söndag 27 april 2008

Nationalekonomin och den politiska debatten

Nästa helg har det Socialdemokratiska studentförbundet en kurs för sina medlemmar med rubriken "En nationalekonomi för vänstern". Det är väldigt bra, för de senaste 20-30 åren har en djupt okunstruktiv debattkonstellation uppstått där vänstern nästan ignorerat ekonomin, eller åtminstone mer seriösa försök att förstå denna bortom journalistik och konspirationsteorier, och gett högern alldeles för mycket frispel om det ämnet.
Ingen har formulerat detta bättre än LO-ombudsmännen Anders Nilsson och Örjan Nyström i deras briljanta bok Den sociala demokratins andra århundrade? Ett långt citat:
"När vi diskuterar framtiden tar vi sats i olika sätt att förstå det förflutna. Så är fallet även med dagens framtidsdebatt: den utgår från olika tolkningar av 70-talets vändning. För högern var krisen en produkt av den socialdemokratiska välfärds- och planhushållningspolitiken, som medfört alltför rigida marknader och försvagade arbets- och investeringsincitament. Om dessa hinder bröts ner skulle vägen öppnas för en grundläggande omvandling av 'det gamla industrisamhället' i 'postindustriell' riktning. Genom att knyta an sin argumentation till bilden av ett storskaligt epokskifte har högerpositionen fått en mycket stark ekonomisk-deterministisk karaktär: en fortsättning på den väg kapitalismen slog in på i slutet av 70-talet är nödvändig 'vare sig vi vill eller ej'. Med slagord som 'historiens slut' och 'den enda vägen' har en fortsatt liberaliseringspolitik utmålats som i takt med tiden. Dagens höger, till skillnad från gårdagens, upplever sig vara 'modern'. Varje seriös diskussion om samhällets förändring har under de senaste decennierna överröstats av diffusa signalord som 'kunskapssamhälle', 'globalisering' och 'individualisering'. Under 1980- och 90-talen bevittnade vi en borgerlighet som handlöst rasade ner i narcisstisk beundran av sin egen spegelbild: äntligen kommer den naturliga ordningen att återställas och tryggas för all framtid - dom där nere och vi här uppe, i den bästa av tänkbara världar!
Om utgången av 1970-talets vändning resulterade i borgerlig självberusning, så drabbades vänstern av något av en ideologisk förlamning. Där har man tonat ner såväl den ekonomiska bakgrunden till 70-talets vändning som bilden av postindustriellt epokskifte därefter. Avregleringspolitiken och nedrustningen av
offentlig verksamhet har analyserats som en produkt av en ideologisk och maktpolitisk högeroffensiv. Det betyder att vänstern i hög utsträckning avstått
från att diskutera vad som har hänt med det kapitalistiska produktionssättet.
Bilden av en strukturell samhällsförändring till följd av systemets inre motsättningar har, ofta med ett moraliserande tonläge, tonats ner till förmån för ett utpräglat aktörsperspektiv, där det som skett förklarats med den borgerliga maktelitens girighet, sluga politiska strategi och skickliga opinionsbildning. Ett litet, ganska odramatiskt PM om opinionsbildning av Sture Eskilsson på SAF i början av 70-talet har spelat stor roll i historieskrivningen, liksom fantasifyllda skildringar av den ena eller andra träffen i Bilderberggruppen, Trilateralen eller andra informella mötesplatser för västkapitalismens yppersta eliter.
Vänsterns analyser uppvisar sålunda ett anmärkningsvärt ointresse för de krisyttringar i form av stagnerande produktivitets- och vinstutveckling och skärpt internationell konkurrens som inträffade redan i 70-talets början. Man förbiser sålunda det helt avgörande faktum att dessa krisyttringar föregick den nyliberala vändningen. Denna vändning kan därför inte förstås som en orsak till 70-talets systemkris. Nyliberalismen var en reaktion på denna kris, och ett försök att formulera en utväg ur den.
En annan sida av vänsterns debattposition är att den kommit att rikta hela sitt fokus på fördelningspolitiken. Tillväxtfrågorna, alltså samhällets förmåga att ta i bruk, hushålla med och utveckla sina produktiva resurser, har nästan helt försvunnit ur det samhällskritiska synfältet. Högerkrafterna har ostört kunnat dominera en tillväxtdebatt med utgångspunkt i att välfärdspolitikens 'strukturfel' gör samhället fattigare, alltmedan vänstern koncentrerade hela sitt engagemang på en ideologisk debatt om sociala orättvisor och 'ekonomism'...
Denna debattkonstellation har inneburit att borgerlighetens anspråk på att företräda 'den enda vägen' ut ur den strukturella krisperiod som inleddes i den kapitalistiska världen i mitten av 70-talet har vunnit större trovärdighet än de förtjänar, medan vänsterns samhällskritik framstått som moraliserande och utan konstruktiva alternativ."* (min fetstil)
Enligt mig är en konstruktiv väg framåt ur denna situation politisk ekonomi. Vänstern måste sluta gnälla konspiratoriskt om hur verklighetsfrämmande, högervriden etc nationalekonomin är - de påståendena stämmer inte ens generellt sett - och istället intressera sig för ett konstruktivt alternativ. Jag menar att PE, i form av en blandning av olika genuint samhällsvetenskapliga forskningsinriktningar om samhällsekonomi tillsammans med ett visst inslag av neoklassicism, är precis vad som behövs.

-------------------------------------------------------------------------
Anders Nilsson och Örjan Nyström, Den sociala demokratins andra århundrade? Pusselbitar till en ny reformistisk strategi (Stockholm: Atlas, 2005), s 15f.
Andreas Bergh, "Hur bemöter vi kritiken av nationalekonomin?", Ekonomisk Debatt nr 6 2005

2 kommentarer:

Niklas sa...

Tjenis!

Tror det är en bra idé att s kollar lite på nationalekonomin. Men varför bjuds det inte in några ekonomer på dessa seminarier? Många intressanta ämnen men det finns faktiskt ekonomer som gör högst relevanta saker. Borde inte de vara med? Nåja, jag vet förstås inte vad som var syftet med den där konferensen, den verkar iaf kunna ha varit riktigt intressant!

Bra och rejäl läslista förresten!

Hoppas att allt flyter på bra med GSHF, jag har för avsikt att vara med när jag kan fast jag är ju alltid upptagen på torsdagar. kanske iofs skulle hinna vara med på aw efteråt, den är ju det viktiga!:-)

Erik Bengtsson sa...

Hej,

Jo jag håller helt med om att det var ett skumt urval av personer till kursen. Jag såg att du ville bli inbjuden och jag kan bara hålla med. Fler ekonomer vore bättre.

Jag var ju där och enkelt uttryckt är min utvärdering av obalansen i kursens sammansättning:

-för många kommunister och vänsterpartister
-för få nationalekonomer

Jag pratade också om ekonombristen med en kille från s-klubben på Handels i Stockholm, och de håller också med om att det vore bra med fler ekonomer där.

På så sätt tycker jag att problemet med kursen är att den delvis förstärkte själva problemet som den nog skulle åtgärda, det som jag citerar Nilsson och Nyström om, att vänstern skyggar för ekonomin och drömmer rosiga utopiska röda drömmar istället, och därmed ger för mycket utrymme och trovärdighet till högern.

Erik