Norsk lönebildning och jämställdheten

 

Norge har liksom Sverige ett lönebildningssystem som bygger på att industrins parter i varje avtalsrunda går först och sluter ett avtal för löneökningarna i sin sektor, och att parterna i de andra branscherna ska sluta avtal på samma kostnadsnivå. I Sverige kallas detta "märket", och i forskningslitteraturen kallas det för ett löneledarskapssystem, eftersom industrin agerar som löneledare (wage leader), eller för ett mönsterförhandlingssystem (pattern bargaining system), där industrin sätter "mönstret" för hela ekonomin. 

I Norge skapades systemet 1992 och i Sverige 1997 med Industriavtalet, men i båda länderna går systemet tillbaka till historiska förlagor, i det norska fallet framför allt nationalekonomen Odd Aukrusts analys från 1960-talet. [1] I båda länderna har systemet en mycket stark ställning i den offentliga debatten: statsvetarna Ines Wagner och Mari Teigen, båda verksamma vid Institutet för socialforskning i Oslo, säger i en artikel från 2022 att systemet är en helig ko i Norge, "the Norwegian public discourse presents pattern bargaining as a sacred feature for the sustainability and egalitarian nature of the Norwegian economy." [2]

Wagner och Teigen menar att tidigare forskning -- de refererar till forskning av Franz Traxler och Christian Lyhne Ibsen -- fokuserat på den koordinerade lönebildningens positiva effekter på löneåterhållsamhet och en sammanhållen lönestruktur, men inte utforskat systemens konsekvenser för ojämställdheten mellan kvinnor och män. De menar att den norska lönebildningsregimen -- och här förlägger de implicit den till 1960-talet snarare än 1992 -- utvecklades under en tid när enförsörjarfamiljen var norm (s. 489) och att principen att mansdominerade branscher går först och sätter normen, håller tillbaka förbättringar av jämställdheten.

I sin artikel analyserar de två Norges Offentliga Utredningar, NOU:er och alltså motsvarighet till Sveriges SOU:er. Den första är Equal Pay Commission från 2008 och den andra är Wage Formation Commission från 2013. De introducerar dessa två dokument så här:

"The Equal Pay Commission is the main government effort to collect research-based knowledge and assessment of equal-pay issues, while the Wage Formation Commission is the key reference point for all key actors in the labor market in relation to wage bargaining. It is, for example, consistently mentioned in the yearly policy statements of the LO. While the Equal Pay Commission was appointed to provide an overview of the differences between women's and men's pay and consider measures to reduce pay differences, the Wage Formation Commission was tasked with examining the system of wage formation and challenges in the Norwegian economy." (s. 491)

De två utredningarna var på viktiga sätt ganska olika: EPC bestod mest av akademiker från olika samhällsvetenskapliga discipliner, medan WFC var mer policynära och bestod dels av nationalekonomer, dels av representanter för facken, arbetsgivarna och staten. I enlighet med detta gjorde de också ganska olika analyser av ojämställdheten i den norska lönebildningen. 

Enligt EPC var roten till de bestående löneskillnaderna mellan kvinnor och män att kvinnor är koncentrerade till utbildning och sjukvård medan männen är koncentrerade till den privata sektorn och tekniska yrken. Detta medför, menar utredarna, en skillnad i status och lön. Kvinnodominerade yrken med en viss nivå av utbildning får lägre lön än mansdominerade yrken med samma utbildningsnivå. Utredningen pekade också på löneledarskapsmodellen som en begränsning, en anledning till att kvinnor i offentlig sektor på sistone (=sett från 2008) inte haft lika bra löneutveckling som män i privat sektor. (s. 493) Kvinnorna i offentlig sektor hade 1997 till 2005 i princip samma procentuella löneökning som män i privat sektor, men detta innebär ju också ett befästande av löneskillnaderna: “The pattern-bargaining model thus maintains and continues the pay differences that were there in the first place” (cit. 494. [3] Utredningen sa också så här:  “There is no systematic distortion of wage growth in favor of male-dominated bargaining areas, but the bargaining model is also unable to change relative wage differentials” (cit. 494). 

 

screenshot från Expressen.se, debattartikel av Kommunalarbetarförbundets 

dåvarande ledning, februari 2015.

Denna typ av diskussion känns så klart väl igen från den svenska debatten: man kan till exempel tänka på Kommunals appell i avtalsrörelsen 2015 att "dyrka upp lönelåset" och tillåta könsutjämnande extrasatsningar på kvinnolönerna, utöver "märket". Den norska utredningen kom också med ett liknande förslag: den uttryckte skepsis mot förhandlade extraökningar som skulle kunna leda till kompensationskrav från andra grupper och i förlängingen en löneinflationsspiral, och föreslog istället en särskilt anslagen pott pengar från regeringen om 3 miljarder kronor för att höja kvinnolönerna. Med andra ord ett liknande avsteg från lönebildningsmodellens princip, som den svenska regeringen 2015 använde för att höja lärarlönerna. (Summan var till och med samma, fast i svenska kronor istället för norska: tre miljarder kronor.) En sådan satsning skulle, refererar Wagner och Teigen den norska utredningen, "allow female-dominated professions to “catch up” while leaving the pattern-bargaining model in place." (s. 494)

Lönebildningsutredningen tillsattes 2013 för att utvärdera lönebildningen på den här sidan millennieskiftet. Utgångspunkten var att löneledarskapsmodellen skulle bevaras, och utredningen hade mandat att föreslå mindre reformer av denna. (s. 495) Utredningen menade att mycket av löneskillnaderna mellan könen berodde på att män och kvinnor jobbar i olika sektorer, och att dessa sektorer har olika kapacitet att betala lön, olika lønnsevne. Den refererade EPC:s argument att löneledarskapet i princip är genusneutralt, men återgav inte EPC:s relaterade poäng att systemet också konserverar könslöneskillnaderna. För att minska lönegapet föreslog utredningen att det skulle hanteras genom förhandlingar.

Politikerna -- statsminister Stoltenberg och LO:s ordförande -- avfärdade omedelbart EPC:s förslag om en klumpsumma för att minska löneskillnaderna. Detta skulle vara en illegitim statlig inblandning i lönebildningen, menade man, medan kvinnodominerade fackförbund som Unio fortfarande försvarade förslaget. (s. 496) Utfallet blev -- så vitt jag kan se -- inga reformer alls av lönebildningen, och i slutsatsdelen diskuterar Wagner och Teigen möjliga skäl till att systemet är så stabilt. De menar att målet om jämställdhet mellan könen i praktiken underordnas målet om samhällsekonomisk stabilitet -- för vilket löneledarskapssystemet anses centralt -- och att "there may exist a strong worry among key actors that changes in the wage formation system, typically considered fundamental to Norway's economic success, could lead to wage formation getting out of control." (s. 499)

referens

Ines Wagner och Mari Teigen (2022) "Egalitarian inequality: Gender equality and pattern bargaining", Gender, Work and Organization 29: 486-501.

fotnoter

[1] För en kritisk diskussion om denna historieskrivning, se Eivind Thomassen (2018), "Var Odd Aukrust frontfagsmodellens far?", Tidsskrift for samfunnsforskning 59: 329-348. Wagner och Teigen förklarar systemets historia så här: "Central to the Norwegian pattern-bargaining model, also called the Aukrust model (1977) or the wage-leadership model, is the distinction between tradable and non-tradable sectors. Tradable sectors, such as manufacturing and finance, sell most of their products on the world market and encounter foreign competition. Non-tradable sectors, such as health and education, which is equivalent to the public sector in Norway, consist of locally rendered services. During sectoral wage negotiations, a tradable sector or the male-dominated manufacturing sector bargains first. The wage outcome in this sector forms a norm for wage growth, which has a strong influence on wage-setting in the rest of the economy." (s. 489)

[2] Detta citat är från inledningen, s. 488. Adjektivet "sacred" används också i diskussionen (s. 496) och i slutsatserna: "pattern bargaining has status as a sacred policy." (s. 499)

[3] I kronor och ören innebär ju också samma procentuella ökning en större löneökning för de med högre lön. Det är därför lite oklart om löneskillnaderna i absoluta nivåer faktiskt ökade, vilket vore förenligt med följande beskrivning: "As a percentage, wage growth has been approximately the same for female- and male-dominated bargaining areas from 1997 to 2005." (s. 494)

Inkomstfördelningen i Norge på den här sidan millennieskiftet

Som jag har visat i mitt inlägg om toppinkomstandelarna av inkomster i Norden sedan 1980, så visar olika källor olika bilder: enligt fyra separata nationella studier så är Danmark landet med lägst toppercentilandel av inkomster före skatter och transfereringar; enligt World Inequality Database har Danmark högst andel.

För att förstå vad som händer behövs det noggranna studier som dokumenterar ojämlikhetsutvecklingens olika moment och processer. Glädjande nog finns en sådan studie för Norge åren 2001 till och med 2018: Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad och Arnstein Vestre rapport "Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre" från förra året.

I likhet med Aaberge et al (2020) och till skillnad från den officiella statistiken så tar Aaberge, Mogstad, Vestad och Vestre in företagsägares andel av icke utdelade vinster; till skillnad från både den officiella statistiken och den tidigare studien tar de också in värdet av boende för bostadsägare ("imputed rents") och kapitalvinster på bostäder och andra tillgångsklasser annat än aktier. De redovisar också ojämlikhet med eller utan hänsyn taget till värdet av offentliga tjänster!

De går grundligt till väga och börjar, efter introduktionen, med definitionen av vad "inkomst" är:

"En fullstendig analyse av fordelingen av inntekt før skatt (bruttoinntekt) burde i prinsippet inkludere alle former for inntekter – uavhengig av om inntekten brukes til konsum eller sparing, og uavhengig av hvordan den skattlegges. Et slikt omfattende inntektsbegrep ble foreslått av Haig (1921) og Simons (1938), som argumenterte for at en persons inntekt bør reflektere hvor mye vedkommende kan konsumere uten å tære på formuen." (s. 10)

I praktiken är sällan de källor som används i inkomstfördelningsstudier så omfattande i vad de mäter och fångar upp. Jag har klagat några gånger här på att studier som använder surveys ofta går förbi det uppenbara problemet med under-representation av de riktigt höga inkomsterna (vilket gör att man underskattar inkomsterna och inkomstojämlikheten). Men det finns också mer subtila bortfall: "En sentral svakhet ved skattemeldingene som kilde for måling av inntekt er underrapportering av kapitalinntekter, der selskapsinntekter som ikke betales som utbytte utgjør den viktigste komponenten." (s. 10) Aaberge et als studie visar att företagsintäkter som inte tagits ut genom utdelningar har ökat under år med skatt på utdelningar, och att jämförelser över tid utifrån skattedata kompliceras av sådana skillnader. De visar i ett diagram (2.1) att bara ungefär 85 procent av inkomsterna -- definierat med deras bredare inkomstmått -- år 2001 fångades upp av skattesystemets definition av inkomst, och bortfallet blev större och större ju längre upp i fördelningen man gick. För toppdecilen fångades bara 65 procent av av deras inkomster upp, och för toppercentilen bara 40 procent. År 2017 hade täckningsgraden minskat ytterligare: 75 procent överlag, 51-52 procent för toppdecilen, och 25-26 procent för toppdecilen.

Den empiriska diskussionen börjar med ett relativt enkelt mått: givet skattedata så som de är, hur ser andelarna av inkomsterna ut för toppdecilen, toppercentilen och topp-tusendelen? Toppdecilens andel av de skattade bruttoinkomsterna ökade från 30 procent år 2001 till 35 procent år 2018; topprocentens andel ökade från 10 procent till 15 procent. Figur 2.3 nedan visar Gini-koefficienten 2001-18, för ekvivalensjusterade hushåll. Denna har ökat med 5 procentenheter 2001-18, dvs 16 procent jämfört med startnivån. Diagrammet visar också ojämlikheten med tre alternativa mått om bruttointäkt: (a) mätt som i Aaberge et al (2020) som inkluderar privatägda delar av företag men inte värden på bostäder och bostadstjänster, (b) grundmåttet fast med inkomster från börsnoterade företag inkluderade som summan av utdelningar och värdestigning i aktier, och (c) bruttointäkter som i skattedata.

De går vidare med att diskutera utvecklingen i disponibel inkomst eller post-tax. Skillnaden i deras post-tax-inkomstbegrepp jämfört med det vanliga -- förutom skillnaderna som är en del av bruttodefinitionen som diskuterats ovan -- är hur skatten på aktieutdelningar mäts, hur arbetsgivaravgift och företagsskatt inkluderas för företagare och löntagare, och att kommunal egendomsskatt inkluderas. Ojämlikheten i disponibel inkomst, mätt med Gini-koefficienten, har ökat med 8 procentenheter mellan 2001 och 2018. Ginin ökade särskilt mycket före finanskrisen 2008, och igen 2013-2016.

De dekomponerar ojämlikheten i disponibel inkomst till sex komponenter: löner, egenföretagares inkomster, kapitalinkomster av två typer, offentliga transfereringar, och skatter. Figur 7 visar dekomponeringen. Det är fascinerande att se att lönernas bidrag till ojämlikheten minskade rejält 2003-04 och var låg 2004-2007, den tid som den totala Ginin ökade så mycket, medan egenföretagarinkomster ökade väldigt mycket där, medan också kapitalinkomsterna hade en starkt ökande trend. Både skatterna och transfereringarna var i princip lika omfördelande över hela perioden -- för Sverige gissar jag att vi istället hade sett en minskad omfördelning -- se Barth et al (2021) och Pareliussen et al (2018).

Lönedelen är den viktigaste komponenten av ojämlikheten, säger Aaberge et al, eftersom lönerna är den största kategorin av inkomster. "Ulikhetsbidraget fra selskapsinntekt er mer enn doblet i perioden, med en økning fra 7 til 17 prosentpoeng, og var særlig høyt i årene før finanskrisen (2006 og 2007). Resultatene viser at selskapsinntekter har et mye større bidrag til ulikhet enn inntektsandelen skulle tilsi. Dette skyldes at selskapsinntekter er mye mer konsentrert øverst i fordelingen av inntekt etter skatt enn de andre inntektskomponentene." (s. 21) Skatten är mer omfördelande än vad transfereringarna är. Hade man infört platt skatt på inkomster hade Ginin ökat med 3 procentenheter; anledningen till att skillnaden inte är större än vad den är, är att det norska skattesystemet är "sterkt regressivt øverst i inntektsfordelingen" (s. 22).

Om vi ser på de här komponenterna utifrån hur stor roll de spelar för intäkterna i olika delar av fördelningen. För den nedre halvan av fördelningen (genomsnitt åren 2006-2018) utgör löner runt 70 procent av inkomsterna, offentliga transfereringar ungefär 25 procent, och de andra posterna, nämligen bostadsintäkter och "andre eierinntekter" 3-4 procent. För percentilerna 90-95 är löner fortfarande en dominant del, runt 80 procent, medan transfereringar, aktieintäkter och andra intäkter är mycket små poster. Bostadsintäkter ger runt 10 procent. För den översta percentilen, borträknat den översta 0,1 procenten, utgör däremot lönerna bara ungefär 40 procent av inkomsterna, medan aktieinkomsterna är ungefär lika stora, 40-45 procent, och bostadsintäkterna och andra ägandeintäkter rundar av till 100. (s. 27)

Figur 2.11 visar inkomstutvecklingen år-för-år 2001 till 2018 för olika skikt av inkomstfördelningen. Det är fascinerande se hur volatila toppercentilens inkomster är: en otrolig stegring 2003-2007, men också ett otroligt djupt fall 2007-2008.

Kapitel 3 beskriver förmögenhetsojämlikheten. De fokuserar på nettoförmögenheten, alltså hushållens tillgångar minus deras skulder. Deras förmögenhetsmått skiljer sig från det i den officiella statistiken genom att mäta bostadsvärden mera marknadsmässigt, med hjälp av information från försäljningar och bostadsprisindex, kombinerat med taxeringsvärdena. (Metoden kommer från Eika et al 2020.) Förmögenhetsojämlikheten är -- som alltid -- högre än inkomstojämlikheten, men den ökar långsammare: Gini-koefficienten ökar med grundmåttet med 4,5 procentenheter 2001-2018, från 64,5 till 69. (s. 37) De gör också flera varianter på måttet. Den första är att mäta den verkliga toppen med siffror från finanstidskriften Kapital, som gör en lista över de 400 rikaste norrmännen. Denna justering ökar Ginin år 2018 från 69 till 72. Den tredje varianten som syns i diagram 3.1 är att värdera ägande i onoterade bolag utifrån deras intäkter kombinerat med en antagen avkastningskvot, i detta fall 4 procent. Avkastningskvoten är osäker och lär variera mellan olika typer av bolag, men Aaberge et al menar att "Resultatene viser likevel at formuesulikheten trolig er betydelig høyere enn det som
framkommer når verdien av unoterte selskaper måles med bokførte verdier." (s. 38)

De dekomponerar den totala förmögenhetsojämlikheten till nettoförmögenheternas beståndsdelar: bankkonton och liknande värden; finansiella tillgångar; bostäder och fast egendom; och skuld. Fast egendom gör det största bidraget till Ginin, ungefär +45 år 2018, medan de finansiella tillgångarna ger +15, banktillgångarna bara +10, och skulderna är utjämnande, -5, vilket betyder att de med större tillgångar också har större skulder. (s. 38) De finansiella tillgångarnas andel har ökat över tid, från 13 procentenheters bidrag till 18. Att bostäderna är det största bidraget beror inte på de är mest ojämlikt fördelade, utan helt enkelt på att de är den största posten i hushållens förmögenheter. 

Från 2001 till 2018 ökade den genomsnittliga förmögenheten för norska hushåll med 97 procent. Den nedre halvan av förmögenhetsfördelningen ökade bara sina förmögenheter med 20 procent, men percentilerna 50 till 90 ökade med 85 procent, 90-99:e percentilerna ökade förmögenheten med 106 procent, och topprocentens förmögenheter ökade med 117 procent. (s. 40) De stora ökningarna på bostadspriserna förklarar varför förmögenheterna vuxit så mycket snabbare än inkomsterna.

Kapitel 4 kartlägger skillnader mellan stad och land, eller närmare bestämt tre kategorier: (a) Oslo och Bærum, (b) de tre andra storstäderna Bergen, Stavanger och Trondheim, och (c) resten av landet. Oslo har en mer konjunkturberoende utveckling än de andra grupperna, och Oslos fördel mot de andra blir därmed störst i boom-perioderna 2004-2007 och 2014-2017. Vad gäller förmögenheterna har Oslo ett klart framsteg, som också ökar allra mest 2003-2007 och 2014-2017.

Kapitel 5 kartlägger fördelningen av skattebördan. Diagram 5.1 ger en fascinerande bild av hur mycket skatt folk i olika delar av fördelningen har betalat som en andel av sin inkomst. För den nedre hälften av fördelningen (orange linje), vad Piketty brukar kalla "upper middle class", alltså percentilerna 50 till 90 (ljusbrun linje), den översta decilen minus toppercentilen (mörkbrun linje), och så toppercentilen som är den nästan svarta linjen. För de tre första grupperna är skillnaderna vad man förväntar sig: den nedre halvan betalar lägst procent, och toppdecilen störst andel. Men toppercentilen avvek från detta "progressiva" mönster (i bemärkelsen progressiv beskattning) genom att både 2006-07 och 2014-2018 betala lägst procent i skatt! Just som Andreas Cervenka diskuterar för svensk del i Girig-Sverige, utifrån de låga skattesatserna på egenföretagarinkomster, på avkastning på aktier på ISK-konton med flera specialregler.

Kapitel 6 diskuterar de offentliga tjänsternas effekter på inkomstfördelningen. Att få gratis eller nära gratis barnomsorg eller sjukvård är förstås ingen inkomst i snäv bemärkelse, men är en starkt subventionerad konsumtion som påverkar hushållets levnadsstandard, och som även utgör en i realiteten ofrånkomlig pendang till att hushållen betalar (olika mycket) skatt. Aaberge, Mogstad, Vestad och Vestre talar om ett utvidgat inkomstbegrepp (utvidet inntekt) och visar att de offentliga tjänsterna utgör en större del av den utvidgade inkomsten för den lägre halvan av fördelen än för de övre grupperna. "For de nederste 20 prosentene av inntektsfordelingen utgjør kommunale tjenester i gjennomsnitt 21 prosent av utvidet inntekt og for topp 1-prosenten utgjør de rundt 1 prosent av utvidet inntekt." (s. 75) Gini-koefficienten reduceras med 2 procentenheter när de offentliga tjänsterna räknas in.

Kapitel 7 jämför utvecklingen i Norge och USA. Datat om USA hämtas från en rapport från Congressional Budget Office från 2021, The Distribution of Household Income, 2018. Över perioden 2001-2018 växte hushållens inkomster i genomsnitt med 25 procent i USA och med 50 procent i Norge. Den lägsta femtedelen av fördelningen hade faktiskt bättre inkomsttillväxt i USA (+35 procent) än i Norge (+21 procent), och toppercentilen hade bättre i Norge (+187 procent) än i USA (+45 procent). Inkomstfördelningen är dock jämnare i Norge; topprocenten får 13 procent av inkomsterna där mot 17 procent i USA. Norge har ett mer omfördelande skattesystem bland de lägsta 99 procenten, men mer regressivt för toppercentilen. Se diagram 7.3.

Däremot är den offentliga sektorns tjänster mer omfattande, ambitiösa och omfördelande i Norge än i USA.

I slutsatserna betonar de att inkomstojämlikheten ökat i Norge under 2000-talet: Gini-koefficienten med deras mer omfattane mått har ökat från 0,27 år 2001 till 0,35 år 2018. Detta beror både på stora brutto-inkomstökningar i toppen, och på regressiv beskattning i toppen.

Utifrån de stora problemen med att jämföra inkomstfördelningen i de nordiska länderna -- se inlägget om Barth et al (2021) och inlägget om skillnaderna i toppinkomstandelar i nationella studier och i World Inequality Database -- så är det väldigt hjälpsamt med en studie som presenterar ojämlikhetsestimaten steg för steg med olika metoder och tillägg. Det vore toppen med en motsvarande studie för Danmark, en för Finland och en för Sverige, så att man kunde bryta ner på ett mer precist sätt vilka skillnaderna är i inkomster och inkomstfördelning mellan länderna.

referens
Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad og Arnstein Vestre (2021) "Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre", Statistisk sentralbyrå Rapporter: 2021/33. Läs här.

Varför ser ojämlikheten (toppinkomstandelar) i Norden så olika ut med olika källor?

Hur har inkomstojämlikheten -- definierat som andelen som går till den procent som tjänar mest -- utvecklats i Norden de senaste fyrtio åren? För varje nordiskt land finns det en given utgångspunkt för att studera toppinkomstandelarna över tid: Atkinson och Sögaard (2016) för Danmark, Roikonen (2021) för Finland, Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) för Norge, och Roine och Waldenström (2008) för Sverige. Så här ser utvecklingen sedan 1980 ut enligt dessa fyra studier:

Här ser vi att den danska serien slutar 2010 och den svenska -- hämtad från Daniel Waldenströms hemsida, där han uppdaterat serierna från artikeln som publicerades 2008 -- 2013. Man kan då surfa in på World Inequality Database och få mer uppdaterade serier:

Här går alla serier till och med 2020. Men serierna är oroväckande olika de från originalstudierna. Hur kan skillnaderna vara så stora? Jag har gått in och kollat i serie-beskrivningarna. En första sak man kan tänka på är att 2018, 2019 och 2020 i alla fyra länder är extrapoleringar, alltså inga riktiga data. De mer substantiella skillnaderna mellan de två diagrammen är:

• Danmark har en väldigt platt trend enligt Atkinson och Sögaard, till och med en minskande trend ca 1980-1996. Men enligt WID.World ökar topprocentens andel rejält i Danmark under samma tid: från 6,8 procent 1980 till 9,6 procent 1996 och 10,5 procent 1997. Detta medan A & S anger 5,5 procent 1980 och 5,1 procent 1996 och 5,2 procent 1997.
• Sverige har en långsamt stigande nivå enligt Roine och Waldenström, från 4 procent 1980 till 6 procent under senare hälften av 1990-talet och början av 00-talet. Men enligt WID.World är nivån runt 7 procent 1980 och volatil under 80-talet med en jätteökning under 1990-talskrisen, från 7,8 procent 1992 till 11,5 procent 1995.
• Finland har skillnader, men inte lika stora som Danmark och Sverige.
• Norge har en peak 2000 i båda dataseten, men en 2006 (Skatteomläggningen) i AAM men 2008 i WID

Skillnader vad gäller nivåer och skillnader mellan länder:

• Enligt originalpublikationerna var ojämlikhetsordningen 2010 Norge – Finland – Sverige – Danmark. Enligt WID är ordningen  Norge – Danmark – Sverige – Finland. Danmark ser mycket mer ojämlikt ut enligt WID, medan Finland knappt ökat alls.
  

Varifrån kommer då skillnaderna?

Så här diskuteras källorna för den svenska toppinkomstandelen, pre-tax:

Summary of data construction by year (see source for details): 1980: interpolated survey + concept correction + tax data, 1981: survey + concept correction + tax data, 1982-1986: interpolated survey + concept correction + tax data, 1987: survey + concept correction + tax data, 1988-1991: interpolated survey + concept correction + tax data, 1992: survey + concept correction + tax data, 1993-1994: interpolated survey + concept correction + tax data, 1995: survey + concept correction + tax data, 1996-1999: interpolated survey + concept correction + tax data, 2000: survey + concept correction + tax data, 2001-2002: interpolated survey + concept correction + tax data, 2003-2013: survey + tax data, 2014-2018: extrapolated distribution using survey data, 2019-2020: extrapolated distribution. Before 1980, pretax income shares retropolated based on fiscal income: see source.

Före 1980 är nivåerna alltså extrapolerade utifrån Roine och Waldenströms serie, men splicade på den nivå som WID själva räknat fram för 1980, utifrån Roine och Waldenström men med någon korrigering för (a) survey, och (b) "concept correction". Som källor anger WID:

Roine, Jesper and Waldenström, Daniel (2010). Top Incomes in Sweden over the Twentieth Century; in Atkinson, A. B. and Piketty, T. (editors) Top Incomes: A Global Perspective, Oxford University Press, chapter 7. Series updated by the same authors.; Blanchet, Chancel and Gethin (2020), “Why is Europe less Unequal than the US?”; Updated by Morgan and Neef (2020), “Regional DINA update for Europe”; Updated by Morgan and Neef (2021), “2021 DINA Regional Update for Europe”; For long run series (full population), Chancel, L., Piketty, T. “Global Income Inequality 1820-2020: The Persistence and Mutation of Extreme Inequality” (2021)

Jag får alltså gå in i Blanchet, Chancel och Gethin (2020) och Morgan och Neef (2020, 2021) för att få en inblick i vad för korrigeringar som gjorts, som gör att WID:s bild ser såpass olika ut jämfört med de fyra nationella studierna.

Blanchet, Chancel och Gethin (2020) är en studie i Distributional National Accounts-inriktningen (DINA). DINA-approachen är känd inte minst för diskussionen om fördelningen efter skatter och bidrag, men jag är intresserad av pretax-fördelningen. Så här definierar BCG pretax income:

"Pretax income corresponds to income after the operation of social insurance systems, but before other types of redistribution. It is equal to factor income, plus pension benefits (17% of national income on average) and unemployment and disability benefits (1.7%), minus the social contributions that pay for them. Contributions and transfers are generally observed in survey data and can therefore be directly removed from or added to individual factor incomes." (s. 9)

Den statistiska enheten är en vuxen person (20 år eller äldre), och för gifta par delar de inkomsten 50-50 mellan de två personerna. Survey-mikrodatat de använder är för det första EU:s Statistics on Income and Living Conditions (EU-SILC) som gjorts årligen sedan 2004, och dess föregångare European Community Household Panel (ECHP) som finns för åren 1994-2001 för 13 västeuropeiska länder. Det andra survey-mikrodatat de använder är Luxembourg Income Study (LIS) som har harmoniserade mikrodata för 26 länder med en del data från 1970-talet, men för de flesta västeuropeiska länderna sedan 1985.

Så här förklarar Blanchet, Chancel och Gethin hur de går tillväga för att bygga serierna från dessa olika källor:

"First, we derive measures of household income inequality from survey microdata. Second, we train a machine learning algorithm to correct conceptual inconsistencies in survey tabulations. Third, we combine survey data with tax data to correct incomes at the top end of the distribution. Fourth, we combine external data sources with national accounts aggregates to distribute unreported national income components." (s. 12)

Proceduren beskrivs i mer detalj i tabell 2:

En grundläggande kommentar man kan göra angående min jämförelse mellan de två diagrammen i början av inlägget är att det inte är konstigt att ojämlikhetsnivåerna är olika i de två diagrammen. WID:s serier har inga ambitioner att reproducera nivåerna från skattedata-studierna; tvärtom så börjar ju WID med surveydata och använder därefter skattedata-studierna för att extrapolera bakåt från givna nivåer. Det gör också att det inte är så konstigt att Danmark går från lägst nivå i skattedata-diagrammet till snudd på högst nivå i WID-diagrammet.

Istället börjar de alltså från surveydatan: de menar att de har survey-data för både pre-tax och post-tax fördelningen för nästan alla länder sedan 2007, och för en längre period för några länder (säkert inklusive de nordiska). De omvandlar post-tax-skattningar i surveys till pre-tax-mått på ett intressant sätt:

"To tackle this prediction problem, we choose to rely on XGBoost (Chen and Guestrin, 2016), a state-of-the-art implementation of a standard, high-performing machine learning algorithm called boosted regression trees. The key idea behind our harmonization procedure is that while the income or consumption concepts we observe are different, they are also related. Using all the cases in which the income distribution is simultaneously observed for two different concepts, we can thus map the way they tend to relate to one another, and convert any source concept to our concept of interest. We provide a detailed overview of the method and results of this imputation procedure in appendix section 1.3. In particular, we show that this approach performs better than more naive ones, such as assuming a single correction coefficient by percentile." (s. 13)

De menar dock att denna procedur inte gör någon större skillnad, eftersom de flesta land-år har både pre-tax och post-tax-mått.

Steg tre är att kombinera surveys och skattedata. Surveys tenderar att missa de rikaste -- som inte vill svara på frågor om sina inkomster -- vilket gör att man underskattar ojämlikheten. (Se Blanchet, Flores och Morgan 2022.) Därför använder Blanchet, Chancel och Gethin "standard survey calibration methods" som justerar upp toppinkomsterna baserat på information från skattedata. Detta har en stor effekt: "Correcting survey-based estimates using top income shares derived from tax data has a large impact on our estimates of the income distribution, because surveys tend to significantly underestimate both the level of top income inequality and its rise since the 1980s in most European countries." (s. 14-15)

Det fjärde steget är alltså att i DINA-anda lägga till inkomst-komponenter som finns i BNP men sällan i inkomstfördelningsstudier: imputed rents (alltså den implicita inkomsten av en bostad som man inte betalar hyra för, eftersom man äger den) från bostäder som folk äger själva, företagsvinster som inte delats ut till aktieägare, och offentliga intäkter som produktskatter. För mina syften torde imputed rents vara den viktigaste faktorn, och den menar de att de täcker enkelt utifrån EU-SILC som inkluderar denna variabel. Utifrån information i EU-SILC så ut för de "a simple statistical matching procedure, using income as a continuous variable, to add imputed rents to the rest of our series".

Man blir ju väldigt nyfiken på hur vart och ett av de här stegen påverkar skattningarna av ojämlikheten. Jag hade gärna sett det för ett land i taget, men figur 1 visar i alla fall effekten för alla 26 europeiska länder i studien tagna tillsammans. För toppdecilens andel kan man jämföra den rosa linjen, som redovisar resultaten från EU-SILC, ECHP och LIS kombinerade, med den mörkröda linjen som korrigerar surveys utifrån skattedata. Skillnaden är remarkabel: med surveys finns det ingen trend alls från mitten av 1990-talet till 2017, medan med korrigering från skattedata ökar andelen frånrunt 32-33 procent i mitten av 90-talet till 35 procent 2017.

 En annan intressant jämförelse är den mellan BCG:s lite budget-DINA och en fullfjädrad DINA-beräkning. Figur Ib gör detta för Frankrike, med en jämförelse mellan BCG:s estimat och de som Garbinti, Goupille-Lebret och Piketty (2018) gjort.

Från detta går de vidare till resultatdiskussionen som handlar rätt mycket om skillnaderna i ojämlikhet mellan Europa -- och inom Europa jämförs norra, västra och östra Europa -- och USA, och varför dessa skillnader uppstår. Men det är ju inte vad jag är intresserad av här.

Jag går istället vidare med att kolla på Marc Morgan och Theresa Neefs "2020 DINA Update for Europe" (pdf). Morgan är Västeuropa-koordinator på World Inequality Lab i Paris, och Neef är Östeuropa-koordinator. Uppdateringarna för det senaste året kommer huvudsakligen från EU-SILC. För några få länder, framför allt Frankrike och Österrike, är uppdateringarna mer omfattande:

"Some country-based researchers are currently working on producing distributional national accounts for their countries at a greater level of detail and precision than the estimates of this update. Austria and France are the only two countries included in this update that have followed this strategy to date (see Table 1). The results for other countries should gradually come out over this academic year. These concern the cases of Belgium, Germany, Spain and Sweden. We expect that more countries will be added to this list over time. This is desirable as it will improve cross-country comparability." 

Tabell 1 sammanfattar uppdateringarna. Jag har bara klippt ut två fjärdedelar, men de visar i alla fall Danmark, Finland, Norge och Sverige. (s. 2)

Metodologin sammanfattar Morgan och Neef helt enkelt som BCG, alltså Blanchet, Flores och Morgan, som börjar med surveys och  gör justeringar i tre steg, först med skattedata, och sen med "missing income compnents". Morgan och Neefs studie ger alltså inga nya justeringar till datat i diagrammen ovan jämfört med BCG.

Stigande ojämlikhet i jämlika Norden

När jämförande mikrodata för inkomster kom i form av Luxembourg Income Study på 1980-talet, skriver nationalekonomerna Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen i ett bokkapitel, så bekräftades bilden av de nordiska länderna som särskilt jämlika, i detta fallet vad gällde inkomstfördelningen. Dessutom verkade de inte ha stigande ojämlikhet och inte stigande arbetslöshet, olikt andra rika länder.

Sedan 1990-talet har tre faktorer ökat ojämlikheten i Norden och andra länder, säger de. Ett, teknologisk förändring som minskat efterfrågan på lågutbildad arbetskraft. Två, ökad ekonomisk integration och framför allt "Kinachocken". Tre, en rad ekonomiska kriser, globalt framför allt 2008, men i Norden också i det tidiga 1990-talet för Finland och Sverige.

Forskningsfrågan bakom Barth, Moene och West Pedersens kapitel kan sägas vara: hur hanterade de nordiska länderna, med sin berömda sociala modell, utmaningen om en ökad ekonomisk ojämlikhet? Har de behållt en sammanpressad inkomststruktur? Har de fattiga missgynnats mindre av utvecklingen i Norden än i andra rika länder?* 

Diagram 6, inklistrad ovan, ger en första blick på ojämlikhetens nivå och förändring i jämförande perspektiv. Gini-koefficienten för disponibla inkomster var 1985 markerat jämn i Sverige -- lägst Gini bland de 14 länderna som jämförs här -- och även låg, om än inte lika låg, i Finland, Danmark och Norge. Ökningen i ojämlikheten vad gäller disponibel inkomst var störst i Sverige och minst i Danmark och Norge.

Diagram 7 bygger på nationella källor, inte harmoniserade med varandra, och därför redovisas där inte nivåer i ojämlikhet, utan bara trenden inom länderna varje tid: varje lands ojämlikhet jämförs med samma lands nivå år 1987. Norge har en jättespik 2005 som har att göra med en skatteomläggning det året**, men om vi bortser från den blippen så är två saker klara. Ett, alla länder har stigande ojämlikhet. Två, ojämlikheten har ökat mest i Sverige, och ungefär lika mycket i de andra tre länderna. I Sverige har Ginin ökat med 40-45 procent, i de andra tre länderna med 20-30 procent.

De använder också en intressant beräkning av Søgaard (2018) som kollar på hur mycket topprocentens inkomstandel av inkomsterna ökat, hur mycket det bidragit till en ökad Gini, och hur mycket Ginin ökat totalt. Søgaards data för de fyra länderna börjar mellan 1980 och 1986 beroende på land, och slutar mellan 2011 och 2015 beroende på land. Toppercentilens inkomstandel ökade med mellan 3,2 och 3,4 procentenheter i de fyra länderna, vilket ökade Gini-koefficienten med mellan 2,6 och 2,9 punkter. Men totalt sett ökade Gini-koeffecienten mellan 3,7 punkter (Norge) och 10,9 punkter (Sverige). I USA förklarar toppinkomstandelens förändring 6,6 av 7,7 punkters ökning i Ginin, visar Søgaard, men i Sverige alltså bara 2,6 av 10,9 punkter. Det mesta av den ökade ojämlikheten i Sverige handlar alltså om fördelningen inom de nedre 99 procenten av inkomstfördelningen -- jfr den dekomposition som Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) gjort för Norge över tid. 

För att utforska utvecklingen i mer detalj använder de mikrodata från LIS och från EU-SILC. EU-SILC är bara tillgänligt från 2004 och framåt, medan LIS mystiskt nog bara finns för Sverige till och med 2005. Tabell 3 visar Gini-koefficenten för hushåll 1995, 2004 och 2013 beräknat från mikrodata.

Enligt de här beräkningarna så hade Norge mest ojämlik fördelning 1995 med en gini på 23,1, detta att jämföra med 20,8 i Danmark, 21,0 i Finland och 21,3 i Sverige. År 2013 har Finland högst Gini med 25,5 medan de andra följer ganska nära på: Sverige 25,0, Danmark 24,5 och Norge 24,3. Ökningen i inkomstspridning bara mellan folk i åldern 30-59 år är ungefär lika stor som den i befolkningen i stort, vilket antyder att det inte är en förändrad demografi vad gäller ålder och hushållssammansättning som ökat ojämlikheten. (Jfr Pareliussen och Robling 2018.)

När de kollar på relativ fattigdom, mätt som att hushållet har mindre än 60 procent av medianinkomsten, så har den stått ganska stilla i Danmark, från 9,6 procent 1995 till 10,4 procent, och Norge, från 11,4 till 11,9 procent, men ökat ganska rejält i Finland från 7,1 till 12,9 procent, och Sverige, från 9,1 till 14,8 procent. (Tabell 4.) Även här visar de att mönstret håller även om man bara kollar på 30-59-åringar; snarast så blir mönstret ännu starkare då, med en ökning i Danmark och Norge, och mer än en fördubbling i Sverige.

På den andra av spektrumet finns de förmögna.

"To illustrate the head count measure of richness in the Nordic countries relative to others, we can use Forbes list of billionaires. It uses an implicit richness line of wealth equal to 1 billion USD. According to this measure, the US has 1.7 billionaires per million inhabitants, Denmark 0.9, Finland 0.9, Norway 2.0, Sweden 2.4. The head count measure of billionaires in other European countries is in the range of 0.5 to 1.3 per million inhabitants: For instance, Spain has 0.4, Italy 0.6, France, 0.7, UK 0.8 and Germany  1.2. So, compared to the rest of Europe there are more billionaires relative to the population in the Nordic countries." (s. 13)

Att Norge har många miljardärer är inte så konstigt med tanke på hur rikt landet är. Men det är slående att Sverige har mer än dubbelt så många dollarmiljardärer per capita än Danmark och Finland! Moene (2016) utforskar vidare den relativt stora mängden dollarmiljardärer i Sverige och Norge.

Tillbaka till den nedre delen av fördelningen. Diagram 8 visar hur stor del av sin tidigare lön som en arbetare med genomsnittlig lön får ut om han eller hon blir sjuk, arbetslös, eller pensionär. Det är alltså genomsnittet av de tre systemen, sjukförsäkring, a-kassa och pension. Vi ser att Sverige hade de generösaste nivåerna 1985 (runt 78 %), och tillsammans med Danmark haft störst nerskärningar till 2011, till ungefär 60 %. I Danmark har nivåerna gått från ca 66 % till ca 54 %. Norge har i princip haft en stabil nivå runt 75 %, medan Finland haft en liten minskning, från ca 64 % till ca 59 %.

Från annan forskning (Kuivalainen och Nelson 2012) vet vi att också socialbidragen blivit mindre generösa sedan 1980-talet. Politiker har varit oroat sig för att det varit för enkelt att få stöd av det offentliga utan att först ha uttömt möjligheterna att skaffa jobb. För Sverige har Ferrarini et al (2012, SOU) visat att det båe blivit svårare att kvalificera sig för socialt understöd, och att stödet blivit mindre generöst i pengar räknat om man väl kvalificerat sig. (Se också Nelson 2017.) Barth, Moene och West Pedersen menar att om vi tog in de bredare indikatorerna, så hade bilden från diagram 8 stått sig: Sverige har haft störst nerskärningar i välfärdsstatens ersättningssystem, och Norge har haft minst nerskärningar. Norge har inte haft någon så svår finanskris som den som Finland och Sverige hade i början av 1990-talet, och oljan gör att statsfinanserna varit starkast i Norge.

Den fackliga anslutningsgraden har minskat i alla fyra länder sedan 1980-talet, men mest i Sverige, där nivån var högst från början, över 80 procent. I Sverige minskade den till runt 65 procent år 2015, i pinricip samma nivå som Finland och Danmark, som dock började på lägre nivåer, runt 70 respektive 75 procent. Norge är en outlier i att nivån hela tiden varit mycket lägre, och att minskningen är mindre: runt 57 procent 1985, runt 53 procent 2015.

De går vidare med en dekomposition av Gini-koefficienten (som följer Lerman och Yitzhaki 1985) år 1995 och 2013 till de disponibla inkomsternas beståndsdelar: arbetsinkomster, kapitalinkomster, skatter, och socialförsäkringsinkomster. De finner att ökningen av inkomstspridningen i Danmark och Norge berodde på ökade löneskillnader, men i Finland och Sverige på minskad omfördelning. Att kapitalinkomsterna inte spelar mer roll i Finland och Sverige förvånar mig, med tanke på tidigare forskning om detta -- då undrar man ju om de hushållssurveys (från Luxembourg Income Study) som används i dekompositionen verkligen fångar upp kapitalinkomster på ett bra sätt? Barth et al anger att kapitalinkomsterna är ungefär 5 procent av hushållens inkomster enligt dessa surveys. (Tyvärr så diskuterar de inte LIS erkända problem med att fånga upp faktiska kapitalinkomster.)

Barth, Moene och West Pedersen går vidare med att diskutera löneskillnader. De redovisar utvecklingen för måttet P90/P10, alltså ration mellan lönen för löntagaren i den 90:e percentilen och lönen för löntagaren i den 10:e percentilen. Där hade Sverige 1985 en mycket mindre skillnad (ratio 1,95 ungefär) än Finland (ratio 2,50) men alla fyra länder har i någon mån konvergerat; 2013 hade Sverige minst skillnad med en retio på 2,30 medan de andra tre alla var runt 2,50. (s. 19)

I slutsatserna diskuterar Barth, Moene och West Pedersen relationerna mellan två centrala tendenser, en ökande brutto-inkomstojämlikhet och en minskad välfärdsstatlig generositet. De två tendenserna har antagligen förstärkt varandra (jfr Barth och Moene 2014), men fördelningen mellan de två har varit lite olika mellan länderna: i Danmark och Norge drevs den ökade ojämlikheten i disponibel inkomst mest av brutto-inkomsterna, men i Finland och Sverige mest av nerskärningar i välfärdsstaten. Varför hade då Finland och Sverige ett annorlunda politiskt mönster?

"Finland and Sweden came out of a severe crisis and leading politicians accepted the idea that their countries could not afford so generous welfare spending any longer. Their views gained support from considerable parts of the population. Decisive voter groups may have felt that they were lagging behind in the average income rise, and that they could not afford the high taxes needed for the high public spending. The voters may have felt that the welfare state came in competition with other pressing needs for higher disposable incomes. A more general decline among the social democratic parties may have added to this momentum." (s. 21)

De menar att trots de stoar utmaningarna, så kommer antagligen en nordisk modell att överleva. Dels så finns det kollektiv organisering med en tradition av solidariskt agerande för social sammanhållning, dels så finns det på individuell nivå ett utbrett socialt ethos av "consonance, cooperation and reciprocity " (s. 22) som kan stabilisera modellen.

Det är ett väldigt intressant kapitel som Barth, Moene och West Pedersen har skrivit, med mycket att tänka på. Jag tänker dock att det finns två brister som gör att det är svårt att få "hela bilden" här. Den ena är att jag saknar en källkritisk diskussion om hur heltäckande Luxembourg Income Study egentligen är för toppinkomsttagare och kapitalinkomster. Jag tror att bilden av den svenska utvecklingen skulle se annorlunda ut med ett fullständigare inkomstmått. Det vore här t ex intressant att jämföra resultaten för Sverige med LIS, med Birgitta Janssons resultat med registerdata för fem år mellan 1983 och 2010. Den andra saken som jag saknar är en diskussion om den ekonomiska strukturomvandlingen. Vad för jobb har skapats i de fyra länderna sedan 1980-talet och vilka jobb har försvunnit? Vad jobbar folk med? Både av allmänna skäl och utifrån den specifika litteraturen om jobbpolarisering och -uppgradering sedan 1970-80-talen, så tänker jag att det är helt avgörande för inkomstfördelningen vad för jobb som finns i ekonomin. En studie visar att finanssektorns expansion spelat en viktig roll för ökningen av löneojämlikheten i Frankrike på 1990-2000-talen; det är väl inte orimligt att tänka sig att något liknande hänt i Sverige, som ändå är ett nordeuropeiskt finanscentrum av visst format? Sverige hade den största ökningen i inkomstspridning av de fyra nordiska länderna, och har så vitt jag vet också den största finanssektorn av de fyra.*** Mer allmänt så skulle jag också vilja veta lite om industrisektorns nedgång i sysselsättning och tjänstesektorns uppgång: varierar dessa tendenser i styrka mellan de fyra länderna?

Referens
Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen (2021) "Rising inequality in the egalitarian Nordics", i Georg Fischer and Robert Strauss (red.), Europe’s income, wealth, consumption and inequality. Oxford University Press, 2021. Om boken, se här. Kapitlet finns i pre-print-version, som är den som jag läst, att ladda hem fritt här.

Fotnot
* De ger på s. 3-8 en rätt grundlig bakgrund för de nordiska länderna vad gäller BNP per capita, produktivitet, sysselsättning med mera. Intressant nog säger de i översikten över arbetsmarknadens institutioner följande: "The separate histories of wage bargaining in each country differ somewhat. It is rather parallel in Sweden and Norway with strong labour unions and employers’ associations, formed in the late 1800s and early 1900s, and with an export led wage coordination established during the crisis in the 1930s. The system has remained intact except for a short period after 1983 when Swedish employers withdrew from the central negotiations – just to recentralize the system a few years later." (s. 4) Att lönebildningen blev exportledd på 1930-talet är ju just vad jag problematiserar i min senaste artikel -- se här.

** Man höjde 2006 skatten på aktieutdelningar. Det gjorde att bolagen hade särskilt höga utdelningar 2005, och eftersom utdelningarna är ojämnt fördelade, ökade också ojämlikheten det året. Men inte varaktigt, som vi också ser i diagrammet. 

*** En studie från OECD, av Oliver Denk, visar (Tabell 2) att Gini-koefficienten år 2010 var 22,0 i Finland, 20,4 i Norge och 20,9 i Sverige. Utan finanssektorn vore siffrorna 21,7, 20,0 och 20,2. Inte riktigt stöd för min spekulation!

Klassrörlighet i Norge och USA 1850-1910

Ett viktigt begrepp i samhällsvetenskapen är "klass", som i "samhällsklass". Många samhällsvetare och historiker använder begreppet klass för att beskriva något som många människor har gemensamt -- i olika versioner, deras relation till produktionsmedlen, deras auktoritet på arbetsplatsen, deras utbildningsnivå, osv -- och som har implikationer för olika utfallsvariabler -- man kan tänka sig t ex vilket parti man röstar på, ens hälsa och livslängd, eller vilka teveprogram man föredrar. Under 2000-talet har några sociologer, med David Grusky vid Stanford och Kim Weeden vid Cornell i spetsen, argumenterat emot en traditionell klassanalys, som de kallar "big class" (typ arbetare, tjänstemän, kapitalägare), och istället talat för vikten av vad de kallar "mikroklasser", som typ är vilket yrke man har, så vitt jag kan se. Sociologerna Dave Griffiths, Paul S Lambert, Richard L Zijdeman, Marco HD van Leeuwen och Ineke Maas använder i en artikel från 2019 mikroklass-teorin (om man kan kalla det teori) i en analys av social rörlighet i Norge och USA 1850-1910, och de ramar in användningen av denna teori så här:

"A presumption of any measure of social class is that there are clear boundaries between classes that reflect important differences in social resources and in social outcomes, whilst there are few social differences between people who are within the same class. However, ‘big class’ schemes (i.e. those which define a small number of large social class categories) have been shown to depart from this presumption across a range of relevant measures (e.g. Prandy, 1990). Grusky and colleagues argue for a ‘new class map’, claiming that much smaller class categories are better able to effectively define shared and distinctive social experiences (Grusky et al., 2008; Jonsson et al., 2009; Weeden and Grusky, 2005, 2012). Their ‘microclass’ approach is designed to recognise large numbers of small social classes, the boundaries of which are largely defined by occupational institutionalisation. According to their advocates, the sociological theories and patterns that can be linked to microclasses are at least as substantial and interesting as are those linked to ‘big classes’." (s. 194)

Griffiths et al ska ju använda mikroklassmodellen för att analysera social rörlighet, och de menar att Grusky et al (2008) och Jonsson et al (2009) redan visat användbarheten för detta syfte. Jämfört med dessa tidigare studier så är det något nytt med Griffiths et als artikel att de studerar två historiska samhällen, industrialiserande. 

Tidigare forskning har visat stor social rörlighet i USA i slutet av 1800-talet-början av 1900-talet (Long och Ferrie 2013), och låg social rörlighet i Norge under samma period (Modalsli 2017). Dessa studier använde "big class"-begrepp. Blir resultaten andra om man kollar på mikroklasser?

För att testa detta använder Griffiths et al folkräkningarna i USA 1860. 1860, 1870, 1880, 1900 och 1910 -- för 1880 hela folkräkningen, för de andra åren samples om 1 % -- och folkräkningarna i Norge 1865, 1875 och 1900. De länkar fäder i USA 1850-70 till söner 1880, eller fäder 1880 till söner 1900-1910. I Norge länkar de huvudsakligen fäder 1865/1875 till söner 1900; i USA länkar de ungefär 29 000 fader-son-par, och i Norge 42 tusen sådana par. Tabell 2 visar mikroklass-schemat som de använder.

I Norge är de största mikroklasserna "ägare" (11 588 personer), "ship's offficers" (8 016 personer), snickare (joiners, 13 996 personer), jordbruksarbetare (11 911 personer), fiskare (32 497 personer), och så, överlägset störst, bönder som de har 238 774 av. Bilden är ganska lik i USA förutom att "ship's officers" är en mycjet mindre grupp där, att de har fler gruvarbetare, och att gruppen "other lower" arbetare är mycket större där, jag antar att det beror på otydligare titelbruk i de amerikanska folkräkningarna. 

Tabell 3 visar hur stor den sociala mobiliteten var beroende på vilken klassdefinition man använder, från makro till mikro. Bara ungefär en femtedel av sönerna i Norge bytte från arbetare till tjänsteman eller tvärtom; och hela 50 procent av männen i 1865-1875-länkningen var kvar i exakt samma mikroklass! Det är ju otroligt högt. I den senare länkningen, 1865/75-1900 var det i och för sig "bara" 33 procent, men också det är ju högt. I USA var andelarna liknande; min takeaway av tabellen är att Norge och USA ser väldigt lika ut.

 

De använder också mycket mer avancerade, regressionsbaserade mått. Slutsatserna från dessa är att "in the later 19th century social reproduction processes were mainly about occupations, rather than ‘big classes’, and that the separable influence of ‘big class’ boundaries (as also reported for contemporary data) may have developed at different points in different Western nations." (s. 204)

I slutsatserna säger de liknande att " our empirical results show that patterns of immobility linked to microclasses are a substantial part of the social reproduction regime in the period 1850–1910, and that accounting for microclasses leads to different conclusions about social reproduction patterns than when they are not used." (s. 206) De betonar också att mikroklass-immobiliteten verkligen var stark under industrialiseringen.

referens
Dave Griffiths, Paul S Lambert, Richard L Zijdeman, Marco HD van Leeuwen och Ineke Maas (2019 "Microclass immobility during industrialisation in the USA and Norway", Acta Sociologica, Vol. 62(2) 193–210. Läs här.

Kyrkan och välfärdsstaten i Skandinavien

Martin Luther (1483-1546) porträtterad av Lucas Cranach d.ä. 1529, bild via Wikipedia

Luther: att tacka för/klaga på för den nordiska välfärdsstaten?

De skandinaviska länderna är lutheranska sedan 1500-talet, och byggde ambitiösa -- vissa skulle säga "universella" -- välfärdsstater på 1900-talet. Ett samband? Historikerna Pirjo Markkola (verksam i Tammerfors) och Ingela K. Naumann (verksam i Edinburgh) menar i en inledning till ett specialnummer på detta tema från 2014 att så är fallet, även om den statsvetenskapliga forskningen om välfärdsstater inte insett det:

"This Special Issue of Journal of Church and State makes an important contribution to welfare state debate and theory by countering the idea, particularly common in political science–based welfare state analysis, of the irrelevance of religion in welfare state development in the Nordic countries." (s. 2)

Deras litteraturöversikt börjar effektivt:

"Early welfare state research in the 1970 sand 1980s was well attuned to the key role of religion in the formation of modern societies, and thus also modern welfare states, developing the thesis that Protestantism in the Nordic countries had facilitated secularization and thus allowed for the state to take over the field of welfare provision. The Nordic welfare states were, in this sense, Protestant welfare states. The more contentious relationships between church and state in countries with majoritarian Catholic populations had led to delayed or residual welfare state development in continental Europe" (s. 3)

Här hänvisar de till Arnold J. Heidenheimer (1983) och Peter Flora (1983). Med forskning av Esping-Andersen, Korpi, Steinmo, Baldwin med flera under 80- och 90-talen glömdes religionen bort, menar Markkola och Naumann, och fokus hamnade på materiella intressen och skiljelinjer som välfärdsstatens formativa faktorer. På 1990-talet reviderade Kees van Kersbergen denna sanning:

"In an important study, Kees van Kersbergen demonstrated how class was not the only formative dimension in European welfare states, but how religious ethics and values as represented by Christian Democratic parties had left clear marks on the structure and content of social insurance and welfare programs in several continental and southern European welfare states. Thus, one could speak of a distinct Christian Democratic welfare state regime. However, the focus of thesewelfare state analyses that included religion was on Social Catholicism or Catholic movements; the Christian Democratic welfare state was, in this sense, a Catholic welfare state. “Religion” in European comparative welfare state studies in the 1990s became equated with Catholicism, while the perceived wisdom persisted that Protestantism in its various forms, or other religions for that matter, had played no role in the formation and development of European welfare states." (s. 4)

Efter Kersbergen har en mer jämförande forskning tagit form med företrädare som Thomas Bahle (1995, 2009), Sigrun Kahl (2005, 2006) och Bäckström, Davie, Edgardh och Pettersson (red) (2010). Vad gäller de nordiska välfärdsstaterna har Tim Knudsen (Den nordiske protestantisme og velfærdsstaten, 2000); Uffe Østergaard (“Lutheranismen, danskheden og velfaerdsstaten”, 2003), Annette Leis (Den kyrkliga diakonins roll inom ramen för två välfärdssystem, 2004) och Pirjo Markkola själv utforskat kopplingarna mellan religion och välfärdsstat. Många i denna litteratur utgår från Rokkans gamla modell över politiska klyftor från 1960-talet, där inte bara klass utan också stat-kyrka (och landsbygd-stad) ingår. Religionen spelar roll på flera olika sätt i denna litteratur:

"Sigrun Kahl, for example, points out how European welfare regimes reflect differences between Catholic, Reformed, and Lutheran social doctrines. Others argue that the role of religion in the development of the Western welfare states is not just a question of doctrine influencing policies. In particular, Philip Manow, Kees van Kersbergen, Thomas Bahle, and others have emphasized the importance of the absence of a religious cleavage in Scandinavia and the role of consensual church-state relations in allowing the expansion of public social policies. It is thus the consensual character in the relationship between the Lutheran churches and the state in Northern Europe that first made it possible for a generous Social Democratic welfare state to develop." (s. 5)

Manow och van Kersbergen har byggt den mest avancerade modellen för att ta in kyrko-stat-relationerna i analysen av välfärdsstaters framväxt, men Markkola och Naumann invänder också att deras ramverk "suffers from a certain static or instrumental approach to history and from overgeneralization" (s. 6). Mer specifikt så menar de att aktörerna i Manow och van Kersbergers ramverk bara är statliga aktörer samt de ekonomiska (fackföreningar, företag osv.) medan historisk forskning visar att kyrkor och andra religiösa aktörer i Norden var aktiva i "welfare provision" -- här pekar de på forskning av Annette Leis, Elisabeth Christensen (2006) och Pirjo Markkola själv (2000) om diakonin. Forskning om religiösa effekter på välfärdsstaten kan alltså inte bara kolla på partipolitiken utan också på andra aktörer (ref. Naumann 2006, 2012). "As the articles in this collection illustrate, the Lutheran Church was an influential voice in society in the Nordic countries and clergy were actively engaged in public discourse." (s. 6) 

Alla artiklar i deras special issue "start from a broad understanding of politics and examine public debates and discourses, rather than strictly party politics" (s. 7), och studerar debatter i tidningar, brevväxling och enskilda publikationer för att "reconstruct the positions of religious actors". En annan viktig poäng är att 1980-talets välfärdsstatsforskning -- och Esping-Andersen är den centrala personen här -- i hög grad fokuserade på socialförsäkringarna, och inte på utbildning, socialpolitik eller familjepolitik, områden fär kyrkorna var mera aktiva. Ett tredje bidrag gentemot den tidigare litteraturen är att inte se "kyrkan" och "religionen" som en enkel, förenad aktör, utan tvärtom se skillnader mellan olika typer av religiösa aktörer. I detta inkluderas också skillnader mellan olika varianter av den lutheranska doktrinen.

Redaktörerna beskriver den nordiska religiös-politiska bakgrunden så här:

"Research on the Nordic welfare state and Lutheran churches has highlighted the long history of state churches and the crucial role of the church in the historical formation of local administrations. Moreover, attention has been paid to several central teachings in Lutheran theology, such as the doctrine of work as vocation and the doctrine of the two kingdoms, clearly emphasized by the so-called Lundensian school of theology since the 1920s. Work as vocation is related to the principle of full employment in the Nordic welfare policies. This has been pointed out by Dag Thorkildsen, but Pauli Kettunen also notes “everybody’s right to follow the moral norm that everybody ought to work.” The Lutheran doctrine of the two kingdoms maintains that God rules the world through two kingdoms: the spiritual kingdom (das geistliche Regiment) and the secular or worldly kingdom (das weltliche Regiment). The spiritual kingdom is ruled by gospel and the worldly kingdom by law. In the latter, state, legislation, compulsion, and punishment are necessary instruments to uphold justice and order. Possibly, the doctrine of the two kingdoms makes the Lutheran Church open, or accepting of state welfare. The role of this doctrine appears central in the Nordic understanding of the church-state relations; however, interpretations are by no means undisputed. Over the decades, theologians, politicians, and social scientists have drawn differing conclusions regarding the significance of the secular kingdom for the Lutheran doctrine." (s. 9)

Detta är ju en väldigt intressant och viktig debatt, och de pekar på Harald Hallén, pastor och socialdemokratisk riksdagsman i Sverige, som en religiös aktör som stöttade välfärdsstatens utbyggnad, medan den norska biskopen Eivind Berggrav var motsatsen, en religiös aktör som starkt motsatte sig välfärddsstaten, som han såg som en totalitär stat som underminerar moralen och tar monopol på uppgifter som hörde hemma hos familjerna. (Här hänvisar de till forskning av Aud V. Tønnessen  i detta specialnummer och annanstans och till Jørn Henrik Petersen, Klaus Petersen, och Nils Gunder Hansens bok I himlen således også på jorden? Kirkefolket om velfærdsstaten og det moderne samfund (2006), och till Petersen, Petersen och Kolstrup i detta specialnummer. Jfr också Petersen och Petersens artikel från 2013 om "kirkefolket", som jag bloggat om här.)

Markkola och Naumann pekar också på skillnader mellan de nordiska länderna. Thorkildsen ser Sverige och Finland som en del av den högkyrkliga traditionen, men Danmark och Norge som lågkyrkliga. Reformationen var mer direkt statskontrollerad i Danmark och Norge, medan kyrkan behöll mer självständighet i Sverige och Finland. 1700- och 1800-talens nya religiösa rörelser hade olika utveckling och förutsättingar ide olika länderna: i Norge gav Dissenters' Act 1845 rätt att bilda nya kristna kyrkor och 1891 total religiös frihet för kristna och judar, i Danmark gavs religionsfrihet stegvis efter grundlagen 1849, men i Sverige och Finland gick det långsammare. " In Sweden the long conformity to Lutheran tradition was loosened in 1860 when the first Dissenters’ Act was passed, but full freedom of religion was not granted until 1951." (s. 11) Att utvecklingen mot religionsfrihet var långsammare i Sverige och Finland kopplar Markkola och Naumann till kyrkans högkyrkliga natur i dessa lädner, och de menar med Thorkildsen att Svenska kyrkan var den som var mest skeptisk mot "revivalism" och att just därför frikyrkorna blev allra starkast i Sverige, och polariseringen mellan dem och statskyrkan allra kraftigast.

 

Naumanns egen artikel i specialnumret börjar kraftfullt:

"What does religion have to do with the Swedish welfare state? “Nothing” has been the established view among social scientists. “Everything” has been the response by some scholars in recent years. Social scientists maintain that the Swedish welfare state is, in essence, a Social Democratic welfare state, its comprehensive and generous welfare provision mirroring the principles and politics of Social Democracy, which was long the dominant political force in modern Sweden. If concerned with religion at all, researchers have pointed to the absence of religious cleavages in Swedish party politics and thus their irrelevance for welfare state development." (s. 36, ref till den sista meningen är John D. Stephens 1979 och Kaspersen och Lindvall 2008)

Så här beskriver hon Esping-Andersens tes, och  hennes beskrivning pekar nog på något problematiskt i E-A med efterföljares approach:

"According to this account, core features of Swedish welfare—universalism, an emphasis on equality and public social service provision—reflect the interests and redistributive aims of the labor movement and the Social Democratic Party’s ability to forge class alliances." (s. 37)

Vad jag ser som problemet med Esping-Andersens tes här är kanske inte bristen på kyrka per se, utan på problemet när man ser socialdemokratin som en alltför homogen aktör över tid och "universalism" blir ett slags buzzword och sammanfattning för socialdemokratins (homogena) historiska strävan. Det blir ett slags teleologi med "universalism" som slutstation, snarare än "universalism" som en efterhandskonstruktion som beskriver vissa drag som utvecklats på 1930-talen och efterkrigstiden. Detta tycker jag nog att Klas Åmark rätt elegant redan dekonstruerat i sin bok Hundra år av välfärdspolitik från 2005, som snarare arbetar inifrån E-A-paradigmet än från ett kyrkoperspektiv. [1] I alla fall, så går Naumann vidare med att sammanfatta kritiken mot "the Social Democratic thesis" på ett mycket intresseväckande sätt:

"Political scientist Tim Knudsen, for example, argues that the Lutheran Church was centrally involved in creating this homogeneity in linguistic and religious terms. Further, he identifies how the historic institutional and administrative structures developed by the Lutheran state church provided a fundamental precondition for the universal welfare state. Particularly in the figure of the local pastor, who took on both secular and spiritual functions in the agrarian communities, a link between state and society was created and a basis laid for the development of the expectation that the state should be responsible for social welfare. Historian Uffe Østergård goes even further still, maintaining that there is a strong ideological link between the Social Democratic policy visions and Lutheranism in Nordic countries. He argues that the focus on full employment and on social security for all, characteristic of the Nordic welfare states, mirror two central ideas in Lutheranism: daily work as the fulfillment of God’s vocation and a “priesthood of all believers,” the latter promoting a culture of equality where large social differences become unacceptable. The Nordic welfare state, according to Østergård, is de facto a “Lutheran welfare state” based on “secularized Lutheranism.”" (s. 37-38)

Spontant blir jag väldigt skeptisk mot både Knudsens och Østergårds argument som de presenteras här. Knudsens argument, eftersom de skandinaviska länderna var lutheranska i 400 år utan att utveckla en välfärdsstat. De välfärdstjänster som förmedlades delvis genom kyrkan på 1800-talet, eller åtminstone med den lokala prästen eller kyrkoherden som en inflytelserik person, var i ett jämförande perspektiv inte särskilt ambitiösa, och med tanke på kyrkans makt i Sverige, så hade de kunnat bygga en mer ambitiös välfärdsstat om de hade velat -- men det gjorde de inte. Välfärdsstaten byggdes inte förrän med en start på 1910-talet och mer ambitiöst från och med 1930-talet, vilket sammanfaller med ett ökat folkligt inflytande på politiken och arbetarklassens rösträtt -- inte med någon förändring i kyrkans roll (annat än ett minskat kyrkligt inflytande). Att förklara en förändring (välfärdsstatens uppkomst) med en konstant (en inflytelserik kyrka sedan 400 år) verkar metodologiskt problematiskt, minst sagt.

Gentemot Østergård handlar min skepsis mot det refererade resonemanget framför allt om att det missar frågan: vad är det som är distinkt med en socialdemokratisk välfärdsmodell? Är det att folk lönearbetar? Nej, folk lönearbetar i alla länder i världen. Att det lönearbetats i den socialdemokratiska välfärdsmodellen framstår inte som så intressant att förklara, och användningen av tvångsarbete under 1800-talet (se också Rahikainens mycket intressanta revisionistiska artikel) visar på den viktiga skillnaden mellan arbetets reglering och förhållanden på 1800-talet (stark kyrka, svag arbetarrrörelse) och 1900-talet (mellan-stark kyrka, stark arbetarrörelse): denna skillnad är mer intressant att förklara än vad förekomsten av hög sysselsättningsgrad i sig är. Att uppnå full sysselsättning genom tvångsarbete för jordlösa framstår inte som socialdemokratisk politik i Esping-Andersens anda. Inte heller vad gäller jämlikhet framstår Østergårds argument som övertygande: om kyrkan var så egalitär i Norden, varför hade då Sverige (inkomster, förmögenhet), Norge och Danmark extremt hög ojämlikhet i inkomster och ägande i slutet av 1800-talet? Det tycker jag inte tyder på "a culture of equality where large social differences become unacceptable".

Naumann konstaterar också att Knutsen och Østergård har ovanligt radikala tolkningar av lutheranismens betydelse för de skandinaviska välfärdsstaten. Mer moderata argument görs av historiker som bygger på Rokkan-traditionen, där kyrka--stat-relationen som sagt är en av politikens grundläggande skiljelinjer:

"For example, Sigrun Kahl points to the indirect influence of the Lutheran ethical doctrine that led the Lutheran Church to accept the development of poor relief and early welfare state programs. In the same vein, Philip Manow and Kees van Kersbergen, while describing the absence of religious conflict in Swedish party politics, emphasize the positive contribution of the Lutheran Church to the development of the Swedish welfare state by not opposing, or even welcoming, the introduction of state welfare. And Thomas Bahle more specifically relates the extensive public service provision in the Swedish welfare state to the nonconflictual and consensual nature of church-state relations in Sweden." (s. 39)

Detta perspektiv är inte ömsesidgt uteslutande i förhållande till "the Social Democratic thesis", men lägger till religionen och kyrkans roll i politiken. Naumann säger att vi förutom en "socialdemokratisk klassallians" (Esping-Andersen) kanske också borde tala, i en svensk kontext om en "stat-kyrka-allians" eller till och med en "socialdemokratisk stat-kyrka-allians". Varför skulle då en sådan konsensussituation ha uppstått?

"such relations are not self-evident with a Social Democratic government. In fact, Swedish Social Democracy was closely linked to the social movements that opposed the “ancient regime,” including the Swedish Church, and harbored strong antireligious and anticlerical sentiments. [17, ref Olsson 1993; Claesson 2004; Tingsten 1941.] Many Lutheran clerics were no less critical of Social Democracy and its vision of modern society. [18, ref Sören Ekström 2003; Karl J. Höjer 1952.] Thus, strong tensions between the government and the  Lutheran Church could have been expected when the Social Democratic Party (SAP) became a leading political force. Why, then, was there not more open conflict? How did the SAP government and the Lutheran Church negotiate their relationship?" (s. 39-40)

Så elegant presenterar Naumann sina forskningsfrågor. För att besvara frågorna zommar hon in på 1900-talets första decennier och framför allt 1920-30-talen, som hon högst rimligt betecknar "a formative phase in Swedish welfare state history": inte perioden när välfärdsstaten verkligen byggdes ut (det skedde mer efter andra världskriget) men när politiska skiljelinjer drogs, allmän rösträtt implementerades, och SAP-bondeförbundet-alliansen byggdes. Naumann arbetar i Rokkans tradition, säger hon, men vill revidera den på två sätt. Först, genom att visa att relationen mellan kyrka och stat i Sverige under välfärdsstatens uppbyggnadsfas inte var så konsensusinriktad som rokkanianer sagt (Bäckström 2000; Bahle; Manow och van Kersbergen 2009), utan snarare "a period of strong contention". Och för det andra, genom att visa hur skiljelinjerna efter klass och religion ömsesidigt påverkade varandra. Metoden är en "process-oriented historical approach" vilket låter högst rimligt för att undersöka kyrkans betydelse, och kanske inte helt olikt Petersen och Petersens studie av Danmark under efterkrigstiden.

Under 1800-talets andra halva fick frikyrkorna starkt fäste i Sverige, och den högkyrkliga Svenska kyrkan var starkt motsatt frikykorna. Denna religiösa skiljelinje (cleavage i Rokkans terminologi) påverkade också svensk politik: 1910 tillhörde 22 procent av riksdagsmännen en frikyrka. Naumann pekar på att förutsättningarna för konsensus mellan politik och kyrka de facto var dåliga vid 1900-talets början.

"A consensus would come relatively easily between the government and the church when both recruited from the same national elite and both supported the same social order, as was the case during most of post-reformatory history in Sweden. However, it is a bit less obvious in a situation when, in effect, the usurpers—those that want to overthrow the old order—take over the house, as was the case when the Liberals and SAP came into power in the early twentieth century." (s. 42) [2]

Kaspersen och Lindvall (2008) menar att religionens roll vis-a-vis välfärdsstatens uppbyggnad desarmerades genom att kommunreformen 1862 tog ifrån socknarna plikterna om fattigvård och skola, vilket under 1900-talet främjade tillväxten av en välfärdsstat. Gentemot detta pekar Naumann på att kommunernas skolstyrelser fortfarande i början av 1900-talet alltid leddes av kyrkoherden, eftersom den kristna utbildningen sågs som en central roll för skolan. (s. 43) Också inom sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg var kyrkan och religiösa organisationer, framför allt diakonin, aktiva in på 1900-talet, och t o m i ökande grad. 1940 tillhandahölls bara 7 procent av barnomsorgen av staten, med resterande 93 procent av privata initiativ, ofta religiösa sådana. På dessa områden hade politikerna dock ökande ambitioner på 1930-talet, vilket ledde till konflikter mellan dem och kyrkan. Statsvetaren Karen Anderson, verksam i Dublin, har en lite annan tolkning: hon menar att kyrkan under 1800-talets andra hälft blev allt mer kritisk mot välfärdspolitik och bara accepterade socialpolitiken vid 1900-talets början, vid vilken tidpunkt liberaler och socialdemokrater redan börjat "äga frågan" om socialpolitiken. Naumann är inte helt övertygad av denna tolkning: hon menar att kyrkan ännu hade en mycket stark position i samhället vid 1800-talets slut och hade kunnat göra mer om de ville, men att problemet för dem snarare var att kyrkan var en så heterogen aktör, med olika åsikter och attityder vis-a-vis politiken.

Det tidiga 1900-talet var en spräcklig tid vad gäller välfärdsprogram i Sverige. "The existing social
insurances and social policies were rudimentary and in many respects still a continuation of the poor law tradition." (ref. Åmark 2005; Olsson 1993) Inom Svenska kyrkan var attityderna till ökande välfärdsstatliga åtgärder och utgifter mycket skiftande. Så här beskriver Naumann polariseringen mellan frikyrkor och statskyrkan vid 1900-talets början vad gäller politik och välfärdsstat:

"It was predominantly laypeople who were active in the free churches of the nineteenth century, challenging both the hierarchies of the Lutheran Church as well as the political order of traditional society with its estates. Religious revivalism, therefore, not only led to claims for religious freedom but also demands for political freedom such as the right to assembly. The Swedish Church was, from the outset, hostile toward Pietists and to the emergence of free churches. According to Thorkildsen, the Swedish Lutheran Church was a High Church, a conservative, orthodox church that did not tolerate individualistic, revivalist tendencies in the parishes. Many Lutheran clerics tended to align themselves with political conservatism and the attempt to preserve the traditional social order, though some showed more social interest. /.../ the Swedish Church’s generally conservative stance fuelled the ongoing alienation of parts of the population from official Lutheranism, and the church’s reaction to religious revivalism caused strong polarization between the official state church and the free churches." (s. 47)

Frikyrkornas perspektiv på samhället var särskilt förenligt med liberala perspektiv, i opposition till såväl konservatismen som socialismen, och Naumann menar att

"The free churches attracted upwardly striving social groups in particular, such as shop clerks and craftsmen, both in rural and urban settings, who were important in the formation of a modern middle class. But some revivalist associations, for example the Salvation Army, were particularly popular with the urban working class." (s. 48, red Sidenvall och Thorkildsen)

Den kulturmiljö som frikyrkor och nykterhetsrörelse skapade, med betoning på disciplin, arbete, nykterhet och enkelhet, gynnade också arbetarrörelsens tillväxt. (ref Olsson 1993; Therborn 1989; Thorkildsen; Stråth.) Denna miljö främjade dock även liberalerna och i någon mån Bondeförbundet. Attityderna till statskyrkan i SAP var kluvna. En del såg statskyrkans representanter som klassfiender, medan andra ville tona ner konflikten mellan kyrka och stat; Naumann lyfter fram de ledande kyrkopolitikerna Arthur Engberg och Harald Hallén som exempel på de två hållningarna. Engberg var starkt kritisk mot statskyrkan och ville skilja på kyrka och stat, och var uppvuxen med en far som var baptist; själv var Engberg influerad av marxismen. Med åldern blev han mindre avfärdande till kyrkan; 1932 blev han ecklesiastikminister och minns idag för sitt engagemang i revideringen av psalmboken. Hallén var pastor i Arvika, aktiv i nykterhetsrörelsen och mellan 1911 och 1960 riksdagsman i andra kammaren. 1928 till 1932 satt han i partistyrelsen och delade också visionen om ett "folkhem" som märkte den perioden. 

Bo Stråth har visat hur centralt begreppet "folk" varit i modern svnsk politik, ett begrepp med skiftande betydelser och laddningar, men viktigt för många olika aktörer (Pettersson i Påboda använde det 1906, Rudolf Kjellén 1912, osv.) Hos t ex Kjellén fanns det ett inlån från tyskans Volk i användningen, men Lars Trägårdh (1990) påpekar att begreppet i Tyskland vanns av högern medan det i Sverige i och med Per Albins ledarskap vanns av socialdemokratin. (s. 51) Också inom kyrkan, inte minst med den s.k. ungkyrkorörelsen med Sundström, Billing, Björkquist med flera företrädare, vann folkbegreppet mark och de använde som slogan "Det svenska folket, Guds folk" och ville föra kyrkan närmre folket. (s. 52) Under 1910-talet snarare polariserades relationen mellan kyrka och arbetarrörelse, dock: 1914 stöttade en stor mängd kyrkmän bondetåget som mobiliserade 30 000 (inte bara bönder, som Naumann skriver) att protestera mot den liberala regeringen och hävda kungens makt. Detta provocerade i sin tur arbetarrörelsen som mobiliserade ett arbetartåg med 50 000 deltagare. I det tidiga 20-talet var SAP:s politik gentemot kyrkan, som förd i riksdagen, starkt kyrkofientlig. Men samtidigt kämpade på 1920 års partikongress Hallén för religiösa värderingar och en "folk-kristendom" Under 20-talet vände SAP också till en mer kyrkvänlig position, menar Naumann. Detta både som ett resultat av en allmän mjukare linje, mindre konfrontationssökande, och som en taktik: en alltför anti-religiös ställningstagande kunde skrämma bort potentiaella medlemmar och väljare, 

"as large parts of the SAP’s constituency were deeply immersed in the cultural climate of religious Pietism. The Protestant heritage was thus something the SAP could not easily ignore." (s. 54)

Det här är ju väldigt intressant, men jag hade velat ha en fördjupning och några exempel här (det citerade har inga fotnoter): kanske om hur SAP-politiker resonerade om deras väljargruppers förankring i kristendomen, men framför allt belägg om gräsrötters relation till religionen, kanske från självbiografier, brevväxlingar, romaner eller andra berättande källor.

Det var inte bara politikernas syn på kyrkan som förändrades under 1920-talet, utan även kyrkans syn på politiken. Inför kyrkmötet 1929 antog biskoparna ett förslag för ökad självständighet för kyrkan från staten, i ljuset av utvecklingen att en växande del av befolkningen inte var med i kyrkan, och att likställigheten mellan stat och kyrka alltså blev alltmer problematisk. Kyrkmötet skickade en förfrågan till regeringen om att tillsätta en statlig utredning som kunde undersöka frågan, men någon sådan utredning tillsattes aldrig, och SAP snarare stärkte politikens grepp över kyrkan efter att Engberg blivit ecklesiastikminister 1932. Engberg använde uttryckligen begreppet "folkkyrka" för att motivera att kyrkan skulle fortsätta vara en statskyrka. (s. 55-56) Under 1930-talet började kyrkan snarast försvagas som religiös-ideologisk aktör och blev mer av ett allmänkulturellt fenomen:

"the transformation of the Lutheran state church into a “people’s church” under Social Democratic rule began a secularization process of the church itself. The church accrued folkloristic elements as the bearer of a positively connoted cultural heritage. Protestantism in this process became increasingly a “cultural religion”—central in terms of Swedish peoples’ national identity but largely emptied of its religious meaning and practices." (s. 56-57)

Den nya arbetsrelationen mellan stat och kyrka innebar att kyrkan fick mer autonomi på vissa områden (socknarna) men mindre makt på andra (t ex välfärdspolitik).

Naumanns välskrivna artikel börjar också slutsatssektionen på ett effektivt och tydligt sätt:

"Does this account of Swedish state-church relations in the early twentieth century put into question the common characterization of the Swedish welfare state as a Social Democratic welfare state? No, it does not contradict general notions of the primacy of public welfare provision and of the dominance of Social Democracy in shaping this type of welfare state. But this article challenges simplistic assumptions about the cleavage structure and political constellations that led to this outcome." (s. 58)

Det tycker jag låter som en rimlig och viktig poäng. Jag tror att vi för att förstå välfärdsstatens historia på många sätt behöver gå bortom Esping-Andersens kraftfulla, intelligenta och väl genomförda konceptualisering från 1980- och 90-talen. Esping-Andersen fokuserade mycket på arbetarrörelsen som aktör och på allianserna mellan arbetar- och bondepartier på 1930-talet och jag tror visserligen att arbetarrörelsen förvisso spelat en central roll i skandinavisk modern historia, med stort förklaringsvärde för en mängd utfall på 1900-talet och framåt, men att vi inte för den skull får anamma en endimensionell konceptualisering av politiken, där den bara handlar om vänster-höger (med en särskild roll för bondepartier i Norden). Så sett kan diskussionen om relationen mellan religion och välfärdsstat i Norden också ses som ett led i vad idéhistorikern David Östlund (2003) kallat en nödvändig "avsossifiering av det nationella närminnet" -- ett bredare perspektiv på vår politiska historia som ser på de olika, mångfaldiga politiska aktörer som spelade roll för att utfallen blev som de blev.

referenser

Pirjo Markkola and Ingela K. Naumann (2014) "Lutheranism and the Nordic Welfare States in Comparison", Journal of Church and State. Läs här.

Ingela K. Naumann (2014) "Consensus, Conflict, or Compromise? Church-State Relations in the Swedish “People’s Home” During the 1920s and 1930s", Journal of Church and State. Läs här.

fotnoter

[1] Åmark skriver i sitt slutsatskapitel att: "Tanken på att det funnits en väl sammanhållen nordisk och socialdemokratisk välfärdsstatsregim är inte enkel att försvara i dagens forskningsläget, som hunnit bli betydligt mer omfattande och komplicerat än då Esping-Andersen skrev sin bok. /.../ Formeln 'en modell med fem undantag' står sig bättre än idén om att det finns en typisk nordisk -- eller socialdemokratisk -- välfärdsregim." (s. 282)

[2] Längre fram i artikeln skriver hon så här om Sveriges ancien régime: "What united all of the popular movements was their protest against the “old regime”—the rigid and conservative, preindustrial, and premodern social order upheld by the nobility, the bourgeoisie, and an orthodox state church; a deep concern with the social and spiritual conditions of human life; a striving for equality, solidarity, and justice; and the demand for greater democratization of society." (s. 46) Referensen här är Göran Therborns bokkapitel "'Pillarization' and 'Popular Movements'" från 1989, där han jämför rörelser och välfärdskapitalism i Nederländerna och Sverige.