Lön- och prisdynamik i Kina

Inflationstrycket i Väst har minskat i och med Kina med flera länders inträde i världsekonomin: importpriserna har sjunkit (jfr Auer och Fischer 2010), och "available slack" i världsekonomin har ökat vilket har minskat "price and wage setting power in the advanced economies". Det stora arbetskraftsutbudet "has helped keep labour costs increases in check". Jag citerar från ekonomerna Carsten Holz och Aaron Mehrotras nya paper "Wage and price dynamics in a large emerging economy: The case of China". Deras utgångspunkt är läget som beskrivs ovan, men mer specifikt frågan om huruvida denna fas är på väg att ta slut.

Det har ju varit en del diskussion de senaste två-tre åren om att löneökningstakten har växlat upp i Kina (sedan 2009 har löneökningstakten varit tvåsiffrig, säger H och M) och att demografin innebär att arbetskraftsreserven där inte kommer vara så stor de närmsta decennierna som de senaste decennierna. Utveckling åt det hållet skulle innebära att Kinas prispresseffekt inte förblir vad den varit.

Holz och Mehrotras dataset är företagsdata för Kinas provinser 1994-2010. De estimerar prisekvationer där priser sätts som mark-up över produktivitetskorrigerade löner. De finner att de stigande arbetskraftskostnaderna inte helt översätts i stigande priser, vilket innebär att vinstmarginalen för kinesiska företag minskar. Att de inte kan höja priserna beror på stark konkurrens på produktmarknaderna.

Sett till tillväxten i produktivitet och BNP har löneutvecklingen i Kina varit måttfull de senaste decennierna, och löneandelen har sjunkit (Aziz och Cui 2007). Holz och Mehrotra definierar arbetsenhetskostnader (unit labour cost) som medelnominallönen delad med arbetsproduktivitet, som i sig är definierad som real BNP delat med total sysselsättning (s 4). De kollar på jordbrukssektorn, industrin och tjänstesektorn separat. Var Kinas lönekostnader befinner sig i internationell jämförelse är otydligt, på grund av olikheter i datakällor och definitioner. Ceglowski och Golub (2011) visar att Kinas enhetsarbetskostnader i PPP år 2008-09 befann sig någonstans mellan 33 och 68 procent av USA:s nivå, beroende på källa. Yang et al (2010) menar att industrilönerna i Kina redan konvergerat till några "merging markets" i Asien, typ Filippinerna och Thailand, men att det återstår en stor skillnad till Taiwan, Sydkorea och Hong Kong.

De tar lönekostnadsutvecklingen som exogen, med referens både till den påverkas av exogena faktorer som institutioner och politik och praktiska skäl. Och börjar sin modellering av prisutvecklingen med denna ekvation:
πt = β0 + β1Δulct + β2yt + β3Δpt^m + ut
där π är priset, ulc är "unit labor cost" och β1 effekten av förändringar i dessa, y är "output gap" och p^m är importpriser. Sen gör de modellen mer komplicerad med hänsyn till att de har data på provinsnivå (30 provinser), och specifierar modellerna i error correction-form. Men jag går inte in på detaljerna här. De använder pooled mean group-estimatorn (PMG) föreslagen av Pesaran et al (1999). Denna antar att de långsiktiga koefficienterna är samma i alla tvärsnitt, men att de kortsiktiga koefficienterna och felen kan variera (s 7).

Prisvariabeln varierar mellan tre olika: konsumentprisindex (KPI), retail price index (RPI) och producentprisindex (PPI). Output gap definieras som output minus potentiell output, skattat med Hodrick-Prescottfilter. Externa output gaps definieras på samma sätt fast för USA, EU och Japan. Jag tycker att det är intressant att de inte presenterar tester för stationaritet och kointegration, utan de säger helt enkelt inför regressionerna att "our approach allows for non-stationarity in price and unit labour cost series, and potential cointegration between the two variables" (s 9, min kursivering). Presentationen av resultaten är elegant sparsmakad:

Alltså bara speed of adjustment och långsiktiga koefficienter. Koefficienterna för speed of adjustment är i alla modeller negativa och statistiskt signifikanta, vilket tyder på att det faktiskt finns en rörelse tillbaka till jämvikt. Lönekostnadskoefficienten är hela tiden positiv, statististiskt signifikant men lägre än 1, vilket indikerar att inte hela löneökningen omsätts i högre priser. Liknande studier för Hong Kong och Sydafrika har fått lönekostnadskoefficienter på priser på 0,56 respektive 0,68 vilket ligger nära Holz och Mehrotras resultat (s 11). Denna "pass-through" är svagare i den varuproducerande sektorn än i resten av ekonomin.

Holz och Mehrotra spekulerar i hur ökade lönekostnader i Kina kommer påverka inflationspress i omvärlden. A, lönekostnaderna ökar i Kina. Och B, kanske ökar kinesiska företags prissättningsmakt när de går över till mer specialiserade produkter, vilket skulle innebära att en större andel av löneökningarna skulle bli omsatta i högre priser på kinesiska produkter (s 12). Auer et al (2013) kommer fram till att en 1 procentenheters ökning av asiatiska låglöneländers marknadsandel i Europa sänkte producentpriserna med 3 procent, för perioden 1995-2008. Den perioden kanske redan är på väg att ta slut?


Referenser
Auer, Raphael och Andreas M. Fischer. 2010. "The effect of low-wage import competition on US inflationary pressure". Journal of Monetary Economics.
Auer, Raphael, K Degen och Andreas Fischer. 2013. "Low-wage import competition, inflationary pressure, and industry dynamics in Europe". European Economic Review.
Aziz, J och L Cui. 2007. "Explaining China's low consumption: The neglected role of household income" (pdf). IMF Working Paper No. WP/07/181.
Ceglowski J och S Golub. 2011. "Does China still have a labor cost advantage?". CESifo Working Paper no 3579.
Carsten A Holz and Aaron Mehrotra. 2013. "Wage and price dynamics in a large emerging economy: The case of China". BIS Working Papers No 409. Basel: Bank for International Settlements.
Pesaran, MH, Y Shin och R Smith. 1999. "Pooled mean group estimation of dynamic heterogeneous panels". Journal of the American Statistical Association.
Yang DT, WC Vivian och R Monarch. 2010. "Rising wages: Has China lost its global labor advantage?". Pacific Economic Review.