söndag 25 maj 2008

Arrighis senaste bok och att teoretisera Kinas tillväxt

Häromkvällen satt jag i trädgården och hängde löst med grannarna. Apropå Kina berättade en granne att DN någon dag innan hade inne en essä om Kinas tillväxt - grannen hade inte orkat läsa klart den, men han hade rivit ut den. När vi kvällen efter satt där igen, taggade för en flaska slivovice, hade han med sig urklippet och det visade sig att det är min kollega/samarbetspartner (så får jag kanske kalla honom nu, även om det känns lite pretentiöst) Ingemar Lindberg som skrivit den.

Ingemars artikel bygger på Giovanni Arrighis senaste bok Adam Smith in Beijing: Lineages of the Twenty-First Century (Verso, 2007) som jag sett fram emot mycket men som inte kommit till Göteborgs bibliotek än.

Ingemar Lindberg , "Historiens nya början", DN 18 maj

---

Jag hade tänkt att åka till Hong Kong & Guangdong i sommar för att studera urban och ekonomisk omvandling i regionen. Antagligen sätter pengabrist p för det. Vad jag hade tänkt att skriva utifrån den studien var i alla fall en slags ekonomisk-geografisk-sociologisk-flanörteoretisk analytisk essä om sydkinesisk kapitalism och rekordtillväxt, med influenser från 1960- och 70-talens Cambridgeskola inom nationalekonomin, Jing Wangs "capital structures space", David Harvey, Bruce Cumings, Alice Amsden, etc.

I detta blogginlägg fokuserar jag av naturliga skäl (ingen resa - inget flânerie!) på den ekonomiska aspekten. Frågan, som jag tänker mig att även Arrighi sysselsätter sig med i sin bok, är :

hur kan vi teoretiskt förklara Kinas tillväxt?

Jag tänker mig att en viktig del av den neoklassiska teorins stora styrka är att den är utpräglat teoretisk, den bygger på en generaliserande ansats som innebär att så fort vi beaktar ett nytt fall (case), så som ett land, en region eller en viss period, så kan vi välja den enkla vägen att rutinmässigt applicera standardteorin på detta fall. Det finns, och det hoppas jag på att fortlöpande kunna påvisa här på bloggen, en ofantlig massa bra ekonomisk forskning som inte är neoklassisk utan heterodox, politisk ekonomi etc, men heterodoxin lider av bristen: för få gemensamt accepterade standardantaganden, för lite möjlighet till förutsägelser på grundval av teorin, och rutinmässigt applicerande av teorin på nya fall.

Man kan tycka att det är tautologiskt att säga att heterodoxin lider av oenighet. Men just därför måste man röra sig bortom heterodoxi som ett negativt program och skapa ett konstruktivt program. (Om heterodoxin och eventuellt enande har bl a skrivits de senaste åren: Chang 2002, Colander 2003, Howard och King 2001, Lawson 2006, O'Hara 2007)

Kina är ett mycket lockande case för att jobba med / spekulera om möjligheterna till rutiniserande av PE, och försök med generaliserande och förutsägelser utifrån PE. Jag hade tänkt att ekonomiteoretiskt utgå från ett citat av den Cambridgeutbildade räven Edward J Nell, som nu för tiden är på en av ekonomimarxismens högborgar New School of Social Research i New York. Han skrev i en mycket bra essä från 1984:

”Ortodox ekonomi försöker visa att marknader allokerar bristande resurser enligt
relativ effektivitet; politisk ekonomi försöker visa att marknader distribuerar
inkomster enligt relativ makt.”
Med caset Kina skulle jag då jobba med ett perspektiv som betonar: ekonomin är politisk, fördelning, distributionskamp, investeringspolitik, kapitalbildning. Ett grovt förenklat orsaksschema:

Distributionskamp (plus semi-autonom diskursiv process á la Bo Stråth, Vivien Schmidt et al, men den skulle inte tas med i min essä) --> institutioner, effektiva eller inte --> tillväxttakten

Förutom de mer rent teoretiska influenserna från Nell och liknande ekonomer, är jag starkt influerad av de i mitt tycke mest övertygande analyserna av den starka tillväxten, nuvarande men framför allt tidigare, i andra östasiatiska länder: Japan, Sydkorea, Taiwan. Varje av dessa tre viktiga länder har en tung politisk-ekonomisk analys: Japan Chalmers Johnsons MITI and the Japanese Miracle (U of California P, 1982); Sydkorea Alice Amsdens Asia's Next Giant (Oxford U P, 1989); Taiwan Robert H Wades Governing the Market (Princeton U P, 1990). De jobbade inte utifrån Cambridgeteorin men jag tror att i mötet mellan Cambridgeteorin och statism/politisk ekonomi-skolan i Östasiendebatten - Johnson, Amsden, Wade et al - kommer något konstruktivt ut.

Något som Amsden, Wade-gänget visat är att staten ingripit oerhört mycket i ekonomin i Japan, Sydkorea och Taiwan under och före deras tillväxttoppar. Välutbildade och relativt icke-korrupta byråkratier administerade kapitalismen och styrde dessa länder till rikedom. Byråkratierna, eliter i hierarkiska samhällen, samarbetade nära med kapitalistklassen och gynnade medvetet kapitalisterna för att skapa tillväxt - arbetare offrades på tillväxtens altare. (Om detta se Atul Kohli, State-Directed Development, Cambridge U P, 2004). Med mängder av regleringar, statliga banker och företag, offentlig-privata samarbeten, deals för kapitalistklassen, osv styrde byråkratin och kapitalisterna tillsammans utvecklingen.

Det ska tilläggas att inrikespolitisk styrning inte var allt. Den internationella geopolitiska och ekonomiska tillväxten spelar alltid roll för tillväxttakter och ekonomiska prestationer i allmänhet. Vad gäller Östasien har Japans, Sydkoreas och Taiwans allianser med USA, och dessa länders geopolitiska betydelse för USA i det kalla kriget, spelat en stor roll! Stater kan gynna eller missgynna andra staters ekonomiska tillväxt genom handelspolitik, direkt bistånd med mera, och USA var minst sagt aktivt i Östasien under efterkrigsperioden och kalla kriget. - Om geopolitikens, antikommunismens och USA:s betydelse för tillväxten i Östasien, se Bruce Cumings nedan.

Alltså, återigen förenklat, två faktorer som varit helt avgörande för tillväxt i Östasien:
1. "utvecklingsstaten" - kompetenta, relativt icke-korrupta byråkratier inriktade på tillväxt
2. internationell kontext - geopolitik och stormakters agerande

Om dessa två faktorer (som förstås här är väldigt imprecist formulerade) var avgörande för tillväxten i Japan, Taiwan, Sydkorea (låt mig komma till ett mer aktuellt fall, Vietnam, senare), skulle man inte kunna anta att de är det även för Kina?

Invändning 1: Kina är kommunistiskt. EB: njae. En av de stora poängerna med det politisk ekonomi-perspektiv som jag förespråkat är att undkomma sådana reifierade kategorier.

Invändning 2: Kina är olikt de tidigare fallen på andra sätt. EB: jo, teorin måste modifieras och utvecklas. Det var ett sådant försök jag skulle vilja göra med min essä! (Om jag hade råd att åka till Hong Kong.)

Min idé är:
- Kina har sedan 1979 haft en strategi för tillväxt och integration med världsekonomin. Ekonomin var från början en planekonomi och i processen av övergång till kapitalism har byråkratin arbetat för en utveckling som förenar ekonomisk tillväxt med bevarad politisk makt för kommunistpartiet. Byråkratin har antagligen inte varit så högutbildad och icke-korrupt som t ex tidigare Japans, men faktorerna tillväxtstrategi med starka inslag av planering, och allians stat-kapitalistklassen har båda varit närvarande. Exempel på arbetarfientlig politik: vid Tiananmenprotesterna 1989 slog staten ner hårdare på de arbetarrörelser som deltog i protesterna, än på studentrörelserna (se Jack Gray, Rebellions and revolutions: China from the 1800s to 2000, Oxford U P). Antifacklig politik. Osv. Exempel på allians stat-kapital: "red capitalists"-diskussionen. (Om arbetarkamp i reformperiodens Kina, se Ching Kwan Lee, Against the Law: Labor Protests in China's Rustbelt and Sunbelt, U of California Press 2007, och Anita Chans arbeten, bl a "Globalization, China's Free (Read Bonded) Labor Market, and Chinese Trade Unions", Asia Pacific Business Review nr 3 2000.)
- Avgörande i Kinas omvandling har internationell politik varit - jfr Margaret MacMillan, Nixon and Mao: the week that changed the world, Random house, 2007.

--> Det finns likheter i Kinas nuvarande hög-tillväxtfas med Japans, Sydkoreas och Taiwans tidigare hög-tillväxtfaser.

--> En politisk ekonomi-approach som förenar Cambridgeskolans fokus på distributionskamp, investeringspolitik och kapitalbildning med utvecklingsstatsskolans analyser av staters betydelser och institutionalism á la Dani Rodrik, vore något att jobba på, för fallet Kina och för andra fall. (För institutionalistiskt perspektiv se Qian Yingyi, "How Reform Worked in China", i Rodrik (red) In Search of Prosperity, Princeton U P 2003, och Rodriks One Economics, Many Recipes, Princeton U P 2007)


Nu blir alltså denna essä antagligen inte skriven denna gång, även om jag säkerligen kommer återkomma till de här frågorna. Så länge klipper jag ihop några referenser och citat, som ett ofullbordat Benjaminskt ("jag har inget att säga, bara att visa" -Passagen-Werk) skelett till en essä:

---

Edward J Nell, “The Revival of Political Economy”, i Nell (red.) Growth, Profits and Property(Cambridge: C U P, 1984)
”Ortodox ekonomi försöker visa att marknader allokerar bristande resurser enligt relativ effektivitet; politisk ekonomi försöker visa att marknader distribuerar inkomster enligt relativ makt.”


UTVECKLINGSSTAT

Robert H Wade, Governing the Market (Princeton: P U P, 1990), s 165f:
”In Japan and Korea, the channeling of high savings through government-controlled banking systems has been a key instrument of industrial coordination. In Taiwan this has been less important, but not much less important. /.../ The banks have transferred funds from actual or potential customers to investors.” – statliga investerings-/lånefonder

Wade (s 301f):
Om Taiwan under efterkrigstiden: regeringen formade “social structure of investment”:
1) landreform hindrade filippinskt ojämlikhetsmönster.
2) staten reglerade finanssektorn så att ingen finanskapitalistklass kunde uppstå; man ville bara ha industrikapitalister.
3) staten reglerade/höll nere jordbruksprodukternas priser genom att hålla lönerna låga och kompenserade bönderna genom low input costs och att socialisera risker. Billig mat --> låga industriarbetarlöner --> höga industriprofiter. Antifacklig politik.
4) public enterprise sector, ”one of the biggest in the noncommunist world”

Robert Brenner, The Economics of Global Turbulence (London & New York: Verso, 2006), s 86 om Japan under efterkrigstiden:
”the state established a series of lending institutions of its own, notably the Export-Import Bank of Japan and the Japan Development Bank. Under the Fiscal Investment and Loan Program (FILP), the Ministry of Finance, in close collaboration with the Ministry of International Trade and Industry (MITI), funnelled money from the postal savings accounts maintained by households all over the country, through the Export-Import Bank and the Japan Development Bank, into favored industrial and infrastructural projects. Even as late as the 1970s, the FILP supplied nearly one-third of all bank loans made in Japan, and, over the postwar epoch as a whole, loans under FILP accounted for 15 to 20 per cent of the nation’s gross fixed-capital formation.
The state maintaned tight control of the credit market, with the goal of keeping interest rates low for the great manufacturing corporations.”
Staten tvingade fram högt hushållssparande, t ex genom konstgjort höga huspriser.

GEOPOLITISK KONTEXT

A G Frank (1996, cit av Jan Nederveen 2006 i Delanty (red) Europe and Asia Beyond East and West, Routledge):
”many big patterns in world history appear to transcend or persist despite all apparent alterations in the mode of production. It therefore cannot be the mode of production that determines overall development patterns. ... World history since 1500 may be less adequately defined by capitalism than by shifts in trade routes, centers of accumulation, and the existence/nonexistence and location of hegemonic power.”

Bruce Cumings, “The Origins and Development of the Northeast Asian Political Economy”, International Organization nr 1 1984

-----

Refererade texter om heterodoxin och enandet:

Chang Ha-joon. 2002. “Breaking the mould: an institutionalist political economy alternative to the neo-liberal theory of the market and the state”, Cambridge Journal of Economics 26:5

Colander, David. 2003. “Post Walrasian macroeconomics and heterodoxy: Thinking outside the heterodox box”, International Journal of Political Economy 33:2 s 68-81

Howard, M C och J E King. 2001. ”Where Marx was right: towards a more secure foundation for heterodox economics”, Cambridge Journal of Economics 25

Lawson, Tony. 2006. ”The nature of heterodox economics”, Cambridge Journal of Economics 30:4

O’Hara, Phillip Anthony. 2007. “Principles of institutional-evolutionary political economy – converging themes from the schools of heterodoxy“, Journal of Economic Issues 16:1 pp 1-43

Inga kommentarer: