Kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande på 1920-talet

ledare för National American Woman Suffrage Association, 1881

Foto från Wikipedia Commons.

 

Statsvetaren Mona Morgan-Collins, verksam vid King's College London, har de senaste åren publicerat en rad studier om rösträtt och valdeltagande. Jag ska här kolla på två: en från 2020 om valdeltagande i USA, och en från 2021 om valdeltagande i Sverige.

Artikeln om USA publicerades 2020 i Journal of Politics. Artikeln börjar med en fråga: "How do newly enfranchised groups achieve representation of shared interests?" Distinktionen mellan de jure och de facto är central för artikeln: med allmän rösträtt får tidigare uteslutna grupper de jure jämlika möjligheter, men olika normer och idéer som finns kvar innebär att beteendet och inflytandet de facto inte kommer vara jämlikt mellan de nyss inkluderade och de hela tiden inkluderade. Detta är särskilt sannolikt för kvinnor eftersom de -- även om de alla var diskriminerade under de tidigare rösträttsreglerna -- är en synnerligen heterogen grupp. Morgan-Collins artikel utforskar således: hur utvecklas gruppidentiteter och kollektivt agerande för tidigare diskriminerade grupper?

Detta är ett argument mot modeller där representation och förändrad policy blir ett "automatiskt" resultat av rösträttsutvidgning; förutom kvinnlig rösträtt kan man också tänka på införandet av allmän manlig rösträtt och den därmed associerade utvidgningen nedåt i inkomstfördelningen och förskjutningen av medianväljaren från den ekonomiska eliten till den faktiska medianen i inkomstfördelningen. (Jfr t ex Acemoglu, Naidu, Restrepo och Robinson 2015.) Morgan-Collins grundmodell syns så i figur 1 som jag klistrat in ovan, där den sociala processen electoral coordination är en nödvändig faktor för att uppnå de facto enfranchisment.

Decennierna före den allmänna rösträtten var en period av stor folklig mobilisering, ett samhälle som kallats "a nation of joiners". Morgan-Collins pekar på att kvinnor i USA mobiliserats i antislaverirörelsen, och därefter i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Denna var en av de rörelser som både informerade politiker om vad de organiserade tyckte och ville -- vilket ökade deras inflytande politiskt -- och informerade de organiserade om vad politiker tyckte och ville -- vilket underlättade de organiserades politiska inflytande. (s. 152) Under den kvinnliga rösträttsrörelsens höjdpunkt mobiliserade också kvinnor sig i frågor som barnomsorg, prostitution, livsmedelssäkerhet, jämställda löner och förbud mot barnarbete. Den största rösträttsorganisationen var NAWSA (jfr bilden ovan) som Morgan-Collins introducerar som "embedded in a white, native-born, middle-class progressive agenda". (s. 153)

Morgan-Collins empiriska strategi bygger på the 19th amendment av USA:s grundlag, införd 1920. Denna förbjöd delstaterna att hindra kvinnor från rösträtt. Det viktiga här för forskningdesignen är att (a) den allmänna rösträtten infördes både i delstater där politikerna ville ha den, och i delstater där politikerna inte ville ha den, och (b) andelen kvinnor i befolkningen varierar mellan regioner och områden. [1] På grund av detta kan hon använda ett differences-in-differences-ramverk som använder variationen i hur stor utökningen av väljarkåren blev efter 1920. Utfallsvariabeln är förändringen i stöd för sittande politiker, givet de valda politikernas röstbeteende, mätt på en skala från progressivt till konservativt. [2] Den teoretiskt intressanta variabeln är rösträttsrörelsens styrka -- mätt som antal medlemmar -- i delstaten. Stödet för sittande politiker bestäms i grundmodellen av partitillhörighet, andelen kvinnliga väljare, politikerns position på den progressiv-konservativa skalan, och en interaktion mellan andelen kvinnor och den progressiv-konservativa skalan.

Man kan tänka sig att andelen kvinnor inte ska variera så mycket mellan olika valdistrikt, men faktum är att det finns counties i USA år 1920 där bara en tredjedel var kvinnor; maximum är däremot bara 55 procent. På de flesta platser var andelen runt 50 procent. (s. 157) Hon delar in counties i de som ligger i delstater med svag kvinnlig rösträttsrörelse, och de med stark dito; gränsen mellan "svag" och "stark" sätter hon på 60:e percentilen i andel medlemmar i befolkningen. I gruppen "svag" rörelse är 0,47 personer per 100 medlemmar i rösträttsrörelsen, och i gruppen "stark" rörelse var det 1,07 personer per 100. (s. 158-159) I gruppen med svag rösträttsrörelse vann Republikanerna 71 procent av rösterna, att jämföra med 79 procent i counties med stark rörelse, och 23 procent av counties med svag rörelse ligger i Södern mellan 29 procent med stark rörelse låg i Södern. (s. 159)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins att " The enfranchisement of previously marginalized groups will not translate into a “better life for all” (Kroth et al. 2016), unless a strong movement success-
fully defines interests of the new electorate, generates group consciousness, and politically engages the electorate along those interests." (s. 163) Hon menar också att resultaten talar mot en bild av kvinnor som antingen ointresserade väljare som bara dubblerade deras mäns röster (Duverger 1955), eller som konservativa element som gick vänsterut när det blev vanligare med formella anställningar (Inglehart och Norris 2000). "Much like the feminist wave of the 1970s, the surge of women’s mobilization that accompanied the suffrage movement raised women’s group consciousness and significantly shaped the way women tended to cast their votes." (s. 163)

Artikeln om Sverige publicerades i Comparative Political Studies 2022 och samförfattades med Grade Natusch, som arbetar i den brittiska staten. Den börjar på samma ställe som artikeln om USA: "While suffrage provides de jure access to the polls, it does not guarantee de facto electoral participation of previously disenfranchised groups." (s. 1064) Forskningen har efterfrågat empiriska studier som tar hänsyn till klass och kön samtidigt men det har varit svårt med tanke på bristen på data för de historiska miljöer när kvinnor fick rösträtt. Artikeln gör här ett bidrag genom att använda unika data från ingenstans mindre än Södertälje, " a mid-sized industrial city in Sweden". [3] Så här introducerar de sitt argument:

"Through the analysis of our original dataset, we propose a class-specific pathway from de jure to de facto inclusion of women in the public sphere: local networks. We argue that newly enfranchised working-class women at the turn of the 20th century assessed political resources through social ties with neighbors to a greater extent than working-class men or privileged classes. Social and institutional barriers to women’s outside employment, combined with caring responsibilities at home without access to private childcare, meant that working-class women’s typical economic, social, and political engagements were more often local. In turn, working-class women’s opportunities to develop civic skills and to acquire political information through outside employment or voluntary associations were more limited than that of working-class men and privileged classes." (s. 1064)

De relaterar till grannskapsforskning som visar att när man bor mer med folk som är lika en själv so uppstår politisk konformism och starka informationsflöden (Mutz 2002 AJPS, Sinclair 2012 bok U Chicago Press). Båda dessa kanaler kan förstärka ens politiska deltagande. Däremot s menar Morgan-Collins och Natusch att forskningen inte utforskat under vilka förhållanden dessa mekanismer fungerar, och skillnader mellan olika sociala grupper.

En för svenskar intressant diskussion i kontexten är att Skorge (AJPS, 2021) menar att införandet av proportionell representation i Norge främjade kvinnors politiska inflytande eftersom politikerna brydde sig mer om olika grupper, medan Kim (AJPS, 2019) menar att direkta röstningsmetoder i svenska kommuner främjade kvinnors inflytande. (I någon mån tvärtemot Tyrefors och Pettersson-Lidboms 2014 resultat att direktdemokratin gynnade makthavarna.) Corder och Wolbrecht (2016) menar att formella hinder som poll taxes eller registrering som väljare påverkade kvinnor mer än män. Forskningen om kvinnligt valdeltagande efter 1945 betonar betydelsen av att ha ett jobb; för tidigare perioder betonar Carpenter och Moore (2014, APSR) att amerikanska kvinnors erfarenheter från anti-slaveri-rörelsen gav dem organisatoriska erfarenheter och nätverk som ökade deras framtida politiska deltagande. Liknande så visar förstås Morgan-Collins tidigare artikel att rösträttsrörelsen gav amerikanska kvinnor samma erfarenheter. Emellertid kvarstår, menar de, att förstå hur de minst privilegierade kvinnorna engagerade sig när de väl fått rösträtt.

De menar att Sverige var ett vanligt västerländskt man vad gäller kvinnors ekonomiska möjligheter runt 1900:

"At the turn of the 20th century, Sweden did not stand out internationally with respect to women’s employment. Family policies sought to bring functionally divided family model to the working-class, employers were allowed to dismiss women workers upon marriage until 1938, maternity leave was not introduced until 1937, government subsidized childcare was not established until 1943 and joint household taxation favored one-earner household until the 1970s (Haavet, 2006; Stanfors, 2003, p. 82–87). The incentives for women to work outside the home were further hindered by wage discrimination, occupational sex-segregation, and educational disparities between women and men. The average hourly wage of female blue-collar worker was nearly half of the corresponding male wage (Swensson 2004, p. 204–206)." (s. 1070)

Detta stämmer inte överens med Jakob Molinders nya forskningsresultat; Molinder menar att kvinnors sysselsättningsgrad aldrig var lika låg i Sverige som den var i andra europeiska länder. I vilket fall så pekar de på att 25 procent av anställda kvinnor jobbade som tjänstefolk, 30 procent i jordbruk och 20 procent i industrin (källa är Statistisk Årsbok för Sverige 1930). "Work in domestic service, however, was undervalued, unregulated, and deprived women of the opportunity to
forge collegial social ties (Swensson 2004, p. 210)." Det fanns ingen offentligt finansierad barnomsorg och det var ovanligt för mödrar med små barn att arbeta heltid utanför hemmet. År 1920 var en tredjedel av svenska vuxna kvinnor sysselsatta utanför hemmet, och bara 5 procent av dessa var gifta. Kvinnor arbetade däremot i hög utsträckning obetalt och informellt i familjeföretag.

Kvinnors engagemang i civilsamhällsrörelser började, åtminstone i Morgan-Collins och Natuschs narrativ, med filantropiska organisationer ledda av över- och medelklasskvinnor under 1800-talets andra halva (de reffar Lundström 1996). Välbärgade kvinnor hade råd att betala andra för att ta hand om barnen, och kunde därför vara aktiva utanför hemmet. År 1920 fanns det också 120 socialdemokratiska kvinnoklubbar, som fokuserade på frågor om kvinnors arbetsförhållanden och ekonomiska utsatthet. Kvinnorna arbetade mycket i hemindustri och i hushållstjänster som var ensamma jobb utan facklig organisering; kvinnliga industriarbetare var ofta unga och slutade när de gifte sig.

 

 

Karta från artikelns online-appendix

Studien handlar om Södertäljes östra distrikt. [4] (Ironiskt nog så stavar de i denna del av artikeln konsekvent stadens namn fel: "Södertäje".) Staden hade en varierad industri med produktion av gasspisar (AB Keros), spårvagnar (Scania-Vabis), öl, läsk, tändstickor, trälådor, kakel, pälsmössor med mera. I valet 1921 var männens valdeltagande 4 procentenheter lägre i Södertälje än i landet som helhet medan kvinnornas var 7 procentenheter högre. De socialistiska partierna fick 10 procentenheter mer röster (46 procent) än i resten av landet. Den mellanstora, industriella staden Södertälje är en "good testing fround for our theoretical framework", säger de. För det första så är Södertälje ett svårt test för teorin, eftersom de menar att den geografiska rörligheten och sysselssättningsheterogeniteten var större i Södertälje än i andra städer, och att kontakter utanför det egna grannskapet alltså bör ha varit mindre viktigt i Södertälje än annanstans. (Däremot kan jag inte se att de visar några belägg för att rörligheten var större i Södertälje.) För det andra så var Södertälje en typisk industristad, menar de .-- men säger inte det mot det första argumentet, att Södertälje är ett särskilt tufft test för teorin? För det tredje så var Södertälje en relativt tätbebyggd stad och man bodde alltså nära många människor.

De har samlat in väljarlistor från kommunvalen 1921 och 1934 och landstingsvalet 1921. Lokala val hade lägre valdeltagande än riksdagsval och om något så var det svårare för kvinnor som just fått rösträtt att mobilisera för dessa val. (s. 1073) Datat för 1921 täcker 4307 individer, som bodde i 2398 familjer i 518 fastigheter. År 1934 täcker det 5023 individer i 2599 familjer i 702 fastigheter. Väljarlistorna har yrkestitlar men av någon oklar anledning kompletterar de med 1910 års folkräkning för att sortera varje yrkestitel i en av tre grupper: (i) överklass med ägare av företag, (ii) medelklass med tjänstemannajobb i tjänstesektorn m m, och (iii) arbetarklassen. Definitionen av arbetarklassen följer 1910 års folkräkning (s. 1098), så jag antar att de använder folkräkningen för att komma åt socialgruppsindelningen helt enkelt. En nackdel med källorna är att gifta kvinnor bara tituleras "fru" och att man inte kan veta om dessa jobbade eller inte. (Historiker som jämfört företags lönelistor med folkbokföringen har visat att många gifta kvinnor jobbade i fabriker etc men utan att det syns i folkbokföringen där de bara kallas "fru".)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins och Natusch att "this paper demonstrates how living close to “those alike” may empower electorally those whose access to politically relevant resources is limited the most." (s. 1086) Lokala nätverk kunde stärka folk att använda sina politiska rättigheter och gå och rösta. De föreslår vidare forskning på två områden. Det ena är ifall områden med starkare deltagande av arbetarkvinnor fick andra politiska utfall, t ex reformer av sjukvård eller socialförsäkringar. Det andra är ifall ens kvarter och grannskap spelar en roll för ens politiska aktivitet också idag liksom då.

referenser

Mona Morgan-Collins (2020) "The Electoral Impact of Newly Enfranchised Groups: The Case of Women’s Suffrage in the United States", Journal of Politics vol. 83, nr 1.

Mona Morgan-Collins och Grace Natusch (2022) "At the Intersection of Gender and Class:
How Were Newly Enfranchised Women Mobilized in Sweden?", Comparative Political Studies
2022, Vol. 55(7) 1063–1094
 

fotnoter

[1] I en fotnot påpekar hon att en liknande design använts av Berlinski och Dewan (2011) i deras studie av 1867 års Second Reform Act i Storbritannien, av Carruthers och Wanamaker (2014) i deras studie av kommunal rösträtt och skolutgifter i USA 1920-40, och av Kroth, Larcinese och Wehner (2016) i deras studie av demokratisering och elektrifiering i Sydafrika efter apartheid.

[2] Så här förklarar Morgan-Collins skalan: "The coding of progressive bills is adapted from Miller (2008) and uses a
textbook definition of progressive legislation typical of the day: aiming to reduce the sale of alcohol, regulate child labor
and sweatshops, manage natural resources, restrict immigration, regulate trusts, eliminate corruption, regulate business practices, ensure pure water and milk, address health hazards, improve working conditions, adopt women’s suffrage, and direct control over government."  (s. 157)

[3] Så här motiverar de valet av Södertälje som case: "Collecting individual-level data of such quality and detail is not feasible for large populations, which naturally limits the geographical scope of our study in exchange for an intersectional approach to early women’s voting. To address the issues implied by such trade-offs, we therefore devote special attention to case selection and generalizability. The character of a fairly typical industrializing mid-sized city provides a good testing ground: even though spatial proximity of neighbors is higher, it is a tough test given the city’s high mobility, employment heterogeneity, and opportunities for social ties with non-neighbors. In addition, understanding the historical pathways to the success of women’s political mobilization in Sweden seems important, especially given that Sweden did not stand out in terms of women’s employment or industrialization at the turn of the 20th century." (s. 1065)

[4] Så här introducerar de Södertälje: "After carefully mapping data availability, we collect data to probe working-
class women’s responsiveness to the class composition of their neighbors in a city district Sodertalje East, which covers about half of Sodertalje (map in Supplemental Figure A1a), the second largest city in the Stockhom county." I en fotnot till denna beskrivning säger de: "Local electoral registers survived in about half of municipalities for at least some elections between 1910 and 1940 in Stockholm county. About 10% of local archives did not respond to our requests."

Demokratisk överlevnad i Sverige och Finland

På 1930-talet skakade demokratierna i Europa. Överlag så var de nya staterna, de som skapats i samband med imperiernas sönderfall 1918-19, mer bräckliga: bara Finland och Tjeckoslovakien gick demokratiska genom mellankrigstiden. [1] Där startar Jussi Kurunmäkis, statsvetare vid universitetet i Helsingfors, artikel i Journal of Modern European History från 2019. Det mönstret är något av ett känt faktum, ett stylized fact kan man kanske säga, och Kurunmäki citerar Robert A. Dahl (On Democracy, 2000) som menat att "the surviving democracies of the twentieth century were ‘precisely the countries we can now call the older democracies’", och Samuel P Huntington (The Third Wave, 1991) som gjort samma argument. Så här ramar Kurunmäki in sin studie, och lägger fram ett argument:

"This study will historicise the notions of old and young democracy by investigating the ways in which Finland was rhetorically forged into an old democracy. In order to do so, we must also understand the ways in which Sweden became understood as an old democracy. Finland had been an integrated part of the Swedish kingdom for more than six centuries before it became a grand duchy within the Russian empire in 1809. The Swedish constitutional and legal tradition had been a crucial component of political identification among the Finns who sought to construct an autonomous status for the grand duchy. While Finland fits in the analytical category of new democracies, Sweden makes a good example of an old democracy by the same standards. Finland became an independent state in 1917, experienced a civil war in 1918, and had adopted a republican democratic constitution in 1919, which was challenged by the extremist right-wing Lapua Movement in the early 1930s. The defence of democracy against the movement has made the country a notable case in the literature on the interwar crisis of democracy. Sweden is an old state
with a long constitutional tradition and a gradual democratisation of political representation. The principle of parliamentary government was implemented in 1917 and universal suffrage was decided upon in 1918. Sweden is regarded as a prime example of a country where the transnational crisis of democracy never really had an impact as a consequence of Social Democratic policies of reformism and compromise." (s. 487)

Den passiva rösten i framställningen av tidigare forskningen gör det på sina ställen svårt att veta om Kurunmäki håller med tidigare forskare eller inte -- till exempel i den sista meningen i citatet, om att den svenska demokratin aldrig riktigt hotades, eftersom reformistisk klasskompromisspolitik slagit igenom. Eller, viktigare, när han refererar kategorin "old democracy" och att Sverige passar in där. Jag skulle, med tanke på den extremt begränsade rösträtten efter 1865, eller för den delen med den begränsade och starkt graderade rösträtten före 1866, inte hålla med om att Sverige var en "gammal demokrati". En traditionell av konstitutionellt styre ja, men demokrati?

Kurunmäki övergår till att man i Finland i början av 1900-talet hade en retorik om "vår unga demokrati"; han refererar här till tidningskällor som han studerat genom finska nationalbibliotekets datorbas av digitaliserade dagstidningar. (Artikeln har ingen separat sektion om metod och källor.) Så här diskuterar han skillnaden mellan "demokrati" på finska och på svenska:

"While the Swedish words demokrati and Finnish demokratia do not differ from the word used in other major languages, the Finnish word kansanvalta (people’s power, rule of the people) also connoted the concept of nation, as kansa (the people, people) was also the root word of the term kansakunta (nation). Both aspects of the concept, the sovereign people and the national people, are always to some extent present in the concept of democracy, but in the case of kansanvalta the semantic closeness of the ‘people’ and ‘nation’ made both the radical democratic (power of the people) and the nationalist (power of the nation) connotations of ‘democracy’ quite apparent." (s. 488)

Skillnaden märks 1906 och ännu mer 1917 när Tsar-Ryssland fallit. 1917 och följande år användes begreppet "demokrati" mer i Finland än i Sverige, Tyskland och Storbritannien, har Pasi Ihalainen visat. Ibland talade man om att man var en "ny" eller "ung" demokrati och behövde utvecklas. Detta perspektiv fanns också utanför Finland, som när amerikanska Saturday Evening Post 1919 hävdade att "de unga demokratierna" behövde stöd, eftersom de var bräckliga och känsliga för "ungdomssjukdomar".

I slutet av 1920-talet minskade användningen av "unga demokratier" -- denna minskning syns både i den finska tidningsdatabasen och i engelskspråkliga publikationer indexerade av Google Books. Kurunmäki menar att detta inte bara berodde på att demokratierna utvecklats och inte längre var "unga", utan mer på att kritiska attityder mot demokratin blivit mer utbredda. Bland konservativa i Finland var kritiken mot demokratin vanlig, till exempel i form av argumentet att demokratin var en ideologi som inte gav makt åt folket utan makten åt partiledare som demagogiskt talade för folket. (s. 490-491)

Idén att det fanns en uråldrig demokrati i Sverige, Skandinavien eller Norden -- begreppen användes ofta utbytbart, menar Kurunmäki -- gick tillbaka till debatter om adelns privilegier på 1760-talet. Erik Gustaf Geijer utvecklade perspektivet om en demokratisk tradition med fria bönder tillbaka till vikingatiden och romantiserade förhållandet mellan bönderna och kungen.

"In Finland, the notion of an ancient free peasantry and the coalition between the king and the peasants was discussed in a study of Swedish constitutional history by J. J. Nordström in 1839/1840. The topic was popularised by the famous journalist, novelist, and history Professor Zachris Topelius from the 1850s on. Both men were writing in the European intellectual context of the Romantic and Hegelian thinkers, and they were aware of the works of Geijer and his Swedish contemporaries, as they belonged to a Swedish intellectual sphere both in terms of learning and reputation. Unlike in Sweden, however, Finnish notions of the age of freedom were not turned to the rhetoric of  democracy in the nineteenth century, but were increasingly interpreted as being focused on Finnish early medieval history in particular, rather than as part of a wider Swedish or Nordic heritage." (s. 492)

I Sverige använde liberaler och socialdemokrater idén om en uråldrig demokrati runt 1900 i sina argument för allmän rösträtt. (Detta har diskuterats av Åsa Linderborg i hennes doktorsavhandling, och mera nyligen av Pasi Ihalainen i hans studie om demokratisk retorik.) Perspektivet fick stöd av statsvetaren Fredrik Lagerroth i hans uppmärksammade studie av frihetstiden och parlamentarismen. Också i Finland kunde socialdemokrater använda en sådan retorik, med tanke på Finlands historia som en del av Sverige. Ändå så räknades varken Sverige eller Finland "commonly" (av dem? Hur vet vi det?) som en "old democracy" på 1920-talet, menar Kurunmäki.

1929 till 1932 utmanades den finska demokratin av den högerextrema Lappo-rörelsen. Lappo motiverade sin existens som ett skydd av demokratin mot kommunismen, och förklaringen att Lappo uppstod som reaktion på det kommunistiska hotet var vanlig. (s. 495)

På 30-talet fördes en debatt om huruvida demokratiska traditioner gjorde att demokratin var mindre hotad. Kurunmäki hänvisar till Tingsten (Demokratiens seger och kris, 1933), Dagens Nyheter, och N Andersson i Tiden 1933:

"The Swedish political scientist Herbert Tingsten pointed out in his 1933 monograph on the breakthrough and subsequent crisis of democracy that the countries in which democratic methods had been applied for a longer period of time seemed to be able to defend democracy. A similar point was made in a major liberal Swedish newspaper in 1933, when it was held that democracy was in crisis, especially in countries where it had not had time to become rooted, such as Russia, Italy, and Germany. Later in the same year, a Swedish Social Democratic MP argued that the course of events in Germany did not reveal much about democracy’s capacities, because ‘democracy had been out-manoeuvred in countries where it had never played a long-standing role’ and that democracy had been tried in countries that did not have any democratic tradition.
What was taking place, he explained, was that democracy had been pushed back to ‘the oases where it had existed before: France, Belgium, Holland, Switzerland, England and the Nordic countries’. While discussing the methods that a democracy was able to use against its internal enemies, he noted that the risk that the great majority of the people in the Nordic countries would turn against democracy was very marginal, as they had experienced the growth of popular self-government ‘over centuries’. ‘Even the Finnish people’, he held, ‘have recently shown an unexpected firmness in this matter’." (s. 496)

Retoriken om nordisk demokrati(sk tradition) byggde på en idé om en nordisk värdegemenskap. PEr Albin Hansson talade om ett särskilt "nordiskt temperament" och i sitt valmanifest 1936 appellerade det finska konservativa partiet till "the inherited Nordic values and freedom". 1935 arrangerade de nordiska socialdemokratiska apartierna "Den nordiska demokratins dag", ett massmöte för att bemöta nazismen, fascismen och bolsjevismen. (s. 496) Enligt den finske partiledaren Tanner hade bonden och arbetaren alltid varit fri i Norden, och att Norden hade en stark tradition av demokrati. "Significantly, he did not regard Finland as a new democracy, but an old Nordic one." (s. 497) De konservativa partierna var skeptiska mot den socialdemokratiska retoriken och menade att socialdemokratin snarare hotade mot Nordens urgamla frihetsideal. [2] Kring den svenska riksdagens 500-årsjubileum 1935 konkurrerade de olika partierna om att definiera den nordiska demokratin.

I slutsatserna påpekar Kurunmäki att retoriken om det djupa demokratiska arvet inte motsvarade vad en historisk analys av politiska institutioner och använt språk skulle ge. "We should therefore understand assertions of the age of democracy as a result of a process whereby current political purposes motivated a rhetorical re-description of the past, to use Quentin Skinner’s terminology." (s. 499) En motsvarighet finns i att de uttryckligen antidemokratiska kanadensiska "founding fathers" från 1860-talet i 1920-talets retorik lyftes fram som viktiga demokratiska föregångare, i bygget av en stabilare demokrati för 1920-talet.

Mer kontroversiellt gör Kurunmäki också argumentet att det inte är de demokratiska traditionerna i sig som gör demokratin mer stabil -- t ex mer benägen att överleva den turbulenta mellankrigstiden -- utan att de korrelerar mer stabila utfall eftersom de gör en demokratisk retorik mer framgångsrik: "A defence of democracy is likely to be more successful when there is a widely enough held opinion that
democracy is a part of the national political culture." (s. 499) Där får väl vän av ordning påpeka att artikeln inte alls testat de konkurrerande förklaringarna, utan att slutsatsen är av rent spekulativ karaktär. [3]

referens

Jussi Kurunmäki (2019) "Democracy both young and old: Finland, Sweden and the interwar crisis of democracy", Journal of Modern European History 2019, Vol. 17(4) 486–499.

fotnoter

[1] Kurunmäki refererar här till Giovanni Capoccias Defending Democracy. Reactions to Extremism in Interwar Europe (2005). 

[2] "In Sweden, the foremost Conservative advocate of the idea of an old Nordic tradition of democracy was Nils Herlitz, a Professor of Public Law, according to whom the consequences of the crisis of democracy did not need to be the same in the Nordic countries as in countries such as Portugal, Italy, and Greece. In the Nordic countries, he held, individual freedom was respected and people had the principle of equality ‘in their blood’, as they were the inheritors of an ancient culture of
rights and rule of law." (s. 497) 

[3] K formulerar det som "this study suggests", s. 499.

Utbildningens ärftlighet i Sverige över flera generationer

Nationalekonomerna Adrian Adermon (Uppsala), Mikael Lindahl (Göteborg) och Mårten Palme börjar sin artikel i American Economic Review från förra året med att konstatera att en hel del forskning de senaste åren har visat på betydelsen för ens egna sociala rörlighet inte bara av ens föräldrars resurser, utan också av familjens resurser längre tillbaka i tiden. Det finns två olika litteraturer som lagt fram detta argument. Den ena är forskning som länkar familjer över flera generationer: t ex Chan och Boliver (2013) om Storbritannien, Lindahl et al (2015) om fyra generationer i Sverige, och Long och Ferrie (2018) om USA och Storbritannien 1850-1910. Den andra är forskningen som använder efternamn och deras olika status-konnotationer för att studera social rörlighet över väldigt lång sikt: Greg Clarks The Son Also Rises (2014), Barone och Morettis (2016) uppmärksammade studie av Florens sedan 1400-talet, osv.

Det finns inget konsensus om graden av social rörlighet: perspektiven sprider sig "from fairly high levels of mobility to almost perfect persistence". Solon (2018) och Chetty et al (2014) är t ex starkt kritiska till Clarks efternamnsmetod -- med vilken han får fram en bild av mycket låg social rörlighet.

Adermon, Lindahl och Palme använder svenska administrativa data för att skapa släktträd med fyra generationer. För "barnen", alltså den yngsta generationen i dessa släktträd använder de betygssnittet i nionde klass som mått på humankapital; för de äldre använder de för åren 1968-2009 data om högsta utbildning, arbetsinkomster och yrken för att mäta "barnens" sociala bakgrund.

"Our results unambiguously suggest that long-run persistence in human capital is much stronger than what we get from the traditional child-parent regression model used in most empirical studies on intergenerational mobility in human capital outcomes. By restricting the analysis to child-parent regressions, one misses at least one-third of overall persistence. Using years of schooling as the outcome for the extended family members in the parental generation, we estimate long-run persistence to be 0.52. As a sensitivity analysis we show that these estimates are unaffected by omitted group effects, such as those stemming from schools or neighborhoods. " (s. 1524)

Clarks (2014) efternamnsmetod innebär att sådant som folk med samma efternamn kan ha gemensamt men som inte har med släktband att göra, som etnicitet eller regional tillhörighet, blandas ihop med själva släkteffekterna, och att man överskattar ens beroende av ens bakgrund (dvs underskattar den sociala rörligheten). Adermon, Lindahl och Palme mäter däremot mer direkt effekten av ens bakgrund, potentiellt tillbaka till farfars far.

Den yngsta generationen i datat är svenskar födda från 1972 till 1993, när utfallsmåttet är betyg i högstadiet, och från 1972 till 1983 för antal år av utbildning (så att alla ska ha chansen att läsa klart på universitetet innan mätperioden tar slut). Mor- och farföräldrar måste vara födda 1932 eller senare för att vara med i datat, så antalet kopplingar som de kan göra med år av utbildning faller drastiskt, och urvalet blir då biased till familjer med relativt unga föräldrar: t ex om farfar föddes 1940, pappa 1961 och sonson 1982. (s.1530) För de äldre generationerna kommer utbildningsinformationen från 1970 års folkräkning och från årliga register mellan 1985 och 2009; inkomsterna kommer från skatteregister och finns för 1968, 1971, 1973, 1976, 1979, 1982 och varje år från 1985 till 2009. Yrkesinformation finns i folkräkningarna vart femte år från 1970 till 1990.

Huvudresultaten visas i tabell 1 som visar resultatet för regressioner där utfallsvariabeln är snittbetyg i nian för 541 459 svenskar födda mellan 1972 och 1993, och de förklarande variablerna är hur mycket utbildning deras föräldrar, mostrar och morbröder, föräldrars kusiner m fl släktingar hade. Koefficienten på föräldrarnas utbildning är 0.36, så ett barn med föräldrar som hade en standardavvikelse mer utbildning än genomsnittsföräldrarna, förväntas ha ~1/3 standardavvikelse bättre betyg än medel. Koefficienten faller när man lägger till fler släktingar, och som lägst är den 0.28.

Med modeller som tar in fler släktingar, stiger summan av koefficienterna från 0.36 i bara föräldrar-modellen till 0.52 i den mest omfattande, som tar in rätt avancerade/avlägsna släktingar som din ingifta farbrors äldre syster. Man undrar ju lite hur man ska tolka att din farbrors syster har en egen effekt på din utbildningsnivå, bortom effekten av dina föräldrar och farföräldrar? Det kan ju inte gärna vara en genetisk effekt i alla fall med tanke på att även ingifta släktingar har effekter. Nån slags vagt bourdieusiansk miljöeffekt?

I ett appendix kontrollerar de om boendeort spelar roll, men det tar inte bort effekterna av de olika familjemedlemmarna. Jag är också intresserad av modellerna där de lägger till mor- och farföräldrar, och i en version t o m mor- och farföräldranas egna föräldrar. Kolumn 2 i tabell 2 visar att mor- och farföräldrarnas utbildning får en koefficient om 0.20 när bara den generationen räknas in; koefficienten krymper dock till 0.07 när föräldrar och / eller mor- och farföräldras föräldrar räknas in.

Adermon, Lindahl och Palme verkar dock inte särskilt förtjusta i dessa resultat; de hänvisar till att data är bättre för de senare generationerna och att skolsystemet är mer homogent för den sista och näst sista generationen i studien, i jämförelse med de två första. Och jo, man undrar ju också hur mycket variation det egentligen finns i utbildning för mor- och farföräldrarnas föräldrar!?

De kollar också särskilt på adopterade barn, där man alltså kan skilja miljöfaktorer från genetiska faktorer i utbildningens ärftlighet. Samplet är mindre och precisionen följaktligen sämre, men koefficienterna i den förväntade riktningen finns fortfarande där. Koefficienten av föräldrar är nu 0.10 vilket är rätt mycket mindre än 0.36 i tabell 1, vilket antyder att genetik spelar en viktig roll; summan av koefficienterna är i de mest omfattande familjemodellerna 0.15.

Referens

Adrian Adermon, Mikael Lindahl och Mårten Palme (2021) "Dynastic Human Capital, Inequality,
and Intergenerational Mobility", American Economic Review 111, nr 5. Läs här.

Kyrkan och välfärdsstaten i Skandinavien

Martin Luther (1483-1546) porträtterad av Lucas Cranach d.ä. 1529, bild via Wikipedia

Luther: att tacka för/klaga på för den nordiska välfärdsstaten?

De skandinaviska länderna är lutheranska sedan 1500-talet, och byggde ambitiösa -- vissa skulle säga "universella" -- välfärdsstater på 1900-talet. Ett samband? Historikerna Pirjo Markkola (verksam i Tammerfors) och Ingela K. Naumann (verksam i Edinburgh) menar i en inledning till ett specialnummer på detta tema från 2014 att så är fallet, även om den statsvetenskapliga forskningen om välfärdsstater inte insett det:

"This Special Issue of Journal of Church and State makes an important contribution to welfare state debate and theory by countering the idea, particularly common in political science–based welfare state analysis, of the irrelevance of religion in welfare state development in the Nordic countries." (s. 2)

Deras litteraturöversikt börjar effektivt:

"Early welfare state research in the 1970 sand 1980s was well attuned to the key role of religion in the formation of modern societies, and thus also modern welfare states, developing the thesis that Protestantism in the Nordic countries had facilitated secularization and thus allowed for the state to take over the field of welfare provision. The Nordic welfare states were, in this sense, Protestant welfare states. The more contentious relationships between church and state in countries with majoritarian Catholic populations had led to delayed or residual welfare state development in continental Europe" (s. 3)

Här hänvisar de till Arnold J. Heidenheimer (1983) och Peter Flora (1983). Med forskning av Esping-Andersen, Korpi, Steinmo, Baldwin med flera under 80- och 90-talen glömdes religionen bort, menar Markkola och Naumann, och fokus hamnade på materiella intressen och skiljelinjer som välfärdsstatens formativa faktorer. På 1990-talet reviderade Kees van Kersbergen denna sanning:

"In an important study, Kees van Kersbergen demonstrated how class was not the only formative dimension in European welfare states, but how religious ethics and values as represented by Christian Democratic parties had left clear marks on the structure and content of social insurance and welfare programs in several continental and southern European welfare states. Thus, one could speak of a distinct Christian Democratic welfare state regime. However, the focus of thesewelfare state analyses that included religion was on Social Catholicism or Catholic movements; the Christian Democratic welfare state was, in this sense, a Catholic welfare state. “Religion” in European comparative welfare state studies in the 1990s became equated with Catholicism, while the perceived wisdom persisted that Protestantism in its various forms, or other religions for that matter, had played no role in the formation and development of European welfare states." (s. 4)

Efter Kersbergen har en mer jämförande forskning tagit form med företrädare som Thomas Bahle (1995, 2009), Sigrun Kahl (2005, 2006) och Bäckström, Davie, Edgardh och Pettersson (red) (2010). Vad gäller de nordiska välfärdsstaterna har Tim Knudsen (Den nordiske protestantisme og velfærdsstaten, 2000); Uffe Østergaard (“Lutheranismen, danskheden og velfaerdsstaten”, 2003), Annette Leis (Den kyrkliga diakonins roll inom ramen för två välfärdssystem, 2004) och Pirjo Markkola själv utforskat kopplingarna mellan religion och välfärdsstat. Många i denna litteratur utgår från Rokkans gamla modell över politiska klyftor från 1960-talet, där inte bara klass utan också stat-kyrka (och landsbygd-stad) ingår. Religionen spelar roll på flera olika sätt i denna litteratur:

"Sigrun Kahl, for example, points out how European welfare regimes reflect differences between Catholic, Reformed, and Lutheran social doctrines. Others argue that the role of religion in the development of the Western welfare states is not just a question of doctrine influencing policies. In particular, Philip Manow, Kees van Kersbergen, Thomas Bahle, and others have emphasized the importance of the absence of a religious cleavage in Scandinavia and the role of consensual church-state relations in allowing the expansion of public social policies. It is thus the consensual character in the relationship between the Lutheran churches and the state in Northern Europe that first made it possible for a generous Social Democratic welfare state to develop." (s. 5)

Manow och van Kersbergen har byggt den mest avancerade modellen för att ta in kyrko-stat-relationerna i analysen av välfärdsstaters framväxt, men Markkola och Naumann invänder också att deras ramverk "suffers from a certain static or instrumental approach to history and from overgeneralization" (s. 6). Mer specifikt så menar de att aktörerna i Manow och van Kersbergers ramverk bara är statliga aktörer samt de ekonomiska (fackföreningar, företag osv.) medan historisk forskning visar att kyrkor och andra religiösa aktörer i Norden var aktiva i "welfare provision" -- här pekar de på forskning av Annette Leis, Elisabeth Christensen (2006) och Pirjo Markkola själv (2000) om diakonin. Forskning om religiösa effekter på välfärdsstaten kan alltså inte bara kolla på partipolitiken utan också på andra aktörer (ref. Naumann 2006, 2012). "As the articles in this collection illustrate, the Lutheran Church was an influential voice in society in the Nordic countries and clergy were actively engaged in public discourse." (s. 6) 

Alla artiklar i deras special issue "start from a broad understanding of politics and examine public debates and discourses, rather than strictly party politics" (s. 7), och studerar debatter i tidningar, brevväxling och enskilda publikationer för att "reconstruct the positions of religious actors". En annan viktig poäng är att 1980-talets välfärdsstatsforskning -- och Esping-Andersen är den centrala personen här -- i hög grad fokuserade på socialförsäkringarna, och inte på utbildning, socialpolitik eller familjepolitik, områden fär kyrkorna var mera aktiva. Ett tredje bidrag gentemot den tidigare litteraturen är att inte se "kyrkan" och "religionen" som en enkel, förenad aktör, utan tvärtom se skillnader mellan olika typer av religiösa aktörer. I detta inkluderas också skillnader mellan olika varianter av den lutheranska doktrinen.

Redaktörerna beskriver den nordiska religiös-politiska bakgrunden så här:

"Research on the Nordic welfare state and Lutheran churches has highlighted the long history of state churches and the crucial role of the church in the historical formation of local administrations. Moreover, attention has been paid to several central teachings in Lutheran theology, such as the doctrine of work as vocation and the doctrine of the two kingdoms, clearly emphasized by the so-called Lundensian school of theology since the 1920s. Work as vocation is related to the principle of full employment in the Nordic welfare policies. This has been pointed out by Dag Thorkildsen, but Pauli Kettunen also notes “everybody’s right to follow the moral norm that everybody ought to work.” The Lutheran doctrine of the two kingdoms maintains that God rules the world through two kingdoms: the spiritual kingdom (das geistliche Regiment) and the secular or worldly kingdom (das weltliche Regiment). The spiritual kingdom is ruled by gospel and the worldly kingdom by law. In the latter, state, legislation, compulsion, and punishment are necessary instruments to uphold justice and order. Possibly, the doctrine of the two kingdoms makes the Lutheran Church open, or accepting of state welfare. The role of this doctrine appears central in the Nordic understanding of the church-state relations; however, interpretations are by no means undisputed. Over the decades, theologians, politicians, and social scientists have drawn differing conclusions regarding the significance of the secular kingdom for the Lutheran doctrine." (s. 9)

Detta är ju en väldigt intressant och viktig debatt, och de pekar på Harald Hallén, pastor och socialdemokratisk riksdagsman i Sverige, som en religiös aktör som stöttade välfärdsstatens utbyggnad, medan den norska biskopen Eivind Berggrav var motsatsen, en religiös aktör som starkt motsatte sig välfärddsstaten, som han såg som en totalitär stat som underminerar moralen och tar monopol på uppgifter som hörde hemma hos familjerna. (Här hänvisar de till forskning av Aud V. Tønnessen  i detta specialnummer och annanstans och till Jørn Henrik Petersen, Klaus Petersen, och Nils Gunder Hansens bok I himlen således også på jorden? Kirkefolket om velfærdsstaten og det moderne samfund (2006), och till Petersen, Petersen och Kolstrup i detta specialnummer. Jfr också Petersen och Petersens artikel från 2013 om "kirkefolket", som jag bloggat om här.)

Markkola och Naumann pekar också på skillnader mellan de nordiska länderna. Thorkildsen ser Sverige och Finland som en del av den högkyrkliga traditionen, men Danmark och Norge som lågkyrkliga. Reformationen var mer direkt statskontrollerad i Danmark och Norge, medan kyrkan behöll mer självständighet i Sverige och Finland. 1700- och 1800-talens nya religiösa rörelser hade olika utveckling och förutsättingar ide olika länderna: i Norge gav Dissenters' Act 1845 rätt att bilda nya kristna kyrkor och 1891 total religiös frihet för kristna och judar, i Danmark gavs religionsfrihet stegvis efter grundlagen 1849, men i Sverige och Finland gick det långsammare. " In Sweden the long conformity to Lutheran tradition was loosened in 1860 when the first Dissenters’ Act was passed, but full freedom of religion was not granted until 1951." (s. 11) Att utvecklingen mot religionsfrihet var långsammare i Sverige och Finland kopplar Markkola och Naumann till kyrkans högkyrkliga natur i dessa lädner, och de menar med Thorkildsen att Svenska kyrkan var den som var mest skeptisk mot "revivalism" och att just därför frikyrkorna blev allra starkast i Sverige, och polariseringen mellan dem och statskyrkan allra kraftigast.

 

Naumanns egen artikel i specialnumret börjar kraftfullt:

"What does religion have to do with the Swedish welfare state? “Nothing” has been the established view among social scientists. “Everything” has been the response by some scholars in recent years. Social scientists maintain that the Swedish welfare state is, in essence, a Social Democratic welfare state, its comprehensive and generous welfare provision mirroring the principles and politics of Social Democracy, which was long the dominant political force in modern Sweden. If concerned with religion at all, researchers have pointed to the absence of religious cleavages in Swedish party politics and thus their irrelevance for welfare state development." (s. 36, ref till den sista meningen är John D. Stephens 1979 och Kaspersen och Lindvall 2008)

Så här beskriver hon Esping-Andersens tes, och  hennes beskrivning pekar nog på något problematiskt i E-A med efterföljares approach:

"According to this account, core features of Swedish welfare—universalism, an emphasis on equality and public social service provision—reflect the interests and redistributive aims of the labor movement and the Social Democratic Party’s ability to forge class alliances." (s. 37)

Vad jag ser som problemet med Esping-Andersens tes här är kanske inte bristen på kyrka per se, utan på problemet när man ser socialdemokratin som en alltför homogen aktör över tid och "universalism" blir ett slags buzzword och sammanfattning för socialdemokratins (homogena) historiska strävan. Det blir ett slags teleologi med "universalism" som slutstation, snarare än "universalism" som en efterhandskonstruktion som beskriver vissa drag som utvecklats på 1930-talen och efterkrigstiden. Detta tycker jag nog att Klas Åmark rätt elegant redan dekonstruerat i sin bok Hundra år av välfärdspolitik från 2005, som snarare arbetar inifrån E-A-paradigmet än från ett kyrkoperspektiv. [1] I alla fall, så går Naumann vidare med att sammanfatta kritiken mot "the Social Democratic thesis" på ett mycket intresseväckande sätt:

"Political scientist Tim Knudsen, for example, argues that the Lutheran Church was centrally involved in creating this homogeneity in linguistic and religious terms. Further, he identifies how the historic institutional and administrative structures developed by the Lutheran state church provided a fundamental precondition for the universal welfare state. Particularly in the figure of the local pastor, who took on both secular and spiritual functions in the agrarian communities, a link between state and society was created and a basis laid for the development of the expectation that the state should be responsible for social welfare. Historian Uffe Østergård goes even further still, maintaining that there is a strong ideological link between the Social Democratic policy visions and Lutheranism in Nordic countries. He argues that the focus on full employment and on social security for all, characteristic of the Nordic welfare states, mirror two central ideas in Lutheranism: daily work as the fulfillment of God’s vocation and a “priesthood of all believers,” the latter promoting a culture of equality where large social differences become unacceptable. The Nordic welfare state, according to Østergård, is de facto a “Lutheran welfare state” based on “secularized Lutheranism.”" (s. 37-38)

Spontant blir jag väldigt skeptisk mot både Knudsens och Østergårds argument som de presenteras här. Knudsens argument, eftersom de skandinaviska länderna var lutheranska i 400 år utan att utveckla en välfärdsstat. De välfärdstjänster som förmedlades delvis genom kyrkan på 1800-talet, eller åtminstone med den lokala prästen eller kyrkoherden som en inflytelserik person, var i ett jämförande perspektiv inte särskilt ambitiösa, och med tanke på kyrkans makt i Sverige, så hade de kunnat bygga en mer ambitiös välfärdsstat om de hade velat -- men det gjorde de inte. Välfärdsstaten byggdes inte förrän med en start på 1910-talet och mer ambitiöst från och med 1930-talet, vilket sammanfaller med ett ökat folkligt inflytande på politiken och arbetarklassens rösträtt -- inte med någon förändring i kyrkans roll (annat än ett minskat kyrkligt inflytande). Att förklara en förändring (välfärdsstatens uppkomst) med en konstant (en inflytelserik kyrka sedan 400 år) verkar metodologiskt problematiskt, minst sagt.

Gentemot Østergård handlar min skepsis mot det refererade resonemanget framför allt om att det missar frågan: vad är det som är distinkt med en socialdemokratisk välfärdsmodell? Är det att folk lönearbetar? Nej, folk lönearbetar i alla länder i världen. Att det lönearbetats i den socialdemokratiska välfärdsmodellen framstår inte som så intressant att förklara, och användningen av tvångsarbete under 1800-talet (se också Rahikainens mycket intressanta revisionistiska artikel) visar på den viktiga skillnaden mellan arbetets reglering och förhållanden på 1800-talet (stark kyrka, svag arbetarrrörelse) och 1900-talet (mellan-stark kyrka, stark arbetarrörelse): denna skillnad är mer intressant att förklara än vad förekomsten av hög sysselsättningsgrad i sig är. Att uppnå full sysselsättning genom tvångsarbete för jordlösa framstår inte som socialdemokratisk politik i Esping-Andersens anda. Inte heller vad gäller jämlikhet framstår Østergårds argument som övertygande: om kyrkan var så egalitär i Norden, varför hade då Sverige (inkomster, förmögenhet), Norge och Danmark extremt hög ojämlikhet i inkomster och ägande i slutet av 1800-talet? Det tycker jag inte tyder på "a culture of equality where large social differences become unacceptable".

Naumann konstaterar också att Knutsen och Østergård har ovanligt radikala tolkningar av lutheranismens betydelse för de skandinaviska välfärdsstaten. Mer moderata argument görs av historiker som bygger på Rokkan-traditionen, där kyrka--stat-relationen som sagt är en av politikens grundläggande skiljelinjer:

"For example, Sigrun Kahl points to the indirect influence of the Lutheran ethical doctrine that led the Lutheran Church to accept the development of poor relief and early welfare state programs. In the same vein, Philip Manow and Kees van Kersbergen, while describing the absence of religious conflict in Swedish party politics, emphasize the positive contribution of the Lutheran Church to the development of the Swedish welfare state by not opposing, or even welcoming, the introduction of state welfare. And Thomas Bahle more specifically relates the extensive public service provision in the Swedish welfare state to the nonconflictual and consensual nature of church-state relations in Sweden." (s. 39)

Detta perspektiv är inte ömsesidgt uteslutande i förhållande till "the Social Democratic thesis", men lägger till religionen och kyrkans roll i politiken. Naumann säger att vi förutom en "socialdemokratisk klassallians" (Esping-Andersen) kanske också borde tala, i en svensk kontext om en "stat-kyrka-allians" eller till och med en "socialdemokratisk stat-kyrka-allians". Varför skulle då en sådan konsensussituation ha uppstått?

"such relations are not self-evident with a Social Democratic government. In fact, Swedish Social Democracy was closely linked to the social movements that opposed the “ancient regime,” including the Swedish Church, and harbored strong antireligious and anticlerical sentiments. [17, ref Olsson 1993; Claesson 2004; Tingsten 1941.] Many Lutheran clerics were no less critical of Social Democracy and its vision of modern society. [18, ref Sören Ekström 2003; Karl J. Höjer 1952.] Thus, strong tensions between the government and the  Lutheran Church could have been expected when the Social Democratic Party (SAP) became a leading political force. Why, then, was there not more open conflict? How did the SAP government and the Lutheran Church negotiate their relationship?" (s. 39-40)

Så elegant presenterar Naumann sina forskningsfrågor. För att besvara frågorna zommar hon in på 1900-talets första decennier och framför allt 1920-30-talen, som hon högst rimligt betecknar "a formative phase in Swedish welfare state history": inte perioden när välfärdsstaten verkligen byggdes ut (det skedde mer efter andra världskriget) men när politiska skiljelinjer drogs, allmän rösträtt implementerades, och SAP-bondeförbundet-alliansen byggdes. Naumann arbetar i Rokkans tradition, säger hon, men vill revidera den på två sätt. Först, genom att visa att relationen mellan kyrka och stat i Sverige under välfärdsstatens uppbyggnadsfas inte var så konsensusinriktad som rokkanianer sagt (Bäckström 2000; Bahle; Manow och van Kersbergen 2009), utan snarare "a period of strong contention". Och för det andra, genom att visa hur skiljelinjerna efter klass och religion ömsesidigt påverkade varandra. Metoden är en "process-oriented historical approach" vilket låter högst rimligt för att undersöka kyrkans betydelse, och kanske inte helt olikt Petersen och Petersens studie av Danmark under efterkrigstiden.

Under 1800-talets andra halva fick frikyrkorna starkt fäste i Sverige, och den högkyrkliga Svenska kyrkan var starkt motsatt frikykorna. Denna religiösa skiljelinje (cleavage i Rokkans terminologi) påverkade också svensk politik: 1910 tillhörde 22 procent av riksdagsmännen en frikyrka. Naumann pekar på att förutsättningarna för konsensus mellan politik och kyrka de facto var dåliga vid 1900-talets början.

"A consensus would come relatively easily between the government and the church when both recruited from the same national elite and both supported the same social order, as was the case during most of post-reformatory history in Sweden. However, it is a bit less obvious in a situation when, in effect, the usurpers—those that want to overthrow the old order—take over the house, as was the case when the Liberals and SAP came into power in the early twentieth century." (s. 42) [2]

Kaspersen och Lindvall (2008) menar att religionens roll vis-a-vis välfärdsstatens uppbyggnad desarmerades genom att kommunreformen 1862 tog ifrån socknarna plikterna om fattigvård och skola, vilket under 1900-talet främjade tillväxten av en välfärdsstat. Gentemot detta pekar Naumann på att kommunernas skolstyrelser fortfarande i början av 1900-talet alltid leddes av kyrkoherden, eftersom den kristna utbildningen sågs som en central roll för skolan. (s. 43) Också inom sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg var kyrkan och religiösa organisationer, framför allt diakonin, aktiva in på 1900-talet, och t o m i ökande grad. 1940 tillhandahölls bara 7 procent av barnomsorgen av staten, med resterande 93 procent av privata initiativ, ofta religiösa sådana. På dessa områden hade politikerna dock ökande ambitioner på 1930-talet, vilket ledde till konflikter mellan dem och kyrkan. Statsvetaren Karen Anderson, verksam i Dublin, har en lite annan tolkning: hon menar att kyrkan under 1800-talets andra hälft blev allt mer kritisk mot välfärdspolitik och bara accepterade socialpolitiken vid 1900-talets början, vid vilken tidpunkt liberaler och socialdemokrater redan börjat "äga frågan" om socialpolitiken. Naumann är inte helt övertygad av denna tolkning: hon menar att kyrkan ännu hade en mycket stark position i samhället vid 1800-talets slut och hade kunnat göra mer om de ville, men att problemet för dem snarare var att kyrkan var en så heterogen aktör, med olika åsikter och attityder vis-a-vis politiken.

Det tidiga 1900-talet var en spräcklig tid vad gäller välfärdsprogram i Sverige. "The existing social
insurances and social policies were rudimentary and in many respects still a continuation of the poor law tradition." (ref. Åmark 2005; Olsson 1993) Inom Svenska kyrkan var attityderna till ökande välfärdsstatliga åtgärder och utgifter mycket skiftande. Så här beskriver Naumann polariseringen mellan frikyrkor och statskyrkan vid 1900-talets början vad gäller politik och välfärdsstat:

"It was predominantly laypeople who were active in the free churches of the nineteenth century, challenging both the hierarchies of the Lutheran Church as well as the political order of traditional society with its estates. Religious revivalism, therefore, not only led to claims for religious freedom but also demands for political freedom such as the right to assembly. The Swedish Church was, from the outset, hostile toward Pietists and to the emergence of free churches. According to Thorkildsen, the Swedish Lutheran Church was a High Church, a conservative, orthodox church that did not tolerate individualistic, revivalist tendencies in the parishes. Many Lutheran clerics tended to align themselves with political conservatism and the attempt to preserve the traditional social order, though some showed more social interest. /.../ the Swedish Church’s generally conservative stance fuelled the ongoing alienation of parts of the population from official Lutheranism, and the church’s reaction to religious revivalism caused strong polarization between the official state church and the free churches." (s. 47)

Frikyrkornas perspektiv på samhället var särskilt förenligt med liberala perspektiv, i opposition till såväl konservatismen som socialismen, och Naumann menar att

"The free churches attracted upwardly striving social groups in particular, such as shop clerks and craftsmen, both in rural and urban settings, who were important in the formation of a modern middle class. But some revivalist associations, for example the Salvation Army, were particularly popular with the urban working class." (s. 48, red Sidenvall och Thorkildsen)

Den kulturmiljö som frikyrkor och nykterhetsrörelse skapade, med betoning på disciplin, arbete, nykterhet och enkelhet, gynnade också arbetarrörelsens tillväxt. (ref Olsson 1993; Therborn 1989; Thorkildsen; Stråth.) Denna miljö främjade dock även liberalerna och i någon mån Bondeförbundet. Attityderna till statskyrkan i SAP var kluvna. En del såg statskyrkans representanter som klassfiender, medan andra ville tona ner konflikten mellan kyrka och stat; Naumann lyfter fram de ledande kyrkopolitikerna Arthur Engberg och Harald Hallén som exempel på de två hållningarna. Engberg var starkt kritisk mot statskyrkan och ville skilja på kyrka och stat, och var uppvuxen med en far som var baptist; själv var Engberg influerad av marxismen. Med åldern blev han mindre avfärdande till kyrkan; 1932 blev han ecklesiastikminister och minns idag för sitt engagemang i revideringen av psalmboken. Hallén var pastor i Arvika, aktiv i nykterhetsrörelsen och mellan 1911 och 1960 riksdagsman i andra kammaren. 1928 till 1932 satt han i partistyrelsen och delade också visionen om ett "folkhem" som märkte den perioden. 

Bo Stråth har visat hur centralt begreppet "folk" varit i modern svnsk politik, ett begrepp med skiftande betydelser och laddningar, men viktigt för många olika aktörer (Pettersson i Påboda använde det 1906, Rudolf Kjellén 1912, osv.) Hos t ex Kjellén fanns det ett inlån från tyskans Volk i användningen, men Lars Trägårdh (1990) påpekar att begreppet i Tyskland vanns av högern medan det i Sverige i och med Per Albins ledarskap vanns av socialdemokratin. (s. 51) Också inom kyrkan, inte minst med den s.k. ungkyrkorörelsen med Sundström, Billing, Björkquist med flera företrädare, vann folkbegreppet mark och de använde som slogan "Det svenska folket, Guds folk" och ville föra kyrkan närmre folket. (s. 52) Under 1910-talet snarare polariserades relationen mellan kyrka och arbetarrörelse, dock: 1914 stöttade en stor mängd kyrkmän bondetåget som mobiliserade 30 000 (inte bara bönder, som Naumann skriver) att protestera mot den liberala regeringen och hävda kungens makt. Detta provocerade i sin tur arbetarrörelsen som mobiliserade ett arbetartåg med 50 000 deltagare. I det tidiga 20-talet var SAP:s politik gentemot kyrkan, som förd i riksdagen, starkt kyrkofientlig. Men samtidigt kämpade på 1920 års partikongress Hallén för religiösa värderingar och en "folk-kristendom" Under 20-talet vände SAP också till en mer kyrkvänlig position, menar Naumann. Detta både som ett resultat av en allmän mjukare linje, mindre konfrontationssökande, och som en taktik: en alltför anti-religiös ställningstagande kunde skrämma bort potentiaella medlemmar och väljare, 

"as large parts of the SAP’s constituency were deeply immersed in the cultural climate of religious Pietism. The Protestant heritage was thus something the SAP could not easily ignore." (s. 54)

Det här är ju väldigt intressant, men jag hade velat ha en fördjupning och några exempel här (det citerade har inga fotnoter): kanske om hur SAP-politiker resonerade om deras väljargruppers förankring i kristendomen, men framför allt belägg om gräsrötters relation till religionen, kanske från självbiografier, brevväxlingar, romaner eller andra berättande källor.

Det var inte bara politikernas syn på kyrkan som förändrades under 1920-talet, utan även kyrkans syn på politiken. Inför kyrkmötet 1929 antog biskoparna ett förslag för ökad självständighet för kyrkan från staten, i ljuset av utvecklingen att en växande del av befolkningen inte var med i kyrkan, och att likställigheten mellan stat och kyrka alltså blev alltmer problematisk. Kyrkmötet skickade en förfrågan till regeringen om att tillsätta en statlig utredning som kunde undersöka frågan, men någon sådan utredning tillsattes aldrig, och SAP snarare stärkte politikens grepp över kyrkan efter att Engberg blivit ecklesiastikminister 1932. Engberg använde uttryckligen begreppet "folkkyrka" för att motivera att kyrkan skulle fortsätta vara en statskyrka. (s. 55-56) Under 1930-talet började kyrkan snarast försvagas som religiös-ideologisk aktör och blev mer av ett allmänkulturellt fenomen:

"the transformation of the Lutheran state church into a “people’s church” under Social Democratic rule began a secularization process of the church itself. The church accrued folkloristic elements as the bearer of a positively connoted cultural heritage. Protestantism in this process became increasingly a “cultural religion”—central in terms of Swedish peoples’ national identity but largely emptied of its religious meaning and practices." (s. 56-57)

Den nya arbetsrelationen mellan stat och kyrka innebar att kyrkan fick mer autonomi på vissa områden (socknarna) men mindre makt på andra (t ex välfärdspolitik).

Naumanns välskrivna artikel börjar också slutsatssektionen på ett effektivt och tydligt sätt:

"Does this account of Swedish state-church relations in the early twentieth century put into question the common characterization of the Swedish welfare state as a Social Democratic welfare state? No, it does not contradict general notions of the primacy of public welfare provision and of the dominance of Social Democracy in shaping this type of welfare state. But this article challenges simplistic assumptions about the cleavage structure and political constellations that led to this outcome." (s. 58)

Det tycker jag låter som en rimlig och viktig poäng. Jag tror att vi för att förstå välfärdsstatens historia på många sätt behöver gå bortom Esping-Andersens kraftfulla, intelligenta och väl genomförda konceptualisering från 1980- och 90-talen. Esping-Andersen fokuserade mycket på arbetarrörelsen som aktör och på allianserna mellan arbetar- och bondepartier på 1930-talet och jag tror visserligen att arbetarrörelsen förvisso spelat en central roll i skandinavisk modern historia, med stort förklaringsvärde för en mängd utfall på 1900-talet och framåt, men att vi inte för den skull får anamma en endimensionell konceptualisering av politiken, där den bara handlar om vänster-höger (med en särskild roll för bondepartier i Norden). Så sett kan diskussionen om relationen mellan religion och välfärdsstat i Norden också ses som ett led i vad idéhistorikern David Östlund (2003) kallat en nödvändig "avsossifiering av det nationella närminnet" -- ett bredare perspektiv på vår politiska historia som ser på de olika, mångfaldiga politiska aktörer som spelade roll för att utfallen blev som de blev.

referenser

Pirjo Markkola and Ingela K. Naumann (2014) "Lutheranism and the Nordic Welfare States in Comparison", Journal of Church and State. Läs här.

Ingela K. Naumann (2014) "Consensus, Conflict, or Compromise? Church-State Relations in the Swedish “People’s Home” During the 1920s and 1930s", Journal of Church and State. Läs här.

fotnoter

[1] Åmark skriver i sitt slutsatskapitel att: "Tanken på att det funnits en väl sammanhållen nordisk och socialdemokratisk välfärdsstatsregim är inte enkel att försvara i dagens forskningsläget, som hunnit bli betydligt mer omfattande och komplicerat än då Esping-Andersen skrev sin bok. /.../ Formeln 'en modell med fem undantag' står sig bättre än idén om att det finns en typisk nordisk -- eller socialdemokratisk -- välfärdsregim." (s. 282)

[2] Längre fram i artikeln skriver hon så här om Sveriges ancien régime: "What united all of the popular movements was their protest against the “old regime”—the rigid and conservative, preindustrial, and premodern social order upheld by the nobility, the bourgeoisie, and an orthodox state church; a deep concern with the social and spiritual conditions of human life; a striving for equality, solidarity, and justice; and the demand for greater democratization of society." (s. 46) Referensen här är Göran Therborns bokkapitel "'Pillarization' and 'Popular Movements'" från 1989, där han jämför rörelser och välfärdskapitalism i Nederländerna och Sverige.

Folkrörelseprojektet och dess kritiker

 

Det stora forskningsprojektet om folkrörelser som pågick på historiska institutionen i Uppsala på 1970-talet, och leddes av Sven Lundkvist och CG Andrae, har gjort ett djupt avtryck i vår förståelse av svensk historia. De kanoniserade vad som brukar ses som de tre stora folkrörelserna: frikyrkorna, nykterheten, och arbetarrörelsen. De gjorde omfattande studier av rörelsernas tillväxt och relationer i olika miljöer (Gävle, Eskilstuna osv.) och övertygade, tror jag, flera generationer efterkommande historiker om folkrörelsernas "bidrag till Sveriges modernisering", ungefär. Jag använde mig flitigt av forskning ur folkrörelseprojektet i min bok Världens jämlikaste land?, och mitt intryck är att jag inte är ensam om att ha tagit stora intryck av Lundkvist och de andras analyser om frikyrkorna och nykterismen som "medborgarskolor" och grundvalen för ett nytt, aktivt civilsamhälle och större politiskt deltagande.

Utifrån detta är det så klart väldigt intressant att ta del av kritiska perspektiv på projektet. En sådan granskning gjorde den danske historikern Vagn Wåhlin (1935-2009), verksam vid Århus universitet, i Historisk Tidskrift 1979. Wåhlins början är slående, och väldigt 1970-tal:

"Ikke blot i marxistisk inspireret forskning, men også hoss ikke-marxistiske historikere er der i dag en stadigt bredere accept af, at i sisdste ende er det den materielle basis i produktionssfæren som sætter mønstret og rammerne for andre sociale og ideologiske fænomener." (s. 113)

Wåhlin går vidare:

"Det dynamiske element og en interesse for forandringer over tid i stedet for tilstandsbeskrivelser er kommet i centrum af den historiske forskning, ligesom en legitimering af konkrete historiske undersøgelser i forhold til det aktuelle samfunsd behov for selfforståelse er blevet stadigt mere almindelig." (s. 113)

Folkrörelseprojektet, säger Wåhlin, ansluter sig klart till denna riktning*. Under ledning av Andrae och Sven Lundkvist, nyss utnämnd till Riksarkivarie, har en grupp på omkring 15 medlemmar arbetat 1965 till 1976 inom projektet. Det blev 8 doktorsavhandlingar, 6 lic-avhandlingar, 32 artiklar och 27 trebetygs-uppsatser. Wåhlin är dock starkt besviken på att forskarna i projektet varit fega (enligt honom) med att lägga fram övergripande analyser och att använda och kritisera teorier. (s. 115) Han kritiserar Lundkvists användning av England -- representerat av Harold Perkins The Origins of Modern English Society 1780-1880 (1969) -- som ensamt jämförelse-fall, och menar att Lundkvist borde arbetat mer komparativt och ägnat mer uppmärksamhet åt de rörelser som inte växte så mycket. Wåhlin antyder att bekvämlighet gjort att Folkrörelseprojektet fokuserade på de rörelser som efterlämnat stora och välorganiserade arkiv, och menar att det är lika viktigt att förklara varför andra rörelser inte formade Sverige i samma grad. (s. 116)

När man jämför de enskilda studierna med teoriavsnittet i Lundkvists sammanfattande bok, säger Wåhlin, så blir det tydligt att författarna i princip arbetat utan de anglosaxiska teorier som Lundkvist diskuterar -- och att de inte förlorat något på detta. (s. 117)

"Gang på gang anvences i projektet udtryk som, klassesamfund, klassernas ideal etc, uden at der er foretaget nøjere redegørelser for, hvad klasser eller deres dynamiske samfundsrolle egentlig er." (s. 117)

Författarna säger upprepade gånger att sociala förändringar leder till sociala rörelser: men vilka sociala förändringar är det som avses? Och hur ska vi förstå förhållandet mellan ideologier och kollektiva identiteter (medvetanden) och folklig rörelse och dess organisatoriska form? Här hade de svenska forskarna, menar Wåhlin, kunnat använda den tyska diskussionen om "borgerlig offentlighet", diskussioner om småborgerskapet, m m -- inte bara de anglosaxiska referenser som Lundkvist använder.

Det är kanske ännu mer beklagligt att Lundkvists projekt avstått från kompartioner med norge och Danmark, och den historiska forskningen där t ex om den norska Thrane-rörelsen och de danska religiösa lægmandsbevæelser på 1830-40-talen. De tre skandinaviska länderna påverakde direkt varandra: skandinavismen förstås, men också den tidiga svenska arbetarrörelsens kontakter med Köpenhamn, den norska bonderörelsens (Bondevennernes Selskab) influenser från Danmark 1på 1860-talet, och de skånska kooperativens influenser från Danmark. (s. 118)

Wåhlin övergår till att göra en egen skiss av samhällsutvecklingen i Danmark ca 1850-1920 med fokus på förutsättningar för folkliga rörelser. Här börjar han också med att i förbifarten leverera ännu en spetsig kritik av Lundkvists projekt. Utfall kan inte föregå orsaker, men Lundkvist säger att industrialismen leder till folkröelserna, och sedan säger han själv på annat ställe att den första stora nyktehetsrörelse-vågen börjar på 1840-talet och att frikyrkorörelsen tar fart på 1850-talet, medan industrialismen tar fart först några decennier senare.** Wåhlin går tillbaka till den agrara revolutionen, som han menar slog igenom i Danmark på 1790-talet, 100 år före industrialismen gjorde det. "de klassemæssige og ideologiske konsekvenser af agraromvæltningen kunne manifestere sig, inden nye tendenser brød fram." (s. 123)

Wåhlin skildrar den kapitalistiska marknadsekonomins genomslag i det danska jordbruket från och med 1790-talet. Från och med 1820-30-talen växer väckelserörelserna fram och rekryterar många från fiskare, lantarbetare och husmän (ungefär torpare). Grundtvigianismen, en ljusare, mer optimistisk kristendom slog igenom på 1850-talet och fick fäste i alla klasser, medan Indre mission (från 1856) var mer ensidigt förankrad i de lägre klasserna. (s. 130-1) På 1840-talet växer yrkesorganisationer för bönder fram på Själland och Wåhlin menar att dessa organisationer genom ledare som Rasmus Sørensen och IA Hansen klart var kopplade till väckelsen. I Bondevennerns Selskab ingår bönderna en allians med de nationalliberala eliterna i staden, för att få social acceptans. Selskabet lyckas med att dominera valen till ständerförsamlingen 1847 och 1849 och till Den grundlovgivende Rigsforsmaling. Efter 1849 faller alliansen mellan nationalliberalerna och Bondevennerne ihop och önderna fortsätter organisera sig allt bredare på 1850-60-70-talen:

"Ideologisk gennem private friskoler, folkehøjskoler og frimenigheder, politisk såvel på lokalt som rigsplan og med en voksende presse og financielt gennem forsikringselskaber, sparekasser og ved fra 1870'erne at overtage makten i realkreditforeningerne, distributionsmaessigt gennem kooperative brugsforeninger og faellesindkøbsforeninger, og endelig produktionsmaessigt fra 1880'erne gennem kooperative andelsmejerier osv." (s. 132)

Gång på gång, ser vi, var det grundtvigianska bönder (gårdmaend) som tog dessa initiativ. Denna "formidable organisationsproces" kallas i Danmark för bondevevaegelsen.

Wåhlin resonerar om relationer mellan och respektive utvecklingen i stad och på landet, att Danmark har "ett dobbelt iedologisk og kulturelt-organisatorisk system, hvor bøndernes eget verdensbillede og kultursystem nog påveirkes af udviklingen i København, men også fungerer uafhaengigt heraf på sine egne praemisser." (s. 135)

Den svenska utvecklingen på 1800-talet har fler likheter med den danska än med den engelska som Lundkvist jämför med, påpekar Wåhlin, och sätter in en välplacerad stöt mot Lundkvists fördummande begrepp om ett föregivet "äldre samhälle" som existerade före industrialismen. (s. 136) Istället borde Lundkvist ha undersökt omstruktureringen i den svenska agrarsektorn fö ratt förstå frikyrkorörelsen och nykterismen. Kanske var det, som i Danmark, samma personer som var ledande i dessa rörelser och i andra områden, som i sjuk- och begravningskassor, kooperativa konsumtionsföreningar, sparkassor, icke-profit-försäkringskassor, produktionssällskap, folkhögskolor m m? (s. 138) För arbetarrörelsen erkänner Folkrörelseprojektet att denna var verksam på flera fält samtidigt, men för en möjlig bonderörelse vägrar man beakta detta.

referens

Vagn Wåhlin (1979) "Omkring studiet af de folkelige bevaegelser: Overvejelser vedr. folkrörelseprojektet og Sven Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850-1920, Uppsala 1977, og ett forsög til en kompletterende helhedsfortolkning", Historisk Tidskrift nr 2 1979, s. 113-151.

fotnot

* I en fotnot hänvisar Wåhlin till s. 37-38 i Lundkvists sammanfattande bok för diskussion om de materiella och demografiska förutsättningarna för folkrörelserna.

** Wåhlin gör en intressant anmärkning att Habermas teori om borgerlig offentlighet handlar om urbaniserade samhällen och plockats upp av Perkins, som i sin tur används av Lundkvist för att karakterisera en "medelklassideologi".

Levande landsbygd och annan retorik om landsbygd och Norrland i svensk politik

Etnologerna Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren, båda verksamma vid Umeå universitet, har i två artiklar från 2015 och 2018 studerat politisk retorik i Sverige om (a) Norrland -- det är artikeln från 2015, och (b) landsbygden -- det är artikeln från 2018. 

Norrlandsartikeln börjar med att de konstaterar att Norrland, gentemot Götaland och Svealand, i populärkultur brukar framställas som  ‘the most rural, traditional and problematic region in Sweden’ (här tänker jag på filmen Jägarna! De refererar dock till en vetenskaplig artikel: Eriksson 2008). Deras egen studie utgår från frågan: "What discourses prevail when politicians make sense of, and suggest solutions for the Northern part of Sweden?" De vill identifiera och dekonstruera nuvarande diskurser om Norrland, och även visa på hur dessa etablerar en bild av regionen som problematisk. Deras teoretiska överblick informerar om forskning som jag absolut inte har någon aning om:

"This constructivist perspective has sometimes been named the ‘post-rural’ (Murdoch and Pratt, 1993), reflexively emphasising the processes that shape ‘the rural’ rather than taking rurality as place and construct for granted. A shift of focus from ‘rural politics’ to the ‘politics of the rural’ (Woods, 2003, 2005) has redirected interest from the rural as a battleground for various discursive forces to ‘the meaning and regulation of rurality itself’ (Woods, 2003: 312). According to this perspective, simply identifying different rural discourses is not ‘enough’ (Berg and Lysgård, 2004; Haugen and Villa, 2006a,b). In order to understand their impact and effect, rural discourses need to be understood in terms of power and competition, and for the ways they make identifications (im)possible. Within the framework of such an approach, studies have explored how representations of the countryside not only constitute rurality through stereotyping rural discourses, but as a consequence favour certain social groups and ideologies (Baylina and Berg, 2010) while excluding or stigmatising others (Cloke and Little, 1997; Ching and Creed, 1997; Phillips et al., 2001) on the basis of social categorisations such as social class (Juska, 2007), race (Holloway, 2007), and gender and sexuality (Massey, 2004; Valentine, 2004; Little, 2006).
It should be clear from the above that discourses on rurality are intrinsically political, forming not only imageries of rurality, but also the everyday material conditions under which rurality and rural inhabitants come into discursive existence." (s. 86)

Nilsson och Lundgrens studie startar från "politics of the rural" och undersöker partipolitiska aktörers debatt och kamp om att definiera vad Norrland är och borde vara. (Det verkar lite likt Cruickshank et al 2009:s studie av norsk landsbygdspolitisk debatt, som de refererar.) Teoretiskt är utgångspunkten diskursteori så som den utarbetats av Laclau och Mouffe (1985).* Materialet drar de från Riksdagens öppna digitala arkiv på riksdagen.se, med material från åren 1991 till 2013. D har sökt på "rural" och "Norrland" och får tusentals träffar; de snävar därför in det till "non-government bills", alltså riksdagsmotioner. Perioden 1991 till 2013 har de valt eftersom den omsluter en gradvis politisk förskjutning, "from traditional social democratic welfare politics to more neo-liberal politics with an extensive deregulation of state enterprises (Hudson and Rönnblom, 2007)." I denna anda har också regionapolitiken förändrats till en fokuserad på regional tillväxt, menar de med referens till Tillväxtanalys (2012). Materialet bearbetar de med en kvalitativ innehållsanalys, "in which recurring concepts, ideas and opinions about Norrland were inductively identified by repeated readings of the texts. The different ways of comprehending Norrland were viewed as discourses and organised in sub-themes (Hsieh and Shannon, 2005; Neuendorf, 2002). The paper is organised around the four main discourses found in the material that each fixated different qualities as central to the Norrlandic identity: Norrland as a problem, Norrland as a resource, Norrland as a region of growth, and Norrland as a victim." (s. 88)

Diskursen om Norrland som problem handlar inte minst om inlandet, som skildras som en arkaisk region med en åldrande befolkning och betydande utflyttning. Man pekar på en geografisk känslighet på grund av stora avstånd, och en motion från Liberalerna 2006-07 menar att om det blir för dyrt att äga en bil så kommer arbetssökande inte kunna ta jobb som ligger för långt hemifrån; "Motoring should not be taxed to death". Också det kalla klimatet och höga kostnader för uppvärmning utpekas som problem, t ex i en moderat motion från 1990-91 som menar att problemen gör det svårare för norrländska arbetsgivare att rekrytera nyckelkompetenser. Återkommande diskuterar motionerna okcså den glesa befolkningen och olika problem associerat med detta, som finansieringen av välfärden. De ekonomiska hänsynen genomsyrar denna diskurs, menar Nilsson och Lundgren.

Den andra diskursen är Norrland som en resurs, ännu inte fullt utnyttjad. Denna kommer i två varaianter. Den ena handlar om Norrland som bärare av immateriella och icke-ekonomiska resurser, såsom naturen, det öppna landskapet, och Norrland som något autentiskt och genuint (jfr Eriksson 2010) och kopplat till fritid, återhämtning, och livskvalitet. Moderaterna lyfte fram, t ex i en motion 1990-91, denna aspekt: ‘As awareness of environmental issues increases, those parts of our country that can offer a nice natural environment will certainly seem attractive to many more people’. Norrland kan här framstå som nästan arkaiskt: ur en folkpartistisk motion 2009, "‘Västernorrland has had the motto “offers balm for the soul”, a concept that should be appealing in a world with an ever increasing tempo’". Detta rofyllda kan också göras till något ekonomiskt, en resurs i form av att locka till sig turister. Norrland som resurs kan också vara rent ekonomiskt, med referenser till vattenkraften, skogen och gruvorna. En folkpartistisk motion från 2009 exemplifierar detta:

"Norrland has contributed greatly to Sweden's prosperity through its natural resources -- forests, ore and water. As one example, Västernorrland has for many years had Sweden's third largest annual gross domestic product. Here one can find world-leading companies in the cellulose industry and the energy sector, and many examples of natural resources and renewable energy."

En centerpartistisk motion 1996 pekade på att Norrland ger Sveriges största exportintäkter, en liberal motion 2003 att "The forest, ore and hydropower mean that Norrland contributes more to Sweden's GDP than most regions in Sweden", en socialdemokratisk motion 1996 pekade på att Västernorrland producerade mer elektricitet än vad man konsumerade. Relaterat till denna syn på resurserna är argumentet att om Norrland fick behålla inkomsterna från sina resurser, så hade det varit mer rättvist och regionen hade varit rikare. Ett sådant argument har t ex gjorts i Kiruna angående vinsterna från stadens järngruva, som, har det sagts, finansierade tunnelbanan i Stocholm istället för att investeras tillbaka i den egna staden (Nilsson 2009, Kiruna - staden som ideologi). 

Diskursen om Norrland som resurs organiseras runt två nodalpunkter, säger Nilsson och Lundgren: inneboende värden, och produktivistiska bidrag. Till dessa kommer olika subjektspositioner: runt produktivismen entreprenörer, innovatörer, affärsmän, och i någon mån bönder och skogsarbetare. Runt inneboenede värden snarare som medborgare och demokrater. Ett exempel på det senare är en moderat motion från 2001 för att bevara fäbodssystemet som ett kulturarv: i denna argumenteras det för att systemet inte skulle överleva utan entusiaster och att man därför måste underlätta för småföretagare som håller igång t ex fäbodar. Från Vänsterpartiet 2010 varnades det tvärtom för att just ge lokala entusiaster denna roll, om det handlar om att ta över välfärdsåtaganden från det offentliga.

Den tredje diskursen handlar om Norrland som tillväxtregion. Också i diskursen om Norrland som resurs fanns så klart ett ekonomiskt perspektiv, men de två skiljer sig åt, säger N och L: i resurs-diskursen handlar det mycket om Norrland som självförsörjande, men i tillväxtdiskursen tvärtom om en i princip oändlig tillväxt och ett oändligt överskott att utvinna. Här talas det om Norrlandskusten som området med "störst potential för regional tillväxt i Sverige" (FP, 2011) och om behovet av infrastrukturinvesteringar för att gynna tillväxten (S, 2004). Tillväxtdiskursen var över perioden 1991-2013 tämligen stabil och stark, säger de. Man pekade på potentialen för ekonomisk tillväxt i Norrland och lade fram olika förslag för hur denna potential skulle kunna frigöras.

Den fjärde diskursen är Norrland som offer. "According to this discourse, Norrland was underprivileged, had not accessed welfare services to the same extent that other regions had and was some- times depicted as subjected to colonisation." (s. 91) Så här resonerade en centerpartist i en motion 2006:

"The central power in Stockholm has for centuries looked upon the vast and sparsely populated northern part of Sweden as mainly an essential supplier of raw materials. […] For a long time, the central power has had a colonial approach to the nearly two-thirds of the country's land area that is called‘Norrland’. This attitude must change ..."

Motioner från olika partier kunde i denna anda tala om Norrland som ett offer för tidigare regeringars centraliseringspolitik, och om norrlänningarna som "glömda" pga politikernas för starka fokus på urbana tillväxtregioner. Diskursen om Norrland som offer artikulerades nästan alltid, säger Nilsson och Lundgren, ihop med påpekanden om hur mycket naturresurser Norrland har. Här väcks informellt också frågan om vad som i USA kallas "reparations", osm när en centerparistisk motion 2005 kräver att statliga myndigheter ska flyttas från Stockholm till Norrland för att kompensera för utsugningen av Norrlands naturresurser, eller en socialdemokratisk motion 1992 kräver ökade stöd till norrländska industrier, eller en vänsterpartistisk motion 1991 kräver att vinsterna från norrländska industrier ska stanna i Norrland. Nilsson och Lundgren menar att denna diskurs, där deltagarna vill ge mer stöd till Norrland, ironiskt nog reproducerar en bild av Norrland som en svag och sårbar region.

I slutsatserna diskuterar Nilsson och Lundgren hur Norrland i de olika diskurserna jämförs ofördelaktigt: ibland med andra regioner i landet som implicit har bättre tillväxtkraft etc, ibland med en idealiserad möjlig bättre version av sig självt, som regionen misslyckas med att leva upp till. (s. 92) Vad gäller vad Norrland ställs emot i motionerna är det ofta regeringen, staten, Stockholm. Det finns ett populistiskt stråk i detta, i motioner från alla partier, men Nilsson och Lundgren menar att denna pro-Norrland-populism ofta förlägger agensen till räddare utifrån, medan norrlänningarna själva förpassas till att vara entusiaster och eller entreprenörer.

Nilsson och Lundgrens artikel från 2018 tar avstamp i hur svensk landsbygdspolitik ofta tar avstamp i uttrycket levande landsbygd, som de översätter som "living countryside". Begreppet levande landsbygd har ingen särskild politisk hemvist utan används över hela den politiska skalan. Begreppet kan därför ses som en "floating signifier" i Laclaus (1996) mening. Dess "omnipresence within Swedish rural politics" gör det särskilt intressant att studera detta begrepp. I denna artikel liksom i den om Norrland från 2015, arbetar de med att analysera riksdagsmotioner,denna gång från åren 2010-11 och 2013-14**, och också här arbetar de utifrån ett konstruktivistiskt och diskursteoretiskt perspektiv. Angående vad "levande" i begreppet levande landsbygd egentligen betyder, så för de detta intressanta teoretiska resonemang:

"A ‘living countryside’ is not only (if at all) constituted around some shared qualities that rural areas embody, but also derives its meaning from the articulations that come to signify a desired and imaginary fullness as well as the boundary that defines the limits of this illusion. Such an imaginary fullness is sometimes referred to as ‘ideological fantasy’ (Žižek, 1998), not in the sense that it constitutes a false consciousness but, rather, in the sense that it works as a shared narrative that structures the way people make sense of the world and their existence in it. Glynos argued that a key role of fantasy is to provide us with ‘a script with which to shuffle vulnerability and uncertainty to the margins’ (Glynos, 2011: 79)." (s. 74)

De etiketterar alltså idealet om levande landsbygd som en fantasi, och deras analys börjar med att identifiera centrala teman i denna fantasi. Det börjar med tillgång till arbeten och till medborgerliga rättigheter såsom välfärdstjänster. För politikerna handlar det om att främja jordbruket, arbeta mot avbefolkning av ladsbygden, med mera. Idéerna om levande landsbygd kopplatr också in till idéer om en särskild svenskhet på landsbygden, inte minst levd genom "öppna landskap", odlade sådana; etnologerna Frykman och Löfgren (1979) har tidigare pekat på det öppna landskapets betydelse för föreställningar om svenskhet. Det öppna landskapet anförs också som motor för turism, alltså en rent ekonomisk faktor.

Idealet om levande landsbygd porträtterades både i positiva termer -- folk vill bo på landet, och där har de det bra -- och i negativa termer -- den levande landsbygden föreligger inte idag utan rurala områden lider av avbefolkning och andra problem. (s. 78-79)

Nilsson och Lundgren börjar sina slutsatser så här:

"This study of Swedish rural political discourse highlights the way the expression ‘living countryside’
functioned as a common goal for much of rural politics by legitimizing a range of different political suggestions. These were held together by an ideological fantasy that portrayed a living countryside which had resemblances with notions of a past Sweden." (s. 81)

Visionen om en levande landsbygd förenas ofta med referenser till jobb, infrastrktur och välfärdstjänster, men kan också förenas med en vagare, mer nostalgisk uppsättning av bilder av ett "traditionellt" svenskt landskap med jordbruk och djurhållning, ibland förenat med nationalistiska tendenser. (s. 81-82)

Fotnot

* I teori-diskussionen går de igenom några centrala begrepp: "nodal points", "floating" och "empty" "signifiers", populism, ekvivalenskedjor, och "articulation". Artikulering använder de t ex för att klarlägga hur ett begrepp som "Norrland" kopplas ihop med andra begrepp, som "offer" eller "resurser". (s. 87-88)

** De motiverar valet av tidsperiod med att den fångar ett ökat politiskt intresse för landsbygden (!). (s. 75)

Referenser
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2015) "Logics of rurality: Political rhetoric about the Swedish North", Journal of Rural Studies 37: 85-95.
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2018) "‘For a living countryside’: Political rhetoric about Swedish rural areas", European Urban and Regional Studies Vol. 25(1) 72–84