Kinas intellektuella liv

Kina är förstås sen ett tiotal år sedan hetare än hett, på grund av landets spektakulära ekonomiska utveckling. Främst är det det ekonomiska som uppmärksammas, och så förstås det politiska - diktaturens agerande.

Men så smått har också intresset för kulturella och intellektuella aspekter ökat. Nu i veckan har jag hittat två nya texter om Kinas intellektuella liv.

Yongle Zhang har en väldigt intressant lång recension/essä i senaste numret av New Left Review, om en bokutgåva av den inflytelserika intellektuella tidskriften Dushu.

Och den brittiske populistiske thinktank-debattören Mark Leonard, känd för sin EU-optimism, har skrivit en egen bok om den kinesiska samtidens intellektuella liv: What does China think? (London: Fourth Estate, 2008). Jag har inte läst Leonards bok än men det blir nog till att läsa den. Så länge kan man läsa en artikel av Leonard som utgår från boken, i Prospect: "China's new intelligentsia".

Jag lägger apropå detta också upp två gamla recensioner som jag skrivit (år 2005) om två böcker om samma ämne och som säkerligen är klart bättre än vad Leonards är: Beijingfilosofen (och före detta Dushu-redaktören) Wang Huis China's New Order, och en antologi från Verso redigerad av kulturvetaren Wang Chaohua, One China, Many Paths.

För den som undrar varför jag utgår från att Leonards bok inte är särskilt bra - smaka på denna mening ur boken: "I had imagined that China's intellectual life consisted of a few unbending ideologues in the back rooms of the Communist party or the country's top universities."
Min fråga blir: hur ignorant måste man inte vara, för att utgå från att ett land med 1,3 miljarder invånare inte har några oberoende intellektuella? Hade Leonard läst någon av de två böckerna som jag recenserar nedan hade han inte behövt tro något så dumt.

-----------------------------------------------------------------------------------

Wang Hui: China's New Order. Society, Politics and Economics in Transition.Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 2003

In the early morning of June 4, 1989, as I departed from Tiananmen Square in the company of the last group of my classmates, I felt nothing but anger and despair. For the greater part of 1990 I lived in the depths of the Quinling Mountains of central China, and that brief experience left a lasting and indelible impression on me - I suddenly realized how far my life in Beijing was from this other world. In the months and years that have followed, I have endeavored to create a link between these two worlds, and via this link to proceed to understand the events and the changes that we have gone through.

Wang Hui är professor vid Tsinghuauniversitetet i Beijing, och i två essäer samlade i China's New Order gör han ett ambitiöst försök att greppa de övergripande samhälleliga förändringar som skett i Kina sedan 1978 (Deng Xiaopings återkomst till makten och starten på liberaliseringen av landet) och 1989 (proteströrelsen). Wangs analys handlar, som antyds av hans i citatet ovan uttalade ambition, både om socioekonomiska förhållanden såsom utvecklingen av förhållandet mellan landsbygd och städer, om politik, inte minst välfärdspolitik, och om de intellektuella och deras diskussioner. Det brukar vara problematiskt med böcker som försöker röra sig på så omfattande olika samhälleliga nivåer och deras parallella utvecklingar, men Wang skriver ändå välstrukturerat i och med att han utgår från gemensamma orsaker till förändringar på de olika nivåerna: 1979 och den politiska och ekonomiska omsvängning som utgår från det året, och 4 juni 1989 och dess effekt på Kinas politiska och intellektuella liv.
I China's New Order bjuds läsaren också på en mycket pedagogisk introduktion till Wang Hui av översättaren till en av essäerna, professor Theodore Huters. Huters sätter in essäerna i sitt sammanhang, inte minst diskuterar han Kinas intellektuella liv under de senaste 25 åren, med grupperingar som "ny upplysning" under 1980-talet, cyniska postmodernister omfamnandes den nya kommersialismen, och den "nya vänster" som Wang anses tillhöra (själv avfärdar han beteckningen). Wang står alltså politiskt till vänster, och gör i skildringen av 1989 års rörelse en central distinktion mellan den statssocialistiska kommunismen, och en mer välfärdspolitisk inriktad ideologi som han själv står för. Wang är alltså motståndare till den kommunistiska staten, men också starkt kritisk till hur när efter 1978 ekonomin liberaliserats, det inte utformats någon motsvarande välfärdspolitik; detta är detta som Wang kallar Kinas nyliberalism.

Genomgången av den ekonomisk-politiska transformationen är tämligen grundläggande och därmed välbekant, men när Wang diskuterar de intellektuellas utveckling och diskussioner i Kina de senaste tjugo åren blir det desto mer nytt och intressant för åtminstone denne läsaren. Wang gör något tämligen ovanligt för intellektuella, nämligen framställer schematiskt hur diskussionerna gått, mer typiskt är ju annars att hävda hur väldigt komplexa de intellektuellas diskussioner är, att det inte är så lätt att periodisera dem, osv. Wang avskräcks inte av det, vilket gör hans framställning extra pedagogisk för någon som inte är tidigare bekant med hur diskussionen gått i Kina. Det är mycket intressant att få insyn i hur tongångarna gick åren efter massakern på Himmelska fridens torg, hur en omprövning av radikalismen pågick, hur diskussionen fortsatte efter 1993 med värdering av privatiseringsprocessen, diskussioner om civilsamhället, rättvisa och vad staten kan göra, humanism kontra postmodernism, och mer ekonomiska diskussioner efter 1997. Wang menar att efter bankkrisen 1997 vände hamnade studier av politisk ekonomi i fokus, med frågan om ekonomins funktionssätt och marknadens och kapitalismens relation till samhället, med inspiration från bl.a. Polanyi, Braudel och marxismen.

---
Förlagets sida om China's New Order finns här.

--------------------------------------------------------------------------

Wang Chaohua (red.): One China, Many Paths.London: Verso, 2003

Liksom Wang Huis bok som jag skrev om här häromdagen, handlar denna antologi om det kinesiska intellektuella livet efter 1989. Wang Chaohua studerade 2003 kinesisk litteratur och kultur på UCLA, och står för urvalet här av intervjuer med och texter av fjorton framträdande kinesiska intellektuella från "den andra reformperioden" - som den första räknas åren 1978-1989.

Hon har skrivit en mycket välskriven introduktion som tecknar bakgrundsbild av den allmänna samhälleliga utvecklingen, och de intellektuella debatterna, och uppmärksammar t.ex. den stora diskussionen som uppstod 1997 då He Quinglian gav ut China's Pitfall, som kritiserade hur moderniseringen förlöpte och fattigdomen som skapades, och den likaså stora diskussionen 2002 kring f.d. partikadern på landsbygden Li Changpings bok Telling the prime minister the truth, om de stora problemen med korruption i parti- och förvaltningsapparaten. Förutom introduktionen består boken av tretton kapitel som är intervjuer med eller texter av tretton intellektuella, och avslutningsvis en diskussion mellan tre deltagare i 1989-rörelsen om förloppet 1989, dess konsekvenser, och Kinas väg därefter.

Deltagarna är bl.a. Wang Hui, litteraturvetaren Chen Pingyuan, historikern Qin Hui, författarinnan Wang Anyi och cultural studies-professorn Wang Xiaoming. De kommer alltså från olika discipliner - merparten av deltagarna är akademiskt verksamma - och täcker även olika politiska ståndpunkter, från Wang Dans snarast nyliberala till t.ex. Wang Huis och Li Minqis vänsterradikalism. Så vitt jag kan bedöma har Wang Chaohua gjort ett mycket bra urval, åtminstone är merparten av texterna mycket intressanta, med perspektiv på bl.a. den kinesiska klasstrukturens utveckling sedan 1978, liberal och socialistisk kulturkritik, problem i statens och förvaltningens utveckling, och en del annat.

En text som jag verkligen vill lyfta fram är intervjun med historikern Qin Hui, som är otroligt bra, verkligen förebildlig för hur en intellektuell diskussion skall gå till. Qin är i sin forskning inriktad på landsbygden och bönderna i Kina, och i intervjun kombinerar han på ett briljant sätt sina akademiska sakkunskaper med den allmänna medborgerliga lust till diskussionsmässig intervention som väl kan sägas vara den intellektuelles kännetecken. Qin diskuterar bondegemenskap och civilsamhälle i ett månghundraårigt perspektiv, privatisering av land idag, inträdet i WTO och mycket annat, och hela tiden exceptionellt elegant. Ett exempel som ofelbart som exempel blir ytligt så här när man tar det ur sin kontext, men som jag tror ändå kan vara åskådligt, är när Qin i diskussionen av böndernas situation i Kina idag och hur landets sensationella ekonomiska utveckling bygger på utsugning av dem, drar en parallell till 1400-talets Europas "andra träldom" i veteexportens uppsvingstid.. Som ekonomisk historia-student suckar jag av glädje när jag stöter på något sådant. Intervjun är udda nog ihopklippt från tre olika källor, och säkerligen hårt redigerad även i övrigt, men dess brist på "autencitet" förtar inte dess kvalitet.

Även den avslutande diskussionen mellan tre av deltagarna i studentrörelsen 1989, som alla tre idag är aktiva vid nordamerikanska universitet, är värd att lyfta fram. Wang Dan, Li Minqi och Wang Chaohua är inte överens om mycket i onödan när de diskuterar frågor som huruvida 1989 kommer minnas som 1919 (4 maj, en start på något) eller som en motsvarighet till Europas 1848 och 1968 (kortvariga händelser). De diskuterar hur länge den nuvarande regimen kan hålla, hur ett kommande demokratiskt politiskt system bör utformas, hur motsvarande ekonomi bör utformas, om popkulturen hotar eller gynnar regimen, med mera. Kunnigt och välformulerat.

På det hela taget är One China, Many Paths en mycket bra bok som jag varmt rekommenderar.