiskt är ju annars att hävda hur väldigt komplexa de intellektuellas diskussioner är, att det inte är så lätt att periodisera dem, osv. Wang avskräcks inte av det, vilket gör hans framställning extra pedagogisk för någon som inte är tidigare bekant med hur diskussionen gått i Kina. Det är mycket intressant att få insyn i hur tongångarna gick åren efter massakern på Himmelska fridens torg, hur en omprövning av radikalismen pågick, hur diskussionen fortsatte efter 1993 med värdering av privatiseringsprocessen, diskussioner om civilsamhället, rättvisa och vad staten kan göra, humanism kontra postmodernism, och mer ekonomiska diskussioner efter 1997. Wang menar att efter bankkrisen 1997 vände hamnade studier av politisk ekonomi i fokus, med frågan om ekonomins funktionssätt och marknadens och kapitalismens relation till samhället, med inspiration från bl.a. Polanyi, Braudel och marxismen.

---
Förlagets sida om China's New Order finns här.

--------------------------------------------------------------------------

Wang Chaohua (red.): One China, Many Paths.London: Verso, 2003

Liksom Wang Huis bok som jag skrev om här häromdagen, handlar denna antologi om det kinesiska intellektuella livet efter 1989. Wang Chaohua studerade 2003 kinesisk litteratur och kultur på UCLA, och står för urvalet här av intervjuer med och texter av fjorton framträdande kinesiska intellektuella från "den andra reformperioden" - som den första räknas åren 1978-1989.

Hon har skrivit en mycket välskriven introduktion som tecknar bakgrundsbild av den allmänna samhälleliga utvecklingen, och de intellektuella debatterna, och uppmärksammar t.ex. den stora diskussionen som uppstod 1997 då He Quinglian gav ut China's Pitfall, som kritiserade hur moderniseringen förlöpte och fattigdomen som skapades, och den likaså stora diskussionen 2002 kring f.d. partikadern på landsbygden Li Changpings bok Telling the prime minister the truth, om de stora problemen med korruption i parti- och förvaltningsapparaten. Förutom introduktionen består boken av tretton kapitel som är intervjuer med eller texter av tretton intellektuella, och avslutningsvis en diskussion mellan tre deltagare i 1989-rörelsen om förloppet 1989, dess konsekvenser, och Kinas väg därefter.

Deltagarna är bl.a. Wang Hui, litteraturvetaren Chen Pingyuan, historikern Qin Hui, författarinnan Wang Anyi och cultural studies-professorn Wang Xiaoming. De kommer alltså från olika discipliner - merparten av deltagarna är akademiskt verksamma - och täcker även olika politiska ståndpunkter, från Wang Dans snarast nyliberala till t.ex. Wang Huis och Li Minqis vänsterradikalism. Så vitt jag kan bedöma har Wang Chaohua gjort ett mycket bra urval, åtminstone är merparten av texterna mycket intressanta, med perspektiv på bl.a. den kinesiska klasstrukturens utveckling sedan 1978, liberal och socialistisk kulturkritik, problem i statens och förvaltningens utveckling, och en del annat.

En text som jag verkligen vill lyfta fram är intervjun med historikern Qin Hui, som är otroligt bra, verkligen förebildlig för hur en intellektuell diskussion skall gå till. Qin är i sin forskning inriktad på landsbygden och bönderna i Kina, och i intervjun kombinerar han på ett briljant sätt sina akademiska sakkunskaper med den allmänna medborgerliga lust till diskussionsmässig intervention som väl kan sägas vara den intellektuelles kännetecken. Qin diskuterar bondegemenskap och civilsamhälle i ett månghundraårigt perspektiv, privatisering av land idag, inträdet i WTO och mycket annat, och hela tiden exceptionellt elegant. Ett exempel som ofelbart som exempel blir ytligt så här när man tar det ur sin kontext, men som jag tror ändå kan vara åskådligt, är när Qin i diskussionen av böndernas situation i Kina idag och hur landets sensationella ekonomiska utveckling bygger på utsugning av dem, drar en parallell till 1400-talets Europas "andra träldom" i veteexportens uppsvingstid.. Som ekonomisk historia-student suckar jag av glädje när jag stöter på något sådant. Intervjun är udda nog ihopklippt från tre olika källor, och säkerligen hårt redigerad även i övrigt, men dess brist på "autencitet" förtar inte dess kvalitet.

Även den avslutande diskussionen mellan tre av deltagarna i studentrörelsen 1989, som alla tre idag är aktiva vid nordamerikanska universitet, är värd att lyfta fram. Wang Dan, Li Minqi och Wang Chaohua är inte överens om mycket i onödan när de diskuterar frågor som huruvida 1989 kommer minnas som 1919 (4 maj, en start på något) eller som en motsvarighet till Europas 1848 och 1968 (kortvariga händelser). De diskuterar hur länge den nuvarande regimen kan hålla, hur ett kommande demokratiskt politiskt system bör utformas, hur motsvarande ekonomi bör utformas, om popkulturen hotar eller gynnar regimen, med mera. Kunnigt och välformulerat.

På det hela taget är One China, Many Paths en mycket bra bok som jag varmt rekommenderar.

Den ursprungliga ackumulationen i Kina

Lyssnar på en tretimmarssändning med Kinatema från P1:s arkiv på nätet. Göran Sommardahl karaktäriserar migrantarbetarna på ett intressant, och, tror jag, korrekt, sätt:

"- Göran Sommardahl, kan man ändå sammanfatta det så tror du att det är ändå de som är Kinas underklass?

- Det är de som står för vad man kallar den ursprungliga ackumulationen, det behövs såna som arbetar för låga löner för att kapitalismen ska ta fart, det är ju ett historiskt skede som funnits i många länder, så var det också i England under industrialiseringen, så tvingades ju bönder som inte kunde försörja sig på sina jordlotter fick ta arbeten i städerna. Och så är det också i Kina."
http://www.sr.se/cgi-bin/mall/index.asp?ProgramID=3107

Ett gammalt begrepp från Marx. Det tjugofjärde kapitlet i Kapitalets första band.
http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d107.htm#h126

Vad jag intresserar mig för här är det ekonomihistoriska faktumet att i alla länder som industrialiserats och blivit rika, så har de första generationerna av industriarbetare undertryckts och fått lida usla förhållanden, deras politiska rättigheter har undertryckts och deras förmåga att driva upp sina löner och öka sin konsumtionskraft har också undertryckts. Se förstås på det klassiska exemplet England under 1700- och 1800-talen. Se också hur domstolar behandlade arbetskonflikter i USA under 1800-talet, när de konsekvent motarbetade och olagligförklarade fackföreningar och arbetares agerande*. Se också på kvinnliga industriarbetares löner i Sverige fram till så sent som 1960- 70-talen. På industriarbetare i Sydkorea fram till 1990-talet; fram till dess var arbetarna i princip rättslösa och deras arbetsrättsliga och politiska arbete bemöttes av diktaturen med våld** - Princetonstatsvetaren Atul Kohli konstaterar att den sydkoreanska staten under perioden 1960-1993 verkligen var ett instrument för klassrepression, för politik som gynnade kapitalägarna***. Även i Japan fördes under industrialiseringen en medveten politik för att undertrycka arbetarklassens konsumtionskraft; pengarna kanaliserades istället till staten och de stora företagen och bankerna, som i en dirigisme-ekonomi styrdes till investeringar som skulle göra landet rikt snabbt (och det funkade).

Dagens lågbetalda arbetare i Kina - byggnadsarbetare, industriarbetare osv - kan man säga att de får bära detta kors, att deras konsumtionskraft undertrycks för "den ursprungliga ackumulationens" skull, att samhällets herrar ska ha pengarna/profiterna till annat?

Vi kan konstatera att det de senaste åren pågått en debatt om att Kinas valuta yuanen är undervärderad. (Även om den börjat flyta mer och stiga sedan i november 2007.) Det gör Kinas exportprodukter billigare. Men minskar kinesernas köpkraft, eftersom yuanens låga värdering gör att importer blir dyrare****.

Vi kan också konstatera att arbetarorganisationer som försöker starta oberoende av kommunistpartiet förtrycks i Kina idag. Oberoende fackföreningar gillar KKP inte. Vid Tiananmendemonstrationerna 1989 behandlades (enligt Jack Gray*****) av armén arbetarna med betydligt större brutalitet än vad studenterna fick utstå; arbetarnas uppror var mer riskfyllt för KKP.

Så - håller KKP medvetet nere arbetarklassens konsumtionskraft, för att pengarna enligt planen ska användas på annat sätt? Det verkar så. Och - kan vi kalla detta ursprunglig ackumulation? Kanske.


---------------------------------------------------------------------------

*Colleen Dunleavy har skrivit intressant om det, i Steinmo, Thelen, Longstreth (eds) Structuring Politics (Cambridge U P, 1992).
**Se Chun Soonok, They Are Not Machines (Burlington, VT: Ashgate, 2003)
***Kohli, State-Directed Development: Political Power and Industrialization in the Global Periphery (Cambridge U P, 2004)
****Peter Schiff, "China will eat our lunch", Newsweek 3 december 2007. http://www.newsweek.com/id/71991
*****Jack Gray, Rebellions and Revolutions: China from the 1800s to 2000 (Oxford U P, 2003)

Beijingbyggen

Beijing, oktober 2006. Byggnadsarbetare käkar lunch i ett

kvarter som håller på ett fullständigt byggas om (foto EB)

Beijing byggs om som bara attan inför OS i augusti. När jag var där i oktober 2006 märktes det redan: en massa revs eller var rivet och här och där såg man stora skyltar som gjorde reklam för kommande moderna byggen av internationella arkitekter.

Just det här med internationella arkitekters deltagande i ombygget inför OS - t ex så har ju stjärnan Rem Koolhaas byggt det spektakulära nya tv-tornet - pågår det en debatt om ur bojkottsynpunkt, just som med debatten om politikers deltagande i invigningen, och med idrottarnas deltagande i själva OS. Roman Hollenstein skrev om arkitekterna i Neue Zürcher Zeitung igår:

http://www.nzz.ch/nachrichten/kultur/aktuell/monumente_der_macht_1.709521.html

Se också om omflyttandet av boende i Beijing: Kristin Kupfer i Zeit oktober 2007
http://www.zeit.de/online/2007/41/olympia-ordnung

Och Zeits Kina-Feuilleton från förra sommaren:
http://www.zeit.de/2007/30/Peking_Mitte_der_Welt

Uppdatering, 9 maj.
Det har gjorts en dokumentär om byggandet av olympiastadion "fågelbot" i Beijing, och Die Welt och har skrivit om filmen och stadion denna veckan: Rainer Haubrich, "Warum Pekings Olympiastadion genial ist", Die Welt 6 maj. I Süddeutsche Zeitung ställer Gerhard Matzig frågan om huruvida Rem Koolhaas tv-torn i Beijing är en "ondskans byggnad" (SZ 3 maj).

Diskussionen om Beijings nya ansikte fortsätter.

Uppdatering, 11 juli.
Sign and Sight har skrivit en översikt över denna arkitektur-i-diktaturer-debatt, mycket intressant! Vi kan också konstatera att DN Kultur nu (sent omsider..) uppmärksammat debatten: Peder Alton, "Diktaturarkitektur", 6 juli. Även New Tork Times: Nicolai Ouroussoff, "In changing face of Beijing, a look at the new China", 13 juli.