onsdag 2 mars 2022

Sociala rörelser och contentious politics

Det har skett många "turns" (vändningar) i samhällsvetenskapen de senaste decennierna, säger statsvetaren Sidney Tarrow 1996, men också en "re-turn": "the rebirth of systematic comparative and historical  studies of contentious politics." Begreppet contentious politics är svårt att översätta till svenska, vilket Andrés Brink Pinto och  Martin Ericsson diskuterar i en artikel i Scandia 2015, men de föreslår konfrontativ politik vilket jag tänker delvis använda härefter. Sedan 1960-talets höjdpunkt för studier av contentious politics har förstås forskare också sysslat med sociala rörelser, säger Tarrow, men mer på ett mikroplan: studier av enskilda organisationer, med relativt korta tidsperspektiv. På 1990-talet har tvärtom makrostudier med långa perspektiv kommit tillbaka, och i sin review article ger han en översikt över sex sådana böcker: Andrain och Apter om politisk protest och social förändring; Jenkins och Klanderman om jämförande perspektiv på sociala rörelser; Kriesi et al om nya sociala rörelser i Västeuropa; Elizabeth Perry om arbetarklassen i Shanghai; Charles Tillys magistrala verk om Popular Contention in Great Britain, 1758-1834; och James White om sociala konflikter och politiska protester i tidigmoderna Japan.

De centrala begreppen contentious politics och sociala rörelser definierar Tarrow så här:

"'Contentious politics' I define as collective activity on  the part of claimants- or those who claim to represent them-relying at least in part on noninstitutional forms of interaction with elites, opponents, or the state. 'Social movements' I define, with Tilly, more narrowly  as sustained challenges to powerholders in the name of a disadvantaged population living under the jurisdiction  or influence of those powerholders)." (s. 874)
Att relatera den konfrontativa politiken till sociala rörelser och vice versa " should enable us to locate the former more effectively in  relation to institutions, political alignments, and long- term political struggles; this is why, along with most of  these authors, I call for a "political process" model of  social movements." (s. 874) Alla de sex studierna som han recenserar använder begreppet "political opportunity structure" som kopplar ihop de sociala rörelserna och den formella politiken. (Något annat än high politics à la Cowling, detta!) Den nya approachen karakteriseras av tre saker, säger Tarrow. Ett, finare metodologier "designed specifically to analyze contentious  interaction", ofta kvantitativa metoder som bygger på datorvetenskapens framsteg på 80- och 90-talen. Tarrow kallar denna metodologi "contentious event analysis". Istället för att följa en grupp och berätta dess historia, så samlar event history practicioners som Tilly och Kriesi databaser av händelser i samtida presskällor och åberberättar rörelsers utveckling över tid från detta perspektiv. Två, de nya forskarna avviker från socialpsykologiska och resource mobilization-approacher och samlar sociologer och statsvetare. Tre, istället för en fallstudiemetod använder de nya forskarna bredare, jämförande och historiska ramverk. I en fotnot gör Tarrow en intressant anmärkning angående drag ett, skillnaden i perspektiv jämfört med fallstudier av enskilda rörelser. (Jag har diskuterat detta på ett annat sätt, och okunnig om Tarrows perspektiv, i min studie av folkmöten i Skåne under 1800-talets sista tredjedel. Se s. 8-9.) Så här säger han just om studier av enskilda rörelser:

"In the best work in this tradition, for example, Piven and Cloward's  Poor People's Movements (1977), a model of institutionalization was applied comparatively to four movements in recent U.S. history. But in less skillful hands, the approach can degenerate into telling stories of the rise and fall of a movement organization, sometimes blaming the agents responsible for its institutionalization and sometimes celebrating its achievements." (s. 875)
Tre av böckerna som Tarrow recenserar -- Andrain och Apter, Jenkins och Klandermans, och Kriesi et al -- är explicit komparativa; Tillys täcker en lång period och innehåller mycket jämförande information; Perrys följer en heterogen social aktör över ett århundrade och studerar tre olika branscher, textil, hamnen, och tobak; och Whites studie av Japan följer bönder och staten över tre hundra år. Det breda perspektivet är gynnsamt, säger Tarrow, eftersom sociala rörelser ofta är flyktiga och att forskares intressen av dem kommer och går vilket till slut ger en massa fallstudier som inte går att jämföra med varandra.

Tillys studie bygger på fler än 8000 "contentious gatherings" i London 1758-1820 och Storbritannien som helhet 1828-1834. Metoden, utvecklad av Tilly själv och använd också av Kriesi, White med flera, är att 

"enumerate and analyze  the actors, their actions, and the targets of their contention from serial sources in the context of the political struggles of their times and to relate the data to covari ates drawn both from the same sources and from other serial and contextual data. Tilly, in whose work sociology always meets history, leans more extensively on contextual than on serial data; but in the hands of a scholar like White or Olzak (1992), the method allows sequences of contentious events to be related to structural time-series trends like food prices, immigration, urbanization, and the growth of capitalism." (s. 875-6)
Tillys eget fokus är inte så mycket på de bivariata relationerna mellan protesterna och kontext-variablerna, utan mer på protesterna i sig. Så här sammanfattar Tarrow Tillys beskrivning av den moderna politikens framväxt i Storbritannien:

"He shows that the secular trend of contention as Britain moved into the nineteenth century lay in  a shift from the local, parochial, bifurcated, and particular-and often violent-gatherings of the early part of the period to the cosmopolitan, autonomous, modular- and usually peaceful-repertoire of its close (pp. 45-8). He focuses not only on the "long rhythm" of changes in Britain's contention but also on the shorter rhythms of a number of crucial cycles of protest, including the one that gave rise to Britain's modern politics, 1828-34 (chapter 7). This period emerges from Tilly's method not, as many have thought, as a single peak of contention centered on the Reform Act of 1832 but as a partly autonomous and partly linked series of hills and valleys, including the struggles over Catholic emancipation and Protestant reaction, the suffrage reform, and the Swing movement. In the process, argues Tilly, the social movement organization, soon to become the staple of modern contentious politics, was born." (s. 876)
Tilly menar att förändringarna i contention hängde ihop med (a) den ökade centraliseringen av den brittiska staten och (b) kapitalismens utveckling; Tarrow menar att särskilt den senare faktorn inte riktigt testas i boken, vilket Tilly också motiverat i ett brev till Tarrow (!) med att kapitalismen dominerat diskussionen i trettio år och att Tilly velat förändra balansen i diskussionen. För statens omvandling har Tilly samlat data om (a1) parlamentets ökade betydelse och (a2) den ökade frekvensen av krigsföring, men Tarrow menar att han egentligen aldrig visar dessa variablers betydelse för den konfrontativa politiken med statistisk metod. En anledning är det trots allt relativt snäva empiriska materialet: data för 13 år i London mellan 1758 och 1834 och 7 år i Storbritannien mellan 1828 och 1834.

Elizabeth Perrys bok är influerad av kulturhistoriker som Lynn Hunt, men Tarrow menar att Perry inte desto minst har mycket att säga om en strukturell faktor som sociologer diskuterat utförligt: sociala nätverk.

"But rather than focus only on conventional movement organizations, Perry shows the key role that guilds, criminal gangs, and native-place associations played in the development of  the Shanghai labor movement. And alone among these authors, she shows how gender intersected with skill hierarchies and native-place identities in this develop ment. Although the theory in her book sometimes needs to be teased out of the narrative, Perry shows how these "natural" proclivities took on a changing political signif icance depending on the political context, most notably in the partisanship of first the KMT and then the CCP." (s. 876)

Perry kollar på strejker som protestmetod, över 110 år. Hon är inte intresserad av Tillys "long rhythm" utan kollar på avgränsade perioder inom sina 110 år, motsvarande vad Tilly kallar "short rhythms". Hon kartlägger på ett elegant sätt, säger Tarrow, arbetarklassens politiska formering och agerande, men han eftersöker en analys av hur detta fungerar långsiktigt, kumulativt. 

James White kollar på rurala revolter i Japan mellan 1590 och 1877, med hjälp av ett förexisterande arkiv över protester. Det finns väldigt många sådana i databasen, och White använder olikt Perry och Tilly multivariata kvantitativa metoder för att undersöka variationer såväl på provins- som länsnivå. Tarrow är imponerad av metodologin men kommenterar att den kommer göra att White förlorar läsare bland historiker som "are more comfortable with narratives of discrete periods than with the statistical study of the longue duree".

Kriesi et als bok är mycket annorlunda de historiska studierna av Tilly, Perry och White: den handlar bara om 15 år, från mitten av 1970-talet till slutet av 1980-talet i Västeuropa, och närmare bestämt om de "nya sociala rörelsernas" politiska aktivitet. Tarrow är kritisk till nya sr-litteraturen som han menar överdriver hur "nya" de här rörelserna är, och missar deras koppling till den offentliga politiken; i relation till detta är Kriesi et als bok ett framsteg, menar han.

De två antologierna redigerade av Jenkins och Klandermans respektive av Andrain och Apter lovar båda att gå bortom existerande paradigm inom studier av sociala rörelser, och knyta de sociala rörelser till den offentliga politiken. Tarrow verkar egentligen inte särskilt imponerad av någon av dem.

Efter genomgången av de sex böckerna övergår Tarrow till en teoretisk diskussion, om relationen mellan rational choice-perspektivet och contentious politics. Studier av sociala rörelser som använt ett rational choice-perspektiv har i allmänhet tappat bort historien och kontexten och reducerat sina forskningsfrågor till: varför var det rationellt att protestera? (s. 879) Sociala rörelser-forskningen har i någon mån polariserats av rational choice, där kritiker sett RC som alltför marknadsorienterat (marknaden som modell för hur människor agerar). Men Tarrow menar att det finns något gemensamt mellan collective action-paradigmet och RC:

"Both assume that potential actors mobilize not in response to raw grievances and discontents but as the result of the incentives and opportunities that surround them. While rational choice scholars find these incentives in individual calculations of cost and benefit, and political process scholars see the decision working through group processes and political opportunities, members of both schools explain variations in participation as the result of constraints and opportunities. Therefore, potentially creative intersections between the two approaches cry out to be explored." (s. 880)

Tarrow menar att CA-forskare borde ta större inspiration från RC och även testa deduktiva teorier kvantitativt. I slutsatsdelen av sin artikel går han vidare till att skissa på en väg framåt för forskningen om konfrontativ politik. Ett viktigt steg, menar han, är att bryta ner begreppet political opportunity structure i mer distinkta bitar: det är inte en variabel, utan ett aggregat av variabler, säger han.

"By breaking it down into a small number of finite dimensions (e.g., the presence or absence of influential allies, the opening of possibili ties for legal collective action, splits within or between elites, realignments in the party system), the impor tance of opportunities in triggering movements can be operationalized and assessed and their changes related to conventional politics. But if opportunity structure is allowed to become a catch-all term for any interaction between a group and the state, or if the concept is specified post hoc, then we will end up with ad hoc analyses that border on descriptions. One of the priorities in the next wave of studies in this tradition must be to pin down opportunity structures in a more testable and widely accepted form." (s. 881)

Vidare så menar han att fenomenet social rörelse måste teoretiseras och definieras mera distinkt, i relation till "händelser" (events) som ju står i centrum för många av dessa studier. Tarrow menar att Kriesi et al, till exempel, bara förutsätter/antar att "nya sociala rörelser" står bakom de händelser som de belägger. Men är alla dessa händelser "movement events"?, frågar Tarrow. Och detta är en väldigt intressant kommentar, både metodologiskt och teoretiskt:

"Are there no contentious collective actions carried out by nonmovements? And are there no movement activities that are not captured by the record of contentious collective action? Authors writing in the "new" social movement tradition appear to think so (Melucci 1988); students of the women's movement point out that much of its work is done in private, or at least in "unobtrusive" forms of mobilization (Katzenstein 1990). There is a good deal to be said for both positions. Especially given the tendency for the "normalization" of protest in Western societies since the 1960s-in which parties, unions, interest groups, and temporary coalitions of local actors regu larly employed contentious forms of politics-this poses a major conceptual problem for the event-based study of social movements and one that the next wave of studies will need to confront." (s. 881) 

Den sista frågan som Tarrow reser i sina slutsatser är den om gränsen mellan contentious politics och politik i allmänhet. Om konfrontativ politik definieras utifrån att aktörer gör kollektiva claims på andra aktörer som, om realiserade, påverkar den andra uppsättningen aktörers intressen, vad ska då inte räknas, hur drar vi gränsen mot politik i största allmähet? Räknas intressegruppers ageranden och krav? Kanske, säger Tarrow, borde man studera alla typer av omfattande krav, som skulle "threaten some fundamental standing commitment of powerholders or other groups, regardless of the tactics used by claimants?" Men, påpekar han, då tappar man den specialisering som utvecklats i konfrontativ politik-forskningen, att fokusera inte på innehållet i kraven utan formerna för agerandet. Dessa är frågor och dilemman för nästa generation av forskning om konfrontativ politik, säger Tarrow.


Referens

Sidney Tarrow (1996) "Social Movements in Contentious Politics: A Review Article", American Political Science Review. Läs här.

Inga kommentarer: