Jag hade idag lunch med bl a Richard Freeman. Nar jag tanker pa fragan om "race to the bottom", sa tycker jag att hans artikel "Globalization: The Doubling of the Global Workforce" ar en av de basta artiklarna som skrivits i fragan. Freeman betonar dar, liksom Martin Wolf gor, att grejen - sa att saga - med globalisering och arbetsstandards och valfardsstater ar att maktbalansen (fast Freeman skulle nog anvanda ett mindre marxistiskt klingande begrepp) mellan arbete och kapital (som produktionsfaktorer! I nationalekonomisk bemarkelse som produktionsfaktorer, snarare an i marxistisk bemarkelse som samhallsklasser) ar avhangig kapital/arbete-ration i en given ekonomi. Om det finns valdigt mycket kapital och lite av arbetskraft, sa har arbetskraften en stark forhandlingsposition, eftersom efterfragan pa arbetskraft ar storre an utbudet. Och vice versa. I globaliseringsfasen har lander som Indien och Kina helt och hallet gatt in i den globala ekonomin (den internationellt integrerade ekonomin), och dito arbetsmarknaden (ungefarligen; det finns forstas en miljard migrationsrestriktioner som forhindrar verkligt enad arbetsmarknad). Dessa lander har, argumenterar Freeman, en relativt lag kapital/arbete-ratio: de har mycket arbetskraft men mindre kapital. Darfor sjonk kapital-arbete-ration i den globala ekonomin nar Indien och Kina m fl liknande lander valde att globalisera sig. Detta ar en "utbudschock" av arbetskraft for den globala ekonomin. (Se Wolfs foredrag "Globalisation as a Challenge for Europe", 2006, som pdf har.)
http://economistsview.typepad.com/economistsview/2006/03/the_forces_push.html
Som jag laser Wolf och Freeman menar de bada att detta fenomen, denna utbudschock ar en tillfallig imbalans i varldsekonomin.
Nar jag gjorde min presentation, daremot, ville jag satta in detta i ett mer teoretiskt och strukturellt och langsiktigt perspektiv. Da anvande jag mig av den gamla Cambridgeekonomen Joan Robinson, och ett pastaende hon gjort om att fran ett radikalt/kritiskt perspektiv sa ar problemet med kapitalismen paradoxalt nog att den inte skapar tillrackligt mycket kapital! Vad hon menade var att ett bestande, strukturellt problem med kapitalismen ar existensen av vad Marx kallade en "industriell reservarme": det finns alltid mer arbetskraft an kapital - utbudet av det ena ar storre an efterfragan, och vice versa - och detta gor att kapitalet alltid har en stark forhandlingsposition gentemot arbete (som produktionsfaktor) eller arbetarklassen (som samhallsklass, om man foredrar en sadan formulering - jag kommer inte precis ihag Robinsons formulering; hon var post-keynesian och salunda kanske mellan de tva polerna neoklassicism/nykeynesianism och marxism/politisk ekonomi). Denna starka forhandlingsposition gor att samhallets allokering av resurser blir orattvis.
Jag fragade Freeman vad han tyckte om en sadan tolkning, och utvidgning av hans/Wolfs utbudschock-argument, och han, som ar en mycket trevlig person, sa "I guess I completely disagree". Var diskussion avbrots av nasta sessions borjan sa jag fick inte hela storyn, men vad jag uppfattade som hans huvudargument mot Robinsontolkningen var: om man tittar pa langa tidsserier, sasom for England, sa ser man att arbetares realloner har stigit kraftigt de senaste 100 aren, medan realrantans trend varit i princip konstant - om an med fluktuationer runt trenden. Detta, menade Freeman, visar att det ar arbetare som tjanat pa utvecklingen, medan kapitalet inte blivit gynnat.
Till det sager jag: hmmm.
--
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar