Nya chefer i toppen på IMF och Världsbanken

I det system för internationellt ekonomiskt samarbete (under USA-hegemoni) som etablerades efter andra världskriget, Bretton Woods-systemet, är internationella valutafonden IMF och Världsbanken (IBRD) två centrala institutioner.

IMF och Världsbanken är samarbetsorgan som inte skapats för att driva en viss politik, men de senaste tjugo åren eller så har de fått en hel del kritik för sina nyliberala policies och hållning gentemot framför allt utvecklingsländer. Den internationella nyliberalismen formulerades i samband med IMF och Världsbanken, som båda har huvudkontor i Washington DC, och fick därför namnet "Washington Consensus", med John Williamson som den som formulerade begreppet. Under 1980- och 90-talen spreds en enorm tilltro till marknadskapitalismen, ofta på ett dogmatiskt sätt och oreglerad marknadskapitalism sågs som ideal för alla länder, oavsett förutsättningar.

Men under 2000-talet, eller kanske snarare efter Asienkrisen 1997-98, har Washington Consensus och nyliberalismen undergrävts mer och mer, och idag håller det på att formas ett "Post-Washington Consensus" (eller "Washington Consensus Plus") som inte tror på dogmatisk marknadskapitalism eller att avregleringar och marknad är bäst överallt, utan tar en mycket mer öppen och flexibel approach och pekar på statens viktiga roll i ekonomisk utveckling. Ekonomer som Harvards Dani Rodrik, som tidigare citerats här om utvecklingsekonomi, och Joseph Stiglitz företräder en sådan hållning. Från ett politiskt perspektiv har bland andra den brittiske statsvetaren vid LSE David Held formulerat ett "Post-Washington Consensus", som i Helds version är ett socialdemokratiskt program för global politik*.

28 september 2007 blev den franske socialisten och fd finansministern Dominique Strauss-Kahn ny chef för IMF, och den 4 februari 2008 blev den Chicagoutbildade Beijingprofessorn Justin Yifu Lin ny chefsekonom på Världsbanken. Lin är den förste kinesen på denna tung post, där tidigare bl a Joseph Stiglitz och Lawrence Summers suttit, och LSE-forskaren Martin Jacques resonerar i The Guardian om vad utnämnandet av Lin kan betyda politiskt:

In the past the World Bank, like the IMF, has been the tame captive of US and European governments, never straying from the prescribed western free-market
orthodoxy. The very public disagreement at the time of the Asian financial crisis between Stiglitz and his counterpart at the IMF, Stanley Fischer - with the World Bank man strongly critical of the IMF's disastrous policy towards the crisis, and supportive of Malaysia's temporary imposition of capital controls - was highly unusual. But the appointment of a Chinese chief economist takes usinto an entirely new realm. The east Asian countries have never subscribed to the neoliberal economic agenda, eschewing sweeping privatisation, a minimalist role for the state and wholesale market liberalisation. At the centre of Chinese policy remains a highly interventionist state and state-owned firms. Lin himself has written that the government is the most important institution, determining whether development is successful, and argues that privatisation is neither necessary nor sufficient for making Chinese state-owned enterprises more efficient. Imagine such sentiments being expressed by the Bush or Clinton administrations, or Gordon Brown for that matter.**

Jacques påpekar att Lins chef, chefen för Världsbanken, fortfarande är en US-amerikansk neokonservativ i form av Robert Zoellick, och att man därför inte kan förvänta sig någon snabb förändring av Världsbankens policies. Men på sikt kan utnämnandet av Lin i alla fall betyda något:

It would be naive to think that Lin's appointment will result in a major shift in the policies of the World Bank. The latter will still be a creature of Washington. But nor will it be possible for Lin's voice to be ignored. And if that is true now, it will become increasingly the case in the future. There is a growing crisis of representation in the major bodies of international economic governance - the IMF, World Bank and G8. The western countries that dominate them, along with Japan, account for a declining share of global economic activity, and, with the rise of countries like China and India, that proportion is destined to fall rapidly over the next two decades. But if these countries are to be allowed their voice, as surely in time must happen, then the priorities and policies of these bodies are bound to change as greater weight is given to the interests of the developing world, rather than the developed world.

----------------------------------------------------------
*David Held, Global Covenant: The Social Democratic Alternative to the Washington Consensus (Cambridge: Polity, 2005). Vänsterekonomen Walden Bello analyserar debatten efter Washington Consensus här.
**Martin Jacques, "The citadels of the global economy are yielding to China's battering ram", The Guardian 23 april 2008