Statsvetaren Nathan M Jensen skrev sin doktorsavhandling på Yale (med Geoffrey Garrett, en framträdande politisk ekonomi-forskare, som handledare) om vad nationalstater gör för att attrahera internationellt rörligt kapital idag i globaliseringens era. Det har ju varit, framför allt i överdrifternas 90-tal, en hel del diskussion om ett globalt "race to the bottom" där kapitalet bara rör sig till länder med extremt låga löner och dåliga arbetsförhållanden och då straffar välfärdsstater som beskattar företagen, och relativt välbetalda arbetare som kostar företagen mer i timmen än lågavlönade motsvarigheter i fattiga länder. "Race to the bottom" var dock aldrig fullt empiriskt befogad, även om det givetvis är förståeligt att det uppstår stor oro i i-länder där man ser jobb flytta ut (och kanske inte på samma sätt lägger märke till vilka nya jobb som skapas).
Jensen undersöker alltså just vad nationalstater gör - i form av "investment agencies" som Invest in Sweden Agency, skattelättnader och så vidare - för att attrahera kapital och multinationella företag i den internationella konkurrensen. Han gör kvantitativa analyser av samband mellan inkommande kapital (FDI, Foreign Direct Investment) och olika politiska variabler, och har intervjuat företagsledare och folk på investment agencies.
En sak som Jensen finner som inte står i centrum i hans framställning men som jag tycker är utomordentligt intressant är den följande. IMF, Internationella valutafonden, är bland annat aktiva med att låna ut kapital till olika länder, framför allt utvecklingsländer. IMF har vissa politiska krav som de häftar med utlåningen, krav som speglar Washington Consensus, alltså en delvis nyliberal politik med stram budgetpolitik, inflationsbekämpning, utförsäljning av offentliga bolag och så vidare. IMF:s vänsterkritiker har menat att sådan politik gynnar multinationella företag (kapitalister) på folkens bekostnad i utvecklingsländer. Men vad Jensen visar är att inte ens de multinationella företagen tjänar på den nyliberala IMF-politiken! Problemet är enligt Jensen att IMF:s dogmatiska politik som inte anpassats till klientländernas förhållanden, helt enkelt är dålig. Det är inte bara så att den gynnar den ena gruppen på den andras bekostnad, utan den sänker den generella välfärden också. Med sin försmak för strikt budgetpolitik och en nyliberal minimalstat, har IMF ignorerat att välfärdspolitik och statliga investeringar faktiskt kan vara produktiva, och på så sätt underlätta också för företagen*. Jensen skriver:
"while IMF agreements do promote policy stability, they also promote policies that do not attract multinationals. The IMF conditions loans on economic reforms, highlighting fiscal austerity among other things. These plan often lead to decreased spending on market-promoting public goods such as education and infrastructure - both of which are important to multinationals."**Här sparkar fakta - mot Washington Consensus. Som Jensen säger kan offentliga investeringar i till exempel skola och infrastruktur vara "market-promoting"***, underlätta och effektivisera ekonomisk verksamhet och därmed gynna tillväxten. Kanske är "market-promoting public goods" ett begrepp för svenska socialdemokrater att översätta och använda? Det beskriver ju mycket av klassisk socialdemokratisk politik.
Jensens slutsats är att det inte framför allt är policies som skattenivå som avgör hur gynnsamt ett land är för investeringar och tillväxt. Denna slutsats stämmer väl överens med vad jag uppfattar är det nya konsensus (efter Washington Consensus) om hur vi kan förstå tillväxt och rikedom, institutionalism. Institutionalism är förstås inte ny**** (nu för tiden är inte ens den nya institutionella ekonomin ny längre!), men nu verkar det som att den definitivt vunnit debatten mot nyliberalismen.
Dani Rodriks framställning i hans senaste bok One economics, many recipes: globalization, institutions and economic growth (2007), är ett försök att befästa en ny mainstreamposition - institutionalism - bortom post-Washington Consensus, och kommer bra överens med Jensens, även om de skriver om delvis olika teman. Rodrik skriver bl a:
"Consider two countries that I shall call A and B. Country A engages in state trading, maintains import monopolies, retains quantitative restrictions and high tariffs (in the range of 30-50 percent) on imports of agricultural and industrial products, and is not a member of the WTO. Country B, a WTO member, has slashed import tariffs to a maximum of 15 percent and removed all quantitative restrictions, earning a rare commendation from the U.S. State Department, 'There are few significant barriers to U.S. exports'. One of the two economies has experienced GDP growth rates in excess of 8 percent per annum, has sharply reduced poverty, has expanded trade at double-digit rates, and has attracted large amounts of foreign investment. The other economy has stagnated, suffered deteriorating social indicators, and made little progress in integrating with the world economy, as judged by trade and investment flows.Rodriks slutsats är lik Jensens även om Rodrik undersöker tillväxt och Jensen utlandsinvesteringar: Washington Consensus är överspelat, det är institutionerna som spelar roll******.
Country A is Vietnam, which since the 1980s has followed Chinese-style gradualism and a two-track reform program. ... Country B is Haiti. Haiti has gone nowhere even though the country undertook a comprehensive trade liberalization in 1994-95."*****
-------------------------------------------
*Här berör jag alltså slutklämmen i det tidigare inlägget "DN om OECD om de svenska skatterna", där poängen är att enkel nyliberalism har fel om att skattesänkningar och nedskärningar i välfärdsstaten alltid ökar den ekonomiska tillväxten.
**Nathan M Jensen, Nation-states and the multinational corporation: a political economy of foreign direct investment (Princeton, NJ: Princeton University Press, 2008 - paperbackutgåva, original 2006), s 5. Jfr s 153 för en slutsats om att IMF måste refomeras.
***Lustigt och passande nog skriver den nämnda Invest in Sweden Agency på sin hemsida om vad Sverige bör göra för att förbättra investeringsklimatet så här: "ISA föreslår särskilda satsningar på svenska strategiska sektorer (bl.a. i form av branschforskning), svensk närvaro på tillväxtmarknader och en utveckling av investeringsfrämjandet. Dessa bör samverka för att nå bästa möjliga effekt. Andra länder gör stora insatser för att stärka sina egna investeringsfördelar. Att i det läget förlita sig på att marknaden ska sköta sig själv är en riskfylld strategi." Den sista meningen passar in bra i sammanhanget...
****Christer Gunnarsson och Mauricio Rojas, Tillväxt stagnation kaos: en institutionell studie av underutvecklingens orsaker och utvecklingens möjligheter (Stockholm: SNS, 1995) är en bra introduktion till institutionalism på svenska. Jag förstår inte riktigt hur Rojas (som är eller har varit aktiv på Timbro) hanterar diskrespansen mellan å ena sidan den mer sakliga analysen i denna bok, och å andra sidan Johan Norbergs och andra Timbroiters hejdlösa påståenden om vad som orsakar variationer i tillväxt och välstånd.
*****Dani Rodrik, One economics, many recipes: globalization, institutions and economic growth (Princeton, NJ: Princeton University Press, 2007), s 216f.
******Se också den intressante MIT-ekonomen Daron Acemoglus paper i en Världsbankspublikation från tidigare i år, "Governance and growth: what World Bank economists need to know", i Governance, Growth and Development Decision-Making (pdf). Acemoglus essä börjar: "There is now a growing understanding that economic, political, legal, and social ‘institutions’ are essential to the economic success and failure of nations." Den fortsätter bl a: "In the academic world, the understanding on the importance of institutions has been reached as a result of a large body of theoretical and empirical work. In the policy world, it has been reached more painfully, as a result of a long stream of reforms around the world that
failed mainly because they did not pay attention to institutions and governance issues."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar