New York Times har de senaste veckorna haft två intressanta reportage som från varsin del av inkomstfördelningen speglar hur perverst stark Kinas ekonomiska ojämlikhet har blivit.
Först hade de ett reportage om att det för singelmän i städerna är omöjligt att träffa en kvinna om de inte äger sina egna boenden - om de inte gör det ses de som fattiga losers. I en enkätundersökning med 32 000 tillfrågde, gjord av Chinese Research Association of Marriage and Family och All-China Women’s Federation, så uppger 70 procent av kvinnorna att de inte kan tänka sig att gifta sig med någon som inte äger ett hus, och 50 procent uppger att "financial considerations" är den enskilt viktigaste faktorn när de väljer en partner. NYT intervjuar en Wang Lin, en 28-årig college-utbildad försäkringsförsäljare, som därmed ligger illa till: han tjänar $900 i månaden, men att köpa en lägenhet i Beijing kostar $150 000.
Detta följdes upp i söndags med ett reportage om Beijings "mouse tribe", vilket är den lokala beteckningen på de fattiga som bor i bunkrar under staden. Det finns ett nätverk av bunkrar - skydd mot flygattacker - under staden, och myndigheterna har nu hyrt ut detta till privata hyresvärdar som hyr ut delar som lägenheter. NYT intervjuar Wang Xiuli som bor med sin man och 16-årige son där nere i en "lägenhet" för mindre än $80 i månaden; uppe i staden är den genomsnittliga hyran $450 i månaden och det har familjen inte råd med.
Andrew Jacobs, "For Many Chinese Men, No Deed Means No Dates", NYT 14 april
Edward Wong, "The Air-Raid-Shelter Apartments Under Beijing", NYT Magazine 22 april
Uppdatering 8 maj 2012
Changyong Rhee från Asian Development Bank varnar i FT för att den ökade ojämlikheten hotar hållbarheten i (öst-)Asiens tillväxt.
"Over the past 20 years, the gap between Asia’s rich and poor has widened so that the richest 1 per cent of Asian households now account for 6 per cent to 8 per cent of expenditure. Income inequality has widened in China, India and Indonesia, the countries that have powered the region’s economic growth. Taking developing Asia as a unit, the Gini coefficient – a common measure of inequality – has increased from 39 per cent to 46 per cent. Had it only remained stable, another 240m people would have escaped poverty.
More worrying still is the gap in opportunity. Children born to poor families can be 10 times more likely to die in infancy than infants from affluent households. Children from the poorest quintile are up to five times less likely to attend secondary school than wealthier peers, and up to 20 times less likely to attend university. This cuts their chances of career growth and economic security.
Widening inequality threatens the sustainability of Asian growth. /.../
The abundance of labour has depressed wages. Capital has benefited disproportionately from Asia’s growth. Between the mid-1990s and the mid-2000s, labour income as a percentage of manufacturing output fell from 48 per cent to 42 per cent in China and from 37 per cent to 22 per cent in India. Some regions, especially cities and coastal areas, were better able to respond to new opportunities and our analysis shows that in many Asian countries 30-50 per cent of income inequality is accounted for by geography alone."
Changyong Rhee, "Inequality threatens Asia growth miracle", FT 7 maj 2012
Uppdatering 3 juli 2012
Enligt FT Alphaville så har mainstream-uppfattningen om Kina i Väst svängt från bullish (optimism) till bearish (pessimism) i år. Försämrad demografisk struktur, stora löneökningar och kapitalflykt, en stor fastighetsbubbla och stora governance-problem (kleptokrati) är anledningarna. Varningen för att det kinesiska politiska systemet hämmar möjligheterna till en mer kvalitativ tillväxt överensstämmer för övrigt väldigt väl med vad Daron Acemoglu och James Robinson skriver i sin nya bok Why Nations Fail, som recenseras av Jared Diamond i New York Review of Books här.
Kate Mackenzie, "The China OMG moment", FT Alphaville 2 juli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar